Efter kapitalismen?

Föregående inlägg slutade med en hänvisning till Naomi Kleins tes om att kapitalismen är oförenlig med ett ekologiskt hållbart samhälle, samt med en förhoppning om att vänstern ska bli bättre på politisera den ekologiska krisen. Under de senaste åren har det kommit en hel del böcker som diskuterar just vänsterns framtid, hur vi ska förhålla oss till den ekologiska och ekonomiska krisen, och vikten av att skapa visioner om en framtid värd att kämpa för. Följande inlägg är en slags essä kring ett par av de böcker jag läst på dessa teman. Tidigare har jag berört liknande frågor i inlägg om arbetskritiken och den så kallade postanarkismen.

Precis som Naomi Klein är jag kritisk till de delar av miljörörelsen som hävdar att klimatfrågan inte är en höger/vänsterfråga. Jag följer också Kleins kritik av ekomodernismen. Ny teknik kan visserligen bidra till omställning, men inte ensamt rädda miljön. Så länge det finns starka vinstmotiv för att fortsätta utvinna, sälja och använda fossila bränslen spelar nya tekniker mindre roll. Dessutom är det inte tillräckligt att konsumera ekologiska alternativ; vi måste även konsumera mindre och i förlängningen ändra vår livsstil och kultur på ett mer grundläggande plan om ekologiskt hållbara samhällen ska bli möjliga. Ekologisk hållbarhet handlar mer om ideologi än teknik.

En av de mest uppmärksammade vänsterdebattörerna på sistone är den teknikbejakande ärkeoptimisten Paul Mason, som dock inte har särskilt mycket att säga om ekologi. I Postkapitalism  hävdar Mason att kapitalismen nått gränsen för sin anpassningsförmåga och att vi står på randen till ett mer lovande postkapitalistiskt samhälle. Han hävdar att informationsteknologin upplöser marknader, underminerar ägande och minskar behovet av arbete. Delningsekonomier och kolloborativ produktion kommer att konkurrera ut kapitalismen. Masons konkreta exempel – Linux, Wikipedia, Firefox, Mondragon – är visserligen bra, men inte särskilt nya och inspirerande. Han är uppenbart inspirerad av arbetskritiken och basinkomströrelsen och behållningens med hans bok ligger i uppmaningen i att påbörja byggandet av ett postkapitalistiskt samhälle redan nu – varför vänta tills kapitalismen gått under? – genom kooperativ, medlemsbanker, P2P-nätverk och demokratiskt styrda företag. Dock blir jag inte särskilt övertygad av hans teknikdeterminism.

En bra motkraft till Mason är Helena Granströms poetiska civilisationskritik framförd iDet som en gång var, som bland annat diskuterats i Filosofiska rummet. Granström menar att vi allt för okritiskt överlåter all problemlösning åt tekniken: ”miljöproblem åtgärdas med solpaneler, depression med ett piller, gatuvåld med övervakningskameror, ojämlikhet med en skatt.” Teknikberoendet – och teknik ska här förstås i bred bemärkelse – har gjort att vi inte längre är kapabla att uppfylla våra basala behov av mat, kläder och boende. Genom att fjärma oss från livets grundläggande betingelser och naturen tror vi oss ha blivit friare, men i själva verket har vi byggt vårt eget fängelse: ”På samma sätt som den utbredda föreskrivningen av psykofarmaka därmed bidrar till att upprätthålla en ohållbar samhällsordning, kan det som många människor ägnar sig åt dagligen – tv-tittande, dataspel, shopping, alkoholkonsumtion, slösurfing, terapi – sägas fungera på samma sätt: som medel för att göra en i ordets mest grundläggande bemärkelse inhuman tillvaro uthärdlig.”

