Historia – Efter humanismen

Rapport från Svenska historikermötet

Var tredje år arrangeras Sveriges största konferens för historiker, Svenska historikermötet. Den 6–8 maj var det dags igen. Då samlades runt 500 historiker på Malmö universitet för att nätverka, diskutera och presentera pågående och avslutade forskningsprojekt.

Idéhistoria som metadisciplin
Jag arrangerade en session om idéhistorieämnets identitet och förhållande till andra närliggande ämnen. Utgångspunkten var publiceringen av läroboken Att skriva idéhistoria. Min medredaktör Frits Gåvertsson höll en presentation utifrån sitt bokkapitel om olika sätt att skriva idéhistoria. Ingrid Dunér höll en presentation om att skriva vetenskapshistoria, utifrån sitt och Jimmy Jönssons kapitel på det temat.

Eftersom vi inte ville att sessionen enbart skulle bli bokreklam hade vi även bjudit in Tintin Hodén som höll en presentation om hur hon som idéhistoriker forskar om konsthistoriska teman. Som kommentator hade vi bjudit in Annelie Drakman, som på ett inspirerande sätt knöt ihop presentationerna och diskuterade vårt ämnes syften.

Någon fast kärna i idéhistorieämnet lyckades vi dock inte landa i (själv tror jag inte någon sådan existerar). Idéhistoria är et tvärvetenskapligt ämne – kanske en metadisciplin? – som undersöker hur olika vetenskaper och kunskapsformer relaterar till varandra och hur det har förändrats historiskt. Det är en generalistisk motkraft till vetenskapens specialisering som bygger broar mellan olika kunskapskulturer och undersöker hur dessa och våra begrepp förändras över tid.

Någon i sessionen föreslog att idéhistoria därför kan ge andra discipliner fast mark, genom att hjälpa dem få syn på sig själva. Därtill kan vi bidra till att göra det bekanta främmande och att återupptäcka idéer och begrepp i det förflutna som kan ges nya användningsområden. Idéhistoria bidrar till också vår orienteringsförmåga i en snabbt föränderlig samtid.

Historiker och det digitala
Förutom vår egen session inspirerades jag bland annat av en om 1800-talets delningskultur, som behandlade den vanliga praktiken att under seklet kopiera och återge textpassager i dagspressen. Det vill säga: en tidning publicerade en nyhet, berättelse eller notis – andra tidningar stal och återgav den, ibland i något reviderad form. Den praktiken upphörde i början av 1900-talet, då copy right-lagar infördes. Jag fick lära mig att det digitala verktyget Text reuse kan användas för att spåra det förflutnas ”textkedjor”.

Konferensens öppningspanel behandlade digitalisering och frågan om vi nu befinner oss i ett ”postdigitalt tillstånd”. Med det menas inte att digitaliseringen är över, utan snarare att vi fått en mer kritisk och nyanserad inställning till den. Det mest uppenbara exemplet på det är samtida debatter om digitala verktyg i skolan och sociala mediers eventuella negativa sidor och behovet av att införa åldersgränser för dessa.

Men även för historiker, som i regel gläds åt att gamla dokument tillgängliggörs online, finns det skäl till kritisk eftertanke. Norge ligger långt före Sverige vad gäller digitisering av böcker, vilket jag fick lära mig är följden av en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. När industrier i Mo i Rana lades ner behövde arbetslösa människor sättas i arbete och jobbet blev att just digitisering av böcker. Ett problem med det är att det krävde att enorma energislukande serverhallar byggdes. Ett annat problem är att de digitala formaten måste förnyas med jämna mellanrum. Uppkomsten av nya format innebär att gamla blir föråldrade och ibland mycket svåra att komma åt. Vi har, som någon i panelen uttryckte det, en växande kyrkogård av oanvändbara databaser.

Det nyliberala kunskapssamhällets historia
Jag var även på sessioner som presenterade forskningsprojekt om kunskapssamhället, marknadens historia och nordisk nyliberalism. Här behandlades vardagskapitalism, hur entreprenörskap och kreativitet kommit att bli dygder, samt problemet med samhällets växande besatthet av att mäta kvalitet med kvantitativa mått.

Jag fick äntligen lära mig vad ”finansialisering” betyder. Det handlar om att finansmarknaden sedan 1990-talet fått allt större inflytande över ekonomin, på både mikro- och makronivå. Privatiseringar genomförs, hushållens skulder ökar och människor börjar bli allt mer engagerade i privatekonomi och värdepappersinvesteringar. Risktagande och ansvar förflyttas från staten till individen. Fler människor får möjlighet att ta lån och därigenom att skuldsätta sig, vilket av förespråkarna framhålls som en utjämningsmekanism. Finansmarknadens aktörer börjar under 90-talet att allt mer betona att det är en risk att inte våga ta risker. Visst, du kan förlora pengar på fonder och aktier – men om du inte köper dem riskerar du att missa att tjäna pengar! Marknaden lyfts, med nyliberal logik, allt mer fram som demokratins centrala arena.

Historievetenskapens sublima objekt
En session hade temat ”Arkiven och historikerna”. Den behandlade bland annat hur perioden 1880–1950 kännetecknades av nära integration mellan historievetenskapen och arkiven (det är då Riksarkivet och landsarkiven etableras). Under efterkrigstiden blir arkivvetenskapen ett självständigt ämne, arkivsektorn växer och vi får en mer aktiv arkivpolitik. Efter 1990 sker en akademisering och professionalisering av arkivvetenskapen och det krävs nu minst 60 högskolepoäng för att bli arkivarie. Digitaliseringen ökar och det talas mer om ”informationsförvaltning”. Glappet mellan historievetenskapen och arkiven ökar och allt färre arkivarier har forskarutbildning, vilket kan vara ett hot mot arkiven som forskningsinfrastruktur.

Historiker har ibland en tendens att behandla arkiv som en neutral plats. Vårt kritiska sinne riktas mot arkivets handlingar, inte arkivet självt. Vi glömmer lätt att ställa frågor om vad som gallrats, varför det som finns bevarats och hur saker ordnats. Vi behöver inte bara källkritik, utan arkivkritik. I annat fall riskerar att arkiven att betraktas som historievetenskapens sublima objekt.

Holismens historia – den populära versionen

Efter att ha publicerat två akademiska artiklar på engelska om holismens historia (båda fritt tillgängliga här och här) har jag nu också skrivit en kortare populär framställning om samma ämne i dagens Svenska Dagbladet under sektionen ”Under strecket”. Artikeln finns att läsa här (dock bakom betalvägg).

Vetenskap, andlighet & ideologi

Häromdagen utkom senaste numret av årsboken History of Intellectual Culture (HIC). Det är en utmärkt tidskrift som fick en nystart häromåret och föredömligt nog finns tillgänglig Open Access.

Min artikel, ”The Numinous, the Political, and the Epistemic: Analytical Categories for Exploring the Historical Intersections of Spirituality, Ideology, and Knowledge”, griper in i en kunskapshistorisk debatt om hur vi historiskt ska förstå och analysera kopplingarna mellan kunskap och andra fenomen. Som titeln avslöjar fokuserar jag på kopplingarna mellan (vetenskaplig) kunskap, andlighet och ideologi. I artikelns första del föreslår jag att vi bör närma oss detta med hjälp av tre analytiska kategorier: det epistemiska, det politiska och det numinösa. I den andra delen exemplifierar jag hur det analytiska ramverket kan användas genom att undersöka hur dessa fenomen samverkar inom holismen, exemplifierat genom Jan Smuts och Abraham Maslow.

Det har varit ett nöje att arbeta med HIC. Redaktörerna har varit tydliga i kommunikationen, snabba att svara på mejl och hjälpsamma med att uttolka och diskutera referentgranskarnas kommentarer. Det är också den granskningsprocess som jag hittills har lärt mig mest av. Dessutom stod tidskriften för språkgranskning, vilket jag önskar var normen.

Jag har inte hunnit läsa någon text i numret ännu, men noterar potentiellt spännande artiklar om genus och arkiv, transnationella kidnappningar, folklig aktiehandel, Franz Boas, europeiseringen av universitetet, reformuniversitetets historia och akademisk lek. Hur kan man annat än önska sig lästid!?

