Arkivmartyr på äventyr

Tidigare i år tilldelades jag rese- och forskningsmedel för att åka till England och studera brev och opublicerade manuskript av Robin George Collingwood. Jag har fram tills nu varit bortskämd med att texter som intresserar mig funnits tryckta eller digitaliserade och var därför aningen orolig över att behöva befatta mig med mikrofilm och handskrift. Nyligen hemkommen efter tio dagar på the Bodleian Library i Oxford måste jag säga att min oro var obefogad. Collingwoods handstil var begriplig och majoriteten av manuskripten i läsbart skick. Jag behövde heller inte tampas med någon mikrofilmsmaskin av det äldre slaget, vilket jag sett framför mig, utan använde en modern variant koppad till en vanlig PC.

Radcliffe camera, den vackraste delen av Bodleian.
Radcliffe Camera, den vackraste delen av Bodleian.

Lite besviken blev jag ändå över att inte få sitta i den gamla delen av biblioteket – som jag fick nöja mig med att gå en guidad rundvandring i – utan i Weston library, som byggdes på 1930-talet, då under namnet New Bodleian. Arkitekten bakom detta är för övrigt Giles Gilbert Scott, mest känd för att ha designat de karakteristiskt röda telefonkioskerna. Inte för att det var något fel på Weston library. Liksom det äldre biblioteket är det extremt välskött och omgivet av en redig säkerhetsapparat. Kanske är säkerheten också skälet till att det var väldigt få besökare i den läsesal jag satt i, vilket innebar att det gick att få bra assistans i arkivarbetet.

Weston librarty, den nya delen av Bodleian
Weston Library.

Jag hann arbeta mig igenom stora delar av Collingwoods manuskript och de av hans brev som fanns att tillgå, framför allt brevväxlingen med filosoferna Samuel Alexander och Guido de Ruggiero. Båda brevväxlingarna och överraskande många manuskript handlar om nyrealism och idealism. Även om Collingwood gillar realisten Alexander är det not (ny)realismen han riktar sin främsta kritik. Men han är också kritisk mot den subjektiva idealismen, som han menar är en form av realism (eftersom den erkänner samma dualism mellan värld och medvetande). I det han kritiserar Benedetto Croce och Hegel är det ofta för att Collingwood menar att de faller tillbaka i realistiskt tänkande. Samtidigt verkar han vilja säga att det egentligen inte existerar någon motsättning mellan idealism och realism, och här kan jag inte låta bli att dra en parallell till Richard Rortys resonemang om att inte vilja ta ställning mellan realism och anti-realism, trots att han ständigt anses ta parti för det senare, på samma sätt som Collingwood anses ta parti för idealismen. Det hela kokar ner till att Collingwood menar att realismens ontologi, som många idealister enligt honom (omedvetet) delar, är en föreställning om världen som Vara. Själv menar han att denna filosofi kommit till vägs ände och att vi nu befinner oss i en värld av tillblivande (processer), där identitet och skillnad befinner sig i en syntetisk relation.

I de tidiga politiska texterna just efter första världskriget är Collingwood mer kritisk mot socialismen än han är i sina senare texter. Han framstår som en liberal imperialist och menar att det är det civiliserade Europas plikt att upplysa resten av världen. En fascinerande text heter ”Science, Religion and Civilisation” (1930) och påminner om Freuds Vi vantrivs i kulturen, som skrevs samma år. Collingwood beskriver i texten vikten och värdet av naturvetenskap, men också dess begränsning vad gäller att ge människan en meningsfull tillvaro. Han gör en åtskillnad mellan civilisationens inre och yttre sida som tycks mig direkt parallell med Sven-Eric Liedmans uppdelning av modernitetens mjuka och hårda sida i I skuggan av framtiden. Över huvud återkommer Collingwood ett par gånger till vikten av att överbrygga klyftan mellan vetenskap och filosofi, som han menar att exempelvis Hegel gör sig skyldig till. Han säger att båda bör betraktas som dialektiska. Implikationerna av detta blir inte riktigt utarbetade, men jag tycker det är intressant att han aldrig klankar ner på naturvetenskapen, även om han är väldigt kritisk mot att den blivit det dominerande tankesättet samt kritisk till att vetenskapen frikopplats från etiken.

Jag kan inte säga att jag gjort några banbrytande upptäckter i arkivet, men det har hjälpt mig att förstå kronologin i Collingwoods tänkande bättre och har klargjort det på ett par punkter. Jag känner att jag har en bättre översikt av Collingwoods författarskap och bra koll på arkivmaterialet, som jag eventuellt behöver återvända till mot slutet av avhandlingsskrivandet.

