Idéhistoria – Efter humanismen

Idéhistoria i förvandling 6: Kunskapshistoria

I förra inlägget skrev jag om digitaliseringens påverkan på historieskrivningen. Denna veckas inlägg tar sin utgångspunkt i historieskrivningen om den typ av samhälle inom vilket digitaliseringen kommit att bli en självklar del, informations- eller kunskapssamhället. Ett fält som syftar till att förstå och historisera denna typ av samhälle är kunskapshistoria.

Kunskapshistoria har vuxit fram under 2000-talet och har sitt starkaste svenska fäste i forskningsmiljön Lund Centre for the History of Knowledge (LUCK), grundat 2020. Syftet med det kunskapshistoriska angreppssättet är att analysera kunskapens roll i samhället och kulturen över tid. Centralt är att studera kunskapens samhälleliga genomslag, varför fokus flyttas från vetenskapliga upptäckter, innovationer och kunskapsproduktion till hur (vetenskaplig och annan) kunskap spridits. Vilka aktörer har cirkulerat kunskapen och på vilka arenor (för att använda tre kunskapshistoriska nyckelbegrepp)?

Snarare än att se kunskapshistoria som en unik metod eller en teori bör vi betrakta det som ett fält som fångar upp flera viktiga tendenser i samtida historiografi och sammanför STS:are, vetenskaps-, idé-, kultur-, medie- och bokhistoriker. Kunskapshistoriker anser sig färdas på en mellanväg mellan den alltför breda kulturhistorien – vad är inte kultur? – och den alltför smala vetenskapshistorien. Man vill ge utrymme åt att studera flera former av kunskap: vardaglig och professionell, teoretisk och praktisk, humanistisk och naturvetenskaplig.

Medan vetenskapshistoria koncentrerat sig på just (natur)vetenskaplig kunskap och ofta riktat blicken mot innovation och produktion, riktar kunskapshistorikerna blicken mot hur kunskap sprids i samhället. Fokuset på cirkulation är påverkat av inflytande från den transnationella historiens kritik av ”metodologisk nationalism” och viljan att undersöka vad som händer när historikerns studieobjekt flyttas mellan olika sfärer eller geografiska områden. Vilka aktörer, arenor, nätverk, medier, tidskrifter och publicister är det som sätter kunskapen i rörelse? För en idéhistoriker som, likt jag själv, ägnat sig mest åt närläsning och uttolkning av idéer bidrar detta perspektiv med ett välkommet komplement. Det påminner om att även texters genomslag, produktionsordning, tillkomst- och hanteringshistoria är viktiga att ta i beaktande i historiska analyser.

Kunskapshistoriker betonar materialitet och medialitet, alltså att kunskap alltid är buret av någon eller något. Den existerar inte fritt flytande ”där ute”. När kunskapen flyttas mellan medier och platser och över tid kommer den också att förändras. Kanske medvetet, kanske på grund av missförstånd, kanske på grund av kreativa felläsningar eller tillämpningar. Det är upp till historikern att undersöka.

Det ska sägas att den kunskapshistoriska karakteriseringen av vetenskapshistoria som jag själv duplicerar ovan är orättvis. Många av dagens vetenskapshistoriker skulle hävda att de redan gör precis vad kunskapshistoria förespråkar (men möjligen gå med på att deras verksamhet bättre beskrivs med just etiketten ”kunskapshistoria”). Det har även klagats på att kunskapshistoriker enbart satt en ny etikett på sådant som redan görs inom fältet idéhistoria (som i Sverige inkluderar vetenskapshistoria). Idéhistoriker som jag är vill jag ändå försvara kunskapshistoria (full disclosure: jag var själv anställd som projektforskare i kunskapshistoria i Lund hösten 2022). Möjligen har nyhetsvärdet överdrivits, men att lansera fältet kunskapshistoria har lett till värdefull forskning och idédebatt. Framförallt tycker jag att det har ringat in angelägna forskningsproblem gällande redan nämna avsikt att historisera ”kunskapssamhället”.

De senaste årens ”kunskapskris” och debatter om desinformation och konspiracism har också aktualiserat vikten av att undersöka vad som kallats ”the dark side of the history of knowledge”, nämligen ignoransens historia. Detta är ett angeläget forskningsfält jag själv hoppas gripa in i framöver. Hur ska vi definiera och förstå relationen mellan ”alternativa fakta”, ”fake news”, ”post truth”, mis- och desinformation, konspiracism, ignorans, kunskapsresistens, okunskap, lögner och bullshit? Hur har dessa fenomen spridits historiskt och vilken roll har de spelat i olika samhällen? Är situationen idag verkligen värre än tidigare i historien? I så fall, i vilka avseenden? I bästa fall kan ”okunskapshistoria” hjälpa oss att förstå hur det kan komma sig att ett samhälle har kunskap om exempelvis klimatförändringar men ändå inte agerar på den, och vad eller vilka som motarbetar kunskap och med vilka metoder.

För mig som ganska traditionellt skolad idéhistoriker med fokus på närläsning och analys av kanoniserade texter har kunskapshistoria varit en ögonöppnare. Jag har insett att även idéer kan studeras utifrån kunskapshistorisk metodologi. Cirkulation kan för idéhistorikern vara en metod för att slå fast hur texter, begrepp och idéer sprids, i vilken omfattning det görs, vilka individer och medier som bär idéerna, samt hur, när, var och varför en viss idéströmning uppstår eller försvinner, i vilka sociala kontexter detta sker, och vilka dess praktiska och konceptuella effekter är. Idéhistorikern kan titta på hur texter, begrepp och idéer färdats genom bokmarknaden och i tidskrifter, när översättningar gjorts, när intellektuella grupper bildats i vissa miljöer, eller när vissa konferenser hållits. Fokuset flyttas alltså från intern närläsning till extern samhällelig spridning. Men vi behöver givetvis båda perspektiven.

Kunskapshistoriker kritiserar ibland idéhistorikerns fokus på eliter. Här håller jag inte med. Det finns en risk att kunskapshistoriker genom att vilja komma bort från elitfokuset överdriver klyftan mellan eliten och resten av kulturen. Precis som alla andra agerar eliter inom ett kulturellt och socialt ramverk (inte fristående från det) och ofta med avsikten att förändra eller reproducera det, vilket de har större inflytande över än den genomsnittliga personen. Men elitens inflytande ska givetvis inte bara antas, utan måste påvisas. Istället för att fråga oss om vi ska studera texter som cirkulerar bland eliter eller bland ”vanligt folk” bör vi fråga oss vilka texter som är värdiga historikerns intresse. Ibland är texter som haft stort inflytande (t.ex. politiskt) skriva av en intressegrupp, typ en lobbyorganisation eller en tankesmedja, som drivit en agenda som inte fått brett genomslag annat än indirekt. Även denna typ av texter förtjänar historiskt fokus, vilket kan missas om man bara ser till texters direkta samhälleliga spridning.

För att avsluta med ett exempel: Skulle jag studera postmodernismens historia i Sverige skulle jag gå kunskapshistoriskt tillväga (men möjligen inte kallat det för just ”kunskapshistoria” – etiketten är inte det viktiga). Jag hade kartlagt förekomsten av begreppet ”postmodernism” och med detta associerade personer, samt översättningar av deras verk och introduktioner till postmodernt tänkande. Jag hade försökt identifiera centrala aktörer, nätverk och arenor (t.ex. tidskrifter, sällskap och konferenser) där postmodernism förespråkas. Jag hade undersökt när med postmodernismen associerade idéer och texter börjar dyka upp i kursplaner. Detta istället för att närläsa ett fåtal företrädares texter och att svara på vad postmodernismen är. Givet att postmodernismen fortfarande är kontroversiell och för jämnan beskylls för än det ena, än det andra, tror jag att en historisk kartläggning av dess samhälleliga spridning hade varit både idéhistoriskt intressant och samhälleligt relevant. Dessa insikter hade jag inte nått utan kontakten med kunskapshistoria (även om andra säkert kunnat nå dem på andra vägar). Sett från ett idéhistoriskt perspektiv tycker jag kunskapshistoria pekar ut samhällsrelevanta forskningsfrågor och ger teoretisk och metodologisk inspiration för att tackla dessa. Gott nog så.

Detta avslutar min serie med försök att introducera vad som i mitt tycke är (idé)historievetenskapens mest spännande fält och tendenser, men jag vågar nästan lova att dessa teman och närliggande återkommer i framtida inlägg.

Idéhistoria i förvandling 5: Digitalhistoria

Historien förlängs varje ögonblick och det finns idag fler aktiva historiker än någonsin tidigare. Detta innebär att historikerns potentiella källmaterial är ständigt växande. Likaså den mängd tidigare forskning historikern måste förhålla sig till. Tack och lov har digitaliseringen av arkivmaterial, dagspress, tidskrifter och böcker gjort historikerns (liksom många andra forskares) arbete smidigare. Materialet blir mer åtkomligt och många gånger även sökbart, vilket underlättar när vi ska navigera i det. Att orientera sig bland databaser och digitala kataloger – och att använda dem på bästa sätt när man väl hittat rätt – är dock inte helt lätt och att öva oss själva och våra studenter i detta är en viktig utmaning för historiker idag.

Digitaliserat källmaterial och korpus (alltså textsamlingar sammanställda i ett visst syfte – här är ett exempel) medför metodologiska möjligheter som potentiellt kan effektivisera arbetet och möjliggöra storskalig forskning och historiska synteser. Genom digitala metoder kan vi göra fjärrläsningar (distant readings) som kan komplettera eller kombineras med humanisters traditionella närläsningar (close readings). Digitalisering möjliggör även (inte alltid oproblematisk) visualisering samt kvantifiering och därmed generalisering. Det kan även hjälpa oss att exempelvis urskilja konjunkturerna för ett visst begrepp. I detta fall är det lätt att på några minuter ta fram statistik. Genom Google ngram eller Hathi Trusts bookworm kan man notera att begreppet ”liberalism” i engelskan ökar kraftigt efter 1859, då det liberala partiet bildas och John Stuart Mills Om Friheten publiceras. Genom att söka i Mediearkivet eller Svenska dagstidningar ser jag att begreppet ”vänsterliberalism” ökat i svensk press sedan 2017 och att ”kulturmarxist” slog igenom strax efter Anders Behring Breiviks terrordåd i Oslo 2011. Genom Hansard corpus of British parliament noterar jag att förekomsten av ”crisis” ökade kraftigt i det brittiska parlamentet under 1910-talet. Dessa korpus och metoder förbättras ständigt, men är inte fläckfria. Dessutom säger ju ords frekvens inget om dess användning, vilket ofta är vad historikern vill komma åt. Jag menar ändå att dessa metoder kan fungera som stöd i våra analyser eller hjälpa oss att identifiera intressanta brytpunkter som förtjänar att undersökas närmare.

