Kategori: Avhandlingen

Återupplivningsförsök

IT’S ALIVE! Efter en lång periods tystnad är det dags att väcka bloggen till liv igen. Det senaste året har varit det stressigaste i mitt liv med kvällsarbete nästan varje vardag, arbete i princip varje helgdag och varje dag under semestern. Jag är helt slut och, ärligt talat, jävligt less på min avhandling.

Än blir det ingen vila – först har jag en disputation att överleva. Den kommer äga rum den 3 december och tills dess ska avhandlingen tryckas och distribueras och registreras i diverse system. Dessutom ska en disputationsfest planeras. Därtill behöver jag börja förbereda mig för vad jag ska göra efter disputationen, nu går jag nämligen på en allmän visstidsanställning, är snart deltidsarbetslös och behöver börja ansöka om forskningspengar och postdoktjänster för att kunna stanna i den akademiska världen. Ingen välbehövlig semester i sikte än på ett tag alltså – men för första gången i år har jag precis fått uppleva en helt ledig helg.

När jag påbörjade forskarutbildningen i idé- och lärdomshistoria i Lund hösten 2016 tog jag två bra beslut. Det ena var att starta den här bloggen som ett sätt att hålla mitt svenska och mer populärt och essäistiskt hållna skrivande vid liv (i kontrast till den akademiska engelskan) och samtidigt utforska ämnen som intresserar mig men som ligger lite vid sidan av min avhandling. Jag har i dagarna rensat bort ett par tidigare inlägg som jag inte tycker håller måttet eller är aktuella, främst tidigare beskrivningar av mitt avhandlingsprojekt. Vad gäller bloggens framtid finns ingen plan, utan den får leva vidare så länge jag tycker det känns kul och meningsfullt att klottra ner mina funderingar här. Dess öde lär bero på vad mitt nästa steg i yrkeslivet blir.

Det andra bra beslutet jag tog hösten 2016 var att föra en journal under hela forskarutbildningen där jag skrivit korta anteckningar från seminarier, möten, texter, diskussioner, eller vad som helst. Efter ett tag blev detta en slags ”veckodagbok” där jag varje fredag summerade veckan som gått och planerade inför nästa. Så småningom började detta kompletteras med en terminsplanering, vilket också varit hjälpsamt. Att gå igenom, rensa och strukturera upp anteckningarna från min journal kommer att bli ett projekt den kommande tiden, då jag även ska gå igenom en mängd andra mer eller mindre utvecklade anteckningar och textutkast jag skrivit. Från dessa hoppas jag kunna dra lärdomar och skissera en plan för vad jag vill göra framöver. Detta gallringsarbete bör kunna generera ett par blogginlägg där jag reflekterar över mitt arbete under de senaste fem åren. Jag har redan tidigare skrivit två inlägg med tankar kring forskarutbildningen – här och här – men fler lär alltså följa under den närmsta tidens bearbetningsprocess.

Gästblogg och bloggpaus

Bloggen är inte död! Vårens inaktivitet beror på att jag sliter med att få ihop mitt avhandlingsmanus för att kunna disputera i december. Gott om tid? Icke. Eftersom manuset är på engelska och ska språkgranskas måste det vara klart den 1 september för att hinna tryckas i tid. Att söka pengar för språkgranskning och hitta lämplig opponent och betygskommitté tar också sin tid. Detta är klart och nu jagas bild till omslaget, vilket också tar lite tid från skrivandet. Så gör även undervisning och administrativa sysslor. Tyvärr blir det nog bloggpaus till i höst. Ändå har jag tagit mig tid att gästblogga för Forskarskolan i historiska studier där jag varit med under hela min doktorandtid. Jag publicerar även inlägget nedan.

*

Forskarutbildningen är en erfarenhet som rymmer mycket mer än dess slutprodukt, avhandlingen. Den rymmer undervisning, breddande och specialiserande kurser, workshops, inspirerade samtal, mindre inspirerande byråkratiska obegripligheter att förhålla sig till, seminariediskussioner utifrån lyckade och misslyckade presentationer av texter, ändlösa möten med återkommande diskussionspunkter och, inte minst, timme efter timme ensam framför datorns ordprocessor frustrerad över det där stycket som aldrig riktigt vill sitta ihop.

Visst fan kan man bli tokig. Men tack och lov finns det platser där vi doktorander ges möjlighet att utbyta frustration och lärdomar med varandra. Forskarskolan i historiska studier har varit en sådan plats och därmed också en central del av min doktoranderfarenhet. Dess två årliga internat har varit sociala höjdpunkter som gett näring åt mina breda humanistiska intressen genom den insikt jag fått i andra doktoranders arbete under olika delar av avhandlingsprocessen. Jag har både inspirerats och förfasats över andras texter och hoppas att andra både inspirerats och förfasats över mina. Man ska inte underskatta att förfasas. Ofta när jag opponerat på en text under något av forskarskolans internat och har tänk saker som: ”Teori, metod och frågeställningar hänger ju inte alls ihop,” eller: ”Det framgår ju inte varför denna forskning är meningsfull och för vem” så har jag sekunden efter tänkt: ”Helvete, detsamma kan ju sägas om min egen text!” Tillbaka till skrivbordet. Writing is rewriting. Try, fail. Try again, fail better. Visst blir det bättre, men int’ blir det bra. Forskningsprocessen är ett ständigt misslyckande och till slut får man nog – då är det dags att disputera.