Här bodde Collingwood med familj!
Här bodde familjen Collingwood!

Jag gillade Oxford! Bokhandlarna imponerade och The Covered Market var mysig. Det vackra och något galna Pitt Rivers museum blev en favorit, men jag gillade också det lilla vetenskapshistoriska museet som stoltserade med den enda kvarvarande delen av Robert Boyles luftpump. Självklart passade jag även på att titta förbi familjen Collingwoods hem.

Boyles luftpump
Robert Boyles luftpump.

Avhandlingen III

Nyligen avpublicerade jag två tidigare blogginläggen om min avhandling eftersom de dåligt representerar hur projektet ser ut i dagsläget. Arbetets fokus förskjuts ständigt och för någon vecka sedan kastade jag den tidigare tänkta strukturen och gjorde en ny skiss över avhandlingens kapitelindelningen, vilket fick mig att inse att det är dags för en ny lättillgänglig introduktion till mitt forskningsprojekt här på bloggen. Jag tar fasta på hur jag arbetat mig fram till hur mitt avhandlingsämne ser ut i dagsläget. En beskrivning av arbetet finns även att ta del av på min personalsida på Lunds universitet.

Vad som ledde mig till mitt avhandlingsämne var två separata intressen, dels för den amerikanska pragmatismens filosofi, dels för historieteori. Dessa intressen ledde mig ungefär samtidigt till John Deweys (1859-1952) och Robin George Collingwoods (1889-1943) tänkande. Den senare har jag tidigare skrivit om här på bloggen. Jag slogs av likheterna hos de båda och blev intresserad av vad de tänkte om varandra och hur tidigare forskning hade behandlat relationen mellan dem. Här fanns dock ytterst lite att hämta. Den tidigare forskningen är mycket knapp och Dewey nämner enbart Collingwoods självbiografi i förbigående, medan Collingwood inte alls refererar till Dewey. Däremot avfärdar han helt pragmatismen, vilket förvånade mig då jag upplever det som att han delar många pragmatistiska idéer.

De likheter som slog mig till en början var den viktiga roll erfarenhetsbegreppet och föreställningar om enhet eller holism spelar i deras tänkande. Jag förstod snart att detta har att göra med att de båda knyter an till hur erfarenhet förstods inom den idealistiska filosofin, snarare än inom positivismen som var 1800-talets andra stora filosofiska tankeströmning. Även deras sätt att tala om enhet (unity) härstammar från idealismen. De använder begreppet både i termer av att övervinna traditionella filosofiska dikotomier mellan jaget och världen, kroppen och själen, eller religion och vetenskap, etc., samt i termer av att föra olika ”erfarenhetsformer” som filosofi, religion, politik, estetik och historia närmare varandra. Detta är att betrakta som en reaktion mot vetenskaplig specialisering och den framväxande analytiska filosofin.

Ytterligare en slående likhet mellan Dewey och Collingwood är den viktiga roll praxis spelar i deras tänkande. De betonar att all kunskap bör betraktas som praktisk i bemärkelsen handlingsorienterande och till för att förändra och inte bara tolka världen, för att parafrasera Marx. Några marxister är de dock inte, snarare socialliberaler. Deras praktiska kunskapssyn går tillbaka till den antika filosofin, som vi enligt Pierre Hadot bör förstå som levnadssätt snarare än rent teoretiskt och akademiskt. Denna tradition var också stark bland renässanshumanisterna och bland de Brittiska idealisterna, som både Dewey och Collingwood inspirerades av.

Begreppen som styr min läsning av Dewey och Collingwood är alltså enhet, erfarenhet och praxis. Avhandlingens arbetsnamn är Unifying Experience. Snarare än att läsa dem som filosofer betraktar jag dem som humanistiska intellektuella, vilket ger en bredare och mer kontextualiserande ingång. Jag har valt att tolka det övergripande syftet med deras tänkande som försök att utveckla ett försvar för den humanistiska kulturen. Denna stod, enligt Collingwood och Dewey, inför hot som fragmentisering, specialisering, alienation och dominans av naturvetenskapligt tänkande på humanioras bekostnad. Även framväxten av fascism och nazism, uppfattningen om en allt för långtgående individualism och historismens kris spelar in. Både Dewey och Collingwood uppfattade den framväxande analytiska filosofin, realismen och den dominerande kunskapsteorin som otillräckliga att möta dessa utmaningar. Liknande ståndpunkter går att finna bland flera intellektuella samtida med Collingwood och Dewey. Mig veterligen har dock ingen genomgripande läsning gjorts av dem utifrån detta perspektiv. Syftet med en sådan läsning är inte bara att jag tror att det lyfter fram nya aspekter av deras tänkande och ger bättre förståelse av tidsperioden, utan att ge dem ny aktualitet.

