Kategori: Biologi

Idéhistoria i förvandling 4: Naturvetenskapliga impulser

The historian does not treat man as the student of biology seems to do … as essentially a part of nature[.] He picks up the other end of the stick and envisages a world of human relations standing, so to speak, over against nature… Since this world of human relations is the historian’s universe, we may say that history is a human drama, a drama of personalities, taking place as it were, on the stage of nature, and amid its imposing scenery.

Detta skrev historikern Herbert Butterfield, vars skarpa åtskillnad mellan natur och kultur idag är ohållbar. Att se naturen som en förgivettagen och oföränderlig bakgrund, frikopplad från den mänskliga historien, vilken står ”över” naturen, är inte längre möjligt. Jag har tidigare (här och här och här) adresserat naturvetenskapen inflytande på historiografin utifrån frågan om jordens inträde i en ny geologisk epok, antropocen, vilken markerar modernitetens kulmination och resultatet av människas förmåga att exploatera naturens resurser och andra arter. Med inträdet i antropocen följer insikten att kulturen, som generellt är historikerns studieobjekt, allt mer flyter samman med naturen. Det faktum att människan påverkat jorden så pass att vi inträtt i en ny geologisk era gör oss (kollektivt) till geologiska agenter, vilket innebär att den geologiska tidsskalan inte längre kan separeras från den mänskliga historiens kronologi. Kapitalismens historia kan inte separeras från klimatets historia. För att tala med Dipesh Chakrabarty, vars senaste bok jag recenserat för nyutkomna Lychnos 2022 kan vi inte skilja den antropocentriska kategorin ”det globala” från ”det planetära”. Detta innebär att miljöhistoria – och dess underdiscipliner som Blue humanities – inte längre bör ses som separata fält, utan måste integreras i även i annan historiskt forskning.

Arkeologin, jordsystemvetenskapen, neurovetenskapen, genetiken och evolutionsbiologin har bidragit till förklaringar av den förhistoriska tiden, eller deep history, alltså vad som skedde före skriftspråkets uppkomst, vilket brukar utgöra historiografins startpunkt. Även om historiker inte arbetar med DNA-analyser måste vi förhålla oss till att detta påverkar vårt historiemedvetande. Exempelvis genom DNA-släktforskning och att många tar till sig historiska resultat från evolutionsbiologin, exempelvis genom Karin Bojs populära böcker, vilka lär oss hur homo sapiens blandats med neandertalare och denisovamänniskan och hur vi färdats över världen under förhistorisk tid sedan vi lämnade Afrika för ca 60 000 år sedan.

Men det är inte enbart vår djupa geologiska och biologiska historia som har förändrats genom naturvetenskapliga rön. Även vår framåtriktade förväntningshorisont har förändrats. Antropocen och den pågående klimatkrisen medför en växande insikt om att vi är på väg mot en annalkande katastrof, ett ”planeticid”. Klimatförändringarna och jordens inträde i antropocen har på ett sätt ”decentrerat” människan. Förvisso är vi unika i vår kollektiva agens och vårt ansvar för planeten, men vi är beroende av andra arter (som även de har en historia) och liksom dem är vi bundna av planetens gränser. (Även detta tema har jag adresserat i relation till posthumanismen och primatologisk forskning.) Eftersom klimatförändringarna påverkar alla levande varelser tvingar de fram en ny slags universalism. Antropocen har blivit ett nytt metanarrativ.

Flera gränser har börjat luckras upp: Mellan ”djup” förhistoria och traditionell historia, mellan natur och kultur, mellan den mänskliga historiska tiden och den geologiska tiden samt naturens historia. Naturvetenskapens rön förändrar hur vi ser det förflutna och även om ens kunskaper inom fältet är ytliga menar jag att det är väsentligt att historiker hänger med i diskussionen, om inte annat för att inte överlämna tolkningsföreträdet helt åt naturvetare (inklusive fysiker). Givet att en historiker inte bara bör ägna sig åt att berätta om det förflutna som det var, utan också bör ta sig an den mer filosofiska frågan om hur vi idag ska förhålla oss till historien, bör vi intressera oss för, försöka förstå och kritiskt granska även naturvetenskapliga rön om det förflutna. Hur förhåller sig de olika tidslager eller tidsskalor geologin, arkeologin, fysiken, evolutionsbiologin och historiografin arbetar med till varandra? Hur kan vi skriva ihop den globala (antropocentriska) historien om kapitalismen och industrialismen med den planetära historien om hur människans kollektiva påverkan på klimatet lett oss in i antropocen?