Granström talar om natur, snarare än miljö och hennes bok är en påminnelse om vad vi förlorar när vi alltför okritiskt tar till oss av ny teknik. Det är en charmigt otidsenlig bok som tvingar till eftertanke. Är inte vår tilltro till framsteg allt för naiv? Vore det inte bättre om vi istället för att springa med i kapitalismens ekorrhjul stannade upp och reflekterade mer över vad vi egentligen vill ha ut av livet? Det har David Jonstad gjort. I Jordad menar han att kapitalismen gjort oss oförmögna att försörja oss själva och förespråkar självhushållning, småskalighet och decentralisering som motkraft. Det handlar om att ta tillbaka makten över det egna livet och att samtidigt ta tillbaka jorden från det fåtal kapitalister som genom landgrabbing roffar åt sig allt större del av jordens yta och naturresurser. Liksom Mason inspirerar genom att uppmana till att bygga alternativ inom det rådande systemet som pekar mot övergången till en mer hållbar, postkapitalistisk värld, inspirerar Jonstad genom att försöka leva ekologiskt hållbart inom nuvarande ekonomiska paradigm. Hans projekt är dock snarare existentiellt än politiskt, men ingen skam i det. Individuella exempel på tillfredställande liv bortom den kapitalistiska logiken är viktiga, men visionen för en politisk rörelse måste vara kollektiv. Hör Jonstad intervjuas i Klimatpodden.

Att kapitalism är oförenligt med ett ekologiskt hållbart samhälle handlar inte om att alla kapitalister är onda miljöbovar. Men även den mest välmenande företagsledare svarar mot aktieägarnas krav på utdelning och har profitmaximering som övergripande målsättning, menar David Graeber. Det är därför rationellt att pressa löner och effektivisera verksamheten genom exempelvis automatisering. Problemet med kapitalismen ligger på system- snarare än individnivå. Vad miljöfrågan gör är att den sätter fingret på att kapitalismens grundtanke om ständig ekonomisk tillväxt är oförenligt med vår planets ändliga resurser.

Ugo Mattei skriver i sin lilla debattbok Gemensam nytta att ”Ekologin är idag den enda politiska vision som erbjuder en karta för verklig kursändring”. Detta eftersom ekologin betonar vikten av gemenskap och samarbete i kontrast till den individcentrerade och tävlingsinriktade kapitalismen. Centralt i Matteis bok är kritiken mot att betrakta ägande som antingen statligt eller privat. Mot detta ställer han gemenskapstanken och menar att när regeringar genomför privatiseringsprocesser så säljer den ut något som faktiskt inte tillhör den själv, utan som tillhör samhällsgemenskapen. Hur kommer det sig att dessa allmänningar har så pass svagt rättsligt skydd när det privata ägandet är starkt skyddat inom den liberala rättstraditionen? Mattei menar att allmänningar kan inkludera vitt skilda ting som stränder, dricksvatten, luft, kunskap, museum, torg, internet, elnätet, sjukvård och utbildning. Exakt vad som ska ingå måste vara en pågående diskussion, menar Mattei, men övertygar ändå om att det finns vissa saker som vi bör äga tillsammans och som bör skyddas mot utförsäljning. Hans bok ger bra argument för att sträva efter ett hållbart samhälle baserat på gemenskap och helhetstänkande i motsats mot det kapitalistisk-individualistiska nyliberala samhället. Detta är en bra utgångspunkt för en vänsterpolitisk vision.

Ett problem med politik idag är att den reducerats till en administrativ syssla ägnad åt att rädda kapitalismen från sig själv. Detta i linje med Margaret Thatchers motto TINA (”there is no alternative”). Denna brist på visioner riskerar att leda till hopplöshet. Dessutom öppnar bristen på alternativ upp för högerextrema krafter, vilket inte borde ha undgått någon. Genom att politisera den ekologiska krisen och sammanföra miljöfrågor med andra kamper kan vänstern skapa en bred progressiv rörelse för social, ekonomisk, ekologisk, politisk och social förändring. Detta är budskapet i Naomi Kleins senaste bok Nej är inte nog (2017).

