Kategori: Genus

Det finns debatter man ledsnar på redan innan man hunnit sätta sig in i vad de handlar om. Så kände jag gällande alla kontroverser och diskussioner som helt plötsligt dök upp runt den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B. Peterson härom året. Detta inte minst på grund av den personkult som har uppstått kring honom bland unga högermän. Petersons popularitet bland denna grupp och de utsagor man kan hitta om att han förändrat deras liv till det bättre är ändå en indikator på att detta är en person vars åsikter och idéer man bör sätta sig in i.

Peterson är en konservativ liberal och eklektisk intellektuell som blandar psykologi, naturvetenskap, skönlitteratur, filosofi och mycket annat i sitt tänkande. I grund och botten är jag sympatiskt inställd till personer som vågar sig på kreativa synteser och hämtar inspiration från skilda delar av historien och använder detta för att gripa in aktuella samtida debatter. Bland Petersons främsta inspirationskällor hittar man Bibeln, C. G. Jung, Nietzsche, Mysticism och Darwinism.

Peterson har skrivit två böcker, Maps of Meaning: The Architecture of Belief (1999) och 12 Rules for Life: An Antidote to Chaos (2018). Den senare boken (som snabbt översattes till svenska) är mer populärt hållen och följdes av en världsturné som under hösten tog Peterson till Sverige. Hans stora mediala genomslag skedde dock 2016, efter att han publicerat tre videos på sin Youtube-kanal där han kritiserade ett lagförslag om transpersoners rättigheter, Bill C-16. Vad jag förstår har Peterson inget emot att juridiskt förbjuda vissa förödmjukande ord och uttryck, men ansåg att denna lag var annorlunda genom att tvinga folk att använda en mängd nya pronomen och att inte göra detta skulle klassas som hatbrott. Detta tycks han ha missförstått och överdrivit, men hans kritik blev ändå uppmärksammad och tycks peka mot vad många uppenbarligen uppfattar som ett stort problem: identitetspolitik, politisk korrekthet och hot mot den akademiska friheten och yttrandefriheten.

Peterson är noga med att påpeka att han inte har något emot transpersoner, utan att det han kritiserar är den politiska korrektheten och så kallade ”social justice warriors”. En av mina främsta invändningar mot Peterson är just hans fiendebild. Postmodernism, (neo-)marxism, identitetspolitik och feminism klumpas utan åtskillnad ihop till ett stort diffust hot. Peterson menar att samhällsvetenskap och humaniora förvandlats till korrupt vänsterideologi och anser att detta är ett utslag av samma sorts totalitära tänkande som ledde till Nazismen och Sovjetkommunismen. Enligt Petersons historieskrivning gav marxismen under 1960-talet upp kampen om ekonomisk omfördelning och förvandlade sig istället till postmodernism med identitetspolitik som främsta politiska projekt.

Här är Peterson är onyanserad, förenklar och överdriver. Att han väljer ”kulturmarxism” som samlingsbegrepp för ovannämnda strömningar är inte oviktigt i sammanhanget. Detta är samma begrepp som högerextremister slänger sig med och det ger därför bränsle till deras konspirationsteorier om att universiteten och media styrs av en vänsteragenda. För detta har Peterson kritiserats av Slavoj Žižek. Žižek är även ett exempel på en vänsterteoretiker som kritiserat politisk korrekthet. Man kan också framhålla att det finns gott om vänstersympatisörer som inte har mycket till övers för ”postmodernt tänkande”. Petersons förståelse av postmodernismen är även den onyanserad och har kritiserats. Det bör också framhållas att kritik mot identitetspolitik även förekommer inom vänstern och feminismen. Jag har tidigare visat på detta i bloggposter om Nancy Fraser och Wendy Brown. Beskrivningen av politiskt korrekt identitetspolitik som vänsterns övergripande projekt är helt enkelt felaktig.

Efter att ha lyssnar på Petersons två långa samtal med Sam Harris i dennes podcast har jag insett att jag och Peterson mer eller mindre delar kunskapsteoretiskt uppfattning. Medan Harris företräder en kompromisslöst realistisk syn på kunskap, lutar jag och Peterson oss mot pragmatismen. Eftersom pragmatismens sanningsbegrepp är förenligt med postmodernismen förvånades jag något över att Peterson ansluter sig till detta. Att han dessutom hämtar inspiration från Nietzsche är ytterligare en sak han har gemensamt med många postmoderna tänkare.

Peterson menar att vetenskaplig sanning är underordnad etisk sanning. Dock har han inga problem att tala om världens naturliga ordning eller eviga värden, vilket borde vara oförenligt med pragmatismen, som betraktar moral och kunskap som situerade i sociala och historiska kontexter. Däremot uppfattar jag det som att Peterson, liksom jag själv, har uppfattningen att naturvetenskapen inte kan ge oss vägledning i fråga mening och värderingar och att detta är den viktigaste kunskapen vi kan tillägna oss. Det är ju därför vi har humaniora!

