George Orwell eller Eric Blair, som han hette, är ständigt aktuell. Försäljningen av den dystopiska klassikern 1984 ökade kraftigt när Trump valdes till president 2016. Nyligen kom också dokumentärfilmen Orwell: 2+2=5 som sätter just 1984 i centrum och vill visa på dess relevans för att förstå samtida politik. (Det funkar sådär.)
Orwell var inte bara romanförfattare utan skrev reportage som underbara Nere för räkning i Paris och London samt noveller och essäer. Här är det just essäistiken jag ska ta fast på utifrån Politik och det engelska språket och Därför skriver jag. I dessa ger Orwell handfasta tips alla skrivande personer bör överväga att använda. Eller, egentligen ger han främst råd om vad en skrivande person bör undvika.
Metaforer är bra verktyg, men de behöver ofta förnyas, menar Orwell. Undvik därför gamla slitna och uttjatade liknelser som att ”brinna för” något eller att peka ut något som ”det nya svarta”. Undvik även pretentiösa uttryck: Säg ”döda”, inte ”likvidera”. Och låt bli den humanistiska älsklingssysslan – dess raison d’être? – att signalera kulturell bildning och elegans med ord på främmande språk.
Inom politiken finner vi de bästa exemplen på bristande språklig precision. De samtida politikerklassikerna ”Jag har varit tydlig med X” och ”Jag är beredd att tar ansvar för Y” betyder absolut ingenting. Som Orwell påpekar används det politiska språket ofta för att försvara det oförsvarbara. Ett samtida exempel är att kalla Rysslands invasionskrig i Ukraina för en ”militär specialoperation”.
Orwell förespråkar att alltid välja kortare ord före längre och att stryka alla ord som inte behövs. Han ger också det vanligt förekommande tipset att välja aktiv ordföljd istället för passiv. ”Asllani sköt straffen i mål”, inte: ”Straffen sköts i mål av Asllani”.
Den viktigaste regeln är dock: ”Bryt mot vilken som helst av dessa regler hellre än att säga något direkt barbariskt.”
Den uppmaningen förflyttar oss från frågan om hur vi skriver till varför vi skriver. Orwell listar fyra motiv. Det första är egoism. (Jag hade hellre kallat det erkännande.) Det andra skälet är estetiskt, vilket kan handla både om strävan att skapa fulländade formuleringar och om att dela med sig av värdefulla erfarenheter (möjligen borde det ses som två separata motiv). Motiv tre kallar Orwell ”historiska drivkrafter”, men det borde hellre beskrivas som en strävan efter sanning eller kunskapssökande. Det sista motivet är politiskt: ”Viljan att förändra världen i en viss riktning, att förändra andra människors tankar om vilken sorts samhälle de borde eftersträva.” I akademiska sammanhang motsvarar det vad Jürgen Habermas kallar ett emancipatoriskt kunskapsintresse.
Dessa motiv förkommer, enligt Orwell, i någon grad i alla texter och ibland står de i konflikt med varandra. Tänkvärt och träffsäkert, tycker jag. Som forskare och universitetslärare måste jag prioritera sanningsmotivet, men övriga motiv är applicerbara även för mig i olika utsträckning, från text till text.
Efter humanismen 