När verkligheten jävlas. Om Bergmans Persona

Under en uppsättning av Sofokles Elektra tystnar plötsligt skådespelerskan Elisabet Vogler (Liv Ullmann). Hon bli sängliggandes, tyst och orörlig. På sjukhuset förklaras hon frisk, såväl själsligt som kroppsligt, trots att hennes tillstånd består. Så inleds Ingmar Bergmans Persona (1966). Valet av Elektra kan tyckas godtyckligt, särskilt eftersom ingen återanknytning till pjäsen görs under den fortsatta filmen. Genom att ta fasta på pjäsen och den antika intertexten i Persona öppnas dock en feministisk tolkning av filmen.

Innan Vogler skickas i väg för att vårdas av en syster Alma (Bibi Andersson) läxas hon upp av sin läkare (Margaretha Krook):

Tror du inte jag förstår? … Avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. … Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning … Ta livet av sig? … Det gör man inte. Men man kan bli orörlig och tyst. … Då behöver man inte spela några roller … tror man. Men verkligheten jävlas. … Du tvingas reagera. Ingen frågar om det är äkta eller oäkta. Om du är sann eller förljugen. Spela rollen tills den är färdigspelad.

Här avslöjas valet av filmens titel. Begreppet ”persona” kommer ursprungligen från den antika teatern och syftar på de masker skådespelarna bar. Här bör Carl Gustav Jung nämnas. Dels eftersom det är svårt att i sammanhanget förbigå hans ”elektrakomplex”, men framför allt för att ”persona” i Jungs psykologi betecknar de roller vi antar gentemot yttervärlden. I motsats till detta ställde han ”själen”, människans inställning gentemot sig själv.

Kanske har Vogler nått insikten att roller inte bara spelas på teatern. I tystnaden hoppas hon kunna undfly sina andra personan. Doktorn menar dock att tystnad och orörlighet inte är en frånvaro av roller, utan ytterligare en roll.

Inspirerad av de feministiska läsningar av Elektra som brukar fokusera på hennes fångenskap i patriarkatet, vill jag vända blicken mot de frågor om kvinnoroller och moderlighet Persona delar med Sofokles pjäs.

Elektra beklagar sin barnlöshet och avsaknad av en beskyddande man. Hennes längtan att hämnas sin mördade far är beroende av hennes bror Orestes. Att hon själv skulle döda sin mor och hennes man är otänkbart. Elektra manas av sin syster att slå undan hämndtankarna. Hon borde veta sin plats och förstå sin underlägsenhet gentemot männen.

I Persona går dessa teman igen. Syster Alma tycks till en början ha ett enkelt själsliv och betonar gång på gång sin obetydlighet jämfört med skådespelerskan (hon vet sin plats och förstår sin underlägsenhet). Detta trots att namnet Alma betyder just själ eller vårdande. I antikens Rom benämndes Ceres ”alma mater” – den vårdande modern. Alma talar om framtiden med fästman, giftemål och barn. Hennes kroppsspråk visar uppgivenhet och hon talar om det som något hon finner sig i, snarare än längtar efter. Almas kluvenhet inför denna utstakade framtid blir allt mer tydlig. Strax efter att hon berättat för Vogler att hon inte är kär i sin fästman, men ändå är honom trogen, berättar hon om en orgie hon deltagit i tillsammans med en annan flicka och två pojkar en sommardag då hennes fästman varit borta. Kort efteråt har hon genomgått en abort.

Vogler, å sin sida, har i tystnaden förvägrat sin man och son kontakt med henne. Alma ber Vogler berätta om sin relation till dem. När skådespelerskan tiger tar Alma kommandot och berättar för Vogler om en man som påstått att Vogler äger allt som kvinna och konstnär, men saknar moderlighet. Vogler bestämmer sig därför för att bli gravid. Rädd för ansvaret och bundenheten försökte hon göra abort, men misslyckas, och har sedan kommit att hata barnet. Medan Alma berättar detta blir hon allt mer lik Vogler. I slutet av scenen vet vi inte om de är två olika personer eller två sidor av samma person. Alma, som känner sig instängd i sitt förhållande och kluven till modersrollen, börjar nu också protestera mot den vårdande roll hon har gentemot skådespelerskan. Ju mer deras identiteter flyter samman, eller ju mer Alma intar Voglers persona, ju mer självständig och handlingskraftig blir hon.

Alma, Vogler och Elektra försöker alla hitta sätt att förhålla sig till den patriarkala diskurs de befinner sig i, samtidigt som de prövar möjliga motståndsstrategier. När verkligheten jävlas, försöker de hitta strategier för att jävlas tillbaka.

Persona är i mitt tycke Bergmas bästa film och detta får väl ses som mitt lilla bidrag till hans 100-års firande. Missa inte Bergmanpodden om Persona. Ytterligare fördjupning fås i Bildningspoddens avsnitt om Ingmar Bergman och om den grekiska tragedin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.