Rapport från en kunskapshistorisk konferens

Förra veckan medverkade jag på den andra internationella konferensen i kunskapshistoria. Denna gång arrangerad av LUCK i Lund, vilket är passande eftersom det är en av de världsledande platserna för kunskapshistoria; ett fält som vuxit fram under de senaste 10-15 åren (och som jag tidigare skrivit om).

Att följa framväxten av nya forskningsfält är spännande. Det samlar folk från olika nationer (främst västeuropeiska i detta fall) och ämnen (främst historia, bokhistoria, mediehistoria och idéhistoria i detta fall) som vill göra något nytt, men inte riktigt är eniga om vad eller hur det ska göras. Att historisera kunskap och det så kallade ”kunskapssamhället” framstår spontant som relevant givet de hot mot kunskapen som vi blivit allt mer medvetna om under 2000-talet. I Sverige har kritiken mot fältet främst kommit från idéhistoriker som menar att deras ämne redan rymmer allt som kunskapshistoria ägnar sig åt. Jag håller visserligen med om att kunskapshistoriker varit dåliga på att gå i dialog med såväl svensk idéhistoria som internationell vetenskapshistoria och STS men är ändå i grunden positiv till fältet eftersom jag tycker att det dels medför ett välkommet perspektivskifte – vad händer när vi använder kunskap som en analytisk kategori i historisk forskning? – dels för att det skapat en mycket bra forskningsmiljö i Lund som jag haft förmånen att vara del av i flera år.

Kunskapshistoria som representerat av Wikipedia

En utmaning för kunskapshistoria gäller dess centrala begrepp. Det sägs att fokus ligger på aktörer och arenor, men vad är nytt med det förra och hur skiljer sig det senare från det fokus på platser som länge diskuterats inom den så kallade ”spatiala vändningen”? Det sägs att fokus inte är uppkomsten och produktionen av ny kunskap, utan kunskapens ”cirkulation”, men hur skiljer dig det mot de receptionsstudier som exempelvis litteraturvetare länge ägnat sig åt? Inte minst har en återkommande kritik riktats mot vagheten i själva begreppet ”kunskap”? Vilket är en allvarlig kritik givet att det är fältets viktigaste analytiska kategori.

Mitt bidrag till konferensen var att ta mig an just kategorin ”kunskap”. Den traditionella filosofiska definitionen är att kunskap är rättfärdigad, sann, tro. Eftersom det vore anakronistiskt att enbart historisera det vi idag accepterar som kunskap och eftersom vi inte vill sätta oss till doms över historien, utan vill försöka förstår det förflutna utifrån de förflutna aktörernas perspektiv, brukar historiker bortse från den problematiska komponenten sanning. Det är klokt, men att utgå från att allt som historiskt ansetts vara kunskap av någon är kunskapshistoriens objekt är för tillåtande. Då blir det snarast trosföreställningshistoria. Kunskap är, till skillnad mot ”idé”, ”information” och ”tro”, ett normativt begrepp. Det har en positiv status. Förutom att den förväntas vara sann är kunskapen också rättfärdigad. Just den komponenten – rättfärdigande – menar jag att kunskapshistoriker förbisett från.

I min konferenspresentation föreslog jag att kunskapshistoriker bör hämta inspiration från de amerikanska pragmatisterna, särskilt John Dewey och C. S. Peirce, vars kunskapsbegrepp intresserar sig mindre för kunskapens slutprodukt (sanning) än för dess process. Pragmatismen frågar sig vilket problem eller vilken situation en viss sorts kunskap avser adressera. De fokuserar på dess epistemiska praktiker och hur kunskapen rättfärdigas och, framförallt, på vilka effekter kunskapen har. Gör den ingen praktisk skillnad i världen anses den vara meningslös och kan därför ignoreras. Det här, menar jag, kan ge kunskapshistoriker viss guidning för hur de ska undersöka kunskap som en historisk kategori. Om något avsett lösa ett problem, varit rättfärdigat och haft praktiska effekter kan vi betrakta det som kunskap, även om det senare visat sig inte vara det. I den historiska situationen har det haft den funktionen.

Det här är ofärdiga tankar från min sida och konferenspresentationen var en sorts testballong för en idé som ingår i ett större forskningsprojekt jag ska söka finansiering för. Jag tycker att konferenspresentationer (som obegripligen kallas ”papers” oavsett språk) är som mest meningsfulla när man använder dem just för att testa idéer, snarare än att presentera redan genomförd forskning. Responsen jag fick har uppmuntrat mig att utveckla mina idéer vidare.

Mitt förslag kring hur den analytiska kategorin ”kunskap” kan tightas till löser givetvis inte allt. Många inom fältet kunskapshistoria arbetar med kunskap på en större nivå, vilket kräver mer storskaliga termer. Även här önskar jag att någon kunde göra reda i begreppen då ”kunskapsekosystem”, ”kunskapsregimer”, ”kunskapsordningar”, ”kunskaps-communityn” och ”kunskapssamhällen” tycks användas närmast utbytbart. Dessutom är relationen till etablerade och närliggande begrepp som ”diskurs”, ”episteme” och ”paradigm” oklar. Därtill fördrar vissa att tala om ”informationssamhälle” istället för ”kunskapssamhälle”.

Konferensens inledningsanförande hölls av Robert Darnton. Han talade om 1700-talets Frankrike som just ett informationssamhälle. Alla samhällen är på något sätt informationssamhällen, menade Darnton. I hans exempel handlade det om hur information spreds muntligen och att vissa platser i Paris etablerades som centra för utbyte av nyheter, info och skvaller. Även sånger spelade en viktig roll i sammanhanget, då kända melodier ständigt gavs nya – ofta humoristiska och provocerande – texter för att förmedla information och samhällskritik. Vid punkterna för informationsutbyte skrev en del personer ner korta anteckningar som de senare bytte med andra. I vissa fall lade dessa grunden för underjordiska nyhetsblad, och på så sätt förvandlades informationen från muntlig till handskriven till tryckt.

Susanne Schmidt var konferensens andra huvudtalare. Hon höll en utmärkt föreläsning om hur kända psykoanalytiker som Erik Erikson och Donald Winnicott svarade på 1960- och 1970-talets feministiska våg (”den andra vågen”) genom att ”återvinna” texter de tidigare skrivit med små förändringar. Det vill säga, i nya verk eller i nya utgåvor gjorde de revideringar för att på så sätt svara på nya ”problem” (vilket relaterar till min poäng om kunskapens syften ovan). Enligt Erikson och Winnicott var kvinnor skapade för att föda och ta hand om barn och de var mycket kritiska till radikala feminister, som Betty Freidan (Eriksons student), som hävdade något annat. Schmidt argumenterade att den ”backlash” som sagts drabba feminismen under 1980-talet i själva verket påbörjades mycket tidigare; den har hela tiden följt feminismen sida vid sida.

Andra intressanta presentationer innefattade en session av projektet Funding Effects om förändringen av forskningsfinansiering över tid, med fokus på 1960-talet. Även en session om Unescos idealistiska försök att använda humaniora som ett diplomatiskt verktyg i deras strävan efter världsfred var särskilt intressant. Unescos strävan tog sig exempelvis konkret uttryck i ett storskaligt projekt att skriva hela världens historia från forntiden till 1950-talet med syfte att visa att världens historia är en och världens folk är ett. Det gick mindre bra. Givetvis kände sig inte alla nationer korrekt representerade, eurocentrismen var svår att komma runt och försöken att blunda för imperialism, kolonialism och annat dåligt, gav ingen rättvisande bild av det förflutna. Ambitionen var dock gullig och projektet kan väl betraktas som en föregångare till senare deep history, big history, world history, global och transnationell historia.

Terminsstart, Nordiska historikermötet och postdoklivets slutskede

Förra veckan rivstartade jag höstterminen med att delta i Nordiska historikermötet (NHM) i Reykjavik. Jag presenterade mitt postdok-projekt om holismen (tidigare omskrivet på bloggen här, här och här) som börjar lida mot sitt slut. I oktober kommer den första av projektets artiklar ut i tidskriften History of Intellectual Culture och jag hoppas att ytterligare en artikel kommer ut i början av 2026. Jag sitter just nu och arbetar med att revidera den efter att ha fått kommentarer från två granskare. Därtill håller jag på att ro i land en antologi som har titeln Att skriva idéhistoria tillsammans med min medredaktör Frits Gåvertsson. Som titeln antyder är det en lärobok i idéhistorisk metod och forskningspraktik. Tanken är att den ska ges ut under slutet av året och kommer då finnas fritt tillgänglig på nätet, men även gå att köpa tryckt.

