Punkens död

Sedan i julas finns serien ”Punk – en revolution i fyra delar” på SVTplay. Den tar ett brett grepp om punken – inte olikt från hur dess historia skildras i Please Kill Me – och visar att punk är mer än Sex Pistols, The Clash och Ramones. Punken är också Iggy Pop, New York Dolls, Minor Threat, Black Flag, Bad Brains, Dead Kennedys, NOFX, Pennywise, Bad Religion, Green Day, Nirvana, Bikini Kill och mycket mer.

Parallellt med att jag nostalgiskt julmyste till punkens historia läste jag Rasmus Fleischers analys av 2010-talets musiktrender i Expressen och på hans blogg. Han gör betraktelsen att rockhistorien tog slut under föregående decennium och numera får nöja sig med kulturarvsstatus. Rock kan visserligen inspirera kommande generationer, men kommer troligen inte att återuppstå i nyskapande former. Kort uttryckt: Rock är passé. Detta är tvärtemot budskapet TV-serien om punkens historia vill förmedla. ”Många säger att punken är död men punkens pionjärer hävdar motsatsen”, inleder SVT beskrivningen av serien, som mycket riktigt avslutas med att Marky Ramone, Donita Sparks, Iggy Pop, Fat Mike, Johnny Rotten, Kathleen Hanna och Henry Rollins med flera intygar att punken är högst levande och att behovet av den är lika stort i dag som någonsin. Men att dessa personer, födda mellan slutet av 1940- och slutet av 1960-talet, fortfarande lever och i viss mån är aktiva är knappast tillräckligt bevis för punkens livskraft.

Vill man driva tesen att punken lever verkar det konstigt att avsluta serien kring millennieskiftet efter att Offsprings Smash (1994) och Green Days Dookie (1994) i efterdyningarna av Nirvanas Nevermind (1991) gett punkrocken ett kommersiellt genomslag som banade väg för att fler även upptäckte band som NOFX, Pennywise och Bad Religion. Varför inte nämna hardcore-vågen kring millennieskiftet med fantastiska album som Refuseds The Shape of Punk to Come (1998), Fugazis The Argument (2001) och At the Drive Ins * Relationship of Command* (2000)? Varför inte nämna något senare post-hardcoreband som Rise Against, AFI och Thrice? Och varför inte räkna in metalcoreband som The Dillinger Escape Plan, Norma Jean, Burst och Converge? Under 2000-talets första decennium representerade dessa band något nytt och spännande inom punken. Jag kan däremot inte nämna någon liknande utveckling under punkens 2010-tal.

Det finns givetvis punkband än idag. Flera av nämnda band spelar fortfarande, men att till exempel Refused gjort comeback är knappast bevis för punkens livskraft. Hur mycket jag än älskar Refused (tack vare just The Shape of Punk to Come) kan jag inte tycka att deras senaste album är annat än ganska traditionell radiorock. Jag såg dem göra en bra spelning i december, men måste säga att den ungdomliga upproriska energi man gärna vill ha vid en punkspelning uteblir när knappt någon i publiken är under 30. Visst finns det yngre som gillar och spelar punk även idag. Refused hade Rome is not a Town som förband och Arre! Arre! prisades nyligen som årets rockband på P3 Guld. Generellt verkar dock inte punken attrahera särskilt många yngre och de nya band jag hört kan visserligen vara bra, men jag tycker inte jag hör något jag inte hört förut. Inte ens METZ, ett av de senaste årens bästa punkband, låter särskilt nyskapande.

Jag lutar alltså mot att hålla med Fleischer om att rocken, och därmed subgenren punk, tycks ha stagnerat. Precis som med punken är det lätt att nämna flera exempel på nyskapande rock under 2000-talets första decennium. Vi hade garagerockstrenden med The Hives, White Stripes och The Strokes; indierocktrenden med Franz Ferdinand, The Libertines och The Arctic Monkeys; och stonerrocken slog igenom brett tack vare Queens of the Stone Age. Postrocken hade förvisso uppkommit redan på 90-talet, men i början av 2000-talet släppte Sigur Ros, Mogwai och This Will Destroy You sina bästa album. Nämnas bör väl även Radioheads Kid A och Amnesiac, som var så mycket alternativrock att det knappt var rock längre. I likhet med punken kan jag inte nämna några spännande rocktrender under de senaste tio åren. Ett undantag skulle kunna vara Tools efterlängtade Fear Inoculum från i höstas. Visserligen ett jävligt ambitiöst och spännande album, men som ändå hamnar i skuggan av det än mer fantastiska och nyskapande Lateralus från 2001.

Det är inte utan sorg jag konstaterar detta. Jag ägnade en stor del av 2000-talets första decennium åt att spela i punkband och återkommer fortfarande till punken med jämna mellanrum. Jag längtar efter rockmusik som gör mig upprymd, som låter som något jag inte hört tidigare, men som ändå har energin och slagkraftigheten som utmärker punken. Men kanske är det dags att förlikas med att rock och punk numera är historiska fenomen och inte livskraftiga kulturuttryck. Eller har jag bara letat på fel ställen?