Mellan transhumanism & ekofascism

Lyra Kolis sci-fi roman Allting växer (2018) skildrar världen efter klimatkatastrofen. Nationalstaten har upphört existera och uppgått i Förenta nationerna som upprättat en klimatkontrollerad zon där Kanada en gång låg. Människan har säkrat sitt liv från naturens inflytande och lever i en transhumanistisk drömtillvaro. Signalsubstanser och hormoner regleras av medicinska implantat och genom att sluta ögonen ges man tillgång till digitala flöden och kan enkelt meddela sig med andra. Många möten sker i virtual reality-rum och med en särskild dräkt ges intrycket av att kroppsligen vara på plats i VR-rummet. Inget sex är bättre än VR-sex.

Döden talar man inte längre om. När slutet närmar sig sövs man, kroppen töms på blod och organ och fylls med en konserveringsvätska för att sedan frysas ned i väntat på att återupplivas, när vetenskapen äntligen kan garantera evigt liv. Det sägs att en forskningsgenombrott är nära. Men trots tryggheten bortom naturens hot och garantin om evigt liv, trots att hon är nyexaminerad konstnär och nygift är det något som plågar Jossi. Kanske är det bara något fel med medicinimplantatet, resonerar hon och bokar tid hos en läkare. Men implantatet fungerar som det ska. Det regleras för att tillföra extra glädjehormoner och Jossi sjukskrivs.

Via hennes svärfar väcks Jossis intresse för ett nystartat parti, Nya humanisterna, vars agenda kretsar kring ett nytt själsbegrepp. Själen är en symbol för människans unicitet och Nya humanisterna menar att animationer, likt dem Jossi mött inom sjukvården inte kan ersätta riktiga människor. Hennes reflektioner kring själen och vad som gör en människa unik får henne intresserad av historia, även det en Nyhumanistisk hjärtefråga. Jossi uppsöker sin mormor och bläddrar i gamla fotoalbum från tiden före klimatkatastrofen, då det fortfarande fanns nationer och fler språk än engelska. Hennes eget ursprung är skandinaviskt, ett foto visar Jossis mormors mormors morfar, under vilket någon skrivit: ”Se, så många blommor som redan slagit ut på ängen! Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.” Gold-vive, mandlebloom, catfoot and blue violets, är den tveksamma översättning hon får fram av namnen på blommorna.

Jossi söker i arkiven och finner att orden kommer från ”Sjosala Walz” av Evert Taube. Hon beger sig till det skandibaltiska kulturarkivet för att få veta mer, men arkivet är kraftigt gallrat. Hon hittar varken bilder av de utdöda blommorna eller sången hon söker. Allt hon kommer åt är en inspelning av en annan av Taubes låtar. Hon förstår inget av texten och tycker ljudkvaliteten är fruktansvärd. Jossi slås av att historien är ofullständig och oåtkomlig, eftersom de gamla språken till stor del är utdöda.

Parallellt med att jag läser Allting växer kommer en rapport från Vetenskap & Allmänhet som visar att allmänhetens förståelse för humaniora är mycket sämre än för exempelvis medicin och teknik, trots att humanistiska forskare ägnar sig mest åt samverkan. Detta riskerar att skada förtroendet för humanistisk forskning, men är också problematiskt av de skäl som Lyra Kolis bok belyser. Det är humaniora som ställer frågor om mening, snarare än sanning och utan den humanistiska reflektion och de existentiella frågor inte bara humanistiska forskare, utan alla människor behöver förhålla sig till, riskerar livet att bli tomt och instrumentellt. Det är detta som hänt Jossi. Hon lever i en historielös värld som saknar förståelse för existentiell ångest och psykiskt lidande eftersom få kan föreställa sig att det skulle finnas skäl att lida i det transhumanistiska drömsamhället. Lidande och sjukskrivningar är dock utbrett, Jossi är bara en i mängden. Hennes animerade terapeut gör föga nytta och hon söker sig därför till ett av Nya humanisternas möten. Men det visar sig att deras prat om själen, medmänsklighet och historia bara är plattityder i ett politiskt program.