Att min nuvarande anställning och mina nuvarande projekt går mot sina slut innebär att jag behöver nytt jobb och nya projekt. Från den 1 november till den 31 januari kommer jag att arbeta som vikarierande lektor i idéhistoria på Stockholms universitet , men vad som sker därefter är oklart. Jag har redan ett par ansökningar om forskningsmedel som jag väntar på besked och kommer ägna hösten åt att skriva ett par till. Postdoklivet (tidigare omskrivet av mig här, här, här och här) går alltså mot sitt slut och än så länge är framtiden (återigen) osäker, som så ofta och för så många i universitetsvärlden. En tröst: Arbetslösheten bland disputerade är väldigt låg, men bara om man kan tänka sig att lämna akademin. Är det min framtid? Jag vet inte ännu.

Men åter till Nordiska historikermötet! Konferensens keynote (bilden nedan) var toppen. Mary Hilson skisserade hur icke-mänskliga djur kan skrivas in i välfärdsstatens historia och visade samtidigt på möjligheten till en sorts djurens arbetarhistoria. Bland annat adresserades hur djur använts som exempelvis råmaterial och konsumtionsvara, men också hur de satts i arbete (ett arbete som kan innefatta uppgiften att växa till sig så att djuret kan bli en konsumtionsvara). Föredraget gjorde mig nyfiken på boken *Animals and Capital.

På NHM gick jag på sessioner om exempelvis efterkrigstidens sociala rörelser i Sverige, vetenskapshistoria, kulturhistoria, kunskapsobjekt, historieundervisning, maktanalys, mikrohistoria och historisk förändring. Alla presentationer och sessioner är inte fantastiska, men konferenser som denna ger, förutom möjlighet till ”nätverkande” (ett avskyvärt ord), en känsla för vad som är på gång i historikervärlden. Ofta ger det upphov till reflektioner kring teori, metod, begrepp och olika forskningsinriktningar.

Något jag reagerade på var att det i flera presentationer talades om att ”ge” historiska aktörer agens. I mina öron låter det märkligt. Poängen jag tror man vill göra är densamma som gjorts sedan 1970-talet, att historieskrivningen har ägnat sig åt en smal kanon bestående huvudsakligen av västerländska män från samhällets politiska, intellektuella och kulturella elit, vilket ger en skev och ofullständig bild av det förflutna varför fler aktörer måste inkluderas. Det ligger förvisso mycket i det, men nog har påpekandet förlorat lite av sin vetenskapliga och politiska udd vid det här laget?

Att diskutera makt i förhållande till historieskrivning är förstås är viktigt. Det spelar roll vilka personer, platser, epoker, och så vidare vi forskar om och utifrån vilket material och vilka frågeställningar, och det är förstås ett problem om alla springer på samma bollar. Det sistnämnda är relaterat till en annan viktig maktfaktor: finansiering. Allt mer forskning finansieras inte direkt genom universitetet utan genom externa anslagsgivare och dessa har förstås makten att bestämma vilka projekt som ska genomföras. På Linköpings universitet beforskas just nu Tranås historia till följd av att en rik donator skänk pengar till ändamålet. Att kunna styra forskningen på det sättet innebär en stor makt. I ett samhälle med växande ekonomiska klyftor är det kanske forskningens framtid? I så fall borde vi historiker (och andra forskare) inte nätverka med varandra, utan gå med i segelsällskap och golfklubbar så att vi kan bli polare med överklassen i hopp om att de ska bli så välvilligt inställda till våra forskningsfält att de på sin dödsbädd donerar ett par miljoner.

Hur som helst: Att argumentera för att (negligerade) förflutna aktörer hade agens är en sak, men inte är det väl upp till (den allsmäktige) historikern att ge det till personer som saknat det? Det kan verka småaktigt att märka ord på det här sättet, men många historiker tycks göra agens-begreppet till en central analytisk kategori utan att kunna precisera vad de avser med agens eller vad begreppet tillför till analysen. Även i keynote-föredraget kom frågan om agens upp – kan ett slaktdjur verkligen sägas ha det i någon relevant grad? – utan att det gjordes något substantiellt av det.

Sessionen jag hade svårast att greppa hade temat ”objects of knowledge”. Vad är det för något? Jo, ”objects produced through knowledge” var ett förslag. Intetsägande. Därtill påstods det att ett visst källmaterial både producerar och ”performs” kunskap om ett fenomen. Men det är väl inte så att en bok producerar kunskap, utan författaren som skrivit den? Och vad sjutton betyder det att ett dött föremål ”performs” något (och alltså har agens)? Jag misstänker att någon slags nymaterialism och posthumanism spökar i bakgrunden här. Jag ser inte den analytiska poängen med jargongen, utan tycker den förbryllar mer än den förklarar. Därmed inte sagt att ”objects of knowledge” är ett dåligt analytiskt begrepp. Men om det ska fungera behöver det kunna peka ut när något i ett visst sammanhang görs till ett kunskapsobjekt av vissa skäl. Exempelvis när och hur det omedvetna blev ett kunskapsobjekt för Freud.

En session jag däremot uppskattade hade tema mikrohistoria. Även den berörde temat ”agens” eftersom det handlar om en individnära historieskrivning med fokus på subjektivitet som ofta tar fasta på sådant som är i periferin av de stora historiska berättelserna. Presentatörerna hade radikalt olika uppfattning om ifall mikrohistoria ska stå för sig själv, isolerad från vad som benämnes ”the grand narrative” (eller något i den stilen, exemplet som gavs var ”modernitet”), eller om det måste kopplas ihop med detta för att ha existensberättigande. Jag tycker frågan är felställd. För att vetenskapligt legitimera ett mikrohistoriskt perspektiv på forskning om prostitution under 1800-talet (ett exempel från sessionen) krävs inte nödvändigtvis att man kopplar det till ”moderniteten”. Men att bara studera en bortglömd prostituerad för att ”ge” henne agens är inte heller ett tillräckligt motiv. Det man bör kunna visa är att det mikrohistoriska perspektivet behövs för att antingen komplettera eller utmana den rådande forskningen på området.

En annan session jag gillade hade temat ”historical change”. Frågor om kontinuitet/diskontinuitet och gränsdragningar mellan epoker och liknande är bland det mest vetenskapligt intressanta historiker ägnar sig åt. Vilka gränser är relevanta för en historiker: naturliga, politiska, religiösa, språkliga, kulturella, sociala, vetenskapliga? Ska vi skilja mellan gränser som är skapade och inte skapade av människan? Hur ska vi förhålla oss till gränser mellan åldersgrupper, etniciteter, kön och så vidare? Det är viktiga och svåra frågor. Jag hade gärna sett att de relaterades till den historiefilosofiska diskussionen om kolligationer (colligatory concepts), som historiker (och andra) ofta oreflekterat använder. Dessa är syntetiserande begrepp som samlar en mängd mindre saker under sig. Renässansen, västvärlden, efterkrigstiden, och så vidare.

NHM rivstartade mitt historiska tänkande och även om min framtid inom akademin är osäker ser jag fram emot att få ut lite publikationer de kommande månaderna; att börja skissa på nästa forskningsprojekt; och att få chansen att pröva vingarna på Stockholms universitet efter nio år i Lund.

Förhistoriens börda, framtidens öppenhet

Vad vi homo sapiens ägnat merparten av vår tid åt sedan vi uppstod för närmare 300 000 år sedan är högst oklart. Den första storskaliga utvandringen från Afrika ägde rum för ungefär 55 000 år sedan. Enligt standardberättelsen kom vi därefter att föra en omkringströvande jägar och samlar-tillvaro i grupper om upp till 40 personer, tills det för runt 12 000 år sedan var dags att sluta vandra och istället bli bofast. Bakgrunden var att att det skett en drastisk uppvärmning av av planeten som medförde goda möjligheter att odla sådant som vete, särskilt i mellanöstern (”den bördiga halvmånen”). Därmed kunde vi börja äta smörgås, som ju är objektivt supergott.