När jag häromveckan var på ett digitalhistoriskt seminarium på temat ”When did Digital History start?” drogs startpunkten hela vägen tillbaka till Frank Owsleys Plain Folk (1949). Det sades att kvantitativ och statistisk, särskilt ekonomisk och socialhistoria, växte under 1950-talet, för att de följande två decennierna gå under beteckningen Cliometrics. Under 1980-talet kom mjukvara för historiker och under 1990-talet databaser. I nyutkomna numret av Lychnos, som har tema digital historia, framhålls skapandet av Virginia Center for Digital History 1997-1998 som en central händelse. Sedan dess har digitalhistoria (och digital humaniora) fått en allt mer etablerad infrastruktur. I Sverige är det nyligen upprättade Huminfra ett exempel. Under 2000-talet har vi även fått texter som genom OCR-teknik är digitalt sökbara, samt digitaliserade källor genom exempelvis Europeana och Google books. Anarkistiskt lagda akademiker gläds över nystartade Anna’s Archive. Som nybliven släktforskare är jag tacksam över ArkivDigital. När jag skrev min avhandling var det otroligt hjälpsamt att ha alla John Deweys utgivna texter och privata korrespondens tillgänglig digitaliserad och sökbar genom InteLex Past Masters.

Digitaliseringen har legat till grund för en mängd nya metoder som fjärrläsning och temamodellering (topic modeling), samt lett till att historiker lär sig programmering i exempelvis AntConc, Python och R. När man använder termen ”digitalhistoria” åsyftar man vanligen historiker som ägnar sig åt dylikt, vilket ligger utanför vad historiker konventionellt sysslar med. Men eftersom alla historiker i någon mån använder digitala resurser i växande utsträckning har det ifrågasatts om begreppet alls behövs (vilket har fått vissa att istället tala om ”computational history”). Denna typ av forskning har givetvis kritiserats. Dels för att försöka förvandla historia till ”hard science”, dels för att låta metoderna, verktygen och materialtillgången styra forskningsfrågorna. Kritiken är rimlig. Jag har sett många exempel på coola visualiseringar och grafer, men ännu inte exempel på någon riktigt intressant forskning (men så har jag heller en fullständig överblick av fältet). Ändå är jag hoppfull och tror att de digitala metoderna kommer hjälpa oss att göra storskaliga analyser och upptäcka mönster och teman som leder till ny intressant forskning.

Överlag tror jag digitaliseringen bär med sig mycket positivt för historievetenskapen och jag hoppas att vi forskare blir bättre på att hålla oss ajour med utvecklingen och att ta upp digitaliseringens möjligheter i undervisningen. Även vi icke-programmerande historiker kan ha stor nytta av digitala verktyg i arbetet. Själv använder jag Ulysses att skriva i; Zotero för referenshantering och att kategorisera, läsa och anteckna i pdf:er; Grammarly för att skriva bättre engelska; och Tropy för att hantera fotografier av arkivmaterial. (De tre sistnämnda är gratis.) Jag har även lekt lite med analys och visualisering i Voyant Tools. Har man ett omfattande fotograferat arkivmaterial som man vill göra sökbart finns det många som talar varmt om DEVONthink.

En viktig utmaning är att samtidshistoriker snart kommer att behöva lära sig arbeta med källor som från början är digitala, som bloggar och innehåll i sociala medier, en annan är att berätta historien om det digitala, dess plats i kulturen och dess begrepp. I och med att offentligheten blir allt mer digital kräver det även att historiker tar plats på digitala arenor och paketerar sin expertis för att passa olika forum som bloggar, poddar och i sociala medier. Hur ska vi historiker förhålla oss till och bidra till förståelse av det digitala samhället? Vilka digitala verktyg och resurser ska vi använda och hur? Och vilka digitala arbetssätt ska vi lära ut till våra studenter? Dela gärna med er av tankar, digitala favoritverktyg och -resurser i kommentarsfältet.

Idéhistoria i förvandling 4: Naturvetenskapliga impulser

The historian does not treat man as the student of biology seems to do … as essentially a part of nature[.] He picks up the other end of the stick and envisages a world of human relations standing, so to speak, over against nature… Since this world of human relations is the historian’s universe, we may say that history is a human drama, a drama of personalities, taking place as it were, on the stage of nature, and amid its imposing scenery.

Detta skrev historikern Herbert Butterfield, vars skarpa åtskillnad mellan natur och kultur idag är ohållbar. Att se naturen som en förgivettagen och oföränderlig bakgrund, frikopplad från den mänskliga historien, vilken står ”över” naturen, är inte längre möjligt. Jag har tidigare (här och här och här) adresserat naturvetenskapen inflytande på historiografin utifrån frågan om jordens inträde i en ny geologisk epok, antropocen, vilken markerar modernitetens kulmination och resultatet av människas förmåga att exploatera naturens resurser och andra arter. Med inträdet i antropocen följer insikten att kulturen, som generellt är historikerns studieobjekt, allt mer flyter samman med naturen. Det faktum att människan påverkat jorden så pass att vi inträtt i en ny geologisk era gör oss (kollektivt) till geologiska agenter, vilket innebär att den geologiska tidsskalan inte längre kan separeras från den mänskliga historiens kronologi. Kapitalismens historia kan inte separeras från klimatets historia. För att tala med Dipesh Chakrabarty, vars senaste bok jag recenserat för nyutkomna Lychnos 2022 kan vi inte skilja den antropocentriska kategorin ”det globala” från ”det planetära”. Detta innebär att miljöhistoria – och dess underdiscipliner som Blue humanities – inte längre bör ses som separata fält, utan måste integreras i även i annan historiskt forskning.

Arkeologin, jordsystemvetenskapen, neurovetenskapen, genetiken och evolutionsbiologin har bidragit till förklaringar av den förhistoriska tiden, eller deep history, alltså vad som skedde före skriftspråkets uppkomst, vilket brukar utgöra historiografins startpunkt. Även om historiker inte arbetar med DNA-analyser måste vi förhålla oss till att detta påverkar vårt historiemedvetande. Exempelvis genom DNA-släktforskning och att många tar till sig historiska resultat från evolutionsbiologin, exempelvis genom Karin Bojs populära böcker, vilka lär oss hur homo sapiens blandats med neandertalare och denisovamänniskan och hur vi färdats över världen under förhistorisk tid sedan vi lämnade Afrika för ca 60 000 år sedan.

Men det är inte enbart vår djupa geologiska och biologiska historia som har förändrats genom naturvetenskapliga rön. Även vår framåtriktade förväntningshorisont har förändrats. Antropocen och den pågående klimatkrisen medför en växande insikt om att vi är på väg mot en annalkande katastrof, ett ”planeticid”. Klimatförändringarna och jordens inträde i antropocen har på ett sätt ”decentrerat” människan. Förvisso är vi unika i vår kollektiva agens och vårt ansvar för planeten, men vi är beroende av andra arter (som även de har en historia) och liksom dem är vi bundna av planetens gränser. (Även detta tema har jag adresserat i relation till posthumanismen och primatologisk forskning.) Eftersom klimatförändringarna påverkar alla levande varelser tvingar de fram en ny slags universalism. Antropocen har blivit ett nytt metanarrativ.

Flera gränser har börjat luckras upp: Mellan ”djup” förhistoria och traditionell historia, mellan natur och kultur, mellan den mänskliga historiska tiden och den geologiska tiden samt naturens historia. Naturvetenskapens rön förändrar hur vi ser det förflutna och även om ens kunskaper inom fältet är ytliga menar jag att det är väsentligt att historiker hänger med i diskussionen, om inte annat för att inte överlämna tolkningsföreträdet helt åt naturvetare (inklusive fysiker). Givet att en historiker inte bara bör ägna sig åt att berätta om det förflutna som det var, utan också bör ta sig an den mer filosofiska frågan om hur vi idag ska förhålla oss till historien, bör vi intressera oss för, försöka förstå och kritiskt granska även naturvetenskapliga rön om det förflutna. Hur förhåller sig de olika tidslager eller tidsskalor geologin, arkeologin, fysiken, evolutionsbiologin och historiografin arbetar med till varandra? Hur kan vi skriva ihop den globala (antropocentriska) historien om kapitalismen och industrialismen med den planetära historien om hur människans kollektiva påverkan på klimatet lett oss in i antropocen?

Jag tror och hoppas på fler tvärvetenskapliga samarbeten framöver, men menar samtidigt att historiker bör slå vakt om sin specifika kompetens. I grund och botten handlar historieskrivning om hur rationella varelser – sådana som handlar utifrån normer och därför kan avkrävas rättfärdiganden – agerat i det förflutna. Det historiografiskt intressanta är inte hur vi fungerar som biologiska varelser, utan som kulturvarelser. Även om dikotomin mellan natur och kultur har visat sig vara en grad- snarare än artskillnad finns det skäl att inte helt förkasta den, däremot att undersöka och omvärdera den. Det samma gäller den historiska relationen mellan människan och andra arter, mellan det globala och det planetära, samt förhållandet mellan människan som geologisk, biologisk och kulturell agent.