Klein vill återuppväcka den sociala rörelse – ”rörelsernas rörelse” – som uppstod vid 90-talets slut i och med demonstrationerna i bland annat Seattle, Genua och Göteborg. Denna fick ett bakslag efter 9/11 och kriget mot terrorismen och den ”chockpolitik” som följde därmed. Efter finanskrisen 2008 tycktes rörelsen vakna till liv igen i och med Occupy Wall Street, men Klein menar att rörelsen led brist på visioner om ett bättre samhälle. Det var väldigt tydligt vad rörelsen sa nej till, men inte vad man erbjöd för alternativ.

Intressant att notera är att John Dewey 1929 gjorde en analys av den politiska situationen i USA som har väsentligt gemensamt med den Klein gör idag:

On the one hand there is the very general discontent with the present alignment of parties, the general sentiment that a large mass of people do not have a square deal economically, and that equal opportunity is by large a myth; as is prosperity in which wealth and control of finance, credit and industry are in the hands of a small per cent of the community. On the other hand there is the tragic failure of past attempts at political organization of a truly liberal policy.

Vidare konstaterar Dewey att progressiva har varit allt för inriktade på att kritisera, men inte själva har utvecklat konstruktiva idéer och alternativ. Vad som behövs är kontinuerlig politisk organisering som förenar splittrade progressiva grupper och individer, samt att det utvecklas enande principer att ställa sig bakom för dessa.

Klein menar att lärdomen den progressiva vänstern bör ta med sig från det senaste amerikanska valet är att kandidater som står för att upprätthålla ett nyliberalt status quo är ett lätt byte för högerpopulistiska demagoger. Samtidigt menar hon inte att Trump bryter med nyliberalismen, utan snarare är en variation av den. Wendy Brown har nyligen argumenterat i samma banor, hon menar att Trump legitimerar sin politik utifrån nyliberalismens kritik av jämlikhet och social rättvisa:

It’s perfectly possible to continue the basic planks of neoliberalism – privatisation, dismantling whatever is left of the welfare state, slashing away at taxes for the rich and for corporations, keeping capital the centre of state concerns – while, at the same time, producing new regional domains of protectionism or rebellions against the EU or NAFTA.

Vad skulle då göra en progressiv vänsterkandidat möjlig? Enligt Klien, en stark gräsrotsrörelse. För att sammanbinda de olika sociala, ekologiska, politiska och ekonomiska problem världen står inför idag måste separata rörelser förenas i ett gemensamt program för förändring. Rörelserna måste identifiera det system de slåss mot, snarare än att se deras kamper som separata. Miljörörelsen, feminismen, antirasismen och kritiken av växande ekonomiska klyftor och skatteparadis slås alla mot nyliberalismens åtstramningspolitik och privatiseringar, mot ekonomismens girighet och egocentrism, samt mot ”en dominansbaserad logik som behandlar många människor och jorden själv som förbrukningsvaror,” skriver Klein.

Tillsammans med andra intellektuella och aktivister har Klein författat The Leap Manifesto som skisserar en sådan vision för Kanada. Det innehåller bland annat krav på att ursprungsfolks rättigheter och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna respekteras; krav på ren och förnybar energi; minskade klyftor; satsning på omvårdnadsyrken; och utbyggnad av kollektivtrafik. Väl medvetna om att alla visioner om en bättre värld enligt ekonomismens logik kommer att bemötas med frågan om vem ska betala har de försökt besvara detta genom att förslå stopp för subventionering av fossila bränslen (775 miljarder dollar) samt att höja priset på utvinning av dem. De har även föreslagit en skatt på finansiella transaktioner (650 miljarder dollar). Till det kan höjd skatt för koldioxidutsläpp och skatter riktade mot de superrika tilläggas. Möjligen är Klimatriksdagen som gick av stapeln nu i helgen någon slags svensk motsvarighet till The Leap.