”Jordbruksrevolutionen” gav överflöd och gjorde att vi började leva i samhällen som medförde hierarkier och behov av administration, och därmed skriftspråk. Förhistorien var över och historien gjorde entré. Vi kunde öka vårt materiella välstånd och blev fler. Den nya ensidiga konsthållningen hade visserligen hälsomässiga nackdelar och bofastheten medförde ökad utsatthet för virus från djuren vi domesticerat, men ändå: Vi fick civilisationer! Och sedan dess har historien tuffat på i den utstakade riktningen och det är inte mycket man kan göra åt den saken.

Eller?

Den svepande historieskrivningen vi känner igen från populära böcker av Jared Diamond, Francis Fukuyama, Steven Pinker och Yuval Noah Harari är visserligen fascinerande, men är den korrekt? Nej, menar den bortgångne antropologen och anarkistiske aktivisten David Graeber och arkeologen David Wengrow. I Början på allt: En ny historia om mänskligheten (2021) argumenterade de för att den gängse bilden av homo sapiens förhistoria inte bara är felaktig, utan också negativa politiska konsekvenser eftersom den framställer det som vårt nuvarande sätt att organisera samhällen är oundvikligt. Deras tegelsten till bok öppnar för en mer intressant och pluralistisk historieskrivning som lättar förhistoriens börda, ger riktlinjer för nya historievetenskapliga frågeställningar, och samtidigt öppnar nya framtidshorisonter. Svindlande!

Början på allt_Omslag

Graeber och Wengrow beklagar att i princip alla förhistoriska synteser utgår från frågan om ojämlikhetens ursprung och tenderar att bygga på antingen det Hobbesianska (höger)perspektivet att i ”naturtillståndet” är livet ”nasty, brutish, and short” och att vi därför behöver samhället som skydd, eller det Rousseauska (vänster)perspektivet att naturtillståndet är fritt och ljuvligt, men likväl måste offras när vi oundviklingen blir del av samhället. Trots de motsatta utgångspunkterna framställer anhängare av båda perspektiven det som att jägar-samlarsamhället var egalitärt, men att jordbrukssamhället var ofrånkomligt och nödvändigtvis måste medföra införande av privat egendom, sociala hierarkier och ojämlikhet.

De senaste decenniernas arkeologiska evidens säger dock något annat. Vi kan inte längre – i brist på evidens – utgå från att de tidigaste människorna inte gjorde något socialt, politiskt och kulturellt intressant. De var trots allt kognitivt och intellektuellt lika oss. Ändå brukar det framställas som att förhistoriens aktörer alla var likadana, saknade vilja och agens och styrdes av sin natur. Den lilla evidens som finns pekar ändå mot att en mångfald av social organisering genom historien, vilket underminerar idén om en ”ursprunglig” samhällsforms existens.

Lika lite som det går att finna ett ursprung till staten, civilisationen eller mänskligheten, går det att finna det till den sociala ojämlikheten som är en följd av gradvisa, homogena och slingriga processer. Därmed är ojämlikheten inte en ofrånkomlig och nödvändig följd av samhällslivet. Inledningsvis utgick Graeber och Wengrow själva från frågan om ojämlikhetens ursprung, innan de kom att anse den ofruktbar. De går igenom mängder av ny forskning om förhistoriska samhällen för att visa att även mindre samhällen kunde vara ojämlika, att större inte alltid var det, och att det funnits samhällen där man alternerat mellan hierarkiska och egalitära modeller. Människans historia är mer pluralistisk än vi föreställt oss.

En intressant sak Graeber och Wengrow tar upp är att tidiga samhällen ofta tycks ha ägnat sig år ”schismogenes”, alltså att positionera och kontrastera sig mot sina grannar. Exempelvis att aristokratier uppstod i kontrast till närliggande jämlika samhällen. Om ett samhälle hade slavar, kunde ett närliggande välja att inte ha det för att uttrycka sin särart, och så vidare. Om vi istället för att fokusera på de tidigaste samhällena i mellanöstern tittar på Centralamerika finner vi exempel på att de mest befolkade platserna knappt hade byråkrati, som vi annars förknippar med större samhällen. Vi vet även att det fanns samhällen där man började odla, men sen gav upp det. Därtill vet vi att inte alla människor levde i mindre grupper innan ”jordbruksrevolutionen”, men av obegripliga skäl brukar de större samhällen vi funnit spår av inte klassifieras som ”städer” eller ”civilisationer”, vilket säger något om begreppens otillräcklighet. Särskilt ”civilisation” är mindre lyckat, eftersom vi enbart använder det för att referera till ojämlika samhällen – då framstår det också som att ojämlikhet måste vara civilisationens pris.

Jordbruket och domesticeringen av djur och växter infördes alltså inte genom en ”revolution”. Det tog ett par tusen år och var en slingrig process. Fokuset på den bördiga halvmånen till trots uppstod jordbruket inte på en plats, utan arkeologer har identifierat upp till 20 olika områden spridda över världen där man oberoende av varandra ägnade sig åt domesticering. I många samhällen rörde det sig dock snarare om trädgårdsodling än jordbruk – gränsen mellan dem är flytande – och ofta samexisterade jordbruk med jägare-samlare aktiviteter. Det var alltså inte en snabb, tydlig och självklar övergång från ett försörjningssätt till ett annat. Dessutom ledde inte jordbruk med nödvändighet till ojämlikhet och sociala hierarkier. Och inte heller skriftspråk, administration, konst och filosofi, och annat vi förknippar med ”civilisation”.

Bokens mest spännande figur är 1600-talsmannen Kandiaronk, som vi känner genom hans alter ego ”Adario” skildrat av Baron de Lahontan i hans vid tiden populära ”dialoger” som sannolikt lästes av flera upplysningsfilosofer. Kandiaronk var representant Wendat-folket, som höll till på gränsen mellan dagens Kanada och USA. Han var en skarp kritiker av kolonialmakternas ojämlika samhällen och levnadssätt. Kandiaronk och andra, ofta namnlösa, från den amerikanska ursprungsbefolkningen, vars röster främst bevarats genom de 71 volymer jesuiterna skrev om ”Nya världen”, vittnar ett fritt (även i sexuell mening) folk som är duktiga på att konversera och resonera. De gör sig lustiga över kristendomen och klandrar kolonialmakterna för deras girighet, fåfänga, underkastelse och att de måste ha ett rättsväsende för att uppföra sig. I kontrast skriver Graeber och Wengrow att ursprungsbefolkningens samhällen kan beskrivas som ”baskommunistiska”, med vilket de menar att trots existensen av privat ägande, så levde man enligt principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Till skillnad mot i Europa tillät man inte svält och fattigdom.

Graeber och Wengrow menar att ”ursprungsbefolkningens kritik” utgjorde ett viktigt bidrag till socialt tänkande, men att detta förbisetts av idéhistoriker, som istället gett credd för idéer om individuell frihet, ömsesidig hjälp, politisk jämlikhet, skepsis mot religion och vikten av diskussion över en slät kopp kaffe och ett stycke tobak till upplysningstänkare som Montesquieu och Voltaire. ”Ursprungsbefolkningens kritik” är vidare viktig att förstå eftersom det var som svar på den som A.R.J. Turgot och Adam Smith lade grunden för den världshistoriska teori enligt vilken framsteg beror på teknik och kortfattat kan sammanfattas i formeln: jägare-samlare samhällen -> samhällen med boskap -> jordbrukssamhällen -> civilisationer. Enligt detta fyrkantiga och deterministiska utvecklingsschema som fortfarande lever kvar i folks historiemedvetande och därmed påverkar vår kollektiva och individuella självförståelse är utvecklingen positiv, trots att den med nödvändighet måste medföra ojämlikhet och hierarkier.

