Etikett: Digital Humaniora

Rapport från Svenska historikermötet

Var tredje år arrangeras Sveriges största konferens för historiker, Svenska historikermötet. Den 6–8 maj var det dags igen. Då samlades runt 500 historiker på Malmö universitet för att nätverka, diskutera och presentera pågående och avslutade forskningsprojekt.

Idéhistoria som metadisciplin
Jag arrangerade en session om idéhistorieämnets identitet och förhållande till andra närliggande ämnen. Utgångspunkten var publiceringen av läroboken Att skriva idéhistoria. Min medredaktör Frits Gåvertsson höll en presentation utifrån sitt bokkapitel om olika sätt att skriva idéhistoria. Ingrid Dunér höll en presentation om att skriva vetenskapshistoria, utifrån sitt och Jimmy Jönssons kapitel på det temat.

Eftersom vi inte ville att sessionen enbart skulle bli bokreklam hade vi även bjudit in Tintin Hodén som höll en presentation om hur hon som idéhistoriker forskar om konsthistoriska teman. Som kommentator hade vi bjudit in Annelie Drakman, som på ett inspirerande sätt knöt ihop presentationerna och diskuterade vårt ämnes syften.

Någon fast kärna i idéhistorieämnet lyckades vi dock inte landa i (själv tror jag inte någon sådan existerar). Idéhistoria är et tvärvetenskapligt ämne – kanske en metadisciplin? – som undersöker hur olika vetenskaper och kunskapsformer relaterar till varandra och hur det har förändrats historiskt. Det är en generalistisk motkraft till vetenskapens specialisering som bygger broar mellan olika kunskapskulturer och undersöker hur dessa och våra begrepp förändras över tid.

Någon i sessionen föreslog att idéhistoria därför kan ge andra discipliner fast mark, genom att hjälpa dem få syn på sig själva. Därtill kan vi bidra till att göra det bekanta främmande och att återupptäcka idéer och begrepp i det förflutna som kan ges nya användningsområden. Idéhistoria bidrar till också vår orienteringsförmåga i en snabbt föränderlig samtid.

Historiker och det digitala
Förutom vår egen session inspirerades jag bland annat av en om 1800-talets delningskultur, som behandlade den vanliga praktiken att under seklet kopiera och återge textpassager i dagspressen. Det vill säga: en tidning publicerade en nyhet, berättelse eller notis – andra tidningar stal och återgav den, ibland i något reviderad form. Den praktiken upphörde i början av 1900-talet, då copy right-lagar infördes. Jag fick lära mig att det digitala verktyget Text reuse kan användas för att spåra det förflutnas ”textkedjor”.

Konferensens öppningspanel behandlade digitalisering och frågan om vi nu befinner oss i ett ”postdigitalt tillstånd”. Med det menas inte att digitaliseringen är över, utan snarare att vi fått en mer kritisk och nyanserad inställning till den. Det mest uppenbara exemplet på det är samtida debatter om digitala verktyg i skolan och sociala mediers eventuella negativa sidor och behovet av att införa åldersgränser för dessa.

Men även för historiker, som i regel gläds åt att gamla dokument tillgängliggörs online, finns det skäl till kritisk eftertanke. Norge ligger långt före Sverige vad gäller digitisering av böcker, vilket jag fick lära mig är följden av en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. När industrier i Mo i Rana lades ner behövde arbetslösa människor sättas i arbete och jobbet blev att just digitisering av böcker. Ett problem med det är att det krävde att enorma energislukande serverhallar byggdes. Ett annat problem är att de digitala formaten måste förnyas med jämna mellanrum. Uppkomsten av nya format innebär att gamla blir föråldrade och ibland mycket svåra att komma åt. Vi har, som någon i panelen uttryckte det, en växande kyrkogård av oanvändbara databaser.

Det nyliberala kunskapssamhällets historia
Jag var även på sessioner som presenterade forskningsprojekt om kunskapssamhället, marknadens historia och nordisk nyliberalism. Här behandlades vardagskapitalism, hur entreprenörskap och kreativitet kommit att bli dygder, samt problemet med samhällets växande besatthet av att mäta kvalitet med kvantitativa mått.

Jag fick äntligen lära mig vad ”finansialisering” betyder. Det handlar om att finansmarknaden sedan 1990-talet fått allt större inflytande över ekonomin, på både mikro- och makronivå. Privatiseringar genomförs, hushållens skulder ökar och människor börjar bli allt mer engagerade i privatekonomi och värdepappersinvesteringar. Risktagande och ansvar förflyttas från staten till individen. Fler människor får möjlighet att ta lån och därigenom att skuldsätta sig, vilket av förespråkarna framhålls som en utjämningsmekanism. Finansmarknadens aktörer börjar under 90-talet att allt mer betona att det är en risk att inte våga ta risker. Visst, du kan förlora pengar på fonder och aktier – men om du inte köper dem riskerar du att missa att tjäna pengar! Marknaden lyfts, med nyliberal logik, allt mer fram som demokratins centrala arena.