Dagens vänster behöver visioner om ett samhälle bortom den nyliberala kapitalismen och den nationalistiska extremhögern, som presenterar sig som det enda alternativet. Mitt intryck är att det finns gott om dessa visioner. Svårigheten är väl att samlas bakom dem och se till att de sprids och får medialt genomslag, vilket är en förutsättning för att påverka den konkreta politiken. För vidare läsning på samma tema rekomenderas senaste numret av Brand (2/2018), som har flera texter som behandlar den pågående ekonomiska krisen och nyliberalismens eventuella slut.

Till kritiken av köttet

Visst har en del förändrats sedan jag blev vegetarian för 13 år sedan. Under de första åren möttes jag ofta av kommentarer om hur otroligt svårt det måste vara och många jag talade med menade att de själva aldrig skulle kunna leva utan kött. Detta varvades med idiotiska fyndigheter i stil med ”kött är gött” och ”om du är djurvän borde du väl inte äta upp djurens mat.” Under mina första år som vegetarian var det inte heller självklart att restauranger hade vegetariska alternativ och i den mån det fanns var maten sällan vidare upphetsande.

Idag är vegetarianism hyfsat trendigt. Det har skrivits en mängd vegetariska kokböcker, det finns åtminstone två vegetariska matlagningsmagasin och flertalet utmärkta bloggar. Stjärnkocken Mathias Dahlgren öppnade nyligen en helvegetarisk fine-dining restaurang och de flesta restauranger kan idag erbjuda vegetariska alternativ. Dessutom har det kommit en mängd nya vegetariska halvfabrikat (av varierande kvalitet, ska väl erkännas). De flesta köttätare jag känner kan tänka sig att äta vegetariska måltider emellanåt och är ofta av åsikten att även om man vill äta kött så borde man äta det i mindre utsträckning och välja ekologiskt och närodlat både för djurens och miljöns skull. Paradoxalt nog ökar köttkonsumtionen och andelen ekologiskt kött som säljs är extremt låg jämfört med andra ekologiska produkter. Hur kan det komma sig?

Att jag börjar fundera kring detta har delvis att göra med att SVT under den senaste tiden sänt tre olika program om köttkonsumtion. Det mest uppmärksammade torde vara Köttets lustar, i vilket vi får följa Henrik Schyfferts bildningsresa genom köttindustrin. Kan den ökande köttkonsumtionen ha att göra med att vi inte förstår att den vakuumförpackade skinkan i affären faktiskt varit ett riktigt djur vars enda syfte med livet varit att bli mat under plågsamma omständigheter? För att ta reda på om detta kan vara fallet föder Schyffert upp två gulliga grisar och lär sig om köttkonsumtionens inverkan på miljö och hälsa samt om dess effekt på djurens välbefinnande. Människans förhållande till grisen är också temat för dokumentären Nöff! (Oink) .

Slutsatsen i Köttets lustar blir att människan inte borde äta mer än 75 gram kött om dagen, vilket för en genomsnittlig svensk skulle innebära en halvering av köttätandet. Detta vore bättre både för djuren och för vår egen hälsa eftersom konsumtion av stora mängder rött kött ökar riskerna för vissa cancerformer och hjärt- och kärlsjukdomar. Dessa forskningsrön har dock köttindustrin tagit hjälp av korrupta forskare för att sprida tvivel över med samma strategier tobaksbolagen sått tvivel kring rökningens hälsorisker, vilket skildras i Köttlobbyn (The meat lobby: Big business against health?).