Istället för att fokusera på jämlikhet riktar Graeber och Wengrow blicken mot frihet. De menar att vad ursprungsfolk har gemensamt med förhistoriska människor som levde i samhällen vi brukar kalla ”egalitära” är att de inte betraktade jämlikhet i sig som särskilt viktig. Däremot var autonomi centralt. En central tes i boken gäller just tidiga människors syn på frihet. De tycks ha betraktat rörelsefrihet, friheten att inte lyda och friheten att skapa och omorganisera sociala relationer som självklara. Dessa hänger ihop eftersom att vi utan friheten att bryta upp även förlorar friheten att inte lyda, då vi måste rätta oss efter den gemenskap vi inte kan lämna. Därmed förlorar vi också friheten till att ägna oss åt sociala experiment. Graeber och Wengrow sörjer förlusten dessa friheter och frågar sig hur det kommer sig att de framstår som otänkbara idag och istället har ersatts av ideal som politisk konkurrens, byråkrati, våldsmonopol och kontroll över territorium och information? Eller som de återkommande uttrycker det: Hur körde vi fast och låste oss i samtidens ”begreppsliga bojor”?

Ett svar menar de alltså går att finna i den historiska utvecklingsmodell som framställer det som att dagens samhällen inte bara var oundvikliga utan med nödvändighet måste baseras på ovan nämnda dominansformer. Det är alltså därför Graeber och Wengrow lägger så stor vikt i att motbevisa den modellen och ersätta den med en mer pluralistisk som också utmanar hur vi förstår begrepp som ”jordbruk”, ”stat”, ”civilisation”, ”samhäll” och ”frihet”. Det frigör oss från en förhistorisk börda, visar på kontingensen i våra samtida politiska och sociala organisationsformer och öppnar därmed nya framtida möjlighetshorisonter.

Början på allt är en viktig och inspirerande bok som (det uppfriskande anarkistiska anslaget till trots) fått stort genomslag, men så klart en del kritik (se bokens Wikipedia-sida för en bra sammanfattning av dess mottagande). En invändning gäller bokens otydliga metod, en annan att svaret på frågan om hur vi kört fast rimligen också borde ta i beaktande sådant som kapitalismen, industrialiseringen, västvärldens plundring av kolonierna och klimatkrisen, vilka berörs mycket knapphändigt. Med det sagt inspirerar Graeber och Wengrow ändå genom sitt betonande av behovet av nya begrepp – vad kallar vi till exempel en icke-toppstyrd stat? – vidgad fantasi, sociala experiment och djärva omtolkningar av historien. En reviderad historieskrivning som bygger på ny arkeologisk och antropologisk forskning har enligt dem möjligheten att inte bara förändra våra begrepp och vårt historiemedvetande, utan tvinga oss att ändra uppfattning om vilka vi är och kan bli och hur vi ska leva tillsammans. Jag har svårt att inte älska en akademisk bok och vetenskaplig syntes med så storslagna ambitioner.

Fanatismens begrepphistoria

Förra våren blev jag tillfrågad att recensera boken Fanaticism: A Political Philosophical History (2022) för tidskriften Contributions to the History of Concepts. Nu är äntligen recensionen publicerad här: https://www.berghahnjournals.com/view/journals/contributions/19/3/contributions.19.issue-3.xml (Tyvärr är recensionen bakom lås och bom – inloggning via universitet eller liknande krävs.)

”Holism”: Den tvärvetenskapliga historien om en omstridd 1900-talsterm

Syftet med mitt pågående forskningsprojekt – som jag skrivit om tidigare här och här – är att undersöka 1900-talets kunskapskategorier och framför allt frågor om ”gränsdragningsarbete” och demarkation, alltså hur vetenskaplig kunskap förhåller sig till, överlappar med och avskiljs från pseudovetenskap, religion, ideologi, samt andra typer av kunskap. Detta undersöker jag utifrån termen ”holism” som myntades 1926 och har en fascinerande tvärvetenskaplig historia. Termen höll sig inom vetenskapliga diskurser till slutet av 1970-talet, då den fick kulturellt genomslag och kom att associeras med New Age, alternativmedicin och grön ideologi. Det var dock ingen renodlad vetenskaplig term innan dess, utan holism har alltid burit på både ideologiska och andliga konnotationer av olika slag, vilket jag menar gjort holismen både attraktiv och kontroversiell.

Forskningsprojekts första artikel har i nuläget titeln “Holism: Multiple Meanings and Interdisciplinary Circulation, from the Interwar Era to the 1980s” och kartlägger förekomsten av ”holism” och ”holistisk” i vetenskapliga fält från 1926 och ungefär 50 år framåt. Jag stannar alltså när termerna får kulturellt genomslag. Materialet har identifierats genom att jag sökt på ”holism” och ”holistisk” i vetenskapliga databaser och bibliotekskataloger. Genom att ta fasta på empiriska förekomster av termerna skiljer jag mig från tidigare historisk forskning, som använt sig av holism som en analytisk kategori. Det gör att jag identifierar andra aktörer och arenor och kan följa hur termerna cirkulerat mellan olika vetenskapliga fält, mer precist: medicin, psykologi, ekologi, social science, pedagogik och filosofi.

Nedan fokuserar jag på tre exempel: Jan Smuts, som myntade begreppet; psykologen Abraham Maslow; och den ekofeministiska vetenskapshistorikern Carolyn Merchant. De är alla exempel på hur holism i grunden är tänkt som ett vetenskapligt begrepp, men samtidigt tenderar att ha såväl ideologiska som andliga konnotationer.

Smuts: Holism som världsåskådning och vetenskaplig princip
”Holism” myntades alltså av den sydafrikanske statsmannen och botanikern Jan Smuts i Holism and Evolution från 1926. Boken var ett försök att förena en religiös världsbild med nya naturvetenskapliga rön, samt att komma runt dikotomin mellan, å ena sidan, spiritualism, organicism och idealism, och, å andra sidan, materialism, mekanism och realism.

Nyckeln till det sägs ligga i en temporal och processuell syn på universum. Evolutionen är, enligt Smuts, kreativ och involverar allt från minsta icke-organiska atom, till människans andliga väsen. Han menar att det föreligger en enhet och kontinuitet mellan materia, liv och medvetande som förklaras med begreppet ”holism”, definierat som ”the fundamental factor operative towards the making or creation of wholes in the universe.” Eftersom evolutionen är progressiv blir helheterna alltmer fantastiska över tid och inkluderar även sådant som stater, värderingar, konstnärliga uttryck och den mänskliga personligheten.

Holismen hade, enligt Smuts, politiska implikationer genom att den ledde till ett förkastande av individualismen eftersom individen enbart blir till i ett samhälle, som också är något mer än summan av dess medborgare. Smuts var en progressiv socialliberal som förespråkade av internationalism och mänskliga rättigheter. Han beskrev Nationernas förbund som “the expression of the deeply-felt aspiration towards a more stable holistic human society”. Samtidigt försvarande han också den Sydafrikanska raspolitiken och rättfärdigare förtryck av svarta afrikaner med att detta var ett nödvändigt steg i civilisationsprocessen. Därför är det inte helt oväntat att filosofer som Bertrand Russell och Karl Popper avfärdade holism, som de av goda skäl förknippade med Hegelianism, som totalitär. Därtill ansåg de att holismen som vetenskaplig princip var att likställa med metodologisk kollektivism, som de också förkastade. Vi kan alltså notera att både försvarare och kritiker av holism ansåg att dess vetenskapliga och ideologiska innehåll hängde ihop.

Maslows holistisk-humanistiska ”eupsychia”
Efter publiceringen av Holism and Evolution började termen cirkulera i flera vetenskapliga fält under 1930-talet, där medicin och psykologi var bland de vanligaste. I dessa fall förekom termen oftast utan referens till Smuts, trots att holismen fortsatte stå för liknande principer: ett förkastande av materialism, mekanism, reduktionism, atomism, specialisering och kropp och själ-dualism. I stället betonades att människan måste betraktas i ”sin helhet” och i sin sociala och naturliga miljö. Särskilt inom medicinen började man dra den holistiska historien längre bakåt i tid och pekade på Hippokrates, Galenos och Hildegard av Bingen som föregångare. Man börjar också, i både medicin och psykologi, att hämta inspiration från Österländskt tänkande.