Idéhistoria i förvandling 3: Historiefilosofi

Att ägna sig åt historieskrivning innebär inte bara att producera historisk kunskap, utan att vara del av och ingripa i en ständigt pågående politisk, etisk, estetisk och epistemisk konversation om hur nutiden förhåller sig till till förflutna. Detta är ett existentialistiskt uppdrag som berör frågor om (kollektivt och individuellt) minne, glömska, erfarenhet, historisk rättvisa, historiemedvetande, historiebruk, temporalitet och trauma. För att behandla dessa frågor krävs filosofisk kompetens. Denna är också nödvändig för att historiker ska kunna reflektera över sina förgivettagande, sin konceptuella verktygslåda, och hur de utformar och presenterar sina resultat. Därför bör historiefilosofi och historieskrivning gå hand i hand.

Den sorts storslagna historiefilosofi vi förknippar med Marx och Hegel och som nedsättande kallas ”spekulativ” gick i princip under i och med den moderna historieskrivningens uppkomst. När den naturvetenskapligt inspirerade ”analytiska historiefilosofin” i Carl Hempels efterföljd uppstod efter andra världskriget behandlade den smala och avgränsade problem som historiska lagar (vem tror på det idag?) och kausalitet, utan att ha något vidare inflytande på historiografin. Historiefilosofi föll i glömska och istället kom man att tala om ”teori”, i Sverige brukar 1965 anges som startåret för detta. Inledningsvis rörde det sig huvudsakligen om marxistisk teori, men innebörden i teori kom att vidgas genom den kulturella och den lingvistiska vändningen. Inte minst ”postmodernismen” bidrog till en allmänt höjd teoretisk kompetens bland historiker. En tröttsam och ständigt återkommande konflikt har gällt relationen mellan teori och empiri. Någotsånär insiktsfulla historiker inser att vi inte bara behöver både och, utan att historieskrivningen ofrånkomligen alltid innebär något slags teoribruk (implicit eller explicit). Därtill är ju inte historiografi en empirisk vetenskap annat än indirekt, då det inte bygger på direkta observationer av det förflutna, utan vår kännedom om detta kommer alltid till oss medierat. Den historiska ”verkligheten” når vi bara genom historikers framställningar – de skapar den utifrån det tillgängliga källmaterialet med hjälp av analytiska begrepp och teorier.

Så sent som under 1990-talet ter sig teoridebatter i Scandia och Historisk tidskrift ofta ganska torftiga (som jag skrivit om här). Idag ser det bättre ut. I Sverige verkar dock få villiga att tala om historiefilosofi, vilket man internationellt gjort i efterföljden av Hayden Whites Metahistory (1973). Denna riktade ljuset mot de litterära konventioner som historiografi styrs av och synliggjorde därmed dess retoriska och estetiska aspekter. Detta var välkommet, men en olycklig följd var att historiografi av vissa kom att betraktas som en litterär genre och ett narrativ, vars värde inte var vetenskapligt utan estetiskt och etiskt.

Medan White och bundsförvanter som Frank Ankersmit var väl kritiska mot konventionell historiografi har det sedan ett par år dykt upp historiefilosofer som som förespråkar en ”postnarrativistisk” eller (bättre) pragmatisk historiefilosofi. Förra året recenserade jag Jonas Ahlskog som håller med narrativisterna om att den traditionella empirisk-realistiska uppfattningen om att historiografi syftar till att avspegla det förflutna är naiv. Vi kan aldrig förstå det förflutna i sig som det skulle framträda för en allseende och allvetande varelse. Däremot menar Ahlskog att ett historievetenskapligt förgivettagande är att vi kan förstå historiska aktörer utifrån deras meningshorisont. Samtidigt är historisk kunskap inte omedelbar, utan, som sagt, alltid medierad. Förståelse sker i nuet, i historikerns egen kontext, utifrån sin samtids begrepp, metoder och teorier. Ahlskog vill behålla den etiska, estetiska och existentiella relation till det förflutna som White menade att vi alla ofrånkomligen har i våra liv, men menar, till skillnad från White, att vi inte bör överge traditionell historieskrivning för denna mer praktiska relation till det förflutna, utan att vi bör sträva efter att föra samman dem. På så sätt blir historieskrivning inte bara av intresse för proffshistoriker, utan relevant för samhället och folk i allmänhet.

Liksom Ahlskog uppvärderar Jouni-Matti Kuukkanens Postnarrativist Philosophy of Historiography (2015) (som jag tidigare hyllat) historiografins epistemiska (kunskapsmässiga) status. Han betraktar inte historieskrivning som en fråga om berättande (narration) eller representation (av historien som den var), utan som presentation av teser, evidens och argument. Sanning och korrespondens är oväsentliga i sammanhanget eftersom vi inte frågar om ett argument är sant, utan vilken evidens och vilka skäl det bygger på, vad dess premisser och slutsatser är, och vilka möjliga invändningar som kan framföras. Kuukkanen skyddar historieskrivning från att förvandlas till skönlitterärt berättande och för den samtidigt ett steg närmare filosofin. Han menar att historieskrivning inte är en fråga om att avbilda det förflutna eller fylla ”luckor” i tidigare forskning, utan om att göra interventioner i den existerande historiska diskursen (alltså i forskningsläget) och att i förhållande till detta argumentera för nya tolkningar av det förflutna. Detta synsätt ger oss inte bara riktlinjer för hur vi bör skriva historia, utan för hur vi bör värdera existerande historiska framställningar. Dessa bör bedömas utifrån originaliteten och styrkan i dess argument och hur de griper in i och positionerar sig mot den existerande forskningen inom det aktuella området. Det ger en mer aktivt uttolkande och argumenterande historieskrivning.

En annan insiktsfull inlaga i debatten om varför historiker behöver filosofisk kompetens som ligger nära Kuukkanens kommer från Adrian Blau. Han menar att historiker inte enbart bör sträva efter att förstå intentionen i historiska texter, alltså vad de avser åstadkomma, utan också analysera textens extension. Med detta menar Blau sådant som textens (ofta oavsedda) logiska implikationer, dess inre motsägelser och de outtalade förgivettaganden den bygger på. Vi bör alltså inte enbart sträva efter att förstå vad en historisk aktör menade, utan också vilka misstag denne begick i sina resonemang. Vi ska inte bara beskriva historiska texter, utan även värdera dem efter faktamässig korrekthet, logisk konsistens, begreppsliga styrkor och svagheter. Att kombinera denna filosofiska läsart med en kontextualiserande historisk läsart ger en djupare förståelse av texters mening.

Jag förespråkar alltså inte att historiker ska ägna sig mer åt att studera filosofiskt material, utan menar att vi behöver filosofisk kompetens för att göra bättre historiska analyser, oavsett vilket vårt historiska material är. Kuukkanen, Ahlskog, White och Blau är bra inspirationskällor, men det finns naturligtvis många andra intressanta historiefilosofer som går att läsa i tidskrifter som History and Theory, Rethinking History och Journal of the Philosophy of History.

Idéhistoria i förvandling 2: Vart är vi på väg?

Den moderna historiografins grundläggare, tyskspråkiga 1800-tals historiker som Leopold von Ranke, skapade så bra metoder att även mediokra forskare kunde uppnå föredömliga resultat, som John Dewey uttryckte det. 1800-tals historikern skrev om sådant som nationell politik och diplomatiska förbindelser, men intresset kom att breddas i början av 1900-talet under inflytande av idé- och socialhistoriska impulser. Inspiration hämtades även från den framväxande samhällsvetenskapen och ämnen som antropologi och sociologi.

Nästa stora historiografiska förändring kom under 1970- och 1980-talet, under inflytande av poststrukturalismen, den språkliga vändningen och den efterföljande kulturella vändningen. Konservativa kritiker darrade inför dessa fenomen som gärna buntades ihop under epitetet ”postmodernism”. Med facit i hand visade sig postmodernismen rätt ofarlig och många av dess begrepp, teorier och metoder har blivit en accepterad del av historikerns verktygslåda. Den viktigaste förändringen var att historieskrivningen breddades då allt fler kom att skriva de glömda, gömda och förtrycktas historia.

Idag anser nog de flesta historiker att de behöver balansera mellan metodologisk individualism och strukturalism; att både materiella/sociala faktorer och kulturella (idéer) påverkar historien; att det inte finns några privilegierade kontexter utan att valet av kontext alltid måste argumenteras för; att historien inte är progressiv; att vi inte bara bör analysera de kontexter som möjliggör idéer, utan de idéer som öppnar nya kontexter; att inte bara vita välbärgade män tillhörande den egna nationens elit har historia; att historia består av på intet sätt ”objektiva” urval och gränsdragningar; att historikerns frågeställningar, begrepp, teorier och metoder inte är neutrala; att språket inte bara passivt avbildar verkligheten, utan är ett verktyg som formar den och att historiografi därför inte avbildar verkligheten som den var, utan konstruerar den, men för den skull inte heller är godtycklig eller fiktiv; att det är relativt oproblematiskt att skriva historia utifrån samtida angelägenheter; att även till synes ohistoriska fenomen som ”sanning” och ”objektivitet” är historiska; att även till synes naturliga kategorier som dikotomin man och kvinna är historiskt föränderliga; att mening inte kan fixeras slutgiltigt; att vi förvisso kan komma åt en historisk aktörs intention (på sätt och vis), men att historieskrivning handlar om mer än att återskapa dessa.

Poststrukturalismens storhetstid är förbi, samtidigt som den lever kvar och utvecklas genom exempelvis queerteori, postkolonialism, nymaterialism och posthumanism. En gemensam nämnare är att dessa perspektiv nuförtiden betonar kroppen, den subjektiva erfarenheten, sinnlighet och känslor mer än poststrukturalismen, som betonade språk, text och diskurs, gjorde. I anslutning till detta har det uppstått historiska fält som ”history of emotions” och ”history of the senses”, samt fenomen som ”the practical turn” och ”the material turn”. Utmärkande för dagens historiografi är att det gått inflation i dylika fält och fenomen och dagens historiker behöver ofta redogöra för vilka av dessa de placerar sig och sin undersökning i, för att på så sätt även tala om vilken som är deras tänkta publik. Så länge historiker inom olika fält är i kontakt med varandra är detta inget problem. Inte heller så länge vi har vett att överge fälten när deras forskningsprogram upphört vara produktiva. I många fall smälter forskningsfälten så småningom samman med varandra och breddas därigenom. För 20-30 år sedan var postkolonial historia inne, idag ser många det som en del av de bredare (ofta sammanflätade) fälten global- och transnationell historia. På samma sätt har ”oral history” inkorporerats i minneshistoria, vilket handlar om sådant som hur människor i olika sammanhang förhåller sig till och använder det förflutna, och hur detta formar mänsklig identitet och erfarenhet.