I Köttets lustar medges visserligen att djuren inte kan leva i enighet med sina naturliga beteenden i köttindustrin, men det är priset vi – eller rättare sagt djuren – måste betala om vi vill ha billig kött. Och det vill vi ju, tycks konsensus vara. Kanske måste kritiken av djurindustrin framföras på detta sätt om det ska nå stora grupper människor. Slutsatserna i Köttets lustar tycks i alla fall likna de Jonathan Safran Foer nådde i sin bästsäljande Äta djur (2009). Jag är inte mindre pragmatisk än att jag tycker att det skulle vara en framgång om köttkonsumtionen minskade och det kött som konsumerades var närodlat och ekologiskt och djurskyddslagarna skärptes. Samtidigt blir jag inte särskilt inspirerad av nämnda dokumentärer eller Foers bok. Perspektiven är varken nya eller utmanande och man kan ju tycka att djurrättstänkandet borde ha gått framåt sedan Peter Singers klassiska Djurens Befrielse (1975), som idag känns något förlegad.

Jag har tidigare skrivit om hur ny forskning om djur, särskilt primater, bidragit till att bryta ner gränserna mellan människan och andra djur. Detta är naturligtvis bra eftersom det gör människans förtryck av andra arter svårare att legitimera. Andra nya perspektiv på djurrättsfrågor kommer med fältet Kritiska djurstudier som har etablerats vid Lunds universitet och nyligen introducerades i tidskriften Fronesis nummer 56-57 med tema Djuret. Om djurrättsfilosofin, med Singer och Tom Regan som mest kända representanter, mest ägnade sig åt smala filosofiska moralfrågor, vill företrädarna för kritiska djurstudier bredda perspektivet kulturellt, samhälleligt och historiskt, och knyter även samman människans förtryck av andra djur med andra sorters förtryck.

Begreppet ”speciesism”, som populariserades av Peter Singer för att visa på människans förtryck andra andra arter (”species”) är centralt även inom kritiska djurstudier. I flera av texterna i Fronesis kopplas speciesismen till kapitalismens och patriarkatets logiker och författarna argumenterar för att djurrättskampen måste kopplas till feminism och anti-kapitalism. Det visas på att ätande är könskodat och att medan manlighet ofta kopplas till kött och aktivitet, kopplas femininitet till vegetarisk kost och passivitet. Kött är kopplat till styrka och makt. Detta är även ett perspektiv Henrik Schyffert lyfter i sitt program och är också sammankopplat med den rådande proteinhysterin – hur ska man kunna få sexigt svällande biceps enbart på grönsaker?

Ett tema i Fronesis nummer är köttnationalismen. Varje gång köttindustrins grymheter påvisas tycks man nödgad att försäkra om att Sverige har världens bästa djurskydd. Eventuella uppdagade grymheter inom den egna nationens djurindustri beror enbart på individuella snedsteg och inte ett strukturellt förtryck, tycks tanken vara. Industrin satsar såklart enorma summor på att förmedla bilden av välmående djur och trycker på nödvändigheten av att hålla det svenska landskapet öppet. Att andra länder har mindre strikt lagstiftning på området tycks verka som ett argument för att Sveriges lagstiftning är bra nog. På samma sätt hävdas emellanåt att andra kulturers och religioners behandling av djur är barbariskt, med exempel halal och kosher, eller det faktum att kineser äter hundar. För att upprätthålla föreställningen om ”världens bästa djurskydd” och friskriva den svenska djurindustrin från ansvar behövs en syndabock, exempelvis enskilda individer, andra nationer, eller främmande religioner och kulturella uttryck. På så sätt tas fokus från det strukturella förtryck som djur trots allt utsätts för även i Sverige.