Inom psykologin är holistiska perspektiv idag är mest förknippade med den tyska Gestaltteorin som slår igenom runt 1910. Precis som hos Smuts är den grundläggande idén här att helheten är något mer och annorlunda än summan av dess delar, och att perception av helheter föregår enskilda sinnesintryck. Formen, mönstret eller strukturen – alltså Gestalten – är primär och erfarenheten är odelbar. Helheten bestämmer delarnas natur, inte tvärtom. Vi hör exempelvis en melodi före vi hör dess enskilda toner.

Ingen av de ledande Gestaltpsykologerna använder dock termen holism, även om de är bland dem som börjar förknippas med den under 1930-talet. Gestaltpsykologin är också en viktig influens på mitt nästa exempel: Psykologen Abraham Maslow, som i följden av andra världskriget utvecklar vad han kallar en ”holistisk-dynamisk” eller ”holistisk-humanistisk” psykologi, inte minst i best-sellern Motivation and Personality från 1954 som avfärdade atomism som en ”mild form av patologi” och, i kontrast till den mekanisk-reduktionistiska behaviorismen, insisterade på att individen måste behandlas som “an integrated whole”.

Liksom Smuts betraktade Maslow holismens epistemiska och ideologiska aspekter som sammanflätade. Han menade att det holistiska förhållningssättet skulle bereda väg för en psykologisk utopi, ett ”eupsychia”, där det råder stor synergi mellan individ och kollektiv. Liksom Smuts menar Maslow att holismen också är en världsåskådning: Holism, skriver han, “is obviously true—after all, the cosmos is one and interrelated; any society is one and interrelated; any person is one and interrelated”. Liksom Smuts ser även Maslow att holismen har ett andligt innehåll. Hans ”eupsychia” besrkivs som ett samhälle som möjliggör för dess medborgare att nå transcendenta ”peak experiences”. Trots att han var en judisk ateist hämtade Maslow inspiration från österländskt tänkande och beskrev ”eupsychia” som ett globalt samhälle där individer är som bodhisattvas och arbetar för att alla ska ha möjlighet att uppnå upplysning, lycka och frihet.

Liksom Smuts ägnade sig Maslow åt människans personlighet och självförverkligande, vilket han placerade högst upp i sin berömda behovstrappa. Men liksom Smuts ansåg han inte att självförverkligande var individualistiskt, utan något som bidrog till samhällets gemensamma välfärd. Den vetenskapliga och psykologiska holismen hade alltså både politiska och andliga följder, enligt Maslow.

Holism inom psykologi har även förknippats med Kurt Goldstein, Fritz Perls, William James, John Dewey, Alfred Adler, Karen Horney, Harold Kelman och svenska Margit Norell, som 1968 bildade Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys och sedermera har blivit känd som ”kvinnan som skapade Thomas Quick”. Mest aktuellt idag är psykologen Nicole LePeras populära Instagramkonto ”the holistic psychologist” som vittnar om att holismens dragningskraft håller i sig. Alla dessa förespråkare för psykologisk holism skiljer sig åt, men bland deras genomsamma drag finner vi generellt ett förkastande av reduktionism, materialism, atomism och mekanism, samt en betoning av kroppen och själens enhet, och ett insisterande på att individen är något mer än dess delar och måste förstås i relation till sin sociala och naturliga miljö. De tenderar också att förkasta individualism men ändå betona självförverkligande.

Merchant: Ekologi, feminism och grön ideologi
Maslow var bland dem som bidrog till att sprida termerna holism och holistisk och idéer relaterade till dem utanför vetenskapens domäner, inte minst genom sin kontakt med den Kaliforniska motkulturen och New Age-miljön. Under 1970-talet är det i dessa kretsar holismen får störst genomslag. Då börjar man att associera den med grön ideologi och ett nytt medicinskt ideal, som omväxlat talas om som ”helhetshälsa” och ”alternativmedicin”. Detta gör att allt fler börjar betrakta holismen som vetenskapligt suspekt, för att inte säga pseudovetenskaplig, men samtidigt bildas flera nya vetenskapliga tidskrifter och sällskap tillägnat olika former av holism.

I mitt sista exempel ska jag uppehålla mig vid holism inom ekologin, men fokus på den ekofeministiska vetenskapshistorikern Carolyn Merchant, vars klassiker The Death of Nature från 1980 avslutas med ett upprop för en holism explicit inspirerad av Smuts, vilket även har återkommit i Merchants efterföljande böcker.

Som bakgrund kan sägas att ekologin var det fält där holismen initialt fick störst genomslag. Smuts fick här sydafrikanska efterföljare som företrädde en holistisk ekologi i kontrast till den brittiska mekanistiska ekosystem-ekologin. Den motsättningen kom dock att suddas ut från 1960-talet. Från den tiden finner vi ”holism” hos exempelvis Gaia-hypotesens upphovsman, James Lovelock, djupekologen Aren Naess, och alltså även i Merchants ekofeminism.

Merchants The Death of Nature undersökte hur konceptualiseringar av kvinnan och naturen hängt samman historiskt, särskilt under den tidigmoderna perioden, då det uppstod en idé om såväl kvinnor som natur som passiva, kontrollerbara och exploaterbara resurser. Liksom Smuts attackerade Merchant det mekanistiska idealet som hon menade var oförenligt med kvantfysikens och termodynamikens insikter, som i stället krävde en processuell, dynamisk och organisk förståelse av naturen och universum. Detta menade hon, hade ideologiska konsekvenser och öppnade upp för “a new economic order […] and the restoration of sustainable ecosystems that fulfill basic human physical and spiritual needs”.

I ett längre citat skriver Merchant: “Historically, holistic presuppositions about nature have been assumed by communities of people who have succeeded in living in equilibrium with their environments. The idea of cyclical processes, of the interconnectedness of all things, and the assumption that nature is active and alive are fundamental to the history of human thought. No element of an interlocking cycle can be removed without the collapse of the cycle. The parts themselves thus take their meaning from the whole.”

Hon anser alltså att holismens epistemiska, ideologiska och andliga sidor är sammanflätade. Merchants senaste bok har tagit sig an frågan om jordens inträde i Antropocen. Här menar hon, likt många andra, att insikten om detta leder till att vi måste ge upp dikotomin mellan natur och kultur och i stället anlägga just ett holistiskt perspektiv som betraktar människans öde och möjlighet till blomstring som sammanflätat med alla andra arters dito och med planeten som helhet.

Slutord
För att sammanfatta så är holismen agonistisk. Den riktar sig i regel mot ett uppfattat vetenskapligt ideal bestående av reduktionism, materialism, atomism, mekanism, individualism, samt kropp och själ-dualism. I kontrast till detta menar holister att människan är en social, biologisk och andlig organism som är något mer än summan av sina beståndsdelar. Holister tenderar att vara generalister och sammanflätar gärna naturvetenskap, filosofi och religion. Ofta hämtas inspiration både från historiska föregångare och från icke-västerländskt tänkande. Ideologisk tenderar holister att försvara någon slags progressivism, kommunitarism och, nu för tiden, grön ideologi.

Det som särskilt intresserar mig är att holism är ett exempel på en term och en idé som har sitt ursprung inom vetenskapen, men som alltid laddats med olika ideologiska och andliga konnotationer, vilket jag menar både bidragit till dess attraktionskraft och till kritiken som riktats mot den. Nästa steg i mitt projekt är att utarbeta en analysmodell för att undersöka just relationen vetenskap, andlighet, ideologi utifrån holismen som case.

Fotnot: Texten ovan är från min presentation på konferensen Teknik- vetenskapshistoriska dagar 2024, framförd den 12 juni.

Om Croces nyidealistiska historieteori

Benedetto Croce var en av filosoferna som tog sig an att ge historiografin en ny teoretisk grund i följden av ”historismens kris” kring sekelskiftet 1900. I Theory and History of Historiography (1920) instämmer han i mycket av kritiken av historismen, men ser inget skäl till att förkasta historiografin som sådan. Boken beskrivs som den fjärde delen av Croces ”Philosophy of the Spirit”, vilket signalerar släktskap med Hegelianismen. Men till skillnad mot Hegels absoluta idealism, som betraktade historien som ett ständigt framåtskridande mot ett bestämt mål, förkastar Croce både teleologi och tron på framåtskridande och bör därför betraktas som nyidealist.