Inom området politisk korrekthet, yttrandefrihet och akademisk frihet tror jag att Peterson, trots att han överdriver hotbilden, adresserar viktiga frågor. Däremot tycker jag att hotet artikulerats mycket mer nyanserat av exempelvis Jonathan Haidt, även om den bild Haidt målar upp med rätta har kritiserats för att vara såväl ohistorisk som överdriven.

Jag har tidigare berört teman liknande dessa i ett inlägg om Lars Vilks och är emot tendensen att tysta ner och stänga ute personer med ”inkorrekta åsikter”, varför jag också ägnat alldeles för många timmar åt att försöka begripa Peterson trots att jag egentligen inte är intresserad. En poäng med att studera hans tänkande är att Peterson tycks sätta ord på sådant företrädesvis många unga män känner. Att inte ta Petersons och liknande debattörers argument på allvar och sakligt bemöta dem i dialog tror jag riskerar att ge dem martyrstatus hos extremhögern och ytterligare spä på polariseringen.

Den ”kulturmarxistiska” hotbild Peterson målar upp är sammankopplad med föreställningen om ”maskulinitetens kris”. Han förnekar patriarkatets existens och menar att män har feminiserats och att alternativhögerns tillväxt och Trumps framgångar är att betrakta som en reaktion på detta (med det inte sagt att Peterson ger Trump eller alt-right rörelsen sitt stöd). Män måste enligt Peterson vara starka, lära sig ta ansvar, räta på ryggen och våga möta svårigheter. Han framhåller gärna studier som visar på att skillnaden i yrkesval mellan män och kvinnor är större i mer jämlika länder. Fler män tenderar att välja ingenjörsyrken och fler kvinnor vårdyrken. Detta, menar Peterson, är bevis för biologiska skillnader och att män generellt är mer intresserade av ting och kvinnor generellt mer intresserade av folk. Som Peterson själv framhållit i en intervju med Kvartal är dock skillnaderna större mellan individerna inom grupperna än vad de är grupperna emellan.

Jag misstror inte denna forskning och finner den inte heller särskilt provocerande, men blir nyfiken på hur man kan veta att det är just intressen som styr människors yrkesval. Skulle det inte kunna vara så att män exempelvis anser att status eller högre lön är viktigare för deras yrkesval än vad kvinnor generellt anser? Och skulle inte det faktum att just ingenjörsyrket traditionellt betraktas som manligt och vårdyrket som kvinnligt kunna påverka, alltså att yrkesvalet åtminstone delvis styrs av kulturella normer? Att dra entydiga gränser mellan kultur och biologi eller arv och miljö är svårt och Peterson har även i detta avseende kritiserats.

Peterson tenderar också att försvara föreställningen om grundläggande skillnader mellan män och kvinnor och traditionella könsroller, konkurrens och hierarkier utifrån paralleller till andra arter. Ofta till humrar, som blivit en symbol för hans anhängare. I tidskriften Respons recenserades Petersons 12 livsregler av både Håkan Lindgren och Hanna Bornäs. De framhåller blandningen av självklarheter, motsägelser och faktafel i boken och är båda kritiska mot Petersons biologism. Som Lindgren påpekar går diskussionen bland många biologer idag i motsatt riktigt mot den Peterson pekar på. Exempelvis framhåller Frans de Waal att det bland människans närmaste artsläktingar finns gott om tecken på altruism och samarbete.

En osympatisk del av Petersons tankevärld är hans bruk av Jungianska arketyper för att förklara ett universum strukturerat av manlig ordning och kvinnligt kaos. Det senare är av ondo och kräver, som det heter i undertiteln till hans senare bok, ett ”motgift”. Trots att femininitet tydligen är dåligt är det ändå viktigt för Peterson att alla killar skaffar en tjej, som de helst ska gifta sig och leva tillsammans med livet ut. Fenomenet med ”incels” (involuntary celibats) pekar mot att det finns en reell problematik här. Jag tror också att detta delvis är förklaringen till Petersons popularitet. Det verkar onekligen finnas en stor grupp män idag som inte känner sig hemma i samhället, som har svårt att skaffa sig en partner eller ett arbete och upplever att ingen tar deras problematik på allvar. Vi behöver presentera bättre lösningar på deras problem och bättre framtidsvisioner än den nostalgiska dröm om ett återvändande till 1950-talets välfärdsår och dess traditionella könsroller, som Peterson och många på högerkanten gärna anspelar på.

Mitt motvilliga engagemang med Petersons idéer över de senaste dagarna har väckt en del frågor och idéer. Det finns behov fördjupad förståelse för hur fenomen och begrepp som ”politisk korrekthet” och ”kulturmarxism” faktiskt vuxit fram. Studier av postmodernismens intåg och spridning i Sverige och genusvetenskapens etablering (samt av den framväxande anti-genusrörelsen) skulle också vara välbehövligt för att bättre kunna bemöta den föreställda hotbild som Peterson och hans fans ansluter sig till.