En av de mest spännande texterna i Fronesis är Sue Donaldsons och Will Kymlickas försök att utarbeta en modell för medborgarskap för icke-mänskliga djur. Här blir djurrätt en fråga för den politiska teorin, snarare än för etiken. De vill betona en ömsesidighet mellan människan och andra djur som ger oss möjlighet att fortsätta använda djur i vissa avseenden, men detta användande måste ske mer på djurens premisser snarare än enbart efter människans ekonomiska incitament. Kymlicka och Donaldson menar att det är försvarbart att vi har olika sorters förhållande till olika grupper av djur. De delar in djuren i tamdjur, vilda djur och liminala djur (vilda djur som lever mitt ibland oss). De vilda djuren bör vi betrakta i suveränitetstermer, de har rätt att få sitt eget territorium respekterat. Tamdjuren bör vi tänka på i termer av medborgarskap; de bör ha rätt till sjukvård, skydd mot yttre hot, pension och arbetsrätt. Dessa har också en plikt att bidra och att uppträda civiliserat, vilket innebär att uppfostran av hundar är legitimt. Liminala djur bör vi tänka på som djur med rätt till uppehållstillstånd; de har vistelserätt, men inte medborgarskap. Donaldsons och Kymlickas förslag är spännande, även om jag inte får klart för mig hur de menar att detta skulle påverka människans ätande av djur. Inte kan vi väl ha rätt att äta varelser vi betraktar som medborgare?

Det är frustrerande att djurcirkusar och pälsindustri fortfarande är tillåtet i Sverige och att djurförsök fortfarande är allmänt accepterat, även om det är glädjande att Sverige nyligen fått ett 3R-center. Politikerna väjer för köttfrågan, som ofta reduceras till en fråga om individuella val. Men speciesismen kommer knappast att bekämpas främst genom att folk tar individuell ställning mot den på kunskapsbasis. Vad som behövs är strukturella förändringar. Därför tror jag det bästa köttprogrammen på SVT kan göra är att leda till att folk samlar sig kring kampanjer för djurrättsfrågor. De mest framkomliga vägarna för att motarbeta köttindustrin torde vara att knyta an djurrättsfrågor till ett holistiskt miljöperspektiv samt genom att betrakta djurrättskampen som tätt sammanbunden med andra politiska kamper, snarare än enbart en fråga om etik.

Uppdatering 180112: Igår fattade regeringen beslut om ny djurskyddslagstiftning. Även om förslaget inte är tillräckligt finns det en del positivia inslag, exempelvis förbud mot elefanter på cirkus. Trist dock att förbud mot pälsindustrin återigen skjuts på framtiden. Läs Djurens rätts kommentar om den nya lagstiftningen här

Integritet och datasäkerhet

Det finns flera goda skäl till att lägga lite tid på att lära sig hur man värnar om sin integritet och säkerhet på internet. Vi vill väl alla slippa virus och malware, undvika att bli hackade eller få våra datorer och telefoner kapade av ransomware. Men vi bör också göra vad vi kan för att ta kontrollen över vår egen personliga data och den metadata som regelbundet sprids och säljs bortom vår kontroll av internetjättar som Facebook och Google. Dessa säljer sina användares metadata till annonsörer, som då kan anpassa sin reklam efter specifika målgrupper. Det sker inte bara i kommersiella syften utan används nuförtiden också i politiska val. Facebook och Google är inte gratis; vi betalar med vår data och vi bör göra vad vi kan för att återta kontrollen över denna. Man kan se och hantera den data Facebook sparat om en genom att gå till ”Inställningar” –> ”Ladda ned en kopia av dina Facebook-data”. Detsamma kan göras med Google Dashboard.

Jag är långtifrån någon expert inom dessa frågor, men tack vare att det finns många bra guider och forum som diskuterar integritet och IT-säkerhet har jag ändå kunnat tillägna mig en del värdefulla praktiska kunskaper som jag tycker är värda att dela med mig av. Förhoppningen är att detta inlägg ska fungera som en lättförståelig sammanfattning av de mest grundläggande aspekterna av datasäkerhet och som en guide till hur man praktiskt skyddar sig själv mot övervakning och intrång. Att anse att integritet och rätten till privatliv inte är värd att skydda för att man själv inte anser sig ha något att dölja är som att anse att yttrandefriheten inte är värd att värna om eftersom man själv inte har något att säga, som Edward Snowden har påpekat.