Jag tror och hoppas på fler tvärvetenskapliga samarbeten framöver, men menar samtidigt att historiker bör slå vakt om sin specifika kompetens. I grund och botten handlar historieskrivning om hur rationella varelser – sådana som handlar utifrån normer och därför kan avkrävas rättfärdiganden – agerat i det förflutna. Det historiografiskt intressanta är inte hur vi fungerar som biologiska varelser, utan som kulturvarelser. Även om dikotomin mellan natur och kultur har visat sig vara en grad- snarare än artskillnad finns det skäl att inte helt förkasta den, däremot att undersöka och omvärdera den. Det samma gäller den historiska relationen mellan människan och andra arter, mellan det globala och det planetära, samt förhållandet mellan människan som geologisk, biologisk och kulturell agent.

Doktor Jordan vs. Kulturmarxismen

Det finns debatter man ledsnar på redan innan man hunnit sätta sig in i vad de handlar om. Så kände jag gällande alla kontroverser och diskussioner som helt plötsligt dök upp runt den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B. Peterson härom året. Detta inte minst på grund av den personkult som har uppstått kring honom bland unga högermän. Petersons popularitet bland denna grupp och de utsagor man kan hitta om att han förändrat deras liv till det bättre är ändå en indikator på att detta är en person vars åsikter och idéer man bör sätta sig in i.

Peterson är en konservativ liberal och eklektisk intellektuell som blandar psykologi, naturvetenskap, skönlitteratur, filosofi och mycket annat i sitt tänkande. I grund och botten är jag sympatiskt inställd till personer som vågar sig på kreativa synteser och hämtar inspiration från skilda delar av historien och använder detta för att gripa in aktuella samtida debatter. Bland Petersons främsta inspirationskällor hittar man Bibeln, C. G. Jung, Nietzsche, Mysticism och Darwinism.

Peterson har skrivit två böcker, Maps of Meaning: The Architecture of Belief (1999) och 12 Rules for Life: An Antidote to Chaos (2018). Den senare boken (som snabbt översattes till svenska) är mer populärt hållen och följdes av en världsturné som under hösten tog Peterson till Sverige. Hans stora mediala genomslag skedde dock 2016, efter att han publicerat tre videos på sin Youtube-kanal där han kritiserade ett lagförslag om transpersoners rättigheter, Bill C-16. Vad jag förstår har Peterson inget emot att juridiskt förbjuda vissa förödmjukande ord och uttryck, men ansåg att denna lag var annorlunda genom att tvinga folk att använda en mängd nya pronomen och att inte göra detta skulle klassas som hatbrott. Detta tycks han ha missförstått och överdrivit, men hans kritik blev ändå uppmärksammad och tycks peka mot vad många uppenbarligen uppfattar som ett stort problem: identitetspolitik, politisk korrekthet och hot mot den akademiska friheten och yttrandefriheten.

Peterson är noga med att påpeka att han inte har något emot transpersoner, utan att det han kritiserar är den politiska korrektheten och så kallade ”social justice warriors”. En av mina främsta invändningar mot Peterson är just hans fiendebild. Postmodernism, (neo-)marxism, identitetspolitik och feminism klumpas utan åtskillnad ihop till ett stort diffust hot. Peterson menar att samhällsvetenskap och humaniora förvandlats till korrupt vänsterideologi och anser att detta är ett utslag av samma sorts totalitära tänkande som ledde till Nazismen och Sovjetkommunismen. Enligt Petersons historieskrivning gav marxismen under 1960-talet upp kampen om ekonomisk omfördelning och förvandlade sig istället till postmodernism med identitetspolitik som främsta politiska projekt.

Här är Peterson är onyanserad, förenklar och överdriver. Att han väljer ”kulturmarxism” som samlingsbegrepp för ovannämnda strömningar är inte oviktigt i sammanhanget. Detta är samma begrepp som högerextremister slänger sig med och det ger därför bränsle till deras konspirationsteorier om att universiteten och media styrs av en vänsteragenda. För detta har Peterson kritiserats av Slavoj Žižek. Žižek är även ett exempel på en vänsterteoretiker som kritiserat politisk korrekthet. Man kan också framhålla att det finns gott om vänstersympatisörer som inte har mycket till övers för ”postmodernt tänkande”. Petersons förståelse av postmodernismen är även den onyanserad och har kritiserats. Det bör också framhållas att kritik mot identitetspolitik även förekommer inom vänstern och feminismen. Jag har tidigare visat på detta i bloggposter om Nancy Fraser och Wendy Brown. Beskrivningen av politiskt korrekt identitetspolitik som vänsterns övergripande projekt är helt enkelt felaktig.

