Till kritiken av köttet

Visst har en del förändrats sedan jag blev vegetarian för 13 år sedan. Under de första åren möttes jag ofta av kommentarer om hur otroligt svårt det måste vara och många jag talade med menade att de själva aldrig skulle kunna leva utan kött. Detta varvades med idiotiska fyndigheter i stil med ”kött är gött” och ”om du är djurvän borde du väl inte äta upp djurens mat.” Under mina första år som vegetarian var det inte heller självklart att restauranger hade vegetariska alternativ och i den mån det fanns var maten sällan vidare upphetsande.

Idag är vegetarianism hyfsat trendigt. Det har skrivits en mängd vegetariska kokböcker, det finns åtminstone två vegetariska matlagningsmagasin och flertalet utmärkta bloggar. Stjärnkocken Mathias Dahlgren öppnade nyligen en helvegetarisk fine-dining restaurang och de flesta restauranger kan idag erbjuda vegetariska alternativ. Dessutom har det kommit en mängd nya vegetariska halvfabrikat (av varierande kvalitet, ska väl erkännas). De flesta köttätare jag känner kan tänka sig att äta vegetariska måltider emellanåt och är ofta av åsikten att även om man vill äta kött så borde man äta det i mindre utsträckning och välja ekologiskt och närodlat både för djurens och miljöns skull. Paradoxalt nog ökar köttkonsumtionen och andelen ekologiskt kött som säljs är extremt låg jämfört med andra ekologiska produkter. Hur kan det komma sig?

Att jag börjar fundera kring detta har delvis att göra med att SVT under den senaste tiden sänt tre olika program om köttkonsumtion. Det mest uppmärksammade torde vara Köttets lustar, i vilket vi får följa Henrik Schyfferts bildningsresa genom köttindustrin. Kan den ökande köttkonsumtionen ha att göra med att vi inte förstår att den vakuumförpackade skinkan i affären faktiskt varit ett riktigt djur vars enda syfte med livet varit att bli mat under plågsamma omständigheter? För att ta reda på om detta kan vara fallet föder Schyffert upp två gulliga grisar och lär sig om köttkonsumtionens inverkan på miljö och hälsa samt om dess effekt på djurens välbefinnande. Människans förhållande till grisen är också temat för dokumentären Nöff! (Oink) .

Slutsatsen i Köttets lustar blir att människan inte borde äta mer än 75 gram kött om dagen, vilket för en genomsnittlig svensk skulle innebära en halvering av köttätandet. Detta vore bättre både för djuren och för vår egen hälsa eftersom konsumtion av stora mängder rött kött ökar riskerna för vissa cancerformer och hjärt- och kärlsjukdomar. Dessa forskningsrön har dock köttindustrin tagit hjälp av korrupta forskare för att sprida tvivel över med samma strategier tobaksbolagen sått tvivel kring rökningens hälsorisker, vilket skildras i Köttlobbyn (The meat lobby: Big business against health?).

I Köttets lustar medges visserligen att djuren inte kan leva i enighet med sina naturliga beteenden i köttindustrin, men det är priset vi – eller rättare sagt djuren – måste betala om vi vill ha billig kött. Och det vill vi ju, tycks konsensus vara. Kanske måste kritiken av djurindustrin framföras på detta sätt om det ska nå stora grupper människor. Slutsatserna i Köttets lustar tycks i alla fall likna de Jonathan Safran Foer nådde i sin bästsäljande Äta djur (2009). Jag är inte mindre pragmatisk än att jag tycker att det skulle vara en framgång om köttkonsumtionen minskade och det kött som konsumerades var närodlat och ekologiskt och djurskyddslagarna skärptes. Samtidigt blir jag inte särskilt inspirerad av nämnda dokumentärer eller Foers bok. Perspektiven är varken nya eller utmanande och man kan ju tycka att djurrättstänkandet borde ha gått framåt sedan Peter Singers klassiska Djurens Befrielse (1975), som idag känns något förlegad.

