Sinnlighet och människoblivande

Med anledning av den tyske skådespelare Bruno Ganz död förra veckan dammar jag av en gammal text jag en gång skrev om sinnenas betydelse i den film han kanske blivit mest känd för (tillsammans med Der Untergang, där han gör en fantastisk Hitler-tolkning), Wim Wenders Der Himmel Über Berlin (1987).

***

”Jag vill känna en tyngd inom mig”, säger ängeln Damiel (Bruno Ganz) till sin vän, ängeln Cassiel (Otto Sander). Som änglar kan de inte inverka i världen, utan är blott betraktare. Damiel har dock börjat ledsna på sin andliga existens och uttrycker en längtan efter att istället för att leva i evigheten, leva i ett ständigt nu och uppleva vardagliga mänskliga erfarenheter som att få fingrarna färgade svarta av tidningens trycksvärta, att ha feber, att inte bara begeistras över det andliga, men av en måltid, en nacklinje eller ett öra. Att känna hur man rör sig när man går, hur det känns att röra på tårna.

Damiels längtan efter människoblivande är en sinnlig längtan. Änglarna saknar både smak, lukt och känselsinne. De har syn, men saknar färgseende, vilket vi förstår genom att filmen (till en början) är svartvit. Änglarnas främsta sinne är hörseln. De hör inte bara vad folk säger, utan vad de tänker. I filmens inledning hörs ett sammelsurium av tankar, ur vilket snart enskilda personers funderingar urskiljs. Återkommande i människornas tankar är just sinneserfarenheter. Vi får höra en man tänka att han finner tröst i att vandra utomhus och betrakta färger i ljuset av solen. En annan man går omkring i en lägenhet som tillhört hans bortgångna mor. Han tänker att lukten är den samma den var när hon fortfarande levde. Vi hör tankarna från en man i en ambulans, på väg till sjukhus med en höggravid kvinna. Han önskar att han kunde få bära smärtan i hennes ställe. Ofta hör änglarna människorna tänka på sådant de själva inte har förmåga att erfara. Hos Damiel väcker detta ett begär. Han kan inte nöja sig med att förstå människornas sinneserfarenheter genom språket, utan vill själv erfara dem.

När Damiel besöker en cirkus och ser en trapetskonstnär vid namn Marion (Solveig Dommartin) blir filmen för några sekunder i färg. Här får Damiel en första glimt av hur det är att vara människa. Han har blivit förälskad. Damiel följer Marion och lyssnar till hennes tankar sorgsna tankar. Efter cirkusens sista föreställning går hon på en spelning. Hon finner njutning i musiken och tänker: ”Där är den igen, känslan av välmående, som om en hand mjukt slöt sig inuti min kropp.” Vi ser Damiel längtande ta sig över bröstet. Han försöker föreställa sig hur det är att kunna förnimma känslan av något inom sig.

Kort därefter rör sig Damiel ute på stan. Han stannar upp vid en kiosk där skådespelaren Peter Falk, känd för rollen som Columbo och som i filmen spelar sig själv, står. Det ska senare framgå att Falk tidigare varit en ängel. ”Jag kan inte se dig, men jag vet att du är här”, säger Falk. ”Jag känner det.” Damiel förstår att det är han som blir tilltalad. ”Jag önskar jag kunde se ditt ansikte”, fortsätter Falk,

att se i dina ögon och berätta hur bra det är att vara här. Att röra vid något. Se, det här är kallt. Det känns bra. Att röka, dricka kaffe. Och gör du det samtidigt är det fantastiskt. … Eller när dina händer är kalla, gnider du dem mot varandra, förstår du, det är bra, det känns skönt. Det finns så många bra saker. Men du är inte här – jag är här. Jag önskar du vore här. Jag önskar du kunde tala med mig. För jag är en vän.

Han håller fram handen och Damiel skakar den, men ingen av dem förnimmer känseln av den andres hand. Återigen är det basala sinneserfarenheter som lockar med det mänskliga tillståndet. Något så enkelt som att gnugga händerna mot varandra, att erfara värme och kyla.

Strax efter mötet med Falk lämnar Damiel sitt transcendenta tillstånd och blir människa. Han vaknar upp utmed Berlinmuren och filmen är plötsligt i färg. Damiel börjar gå, gnuggar händerna mot varandra, så som Falk visat honom. Han tar sig mot huvudet och upptäcker att han blöder. Fascinerat slickar han på de blodiga fingrarna. ”Det smakar”, konstaterar han nöjt. Han håller upp sitt finger med blodet framför en främling och frågar om det är rött. ”Ja”, svarar främlingen. Damiel pekar på några rör vid sidan om vägen: ”och de?” ”De är gula.” Han förhör fascinerat främlingen om färgerna på berlinmurens graffiti, går sedan och köper en kopp kaffe – tar en klunk och ler belåtet. Lite senare ser vi honom glatt mumsa på ett äpple. Damiel är äntligen vid sina ”sinnens fulla bruk”. Han har blivit mänsklig.

Damiels begär är dock inte bara efter nya sinnesförnimmelser, utan främst efter Marion. Han finner henne återigen på en spelning, med Nick Cave and the Bad Seeds. Han följer henne till baren där de kysser varandra. I slutscenen får vi höra Damiels tankar: ”I natt, vem var vem? Jag var i henne, hon var runt mig. Jag är tillsammans. Hon tog mig hem. Jag fann mitt hem. En gång, för alltid.” Han har fått uppleva kärleksaktens taktila intimitet och på sinnesväg kommit närmare en människa än vad som är möjligt genom att läsa hennes tankar. Trots att han levt i evighet har han på kort tid som människa tack vare sina sinnen kunnat tillägna sig kunskaper som tidigare inte varit möjliga. Han avslutar filmen med orden: ”Jag vet nu vad ingen ängel vet.”