Historievetenskapens sublima objekt
En session hade temat ”Arkiven och historikerna”. Den behandlade bland annat hur perioden 1880–1950 kännetecknades av nära integration mellan historievetenskapen och arkiven (det är då Riksarkivet och landsarkiven etableras). Under efterkrigstiden blir arkivvetenskapen ett självständigt ämne, arkivsektorn växer och vi får en mer aktiv arkivpolitik. Efter 1990 sker en akademisering och professionalisering av arkivvetenskapen och det krävs nu minst 60 högskolepoäng för att bli arkivarie. Digitaliseringen ökar och det talas mer om ”informationsförvaltning”. Glappet mellan historievetenskapen och arkiven ökar och allt färre arkivarier har forskarutbildning, vilket kan vara ett hot mot arkiven som forskningsinfrastruktur.

Historiker har ibland en tendens att behandla arkiv som en neutral plats. Vårt kritiska sinne riktas mot arkivets handlingar, inte arkivet självt. Vi glömmer lätt att ställa frågor om vad som gallrats, varför det som finns bevarats och hur saker ordnats. Vi behöver inte bara källkritik, utan arkivkritik. I annat fall riskerar att arkiven att betraktas som historievetenskapens sublima objekt.

Idéhistoria i förvandling 5: Digitalhistoria

Historien förlängs varje ögonblick och det finns idag fler aktiva historiker än någonsin tidigare. Detta innebär att historikerns potentiella källmaterial är ständigt växande. Likaså den mängd tidigare forskning historikern måste förhålla sig till. Tack och lov har digitaliseringen av arkivmaterial, dagspress, tidskrifter och böcker gjort historikerns (liksom många andra forskares) arbete smidigare. Materialet blir mer åtkomligt och många gånger även sökbart, vilket underlättar när vi ska navigera i det. Att orientera sig bland databaser och digitala kataloger – och att använda dem på bästa sätt när man väl hittat rätt – är dock inte helt lätt och att öva oss själva och våra studenter i detta är en viktig utmaning för historiker idag.

Digitaliserat källmaterial och korpus (alltså textsamlingar sammanställda i ett visst syfte) medför metodologiska möjligheter som potentiellt kan effektivisera arbetet och möjliggöra storskalig forskning och historiska synteser. Genom digitala metoder kan vi göra fjärrläsningar (distant readings) som kan komplettera eller kombineras med humanisters traditionella närläsningar (close readings). Digitalisering möjliggör även (inte alltid oproblematisk) visualisering samt kvantifiering och därmed generalisering. Det kan även hjälpa oss att exempelvis urskilja konjunkturerna för ett visst begrepp. I detta fall är det lätt att på några minuter ta fram statistik. Genom Google ngram eller Hathi Trusts bookworm kan man notera att begreppet ”liberalism” i engelskan ökar kraftigt efter 1859, då det liberala partiet bildas och John Stuart Mills Om Friheten publiceras. Genom att söka i Mediearkivet eller Svenska tidningar ser jag att begreppet ”vänsterliberalism” ökat i svensk press sedan 2017 och att ”kulturmarxist” slog igenom strax efter Anders Behring Breiviks terrordåd i Oslo 2011. Genom Hansard corpus of British parliament noterar jag att förekomsten av ”crisis” ökade kraftigt i det brittiska parlamentet under 1910-talet. Dessa korpus och metoder förbättras ständigt, men är inte fläckfria. Dessutom säger ju ords frekvens inget om dess användning, vilket ofta är vad historikern vill komma åt. Jag menar ändå att dessa metoder kan fungera som stöd i våra analyser eller hjälpa oss att identifiera intressanta brytpunkter som förtjänar att undersökas närmare.

När jag häromveckan var på ett digitalhistoriskt seminarium på temat ”When did Digital History start?” drogs startpunkten hela vägen tillbaka till Frank Owsleys Plain Folk (1949). Det sades att kvantitativ och statistisk, särskilt ekonomisk och socialhistoria, växte under 1950-talet, för att de följande två decennierna gå under beteckningen Cliometrics. Under 1980-talet kom mjukvara för historiker och under 1990-talet databaser. I nyutkomna numret av Lychnos, som har tema digital historia, framhålls skapandet av Virginia Center for Digital History 1997-1998 som en central händelse. Sedan dess har digitalhistoria (och digital humaniora) fått en allt mer etablerad infrastruktur. I Sverige är det nyligen upprättade Huminfra ett exempel. Under 2000-talet har vi även fått texter som genom OCR-teknik är digitalt sökbara, samt digitaliserade källor genom exempelvis Europeana och Google books. Anarkistiskt lagda akademiker gläds över nystartade Anna’s Archive. Som nybliven släktforskare är jag tacksam över ArkivDigital. När jag skrev min avhandling var det otroligt hjälpsamt att ha alla John Deweys utgivna texter och privata korrespondens tillgänglig digitaliserad och sökbar genom InteLex Past Masters.

