Postdokliv 2: Hatkärlek

Linn Spross Vård, skola, omsorg (2021) är en rätt fånig skildring av en nydisputerad kulturhistoriker som lämnar Akademin (alltid skrivet med inledande versal) för att arbeta i hemtjänsten. Det är svårt att inte läsa boken som en illa dold självbiografi som syftar till att ge en missförstådd och bitter författare upprättelse mot universitetsvärldens oförmåga att erkänna hennes briljans. Bara 23 år gammal påbörjar huvudpersonen, Julia, sina doktorandstudier som hon slutför inom tidsramen och snabbt därefter tilldelas forskningsmedel för ytterligare projekt. Kan det bli annat än en kometkarriär? Jo, Julia lämnar tvärt ett högre seminarium på Uppsala universitet för att aldrig återvända. Istället bildar hon familj med en styrketränande elektriker och tar jobb i hemtjänsten. Hon överger de onda, småsinta, världsfrånvända forskarna för att bli en av de goda samhällsnyttiga arbetarna.

Arbetarklassromantiken och frånvaron av nyanser gör boken svåruthärdlig, även för en nydisputerad som kan relatera till och delvis hålla med om kritiken mot akademin. Efter att, som jag nämnde i föregående inlägg, ha läst ett par böcker om att överleva i universitetsvärlden är min uppfattning att den interna kritiken mot universitetsvärlden är utbredd, men även hos de mest kritiska rösterna rör det sig oftast om en hatkärlek. Så även för mig.

Många dras nog till forskarvärlden av passion. Vi älskar hur kunskap och teorier kan få oss att se världen på nya sätt och därmed förändra hur vi förhåller oss till den. Vi finner det personligt utvecklande att ständigt förbättra vår forskning och att formulera viktiga insikter på tillgängliga sätt för att nå fram till studenter och allmänhet. Dessutom passar den höga graden av självständighet oss introverta individualister som vill kunna utforma våra arbetsdagar utan att styras alltför mycket av chefer och stämpelklockor. Trots universitetets alla problem brinner vi för dess tre kärnuppgifter: Att forska, undervisa och samverka, alltså sprida vetenskap i samhället.

Akademin har dock svåruthärdliga sidor som traditionalism, världsfrånvändhet och elitism, vilket vanliga liknelser som ”ankdamm” och ”elfenbenstorn” sätter fingret på. Som Mia Blomgren adresserat är klassförakt förekommande i universitetsvärlden, och kanske särskilt i Lund. Jag är uppvuxen i en förortsvilla i en medelklassfamilj och har en förälder som utbildade sig till mellanstadielärare i vuxen ålder och en som aldrig läst på universitetet. Ingen, inklusive jag själv, hade väl räknat med att jag skulle arbeta inom akademin. Att jag valde att läsa på universitetet var ingen stor grej, men det hade heller inte varit märkligt om jag valt bort det. Jag tror att jag smälter in hyfsat i universitetsvärlden, men kan ändå känna mig utanför och malplacerad. Att hamna på middagar där överklädda femtioåriga docenter tvingar samtliga att lajva studentliv genom att stå på sina stolar och sjunga ”O, gamla klang- och jubeltid” kan även få mig att kontemplera en framtid inom hemtjänsten. Eller harakiri.

Därför finner jag det terapeutiskt att läsa Spross roman och än mer böcker som Efter festen och Leaving Academia, som visar att andra delar min känsla av utanförskap (oavsett om den är motiverad eller ej). Christopher Caterine, författaren till sistnämnda bok, skriver nyktert att det är dumt att hänga upp sitt välmående och sin framgång på en enda typ av anställning. Kanske kan vi göra meningsfullare arbete och ha större påverkan utanför akademin? Kanske är det orimligt att vi förväntas älska universitetet så mycket att vi jobbar dygnet runt under osäkra anställningsförhållanden? Kanske är det till och med så att universitetsvärlden tenderar att förvandla oss till endimensionella, enkelspåriga tråkmånsar som är oförmögna att tala om annat än våra egna smala forskningsintressen? Risken finns nog, och stannar man i akademin är det viktigt att försöka behålla verklighetsförankringen. Jag är därför glad att ingen bland mina närmsta vänner eller i min släkt verkar inom universitetsvärlden – de plockar ner mig på jorden.

Om jag kan känna mig malplacerad på universitetet, hur svårt måste det då inte vara för någon från arbetarklassbakgrund, landsbygden eller utanförskapsområden? Att navigera i den av tyst kunskap präglade byråkratin och hierarkin gör tillvaron svårare än den behöver vara och gynnar personer från akademikerhem. Ofta känns det som att information undanhålls som ett slags test – och för att någon självgod typ ska få nöjet att berätta för en att man borde vetat bättre, trots att man omöjligt kunnat göra det. Elitismens och konkurrenskulturens baksidor drabbar väl särskilt dem som inte har lyxen att ha föräldrar, syskon, vänner eller en partner som är verksam inom akademin. Samtidigt kan universitetet också, som Didier Eribon så fint visat, erbjuda honom – en homosexuell arbetarson – en fristad och möjlighet till självförverkligande, men då till priset av att han förnekar sin arbetarklassbakgrund. Akademin är paradoxal. Den står för en märklig blandning av tolerans och intolerans, nyskapande och konservatism.