Jossis sökande efter större meningssammanhang för henne till en grupp som förespråkar radikal empati med naturen och vill återupprätta människans relation med denna. Hon introduceras av sin mans moster, en läkare som även hon är sjukskriven och har kommit i kontakt med gruppen via sessioner i trädgårdsterapi. Gruppen vänder sig mot den hegemoniska transhumanismen genom att stänga av eller operera bort sina medicinska implantat. Utan detta upplever Jossi för första gången menstruation och PMS. Hon lider fruktansvärt av smärtan, men den ger henne också en känsla av att vara vid liv hon tidigare inte upplevt. Kanske är hälsa inte bara en fråga om perfekt reglerade kemiska nivåer, utan något djupare som handlar om människans relation med världen och naturen (både den egna naturen och naturen bortom det av människan kontrollerade)? Kanske måste inte allt lidande botas, utan borde ses som en nödvändig del av livet?

Jossi går helt inför gruppen vars kärna visar sig vara en ekofascistisk sekt. ”Gold-vive, mandlebloom, catfoot and blue violets” blir ett mantra för henne och hon deltar i aktioner som syftar till att infektera samhället med vild natur. I vetenskapliga labb försöker sekten skapa växtimplantat i djur och, så småningom, i människokroppar. Att deras metod i själva verket är densamma som transhumanisternas, med skillnad att de senare integrerar människan med teknik och inte natur, tycks de inte reflektera över. Jossi är en ivrig försöksperson som villigt offrar sig själv och allt mer glider in i ett tillstånd av likgiltig växtlighet.

Lyra Kolis roman är en fin och sorglig dystopi som kan läsas som en inlaga i diskussionen om människans förhållande till naturen under antropocen, som jag tidigare tagit upp utifrån Clive Hamilton, Sverker Sörlin, posthumanism, antihumanism och primatologi. Jag läser Allting växer som ett tänkvärt framtidsscenario och som en varning för transhumanism och ekofascism. Inget av begreppen nämns dock i boken. Jag läser den också som en illustration av vikten av humanistisk kunskap för att kunna ställa frågor om och reflektera över meningssammanhang, humanism, antropocentrism, och innebörden av ett gott liv.

Livet i antropocen

Begreppet ”antropocen” myntades av Paul Crutzen år 2000 och betecknar inträdet i en ny geologisk epok, i vilken mänsklighetens avtryck på jordsystemet som helhet är så pass djupgående att dess effekter är irreversibla. Jag har tidigare skrivit om Sverker Sörlins bok om antropocen och ska nu återvända till temat utifrån den australiensiske filosofens Clive Hamiltons Den Trotsiga Jorden (2017). Antropocen, skriver Hamilton, betecknar ”ett definitivt brott i jordsystemets övergripande funktioner, så kraftfullt att jorden nu inträtt i en ny geologisk epok.” Även om industrialiseringen spelat en central roll i att framkalla antropocen så anser Hamilton att vi bör betrakta ”den stora accelerationen”, som följde andra världskriget som dess startpunkt. ”Det var först under andra halvan av nittonhundratalet som mänskligheten för första gången blev en sammanhållen entitet, ett antropos, och därmed den centrala agenten på en ny typ av planet, men kringskuren av den nyligen aktiverade motkraften i jordsystemet.” Att försöka dra historien längre tillbaka överskuggar de diskontinuiteter och nyheter som infinner sig med den stora accelerationen.

För att analysera detta skeende har jordsystemvetenskapen, som växte fram under 1990-talet, varit viktig. Denna betraktar jorden ur ett holistiskt perspektiv, som ett sammanhängande komplext och dynamiskt system. Om ekologin ägnar sig åt lokala ekosystem betraktar jordsystemvetenskapen rubbningar i själva jordsystemet, innefattande atmosfär, hydrosfär, kryosfär, biosfär och litosfär. Detta är en viktig distinktion, som ofta missuppfattas. Antropocen är alltså inte en fråga om mänsklig påverkan på ekosystem, miljön eller jordytan, utan på jordsystemet i dess helhet.