Digitaliseringen har legat till grund för en mängd nya metoder som fjärrläsning och temamodellering (topic modeling), samt lett till att historiker lär sig programmering i exempelvis AntConc, Python och R. När man använder termen ”digitalhistoria” åsyftar man vanligen historiker som ägnar sig åt dylikt, vilket ligger utanför vad historiker konventionellt sysslar med. Men eftersom alla historiker i någon mån använder digitala resurser i växande utsträckning har det ifrågasatts om begreppet alls behövs (vilket har fått vissa att istället tala om ”computational history”). Denna typ av forskning har givetvis kritiserats. Dels för att försöka förvandla historia till ”hard science”, dels för att låta metoderna, verktygen och materialtillgången styra forskningsfrågorna. Kritiken är rimlig. Jag har sett många exempel på coola visualiseringar och grafer, men ännu inte exempel på någon riktigt intressant forskning (men så har jag heller en fullständig överblick av fältet). Ändå är jag hoppfull och tror att de digitala metoderna kommer hjälpa oss att göra storskaliga analyser och upptäcka mönster och teman som leder till ny intressant forskning.

Överlag tror jag digitaliseringen bär med sig mycket positivt för historievetenskapen och jag hoppas att vi forskare blir bättre på att hålla oss ajour med utvecklingen och att ta upp digitaliseringens möjligheter i undervisningen. Även vi icke-programmerande historiker kan ha stor nytta av digitala verktyg i arbetet. Själv använder jag Ulysses att skriva i; Zotero för referenshantering och att kategorisera, läsa och anteckna i pdf:er; Grammarly för att skriva bättre engelska; och Tropy för att hantera fotografier av arkivmaterial. (De tre sistnämnda är gratis.) Jag har även lekt lite med analys och visualisering i Voyant Tools. Har man ett omfattande fotograferat arkivmaterial som man vill göra sökbart finns det många som talar varmt om DEVONthink.

En viktig utmaning är att samtidshistoriker snart kommer att behöva lära sig arbeta med källor som från början är digitala, som bloggar och innehåll i sociala medier, en annan är att berätta historien om det digitala, dess plats i kulturen och dess begrepp. I och med att offentligheten blir allt mer digital kräver det även att historiker tar plats på digitala arenor och paketerar sin expertis för att passa olika forum som bloggar, poddar och i sociala medier. Hur ska vi historiker förhålla oss till och bidra till förståelse av det digitala samhället? Vilka digitala verktyg och resurser ska vi använda och hur? Och vilka digitala arbetssätt ska vi lära ut till våra studenter? Dela gärna med er av tankar, digitala favoritverktyg och -resurser i kommentarsfältet.

Om posthumaniora och posthumanism

”I saw the greatest minds of my generation destroyed by posthumanistisk teori.” Med denna blinkning till Allen Ginsbergs Howl avslutar Viola Bao en artikel i DN (190525) om den posthumanistiska teorins inflytande i svenska kulturtidskrifter som Aiolos, OEI, 10TAL och Glänta. Utan att vara allt för insatt i fältet har jag förhållit mig nyfiket kritiskt till såväl posthumanism som de besläktade fälten nymaterialism och ekokritik. Detta hänger samman med att jag hyser viss skepsis mot delar av poststrukturalistisk teori och miljöhumaniora.

Klimatförändringarna ska tas på största allvar och om humanister och kulturarbetare kan bidra till att bekämpa dem är det alldeles utmärkt. Men, som Bao påpekar, den posthumanistiska teorin tenderar att ignorera klimatkrisens sociala, materiella och politiska orsaker och följder. Det finns goda skäl att förkasta antropocentrism och förställningen om mänsklig exceptionalism, som ligger till grund för traditionell humanism och humaniora. Att dikotomin mellan människan och andra arter inte är så skarp som vi länge velat tro har exempelvis Frans de Waals forskning påvisat, och det inflytelserika begreppet ”antropocen” pekar på att människans och naturens öde är mer sammanflätat än vi länge trott. Dessa exempel har dock inget med posthumanism att göra, som snarare är en vidareutveckling av poststrukturalistisk teori och därför lider av samma ogenomträngliga elitistiska jargong. Hjältarna heter Gilles Deleuze och Donna Haraway och den kanske mest kända förespråkaren är Rosi Braidotti. Bao framhåller att posthumanister tycks mena att klimatkrisen går att härleda till ”naturbegreppet”, vilket leder till en problematisk avpolitisering av vår tids mest akuta politiska fråga. Centrala frågor som frihandel, fossilindustrin, kapitalismen, produktion och tillväxt lämnas helt åt sidan av posthumanisterna. Av denna anledning är också Paul Mason kritisk mot posthumanismen.