Ändå beror nog inte universitetsvärldens inåtvändhet främst på akademisk inavel eller enskilda forskares klassförakt eller bristande sociala kompetens, utan på att systemet belönar just inåtvändhet. Konkurrenskulturen präglar akademin (trots att samarbete ger bättre forskning – en ytterligare paradox) och pressen att meritera sig är konstant. Av någon anledning är det just forskning, snarare än pedagogisk skicklighet och förmågan att kommunicera forskning till allmänheten, som är den främsta meriten vid tjänstetillsättningar. Gissningsvis för att det är mest mätbart, men föga förvånande är det problematiskt att bedöma forskare utifrån antal citeringar och antal publiceringar i högt rankade tidskrifter.

Publish or perish är en vanligt förekommande slogan och publikationshetsen gäller främst den peer-reviewade vetenskapliga artikeln, som utsetts till den akademiska publikationsformen par excellence och därför rankas högre än exempelvis antologikapitel, essäer, tidskriftsartiklar och i många fall även böcker. I Sverige publiceras runt 20 000 vetenskapliga artiklar om året, Kina och USA spottar ur sig runt 500 000 vardera. Detta har möjliggjorts av ett ökat antal vetenskapliga tidskrifter – alla kan ju inte skriva för Nature eller Mind – som också visat sig vara en lukrativ verksamhet eftersom staten betalar enorma summor för att köpa in dessa tidskrifter till universitetsbiblioteket, och då är det ändå ofta staten som finansierat själva forskningen. (En välkommen reaktion mot detta vansinne är open science-rörelsen.)

Ashutosh Tiwari är en 43-årig indisk forskare bosatt i Östergötland med ett häpnadsväckande CV. Han driver flera tidskrifter och konferensserier samt ett bokförlag, har skrivit 500 vetenskapliga artiklar och författat eller varit redaktör för närmare 50 böcker. Vilken stjärna … till bedragare. Bilder från hans verksamhet har visat sig förfalskade, hans tidskrifter – där hans egen ”forskning” främst publicerats – har visat sig sakna både referentgranskning och redaktörer och hans konferenser är mest prisceremonier för att lura etablerade forskare att ge vetenskapligt alibi åt Tiwari. Detta fall togs upp i magasinet Filter (2021:80) för att illustrera hur publish or perish-kulturen och meriteringshetsen tar fokus från verkligt bra och meningsfull forskning (samt pedagogik och samverkan). Man kan dock förstå att även seriösa forskare faller offer för så kallade rovtidskrifter (predatory journals) eller rovkonferenser, som Tiwaris, då dessa använder sig av strategin att ta namn som är förvirrande lika erkända och etablerade förlagor.

Andra problem meriteringshetsen medför är att vissa forskare lockas att låta varandra stå som medförfattare på artiklar de inte bidragit till för att kunna sätta dessa på cv:t. Självklart har det vuxit fram en akademins svarta marknad i vissa länder, där forskare kan köpa sig till ett medförfattarskap eller till och med köpa en artikel att sätta sitt namn på. Därtill är det säkert svårt att motstå frestelsen att plagiera sig själv, alltså att skriva i princip samma artikel för flera olika tidskrifter. Det finns så klart också problemet med extremt specialiserade forskarnätverk som driver sin egen vetenskapliga tidskrift och årliga konferens – och som till skillnad mot Tiwari är seriösa – men sällan når ut till någon utanför nätverket och främst utgör en klubb för inbördes beundran. Man recenserar artigt varandras verk och citerar och refererar frikostigt till varandra (eftersom det är meriterande att få citeringar) och hyllar varandra i ”vänböcker” och ”festskrifter”. På så sätt kan dessa forskare trygga sin akademiska elfenbenstornstillvaro, men gör ingen som helst skillnad med sin verksamhet. Deppigt.

Jag raljerar naturligtvis en aning och förstår att man måste begripa och till viss del ”spela spelet” inom akademin. Samtidigt bör man motstå den värsta karriärismen och se upp rovtidskrfiter och andra pseudovetenskapliga lockelser. Man behöver delvis anpassa sig till fältets jargong och karriärtänkande, och delvis ta avstånd från desamma för att kunna utföra meningsfullt och begripligt arbete. Kanske är knepet att ständigt påminna sig själv om att stå emot kravet på att skriva främst för att meritera sig, snarare än för att skapa eller sprida meningsfull forskning? Och visst är det möjligt att hoppa över den där konferensen man ändå inte är intresserad av eller har tid för men förväntas åka på enbart för att ”nätverka”? Nog är det möjligt att insistera på pedagogikens och samverkans jämbördiga ställning med forskningen? Och kanske kan man välja att fortsätta verka i Sverige, trots kraven på ”internationalisering”?