Hamilton bemöter de invändningar som framförts mot antropocen vad gäller att begreppet skuldbelägger hela mänskligheten som en abstrakt enhet, istället för att peka ut att det framförallt är rika människor på det norra halvklotet som står för majoriteten av utsläppen. Han menar att länder som Kina och Indien i hög grad redan bör innefattas bland de länder som bär skulden och att allt fler länder inom snar framtid måste räknas hit. De flesta människor deltar redan i, eller strävar efter att delta i, konsumismen och kapitalismens tillväxtberoende system och vidare gör jordsystemvetenskapen ingen uppdelning av människor i olika grupper: ”Det enda som existerar är människor med större eller mindre kapacitet att orsaka störningar. Om antropocen innebär ett historiskt brott för planeten i dess helhet så innebär det också ett historiskt brott för mänskligheten i dess helhet.”

Oavsett att inte alla är ansvariga för att ha frambringat antropocen, lever vi alla i den och kommer att göra det många generationer framöver. Det som fört mänskligheten samman är inte kosmopolitiska ideal, utan naturkrafternas tvång. Antropocen beskrivs av Hamilton som den ”universella sanning som hela mänskligheten är förpliktigad att leva under, en berättelse som alla andra berättelser kommer att inordnas i och bli tvungna att förhålla sig till.” Antropocen binder samman människans historia med jorden, den förklarar hur vi kommit till dagens klimatkris och pekar ut vägen in i framtiden.

Vi står inför en situation där vi fullt medvetna om det fördärvar livsvillkoren på jorden och därmed framkallar vår egen utplåning. Somliga förnekar detta, andra menar att bör avsäga oss makten, vissa menar att vi kan teknikutveckla oss ur problemet, andra menar att vi bör fortsätta som om inget hade hänt. Hamilton förespråkar att vi accepterar mänsklighetens makt, men också inser faran med att missbruka den och erkänner att detta ofta har gjorts. Denna inställning kallar han en ”ny antropocentrism”. Hamiltons antropocentrism är dock inte en filosofi så mycket som en praktsikt antagande och vetenskapligt faktum. Människan är den dominerande varelsen på planeten. Av detta konstaterande följer dock inte att det är moraliskt rätt att detta är fallet. Hamilton vill att insikten om detta faktum ska få oss att minska vår negativa klimatpåverkan och ta ansvar för ”konsekvenserna av människans djupa ontologiska, och nu även praktiska, betydelse för jorden och dess framtid.”

Den gamla och arroganta antropocentrismen förkunnade människans särställning och hennes moraliska makt över naturen och naturen betraktades som en ändlös resurs vi var fria att ösa ur bäst vi kunde. Hamiltons nya antorpocentrism är ödmjuk och betonar att människan har reell makt över naturen, men menar att detta medför ett ansvar om hållbar förvaltning. Den nya antropocentrismen, menar Hamilton, är därför antihumanistisk. Den ger inte människan särställning, utan betonar vårt beroende av naturen och ålägger därmed den mänskliga agensen med strikta begränsningar. Jag håller väl med Hamilton i sak, men skulle önska att han valt en bättre term istället för ”antropocentrism”, vars negativa innebörder är svåra att göra sig av med. Kritiken mot antropocentrismen har ju ofta handlat om att människan inte ska betrakta planeten, naturen och andra arter som om de tillhörde oss och detta är knappast ett ställningstagande Hamilton vil försvara. Han hade nog lika gärna kunnat vända på det och säga att han förespråkade en anti-antropocentrisk humanism.

