Kategori: Idéhistoria

Vad vi homo sapiens ägnat merparten av vår tid åt sedan vi uppstod för närmare 300 000 år sedan är högst oklart. Den första storskaliga utvandringen från Afrika ägde rum för ungefär 55 000 år sedan. Enligt standardberättelsen kom vi därefter att föra en omkringströvande jägar och samlar-tillvaro i grupper om upp till 40 personer, tills det för runt 12 000 år sedan var dags att sluta vandra och istället bli bofast. Bakgrunden var att att det skett en drastisk uppvärmning av av planeten som medförde goda möjligheter att odla sådant som vete, särskilt i mellanöstern (”den bördiga halvmånen”). Därmed kunde vi börja äta smörgås, som ju är objektivt supergott.

”Jordbruksrevolutionen” gav överflöd och gjorde att vi började leva i samhällen som medförde hierarkier och behov av administration, och därmed skriftspråk. Förhistorien var över och historien gjorde entré. Vi kunde öka vårt materiella välstånd och blev fler. Den nya ensidiga konsthållningen hade visserligen hälsomässiga nackdelar och bofastheten medförde ökad utsatthet för virus från djuren vi domesticerat, men ändå: Vi fick civilisationer! Och sedan dess har historien tuffat på i den utstakade riktningen och det är inte mycket man kan göra åt den saken.

Eller?

Den svepande historieskrivningen vi känner igen från populära böcker av Jared Diamond, Francis Fukuyama, Steven Pinker och Yuval Noah Harari är visserligen fascinerande, men är den korrekt? Nej, menar den bortgångne antropologen och anarkistiske aktivisten David Graeber och arkeologen David Wengrow. I Början på allt: En ny historia om mänskligheten (2021) argumenterade de för att den gängse bilden av homo sapiens förhistoria inte bara är felaktig, utan också negativa politiska konsekvenser eftersom den framställer det som vårt nuvarande sätt att organisera samhällen är oundvikligt. Deras tegelsten till bok öppnar för en mer intressant och pluralistisk historieskrivning som lättar förhistoriens börda, ger riktlinjer för nya historievetenskapliga frågeställningar, och samtidigt öppnar nya framtidshorisonter. Svindlande!

Graeber och Wengrow beklagar att i princip alla förhistoriska synteser utgår från frågan om ojämlikhetens ursprung och tenderar att bygga på antingen det Hobbesianska (höger)perspektivet att i ”naturtillståndet” är livet ”nasty, brutish, and short” och att vi därför behöver samhället som skydd, eller det  Rousseauska (vänster)perspektivet att naturtillståndet är fritt och ljuvligt, men likväl måste offras när vi oundviklingen blir del av samhället. Trots de motsatta utgångspunkterna framställer anhängare av båda perspektiven det som att jägar-samlarsamhället var egalitärt, men att jordbrukssamhället var ofrånkomligt och nödvändigtvis måste medföra införande av privat egendom, sociala hierarkier och ojämlikhet.

De senaste decenniernas arkeologiska evidens säger dock något annat. Vi kan inte längre – i brist på evidens – utgå från att de tidigaste människorna inte gjorde något socialt, politiskt och kulturellt intressant. De var trots allt kognitivt och intellektuellt lika oss. Ändå brukar det framställas som att förhistoriens aktörer alla var likadana, saknade vilja och agens och styrdes av sin natur. Den lilla evidens som finns pekar ändå mot att en mångfald av social organisering genom historien, vilket underminerar idén om en ”ursprunglig” samhällsforms existens.

Lika lite som det går att finna ett ursprung till staten, civilisationen eller mänskligheten, går det att finna det till den sociala ojämlikheten som är en följd av gradvisa, homogena och slingriga processer. Därmed är ojämlikheten inte en ofrånkomlig och nödvändig följd av samhällslivet. Inledningsvis utgick Graeber och Wengrow själva från frågan om ojämlikhetens ursprung, innan de kom att anse den ofruktbar. De går igenom mängder av ny forskning om förhistoriska samhällen för att visa att även mindre samhällen kunde vara ojämlika, att större inte alltid var det, och att det funnits samhällen där man alternerat mellan hierarkiska och egalitära modeller. Människans historia är mer pluralistisk än vi föreställt oss.

En intressant sak Graeber och Wengrow tar upp är att tidiga samhällen ofta tycks ha ägnat sig år ”schismogenes”, alltså att positionera och kontrastera sig mot sina grannar. Exempelvis att aristokratier uppstod i kontrast till närliggande jämlika samhällen. Om ett samhälle hade slavar, kunde ett närliggande välja att inte ha det för att uttrycka sin särart, och så vidare. Om vi istället för att fokusera på de tidigaste samhällena i mellanöstern tittar på Centralamerika finner vi exempel på att de mest befolkade platserna knappt hade byråkrati, som vi annars förknippar med större samhällen. Vi vet även att det fanns samhällen där man började odla, men sen gav upp det. Därtill vet vi att inte alla människor levde i mindre grupper innan ”jordbruksrevolutionen”, men av obegripliga skäl brukar de större samhällen vi funnit spår av inte klassifieras som ”städer” eller ”civilisationer”, vilket säger något om begreppens otillräcklighet. Särskilt ”civilisation” är mindre lyckat, eftersom vi enbart använder det för att referera till ojämlika samhällen – då framstår det också som att ojämlikhet måste vara civilisationens pris.