Jag börjar få nog (och slut på pengar) och har målet inställt på disputation i december. Det är då fem år sedan jag påbörjade forskarutbildningen i idé(- och lärdoms)historia i Lund. Under hela perioden har jag varit en del av forskarskolan, där jag läst kurser, varit på återkommande internat, åkt på skrivbordsbyte i York, och tillsammans med Jens Norrby (GU) arrangerat en workshop. Genom forskarskolan har jag fått vänner, fina minnen och värdefulla synpunkter på förvirrade utkast till min framväxande avhandling.

Avhandlingen handlar om arvet efter den filosofiska idealismen i England och USA decennierna kring förra sekelskiftet, exemplifierat utifrån R. G. Collingwood och John Dewey, två personer som gett mig möjligheten att reflektera över filosofins, estetikens, vetenskapens och historiens funktion och relation till varandra, både utifrån ett existentiellt och samhälleligt perspektiv. Den syntetiska ansatsen till kunskap och viljan att föra filosofi och historia, teori och praktik, närmare varandra är ett kall jag delar med min avhandlings huvudpersoner.

Jag kommer aldrig att älska min färdiga avhandling, men jag älskar den lärorika process som genererat den och som gör att jag önskar att jag nu kunde börja om forskarutbildningen för att ta vara på alla lärdomar doktoranderfarenheten gett mig. L’esprit d’escalier kallas det visst, och i vissa fall är det nog bra. Efterklokheten som ett kvitto på att man trots allt kanske blivit lite klokare fast det ibland känns som att man inget begriper. En känsla som i sig är uttryck för den ständiga strävan att vilja begripa som gjorde att jag hamnade på Lunds universitet som doktorand i idéhistoria och som del av forskarskolan i historiska studier i första taget.

Introduktion

Den här bloggen kommer att vara mitt offentliga anteckningsblock. Avsikten är att tvinga mig själv att formulera mig bättre än vad jag hade gjort om jag bara skrev för egna ögon. Dessutom hoppas jag såklart att en och annan läsare hittar hit, finner innehållet intressant och bidrar med värdefulla kommentarer.

Till hösten påbörjar jag forskarutbildningen i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Säkert kommer många av inläggen att beröra mitt avhandlingsarbete, varför jag kort ska beskriva bakgrunden till detta. Mina studier har varit ganska spretiga, men i huvuddrag involverar de ett kulturvetenskapligt program och kandidatuppsatser i filosofi och litteraturvetenskap, och därefter masterprogrammet i historiska studier med inriktning mot idéhistoria vid Stockholms universitet. Min kandidatuppsats i filosofi behandlade den personliga identitetens problematik med fokus på idén om narrativ identitet. Kandidatuppsatsen i litteraturvetenskap undersökte frågor om trauma, modernitetskritik och vittnesproblematik utifrån W.G. Sebalds bok Utvandrade. I efterhand har det gått uppför mig att de frågor jag berör i uppsatserna, om minne, tid, glömska, narrativitet, identitet, och förhållandet mellan språk, erfarenhet, mening och verklighet på många sätt hör ihop med och ofta diskuteras inom historieteorin, som är ett av mina primära intresseområden. Anknytningen till historieteori och nämnda temans tvärdisciplinära karaktär gör att de lämpar sig särskilt väl för en idéhistoriker att ta sig an.

Min masteruppsats var en undersökning av hur svenska historiker debatterat historie- och kunskapsteoretiska frågor mellan 1965 och 2015 utifrån artiklar i tidskrifterna Scandia och Historisk Tidskrift. Min teoretiska ansats inspirerades av den amerikanske pragmatiske filosofen (eller post-filosofen, om man så vill) Richard Rorty, som är en av mina personliga favoriter och som säkert kommer att dyka upp i bloggen framöver. I en fotnot i en av Rortys essäer fastnade jag för ett påstående han gör om att de så kallade neopragmatisterna (han själv, Quine, Putnam, Brandom, Davidson m.fl.) skiljer sig mot de klassiska pragmatisterna (Dewey, Pierce, James) genom att de talar om språk istället för erfarenhet, formade av den språkliga vändningen som de är. Rorty fick det att låta som att erfarenhetsbegreppet helt spelat ut sin roll, vilket jag reagerade på eftersom att diskussionen om detta inom bl.a. historieteorin tvärtom är ganska livlig. Jag började läsa in mig på John Deweys relation till erfarenhetsbegreppet och började även snegla på historieteoretiker som använde sig av begreppet och fastnade då för Robin George Collingwood. Hos Collingwood och Dewey fann jag många för mig oväntade paralleller; båda förkastar den traditionella korrespondensteoretiska epistemologin till förmån för en praktiskt orienterad kunskapssyn och betraktar kunskap som en historisk produkt snarare än något evigt. Båda behandlar dessutom kunskap och erfarenhet i relation till filosofi, estetik, historieskrivning, religion och naturvetenskap. De var båda holister, liberaler och inspirerade av idealismen. Dessutom levde de ungefär kring samma tid, slutet av 1800- och början av 1900-talet, vilket är en tid som fascinerar mig. Dels på grund av modernismen, dels för att det är tiden för många nya vetenskapers uppkomst och för brytningen mellan analytisk och kontinental filosofi, och dels för de stora samhällsomvandlingar som skedde under perioden. Jag började därför skissa på en forskningsplan om en komparativ studie av Dewey och Collingwood med fokus på nämnda aspekter av deras tänkande. På den forskningsplanen antogs jag till forskarutbildningen i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.

Min förhoppning är att hålla bloggen vid liv under min doktorandtid för att i mer tillgänglig form skriva ner mina tankar om avhandlingsarbetet, olika texter jag läst, och diverse annat inom humaniora, kultur och politik.