Idealism och postmodernism

Jag läste nyligen idéhistorikern Anders Burmans bok Flykten från Hegel: Den postmoderna vänsterns genealogi (2016). Titeln är hämtad från ett uttalande av Michel Foucault och bokens syfte är att teckna idélinjerna mellan Hegel och dagens ”postmoderna vänster”. Vilka som utgör PoMo-vänstern blir dock inte riktigt klart för mig. All samtida vänster är självfallet inte att betrakta som postmodern (vilket inte heller Burman påstår). Men hör Slavoj Zizêk, som ju uttalat sig kritiskt mot postmodernismen hit? Faktum är att få vill kalla sig postmodernister, termen är vag och används ofta med negativ innebörd när den klistras på meningsmotståndare. Trots allt tycks Burman räkna in Zizêk tillsammans med exempelvis Chantal Mouffe, Alain Badiou, Giorgio Agamben, Wendy Brown och Fredric Jameson i denna kategori.

Lite oklart är det också varför boken heter Flykten från Hegel. Även om exempelvis Badiou, enligt Burman, inte använder sig av Hegel så avslutas boken med ett avsnitt om Zizêk, som ju häromåret skrev en rejäl bok om just Hegel. Det tycks alltså inte vara så att Burman menar att den postmoderna vänstern kollektivt har flytt från Hegel, tvärtom finns det mycket som talar för ett Hegelianskt uppsving hos vissa vänstertänkare. Det handlar alltså snarare om ett par postmoderna vänsterfigurers förhållande eller icke-förhållande till Hegel.

Burman tecknar en linje mellan tysk idealism, marxism och postmodernism, men vissa tänkare i boken tycks falla utanför dessa kategorier, t.ex. Habermas, Gadamer och Arendt. De två sistnämnda är med för att de enligt Burman utgör någon slags brygga mellan idealism och postmodernistisk vänster. Habermas finns med eftersom boken också rymmer en sammanfattning av debatten kring postmodernismen, där Habermas företräder en samtida PoMo-kritisk vänster som önskar försvara ”det moderna projektet”.

Boken innehåller med andra ord väldigt mycket som inte alltid hänger samman på ett uppenbart sätt och lämnar en del frågor gällande urval och avgränsningar. Det är dock en lättläst och bra introduktion till bakgrunden för samtida politisk teoribildning inom vänstern och ger dessutom lättfattliga introduktioner till exempelvis Hegel, Gadamer, Marx och nämnda PoMo-debatt. Särskilt uppskattar jag det klargörande kapitlet om ”det politiska”, vilket är ett begrepp jag inte riktigt greppat innebörden i tidigare. Till skillnad från ”politiken”, förstått som partipolitik, val, riksdagsarbete och institutionernas verksamhet, handlar ”det politiska” om frågor gällande makt, identitet, rättvisa, medborgarskap och liknande. Kanske kan man säga att det politiska rör sig på en abstrakt, teoretiserande nivå, medan det politiska är realpolitiskt och konkret. Inom samtida politisk teori är det ”det politiska” man sysslar med. Jag funderar dock på om det kan vara ett problem att skilja mellan dessa två begrepp. Kan det vara förklaringen till att vänstern, trots fruktbar teoriutveckling, inte lyckas något vidare med att skaffa sig inflytande över den politik som faktiskt bedrivs? Är det så att man trots den uttalade ambitionen att överbygga klyftan mellan teori och praktik fastnar i ett abstrakt teoretiserande?

Vad jag tycker är lite tråkigt är att Burman väljer att uttryckligen fokusera på den kontinentalfilosofiska traditionen och därmed bidrar till att upprätthålla den olyckliga och förenklande klyftan mellan anglo-amerikansk analytisk filosofi och kontinentalfilosofi. Det gör också att idealism blir liktydigt med tysk idealism och personifierad av Hegel. Det finns förstås en viss poäng i det eftersom att idealismen uppstod i en tyskspråkig kontext och eftersom Hegel är den idealistiska tänkare som ”den postmoderna vänstern” främst använt sig av, men att lyfta in exempelvis brittisk och italiensk idealism hade gjort studien intressantare och mer perspektivvidgande. Inom dessa länder fanns det från runt 1870 fram till mellankrigstiden flera liberaler på vänsterkanten som var uttalade idealister, men som mycket sällan uppmärksammas i Sverige. Jag tycker även att det är lite synd att Burman framför allt tittar på politiska och estetiska idéer, men utesluter religion och historia, som han själv framhåller som viktiga sfärer i Hegels (och Marx’) tänkande. 

Det ska väl sägas att den kritik jag framför beror till stor del på att jag i arbetet med min avhandling har uppmärksammats just på kopplingarna mellan idealism och postmodernism och hade hoppats att Burmans bok skulle hjälpa mig att förstå relationen mellan dessa bättre, vilket den inte riktigt lyckas med. Eftersom jag själv är mer intresserad av engelsk och amerikansk filosofi, och framför allt sådan som inte låter sig placeras i endera ”analytisk” eller ”kontinental” -facket, blir jag lite besviken när jag ser denna distinktion upprätthållas. Framförallt tror jag att det är nödvändigt att utmana denna dikotomi eftersom även Anglo-Amerikansk filosofi varit under ett starkt inflytande från idealismen. Dessa idéer försvann inte över en natt i och med den ”analytiska filosofins” intåg. Att förstå hur idealistiska idéer levt kvar och omvandlats även efter att idealismen blev otrendig är nödvändigt om vi ska kunna förstå dess kopplingar till exempelvis postmodernismen bättre.