Arkivmartyr på äventyr

Tidigare i år tilldelades jag rese- och forskningsmedel för att åka till England och studera brev och opublicerade manuskript av Robin George Collingwood. Jag har fram tills nu varit bortskämd med att texter som intresserar mig funnits tryckta eller digitaliserade och var därför aningen orolig över att behöva befatta mig med mikrofilm och handskrift. Nyligen hemkommen efter tio dagar på the Bodleian Library i Oxford måste jag säga att min oro var obefogad. Collingwoods handstil var begriplig och majoriteten av manuskripten i läsbart skick. Jag behövde heller inte tampas med någon mikrofilmsmaskin av det äldre slaget, vilket jag sett framför mig, utan använde en modern variant koppad till en vanlig PC.

Radcliffe camera, den vackraste delen av Bodleian.
Radcliffe Camera, den vackraste delen av Bodleian.

Lite besviken blev jag ändå över att inte få sitta i den gamla delen av biblioteket – som jag fick nöja mig med att gå en guidad rundvandring i – utan i Weston library, som byggdes på 1930-talet, då under namnet New Bodleian. Arkitekten bakom detta är för övrigt Giles Gilbert Scott, mest känd för att ha designat de karakteristiskt röda telefonkioskerna. Inte för att det var något fel på Weston library. Liksom det äldre biblioteket är det extremt välskött och omgivet av en redig säkerhetsapparat. Kanske är säkerheten också skälet till att det var väldigt få besökare i den läsesal jag satt i, vilket innebar att det gick att få bra assistans i arkivarbetet.

Weston librarty, den nya delen av Bodleian
Weston Library.

Jag hann arbeta mig igenom stora delar av Collingwoods manuskript och de av hans brev som fanns att tillgå, framför allt brevväxlingen med filosoferna Samuel Alexander och Guido de Ruggiero. Båda brevväxlingarna och överraskande många manuskript handlar om nyrealism och idealism. Även om Collingwood gillar realisten Alexander är det not (ny)realismen han riktar sin främsta kritik. Men han är också kritisk mot den subjektiva idealismen, som han menar är en form av realism (eftersom den erkänner samma dualism mellan värld och medvetande). I det han kritiserar Benedetto Croce och Hegel är det ofta för att Collingwood menar att de faller tillbaka i realistiskt tänkande. Samtidigt verkar han vilja säga att det egentligen inte existerar någon motsättning mellan idealism och realism, och här kan jag inte låta bli att dra en parallell till Richard Rortys resonemang om att inte vilja ta ställning mellan realism och anti-realism, trots att han ständigt anses ta parti för det senare, på samma sätt som Collingwood anses ta parti för idealismen. Det hela kokar ner till att Collingwood menar att realismens ontologi, som många idealister enligt honom (omedvetet) delar, är en föreställning om världen som Vara. Själv menar han att denna filosofi kommit till vägs ände och att vi nu befinner oss i en värld av tillblivande (processer), där identitet och skillnad befinner sig i en syntetisk relation.

I de tidiga politiska texterna just efter första världskriget är Collingwood mer kritisk mot socialismen än han är i sina senare texter. Han framstår som en liberal imperialist och menar att det är det civiliserade Europas plikt att upplysa resten av världen. En fascinerande text heter ”Science, Religion and Civilisation” (1930) och påminner om Freuds Vi vantrivs i kulturen, som skrevs samma år. Collingwood beskriver i texten vikten och värdet av naturvetenskap, men också dess begränsning vad gäller att ge människan en meningsfull tillvaro. Han gör en åtskillnad mellan civilisationens inre och yttre sida som tycks mig direkt parallell med Sven-Eric Liedmans uppdelning av modernitetens mjuka och hårda sida i I skuggan av framtiden. Över huvud återkommer Collingwood ett par gånger till vikten av att överbrygga klyftan mellan vetenskap och filosofi, som han menar att exempelvis Hegel gör sig skyldig till. Han säger att båda bör betraktas som dialektiska. Implikationerna av detta blir inte riktigt utarbetade, men jag tycker det är intressant att han aldrig klankar ner på naturvetenskapen, även om han är väldigt kritisk mot att den blivit det dominerande tankesättet samt kritisk till att vetenskapen frikopplats från etiken.

Jag kan inte säga att jag gjort några banbrytande upptäckter i arkivet, men det har hjälpt mig att förstå kronologin i Collingwoods tänkande bättre och har klargjort det på ett par punkter. Jag känner att jag har en bättre översikt av Collingwoods författarskap och bra koll på arkivmaterialet, som jag eventuellt behöver återvända till mot slutet av avhandlingsskrivandet.

Här bodde Collingwood med familj!
Här bodde familjen Collingwood!

Jag gillade Oxford! Bokhandlarna imponerade och The Covered Market var mysig. Det vackra och något galna Pitt Rivers museum blev en favorit, men jag gillade också det lilla vetenskapshistoriska museet som stoltserade med den enda kvarvarande delen av Robert Boyles luftpump. Självklart passade jag även på att titta förbi familjen Collingwoods hem.

Boyles luftpump
Robert Boyles luftpump.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.