Fyra fält, utmaningar, eller fenomen, som jag anser vara särskilt intressanta och relevanta för dagens historiker är historiefilosofi, digitaliseringen, naturvetenskapens inflytande på historieskrivningen och kunskapshistoria. Jag menar att utveckling inom dessa fält inte bara bör påverka historisk forskning, utan vilken historia vi lär och hur vi lär ut den. Kommande veckor ska jag introducera dessa i varsitt inlägg per vecka. I väntan på detta kan ni läsa denna bloggseries första inlägg här (och dess föregångare här).

Holismens historia

2022 blev bättre än vad jag vågade hoppas på. I slutet av förra året var jag nydisputerad, slutkörd och aningen desillusionerad. Efter att ha ägnat en del tid åt att orientera mig i postdoktillvaron (se bloggserien ”postdokliv” i fyra delar från i våras), skissa fram nya forskningsprojekt och skriva ansökningar lyckades jag få en tjänst som forskare i kunskapshistoria under hösten. Tjänsten fick jag för att utveckla och söka pengar till ett forskningsprojekt jag tentativt kallar ”Holistiska kunskapsideal och kontroverser från sekelskiftet till antropocen”. Och pengar har faktiskt trillat in. Jag har fått stipendium från Helge Ax:son Johnsons och Åke Wibergs stiftelse för att skriva två artiklar inom projektet och kommer söka mer anslag under våren. Men vad är det då projektet handlar om?

Holistiska kunskapsideal och kontroverser från sekelskiftet till antropocen

Föreställningen att allt hänger samman, att delen och helheten inte kan frikopplas från varandra, är utmärkande för samtiden. Holistisk medicin, -terapi, och -utbildning är, åtminstone delvis, nya namn på fenomen med en längre historia, men aldrig tidigare har man kunnat besöka en holistisk coach eller få en holistisk massage. Holismens samtida genomslag är också relaterat till miljöfrågans växande inflytande över samhällsdebatten under de senaste 40 åren; från James Lovelocks Gaiateori, som populariserade idén att alla levande organismer är del av en planetär helhet, vilken vunnit inflytande i nyandliga kretsar och kritiserats för bristande vetenskaplighet, till 2000-talets diskussioner om att jorden trätt in i en ny geologisk tidsålder, antropocen. Med detta, menar vissa, kollapsar distinktionen mellan natur(vetenskap) och kultur(vetenskap) och vi är tvungna att anlägga just ett holistiskt perspektiv och betrakta mänsklighetens öde och möjlighet till blomstring som sammanbundet med andra arter och planeten som helhet.

”Holism” myntades av den sydafrikanske biologen och statsmannen Jan Christiaan Smuts (1870–1950), vars Holism and Evolution (1926) kritiserade den mekanisk-materialistiska världsbilden han menade misslyckades med att förklara kontinuiteten mellan fysisk materia, biologiskt liv, psykiskt medvetande och personlighet. Smuts syfte var att utveckla en världsbild och ett vetenskapligt perspektiv inspirerat av Walt Whitmans romantiska poesi, som utan att förkasta andlighet och religiositet inarbetade naturvetenskapens senaste resultat, särskilt Darwins evolutionslära och Einsteins generella relativitetsteori. Enligt Smuts skulle holismen dels redogöra för relationen mellan del och helhet, dels understryka att helheten inte kan reduceras till dess delar. Exempelvis får inte det mänskliga psyket reduceras till materia, trots att det uppstått ur det. Inte heller kan en växt eller ett djur reduceras till dess celler, eller en myrstack till dess myror. Följden var att individualismen måste förkastas, dels för att man blir till individ bara i relation till andra individer, dels för att ett samhälle inte fick reduceras till dess individer. Detta var en kontroversiell åsikt som fick holismens kritiker – filosofer som Bertrand Russell och Karl Popper – att inte bara anse den ovetenskaplig, utan totalitär. Detta till skillnad mot Smuts själv som exempelvis ansåg att Nationernas Förbund var uttryck för strävan mot ”a more stable holistic human society.”

Holism är alltså inte en renodlat vetenskapligt begrepp, utan hade redan i dess ursprungliga form både ideologiska och andliga konnotationer, vilka har skiftat över tid. Min arbetshypotes är att detta bidragit både till begreppets attraktionskraft och till den aversion som riktats mot det. Inom medicinen förknippas exempelvis holism med ”new age”, alternativ- och komplementärmedicin och har ofta avfärdats som pseudovetenskap. Ideologiskt är holism nuförtiden huvudsakligen förknippat med ekologism. Samtidigt åberopas begreppet fortfarande inom många vetenskapliga fält.

Det övergripande syftet med mitt projekt är att med holismen som exempel analysera just den porösa relationen mellan kunskap (”det epistemiska”), ideologi (”det politiska”) och existentiella eller religiösa frågor (”det numinösa”), och därigenom belysa vetenskapligt gränsdragningsarbete. Utöver det kommer projektet att skapa bättre förståelse för holismens initiala betydelse genom att undersöka hur den var relaterad till andra mellankrigstida försök att återförtrolla vetenskapen, samt ge förståelse för hur den ursprungliga debatten om holism skiljer sig från den samtida debatten om holism i antropocen, vilket ger en välbehövlig reflektionsbakgrund att kritiskt granska och utvärdera dagens holism från.

Utöver Smuts holism kan C. Lloyd Morgans Emergent Evolution (1923) och Life, Mind and Spirit (1925), Alfred N. Whiteheads Process and Reality (1929), Samuel Alexanders Space, Time, and Deity (1920), John Deweys Experience and Nature (1929) och Henri Bergsons Creative Evolution (1907) framhållas som exempel på arbeten som indirekt bemötte (och i Bergsons fall föregick) sociologen Max Webers inflytelserika tes om att den moderna vetenskapen ”avförtrollat” världen. I olika grad hämtade de inspiration från romantiken och idealismen. Förutom ”holism” användes begrepp som ”process”, ”unity”, ”organicism”, ”oneness”, ”the whole” och ”synthesis” i kontrast mot materialism, mekanism, reduktionism och tidens ökande vetenskapliga specialisering. Ett första steg i projektet – och min huvuduppgift kommande termin – är att skriva en begreppshistorisk artikel som analyserar hur ”holism” migrerat mellan olika vetenskapliga fält, vilka dess partner- och motbegrepp varit, och lockelserna och kritiken mot den bestått i. Mer information om projektet följer framöver.

Idéhistoria i förvandling 1: En historisk skiss

Amerikansk idéhistoria mår bra. De senaste åren har det kommit nya översiktsverk som The Ideas that Made America : A Brief History (2021) och antologier som samlar fältets främsta företrädare, som The Worlds of American Intellectual History (2017) och American Labyrinth: Intellectual History for Complicated Times (2018). Lägg därtill teori- och metodböckerna Rethinking Modern European Intellectual History (2014) och Global Intellectual History (2013) (som förvisso inte är uteslutande amerikanska).

Amerikansk idéhistoria grundades av Arthur Lovejoy som startade den ännu ledande tidskriften Journal of the History of Ideas 1940. Lovejoy och likasinnade skrev stora historiska synteser som ofta avsåg att säga något om universella idéer och nationalkaraktär (”the American mind”). Detta trots att källmaterialet generellt hämtades från en vit, oftast manligt, medelklass, vilket gjorde att ämnet ibland ansågs konservativt, idealistiskt och elitistiskt. Under 1960-talet hamnade idéhistorien i skymundan av den socialhistoriska trenden som förespråkade ”historia underifrån” och satte vardagslivet och det materiella i fokus.

Runt 1980 förnyade amerikanska idéhistoriker ämnet. Två antologier var särskilt viktiga: New Directions in American Intellectual History (1979) och Modern European Intellectual History: Reappraisals and New Perspectives (1982). Den förra handlade om hur just amerikansk idéhistoria borde skrivas, medan den senare förordade att amerikanska idéhistoriker borde rikta blicken mot samtida kontinentaleuropeiska trender som poststrukturalism och kritisk teori. Även om de två antologierna pekade ut olika riktningar kunde de enas om att de stora syntesernas dagar var över. Idéhistoriker började arbeta mer textnära, undvek generaliseringar och artikulerade sina historiografiska utgångspunkter tydligare. Även om dessa perspektiv förnyande och gav kraft åt amerikansk idéhistoria fick den inget populärt genomslag, utan idéhistoriker skrev främst för andra idéhistoriker.

Under 1980-talet blev kulturhistoria den dominerande trenden i historiografin. Nu gällde av avkoda meningen i kulturella praktiker. För idéhistoriker var det lättare att hitta inspiration och överlappningar med kulturhistoriker än det varit med socialhistoriker, eftersom även de förra var intresserade av språk som historisk källa och reception av idéer. Den ”kulturella vändningen” suddade ut gränsen mellan hög- och lågkultur och kunde ofta förenas med poststrukturalistisk inspirerade trender som postkolonialism och genusteori. Makt och kunskap ansågs i Michel Foucaults efterföljd sammanflätade, och vad som kunde utgöra ett idéhistoriskt studieobjekt breddades väsentligt. Sedan den kulturella vändningen är skillnaden mellan kultur- och idéhistoria en gradskillnad. Kulturhistoriker tenderar att vara mer externalistiska och betona kontexten eller receptionen, medan idéhistoriker är mer internalistiska och betonar texten eller idéerna själva.