Der Himmel Über Berlin gestaltar ängeln Damiels längtan efter att erfara samma sinnesförnimmelser som människorna han iakttar. Sinnena ger honom kunskap och erfarenheter han inte tidigare kunde nå, men det är inga omvälvande insikter han begär utan basala ting, som smaken av kaffe, att erfara kyla, färger och intimitet.  Sådant vi vanligtvis tar för givet. Sådant som gör oss till människor. Sådant som gör oss mänskliga.

När verkligheten jävlas. Om Bergmans Persona

Under en uppsättning av Sofokles Elektra tystnar plötsligt skådespelerskan Elisabet Vogler (Liv Ullmann). Hon bli sängliggandes, tyst och orörlig. På sjukhuset förklaras hon frisk, såväl själsligt som kroppsligt, trots att hennes tillstånd består. Så inleds Ingmar Bergmans Persona (1966). Valet av Elektra kan tyckas godtyckligt, särskilt eftersom ingen återanknytning till pjäsen görs under den fortsatta filmen. Genom att ta fasta på pjäsen och den antika intertexten i Persona öppnas dock en feministisk tolkning av filmen.

Innan Vogler skickas i väg för att vårdas av en syster Alma (Bibi Andersson) läxas hon upp av sin läkare (Margaretha Krook):

Tror du inte jag förstår? … Avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. … Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning … Ta livet av sig? … Det gör man inte. Men man kan bli orörlig och tyst. … Då behöver man inte spela några roller … tror man. Men verkligheten jävlas. … Du tvingas reagera. Ingen frågar om det är äkta eller oäkta. Om du är sann eller förljugen. Spela rollen tills den är färdigspelad.

Här avslöjas valet av filmens titel. Begreppet ”persona” kommer ursprungligen från den antika teatern och syftar på de masker skådespelarna bar. Här bör Carl Gustav Jung nämnas. Dels eftersom det är svårt att i sammanhanget förbigå hans ”elektrakomplex”, men framför allt för att ”persona” i Jungs psykologi betecknar de roller vi antar gentemot yttervärlden. I motsats till detta ställde han ”själen”, människans inställning gentemot sig själv.

Kanske har Vogler nått insikten att roller inte bara spelas på teatern. I tystnaden hoppas hon kunna undfly sina andra personan. Doktorn menar dock att tystnad och orörlighet inte är en frånvaro av roller, utan ytterligare en roll.

Inspirerad av de feministiska läsningar av Elektra som brukar fokusera på hennes fångenskap i patriarkatet, vill jag vända blicken mot de frågor om kvinnoroller och moderlighet Persona delar med Sofokles pjäs.

Elektra beklagar sin barnlöshet och avsaknad av en beskyddande man. Hennes längtan att hämnas sin mördade far är beroende av hennes bror Orestes. Att hon själv skulle döda sin mor och hennes man är otänkbart. Elektra manas av sin syster att slå undan hämndtankarna. Hon borde veta sin plats och förstå sin underlägsenhet gentemot männen.

I Persona går dessa teman igen. Syster Alma tycks till en början ha ett enkelt själsliv och betonar gång på gång sin obetydlighet jämfört med skådespelerskan (hon vet sin plats och förstår sin underlägsenhet). Detta trots att namnet Alma betyder just själ eller vårdande. I antikens Rom benämndes Ceres ”alma mater” – den vårdande modern. Alma talar om framtiden med fästman, giftemål och barn. Hennes kroppsspråk visar uppgivenhet och hon talar om det som något hon finner sig i, snarare än längtar efter. Almas kluvenhet inför denna utstakade framtid blir allt mer tydlig. Strax efter att hon berättat för Vogler att hon inte är kär i sin fästman, men ändå är honom trogen, berättar hon om en orgie hon deltagit i tillsammans med en annan flicka och två pojkar en sommardag då hennes fästman varit borta. Kort efteråt har hon genomgått en abort.

Vogler, å sin sida, har i tystnaden förvägrat sin man och son kontakt med henne. Alma ber Vogler berätta om sin relation till dem. När skådespelerskan tiger tar Alma kommandot och berättar för Vogler om en man som påstått att Vogler äger allt som kvinna och konstnär, men saknar moderlighet. Vogler bestämmer sig därför för att bli gravid. Rädd för ansvaret och bundenheten försökte hon göra abort, men misslyckas, och har sedan kommit att hata barnet. Medan Alma berättar detta blir hon allt mer lik Vogler. I slutet av scenen vet vi inte om de är två olika personer eller två sidor av samma person. Alma, som känner sig instängd i sitt förhållande och kluven till modersrollen, börjar nu också protestera mot den vårdande roll hon har gentemot skådespelerskan. Ju mer deras identiteter flyter samman, eller ju mer Alma intar Voglers persona, ju mer självständig och handlingskraftig blir hon.

Alma, Vogler och Elektra försöker alla hitta sätt att förhålla sig till den patriarkala diskurs de befinner sig i, samtidigt som de prövar möjliga motståndsstrategier. När verkligheten jävlas, försöker de hitta strategier för att jävlas tillbaka.

Persona är i mitt tycke Bergmas bästa film och detta får väl ses som mitt lilla bidrag till hans 100-års firande. Missa inte Bergmanpodden om Persona. Ytterligare fördjupning fås i Bildningspoddens avsnitt om Ingmar Bergman och om den grekiska tragedin.