Det finns ändå positiva tendenser. Idag får nästan alla doktorander trygga anställningar och slipper hanka sig fram på stipendium och extrajobb, och det tycks bli något vanligare med postdoktjänster, vilket möjliggör att ett par personer i samma sits som jag (nydisputerade) får ett par års trygg anställning och därmed kan fokusera på att forska, istället för att söka pengar samtidigt som de försörjer sig på annat sätt. Personer som Helena Sword och Magnus Linton har kommit med inflytelserika förslag om hur akademiker kan skriva för att nå en bredare publik. Det finns också goda exempel på forskare som är duktiga på att kommunicera forskning till allmänheten, vilket görs exempelvis i Bildningspodden, Respons och The Conversation. Detta är givetvis extra viktigt i dessa tider av kris då behovet av att bemöta konspiracism och desinformation är extra stort. Det finns helt klart mycket meningsfullt arbete att göra som akademiker – det gäller bara att ha kraft att övervinna de meningslösa hindren och att säkra sin försörjning, vilket är det största hindret av alla.

Postdokliv 1: K-ordet

Jag har aldrig planerat för framtiden och forskarutbildningen var egentligen något jag mest trillade in på. Tre års fördumning på gymnasiets tekniska linje väckte en bildningsiver som tog mig till universitetet, från samhällsvetenskap till kulturvetenskap; filosofi och litteraturvetenskap på grundnivå, följt av en idéhistorisk master. Jag var länge vilse i universitetsvärlden och började först som masterstudent knäcka den akademiska koden och utveckla en känsla för det vetenskapliga hantverket. Lärare och bekanta nämnde att doktorandstudier kanske vore något. Själv hade jag aldrig tänkt tanken, men tyckte att det vore fegt att inte skicka in en ansökan när tillfälle dök upp. Dessutom har jag ingen aning om vad jag annars skulle hitta på. Jag fick, till min förvåning, den första tjänst jag sökte.

Det här var 2016. Efter disputationen, för två månader sedan, satt jag återigen med känslan av att inte veta vad jag ska hitta på härnäst, och det är definitivt ingen positiv känsla av att framtiden ligger öppen och allt är möjligt jag talar om, utan en ångestfylld stress över att inte ha en susning om hur fan man överlever som nybliven doktor vid den humanistiska fakulteten. Jag har alltid värjt mig mot k-ordet, som jag förknippat med att eftersträva avancemang, social status och högre lön för dess egen skull, utan hänsyn till arbetets mening. Men kanske måste jag omvärdera min inställning och faktiskt våga ta k-ordet i min mun.

Karriär. Där, jag sa det.

Redan hösten 2020 insåg jag att disputationen närmade sig utan att jag hade minsta plan för mitt framtida yrkesliv (och kanske behöver vi inte lägga mer i begreppet ”karriär” än så). Insikten kom efter att ha läst lundahistorikern David Larsson Heidenblads blogg som adresserade oroande aspekter av postdoktillvaron och tipsade om böcker som Efter festen: om konsten att utvecklas från doktor till docent: eller en överlevnadsguide för den postdoktorala tillvaron, Leaving Academia och The Professor is in (som också är en blogg och en podd). Genom Davids blogg uppmärksammades jag också på att Lund erbjuder ett karriärprogram för ”postdoc training”. Givet min aversion för k-ordet ryggade jag instinktivt tillbaka, men bestämde mig för att utmana mina fördomar.

Poängen med Lunds postdokprogram är att hjälpa doktorander och nydisputerade att skapa en karta över framtiden efter disputationen genom att hjälpa en att identifiera sina prioriteringar, preferenser, förmågor, behov och mål. En del av detta innehåller en svårsmält managementjargong och eftersom kursen är till för alla doktorander är det i realiteten en del som inte är vidare applicerbart för humanister, som i mycket mindre utsträckning än typ disputerade kemister kommer att lämna universitetet för det privata näringslivet.