Under 2000-talet har fler idéhistoriker vågat sig på att skriva ”stora berättelser” eller synteser – och dessutom nått publik framgång med dem. Dessutom har flera nått en ny publik via bloggar och poddar. Därtill har en oro över sådant som växande nationalistiskt högerpopulism, desinformation och konspiracism drivit allt fler idéhistoriker att angripa ämnen med samtidsrelevans (underrubriken till en av ovan nämnda böcker är som sagt ”intellectual history for complicated times”). Om det för något decennium sedan ansågs kontroversiellt med ”presentism”, alltså att skriva historia utifrån samtida problem, tycks allt fler anse det nödvändigt idag. Därtill tycks det ha blivit mer accepterat att inte bara beskriva dåtidens idéer utan också att kritiskt utvärdera dem och dess eventuella giltighet idag.

Jag välkomnar dessa trender som jag tror gäller idéhistoria i fler länder än USA, Sverige inräknat. Mitt intryck är att även om svensk idéhistorias historia skiljer sig från amerikansk, så överlappar de allt mer ju närmare i tid vi kommer. Gissningsvis på grund av ökande internationalisering.

När jag hade tid över i våras skummade jag flera av ovan nämnda böcker med avsikten att tvinga mig själv att ta ställning i de mer framtidsinriktade frågorna: Var är idéhistoria på väg? Vilka är de viktigaste samtida trenderna och forskningsområdena? Och vad bör en idéhistoriker ägna sig åt idag? Dessa sparar jag till ett framtida inlägg. Historikerskadad som jag är behövde jag skissera hur vi kommit dit vi är innan jag tar mig an nuet och framtiden.

Detta inlägg kan förresten ses som ett komplement till en av de första texterna jag skrev på bloggen: Vad är idéhistoria?

Affektiv och politiskt polarisering. 1968, 1600, och idag

”Det sägs ofta att vår tid är polariserad – själv har jag aldrig sett en mindre polariserad valrörelse”, inledde Kajsa Ekis Ekman nyligen en artikel. Hennes poäng är att politikernas slagord ekar tomma när ingen vill diskutera ekonomi och fördelningspolitik. De rödgröna partierna har istället valt att framställa sig som goda humanister i kamp med onda rasisterna. En dålig strategi, anser Ekis:

Alla kanske inte vill vara goda människor, utan bara ha rätt till ett arbete som går att leva på och sjukvård när man behöver. Dessutom blir en ”vi är de goda”- gemenskap mycket mer uteslutande än en ”vi är arbetarklassen”.

Sven Anders Johansson ger Ekis medhåll och riktar kritik mot kulturjournalister för att ha ägnat sig åt att framställa sig som goda och etikettera motståndarna som ”fascister” och ”rasister”, istället för att försöka förstå varför så stor del av svenskarna numera stöder högerradikal politik. I en uppföljande artikel skriver han:

Det är inte obegripligt att SD:s framgångar väcker oro. Men om kultursidorna gör det till sin uppgift att bara bekräfta och kanalisera denna oro, smiter de från ett viktigare och svårare uppdrag: att tänka kritiskt – också självkritiskt – kring sådant som tas för givet i den politiska debatten.

Reaktionerna på Johanssons text bekräftar hans tes att den som inte ställer upp i fördömandet själv blir fördömd. Både han och Ekis (som har än fler erfarenheter av att fördömas) gör viktiga poänger och Ekis har visserligen rätt i att den politiska polariseringen, som rör ekonomiska höger-vänster frågor har minskat i Sverige. Inom vänstern brukar denna tendens kallas ”centrism”.

Att den (fördelnings)politiska polariseringen har minskat bekräftar statsvetarna bakom rapporten Polarisering i Sverige. Däremot framhåller de att den affektiva polariseringen i kultur, identitets- och värderingsfrågor har ökat, och det är precis den mekanismen som förklarar det ”vi och dom”-tänk Ekis själv beskriver och Johansson kritiserar utan att använda begreppet. Från högerhåll betraktat är det ”Sverigevänner”, nationalister och socialkonservativa som anses stå mot mångkulturalister, globalister, vänsterliberaler, ”woke”, ”pk”, ”snöflingor”, ”social justice warriors” och ”kulturmarxister”, vilka påstås vilja förinta nationen och i förlängningen det västerländska samhället. Ingen av sidorna skulle acceptera den andra sidans beskrivning av vare sig sig själva eller motståndaren, varför dialog och argumentation blir omöjlig. Problemet med affektiv polarisering är just att det tenderar leda till antipati mot meningsmotståndare, vantolkningar, etikettering, stereotypisering, parodiering, demonisering och ”scapegoating”.

Liksom rapporten Polarisering i Sverige framhåller även den nyutkomna idéhistoriska antologi jag själv medverkar i, Polarisering. Idéhistoriska perspektiv på ett samtida fenomen, samt en annan antologi skriven av etnologer, Polarisering och samexistens. Kulturella förändringar i vår tid, att polarisering kan vara både av godo och ondo. Dessa tre böcker diskuteras av Johannes Lindvall i en understreckare i SvD (221004) som lyfter just att konflikter och tydliga alternativ är essentiellt i en demokrati. Den ökande affektiva polariseringen idag är ändå problematisk då den tenderar att ta sig uttryck i våld, hot och hat. Högerradikaler – eller ”the far-right” – har framgångsrikt drivit på denna utveckling via diverse internetforum och sociala medier, vilket är något jag diskuterar i mitt antologibidrag ”Demonisering som kulturkrigsstrategi”. Vad jag vill fånga med titeln är just att dagens affektiva polarisering måste förstås i relation till det så kallade kulturkriget och att demonisering av meningsmotståndare och skapandet av en fiendebild har varit en viktig strategi i sammanhanget.

I högerradikalismens fiendebild är det centralt att framställa sig som motståndare till (kultur)eliten eller etablissemanget. Hit räknas utbildningssystemet, myndigheter, traditionella medier och partier som inte samarbetar med Sverigedemokraterna. Den historiska förklaringen till att ”kulturelitens” framgång påstås ligga i att vänstern övergav ekonomiska frågor för att istället sträva efter kulturell hegemoni. För detta beskylls exempelvis Antonio Gramsci, Frankfurtskolan och 68-vänstern. Historieskrivningen kan i bästa fall kallas slarvig, i värsta fall konspiratorisk.

Pun intended. Källa: Wikimedia commons.

Historiska paralleller
För att få få perspektiv på dagens polariseringsdebatt och en kontrast till det högerradikala historiebruket kan vi stanna upp vid 68-vänstern. Min kollega Jonas Hansson presenterar i sitt antologibidrag den första polariseringsdebatten i Sverige, som ägde rum under åren i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Tvärtemot hur dagens högerradikaler vill framställa det var det inte kulturfrågor som stod högst på agendan 1968, utan ekonomi och sociala frågor. Polariseringen alla talade om var fördelningspolitisk polarisering – alltså den typ som Ekis efterlyser. Vänstern ansåg att Sverige var ett klassamhället. De attackerade de ”massiva och svällande inkomstklyftorna” och ”systemet” – att jämföra med hur dagens högerradikaler attackerar (kultur)eliten. I båda fall rör det sig om ett uppfattat men ofta ganska abstrakt etablissemang (ett ord som användes då som nu).

Liksom idag målade media och liberala skribenter oftast upp polarisering som något entydigt negativt. Både nu och då kopplas polarisering gärna ihop med försvagad tillit till samhället och dess institutioner. Hansson nämner att polarisering både idag och 1968 ofta talas om i relation till en ”förtroendekris”. 68-vänstern bejakade dock polarisering och använde det som en strategi för att synliggöra och vidga motsättningar och därigenom skapa opinion för att genomdriva politisk förändring. Dagens högerradikaler tenderar inte att uttryckligen förespråka polarisering, men måste väl ändå sägas göra det indirekt och av samma strategiska skäl. 1968 var det vänstern som ifrågasatte medias politiska neutralitet, idag är det högern som gör det. 1968 flyttades den politiska mitten vänsterut, idag har den flyttats högerut. 1968 var polarisering en generationsfråga, idag är det framförallt en könad fråga, och i växande utsträckning även en klyfta mellan städer och landsbygd. 1968 var Marxismen starkt närvarande, idag hemsöker den oss främst som ett pejorativt begrepp och en demon vid namn ”kulturmarxism”.

I inledningen till antologin Polarisering kan man läsa att ordet började användas inom vetenskapen i relation till motsatta (elektriska och magnetiska) poler. Karl Marx vapendragare Friedrich Engels kom vid mitten av 1800-talet att börja använda det politiskt, och de följande 100 åren var det främst Marxister som stod för det politiska bruket av begreppet. Under efterkrigstiden började det även användas av exempelvis statsvetare, sociologer och socialpsykologer för att studera grupptänkande, identitet, konflikter och demokratiska system. Ovan har vi sett jämförelser mellan de två stora polariseringsdebatterna i Sverige: den idag och åren kring 1970.

Det är dock fullt möjligt att använda dagens polariseringsbegrepp som ett analytiskt verktyg att närma sig ett historiskt material med. I antologin Polarisering tycker jag att Charlotte Christensen-Nugues bidrag lyckas bäst med detta. Hennes text om 1600-talets religionsstrider i Frankrike fungerar – förutsatt att man har något mörk humor – som en skrattspegel till samtiden. Christensen-Nugues visar på hur polemiken och demoniseringen katoliker och protestanter emellan handlade om att skapa skiljelinjer mellan folk ”som socialt och kulturellt egentligen hade mycket gemensamt.”

Kristider föder polarisering, såväl i dagens kulturkrig som under 1600-talets religionskrig. Likheterna i strategier är slående. I båda fallen sker en onyanserad indelning av folk i vän och fiende, eller ond och god; vantolkning av motståndarens åsikter och värderingar är regel; att häckla motståndaren med grov humor och nedsättande och avhumaniserande begrepp är en återkommande strategi; att framställa sig själv som den sanna företrädaren för folket och att med konstant upprepning (snarare än argumentation) bygga opinion förekom då, och det förekommer nu.