Vi behöver i alla fall utveckla ett nytt human- och samhällsvetenskapligt tänkande som bättre tar intryck av jordsystemsforskningen och den förändrade världsbild som framträder ur denna. Vi vet nu att en kort period av mänsklig aktivitet i vårt närmaste förflutna har förändrat jordsystemet och det globala klimatet för oöverskådlig framtid. Detta måste få oss att revidera vår historiesyn och våra modeller för samhällsanalys, som vi hitintills betraktat som enbart inommänskliga frågor. Den moderna historiesynen betraktade människans historia som separat från naturens och den föreställningen ligger fortfarande till grund för mycket humanistiskt och samhällsvetenskapligt tänkande. För historikern Jacob Burchhardt var den mänskliga historien just ”en brytning med naturen” och historiefilosofen R. G. Collingwood menade att naturen inte har någon historia, det har bara människan. Dessa försök att skilja människan från naturen måste vi lämna bakom oss och istället hantera det faktum att den teknikutveckling och de materiella vinster vi förknippar med framsteg och civilisation nu hotar att förgöra oss. Med antropocen befinner vi oss i en helt ny historisk fas i och med att människan för första gången är mäktig nog att kunna påverka planetens geologi. Detta gör att planetens (och därmed samtliga arters) historia och framtid är sammanflätad med mänsklighetens. Den mänskliga och geologiska historien har konvergerat. Vi går mot en osäker framtid i vilken den progressiva historiesynen inte har någon plats.

Inte heller den planetära ingenjörskonstens idéer om att smita undan ansvaret för jorden genom att överge den för att kolonisera andra planeter får gehör hos Hamilton. Det får inte heller ekomodernismen, som tenderar att betrakta antropocen som en ”utmaning” och hålla fast vid den naiva tron att vi kan utveckla oss ur klimatkrisen bara vi inte låter den mänskliga innovationsförmågan och agensen begränsas. Men vi kan knappast avgöra vårt eget öde oberoende av planeten, med vilken vi är sammanbunden. Detta är en insik Hamilton delar med posthumanister och nymaterialister. Trots detta är han kritisk även mot dessa. Till att börja med anser Hamilton att somliga posthumanister hänger upp sig för mycket på själva begreppet ”antropocen” istället för att diskutera den nya epokens implikationer. Detta hänger ibland ihop med missförstånd av begreppets innebörd, som misstas för en ”attityd” när det i själva verket betecknar en geologisk epok. I västa fall, menar Hamilton, stöter man bland posthumanister på en vetenskapsfientlighet som riskerar att underbygga klimatförnekelse. Han är dock överens med posthumanisterna om att det krävs ett ontologiskt skifte i relationen mellan människan och jorden, men skiljer sig från dem som förespråkar en återgång till förmoderna ontologier som ”totemism” eller ”animism”. Detta är knappast varken önskvärt eller möjligt. Det kommer inte att hjälpa oss att hantera den värld som det moderna levnadssättet och den dominerande västerländska ”naturalistiska” ontologin frambringat.

Hamilton ger även posthumanismen medhåll i att vi behöver göra upp med den moderna föreställningen om naturen som passiv, men beklagar tendensen att reducera människans agentskap i samband med att naturen och andra arter (ibland även döda objekt) tillskrivs agens. För trots växande insikter om människans likhet med andra arter, så vidgas klyftan mellan oss och andra djur. Det är viktigt att vi inte likställer oss med dem, eftersom att mänskligheten som kollektiv haft en ojämförbar inverkan på jorden. Detta innebär inte att vi är ”överlägsna”, utan att vi har en unik makt över planeten genom vilken ett unikt ansvar också följer.

Nymaterialisterna menar att döda objekt har agens eftersom de ”producerar”, ”skapar” och ”framställer” människor. Men snarare, menar Hamilton, är det väl så att objekt har en effekt på människor. Nymaterialisterna misstar alltså kausalitet för agens. Som allra märkligast blir det när posthumanister vill förneka människans särställning samtidigt som de vill definiera den nya epoken i utifrån historiska relationer och exploatering. Lärdomen från antropocen är tvärtom, att människan besitter en alldeles unik agens. Ingen annan varelse kan påverka jordsystemet i dess helhet och därmed planetens framtid. Faran med att nedgradera människans agens och inflytande över naturen är att det minskar vårt ansvar. Den viktigaste insikten från antropocen är att människan aldrig kan behärska jorden, även om vi påverkar den.