Robin George Collingwood

Det har varit lite dåligt aktivitet på bloggen under våren eftersom jag, förutom avhandlingsarbetet, haft fullt upp med två tidskrävande kurser. Kommande tiden hoppas jag dock att kunna vara lite mer produktiv. Detta inlägg är en introduktion till en min avhandlings två huvudpersoner, nämligen Robin George Collingwood. Det är skrivit som en liten övning för mig själv att presentera mina studieobjekt pedagogiskt och översiktligt. Tanken är att det inom en inte allt för avlägsen framtid ska komma upp en liknande text om min andra huvudperson, John Dewey.

*

Robin George Collingwood (1889-1943) var en filosof, arkeolog och historiker verksam i Oxford. Collingwoods tidiga skolning kom framförallt från hans far, William Gershom, som introducerade honom för exempelvis Oxfordidealisten T. H. Greens tänkande och för John Ruskin, som W. G. Collingwood stod väldigt nära personligen och även skrev en biografi om. Collingwood fick en konstnärlig uppfostran, men lärde sig också mycket om det arkeologiska hantverket genom att följa med sin far på utgrävningar. Hans tänkande kring historia och konst kom därför att formas av de praktiska erfarenheter han tidigt tillägnade sig inom dessa områden.

Collingwood var, liksom de flesta filosofer och samhällstänkare i hans generation, under stort inflytande från realismen och identifierade sig fram till tidiga 20-årsåldern som realist. I sin självbiografi, An Autobiography (1939), gick han dock mycket hårt åt denna filosofiska inriktning och beskrev det som att han kom att ta avstånd från den dels på grund av att han ansåg den ohistorisk, dels för att han ansåg att den inte hade något faktiskt inflytande på hur människan bör leva sitt liv och inte var förmögen att bidra med handlingsorientering. Realister som John Cook Wilson och Bertrand Russell förminskade enligt Collingwood filosofin till ”a futile parlour game” genom att förkasta politisk filosofi och etik. Collingwood ansåg, tvärtemot realisterna, att filosofins funktion borde vara mer som under antiken, som ett sätt att leva, som Pierre Hadot uttryckt det.

Collingwoods första publicering var en översättning av Benedetto Croces The Philosophy of Giambattista Vico. Hans första egna bok var Religion and Philosophy (1916), men det är i och med Speculum Mentis: or the Map of Knowledge (1924) som hans egna filosofiska projekt börjar ta form. Boken består av fem delar som diskuterar konst, religion, naturvetenskap, historia, och filosofi. Collingwood beklagar att det inte tycks finnas någon efterfrågan för flera av dessa områden i hans samtid och ställer sig kritisk mot att dessa kunskaps- och erfarenhetsformer kommit att separeras från varandra. Han menar att den moderna människan befinner sig i ett existentiellt kristillstånd till följd av alienation, fragmentisering och överdriven individualism, vilka är symptom på ett sjukt samhälle. Detta, menar Collingwood, kräver en ny filosofi. Bokens mörka ton ska naturligtvis förstås mot bakgrund av första världskriget.

Influerad av dels John Ruskin, men även den idealistiska traditionen ifrån Hegel, Brittiska idealister som T. H. Green med flera, och framför allt de samtida italienska ny-idealisterna Benedetto Croce, Giovanni Gentile och Guido de Ruggiero, formulerar Collingwood en filosofi som är tänkt att överbygga klyftorna mellan de olika kunskapsformerna och bidra till ett ”enande av erfarenheten” genom att visa att de olika erfarenhets- och kunskapsformerna i själva verket är en och densamma, eller åtminstone ömsesidigt beroende av varandra. Trots denna ambition finns dock en tendens till hierarkisering där filosofin – och i hans senare författarskap historien – anses överordnad och konsten hamnar längst ner i den dialektiska skalan, till skillnad mot hos Croce som anser konsten överordnad.

Under 1930-talet skrev Collingwood böcker om Englands romerska historia och arkeologi, ett ämne han var en ledande expert inom. Han skrev också den bok han själv kom att anse vara sin bästa, An Essay on Philosophical Method (1933) och sin främsta estetiska bok, The Principles of Art (1938). I den senare estetikboken diskuterar Collingwood hur konst skiljer sig från hantverk, magi, underhållning, och representation. Med det sistnämnda avser han konst i vilken upphovsmannen har en väldigt klar bild av vad denna önskar att åstadkomma, till exempel en avbild av ett landskap. Detta är inte konstnärens experimentella och utforskande sinne.

