Månad: februari 2023

Idéhistoria i förvandling 6: Kunskapshistoria

I förra inlägget skrev jag om digitaliseringens påverkan på historieskrivningen. Denna veckas inlägg tar sin utgångspunkt i historieskrivningen om den typ av samhälle inom vilket digitaliseringen kommit att bli en självklar del – informations- eller kunskapssamhället. Ett fält som syftar till att förstå och historisera denna typ av samhälle är kunskapshistoria.

Kunskapshistoria har vuxit fram under 2000-talet och har sitt starkaste svenska fäste i forskningsmiljön Lund Centre for the History of Knowledge (LUCK), grundat 2020. Syftet med det kunskapshistoriska angreppssättet är att analysera kunskapens roll i samhället och kulturen över tid. Centralt är att studera kunskapens samhälleliga genomslag, varför fokus flyttas från vetenskapliga upptäckter, innovation och kunskapsproduktion till hur (vetenskaplig och annan) kunskap spridits. Vilka aktörer har cirkulerat kunskapen och på vilka arenor (för att använda tre kunskapshistoriska nyckelbegrepp)?

Snarare än att se kunskapshistoria som en unik metod eller en teori bör vi betrakta det som ett fält som fångar upp flera viktiga tendenser i samtida historiografi och sammanför STS:are, vetenskaps-, idé-, kultur-, medie- och bokhistoriker. Kunskapshistoriker anser sig färdas på en mellanväg mellan den alltför breda kulturhistorien – vad är inte ”kultur”? – och den alltför smala vetenskapshistorien. Man vill ge utrymme åt att studera flera former av kunskap; vardaglig och professionell, teoretisk och praktisk, humanistisk och naturvetenskaplig.

Medan vetenskapshistoria koncentrerat sig på just (natur)vetenskaplig kunskap och ofta riktat blicken mot innovation och produktion, riktar kunskapshistorikerna blicken mot hur kunskap sprids i samhället. Fokuset på cirkulation är påverkat av inflytande från den transnationella historiens kritik av ”metodologisk nationalism” och viljan att undersöka vad som händer när historikerns studieobjekt flyttas mellan olika sfärer eller geografiska områden. Vilka aktörer, arenor, nätverk, medier, tidskrifter och publicister är det som sätter kunskapen i rörelse? För en idéhistoriker som, likt jag själv, ägnat sig mest åt närläsning och uttolkning av idéer bidrar detta perspektiv med ett välkommet komplement. Det påminner om att även texters genomslag, produktionsordning, tillkomst- och hanteringshistoria är viktiga att ta i beaktande i historiska analyser.

Kunskapshistoriker betonar materialitet och medialitet, alltså att kunskap alltid är buret av någon eller något. Det existerar inte fritt flytande ”där ute”. När kunskapen flyttas mellan medier och platser och över tid kommer den också att förändras. Kanske medvetet, kanske på grund av missförstånd, kanske på grund av kreativa felläsningar eller tillämpningar. Det är upp till historikern att undersöka.

Det ska sägas att den kunskapshistoriska karakteriseringen av vetenskapshistoria som jag själv duplicerar ovan är orättvis. Många av dagens vetenskapshistoriker skulle hävda att de redan gör precis vad kunskapshistoria förespråkar (men möjligen gå med på att deras verksamhet bättre beskrivs med just etiketten ”kunskapshistoria”). Det har även klagats på att kunskapshistoriker enbart satt en ny etikett på sådant som redan görs inom fältet idéhistoria (som i Sverige är svårskiljbart från vetenskapshistoria). Idéhistoriker som jag är vill jag ändå försvara kunskapshistoria (full disclosure: jag var själv anställd som projektforskare i kunskapshistoria i Lund hösten 2022). Möjligen har nyhetsvärdet överdrivits, men att lansera fältet kunskapshistoria har lett till värdefull forskning och idédebatt. Framförallt tycker jag att det har ringat in angelägna forskningsproblem gällande redan nämna avsikt att historisera ”kunskapssamhället”.