Faktum är att teknik och industrialism har satt människan i en ojämförlig maktposition vad gäller möjligheterna att påverka planetens framtid och det är aningen bisarrt, påpekar Hamilton, att mänskligheten blivit mäktig nog att rubba hela jordsystemet, men att vi samtidigt tycks oförmögna att reglera oss själva för att stoppa detta skeende. Inträdet i antropocen innebär både att mänsklighetens makt över naturkrafterna har ökat så till den grad att vi påverkar jordsystemet i dess helhet, men också att den stabila och milda eran holocen är över och att naturkrafterna för en oöverskådlig framtid kommer att vara mer okontrollerbara och farliga. Vi är alltså mer sårbara för naturkrafterna än tidigare, samtidigt som vi aldrig tidigare kunnat påverka dem så mycket som nu. Frågan är hur vi kan sakta ner förändringarna, anpassa oss till de nya levnadsvillkoren som uppstått, och vad vi på lång sikt kan göra för att reparera skadorna på jordsystemet.

Men, varför ska vi egentligen bry oss? Amazonas brinner och glaciärisarna smälter. Vi är en 200 000 år gammal art på en 4,5 miljarder år gammal och mycket liten planet i ett 13,8 miljarder år gammalt och ständigt expanderande universum. Vi kommer att gå under när solen slocknar, om inte förr. Varför är det så viktigt att dra ut på lidandet? Hamilton beklagar när den rimliga avskyn för miljöförstörelse och utplåningen av andra arter går över i ett förakt mot mänskligheten. Jorden är unik och vi bör lära oss att vårda den, även för andra arters skull. Vi måste göra upp med den moderna framstegstanken, tillväxtfetishismen, konsumismen, oljeberoendet och kapitalismen. Att skapa ekologiskt hållbara levnadssätt och vägar för att bekämpa den negativa inverkan mänskligheten haft på planeten borde bli det stora gemensamma mänskliga projektet. Vi behöver anpassa oss efter den nya geologiska epok vi lever i och lära oss leva tillsammans på jorden inom dess ekologiska begränsningar. Här finns ett meningsfullt projekt att förenas kring.

Vår framtid är sammanvävd med jordens geologiska utveckling och det går inte längre att skilja människans historia från naturens historia. Vi måste lära oss att leva med att vårt agentskap och vår möjlighetshorisont är mer begränsat än under moderniteten. Samhälls- och humanvetenskaperna måste ta till sig dessa insikter och revidera sina teorier efter dessa. Antropocen gör det tydligt att vi inte helt kan kontrollera vårt öde, vilket bryter med den moderna erans föreställningar. Om moderniteten betonade frihet och självständighet, betonar antropocen ansvar för jorden i dess helhet och vikten av att leva med konsekvenserna från den moderna epoken. Det upplysningstänkande som karakteriserar moderniteten är inte anpassat för livet i antropocen. Vi måste ta ner filosofin på jorden!

Antropocen återför filosofin till sinnenas värld, en värld av erfarenhet snarare än tänkande – av världsskapande på materiell grund, av strävanden, av försummelse och omsorg, av naturliga begränsningar. Det är en filosofi nedsänkt i det verkliga livets ständiga växlingar i stället för det analytiska medvetandets abstrakta regelverk. Det innebär att frågor som rör vårt varande, vår natur, prioriteras framför kunskapsfrågor.

Människans mål uppkommer inte bara ur människan själv, utan måste inbäddas i naturen eftersom vi är sammanbunden med den. Den antropocena etiken måste därför vägledas av ”en kosmologisk känsla rotad i mänsklighetens djupa betydelse för jordens utveckling.” Vi kommer aldrig att förverkliga modernitetens dröm om att frigöra oss från naturen, istället måste vi skapa mening och framtidsvisioner utifrån det faktum att vi för alltid är sammanbundna med planeten och delar vårt öde med den.

Efter kapitalismen?