Collingwood beklagar i boken civilisationens förfall och underhållningsindustrins utbredning och delar sin samtida favoritkonstnär T. S Eliots föreställningar om kulturens degenerering. Collingwood företräder en expressivistisk estetik och anser att konst är en kombination av uttryck och föreställningsförmåga. Han betraktar konst som handling snarare än kontemplation och menar att i konsten skapar konstnären sig själv som människa och blir självmedveten, men gör det inte bara för sig själv utan på ett kollektivt plan. Konst, menar Collingwood, ”is the community’s medicine for the worst disease of mind, the corruption of consciousness.” Han förkastar genikulten och menar att konst uppnås i ett samspel av konstnär och publik. Genom konsten ger vi uttryck för och lär känna våra känslor, konst är därför en väg till självmedvetenhet (på kollektiv nivå) och ett sätt att förhindra repression. Hans estetiska idéer ligger nära Croces och Deweys, men har även jämförts med Martin Heideggers.

I början av 1930-talet började Collingwoods hälsa att svikta och han drabbades av upprepade strokes. Detta gjorde att han avsade sig vissa uppdrag, men medförde också en stress över att hinna publicera alla böcker han hade idéer till. Huvudsyftet med att skriva självbiografin var att i skissartad form hinna uttrycka vissa av sina idéer innan det var för sent. Året efter självbiografin publicerades utkom An Essay on Metaphysics som driver tesen att allt tänkande och därför all vetenskap är baserat vissa implicita antaganden som Collingwood kallar ”absolute presuppositions”. Ett exempel på ett sådant skulle kunna vara tron på Guds existens för en kristen. Att tydligare lyfta fram och artikulera dessa underliggande antaganden som styr vårt tänkande är metafysikens uppgift. Detta gör dock inte att vi blir av med dem, för de kommer alltid att ersättas av andra och förändras över tid. Att identifiera dem kan ändå leda tänkandet och forskningen framåt. Dessa åsikter leder till ett av Collingwoods mer berömda och även kritiserade uttalanden, att metafysiken är en historisk disciplin. Det finns i Collingwoods resonemang flera intressanta likheter med Thomas Kuhns idé om paradigmskiften, som framfördes i The Structure of Scientific Revolutions två decennier senare.

Mot bakgrund av den framväxande fascismen och utbrottet av andra världskriget ansåg sig Collingwood nödgad att lägga sina pågående arbeten åt sidan för att skriva The New Leviathan (1942), som var ett slags ett slags socialliberalt försvar för civilisationsprocessen. Genom att påminna européerna om deras historiska bakgrund hoppades Collingwood kunna uppmana till motstånd mot civilisations motståndare. En mindre smickrande aspekt av Collingwoods försvar av civilisationsprocessen, som jag hittills inte sett kommenterat i sekundärlitteraturen, är att han försvarar Storbritanniens kolonisering av tredje världen utifrån ett resonemang om att Britterna ger kolonierna civilisation på samma sätt som de själva en gång civiliserades av Rom. Denna typ av politiskt historiebruk var han långt ifrån ensam om, men det bör ändå uppmärksammas.

När Collingwood dog, 53 år gammal, efterlämnade han många ofärdiga manuskript som han utsåg sin elev T. M. Knox till att ha hand om. I efterhand har det visat sig vara ett mindre lyckat val. Collingwood hade avsett att publicera två historiefilosofiska böcker, men Knox rensade och redigerade manuskripten till en bok, The Idea of History, som publicerades postumt 1946 och tillsammans med självbiografin blev Collingwoods mest uppmärksammade bok. Den är fortfarande ansedd som en av de viktigaste böckerna i sin genre under 1900-talet och väl läsvärd. Collingwood argumenterade mot historiker som ansåg att historia handlade om att reproducera en neutral och objektiv bild av det förflutna. Urval, systematisering och förenkling är alltid en nödvändig del av processen och för att skapa samband mellan olika fakta krävs att historikern använder sin föreställningsförmåga. Detta omöjliggör neutralitet, menade Collingwood. Vi kan inte heller närma oss ett historiskt material förutsättningslöst, utan måste göra det med vissa frågor i åtanke. Detta kallade Collingwood för ”the logic of question and answer” och det är hans centrala epistemologiska ståndpunkt. I efterhand har dess likheter med hermeneutiken uppmärksammats (samt det faktum att det inte har något med traditionell logik att göra). Den centrala frågan i historiska studier är, enligt Collingwood, vilka problem en författare eller historisk aktör försöker lösa. Detta kräver att källorna förstås utifrån den tid de tillkom i. Därför är Collingwood mycket kritisk mot filosofer som läser exempelvis Platon och Hobbes som att de diskuterade samma problem och därför utan omsvep kan jämföras.