De senaste årens ”kunskapskris” och debatter om desinformation och konspiracism har också aktualiserat vikten av att undersöka vad som kallats ”the dark side of the history of knowledge”, nämligen ignoransens historia. Detta är ett angeläget forskningsfält jag själv hoppas gripa in i framöver. Hur ska vi definiera och förstå relationen mellan ”alternativa fakta”, ”fake news”, ”post truth”, mis- och desinformation, konspiracism, ignorans, kunskapsresistens, okunskap, lögner och bullshit? Hur har dessa fenomen spridits historiskt och vilken roll har de spelat i olika samhällen? Är situationen idag verkligen värre än tidigare i historien? I så fall, i vilka avseenden? I bästa fall kan ”okunskapshistoria” hjälpa oss att förstå hur det kan komma sig att ett samhälle har kunskap (om exempelvis klimatförändringar) men ändå inte agerar på den, och vad eller vilka som motarbetar kunskap och med vilka metoder.

För mig som ganska traditionellt skolad idéhistoriker med fokus på närläsning och analys av kanoniserade texter har kunskapshistoria varit en ögonöppnare. Jag har insett att även idéer kan studeras utifrån kunskapshistorisk metodologi. Cirkulation kan för idéhistorikern vara en metod för att slå fast hur texter, begrepp och idéer sprids, i vilken omfattning det görs, vilka individer och medier som bär idéerna, samt hur, när, var och varför en viss idéströmning uppstår eller försvinner, i vilka sociala kontexter detta sker, och vilka dess praktiska och konceptuella effekter är. Idéhistorikern kan titta på hur texter, begrepp och idéer färdats genom bokmarknaden och i tidskrifter, när översättningar gjorts, när intellektuella grupper bildats i vissa miljöer, eller när vissa konferenser hållits. Fokuset flyttas alltså från intern närläsning till extern samhällelig spridning. Men vi behöver givetvis båda perspektiven.

Kunskapshistoriker kritiserar ibland idéhistorikerns fokus på eliter. Här håller jag inte med. Det finns en risk att kunskapshistoriker genom att vilja komma bort från elitfokuset överdriver klyftan mellan eliten och resten av kulturen. Precis som alla andra agerar eliter inom ett kulturellt och socialt ramverk (inte fristående från det) och ofta med avsikten att förändra eller reproducera det, vilket de har större inflytande över än den genomsnittliga personen. Men elitens inflytande ska givetvis inte bara antas, utan måste påvisas. Istället för att fråga oss om vi ska studera texter som cirkulerar bland eliter eller band ”vanligt folk” bör vi fråga oss vilka texter som är värdiga historikerns intresse. Ibland är texter som haft stort inflytande (t.ex. politiskt) skriva av en intressegrupp, typ en lobbyorganisation eller en tankesmedja, som drivit en agenda som inte fått brett genomslag annat än indirekt. Även denna typ av texter förtjänar historiskt fokus, vilket kan missas om man bara ser till texters direkta samhälleliga spridning.

För att avsluta med ett exempel: Skulle jag studera postmodernismens historia i Sverige skulle jag gå kunskapshistoriskt tillväga (men möjligen inte kallat det för just ”kunskapshistoria” – etiketten är inte det viktiga). Jag hade kartlagt förekomsten av begreppet ”postmodernism” och med detta associerade personer, samt översättningar av deras verk och introduktioner till postmodernt tänkande. Jag hade försökt identifiera centrala aktörer, nätverk och arenor (t.ex. tidskrifter, sällskap och konferenser) där postmodernism förespråkas. Jag hade undersökt när med postmodernismen associerade idéer och texter börjar dyka upp i kursplaner och så vidare. Detta istället för att närläsa ett fåtal företrädares texter och att svara på vad postmodernismen är. Givet att postmodernismen fortfarande är kontroversiell och för jämnan beskylls för än det ena, än det andra, tror jag att en historisk kartläggning av dess samhälleliga spridning hade varit både idéhistoriskt intressant och samhälleligt relevant. Dessa insikter hade jag inte nått utan kontakten med kunskapshistoria (även om andra säkert kunnat nå dem på andra vägar). Sett från ett idéhistoriskt perspektiv tycker jag kunskapshistoria pekar ut samhällsrelevanta forskningsfrågor och ger teoretisk och metodologisk inspiration för att tackla dessa. Gott nog så.