Under 1600-talet möjliggjordes polariseringen av den relativt nyuppfunna tryckpressen. Idag är det istället det relativt nyuppfunna internet som tagit över rollen som polariserings huvudsakliga tekniska förutsättning. En annan intressant skillnad som Christensen-Nugues lyfter fram är att enighet var ett politiskt ideal det rådde konsensus kring under religionsstriderna. Både katoliker och protestanter var alltså emot splittring, vilket de såg som ett hot mot politiskt stabilitet. Men istället för att kompromissa skärptes motsättningarna och det gällde att vinna striden. I dagens politiska system anses tvärtom åsiktspluralism och viss oenighet centralt i en fungerade demokrati, men kanske är vi på väg mot en omvärdering? Det finns – och fanns även 1968 – i media och bland främst liberaler en olycklig tendens att framställa det som att polarisering alltid är av ondo. Förhoppningsvis kan nämnda böcker hjälpa oss att bättre skilja på olika typer av polarisering och att bättre förstå när det är något vi vill ha mer eller mindre av.

Progressivismens uppgång och fall och dess relation till den Angloamerikanska idealismen, ca. 1870-1920

I dagarna medverkade jag i det Nordiska historikermötet i Göteborg där jag deltog i en panel med titeln ”Transatlantiska idéutbyten, 1840–1920: Folkstyre, Progressivism, Imperialism”. Nedan följer min presentation, som är en variation på ett tema ur min avhandling.

I en uppmärksammad artikel från 2004 beklagar sig James Secord över den metodologiska nationalismens kvarhållande dominans inom historiografin. Han skriver:

As a result of the widening of the Atlantic in the nineteenth century, we have two sophisticated bodies of secondary literature on two closely connected national cultures – but little cross-citation between those who study them.

Kommentaren avser egentligen brittisk och amerikansk vetenskapshistoria, men är applicerbar även på inte minst filosofihistoria. De senaste 20 åren har dock den politiska historiografin legat i framkant var gäller transnationella perspektiv.

Att det transatlantiska resandet och utbytet av idéer och varor ökade under den här perioden, som kallats ”den första globaliseringsvågen”, är egentligen inte förvånande. Det var en fredlig period vars revolution i kommunikations- och transportteknik ledde till utbyggnad av järnväg, postväsende, ångbåtstrafik och den transatlantiska telegrafkabeln. Ett växande antal amerikaner åkte på ”grand tours” i Europa, och dessa var de inte bara av estetiskt och kulturhistoriskt, utan sociologiskt intresse. Allt fler amerikaner läste vid tyska universitet, dels för att detta var billigare än att att utbilda sig i USA, dels för att de stod för ett nytt ideal; det forskningsbaserade universitetet, vilket var en modell USA kopierade under 1800-talets sista decennier då flera nya amerikanska universitet grundades.

Det gemensamma språket underlättade naturligtvis spridningen av idéer och böcker och avsaknaden av copy right-lagar bidrog till att amerikanska förlag kunde ge ut brittiska böcker utan att författarna fick royalties. Denna riktning på spridningen, från Storbritannien till USA, var också den dominerande fram till första världskriget, då maktrelationerna skiftade.

Om relationen mellan Storbritannien och den forna kolonin var något fientligt under stora delar av 1800-talet, blev det mot århundradets slut allt vanligare med föreställningar om en Anglosaxisk ras och gemensam identitet. Vid 1800-talets slut ansåg allt fler att Storbritannien och USA delade både historia och framtida öde. Vissa av tidens utopiska sci-fi författare, som H. G. Wells, odlade förställningar om att återförena Storbritannien och USA i en gemensam union, vilket var en vision som delades av exempelvis den skottsk-amerikanske företagaren Andrew Carnegie. Runt år 1900 bildades organisationer som Anglo-American League och Atlantic Union, vilka verkade för fördjupat samarbete eller till och med integrering. Närmandet mellan USA och Storbritannien var alltså dels kulturellt och idébaserat, dels materiellt, genom en mer sammanbunden transatlantisk ekonomi och militära samarbeten. Under perioden skrev Manchester Guardian att ”space has been eliminated” och att ”frontiers no longer exist”.

I den transatlantiska politiska historiografin lyfts ofta fram att perioden från 1870 till 1920 präglades av en ny form av progressiv socialpolitik. I många politiska tänkares och aktivisters ögon stod de båda nationerna inför en gemensam uppsättning problem som ofta benämndes som ”den sociala frågan”. Denna innefattade arbetsförhållanden, fattigdom, utbildning, hälsa, bostäder och urbanisering. Bland företrädarna för den nya socialpolitiken finner vi amerikanska progressives som Jane Addams och John Dewey, brittiska new liberals och fabians som John Hobson, Leonard Hobhouse, Graham Wallace, Sidney och Beatrice Webb. Bland de viktiga institutionerna kan social settlements som Toynbee Hall i London och Hull House i Chicago framhållas. Gemensamt var att de kritiserade den tidigare liberalismens individualism och frimarknadskapitalism och istället förespråkade kollektivism. De hade ett positivt frihetsideal och ansåg att staten kunde spela en aktiv roll i att realisera den individuella friheten genom progressiv beskattning, utbildning och socialförsäkringssystem.

Trots att det ofta framhålls i den politiska historiografin att tidens filosofer påverkades av den sociala frågan och omformulerade sin politiska filosofin för att bemöta denna nya problematik tycks filosofihistoriker generellt ointresserade av den politisk-historiska forskningen. Det är märkligt eftersom den progressiva socialpolitikens storhetstid, 1870 till 1920, sammanfaller med den filosofiska idealismens storhetstid i både Storbritannien och USA – och det är här min intervention i forskningen kommer. Min avhandling, Two Quests for Unity, försökte dels sammanföra den politiska liberalismens och den filosofiska idealismens historia, dels sammanföra historien om den amerikanska idealismen med historien om den brittiska idealismen. Faktum är att dessa behandlats som två separata fenomen, trots slående paralleller.

Jag kan exemplifiera detta med två antologier, från 2000 respektive 2009, som båda har titeln Anglo-American Idealism. I dessa böcker behandlas ett flertal individuella filosofer i separata kapitel, och bara en amerikan tas upp vid sidan av en massa britter. Inget sägs om eventuella kopplingar mellan de olika tänkarna, vilket hade varit fokus för en transnationell historiker. Detta ville jag utmana då de politisk-historiska studier jag läst antydde att även filosoferna deltog i det transatlantiska idéutbytet. Medan idealismen i USA och Storbritannien tidigare behandlats separat argumenterar jag för att den bör betraktas som en tradition. Detta både på grund av idélikheter och faktiskt idéutbyte och transatlantiska kontakter.

Den idealistiska filosofin har sin bakgrund i den tyska världen runt år 1800 och började göra avtryck i Storbritannien och USA redan under 1820- och 30-talet genom brittiska poeter som Samuel Coleridge och amerikanska transcendentalister som James Marsh och Ralph Waldo Emerson. Vid mitten av seklet kommer de första mer omfattande introduktionerna till tysk idealism och strax efter kommer de första översättningarna av Hegel, som ska bli den viktigaste filosofiska influensen. Vid slutet av 1860-talet har idealismen blivit den dominerande filosofiska strömningen i USA och Storbritannien. Ledande personer är Thomas Hill Green, som 1866 får en tjänst vid universitetet i Oxford. Bland hans tidigaste och viktigaste efterföljare kan Francis Herbert Bradley, Bernhard Bosanquet och Edward Caird, som var den ledande idealisten i Skottland, nämnas. I USA var en grupp idealister i St Louis särskilt viktiga, under ledning av William Torrey Harris grundade de den första engelskspråkiga akademiska filosofiska tidskriften Journal of Speculative Philosophy 1867. Detta var ett centralt idealistiskt forum där både Britter och Amerikaner medverkade. Även senare viktiga akademiska tidskrifter som Mind, Ethics och The Philosophical Review, vilka grundades mellan 1876 och 1892, innehåller recensioner och artiklar av och om både amerikanska och brittiska idealister, och i flera fall finner vi exempel på att dessa sitter gemensamt i redaktionen.

Den enskilt viktigaste introduktören för brittisk idealism i USA var George Sylvester Morris som var verksam vid Johns Hopkins, där han bland annat var lärare åt John Dewey. Tillsammans skulle de två flytta till universitetet i Michigan, som de förvandlade till den ledande idealistiska miljön i USA under 1880-talet. Båda två reste till Storbritannien och träffade de brittiska idealister. Det finns alltså gott om bevis för transatlantiska kopplingar, även om amerikanerna, som sagt, följde britterna i mycket större utsträckning än tvärtom.

Den angloamerikanska idealismen var en reaktion på materialism, positivism, utilitarism, hedonism, dualism och individualism. Metafysik och estetik var viktiga inslag som jag kommer hoppa över för att istället fokusera på de sociala och politiska aspekterna av filosofin. Det centrala här är att idealismen betonade praktik, etik och socialt engagemang och omformade liberalismen i mer kollektivistisk riktning och kritiserade tidigare liberaler för att ha varit för individualistiska och för upptagna av frimarknadskapitalism.

Idealismen sågs som ett försvar av kristendomen i ljuset av vad som i både USA och Storbritannien benämnts som ”the Victorian crisis of faith”. Den omvandlade kristendomen till ett etisk och socialt ideal som handlade om att ”realizing the Kingdom of God on earth”, som en vanlig trop löd. Detta är kopplat till idealismens betoning av praxis. Filosofi ska inte enbart handla om inomakademisk teoretisk spekulation utan tro, tänkande, värdering och förnuftsbruk bör, som den amerikanska idealisten Joshia Royce framhöll, anses vara praktiska och därmed etiska aktiviteter. Britten Henry Jones talade om idealismen som ”a practical creed” och framhöll vikten av “the application of ideas to life”. Den idealistiska filosofin utgick alltså från praktiska problem och var handlingsorienterande och social. När den brittiska idealisten Robin George Collingwood 1939 blickade tillbaka på idealismens storhetstid menade han att dess styrka legat i att Thomas Hill Green tränat sina studenter för arbete inom civilsamhället och offentliga ämbeten. Flera av idealisterna var verksamma i Settlementrörelsen, Charity Organisation, i det liberala partiet och i utbildningsväsendet.

