I morse klev jag på bussen för att, som vanligt på lördagar, åka till mitt klättergym för att bouldra. Åkturen tar 40 minuter och, som vanligt, satte jag mig och läste. Någon station senare kom en man fram om ursäktade att han störde. Han ville uttrycka sin glädje över att se mig läsa. ”Ingen gör det längre! Jag har fyra söner som alla gått på universitetet. De läser aldrig böcker.”
Som universitetslärare hör man ofta klagomål på såväl studenternas läs- som skrivförmåga, men jag är inte så säker på att kvaliteten på studenters läsande och skrivande behöver vara ett problem. Det handlar snarast, som mannen på bussen observerade, om inställningen. Så länge man drivs av en nyfikenhet, kunskapstörst, vilja att lära sig och utvecklas intellektuellt och är beredd att arbeta för det, tänker jag att det sannolikt kommer gå bra även för universitetsstudenter som initialt har lite svårt för att läsa (och att skriva, men nu är det främst läsning jag vill tala om, väl medveten om att de hänger ihop). Har man noll intresse av böcker ser det mörkt ut.
Nyfikenhet och kunskapstörst kan förstås stillas på andra sätt än genom böcker (eller annan tryckt text), men jag tror att boken sticker ut för att den är mer intellektuellt krävande än en wikipediaartikel, en chattkonversation med en generativ ai, en youtubevideo, eller en podd. Vill man inte utvecklas till en läsande människa är inte universitetet, särskilt inte humanistiska fakulteten, rätt ställe att vara på.
Jag har tidigare skrivit om att jag aldrig avsåg att bli forskare, utan bara studerade utifrån intresse och utan mål. Att jag ändå snubblade in på forskarbanan har nog mycket att göra med det maniska läsande som följt mig genom livet enda sedan lågstadiet. Jag minns fortfarande hur magiskt det kändes när jag på Huddinge bibliotek för första gången gick från barnavdelningen till ungdomsavdelningen för att låna Howard Pyles Robin Hood, trots att jag redan hört den på kassettbok hur många gånger som helst. Att läsa den själv var något annat än att lyssna. Det var mer personligt. Det var att göra berättelsen till sin egen.
Mitt läsande var huvudsakligen skönlitterärt till gymnasiet då jag började läsa en del på temat ”politik och samhälle”. Sedan jag blev forskare är det facklitteraturen som dominerar. Till skillnad mot skönlitteratur läser jag alltid facklitteratur med en penna i handen. Jag gör understrykningar och ibland små kommentarer i marginalen, men för att komma ihåg och processa det jag läst behöver jag också skriva något om det. Det tar alltid emot. Min läsmani driver mig ständigt till nästa bok. Att kasta mig in i något nytt från min växande att-läsa-lista är mycket mer lustfyllt än den tidskrävande processen att gå igenom anteckningar i något jag redan läst för att sedan skriva ner det viktigaste i ett dokument jag kanske aldrig öppnar igen.
Ett skäl till att jag startade bloggen var att skapa en drivkraft för mig själv att processa och skriva om det jag läst, och många inlägg har också kretsat kring enskilda böcker. Under det senaste året har jag dock tappat kontrollen över min läsmani en aning och högen med böcker jag läst och antecknat i, men inte gått tillbaka till för att processa och skriva något om, har vuxit till sig. Inte blir det bättre av att jag även har ett par olika böcker jag påbörjat till följd av att jag inte kunnat bestämma mig för vilken av dem jag ska prioritera. Bilden nedan visar böckerna jag borde avsluta och gå igenom – inklusive den jag läste på bussen i morse, Daniel Rodgers Age of Fracture.
Tur ändå att det är sommar – läsandets bästa tid på året! Förhoppningsvis ska jag under kommande veckor lyckas arbeta mig igenom ett par av böckerna i högen för att eventuellt skriva blogginlägg om dem och sedan äntligen ställa tillbaka dem i bokhyllan (om jag lyckas göra plats för dem). Det enda som skulle kunna hindra mig är de böcker jag igår beställde fram till mitt lokala bibliotek …
Efter humanismen 