Detta avslutar min serie med försök att introducera vad som i mitt tycke är (idé)historievetenskapens mest spännande fält och tendenser, men vågar nästan lova att dessa teman och närliggande återkommer i framtida inlägg.

Idéhistoria i förvandling 5: Digitalhistoria

Historien förlängs varje ögonblick och det finns idag fler aktiva historiker än någonsin tidigare. Detta innebär att historikerns potentiella källmaterial är ständigt växande. Likaså den mängd tidigare forskning historikern måste förhålla sig till. Tack och lov har digitaliseringen av arkivmaterial, dagspress, tidskrifter och böcker gjort historikerns (liksom många andra forskares) arbete smidigare. Materialet blir mer åtkomligt och många gånger även sökbart, vilket underlättar när vi ska navigera i det. Att orientera sig bland databaser och digitala kataloger – och att använda dem på bästa sätt när man väl hittat rätt – är dock inte helt lätt och att öva oss själva och våra studenter i detta är en viktig utmaning för historiker idag.

Digitaliserat källmaterial och korpus (alltså textsamlingar sammanställda i ett visst syfte – här är ett exempel) medför metodologiska möjligheter som potentiellt kan effektivisera arbetet och möjliggöra storskalig forskning och historiska synteser. Genom digitala metoder kan vi göra fjärrläsningar (distant readings) som kan komplettera eller kombineras med humanisters traditionella närläsningar (close readings). Digitalisering möjliggör även (inte alltid oproblematisk) visualisering samt kvantifiering och därmed generalisering. Det kan även hjälpa oss att exempelvis urskilja konjunkturerna för ett visst begrepp. I detta fall är det lätt att på några minuter ta fram statistik. Genom Google ngram eller Hathi Trusts bookworm kan man notera att begreppet ”liberalism” i engelskan ökar kraftigt efter 1859, då det liberala partiet bildas och John Stuart Mills Om Friheten publiceras. Genom att söka i Mediearkivet eller Svenska dagstidningar ser jag att begreppet ”vänsterliberalism” ökat kraftigt i svensk press sedan 2017 och att ”kulturmarxist” slog igenom strax efter Anders Behring Breiviks terrordåd i Oslo 2011. Genom Hansard corpus of British parliament noterar jag att förekomsten av ”crisis” ökade kraftigt i det brittiska parlamentet under 1910-talet. Dessa korpus och metoder förbättras ständigt, men är inte fläckfria. Dessutom säger ju ords frekvens inget om dess användning, vilket ofta är vad historikern vill komma åt. Jag menar ändå att dessa metoder kan fungera som stöd i våra analyser eller hjälpa oss att identifiera intressanta brytpunkter som förtjänar att undersökas närmare.

När jag häromveckan var på ett digitalhistoriskt seminarium på temat ”When did Digital History start?” drogs startpunkten hela vägen tillbaka till Frank Owsleys Plain Folk (1949). Det sades att kvantitativ och statistisk, särskilt ekonomisk och socialhistoria, växte under 1950-talet, för att de följande två decennierna gå under beteckningen Cliometrics. Under 1980-talet kom mjukvara för historiker och under 1990-talet databaser. I nyutkomna numret av Lychnos, som har tema digital historia, framhålls skapandet av Virginia Center for Digital History 1997-1998 som en central händelse. Sedan dess har digitalhistoria (och digital humaniora) fått en allt mer etablerad infrastruktur. I Sverige är det nyligen upprättade Huminfra ett exempel. Under 2000-talet har vi även fått texter som genom OCR-teknik är digitalt sökbara, samt digitaliserade källor genom exempelvis Europeana och Google books. Som nybliven släktforskare är jag tacksam över att ArkivDigital finns. När jag skrev min avhandling var det otroligt hjälpsamt att ha alla John Deweys utgivna texter och privata korrespondens tillgänglig digitaliserad och sökbar genom InteLex Past Masters.