Efter att ha lyssnar på Petersons två långa samtal med Sam Harris i dennes podcast har jag insett att jag och Peterson mer eller mindre delar kunskapsteoretiskt uppfattning. Medan Harris företräder en kompromisslöst realistisk syn på kunskap, lutar jag och Peterson oss mot pragmatismen. Eftersom pragmatismens sanningsbegrepp är förenligt med postmodernismen förvånades jag något över att Peterson ansluter sig till detta. Att han dessutom hämtar inspiration från Nietzsche är ytterligare en sak han har gemensamt med många postmoderna tänkare.

Peterson menar att vetenskaplig sanning är underordnad etisk sanning. Dock har han inga problem att tala om världens naturliga ordning eller eviga värden, vilket borde vara oförenligt med pragmatismen, som betraktar moral och kunskap som situerade i sociala och historiska kontexter. Däremot uppfattar jag det som att Peterson, liksom jag själv, har uppfattningen att naturvetenskapen inte kan ge oss vägledning i fråga mening och värderingar och att detta är den viktigaste kunskapen vi kan tillägna oss. Det är ju därför vi har humaniora!

Inom området politisk korrekthet, yttrandefrihet och akademisk frihet tror jag att Peterson, trots att han överdriver hotbilden, adresserar viktiga frågor. Däremot tycker jag att hotet artikulerats mycket mer nyanserat av exempelvis Jonathan Haidt, även om den bild Haidt målar upp med rätta har kritiserats för att vara såväl ohistorisk som överdriven.

Jag har tidigare berört teman liknande dessa i ett inlägg om Lars Vilks och är emot tendensen att tysta ner och stänga ute personer med ”inkorrekta åsikter”, varför jag också ägnat alldeles för många timmar åt att försöka begripa Peterson trots att jag egentligen inte är intresserad. En poäng med att studera hans tänkande är att Peterson tycks sätta ord på sådant företrädesvis många unga män känner. Att inte ta Petersons och liknande debattörers argument på allvar och sakligt bemöta dem i dialog tror jag riskerar att ge dem martyrstatus hos extremhögern och ytterligare spä på polariseringen.

Den ”kulturmarxistiska” hotbild Peterson målar upp är sammankopplad med föreställningen om ”maskulinitetens kris”. Han förnekar patriarkatets existens och menar att män har feminiserats och att alternativhögerns tillväxt och Trumps framgångar är att betrakta som en reaktion på detta (med det inte sagt att Peterson ger Trump eller alt-right rörelsen sitt stöd). Män måste enligt Peterson vara starka, lära sig ta ansvar, räta på ryggen och våga möta svårigheter. Han framhåller gärna studier som visar på att skillnaden i yrkesval mellan män och kvinnor är större i mer jämlika länder. Fler män tenderar att välja ingenjörsyrken och fler kvinnor vårdyrken. Detta, menar Peterson, är bevis för biologiska skillnader och att män generellt är mer intresserade av ting och kvinnor generellt mer intresserade av folk. Som Peterson själv framhållit i en intervju med Kvartal är dock skillnaderna större mellan individerna inom grupperna än vad de är grupperna emellan.

Jag misstror inte denna forskning och finner den inte heller särskilt provocerande, men blir nyfiken på hur man kan veta att det är just intressen som styr människors yrkesval. Skulle det inte kunna vara så att män exempelvis anser att status eller högre lön är viktigare för deras yrkesval än vad kvinnor generellt anser? Och skulle inte det faktum att just ingenjörsyrket traditionellt betraktas som manligt och vårdyrket som kvinnligt kunna påverka, alltså att yrkesvalet åtminstone delvis styrs av kulturella normer? Att dra entydiga gränser mellan kultur och biologi eller arv och miljö är svårt och Peterson har även i detta avseende kritiserats.