Texten är skriven med Mac-användare i åtanke och främst för datorer, men mycket av det jag säger gäller även för PC och smartphones.

TIPS FÖR MAC
Med Mac är det lätt att kryptera datorn med hjälp av Filevault. Det görs via ”systeminställningar” –> ”säkerhet och integritet”. Välj ett starkt och unikt lösenord. Här kan du även aktivera brandväggen och slå av platstjänster. Man bör även ställa in ett Firmware-lösenord, vilket förhindrar att datorn kan startas med andra skivor än den förvalda startskivan utan lösenord. I ”systeminställningar” –> ”spotlight” bör man kryssa ur ”spotlight-förslag”. Detta förhindrar att din data över dina sökningar skickas till Apple (har man tidigare OS än Sierra bör man även kryssa ur rutan för Bing eftersom detta skickar data för sökningar till Windows).

Även Mac-användare bör ha någon sorts antivirusprogram. I ett test MacWorld nyligen gjorde utsågs AVG till bästa gratisalternativ. Den kan också vara en bra idé att ha ett program som CCleaner som hjälper en att rensa filer och data på ett säkert sätt.

FIREFOX
Tor är väl det självklara valet av browser för den som vill surfa anonymt, men själv gillar jag Firefox bäst eftersom den är snabbare och mer användarvänlig. Tack vare bra tillägg (add-ons) kan även Firefox förvandlas till en browser som värnar din integritet och säkerhet. En självklar add-on att använda till Firefox är HTTPS Everywhere. Detta krypterar anslutningen till olika webbsidor och förhindrar därmed att webbtrafiken avlyssnas av tredje part. HTTPS används alltid av till exempel banker, men med HTTPS Everywhere så skapas en krypterad anslutning till alla hemsidor där detta är möjligt. Det är en väldigt enkel säkerhetsåtgärd.

Alla bör även använda sig av en, förvisso inte okontroversiell, annonsblockerare. uBlock origin gör inte bara att du slipper en massa oönskad reklam, utan stoppar även malware och trackers. Den är dessutom resurssnål. Man kan komplettera denna med Decentraleyes, som även den stoppar trackers. Dessutom bör man ha ett tillägg som rensar LSOs, eller ”flash kakor”, exempelvis Clear Flash Cookies.

Vad man även kan göra är att använda sig av sökmotorer som Startpage, Qwant och DuckDuckGo, som till skillnad mot Google inte sparar information om eller spårar sina användare. De är även fria från annonser och fungerar alldeles utmärkt. Man kan ändra förvald sökmotor i Firefox under ”inställningar” –> ”sök”. Under ”inställningar” –> ”Säkerhet och sekretess” bör man kryssa i rutan för spårningsskydd, den för att förhindra popup-fönster och den för skydd mot nätfiske. Här kan man också justera inställningar för hur kakor och historik sparas. Kakorna bör rensas med jämna mellanrum.

För den som vill ha en enkel, integritetsvärnande, gratis och säker (krypterad) mejltjänst rekommenderas Protonmail. Ytterligare ett alternativ är Hushmail.

VPN
Justeringarna i Firefox gör en dock inte helt anonym eftersom ens IP-adress (som kan liknas vid datorns fingeravtryck) visar vem du är, vad du gör och vilka sidor du besökt. Detta kan dock hindras med hjälp av ett VPN (Virtual Private Network). VPN maskerar IP-adressen och gör att all ut- och ingående data krypteras och därför inte kan avläsas utifrån. VPN är en bra säkerhet särskilt om man är uppkopplad via offentliga wifi-nätverk, då man annars är ett välkommet byte för hackare. Med ett VPN kan man koppla upp sig mot internet som om att man surfade från andra platser, vilket gör att det går att komma åt streamingutbud som bara är tillgängliga från vissa länder, till exempel kan man titta på SVTplay även när man är utomlands. Det kan även användas för att komma åt hemsidor som blockeras av ens arbetsgivare och dissidenter kan med ett VPN komma åt sidor blockerade i det egna landet. Välj en VPN-tjänst som inte sparar dataloggar, låter dig välja var du kopplar upp dig ifrån, tillåter P2P och kan användas på flera enheter samtidigt. Mitt eget val är NordVPN, ett annat bra alternativ hade varit ExpressVPN. Ett intressant gratisalternativ är ProtonVPN.