Min skepsis mot posthumanismen till trots tror jag ändå att det ligger något i att de omförhandlingar som just nu sker gällande relationen mellan människan, natur och andra arter är välkomna och att de utmanar traditionell humaniora. Jag lutar därför åt att hellre tala om ”posthumaniora” än ”posthumanism”, men menar då att precis som att posthumanism inte ska förstås som ett förkastande av humanismen, ska inte posthumaniora förstås som ett förkastande av humaniora. Det handlar snarare om att rikta uppmärksamheten mot de utmaningar som humanioras traditionella föreställningar, praktiker och studieobjekt står inför idag. Dessa kommer dels från posthumanismen, dels från de nya tekniker och metoder som förknippas med digital humaniora. Om man med digital humaniora enbart vill peka på de nya metoder som blivit tillgängliga för humanister är begreppet trivialt. Likaså om man vill peka på att människans förhållande till ny teknik bör vara av intresse för humanister. Självklart ska vi intressera oss för detta och självklart ska vi använda oss av de metoder som bäst hjälper oss att besvara våra frågeställningar. Om dessa metoder även kan underlätta våra samarbeten (t.ex. med hjälp av videomöten, humanistiska laboratorier, diverse appar och program) är det väl toppen! Om man istället menar att just frågeställningarna och studieobjekten – förutom metoderna – skiftar så pass mycket med den digitala tekniken att det man gör inte längre kan beskrivas som (traditionell) humaniora tenderar digital humaniora att uppfattas som mer provokativt.

I posthumaniora finns potentiella öppningar mot nya tvärdisciplinära möjligheter, som i mötet mellan naturvetenskap och humaniora i ”miljöhumaniora”. Samtidigt finns i detta fält en risk för att humaniora reduceras till en hjälpdisciplin till naturvetenskapen; ett verktyg för att föra ut dess resultat. Frågan är hur humaniora kan utvecklas för att fortsätta vara relevant utan att förlora sin egenart. Bör antropocen medföra en förändring i hur vi förhåller oss till tid och historieskrivning? Hur ser en humaniora ut som förkastar idén om människans särställning och inser att vi delar vårt öde med andra arter och planeten i stort? Hur kan humaniora bättre hjälpa oss att förstå våra komplexa relationer till naturen, teknik och andra arter? Mina tankar i dessa frågor är mycket tentativa och skissartade, men jag tror att det är saker vi humanister behöver fundera kring framöver. Detta är bara ett första försök att sätta fingret på en del frågor jag grubblat över utan att riktigt ha kommit fram till någon klar uppfattning eller något tydligt svar. Fortsättning lär följa.

Uppdatering 190621: Sen jag skrev inlägget ovan har Filosofiska rummet sänt ett program på tema posthumanism. Medverkade gjorde Cecilia Åsberg från The posthumanities hub, filosofen Jonna Bornemark och Erik van Ooijen, som var redaktör för Aiolos nya nummer om växtsjälen. Programmet kretsar kring frågor om förhållandet mellan människor, andra arter och växter, frågor om vad en individ är, hur vi ska förstå agens, vilka som har en själ och vad en sådan är.

Jag delar kritiken av människans överordning (antropocentrism) och av dikotomierna natur och kultur, naturligt och onaturligt som lyfts i programmet, men tror inte man ska överbetona betydelsen av att bryta ner dessa. Det är tråkigt att filosofiska rummet har en tendens att bjuda in gäster som är överens om i princip allting. En kritisk röst hade behövts. Erik van Ooijen får visst mothugg när han uttrycker en kritik av rättighetsbegreppets antropocentrism, men hade kunnat kritiserats hårdare på den punkten. Han uttrycker också en preferens för kontemplativ humaniora gentemot problemlösande, som också hade kunnat leda till en mer kritisk diskussion. Om vi anser att antropocentrismen och miljökrisen är faktiska problem borde vi väl försöka lösa dessa, snarare än att bara kontemplera över dem? Jag upplever problemet med posthumanismen är just denna tendens till en intellektualistisk hållning med avsaknad av koppling till politik, etik och den materiella verkligheten.