Digitaliseringen har legat till grund för en mängd nya metoder som fjärrläsning och temamodellering (topic modeling), samt lett till att historiker lär sig programmering i exempelvis AntConc, Python och R. När man använder termen ”digitalhistoria” åsyftar man vanligen historiker som ägnar sig åt dylikt, vilket ligger utanför vad historiker konventionellt sysslar med. Men eftersom alla historiker i någon mån använder digitala resurser i allt större utsträckning har det ifrågasatts om begreppet alls behövs (vilket har fått vissa att istället tala om ”computational history”). Denna typ av forskning har givetvis kritiserats. Dels för att försöka förvandla historia till ”hard science”, dels för att låta metoderna, verktygen och materialtillgången styra forskningsfrågorna. Kritiken är rimlig. Jag har sett många exempel på coola visualiseringar och grafer, men ännu inte exempel på någon riktigt intressant forskning (men så har jag i ärlighetens namn inte heller en fullständig överblick av fältet). Ändå är jag hoppfull och tror att de digitala metoderna kommer hjälpa oss att göra storskaliga analyser och upptäcka mönster och teman som leder till nya forskningsfrågor.

Överlag tror jag digitaliseringen bär med sig mycket positivt för historievetenskapen och jag hoppas att vi forskare blir bättre på att hålla oss ajour med utvecklingen och att ta upp digitaliseringens möjligheter i undervisningen. Även vi icke-programmerande historiker kan ha stor nytta av digitala verktyg i arbetet. Själv använder jag Ulysses att skriva i; Zotero för referenshantering och att kategorisera, läsa och anteckna i pdf:er; Grammarly för att få hjälp att skriva bättre engelska; Tropy för att hantera fotografier av arkivmaterial. (De tre sistnämnda är gratis.) Jag har även lekt lite med analys och visualisering i Voyant Tools. Har man ett omfattande fotograferat arkivmaterial som man vill göra sökbart finns det många som talar varmt om DEVONthink.

En viktig utmaning är att samtidshistoriker snart kommer att behöva lära sig arbeta med källor som från början är digitala, som bloggar och innehåll i sociala medier, en annan är att berätta historien om det digitala, dess plats i kulturen och dess begrepp. I och med att offentligheten blir allt mer digital kräver det även att historiker tar plats på digitala arenor och paketerar sin expertis för att passa olika forum som bloggar (som jag väl självkritiskt får medge är ett fenomen vars storhetstid var förbi redan innan jag själv började med det), poddar och i sociala medier. Hur ska vi historiker förhålla oss till och bidra till förståelse av det digitala samhället? Vilka digitala verktyg och resurser ska vi använda och hur? Och vilka digitala arbetssätt ska vi lära ut till våra studenter? Dela gärna med er av era tankar, digitala favoritverktyg och -resurser i kommentarsfältet.

Idéhistoria i förvandling 4: Naturvetenskapliga impulser

The historian does not treat man as the student of biology seems to do … as essentially a part of nature[.] He picks up the other end of the stick and envisages a world of human relations standing, so to speak, over against nature… Since this world of human relations is the historian’s universe, we may say that history is a human drama, a drama of personalities, taking place as it were, on the stage of nature, and amid its imposing scenery.