Kursen tvingar en ändå att ta ställning till ens syn på ”work-life balance”, exempelvis huruvida man är villig att flytta för karriärens skull och i så fall var. Därtill adresseras om man – förutsatt att man satsar på en karriär inom akademin – främst vill kommunicera med forskarsamhället (internalism) eller samverka utanför universitetets väggar (externalism), om man vill arbeta administrativt, med undervisning, i grupp eller ensam. En övning handlade om att föreställa sig sin ideala arbetsdag, en annan om att skilja mellan vilka uppgifter man 1) gillar och är bra på, 2) gillar men inte är bra på, 3) ogillar men är bra på, 4) ogillar och inte är bra på. En övning handlade om ”transferable skills”, alltså hur man kan översätta och presentera akademiska förmågor på ett sätt så att deras värde utanför universitetet blir tydliga. (Detta ligger i linje med vad jag tidigare skrivit om humaniora som praktisk kunskap.) Ett viktigt budskap under kursen var att fokusera mer på processer än resultat. Konkret kan detta innebära att man strävar efter att varje ansökan om stipendier eller tjänster man skriver ska bli bättre än ens förra, men inte fäster för stor vikt vid utfallet av ansökan. Andra tips, som jag kände till innan tack vare finish on time, handlade om att bryta ner sin planering i långsiktiga, mellanlånga (terminsvisa) och korta (veckovisa) SMARTA mål och att ständigt revidera sin planering.

Vad har jag då fått ut av karriärplaneringskursens övningar och nämnda böcker jag nyligen läst? Förutom att ha en terapeutisk verkan genom att förmedla budskapet att jag är långt från den enda nydisputerade som känner mig ensam, vilsen, stressad och hyser en hatkärlek till akademin, så har de också gett mig en klarare bild av min framtid och bättre förståelse för mina egna färdigheter, samt verktyg att utforma mitt CV bättre än tidigare. Jag kan också formulera och motivera min mål bättre och ser tydligare vilka möjligheter och svårigheter som ligger framför mig. Jag har också låtit mig övertalats att skapa en LinkedIn-profil, vilket det ständigt tjatas om i den amerikanska litteraturen, även om jag är oklar över hur viktigt detta är för svenska akademiker. Därtill har har insett att jag tycker alltför mycket om att undervisa och skriva för att vilja lämna universitetsvärlden (än). Samtidigt är det en svår värld att överleva i som postdoktor och om jag inte lyckas få en postdoktjänst eller finansiering för ett långsiktigt forskningsprojekt så lär jag behöva kombinera min nuvarande timanställning som universitetslärare med någon annan typ av deltidsarbete (de mest lockande alternativen inkluderar lärarvikariat, forskningsadministration, folkbildningsarbete, skribent- och översättaruppdrag). En fast lektorstjänst är inte ens att tänka på och lektorsvikariat på deltid är alltför sällsynta. Ändå är det väl detta och på sikt en docentur – en akademisk titel som visar att man fördjupat och breddat sin forskning med motsvarande arbetsinsats som krävs för en avhandling – som är de naturliga målen för den som vill stanna i akademin. Men att sträva allt för hårt mot dessa mål riskerar att leda till karriärism, alltså just det jag tidigare betraktat som oskiljaktigt från begreppet ”karriär”. Risken blir då att man publicerar sig, nätverkar, deltar i konferenser, eller sitter i källaren på något aktat universitet på kontinenten och skriver en termin eller två (internationalisering, check!) enbart för att det ser bra ut på CV:t. Här vill jag inte hamna.

De senaste veckornas grubblerier över postdoktillvaron har hjälpt mig att skapa en planering för terminen. Efter att ha gått igenom ett stort antal stiftelser – Lunds universitet har tack och lov en lista över dessa och hjälpsamma bekanta har fyllt på med ytterligare och även låtit mig se deras ansökningar – har jag identifierat: 1) de stipendier som kan vara aktuella för mig, 2) när deras ansökningsperioder infaller, 3) vilka jag ska prioritera att söka. Att söka alla är inte att tänka på – tidsåtgången är för stor, särskilt för oss nybörjare i genren. Eftersom de största forskningsfinansiärerna, som Vetenskapsrådet och Riksbankens jubileumsfond (populärt: VR och RJ), bara ger utdelning till knappt 10 % av de sökande bedömde jag att det inte var lönt att lägga tid på dessa i nuläget. Istället har jag bestämt mig för att satsa på att söka ”seed money” hos ett par utvalda finansiärer. Det vill säga, mindre bidrag som finansierar arbetet med att skriva en större ansökan och i samband med det en kortare text för publicering. Därtill ska ska jag skriva ett kapitel för en antologi och ytterligare en till två kortare texter för publicering. Jag ska också ansöka om medverkan i en konferens till hösten och presentera en plan för ett framtida forskningsprojekt på Högre seminariet i Lund. Samtidigt ska jag söka andra jobb som i bästa fall kan kombineras med min nuvarande timanställning på universitetet. Terminsplaneringen är ganska ambitiös och lär, som alla planeringar, behöva revideras, särskilt om jag skulle få något av jobben jag söker. Planeringen ger mig i alla fall riktning och den stress jag kände månaden efter disputationen har avtagit sedan den började falla på plats och mina framtida alternativ började klarna.