Sedan i julas finns serien ”Punk – en revolution i fyra delar” på SVT Play. Den tar ett brett grepp om punken – inte olikt från hur dess historia skildras i Please Kill Me – och visar att punk är mer än Sex Pistols, The Clash och Ramones. Punken är också Iggy Pop, New York Dolls, Minor Threat, Black Flag, Bad Brains, Dead Kennedys, NOFX, Pennywise, Bad Religion, Green Day, Nirvana, Bikini Kill och mycket mer.
Parallellt med att jag nostalgiskt julmyste till punkens historia läste jag Rasmus Fleischers analys av 2010-talets musiktrender i Expressen och på hans blogg. Han gör menar att rockhistorien tog slut under föregående decennium och numera får nöja sig med kulturarvsstatus. Rock kan visserligen inspirera kommande generationer, men kommer troligen inte att återuppstå i nyskapande former. Kort uttryckt: Rock är passé.
Detta är tvärtemot budskapet TV-serien om punkens historia vill förmedla. ”Många säger att punken är död men punkens pionjärer hävdar motsatsen”, inleder SVT beskrivningen av serien, som mycket riktigt avslutas med att Marky Ramone, Donita Sparks, Iggy Pop, Fat Mike, Johnny Rotten, Kathleen Hanna och Henry Rollins med flera intygar att punken är högst levande och att behovet av den är lika stort i dag som någonsin. Men att dessa personer, födda mellan slutet av 1940- och slutet av 1960-talet, fortfarande lever och i viss mån är aktiva är knappast tillräckligt bevis för punkens livskraft.
Vill man driva tesen att punken lever verkar det konstigt att avsluta serien kring millennieskiftet efter att Offsprings Smash (1994) och Green Days Dookie (1994) i efterdyningarna av Nirvanas Nevermind (1991) gett punkrocken ett kommersiellt genomslag som banade väg för att fler även upptäckte band som NOFX, Pennywise och Bad Religion. Varför inte nämna hardcore-vågen kring millennieskiftet med fantastiska album som Refuseds The Shape of Punk to Come (1998), Fugazis The Argument (2001) och At the Drive Ins Relationship of Command (2000)? Varför inte nämna senare post-hardcoreband som Rise Against, AFI och Thrice? Och varför inte räkna in metalcoreband som The Dillinger Escape Plan, Norma Jean, Burst och Converge? Under 2000-talets första decennium representerade dessa band något nytt och spännande inom punken. Jag kan däremot inte nämna någon liknande utveckling under punkens 2010-tal.
Det finns givetvis punkband än idag. Flera av nämnda band spelar fortfarande, men att till exempel Refused gjort comeback är knappast bevis för punkens livskraft. Hur mycket jag än älskar Refused (tack vare just The Shape of Punk to Come) kan jag inte tycka att deras senaste album är annat än ganska traditionell radiorock. Jag såg dem göra en bra spelning i december, men måste säga att den ungdomliga upproriska energi man gärna vill ha vid en punkspelning uteblir när knappt någon i publiken är under 30. Visst finns det yngre som gillar och spelar punk även idag. Refused hade Rome is not a Town som förband och Arre! Arre! prisades nyligen som årets rockband på P3 Guld. Generellt verkar dock inte punken attrahera särskilt många yngre och de nya band jag hört kan visserligen vara bra, men jag tycker inte jag hör något jag inte hört förut. Inte ens METZ, ett av de senaste årens bästa punkband, låter särskilt nyskapande.
Jag lutar alltså mot att hålla med Fleischer om att rocken, och därmed subgenren punk, tycks ha stagnerat. Precis som med punken är det lätt att nämna flera exempel på nyskapande rock under 2000-talets första decennium. Vi hade garagerockstrenden med The Hives, White Stripes och The Strokes; indierocktrenden med Franz Ferdinand, The Libertines och The Arctic Monkeys; och stonerrocken slog igenom brett tack vare Queens of the Stone Age. Postrocken hade förvisso uppkommit redan på 1990-talet, men i början av 2000-talet släppte Sigur Ros, Mogwai och This Will Destroy You sina bästa album. Nämnas bör väl även Radioheads Kid A och Amnesiac, som var så mycket alternativrock att det knappt var rock längre. I likhet med punken kan jag inte nämna några spännande rocktrender under de senaste tio åren.
Det är inte utan sorg jag konstaterar detta. Jag ägnade en stor del av 2000-talets första decennium åt att spela i punkband och återkommer fortfarande till punken med jämna mellanrum. Jag längtar efter rockmusik som gör mig upprymd, som låter som något jag inte hört tidigare, men som ändå har energin och slagkraftigheten som utmärker punken. Men kanske är det dags att förlikas med att rock och punk numera är historiska fenomen och inte livskraftiga kulturuttryck. Eller har jag bara letat på fel ställen?