Peterson tenderar också att försvara föreställningen om grundläggande skillnader mellan män och kvinnor och traditionella könsroller, konkurrens och hierarkier utifrån paralleller till andra arter. Ofta till humrar, som blivit en symbol för hans anhängare. I tidskriften Respons recenserades Petersons 12 livsregler av både Håkan Lindgren och Hanna Bornäs. De framhåller blandningen av självklarheter, motsägelser och faktafel i boken och är båda kritiska mot Petersons biologism. Som Lindgren påpekar går diskussionen bland många biologer idag i motsatt riktigt mot den Peterson pekar på. Exempelvis framhåller Frans de Waal att det bland människans närmaste artsläktingar finns gott om tecken på altruism och samarbete.

En osympatisk del av Petersons tankevärld är hans bruk av Jungianska arketyper för att förklara ett universum strukturerat av manlig ordning och kvinnligt kaos. Det senare är av ondo och kräver, som det heter i undertiteln till hans senare bok, ett ”motgift”. Trots att femininitet tydligen är dåligt är det ändå viktigt för Peterson att alla killar skaffar en tjej, som de helst ska gifta sig och leva tillsammans med livet ut. Fenomenet med ”incels” (involuntary celibats) pekar mot att det finns en reell problematik här. Jag tror också att detta delvis är förklaringen till Petersons popularitet. Det verkar onekligen finnas en stor grupp män idag som inte känner sig hemma i samhället, som har svårt att skaffa sig en partner eller ett arbete och upplever att ingen tar deras problematik på allvar. Vi behöver presentera bättre lösningar på deras problem och bättre framtidsvisioner än den nostalgiska dröm om ett återvändande till 1950-talets välfärdsår och dess traditionella könsroller, som Peterson och många på högerkanten gärna anspelar på.

Mitt motvilliga engagemang med Petersons idéer över de senaste dagarna har väckt en del frågor och idéer. Det finns behov fördjupad förståelse för hur fenomen och begrepp som ”politisk korrekthet” och ”kulturmarxism” faktiskt vuxit fram. Studier av postmodernismens intåg och spridning i Sverige och genusvetenskapens etablering (samt av den framväxande anti-genusrörelsen) skulle också vara välbehövligt för att bättre kunna bemöta den föreställda hotbild som Peterson och hans fans ansluter sig till.

Jorden vi ärvde, fördärvade … och sen då?

För knappt ett halvsekel sedan började vi tala om ”miljön” som ett föremål för de mänskliga samhällenas påverkan. Bidragande orsaker var Rachel Carsons uppmärksammade Tyst vår från 1962 och Romklubbens rapport Tillväxtens gränser, som tio år senare slog fast att fortsatt befolkningsökning och idén om evig tillväxt inte är möjligt givet planetens begränsade resurser. Åren innan hade två stora klimatkonferenser hållits i Stockholm respektive Boston där människans påverkan på klimatet slagits fast. Även bilden Earthrise bidrog till att omforma vår syn på jorden och föreställningen om att planeten vi bor på är för stor för människan att påverka började att förändras.

Sedan millennieskiftet har medvetenheten om klimathotet och dess orsaker ökat ytterligare. Bland annat genom Al Gores An Inconvenient Truth (2006) och genom att IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) tilldelades Nobels fredspris 2007. Flera starka forskningscentra, som Stockholm Resilience Center, har vuxit fram och genererat kunskap om människans miljöpåverkan i inflytelserika rapporter som Planetens gränser (2009).

Ett begrepp som de senaste åren allt mer uppmärksammats är ”antropocen”. Detta är också ämnet för och titeln på idé- och miljöhistorikern Sverker Sörlins senaste bok med undertiteln ”En essä om människans tidsålder”. Antropocen är ett geologiskt begrepp menat att beteckna en ny geologisk period. Eftersom en geologisk tidsålder behöver ha irreversibla effekter över tusentals år och omfatta hela planeten är det bland geologer en mycket omstridd fråga om det är motiverat att hävda detta. Det är en högst pågående debatt som utreds av Anthropocene Working Group. Den centrala frågan är om planeten jorden idag avsevärt skiljer sig från de 11 700 föregående åren, då vi levt under holocen.

Även bland de geologer (och andra) som hävdar att vi idag lever i antropocen går åsikterna isär om när vi skulle ha inträtt i denna tidsålder. Ofta sägs den ha haft sin start med den industriella revolutionen, men vissa geologer vill placera den ännu tidigare, exempelvis vid civilisationens uppkomst, eller när människan började bli bofast. Andra vill lägga antropocens begynnelse senare, runt mitten av 1900-talet, som var en tid för drastisk ökning av BNP och stor befolkningstillväxt. Dessutom skedde då en massiv ökning av koldioxidutsläpp och även av andra skadliga ämnen och kemikalier. Därtill ökade fisket och skövlingen av regnskog, pappersproduktion, transporter och vattenanvändning med flera hundra procent. För att ringa in denna period brukar man tala om ”Den stora accelerationen”.