LÖSENORD
Bra unika lösenord är grundläggande för att skydda sig själv och sin information. Ens lösenord kan försöka knäckas av någon som känner en, därför ska man inte använda sådant som sin partners namn eller sitt eget personnummer i sitt lösenord. Framför allt använder sig dock hackers av avancerade program för att knäcka lösenord. För att inte bli offer för dessa ska man undvika att använda ord från ordlistor och inte heller använda de vanligaste kända lösenorden, som ”qwerty”, ”123456” och ”password”.

Generellt gäller att längre lösenord är säkrare och att man bör blanda bokstäver, siffror och andra tecken i sina lösenord. Viktigt är att aldrig återanvända lösenord. En sak man bör göra någon gång emellanåt för att kontrollera att ens lösenord inte knäckts och läckts är att testa sina mejladresser och användarnamn här. Det ger visserligen ingen garanti för att man inte hackats, men om man i övrigt inte har anledning att tro att ens konton kapats finns det ingen anledning till oro.

En bra extra säkerhet är att använda sig av tvåfaktorsautentisering. Detta innebär ofta i praktiken att en kod skickas via sms efter att man skrivit in sitt användarnamn och lösenord. Först efter att man verifierat sin inloggning med den koden loggas man in. På till exempel Facebook kan man välja att spara sin webbläsare efter att man gjort detta, vilket innebär att man bara behöver göra detta när man väljer att logga in från en ny enhet (förutsatt att man inte rensar sina cookies). Här finns en guide till hur man aktiverar tvåfaktorsautentisering på Google/Gmail, Facebook, Twitter och hos Apple och här finns en guide till ännu fler sajter.

Nuförtiden forskas det en hel del om lösenord och en bra och lättillgänglig översiktsartikel finns att läsa här. Artikelförfattaren har också varit med och tagit fram ett verktyg man kan använda för att testa styrkan i sina lösenord. Den som vill slippa hitta på lösenord själv tar med fördel hjälp av en lösenordsgenerator.

Hur ska man då komma ihåg alla sina lösenord? Det ska man inte. I alla fall inte majoriteten av dem. Bättre är att skaffa sin en lösenordshanterare. Med en sådan behöver man bara komma ihåg ett huvudlösenord, de resterande lösenorden finns krypterade i lösenordshanteraren. Populära — och vad jag förstår erkänt bra alternativ — är 1password, lastpass och keepass. Lastpass är gratis, lättanvänt och kan integreras i Firefox och är av de skälen mitt eget val.

TIPS FÖR FÖRDJUPNING
En bra guide om säkerhet och integritet för MacOS användare finns här. Sidan Privacytools innehåller mycket bra information och värdefulla tips. Det samma gäller Electronic Frontier Foundation, som också är utvecklarna bakom HTTPS everywhere. Podden Bilda Kedjor har gjort ett avsnitt om datasäkerhet värt att lyssna på.

Uppdatering 180204: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) gick härmodagen ut med en uppmaning om att avinstallera Adobe Flash Player. Ett program som ofta uppmärksammats för sina säkerhetsbrister. 

Uppdatering 180322: Ett nytt kapitel i övervakningskapitalismens historia har skrivits i samband med den senaste Facebook-skandalen. I och med detta har Viralgranskaren skrivit en kort guide till hur man bättre skyddar och tar kontrollen över sin data på plattformen.