Efter humanismen 
Håller i mångt och mycket med. Vill även infoga att populariteten dalat och höjts radikalt under låt oss säga perioden 1976-2006. Under slutet av 1980-talet trodde säkert många att punken var borta för alltid bara för att blossa upp igen, för att sedan ligga och pyra fram till tidigt 2000-tal, sedan blossa upp och närmast slockna igen. Kanske lider rockmusiken överhuvudtaget av brist på en vital injektion av nya idéer etc ?
-Vore inte slutet på Corona anledning att rocka loss?! Kreativa musiker har haft lång tid på sig att stänga in sig. Bara en förhoppningsfulla tanke.Världen efter Corona behöver punkfester och punkmusik, får en hoppas. och alla möjliga genrer som bidrar till gemenskap över barriärer. Jag kan ta fel men att definitivt säga att punken är död är kanske att förhasta sig. Kanske kommer den att se annorlunda ut i framtiden. Kanske slocknar den ur för gott/de som överlever får se/ Peter
GillaGillad av 1 person
Det känns som att punken har gått i ett spännande mönster, t.ex så hittar man proto punk musik under 60 talet, sen blir punken stor under 70 talet. Punken går underground under 80 talet och blir stor igen under 90 talet under grunge vågen med band som Nirvana och mudhoney och andra band som rancid och NOFX såklart. sen så fortsätter punken med band som green day, the offspring och rise against (andra band också såklart) och så har punken varit lite ute under 2010 – 2020. däremot så har jag hittat massor av band mellan 2010-2020. band och musik grupper som Jay reatard, ty segall, the black lips, destroy boys, the chats, ho99o9, bob vylan, svenska bandet viagra boys och IDLESS med många fler. enligt dethär mönstret så bordedet komma något som liknar punk under 2020 talet :D. SJälvklart är det ju på skoj… men man vet ju aldrig. Soundcloud rapvågen som kom 2017 har jämnförts väldigt mkt med punken, artister som lil pump och 6ix9ine är ändå rätt lik punken i själen. sen så är ju gargerock väldigt lik punk i sig så det är ju inget som säger att the hives eller white stripes inte är punk egentligen. Det är ju inte riktigt samma sak med det påminner ju om varandra ändå. Det känns som att det finns allt för många band att gå egenom föt att kunna få plats men ni fattar nog poängen. Och andra sidan så spelar det egentligen inte om punken är stor nu längre eller inte, Det känns somatt punken ändå inte var riktigt till för att vara mainstream ändå… Punken kommer komma tillbaka när den behövs tror jag iaf.
GillaGilla
Bra synpunkter och intressanta tips på ett par nyare band jag inte hört ännu! Håller med om släktskapet med garagerocken. Faktiskt är det mest det skitiga soundet i musiken jag saknar idag, oavsett genre. I mina öron låter musiken ofta för perfekt, polerad och överproducerad idag, oavsett om det är rock, pop, rap, etc. Varför vill metal låta mello?
GillaGilla
Nog finns det en del band idag men dessa är oftast inte så in-your-face som punken varit en gång. Ordet punk förekommer ju i massor av sammanhang som inom subgenrer av sci-fi och även där det möjligen inte hör hemma. En återgång till D. I. Y skulle och borde ske idag när de digitala möjligheterna öppnat så många dörrar. Förvånande nog är Melodifestivalen the big thing när det borde vara att ta saken i egna händer.
Ett band som Black Flag kanske inte kan upprepas men man kan fortfarande lyssna på och uppskatta deras musik än idag. Detta band borde inspirera fler idag, tycker jag att på ett nytt sätt våga uttrycka det en vill.
Ett liknande band som finns idag är Off! men dom är ju inga ungdommar precis. Kanske dags att den unga generationen vågar vara förbannade igen, på saker som de anser känns relevant. Bara en förhoppning
GillaGilla
Tack för kommentaren! Digitaliseringen har onekligen inneburit en förändring för D. I. Y. kulturen, från fanzines, ungdomsgårdar och replokaler till hemmastudios och spridning via internet. Jag älskade själv att under det tidiga 00-talet bygga upp en liten studio i sovrummet och att kunna utbyta musik med andra unga amatörer via studio forum, jamma, garageband och myspace. Ser både för- och nackdelar med förändringen.
Apropå punk som ett bredare fenomen är det senaste exemplet jag stött på solarpunk, som dock verkar vara på någon slags manifest-stadium än så länge.
GillaGilla