Idealismens betoning av praxis är knuten till ett ytterligare centralt tema, nämligen att idealismens sociala och politiska tänkande kritiserade individualismen och reformerade liberalismen i kollektivistisk riktning, vilket också innebar att de lyfte fram ett positivt frihetsideal och en ny positiv syn på staten, som ansågs kunna assistera den individuella friheten. I inledningen till första numret av nämnda Journal of Speculative Philosophy skrev redaktören William Torrey Harris att ett av idealismens syften var att motverka ”the brittle individualism” som han ansåg hade plågat USA före inbördeskriget. Idealisterna, som generellt var liberaler, menade att John Stuart Mill och Jeremy Bentham hade förespråkat en alltför ”atomistisk” individualism och varit för naiva gällande effekterna av laissez-faire. Den kristna aspekten gjorde sig också påmind i att idealisterna ansåg ”frihet” handla om att bli den bästa versionen av sig själv. Negativ frihet handlade inte bara om att avskaffa yttre hinder till friheten, utan också inre hinder som ovälkomna begär, vilka kunde leda individen till att annars använda sin frihet till ovärdiga mål. Frihet blev därför ett ”perfektionistiskt” koncept, och det handlade om att ens personliga mål skulle sammanfalla med en strävan efter det gemensamma goda.

En nyckeltext är Thomas Hill Greens Lectures on the principles of political obligation. Green menar att individen inte är något som föregår eller existerar i motsättning till samhället. Tvärtom är det genom samhället och genom sociala relationer som man blir till individ. Med ”frihet”, skriver Green, ”menar vi inte enbart frihet från hinder eller tvång. Vi menar inte heller friheten att göra som vi vill oavsett vad det är vi vill. … När vi talar om frihet … talar vi om den positiva kraften eller förmågan av någon vi gör eller åtnjuter tillsammans med andra. Vi menar med det en kraft som varje människa utövar genom den hjälp och i det beskydd andra upprätthåller åt honom och han i sin tur åt dem.” Målet med frihet, skriver Green, är frihet i den positiva bemärkelsen att ”frigöra förmågan hos alla människor att i lika utsträckning bidra till det gemensamma goda.”

Idealismen var alltså viktig för att omforma liberalismen i en mer social och progressiv inriktning. Den gav en filosofisk grund åt det transatlantiska progressiva reformnätverkets socialpolitiska strävanden.

Perioden 1870 till 1914 hade karakteriserats av ett utopiskt framåtblickande, men också av globalisering och en öppenhet för att blicka utåt och hämta idéer från andra sidan Atlanten. Första världskriget punkterade detta. Tron på på samarbete, frihandel, civilisering, framsteg och liberal internationalism avtog. Resor försvårades av byråkratisering, exempelvis genom införandet av pass, och det talades om ”liberalismens kris”. Samtidigt ökade oron för ”amerikaniseringen av världen” i och med att maktbalansen skiftade från Europa till USA. Med detta kom även idén om den amerikanska exceptionalismen som också påverkat historieskrivningen och gjort att de transnationella kopplingarna som jag velat lyfta fram här kommit i skymundan.

Den progressiva rörelsen i USA splittrades över frågan om amerikansk intervention i kriget. I Storbritannien störtdök stödet för det liberala partiet, dels på grund av inre motsättningar, dels på grund av ett ökat stöd för nybildade Labour. Idealismen utkonkurrerades av den nya smalare analytiska filosofin och blev särskilt kritiserad för sina tyska rötter då den associerades med nationalistisk och auktoritär militarism eller ”Prussianism”. Exempelvis beklagade Leonard Hobhouse, en av de främsta företrädarna för brittisk ”new liberalism”, att ”all the essentials of a brutal, autocratic, militant, unscrupulous nationalism” och “the germ of the colossal suffering of Europe” gick att finna i Hegels filosofi och därmed också i hans efterföljares. Den Angloamerikanska filosofiska idealismen och politiska socialliberalismen gick skilda vägar efter att ha levt sida vid sida i ett halvt sekel.

Kris, polarisering, dystopi: Försök till historiska reflektioner över samtidens elände

Just när två års pandemi äntligen tycktes gå mot sitt slut bestämde sig Vladimir Putin för att invadera Ukraina. Är inte detta typiskt för 2000-talet, som tycks bestå av en ständig radda kriser, katastrofer och konflikter som överlappar och avlöser varandra? Vad vi än lever i för århundrade så är det inte hoppfullhetens.

Kort tillbakablick över 2000-talets elände
År 2000 myntas begreppet ”antropocen” för att beteckna den nya geologiska tidsålder som framkallats genom att människans kollektiva klimatpåverkan haft irreversibel inverkan på jordsystemet. Politiken tycks oförmögen att hantera den ständigt mer akuta klimatkrisen, som lett till ökande problem med torka, vattenbrist och skogsbränder, och gör att vi kan vänta allt fler stora naturkatastrofer liknande tsunamin 2004, orkanen Katrina följande år, och Fukushima-olyckan 2011. På grund av sin planetära karaktär är klimatkrisen vår största kris, men långt ifrån den enda.

Den 9 september 2001 miste närmare 3000 personer livet i attacken mot World Trade Center med följden att USA förklarade krig mot Afghanistan, som nyligen lämnades åt sitt öde, varpå talibanerna återtog makten. 2003 passade USA på att invadera även Irak baserat på lögner om att landet skulle haft massförstörelsevapen. Att 35 0000 demonstranter, inklusive en ung och finnig version av mig själv, stod utanför USA:s ambassad och skanderade ”George Bush du har fel, Irak är inget TV-spel” hjälpte föga. Kriget gjorde en redan instabil region instabilare. Många demokratiskt sinnade såg i och för sig med förhoppning på den Arabiska våren 2011, men de få framgångarna kom snart i skymundan av terrorsekten Islamiska statens framväxt, vilken ledde till det pågående kriget i Syrien och framkallade flyktingkrisen 2015. Samma år skedde de islamistiska terrordåden i Paris och två år senare drabbades vi i Sverige av terrordådet på Drottninggatan. Men det är inte bara islamistisk terror som ökat under 2000-talet, utan även högerextrem. 2011 mördade Anders Behring Breivik 77 personer, och i Sverige har vi haft dåd av Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson, varav den senare bara är ett av flera exempel på attentat i skolmiljö.

Högerextrema terrorister har ofta ansetts sig ha stöd i den pågående nationalistiska-populistiska vågen, som fört med sig framgångar för alternativhögern och den närliggande identitära rörelsen. Stödet för ytterhöger-partier som Sverigedemokraterna, Fremskridtspartiet, Lega Nord och Rassemblement national (tidigare Front national), och ledare som Jair Bolsonaro, Donald Trump och Victor Orbán har vuxit kraftigt under 2000-talet, vilket fått allt fler att tala om (den liberala) demokratins kris. Detta är även kopplat till internet och de sociala mediernas växande inflytande över våra liv. Som Jonathan Lundberg och Angela Nagle visat har just ytterhögern varit exceptionellt framgångsrik på de digitala arenorna, där ”kulturkriget” ofta utkämpas. Försvarets forskningsinstitut (FOI) har också fastslagit att högerextrem terror många gånger varit ett resultat av radikalisering i högerextrema nätmiljöer. Under 2000-talets första decennium kunde internet fortfarande ses som en utopi, men det följande decenniet har det alltmer framstått som en dystopi.

Dystopiskt konsensus
Just dystopier förefaller vara på högsta modet. Detta kan dels illustreras med att själva ordet blivit allt mer frekvent. Den relativa förekomsten av ordet ”dystopi” har ökat kraftigt de senaste decennierna, vilket statistik från Google Books stora korpus visar.

I den svenska bibliotekskatalogen Libris får man först 2008 fler än tio träffar per år på svenska böcker med ordet ”dystopi” i titeln. I Sveriges största mediedatabas, Mediearkivet, får vi tre träffar på ”dystopi” är 1990. Tio år senare får vi 142 träffar och 2010 strax över 1300. 2020 ger över 7000 träffar på ”dystopi”, som alltså är ett begrepp med växande kulturellt genomslag.

I november 2020 talade författaren Henrik Arnstad om ”vår samtids dystopiska konsensus” (Aftonbladet 201113). Månaden efter skrev Peter Englund i DN (201227) att vår tid inte behöver fler dystopier, utan hoppfullhet, vilket han menade är en bristvara idag. Det har han rätt i, men att dystopier skulle vara en motsättning till hopp eller till och med motverka det håller jag inte med om. Motsättningen till hopp är defaitism. Och kanske är det så att dystopier kan träna oss i att bemöta faktiska scenarier liknande dem vi mött i fiktiva dystopier och därmed motverka just defaitism? Detta menade i alla fall litteraturvetaren Jerry Määttä när han 2020 intervjuades i SVT-serien Undergången är nära. Ett mycket tidstypiskt namn på en serie. Även P3 Dystopia och SVT:s pågående Samhällskollaps vittnar om samma trend och det gör även några av de senaste årens mest uppmärksammade internationella dystopiska serier, där The Handmaids Tale, Black Mirror, och Squid Game kan nämnas som exempel. Inom forskningen har det börjat talas om ”apocalyptic imaginaries” och ”disaster narratives” för att fånga vad denna typ av berättelser handlar om. Framtidens hot skrämmer oss, men vi fascineras också av dem. Förutom att vara underhållande kan i bästa fall dystopisk och postapokalyptisk fiktion hjälpa oss att få syn på, reflektera över och bearbeta vår tids rädslor, fiendebilder och krisföreställningar.

Polarisering & kulturkrig
Vi tycks alltså föreställa oss att vi lever i eländiga tider och vi tycks ha goda skäl för det. Men vi tycks inte vara särskilt bra på att komma överens om vad det beror på och hur vi ska lösa problemen vi står inför. Detta kan åtminstone delvis förklaras utifrån uppmärksammade fenomen som konspiracism, desinformation, faktaresistens, filterbubblor och polarisering, som liksom högerextremismen tilltagit med hjälp av internet och sociala medier, vars algoritmer tenderar att navigera oss mot det onyanserade och extrema.

Just ”polarsering” är ett begrepp som likt ”dystopi” blivit allt vanligare. När SVT:s inrikespolitiska reporter (200101) och DN:s ledarredaktion (191231) sammanfattade 2010-talet användes begrepp som ”splittring”, ”sönderfall” och just ”polarisering”. När jag söker på det senare begreppet i Mediearkivet (enbart svenskt material) får jag 331 träffar år 2000, 2 920 träffar 2010, och 15 054 träffar 2020.