Jag har tidigare skrivit om hur ny forskning om djur, särskilt primater, bidragit till att bryta ner gränserna mellan människan och andra djur. Detta är naturligtvis bra eftersom det gör människans förtryck av andra arter svårare att legitimera. Andra nya perspektiv på djurrättsfrågor kommer med fältet Kritiska djurstudier som har etablerats vid Lunds universitet och nyligen introducerades i tidskriften Fronesis nummer 56-57 med tema Djuret. Om djurrättsfilosofin, med Singer och Tom Regan som mest kända representanter, mest ägnade sig åt smala filosofiska moralfrågor, vill företrädarna för kritiska djurstudier bredda perspektivet kulturellt, samhälleligt och historiskt, och knyter även samman människans förtryck av andra djur med andra sorters förtryck.

Begreppet ”speciesism”, som populariserades av Peter Singer för att visa på människans förtryck andra andra arter (”species”) är centralt även inom kritiska djurstudier. I flera av texterna i Fronesis kopplas speciesismen till kapitalismens och patriarkatets logiker och författarna argumenterar för att djurrättskampen måste kopplas till feminism och anti-kapitalism. Det visas på att ätande är könskodat och att medan manlighet ofta kopplas till kött och aktivitet, kopplas femininitet till vegetarisk kost och passivitet. Kött är kopplat till styrka och makt. Detta är även ett perspektiv Henrik Schyffert lyfter i sitt program och är också sammankopplat med den rådande proteinhysterin – hur ska man kunna få sexigt svällande biceps enbart på grönsaker?

Ett tema i Fronesis nummer är köttnationalismen. Varje gång köttindustrins grymheter påvisas tycks man nödgad att försäkra om att Sverige har världens bästa djurskydd. Eventuella uppdagade grymheter inom den egna nationens djurindustri beror enbart på individuella snedsteg och inte ett strukturellt förtryck, tycks tanken vara. Industrin satsar såklart enorma summor på att förmedla bilden av välmående djur och trycker på nödvändigheten av att hålla det svenska landskapet öppet. Att andra länder har mindre strikt lagstiftning på området tycks verka som ett argument för att Sveriges lagstiftning är bra nog. På samma sätt hävdas emellanåt att andra kulturers och religioners behandling av djur är barbariskt, med exempel halal och kosher, eller det faktum att kineser äter hundar. För att upprätthålla föreställningen om ”världens bästa djurskydd” och friskriva den svenska djurindustrin från ansvar behövs en syndabock, exempelvis enskilda individer, andra nationer, eller främmande religioner och kulturella uttryck. På så sätt tas fokus från det strukturella förtryck som djur trots allt utsätts för även i Sverige.

En av de mest spännande texterna i Fronesis är Sue Donaldsons och Will Kymlickas försök att utarbeta en modell för medborgarskap för icke-mänskliga djur. Här blir djurrätt en fråga för den politiska teorin, snarare än för etiken. De vill betona en ömsesidighet mellan människan och andra djur som ger oss möjlighet att fortsätta använda djur i vissa avseenden, men detta användande måste ske mer på djurens premisser snarare än enbart efter människans ekonomiska incitament. Kymlicka och Donaldson menar att det är försvarbart att vi har olika sorters förhållande till olika grupper av djur. De delar in djuren i tamdjur, vilda djur och liminala djur (vilda djur som lever mitt ibland oss). De vilda djuren bör vi betrakta i suveränitetstermer, de har rätt att få sitt eget territorium respekterat. Tamdjuren bör vi tänka på i termer av medborgarskap; de bör ha rätt till sjukvård, skydd mot yttre hot, pension och arbetsrätt. Dessa har också en plikt att bidra och att uppträda civiliserat, vilket innebär att uppfostran av hundar är legitimt. Liminala djur bör vi tänka på som djur med rätt till uppehållstillstånd; de har vistelserätt, men inte medborgarskap. Donaldsons och Kymlickas förslag är spännande, även om jag inte får klart för mig hur de menar att detta skulle påverka människans ätande av djur. Inte kan vi väl ha rätt att äta varelser vi betraktar som medborgare?