Detta skrev historikern Herbert Butterfield, vars skarpa åtskillnad mellan natur och kultur idag framstår som ohållbar. Att se naturen som en förgivettagen och oföränderlig bakgrund, frikopplad från den mänskliga historien, vilken står ”över” naturen, är inte längre möjligt. Jag har tidigare (här och här och här) adresserat naturvetenskapen inflytande på historiografin utifrån frågan om jordens inträde i en ny geologisk epok, antropocen, vilken markerar modernitetens kulmination och resultatet av människas förmåga att exploatera naturens resurser och andra arter. Med inträdet i antropocen följer insikten om att kultur, som generellt varit historikerns studieobjekt, allt mer flyter samman med naturen. Det faktum att människan påverkat jorden så pass att vi inträtt i en ny geologisk era gör oss (kollektivt) till geologiska agenter, vilket innebär att den geologiska tidsskalan inte längre kan separeras från den mänskliga historiens kronologi. Kapitalismens historia kan inte separeras från klimatets historia. För att tala med Dipesh Chakrabarty, vars senaste bok jag recenserat för nyutkommna Lychnos 2022 kan vi inte skilja den antropocentriska kategorin ”det globala” från ”det planetära”. Detta innebär att miljöhistoria – och dess underdiscipliner som Blue humanities – inte längre bör ses som separata historiskt fält, utan måste integreras i mängder av historiskt forskning.

Arkeologin, jordsystemvetenskapen, neurovetenskapen, genetiken och evolutionsbiologin har bidragit till förklaringar av den förhistoriska tiden, eller deep history, alltså vad som skedde före skriftspråkets uppkomst, vilket brukar utgöra historiografins startpunkt. Även om historiker inte arbetar med DNA-analyser måste vi förhålla oss till att detta påverkar vårt historiemedvetande. Exempelvis genom DNA-släktforskning och att många tar till sig historiska resultat från evolutionsbiologin, exempelvis genom Karin Bojs populära böcker, vilka lär oss hur homo sapiens blandats med neandertalare och denisovamänniskan och hur vi färdats över världen under förhistorisk tid sedan vi lämnade Afrika för ca 60 000 år sedan.

Men det är inte enbart vår djupa geologiska och biologiska historia som har förändrats genom naturvetenskapliga rön. Även vår framåtriktade förväntningshorisont har förändrats, då antropocen och den pågående klimatkrisen medför en växande insikt om att vi är på väg mot en annalkande katastrof, ett ”planeticid”. Klimatförändringarna och jordens inträde i antropocen har på ett sätt ”decentrerat” människan. Förvisso är vi unika i vår kollektiva agens och vårt ansvar planeten, men vi är beroende av andra arter (som även de har en historia) och liksom dem är vi bundna av planetens gränser. (Även detta tema har jag adresserat i relation till posthumanismen och primatologisk forskning.) Eftersom klimatförändringarna påverkar alla levande varelser tvingar de fram en ny slags universalism och antropocen är att betrakta som ett nytt metanarrativ.

Flera gränser har börjat luckras upp: Mellan ”djup” förhistoria och traditionell historia, mellan natur och kultur, mellan den mänskliga historiska tiden och den geologiska tiden samt naturens historia. Naturvetenskapens rön förändrar hur vi ser det förflutna och även om ens kunskaper inom fältet är ytliga menar jag att det är väsentligt att historiker hänger med i diskussioner, om inte annat för att inte överlämna tolkningsföreträdet helt i händerna på naturvetare (inklusive fysiker). Givet att en historiker inte bara bör ägna sig åt att berätta om det förflutna som det var, utan också bör ta sig an den mer filosofiska frågan om hur vi idag ska förhålla oss till historien, bör vi intressera oss för, försöka förstå och kritiskt granska även naturvetenskapliga rön om det förflutna. Hur förhåller sig de olika tidslager eller tidsskalor geologin, arkeologin, fysiken, evolutionsbiologin och historiografin arbetar med till varandra? Hur kan vi skriva ihop den globala (antropocentriska) historien om kapitalismen och industrialismen med den planetära historien om hur människans kollektiva påverkan på klimatet lett oss in i antropocen?