Boken består av två delar varav den första behandlar historiografins teori och den andra dess historia. Croce inleder bokens andra del med att deklarera att historieskrivningens historia inte tydligt kan avgränsas från litteraturhistorien eftersom historiografin alltid varit både litterär och praktisk. Han påpekar också att det är omöjligt att skriva historia utan att samtidigt kritisera tidigare historieskrivning på området, både innehållsligt och utifrån dess teoretiska utgångspunkter. Kapitlen behandlar historieskrivningen under antiken, medeltiden, renässansen, upplysningen, romantiken och, avslutningsvis, den positivistiska historieskrivningen. Till Croces förtjänster hör att han lyfter fram både positiva och negativa aspekter av varje tids historieskrivning och gör en del oväntade och insiktsfulla paralleller mellan dem. Den grekisk-romerska historiografin var, enligt Croce, pragmatisk och syftade främst till att ge användbar kunskap. Under medeltiden kom kollektiv snarare än individer att betraktas som historiens subjekt och historien tolkades utifrån andliga faser av framåtskridande. Historien ansågs utgöra mänsklighetens stora drama och den antika uppfattningen om historia som en hjälp för praktiska, politiska och administrativa sysslor trängdes undan.

Under renässansen sekulariserades historieskrivningen och historikerna ansåg sig återvända till den antika historiografin. Detta, menar Croce, är en problematisk syn som lever kvar ännu i hans samtid. Även om historieskrivningen åter blev pragmatisk förekom inslag av medeltida mysticism och föreställningar om tur och slump, men de inslagen försvann i och med upplysningens förnuftsdyrkan. Upplysningens historiografi, som skildras utifrån Voltaire, kom att handla om den mänskliga andens framåtskridande. Här finns, menar Croce, en tydlig parallell till kristendomens teleologiska historiografi som tycks ha undgått upplysningsfilosoferna själva.

Om den kristna medeltida historieskrivningen ägnat sig åt det externa (gudomliga) och andliga, vände sig renässansen mot det jordiska. Med upplysningen kom åter en vändning mot det externa, men nu i form av föreställningar om en övergripande tidsanda. Tron på förnuft och framsteg gjorde att man till skillnad mot renässansens hyllande av antiken ansåg att moderna idéer var mer framstående än antika. Platons filosofi var blott une mauvaise métaphysique. Därav att 1700-talet betraktats som antihistoriskt. Som en reaktion mot detta kom 1800-talet att bli historiens århundrade. Under romantiken uppstod den idealistiska filosofin som kulminerade med Hegel. Detta innebar ett stort intresse för historiefilosofi. Romantiken övergav pragmatismen för att istället ge historieskrivningen egenvärde, history for history’s sake.

Romantikens historiefilosofi och dess strävan efter universella historier kom att möta motstånd från positivismen. Hegelianism och pragmatism förkastades. Historia skulle bli en strikt empirisk vetenskap med syfte att beskriva det förflutna wie es eigentlich gewesen, som Leopold von Ranke berömt uttryckte det. Historiefilosofi övergavs till förmån för sociologi och historievetenskapen kom att sträva efter att finna orsaksförklaringar till enskilda fakta och att genom en naturvetenskapligt inspirerad metod baserad på kausal induktion fastställa historiens lagbundenheter. Trots Croces uppenbara skepsis mot positivismen och Ranke framhålls ändå dennes förtjänster. Exempelvis bidrog objektivitets- och neutralitetsidealen till ökade krav på historiska dokuments äkthet och pålitlighet, källkritik alltså. Rankes ”greatest achievement”, enligt Croce, ”was to write of French history in a manner that did not displease the French.”

Bokens andra del ger bakgrunden till de historieteoretiska problem Croce avhandlar i den första, där han placerar historiografi mellan konst och filosofi och argumenterar för en praktiskt orienterad historiesyn, men tar samtidigt avstånd från en för långt gången instrumentalism utan sanning i sikte. Boken inleds med Croces kända påstående att all historia är samtidshistoria. Idag känner vi denna ståndpunkt som ”presentism”, men i Croces språkbruk (förvisso i översättning) behandlas frågan som en skillnad mellan ”contemporary” och ”non-contemporary” eller ”past history”.

Croce menar att historieskrivningen ska tjäna samtidens intellektuella och moraliska behov och att dess mål ytterst är självkännedom. Det är i detta sammanhang Croces förhållande till Hegelianismen blir som tydligast:

Since history is history of the spirit, and since spirit is value, and indeed the value that is possible to conceive, that history is clearly always history of values; and since the spirit becomes transparent to itself as thought in the consciousness of the historian, the values that rules the writing of history is the values of thought.

Att förstå historien är att förstå sig själv och de tankar och värderingar som styr våra handlingar. Historieskrivningen ges här både ett subjektivt och objektivt element. Här ser vi även det ”humanistiska” inslaget i Croces historiografi. Det förflutnas skeenden ska betraktas som ett resultat av mänsklig vilja och intellektuell förmåga, inte som blint och slumpmässigt, eller enbart strukturellt. Möjligen kan han beskyllas för en övertro på människans förnuft och agens.

En av Croces centrala distinktioner är mellan historia och krönika. Den historiografi Croce förespråkar är till skillnad mot krönikan levande och personlig. Krönikan likställs med filologisk historieskrivning, som förvisso kan vara korrekt, men saknar koppling till livet och är oförmögen att hjälpa oss med praktiska och etiska problem. Krönikor representerar ”the dead past”, men kan blir del av en levande historia om de används för att uppfylla historieskrivningens syfte att göra det förflutna till en del av nuet. Här tycks Croce rubba den strikta uppdelningen mellan det förflutna, historieskrivningen och samtiden.

Croces åsikt att historiografin inte kan skiljas från filosofi gör att han ägnar mycket möda åt att diskutera dess konceptuella grunder, ofta genom att utgå från etablerade begreppspar som han ifrågasätter och problematiserar. I Hegeliansk andra vill han visa på att dikotomierna inte är absoluta motsatser, utan att relationen mellan dem är dialektisk. Emellanåt tycks dock Croce sudda ut gränserna mellan olika begrepp så till den grad att det är svårt att se poängen med att fortsätta använda dem. Detta görs till exempel i en diskussion om universell och partikulär historia. En intressant aspekt av Croces kritik av universell historia är dess likheter med den poststrukturalistiska kritiken av metanarrativ. Den universella historien försöker ge en bild av allt som hänt mänskligheten, från dess uppkomst till och med världens slut. Dessa teleologiska, teologiska och naturalistiska fiktioner förkastas av Croce, som menar att de går att finna inom både kristendomen, positivismen och Marxismen. Croce tar dock inte ensidigt parti för det individuella eller partikulära, utan diskussionen tycks mynna ut i att historikerns begrepp är universella, men dess studieobjekt partikulära. Tack vare begreppens universalitet lämnas utrymme för historikerns subjektivitet (i val av studieobjekt och formulering av frågor) utan att historieskrivningen hemfaller åt urspårad relativism. Historiografin är alltså både universell och partikulär; de är inte motsatser, utan en enhet.

Den positivistiska uppfattningen att historiografin är objektiv och neutral förkastas av Croce, som anser positivismens syn på alla fakta som lika giltiga vara absurd. Han menar att den synpunkten är teorifientlig och leder till att historikerna tar sin tillflykt till att enbart samla och arrangera fakta. Detta är filologisk historia, som Croce kritiserar för att sakna ett urvalskriterium för vilka fakta som är intressanta. Historikern måste alltid göra ett urval och välja vilken historia som ska berättas utifrån vilken historia som samtiden behöver. Croce är också kritisk mot tendensen att betrakta en särskild typ av historieskrivning, exempelvis politisk, som överordnad andra typer, säg litteraturhistoria.

Att läsa Croce ger perspektiv på de senaste decenniernas historieteoretiska debatt, som inte längre framstår som särskilt ny. Han berör aktuella frågor om historikers förhållande till det förflutna och deras urvalskriterium för fakta, om tolkningars ofrånkomliga ofullständighet och periodiseringars kontingens, och förhållandet mellan objektivitet, neutralitet, subjektivitet och relativism. Han tar upp historiografins värde, syfte, metod och studieobjekt och hjälper oss att få syn på likheterna mellan idealismen och poststrukturalismen.

