Var tredje år arrangeras Sveriges största konferens för historiker, Svenska historikermötet. Den 6–8 maj var det dags igen. Då samlades runt 500 historiker på Malmö universitet för att nätverka, diskutera och presentera pågående och avslutade forskningsprojekt.
Idéhistoria som metadisciplin
Jag arrangerade en session om idéhistorieämnets identitet och förhållande till andra närliggande ämnen. Utgångspunkten var publiceringen av läroboken Att skriva idéhistoria. Min medredaktör Frits Gåvertsson höll en presentation utifrån sitt bokkapitel om olika sätt att skriva idéhistoria. Ingrid Dunér höll en presentation om att skriva vetenskapshistoria, utifrån sitt och Jimmy Jönssons kapitel på det temat.
Eftersom vi inte ville att sessionen enbart skulle bli bokreklam hade vi även bjudit in Tintin Hodén som höll en presentation om hur hon som idéhistoriker forskar om konsthistoriska teman. Som kommentator hade vi bjudit in Annelie Drakman, som på ett inspirerande sätt knöt ihop presentationerna och diskuterade vårt ämnes syften.
Någon fast kärna i idéhistorieämnet lyckades vi dock inte landa i (själv tror jag inte någon sådan existerar). Idéhistoria är et tvärvetenskapligt ämne – kanske en metadisciplin? – som undersöker hur olika vetenskaper och kunskapsformer relaterar till varandra och hur det har förändrats historiskt. Det är en generalistisk motkraft till vetenskapens specialisering som bygger broar mellan olika kunskapskulturer och undersöker hur dessa och våra begrepp förändras över tid.
Någon i sessionen föreslog att idéhistoria därför kan ge andra discipliner fast mark, genom att hjälpa dem få syn på sig själva. Därtill kan vi bidra till att göra det bekanta främmande och att återupptäcka idéer och begrepp i det förflutna som kan ges nya användningsområden. Idéhistoria bidrar till också vår orienteringsförmåga i en snabbt föränderlig samtid.
Historiker och det digitala
Förutom vår egen session inspirerades jag bland annat av en om 1800-talets delningskultur, som behandlade den vanliga praktiken att under seklet kopiera och återge textpassager i dagspressen. Det vill säga: en tidning publicerade en nyhet, berättelse eller notis – andra tidningar stal och återgav den, ibland i något reviderad form. Den praktiken upphörde i början av 1900-talet, då copy right-lagar infördes. Jag fick lära mig att det digitala verktyget Text reuse kan användas för att spåra det förflutnas ”textkedjor”.
Konferensens öppningspanel behandlade digitalisering och frågan om vi nu befinner oss i ett ”postdigitalt tillstånd”. Med det menas inte att digitaliseringen är över, utan snarare att vi fått en mer kritisk och nyanserad inställning till den. Det mest uppenbara exemplet på det är samtida debatter om digitala verktyg i skolan och sociala mediers eventuella negativa sidor och behovet av att införa åldersgränser för dessa.
Men även för historiker, som i regel gläds åt att gamla dokument tillgängliggörs online, finns det skäl till kritisk eftertanke. Norge ligger långt före Sverige vad gäller digitisering av böcker, vilket jag fick lära mig är följden av en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. När industrier i Mo i Rana lades ner behövde arbetslösa människor sättas i arbete och jobbet blev att just digitisering av böcker. Ett problem med det är att det krävde att enorma energislukande serverhallar byggdes. Ett annat problem är att de digitala formaten måste förnyas med jämna mellanrum. Uppkomsten av nya format innebär att gamla blir föråldrade och ibland mycket svåra att komma åt. Vi har, som någon i panelen uttryckte det, en växande kyrkogård av oanvändbara databaser.
Det nyliberala kunskapssamhällets historia
Jag var även på sessioner som presenterade forskningsprojekt om kunskapssamhället, marknadens historia och nordisk nyliberalism. Här behandlades vardagskapitalism, hur entreprenörskap och kreativitet kommit att bli dygder, samt problemet med samhällets växande besatthet av att mäta kvalitet med kvantitativa mått.
Jag fick äntligen lära mig vad ”finansialisering” betyder. Det handlar om att finansmarknaden sedan 1990-talet fått allt större inflytande över ekonomin, på både mikro- och makronivå. Privatiseringar genomförs, hushållens skulder ökar och människor börjar bli allt mer engagerade i privatekonomi och värdepappersinvesteringar. Risktagande och ansvar förflyttas från staten till individen. Fler människor får möjlighet att ta lån och därigenom att skuldsätta sig, vilket av förespråkarna framhålls som en utjämningsmekanism. Finansmarknadens aktörer börjar under 90-talet att allt mer betona att det är en risk att inte våga ta risker. Visst, du kan förlora pengar på fonder och aktier – men om du inte köper dem riskerar du att missa att tjäna pengar! Marknaden lyfts, med nyliberal logik, allt mer fram som demokratins centrala arena.
Historievetenskapens sublima objekt
En session hade temat ”Arkiven och historikerna”. Den behandlade bland annat hur perioden 1880–1950 kännetecknades av nära integration mellan historievetenskapen och arkiven (det är då Riksarkivet och landsarkiven etableras). Under efterkrigstiden blir arkivvetenskapen ett självständigt ämne, arkivsektorn växer och vi får en mer aktiv arkivpolitik. Efter 1990 sker en akademisering och professionalisering av arkivvetenskapen och det krävs nu minst 60 högskolepoäng för att bli arkivarie. Digitaliseringen ökar och det talas mer om ”informationsförvaltning”. Glappet mellan historievetenskapen och arkiven ökar och allt färre arkivarier har forskarutbildning, vilket kan vara ett hot mot arkiven som forskningsinfrastruktur.
Historiker har ibland en tendens att behandla arkiv som en neutral plats. Vårt kritiska sinne riktas mot arkivets handlingar, inte arkivet självt. Vi glömmer lätt att ställa frågor om vad som gallrats, varför det som finns bevarats och hur saker ordnats. Vi behöver inte bara källkritik, utan arkivkritik. I annat fall riskerar att arkiven att betraktas som historievetenskapens sublima objekt.
Efter humanismen 