Jag tror och hoppas på fler tvärvetenskapliga samarbeten framöver, men menar samtidigt att historiker bör slå vakt om sin specifika kompetens. I grund och botten handlar historieskrivning om hur rationella varelser, sådana som handlar utifrån normer och därför kan avkrävas rättfärdiganden, agerat i det förflutna. Det historiografiskt intressanta är inte hur vi fungerar som biologiska varelser, utan som kulturvarelser. Även om dikotomin mellan natur och kultur har visat sig vara en grad- snarare än artskillnad finns det skäl att inte helt förkasta den, däremot att undersöka och omvärdera den. Det samma gäller den historiska relationen mellan människan och andra arter, mellan det globala och det planetära, samt förhållandet mellan människan som geologisk, biologisk och kulturell agent.

Idéhistoria i förvandling 3: Historiefilosofi

Att ägna sig åt historieskrivning innebär inte bara att producera historisk kunskap, utan att vara del av och ingripa i en ständigt pågående politisk, etisk, estetisk och epistemisk konversation om hur nutiden förhåller sig till till förflutna. Detta är ett existentialistiskt uppdrag berör frågor om (kollektivt och individuellt) minne, glömska, erfarenhet, historisk rättvisa, historiemedvetande, historiebruk, temporalitet och trauma. För att behandla dessa frågor krävs filosofisk kompetens. Denna är också nödvändig för att historiker ska kunna reflektera över sina förgivettagande, sin konceptuella verktygslåda, och hur de utformar och presenterar sina resultat. Därför bör historiefilosofi och historieskrivning gå hand i hand.

Den sorts storslagna historiefilosofi vi förknippar med Marx och Hegel och som nedsättande kallas ”spekulativ” gick i princip under i och med den moderna historieskrivningens uppkomst. När den naturvetenskapligt inspirerade ”analytiska historiefilosofin” i Carl Hempels efterföljd uppstod efter andra världskriget behandlade den smala och avgränsade problem som historiska lagar (vem tror på det idag?) och kausalitet, utan att ha något vidare inflytande på historiografin. Historiefilosofi föll i glömska och istället kom man att tala om ”teori”, i Sverige brukar 1965 anges som startåret för detta. Inledningsvis rörde det sig huvudsakligen om marxistisk teori, men innebörden i teori kom att vidgas genom den kulturella och den lingvistiska vändningen. Inte minst ”postmodernismen” bidrog till en allmänt höjd teoretisk kompetens bland historiker. En tröttsam och ständigt återkommande konflikt har gällt relationen mellan teori och empiri. Någotsånär insiktsfulla historiker inser att vi inte bara behöver både och, utan att historieskrivningen ofrånkomligen alltid innebär något slags teoribruk (implicit eller explicit). Därtill är ju inte historiografi en empirisk vetenskap annat än indirekt, då det inte bygger på direkta observationer av det förflutna, utan vår kännedom om detta kommer alltid till oss medierat. Den historiska ”verkligheten” når vi bara genom historikers framställningar – de skapar den utifrån det tillgängliga källmaterialet med hjälp av analytiska begrepp och teorier.

Så sent som under 1990-talet ter sig teoridebatter i Scandia och Historisk tidskrift ofta ganska torftiga (som jag skrivit om här). Idag ser det bättre ut. I Sverige verkar dock få villiga att tala om historiefilosofi, vilket man internationellt gjort i efterföljden av Hayden Whites Metahistory (1973). Denna riktade ljuset mot de litterära konventioner som historiografi styrs av och synliggjorde därmed dess retoriska och estetiska aspekter. Detta var välkommet, men en olycklig följd var att historiografi av vissa kom att betraktas som en litterär genre och ett narrativ, vars värde inte var vetenskapligt utan estetiskt och etiskt.