”Antropocen” är inte bara ett geologiskt utan också ett politiskt begrepp. Oavsett om det är motiverat att tala om en ny geologisk tidsålder ligger det en styrka i begreppet eftersom att det pekar på en av vår tids största utmaningar – hur vi ska kunna ställa om till ekologiskt hållbara samhällen. I föreställningen om den samlade mänsklighetens förmåga att förändra naturen ligger något hotfullt som avkräver oss ansvar. Detta kan förstås vara positivt. Dock finns det en kritik emot att begreppet betraktar mänskligheten som ett enhetlig subjekt, utan att urskilja vilka individer och grupper det faktiskt är som utgör hotet mot den gemensamma livsmiljön. Det är trots allt de rikaste 10 % av mänskligheten som står för 50 % av utsläppen. Män är generellt större miljöbovar än kvinnor och västvärlden större miljöbovar än övriga världen, även om länder som Kina, Indien och Brasilien i stigande grad bidrar till de globala utsläppen. Är det inte rimligt att vi främst avkräver ansvar av de huvudskyldiga? Kanske borde vi tala om ”capitalocene” eller ”econocen” för att betona att det är kapitalismen och det rådande ekonomiska systemet som är problemet, snarare än ”mänskligheten”?

Industrialismen och kapitalismen har under de senaste två hundra åren spridits världen över och blivit dominerande samhällsformer. De har gett människan mycket gott, men har också lett en djup klyfta mellan mänskliga samhällen och jordens ekologiska villkor. Vi har fjärmat oss från naturen. Sörlin menar att antropocen betecknar just denna splittring och samtidigt påkallar läkning. Vårt ansvar som människor är inte enbart gentemot andra människor och det samhälle vi lever i, utan mot andra arter, naturen omkring oss och jorden som helhet.

Antropocen är därför att betrakta som en uppmaning till politisk handling. Sörlin menar att begreppet i bästa fall medför en ökad medvetenhet om vikten av att ”bryta Den Stora Accelerationens destruktiva logik”. I den mån miljöfrågor drivits politiskt har det framförallt gjorts inom ramen för ”ekologisk modernisering”, alltså föreställningen om att ekonomisk tillväxt, modernisering och framsteg är förenliga med ett ekologiskt hållbart samhälle. Denna idé om ”hållbar utveckling” var central i FN-rapporten Our Common Future (1987), ofta kallad Brundtlandrapporten och var vad Göran Persson avsåg då han under sin tid som statsminister talade om ”det gröna folkhemmet”. Tanken är att ny teknik, som sol- och vattenkraft, ska ersätta fossila bränslen. De ekologiska modernisterna tenderar att sätta stor tilltro till entreprenörer som Elon Musk och hans elbilar. Men kan vi verkligen sätta vår tilltro till ny teknik och enskilda entreprenörer samtidigt som FN:s klimatkonferenser resulterar i otillräckliga överenskommelser och samtidigt som miljöfrågor tycks hamna långt ner på de politiska partiernas prioriteringslistor?

Trots att Sörlin tycks skeptisk till den ekologiska modernismen och anser att miljöfrågor behöver politiseras både på nationell och global nivå, säger han väldigt lite om detta. Det är synd eftersom det kunde gett hans bok mer udd. Nu har eventuell radikalism fått stå tillbaka för en mer populär framställning. Sörlin nämner dock Naomi Klein, vars Det här förändrar allt har den udd hans egen bok saknar. Klein argumenterar mot den ekologiska modernismen och idén att omställningen till hållbara samhällen tryggt kan lämnas i händerna på entreprenörer och teknikfetishister. Vi står inför ett vägval, menar Klein: antingen väljer vi kapitalismen, eller klimatet. Att välja det senare kräver en radikal vänsterpolitik. Ingen kommer frivilligt att sluta bryta fossila bränslen, dra ner på bil- och flygresor eller köttkonsumtion, bara för att nämna ett par viktiga exempel. Mot denna bakgrund är det förvånande att vänstern varit så dålig på att politisera klimatfrågor. I bästa fall kan antropocen fungera behjälpligt i det avseendet eftersom den är kärnfull och suggestiv och möjligen kan underlätta med att kommunicera problematiken kring en av mänsklighetens viktigaste utmaningar.