Jordbruket och domesticeringen av djur och växter infördes alltså inte genom en ”revolution”. Det tog ett par tusen år och var en slingrig process. Fokuset på den bördiga halvmånen till trots uppstod jordbruket inte på en plats, utan arkeologer har identifierat upp till 20 olika områden spridda över världen där man oberoende av varandra ägnade sig åt domesticering. I många samhällen rörde det sig dock snarare om trädgårdsodling än jordbruk – gränsen mellan dem är flytande – och ofta samexisterade jordbruk med jägare-samlare aktiviteter. Det var alltså inte en snabb, tydlig och självklar övergång från ett försörjningssätt till ett annat. Dessutom ledde inte jordbruk med nödvändighet till ojämlikhet och sociala hierarkier. Och inte heller skriftspråk, administration, konst och filosofi, och annat vi förknippar med ”civilisation”.

Bokens mest spännande figur är 1600-talsmannen Kandiaronk, som vi känner genom hans alter ego ”Adario” skildrat av Baron de Lahontan i hans vid tiden populära ”dialoger” som sannolikt lästes av flera upplysningsfilosofer. Kandiaronk var representant Wendat-folket, som höll till på gränsen mellan dagens Kanada och USA. Han var en skarp kritiker av kolonialmakternas ojämlika samhällen och levnadssätt. Kandiaronk och andra, ofta namnlösa, från den amerikanska ursprungsbefolkningen, vars röster främst bevarats genom de 71 volymer jesuiterna skrev om ”Nya världen”, vittnar ett fritt (även i sexuell mening) folk som är duktiga på att konversera och resonera. De gör sig lustiga över kristendomen och klandrar kolonialmakterna för deras girighet, fåfänga, underkastelse och att de måste ha ett rättsväsende för att uppföra sig. I kontrast skriver Graeber och Wengrow att ursprungsbefolkningens samhällen kan beskrivas som ”baskommunistiska”, med vilket de menar att trots existensen av privat ägande, så levde man enligt principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Till skillnad mot i Europa tillät man inte svält och fattigdom.

Graeber och Wengrow menar att ”ursprungsbefolkningens kritik” utgjorde ett viktigt bidrag till socialt tänkande, men att detta förbisetts av idéhistoriker, som istället gett credd för idéer om individuell frihet, ömsesidig hjälp, politisk jämlikhet, skepsis mot religion och vikten av diskussion över en slät kopp kaffe och ett stycke tobak till upplysningstänkare som Montesquieu och Voltaire. ”Ursprungsbefolkningens kritik” är vidare viktig att förstå eftersom det var som svar på den som A.R.J. Turgot och Adam Smith lade grunden för den världshistoriska teori enligt vilken framsteg beror på teknik och kortfattat kan sammanfattas i formeln: jägare-samlare samhällen -> samhällen med boskap -> jordbrukssamhällen -> civilisationer. Enligt detta fyrkantiga och deterministiska utvecklingsschema som fortfarande lever kvar i folks historiemedvetande och därmed påverkar vår kollektiva och individuella självförståelse är utvecklingen positiv, trots att den med nödvändighet måste medföra ojämlikhet och hierarkier.

Istället för att fokusera på jämlikhet riktar Graeber och Wengrow blicken mot frihet. De menar att vad ursprungsfolk har gemensamt med förhistoriska människor som levde i samhällen vi brukar kalla ”egalitära” är att de inte betraktade jämlikhet i sig som särskilt viktig. Däremot var autonomi centralt. En central tes i boken gäller just tidiga människors syn på frihet. De tycks ha betraktat rörelsefrihet, friheten att inte lyda och friheten att skapa och omorganisera sociala relationer som självklara. Dessa hänger ihop eftersom att vi utan friheten att bryta upp även förlorar friheten att inte lyda, då vi måste rätta oss efter den gemenskap vi inte kan lämna. Därmed förlorar vi också friheten till att ägna oss åt sociala experiment. Graeber och Wengrow sörjer förlusten dessa friheter och frågar sig hur det kommer sig att de framstår som otänkbara idag och istället har ersatts av ideal som politisk konkurrens, byråkrati, våldsmonopol och kontroll över territorium och information? Eller som de återkommande uttrycker det: Hur körde vi fast och låste oss i samtidens ”begreppsliga bojor”?

Ett svar menar de alltså går att finna i den historiska utvecklingsmodell som framställer det som att dagens samhällen inte bara var oundvikliga utan med nödvändighet måste baseras på ovan nämnda dominansformer. Det är alltså därför Graeber och Wengrow lägger så stor vikt i att motbevisa den modellen och ersätta den med en mer pluralistisk som också utmanar hur vi förstår begrepp som ”jordbruk”, ”stat”, ”civilisation”, ”samhäll” och ”frihet”. Det frigör oss från en förhistorisk börda, visar på kontingensen i våra samtida politiska och sociala organisationsformer och öppnar därmed nya framtida möjlighetshorisonter.

Början på allt är en viktig och inspirerande bok som (det uppfriskande anarkistiska anslaget till trots) fått stort genomslag, men så klart en del kritik (se bokens Wikipedia-sida för en bra sammanfattning av dess mottagande). En invändning gäller bokens otydliga metod, en annan att svaret på frågan om hur vi kört fast rimligen också borde ta i beaktande sådant som kapitalismen, industrialiseringen, västvärldens plundring av kolonierna och klimatkrisen, vilka berörs mycket knapphändigt. Med det sagt inspirerar Graeber och Wengrow ändå genom sitt betonande av behovet av nya begrepp – vad kallar vi till exempel en icke-toppstyrd stat? – vidgad fantasi, sociala experiment och djärva omtolkningar av historien. En reviderad historieskrivning som bygger på ny arkeologisk och antropologisk forskning har enligt dem möjligheten att inte bara förändra våra begrepp och vårt historiemedvetande, utan tvinga oss att ändra uppfattning om vilka vi är och kan bli och hur vi ska leva tillsammans. Jag har svårt att inte älska en akademisk bok och vetenskaplig syntes med så storslagna ambitioner.