Det är frustrerande att djurcirkusar och pälsindustri fortfarande är tillåtet i Sverige och att djurförsök fortfarande är allmänt accepterat, även om det är glädjande att Sverige nyligen fått ett 3R-center. Politikerna väjer för köttfrågan, som ofta reduceras till en fråga om individuella val. Men speciesismen kommer knappast att bekämpas främst genom att folk tar individuell ställning mot den på kunskapsbasis. Vad som behövs är strukturella förändringar. Därför tror jag det bästa köttprogrammen på SVT kan göra är att leda till att folk samlar sig kring kampanjer för djurrättsfrågor. De mest framkomliga vägarna för att motarbeta köttindustrin torde vara att knyta an djurrättsfrågor till ett holistiskt miljöperspektiv samt genom att betrakta djurrättskampen som tätt sammanbunden med andra politiska kamper, snarare än enbart en fråga om etik.

Uppdatering 180112: Igår fattade regeringen beslut om ny djurskyddslagstiftning. Även om förslaget inte är tillräckligt finns det en del positivia inslag, exempelvis förbud mot elefanter på cirkus. Trist dock att förbud mot pälsindustrin återigen skjuts på framtiden. Läs Djurens rätts kommentar om den nya lagstiftningen här

Primatologiska perspektiv

För ett par veckor sedan var det dags för Lunds Universitets årliga Pufendorfföreläsningar. Årets gäst var den nederländske primatologen Frans de Waal som i tre föreläsningar diskuterade empati, samarbete, moral och kognition i djurvärlden. De Waal pratade en del om hur svårt det var att i början av hans karriär nå ut med forskning som visade på empati och samarbete i djurvärlden. Då rådde konsensus om att naturen är grym och att människan, liksom andra djur, är en egennyttig vinstmaximerare, som dock skiljer sig från andra arter genom att moralens tunna fernissa håller vår djuriska natur i schack. För ett par årtionden sedan var det också viktigt att framhålla alla de sätt på vilka människan stod över djuren, förutom genom moralen, också genom förmågan att använda verktyg och intelligens. De Waal problematiserade och motbevisade dessa påståenden övertygande. Vi vet nu att många djur är kapabla att använda verktyg och även att skapa dessa själva. Det har gjorts experiment med fåglar som lyckas fiska upp mat ur en smal behållare med hjälp av en krok som de själva böjt till, och exempelvis schimpanser använder stenar för att knäcka nötter. De Waal visade i det senare fallet en intressant video där schimpanserna först plockade upp ett stenblock från ett ställe och sedan gick en lång väg för att hämta nötterna innan de knäckte dem, vilket visar på förmågan att planera.

De Waal var över huvud taget mycket kritisk till försök att jämföra intelligens mellan olika arter. Teorier om att intelligens skulle kunna mätas genom hjärnans storlek eller har med antal neuroner att göra har sedan tidigare förkastats och vad som återstår är olika typer av intelligenstester. Dessa är dock orättvisa eftersom att testens utformning tenderar att privilegiera vissa arter framför andra. Olika arter har helt enkelt olika typer av intelligens. Dessutom tenderar testen att vara väldigt orättvist utformade genom att till exempel människobarn får sitta i sina föräldrars knän medan de gör ett test, medan schimpansungar som gör samma test separeras från sina föräldrar och placeras i burar, vilket medför förhöjda stressnivåer. Dessutom har alla arter olika sorters intelligenser och hur ett rättvist test skulle utformas är det ingen som riktigt vet, och man kan även fråga sig varför ett sådant skulle vara viktigt. Gissningsvis är det människans fåfänga önskan att få sin överlägsenhet bekräftad som ligger bakom.

En teori är att människans särart ligger i språket. Att andra arter kan kommunicera med varandra är sedan länge känt och som visades i Project Nim kan schimpanser lära sig teckenspråk och kommunicerar hyfsat framgångsrikt med detta. Dock tycks inga andra arter ha förmågan att använda syntax för att konstruera hela meningar, även om, påpekade de Waal, andra arter kan ha kommunikativa system som fyller liknande funktioner, som vi inte förstår fullt ut. Det tycks alltså inte finnas något unikt mänskligt, utan människans förmågor är snarare varianter på förmågor som delas av många andra arter.