Centralt för Collingwoods historieteori är åsikten att det förflutna inte är dött, utan högst levande i samtiden. Detta har likheter med Croces berömda uttalande att ”all historia är samtidshistoria”. Vad som menas är att historia skrivs utifrån samtida angelägenheter, för att ge insikt, reflektion, självkännedom och handlingsorientering. En av de mest uppmärksammade delarna av Collingwoods historieteori är åsikten att all historia är ”the history of thought” och att historia handlar om ”re-enactment of past thought”. Ett central citat lyder: ”Historical knowledge is the re-enactment of a past thought incapsulated in a context of present thoughts which by contradicting it, confine it to a plane different from theirs.” Det handlar alltså inte om att historikern på något märkligt telepatiskt sätt ska ta sig in i de historiska aktörernas huvud för att återuppleva deras tankar, utan historikern måste förstå det förflutna utifrån sin egen tid. Det är inte fråga om en metod, vilket re-enactmentdoktrinen ofta misstagits för, utan Collingwood vill betona att tankar vi kan komma åt historiskt inte är privata psykologiska processer, utan offentligt tillgängliga. Därför är det, åtminstone principiellt, möjligt att re-enact:a dessa, men bara om vi förstår dem utifrån sin tid och med hänsyn till den position varifrån vi närmar oss dem.

Collingwood var under sin livstid ganska isolerad i realismens Oxford, där han var i stort sett ensam med sitt intresse för historiefilosofi, filosofihistoria och metafysik. Han hade även, som synes, en rätt pessimistiskt syn på sin samtid. Collingwood blev inte särskilt läst under sitt liv och var i stort sett negligerad under 50-talet. Från slutet av 60-talet började vissa delar av hans tänkande att omprövas och den tolkning hans elev T. M. Knox hade framfört i inledningen till The Idea of History började ifrågasättas. 1978 underlättades forskningen av att majoriteten av Collingwoods opublicerade manuskript tillgängliggjordes på The Bodleian Library i Oxford. 1995 återfanns det försvunna manuset till Collingwoods andra historiefilosofiska bok, som fyra år senare publicerades under sin tänkta titel The Principles of History. Detta har givetvis påverkat forskningen om Collingwood mycket. Över huvud tycks ett nyfunnet intresse för både Collingwood och den Brittiska idealismen ha uppstått sedan millennieskiftet. Den första biografin publicerade av Fred Inglis 2009 och den mest uppdaterade bibliografin är ifrån 2016. The Collingwood and British Idealism Centre i Cardiff, Wales, som producerar många texter och en tidskrift om Collingwood och brittisk idealism är ett viktigt centrum för forskningen. Flera av Collingwoods böcker har släppts i nya upplagor med långa hjälpfulla introduktioner och ofta kompletterade med tidigare otryckta texter. Förutsättningarna för att bedriva forskning om Collingwood är därför mycket god idag.

Mycket av forskningen om Collingwood görs av filosofer som önskar att aktualisera delar av hans tänkande som fallit i skymundan och visa på dess relevans idag. Detta är såklart en bra ansats, men ibland kan jag tycka att det historiska perspektivet faller bort en aning. Hans arbeten har använts av Hans-Georg Gadamer, Quentin Skinner och Alasdair MacIntyre, men även jämförts med till exempel John Rawls. Att läsa Collingwood mot andra med honom samtida tänkare utanför Storbritannien (bortsett från i relation till de italienska idealisterna) är dock ett perspektiv som saknats. Tvärtemot Collingwoods egen vilja att behandla de olika kunskaps- och erfarenhetsformerna som delar av en större enhet görs också mycket forskning utifrån en aspekt av Collingwoods författarskap, vanligast har varit utifrån hans historieteoretiska arbeten, men på senare tid har även hans politiska tänkande kommit mer i förgrunden. I min avhandling kommer jag att fokusera på Collingwoods övergripande ambition att visa på kunskapens enhet, dess praktiska natur, och hur de olika erfarenhetsformerna (religion, naturvetenskap, estetik, filosofi, historia) hänger samman. Eftersom Collingwoods projekt tydligt var influerat av den idealistiska traditionen inom filosofin och avsett som ett motstånd mot den dominerande realismen, den logiska positivismen och den framväxande analytiska filosofin, menar jag också att Collingwoods tänkande måste förankras i den historiska kontexten. Att inte göra det riskerar att missa vilka praktiska samtida utmaningar Collingwood faktiskt avsåg sitt tänkande utgöra ett svar på.