Theory and History of Historiography är tyvärr en trögläst och snårig bok, säkert delvis på grund av översättningen. En mycket bättre och mer läsvärd bok på samma tema är R. G. Collingwoods The Idea of History (1946). I den känns både tematiken, idéerna och upplägget från Croces bok igen. Det är ingen slump. Croce, som också behandlas i The Idea or History, var en av Collingwoods viktigaste inspirationskällor.

Aktivism och Historieetik

”Aktivist” kan vara en komplimang vi ger till människor som engagerar sig för vad vi anser vara behjärtansvärda ändamål, men kan också användas pejorativt. Den senaste tiden har frågan om aktivism är förenligt med forskning debatterats i bland annat Curie och Svenska historikermötet i Umeå i juni inleddes med ett panelsamtal på temat ”Historikern som aktivist”. Tyvärr blev samtalet något avslaget då ingen av panelisterna ville förespråka historieaktivism. Förvisso inte konstigt eftersom ”aktivism” ofta är en anklagelse riktad mot forskare som av dess kritiker anses sätta ideologi före vetenskaplighet. Jag klandrar alltså inte panelisterna, utan hade intagit samma position som de tycktes enas kring, nämligen att historikern som statsanställd har som uppgift att – förutom att förmedla vetenskapligt konsensus och aktuella forskningsresultat – hjälpa studenter att bli självständiga individer och kritiskt tänkande medborgare som har förmågan att ifrågasätta samhället, men utan att vi fostrar dem till en bestämd ideologisk uppfattning. Om studenterna väljer att använda dessa förmågor till att engagera sig i någon slags aktivism eller något politiskt parti är deras eget beslut. Någon panelist påpekade att träning i vetenskapsteori och kritiskt tänkande potentiellt kan göra folk till mindre effektiva aktivister.

All forskning är problemorienterad. Men problemen kan vara av inomvetenskaplig karaktär, alltså att de riktar sig mot vetenskapssamhället och ett rådande forskningsläge, eller av utomvetenskaplig karaktär, det vill säga att de tar sin utgångspunkt i exempelvis rådande samhällsutmaningar. Det senare skulle möjligen kunna anses gränsa mot aktivism. Under 1970- och 1980-talet lyfte feministiska forskare fram historiskt bortglömda kvinnor av aktivistiska skäl, men det gjorde också att vi fick en mer bättre förståelse av historien. Aktivism behöver alltså inte ge sämre forskning, utan kan gynna den. Därtill kan engagemang i samhällsdebatten ge meningsfullhet åt forskningen och motivation åt forskarna, vilket också lyftes under panelsamtalet. Problem uppstår först om vetenskapligheten brister, men det kan den ju även göra för den minst aktivistiska av forskare.

Universitetet har tre grunduppgifter: att forska, utbilda och samverka med samhället (”tredje uppgiften”). Det finns alltså ett grundläggande påbud om att forskare ska engagera sig med samhället på något sätt, varför aktivism åtminstone inte tycks uteslutet, även om ”samverkan” kanske främst avser att sprida kunskap om den egna forskningen, samarbeta med näringslivet, eller att verka som intellektuell genom att delta i samhällsdebatten i bredare frågor än vad man själv forskar om. Samhällsrelevans och samverkan med samhället brukar även värderas av forskningsfinansiärer, varför många forskare också har ett ekonomiskt incitament till detta.

För att undvika olyckliga konnotationer bör vi nog tala om samhällsengagerad snarare än aktivistisk forskning. Givetvis behöver inte all forskning vara samhällsengagerad, men jag tycker i regel att det är eftersträvansvärt. Att forskare kollektivt skulle distansera sig från samhället och enbart rikta sig inåt mot det internationella forskarsamfundets inomvetenskapliga angelägenheter vore oansvarigt. Det behövs en samhällsengagerad humaniora som tar del i det offentliga samtalet och adresserar samtidens viktigaste frågor utifrån sin egen expertis. Även historikern – för att ta det exempel som ligger mig närmast till hands – har ett ansvar gentemot sin samtid. Dels genom att slå vakt mot historiemissbruk, dels genom att bidra med historiska perspektiv på aktuella samhällsfrågor som gör att vi förstår och förhoppningsvis kan hantera dem bättre.

En förutsättning för en mer samhällsengagerad historiografi vore att betona för studenter och allmänhet att historia inte primärt handlar om vad som skett i det förflutna, utan om hur det förflutna lever kvar i nuet (genom exempelvis monument och kulturarv eller i individuella och kollektiva minnen). Givet att vi är självtolkande och temporala varelser äger vi historicitet och har ett historiemedvetande som både formas av och påverkar den rådande historiekulturen. Historia handlar om att orientera sig i tillvaron genom att tolka samtidens förhållande till förfluten tid. På så vis svarar historien på vilka vi är som individer och kollektiv. Med den historiesynen kan nuet och det förflutna inte strikt separeras, utan vår relation till förflutenhet tar sin utgångspunkt i samtiden varför frågan om samhällsengagemang blir central även för historikern. Detta i sin tur väcker frågor om ansvar.

Vi har alla ett såväl epistemiskt som etisk ansvar inför våra tolkningar av det förflutna, men ansvaret faller allra tyngs på den akademiske historikern. Urvalet av de historiska personer, platser, texter, händelser och tider vi studerar och vilka teorier och begrepp vi använder sker inte enbart på vetenskaplig grund. Det rör sig även om etiska, politiska och estetiska val. Och det handlar inte bara om vilka texter vi läser och uppmanar våra studenter att läsa, utan om hur dessa läses; i relation till vilka kontexter och med vilka teorier. Historieskrivning och -undervisning är inte enbart en fråga om att förmedla objektiva fakta om det förflutna. Det är inte politiskt och etiskt neutralt, varför historiker måste ta ansvar för och motivera sina val och tolkningar.

Givetvis har vi även ett etiskt ansvar mot de historiska aktörer vi behandlar. Vi är rimligen skyldiga att tolka dem välvilligt och efter bästa förmåga försöka förstå dem före vi eventuellt dömer dem (om vi överhuvud är berättigade att fälla moraliska omdömen över förflutna aktörer är en intressant fråga i sig). Ändå talas det i överlag ganska lite om vad vi skulle kunna kalla historieetik, det vill säga etiska frågor gällande vår relation till det förflutna, vem som formulerar historien, hur den relaterar till en föreställd framtid, och hur vi (särskilt historiker) bör förhålla oss till sådant som ansvar, skuld, bearbetning, erkännande, försoningsprocesser, lärdomar och historisk rättvisa (vilket klimaträttvisa bör ses som en variant av). Även om det sällan finns en självklar lärdom att dra av ett förflutet skeende tenderar vi att utifrån det förflutna dra slutsatser som påverkar hur vi agerar i nuet med avsikt att forma vår framtid. Vi bör blir bättre på att notera när vi faktiskt drar sådana slutsatser, vad dessa är och huruvida de är befogade. Om detta har Martin Wiklund skrivit i volym 2 av Historiens hemvist, som är en bra introduktion till historieetiska frågor.

Historieetik borde i större utsträckning behandlas inom historieämnenas teorikurser. Det är angeläget inte minst för att historien emellanåt framstår som ett slagfält inom vilket det ständigt utkämpas kamper om hur det som hänt förr ska beskrivas, förstås och eventuellt bevaras. Detta slag utkämpas inte enbart mellan akademiskt skolade historiker, utan involverar även media, amatörhistoriker, aktivister och fler därtill. Vår bild av det förflutna formar hur vi ser ser på framtiden, hur vi utformar våra samhällen och hur vi fostrar individer. Slaget om historieskrivningen är en maktkamp.

Många delar känslan av att såväl samtiden som historien är kaosartad och oöverblickbar och att vi rusar mot en hopplös framtid. Givet att vi lever i en tid av kriser behöver vi en historievetenskap och -utbildning som belyser samtidens utmaningar och på bästa sätt förbereder studenterna för att tackla dem. Detta kräver att vi ständigt reviderar våra utbildningar och relaterar dem till samtidens stora frågor. Trots allt blir få studenter forskare, men alla är samhällsmedborgare.