Demokratirådets rapport 2021, Polarisering i Sverige, fastslår att polariseringen faktiskt minskat i fördelningspolitiska höger-vänster frågor, men ökat längs ”den kulturella värderingsdimensionen”, alltså i frågor om kultur, värderingar och identitet. Detta är vad som kallas ”affektiv polarisering”, vilket tar sig uttryck i ett dikotomt ”vi och dom”-tänkande” och en aversion mot meningsmotståndare som underminerar möjligheterna till konstruktiv debatt. Genom att den affektiva polariseringen gör det svårt att nyansera motståndarens argument eller att idka självkritik utan att porträtteras som en förrädare utgör det ett hot mot det demokratiska och konstruktiva samtalet.

Inte undra på att det allt oftare talas om kulturkrig. Och apropå kulturkrig, i Dagens nyheter (220429) skriver den ukrainska författaren och vice PEN-ordförande Oksana Zabuzjko att Rysslands invasion av Ukraina och massakern i Butja måste förstås som ett resultat av den kultur av ondska – ”Dostojevskijismen” – som skapats av ryska författare som Turgenjev, Tolstoj och Brodsky, förutom Dostojevskij själv. Genom dessa har vi lärt oss att ”ömka” snarare än fördöma den kriminelle och de är därför ”källan till floden av sadism”. ”På många sätt var det rysk litteratur som vävde kamouflagenäten till Rysslands stridsvagnar”, skriver Zabuzjko. Detta menar hon att väst har missat eftersom vi gjort skillnad på ”den ryska staten och den ryska litteraturen” och ”förförts” av den senare, som vi nu bör rensa ur våra bokhyllor.

Rasmus Landström har redan (Aftonbladet 220502) påpekat det onyanserade och galna i detta resonemang, så jag låter blir. Istället ska jag bidra med en historisk parallell.

Runt tiden för Första världskriget utbredde sig och ökade anti-germanismen, som slagit rot efter att Otto von Bismarck enade Tyskland 1871. Intellektuella i den engelskspråkiga världen (för att hålla mig till det exempel jag kan bäst) började tala om ”Prussianism” som ett samlingsnamn för auktoritarism, militarism, nationalism, anti-liberalism, anti-individualism och glorifiering av staten, vilka var fenomen som förknippades med dåtidens Tyskland.

I brittisk och amerikansk filosofi hade idealismen varit den dominerande skolan under slutet av 1800-talet, för att sedan leva sida vid sida med realismen (och, i framförallt USA, pragmatismen). Men anti-germanismen drabbade även filosofin. Trots att brittiska och amerikanska idealister oftast var socialliberaler kom idealismen, som ju uppkom i det tyska språkområdet runt sekelskiftet 1800 och förknippas med filosofer som Immanuel Kant och G. W. F. Hegel, att anses ha skapat det intellektuella klimat som ”Prussianismen” uppstod i. Bland ”the usual suspects” finner vi även J. G. Fichte och Friedrich Nietzsche.

Den liberale brittiske sociologen Leonard Hobhouse menade att ”all the essentials of a brutal, autocratic, militant, unscrupulous nationalism” och ”the germ of the colossal suffering of Europe” gick att finna i Hegels filosofi. Åsikter liknande Hobhouse framfördes av filosoferna Bertrand Russell, E. M. Joad och E. F. Carritt. Brittiska idealister som försökte nyansera exempelvis tolkningen av Hegels rättsfilosofi ignorerades. Till och med amerikanen John Dewey, en socialliberal filosof med bakgrund i idealismen, fick för sig att den tyska krigsmentaliteten gick att härleda till Immanuel Kants distinktion mellan den yttre naturliga världen och våra inre moraliska liv. Att beskylla den kosmopolitiske upplysningsmannen Kant, författaren till Den eviga freden, för att ha banat väg för Första världskriget var minst sagt spekulativt. Filosoferna var inte särskilt hjälpsamma i att uttolka krigets orsaker. (För en längre diskussion om ”Prussianism” och Anglo-Amerikansk filosofi, se min avhandling, s. 143–154.)

På samma sätt som Oksana Zabuzjko hittar förklaringen till Rysslands pågående krig i rysk 1800-tals litteratur, hittade flera av det tidiga 1900-talets filosofer förklaringen till Tysklands krigföring i tysk 1800-tals filosofi. Anti-germanism var därför en viktig byggsten i att lägga grunden för den analytiska filosofi som under 1900-talet dominerat i den engelskspråkiga världen och i Sverige. Resonemanget var onyanserat och rasistiskt då och är så även idag. Historiska faktorer bakom kriget är givetvis viktiga att lyfta fram, men att reducera dessa till ett godtyckligt urval från en litterär eller filosofisk kanon är knappast upplysande. Visst, idéer spelar roll, men materiella, socioekonomiska och geopolitiska faktorer är minst lika viktiga. Förresten är det väl ironiskt att filosofer som ville ta avstånd från idealismen hittade förklaringen till kriget i idésfären – vad är det om inte idealistiskt? Och vad är detta om inte ett typexempel på affektiv polarisering?

Alla dessa kriser
För att hänga kvar vid paralleller till början av förra sekelskiftet, så spelade krisbegreppet en ofrånkomlig roll i min avhandling. Både i tidigare forskning om perioden ca. 1870–1945 och i det empiriska materialet förekommer ”kris” ständigt. John Burrow skriver om The Crisis of Reason till följd av de misslyckade revolutionerna 1848. Han och andra forskare lyfter fram sådant som hur tilltron till människan som förnuftsvarelse minskade till följd av Dostojevskijs, Freuds och Nietzsches studier av människans undermedvetna driftsvärld. Det talades ofta om fragmentisering, kultur- och civilisationskris, och pessimismen bredde ut sig. I Storbritannien talades det ständigt om ”decline” och ”the crisis of liberalism” i början av 1900-talet.

Efter Första världskriget fick sig tron på framsteget, tekniken och vetenskapen en rejäl törn och modernitetskritiken bredde ut sig. Finanskraschen 1929 förstärkte redan existerande sociala och ekonomiska problem i Europa och förorsakade liknande problem i USA. Arbetslösheten låg under 1930-talet mellan 20-30 % i USA och Europa. Tyskland nådde hela 44 %. Allt fler var beredda att söka extrema och totalitära lösningar på problemen, och vi vet hur det gick.

Själva ordet kris har sin etymologiska bakgrund inom grekisk medicin och betecknade vändpunkten, till det bättre eller sämre, inom ett sjukdomsförlopp. Detta framgår både i SAOL och i begreppshistorikern Reinhart Kosellecks studie av krisbegreppet. Koselleck noterar att ”kris” kommit att migrera från medicinen till allt fler sfärer och att dess förekomst ökar kraftigt i början av 1900-talet. I det brittiska parlamentet användes begreppet ”kris” 831 gånger under 1900-talets första decennium, men hela 5825 gånger under 1930-talet.

Men ”kris” är ett luddigt begrepp. Det kan beteckna en situation – individuell eller samhällelig – eller ett temperament och kan ses som en uppmaning till handling. Att benämna något som en kris kan vara en retorisk strategi menad att övertyga andra om att dela ens farhågor och intressen. Som Michael Freeden påpekar ligger det ofta ideologiska föreställningar i bakgrunden av olika kristolkningar. För den konservative är kris förknippat med snabba och till synes okontrollerbara förändringar, för en socialist är det kopplat till kapitalismens ekonomiska system, inom miljörörelsen kopplas kriser till klimatet, och för liberaler har det att göra med när individuell utveckling och frihet hotas.

Att historiskt studera sådant vi idag har goda skäl att beteckna som kriser och att studera hur man historiskt talat om kriser är två skilda ting. I min avhandling föreslog jag att vi utifrån Charles Taylors begrepp ”social imaginary”, som avser ”that common understanding that makes possible common practices and a widely shared sense of legitimacy”, kunde tala om ”crisis imaginary” för att beteckna en slags existentiell bakgrund som västvärlden förhöll sig till under 1900-talets första hälft. Idag tycks vi befinna oss i ett liknande tillstånd där en radda kriser samexisterar, överlappar och avlöser varandra och formar en sorts bakgrund för vårt samhälleliga tänkande, men också legitimerar nya tankesätt och praktiker – ibland radikala sådana. Men om det i krisbegreppet ursprungligen fanns ett hopp om förändring till det bättre, är det mer sällsynt idag.

Mot en vidgad horisont
Framtiden har förvandlats från ett hoppfullt löfte till ett hot. Ändå bör vi vara försiktiga med att utpeka fenomen och händelser som dystopier och kriser. Framförallt bör vi bli vaksamma på när andra gör det och bättre lyfta fram de ideologiska föreställningar som ligger bakom vad som ofta är rätt vaga krisbegrepp. Att vara allt för övertygad om att just det vi själva ogillar är exempel på kriser och dystopier tenderar att spä på den affektiva polariseringen, som inte bara gör debatten onyanserad, utan också gör att debatten kommit att handla mycket om kultur och värderingar, men allt för lite om sociala, ekonomiska och materiella frågor.

Med det sagt: värderingar är inte oviktiga. I den högaktuella Nato-debatten skulle jag gärna ser mer av dem. Här tycks vi enbart diskutera om ett medlemskap skulle ge Sverige bättre skydd mot ett eventuellt angrepp, men glömmer den lika viktiga och mer långsiktiga frågan om hur vi bäst kan bidra till en fredlig, kärnvapenfri framtid. Men tidshorisonten behöver inte bara expanderas framåt, utan bakåt. Historien behövs för att hjälpa oss förstå varför Ryssland invaderade Ukraina och om Putin kan tänkas ha samma intresse av att invadera oss, men också för att förstå sådant som idén om svensk alliansfrihet och neutralitet. Att kunna lyfta blicken utanför oss själva och vår omedelbara samtid är essentiellt för att få perspektiv på och förståelse vår tids elände.