Förutom att visa exempel på primaters förmåga att planera i förväg och att kommunicera med varandra kunde de Waal också visa exempel på primater med ett imponerande flash memory och en god förmåga att synkronisera sitt beteende, samt på en ganska fantastisk förmåga till samarbete mellan olika djur. Mest intressant tycker jag ändå att frågorna om moral hos djur är. Dessa har de Waal även behandlat i boken Bonobon och tio guds bud: På spaning efter humanism bland primater som driver testen att moralen finns medfödd inom oss, snarare än att vara något som vi primärt pålägger oss själva. De Waal visar övertygande på att andra arter har rättvisekänsla. Om två apor får olika belöning för samma uppgift – i exemplet får den ena en druva, den andra en bit gurka – blir den som får sämst belöning (gurkan) så pass upprörd att den kastar iväg gurkan. Än mer irriterad blir den apa som får gurkan i belöning om apan som får druvan över huvud taget inte behövt utföra någon uppgift för att få sin belöning. Det finns även roliga exempel med barn som reagerar likadant på detta.

Förutom rättvisekänsla har även andra arter en förmåga till empati. Primater delar gärna med sig till andra i gruppen om en av dem får mat och tröstar varandra vid behov. De Waal visade också exempel på när en mus fritar en annan som stängts in i en trång behållare, och på hur stressnivån hos en sork som getts elchocker förs över till dennes partner, som i sin tur försöker trösta den elchockade sorken genom att putsa dess päls. När en i publiken frågade om forskarnas etik gentemot djuren så tycktes de Waal förvånansvärt nog inte se något som helst problem med detta. Att orsaka djur lidande för att förstå moralen bättre tycks uppenbart problematiskt och aningen motsägelsefullt, kan jag tycka.

Det är intressant att de Waal väljer att tala om humanism bland primater som ett sätt att ringa in de moraliska beteenden som han menar finns medfödda hos både oss människor och många andra djur. Möjligen är detta menat som en ironi som helt förbigår mig, för om rättvisekänsla och empati inte är specifikt mänskliga, som de Waal övertygande visar, tycks det ju absurt att benämna dem med detta begrepp. I själva verket tycks mycket av de Waals forskning problematisera just humanismen och föreställningen om det specifikt mänskliga. Gränsen mellan människan och andra arter blir allt vagare (samtidigt som det samma intressant nog kan sägas om gränsen mellan människa och maskin, men det är en annan fråga) och antropocentrism och speciecism tycks som allt mer problematiska hållningar. Borde inte detta rimligen leda till att vi uppvärderar andra arter genom att utöka djurskyddslagar, avskaffa köttindustrin, förbjuda djurcirkusar, värnar om andra arters naturliga livsmiljö och så vidare? Tyvärr verkar det inte så. Många av primaterna i de Waals exempel bor också själva i inhägnader. Men om de nu har så mycket vad gäller känslor, intellekt, empati, kommunikation, med mera gemensamt med oss människor, borde man då inte fråga sig om det över huvud taget är etiskt försvarbart att det förhåller sig på det viset?

Till sist är det intressant att fråga sig hur det kommer sig att denna typ av forskning fått så pass stort genomslag just nu. Är det för att den uppvärderar kroppen och känslorna mot förnuftet? Denna tendens finns även inom mycket humanistisk forskning. Eller är det att betrakta som att individualismen har nått vägs ände? Vill vi nu hellre se oss som sociala gruppvarelser med en inbyggd godhet. Kanske för att detta skänker hopp om att vi kan ställa världen till rätta, stoppa den globala uppvärmningen och leva i harmoni med naturen? Eller är det kanske för att forskningen skulle kunna användas för att politiskt argumentera för en omfördelning av resurser (genom att anspela på den medfödda rättvisekänslan) mot den växande ojämlikheten som debatterats så mycket under de senaste åren? I vilket fall är det intressant forskning med potentiella politiska implikationer värda att fundera över.