Medan White och bundsförvanter som Frank Ankersmit var väl kritiska mot konventionell historiografi har det sedan ett par år dykt upp historiefilosofer som som förespråkar en ”postnarrativistisk” eller (bättre) ”pragmatisk” historiefilosofi. Förra året recenserade jag Jonas Ahlskog som håller med narrativisterna om att den traditionella empirisk-realistiska uppfattningen om att historiografi syftar till att avspegla det förflutna är naiv. Vi kan aldrig förstå det förflutna i sig som det skulle framträda för en allseende och allvetande varelse. Däremot menar Ahlskog att ett historievetenskapligt förgivettagande är att vi kan förstå historiska aktörer utifrån deras meningshorisont. Samtidigt är historisk kunskap inte omedelbar, utan, som sagt, alltid medierad. Förståelse sker i nuet, i historikerns egen kontext, utifrån sin samtids begrepp, metoder och teorier. Ahlskog vill behålla den etiska, estetiska och existentiella relation till det förflutna som White menade att vi alla ofrånkomligen har i våra liv, men menar, till skillnad från White, att vi inte bör överge traditionell historieskrivning för denna mer praktiska relation till det förflutna, utan att vi bör sträva efter att föra samman dem. På så sätt blir historieskrivning inte bara av intresse för proffshistoriker, utan relevant för samhället och folk i allmänhet.

Liksom Ahlskog uppvärderar Jouni-Matti Kuukkanens  Postnarrativist Philosophy of Historiography (2015) (som jag tidigare hyllat) historiografins epistemiska (kunskapsmässiga) status. Han betraktar inte historieskrivning som en fråga om berättande (narration) eller representation (av historien som den var), utan som presentation av teser, evidens och argument. Sanning och korrespondens är oväsentliga i sammanhanget eftersom vi inte frågar om ett argument är sant, utan vilken evidens och vilka skäl det bygger på, vad dess premisser och slutsatser är, och vilka möjliga invändningar som kan framföras. Kuukkanen skyddar historieskrivning från att förvandlas till skönlitterärt berättande och för den samtidigt ett steg närmare filosofin. Han menar att historieskrivning inte är en fråga om att avbilda det förflutna eller fylla ”luckor” i tidigare forskning, utan om att göra interventioner i den existerande historiska diskursen (alltså i forskningsläget) och att i förhållande till detta argumentera för nya tolkningar av det förflutna. Detta synsätt ger oss inte bara riktlinjer för hur vi bör skriva historia, utan för hur vi bör värdera existerande historiska framställningar. Dessa bör bedömas utifrån originaliteten och styrkan i dess argument och hur de griper in i och positionerar sig mot den existerande forskningen inom det aktuella området. Det ger en mer aktivt uttolkande och argumenterande historieskrivning.

En annan insiktsfull inlaga i debatten om varför historiker behöver filosofisk kompetens som ligger nära Kuukkanens kommer från Adrian Blau. Han menar att historiker inte enbart bör sträva efter att förstå intentionen i historiska texter, alltså vad deras författare avsåg åstadkomma med dem, utan också analysera textens extension. Med detta menar han sådant som textens (ofta oavsedda) logiska implikationer, dess inre motsägelser och de outtalade förgivettaganden den bygger på. Vi bör alltså inte enbart sträva efter att förstå vad en historisk aktör menade, utan också vilka misstag denne begick i sina resonemang. Vi ska alltså inte bara beskriva historiska texter, utan värdera dem efter faktamässig korrekthet, logisk konsistens, begreppsliga styrkor och svagheter. Att kombinera denna filosofiska läsart med en kontextualiserande historisk läsart ger en djupare förståelse av texters mening.

Jag förespråkar alltså inte att historiker ska ägna sig mer åt att studera filosofiskt material, utan menar att vi behöver filosofisk kompetens för att göra bättre historiska analyser, oavsett vilket vårt historiska material är. Kuukkanen, Ahlskog, White och Blau är bra inspirationskällor, men det finns naturligtvis många andra intressanta historiefilosofer som går att läsa i tidskrifter som History and Theory, Rethinking History och Journal of the Philosophy of History.