Föregående inlägg slutade med en hänvisning till Naomi Kleins tes om att kapitalismen är oförenlig med ett ekologiskt hållbart samhälle, samt med en förhoppning om att vänstern ska bli bättre på politisera den ekologiska krisen. Under de senaste åren har det kommit en hel del böcker som diskuterar just vänsterns framtid, hur vi ska förhålla oss till den ekologiska och ekonomiska krisen, och vikten av att skapa visioner om en framtid värd att kämpa för. Följande inlägg är en slags essä kring ett par av de böcker jag läst på dessa teman. Tidigare har jag berört liknande frågor i inlägg om arbetskritiken och den så kallade postanarkismen.

Precis som Naomi Klein är jag kritisk till de delar av miljörörelsen som hävdar att klimatfrågan inte är en höger/vänsterfråga. Jag följer också Kleins kritik av ekomodernismen. Ny teknik kan visserligen bidra till omställning, men inte ensamt rädda miljön. Så länge det finns starka vinstmotiv för att fortsätta utvinna, sälja och använda fossila bränslen spelar nya tekniker mindre roll. Dessutom är det inte tillräckligt att konsumera ekologiska alternativ; vi måste även konsumera mindre och i förlängningen ändra vår livsstil och kultur på ett mer grundläggande plan om ekologiskt hållbara samhällen ska bli möjliga. Ekologisk hållbarhet handlar mer om ideologi än teknik.

En av de mest uppmärksammade vänsterdebattörerna på sistone är den teknikbejakande ärkeoptimisten Paul Mason, som dock inte har särskilt mycket att säga om ekologi. I Postkapitalism  hävdar Mason att kapitalismen nått gränsen för sin anpassningsförmåga och att vi står på randen till ett mer lovande postkapitalistiskt samhälle. Han hävdar att informationsteknologin upplöser marknader, underminerar ägande och minskar behovet av arbete. Delningsekonomier och kolloborativ produktion kommer att konkurrera ut kapitalismen. Masons konkreta exempel – Linux, Wikipedia, Firefox, Mondragon – är visserligen bra, men inte särskilt nya och inspirerande. Han är uppenbart inspirerad av arbetskritiken och basinkomströrelsen och behållningens med hans bok ligger i uppmaningen i att påbörja byggandet av ett postkapitalistiskt samhälle redan nu – varför vänta tills kapitalismen gått under? – genom kooperativ, medlemsbanker, P2P-nätverk och demokratiskt styrda företag. Dock blir jag inte särskilt övertygad av hans teknikdeterminism.

En bra motkraft till Mason är Helena Granströms poetiska civilisationskritik framförd iDet som en gång var, som bland annat diskuterats i Filosofiska rummet. Granström menar att vi allt för okritiskt överlåter all problemlösning åt tekniken: ”miljöproblem åtgärdas med solpaneler, depression med ett piller, gatuvåld med övervakningskameror, ojämlikhet med en skatt.” Teknikberoendet – och teknik ska här förstås i bred bemärkelse – har gjort att vi inte längre är kapabla att uppfylla våra basala behov av mat, kläder och boende. Genom att fjärma oss från livets grundläggande betingelser och naturen tror vi oss ha blivit friare, men i själva verket har vi byggt vårt eget fängelse: ”På samma sätt som den utbredda föreskrivningen av psykofarmaka därmed bidrar till att upprätthålla en ohållbar samhällsordning, kan det som många människor ägnar sig åt dagligen – tv-tittande, dataspel, shopping, alkoholkonsumtion, slösurfing, terapi – sägas fungera på samma sätt: som medel för att göra en i ordets mest grundläggande bemärkelse inhuman tillvaro uthärdlig.”

Granström talar om natur, snarare än miljö och hennes bok är en påminnelse om vad vi förlorar när vi alltför okritiskt tar till oss av ny teknik. Det är en charmigt otidsenlig bok som tvingar till eftertanke. Är inte vår tilltro till framsteg allt för naiv? Vore det inte bättre om vi istället för att springa med i kapitalismens ekorrhjul stannade upp och reflekterade mer över vad vi egentligen vill ha ut av livet? Det har David Jonstad gjort. I Jordad menar han att kapitalismen gjort oss oförmögna att försörja oss själva och förespråkar självhushållning, småskalighet och decentralisering som motkraft. Det handlar om att ta tillbaka makten över det egna livet och att samtidigt ta tillbaka jorden från det fåtal kapitalister som genom landgrabbing roffar åt sig allt större del av jordens yta och naturresurser. Liksom Mason inspirerar genom att uppmana till att bygga alternativ inom det rådande systemet som pekar mot övergången till en mer hållbar, postkapitalistisk värld, inspirerar Jonstad genom att försöka leva ekologiskt hållbart inom nuvarande ekonomiska paradigm. Hans projekt är dock snarare existentiellt än politiskt, men ingen skam i det. Individuella exempel på tillfredställande liv bortom den kapitalistiska logiken är viktiga, men visionen för en politisk rörelse måste vara kollektiv. Hör Jonstad intervjuas i Klimatpodden.

Att kapitalism är oförenligt med ett ekologiskt hållbart samhälle handlar inte om att alla kapitalister är onda miljöbovar. Men även den mest välmenande företagsledare svarar mot aktieägarnas krav på utdelning och har profitmaximering som övergripande målsättning, menar David Graeber. Det är därför rationellt att pressa löner och effektivisera verksamheten genom exempelvis automatisering. Problemet med kapitalismen ligger på system- snarare än individnivå. Vad miljöfrågan gör är att den sätter fingret på att kapitalismens grundtanke om ständig ekonomisk tillväxt är oförenligt med vår planets ändliga resurser.

Ugo Mattei skriver i sin lilla debattbok Gemensam nytta att ”Ekologin är idag den enda politiska vision som erbjuder en karta för verklig kursändring”. Detta eftersom ekologin betonar vikten av gemenskap och samarbete i kontrast till den individcentrerade och tävlingsinriktade kapitalismen. Centralt i Matteis bok är kritiken mot att betrakta ägande som antingen statligt eller privat. Mot detta ställer han gemenskapstanken och menar att när regeringar genomför privatiseringsprocesser så säljer den ut något som faktiskt inte tillhör den själv, utan som tillhör samhällsgemenskapen. Hur kommer det sig att dessa allmänningar har så pass svagt rättsligt skydd när det privata ägandet är starkt skyddat inom den liberala rättstraditionen? Mattei menar att allmänningar kan inkludera vitt skilda ting som stränder, dricksvatten, luft, kunskap, museum, torg, internet, elnätet, sjukvård och utbildning. Exakt vad som ska ingå måste vara en pågående diskussion, menar Mattei, men övertygar ändå om att det finns vissa saker som vi bör äga tillsammans och som bör skyddas mot utförsäljning. Hans bok ger bra argument för att sträva efter ett hållbart samhälle baserat på gemenskap och helhetstänkande i motsats mot det kapitalistisk-individualistiska nyliberala samhället. Detta är en bra utgångspunkt för en vänsterpolitisk vision.

Ett problem med politik idag är att den reducerats till en administrativ syssla ägnad åt att rädda kapitalismen från sig själv. Detta i linje med Margaret Thatchers motto TINA (”there is no alternative”). Denna brist på visioner riskerar att leda till hopplöshet. Dessutom öppnar bristen på alternativ upp för högerextrema krafter, vilket inte borde ha undgått någon. Genom att politisera den ekologiska krisen och sammanföra miljöfrågor med andra kamper kan vänstern skapa en bred progressiv rörelse för social, ekonomisk, ekologisk, politisk och social förändring. Detta är budskapet i Naomi Kleins senaste bok Nej är inte nog (2017).

Klein vill återuppväcka den sociala rörelse – ”rörelsernas rörelse” – som uppstod vid 90-talets slut i och med demonstrationerna i bland annat Seattle, Genua och Göteborg. Denna fick ett bakslag efter 9/11 och kriget mot terrorismen och den ”chockpolitik” som följde därmed. Efter finanskrisen 2008 tycktes rörelsen vakna till liv igen i och med Occupy Wall Street, men Klein menar att rörelsen led brist på visioner om ett bättre samhälle. Det var väldigt tydligt vad rörelsen sa nej till, men inte vad man erbjöd för alternativ.

Intressant att notera är att John Dewey 1929 gjorde en analys av den politiska situationen i USA som har väsentligt gemensamt med den Klein gör idag:

On the one hand there is the very general discontent with the present alignment of parties, the general sentiment that a large mass of people do not have a square deal economically, and that equal opportunity is by large a myth; as is prosperity in which wealth and control of finance, credit and industry are in the hands of a small per cent of the community. On the other hand there is the tragic failure of past attempts at political organization of a truly liberal policy.

Vidare konstaterar Dewey att progressiva har varit allt för inriktade på att kritisera, men inte själva har utvecklat konstruktiva idéer och alternativ. Vad som behövs är kontinuerlig politisk organisering som förenar splittrade progressiva grupper och individer, samt att det utvecklas enande principer att ställa sig bakom för dessa.

Klein menar att lärdomen den progressiva vänstern bör ta med sig från det senaste amerikanska valet är att kandidater som står för att upprätthålla ett nyliberalt status quo är ett lätt byte för högerpopulistiska demagoger. Samtidigt menar hon inte att Trump bryter med nyliberalismen, utan snarare är en variation av den. Wendy Brown har nyligen argumenterat i samma banor, hon menar att Trump legitimerar sin politik utifrån nyliberalismens kritik av jämlikhet och social rättvisa:

It’s perfectly possible to continue the basic planks of neoliberalism – privatisation, dismantling whatever is left of the welfare state, slashing away at taxes for the rich and for corporations, keeping capital the centre of state concerns – while, at the same time, producing new regional domains of protectionism or rebellions against the EU or NAFTA.

Vad skulle då göra en progressiv vänsterkandidat möjlig? Enligt Klien, en stark gräsrotsrörelse. För att sammanbinda de olika sociala, ekologiska, politiska och ekonomiska problem världen står inför idag måste separata rörelser förenas i ett gemensamt program för förändring. Rörelserna måste identifiera det system de slåss mot, snarare än att se deras kamper som separata. Miljörörelsen, feminismen, antirasismen och kritiken av växande ekonomiska klyftor och skatteparadis slås alla mot nyliberalismens åtstramningspolitik och privatiseringar, mot ekonomismens girighet och egocentrism, samt mot ”en dominansbaserad logik som behandlar många människor och jorden själv som förbrukningsvaror,” skriver Klein.

Tillsammans med andra intellektuella och aktivister har Klein författat The Leap Manifesto som skisserar en sådan vision för Kanada. Det innehåller bland annat krav på att ursprungsfolks rättigheter och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna respekteras; krav på ren och förnybar energi; minskade klyftor; satsning på omvårdnadsyrken; och utbyggnad av kollektivtrafik. Väl medvetna om att alla visioner om en bättre värld enligt ekonomismens logik kommer att bemötas med frågan om vem ska betala har de försökt besvara detta genom att förslå stopp för subventionering av fossila bränslen (775 miljarder dollar) samt att höja priset på utvinning av dem. De har även föreslagit en skatt på finansiella transaktioner (650 miljarder dollar). Till det kan höjd skatt för koldioxidutsläpp och skatter riktade mot de superrika tilläggas. Möjligen är Klimatriksdagen som gick av stapeln nu i helgen någon slags svensk motsvarighet till The Leap.

Dagens vänster behöver visioner om ett samhälle bortom den nyliberala kapitalismen och den nationalistiska extremhögern, som presenterar sig som det enda alternativet. Mitt intryck är att det finns gott om dessa visioner. Svårigheten är väl att samlas bakom dem och se till att de sprids och får medialt genomslag, vilket är en förutsättning för att påverka den konkreta politiken. För vidare läsning på samma tema rekomenderas senaste numret av Brand (2/2018), som har flera texter som behandlar den pågående ekonomiska krisen och nyliberalismens eventuella slut.