Skrivande – Efter humanismen

Scener och komponenter i akademisk text

I det förra inlägget experimenterade jag med att omvandla ”snöflingemetoden”, ursprungligen avsedd för romanskrivande, så att den fungerar för akademiskt skrivande, framför allt utifrån min egen disciplin: idéhistoria.

I det här inlägget ska jag fortsätta omvandla tips för fiktivt skrivande på ett sätt som fungerar för akademiskt (återigen med idéhistorieämnet i åtanke). Grundidéerna har jag hämtat från Therése Granwalds Kreativt skrivande: Grundbok i litterärt skapande. (Att den ofta förekommande termen ”kreativt skrivande” underförstått avser fiktion är förresten konstigt – vad är forskning (”akademiskt skrivande”) om inte kreativt?)

Granwald listar olika komponenter en roman består av som, med mindre justeringar, också är applicerbara för idéhistorikern:

1. Idé. Precis som en roman måste en akademisk text drivas av en idé, vilken utgörs av ett forskningsproblem. Att skissa fram ett (åtminstone tentativt) sådant tidigt i processen är viktigt för att ge studien riktning.

2. Aktörer. I en roman spelar karaktärer en viktig roll. Inom historievetenskaperna talar vi hellre om våra studieobjekt som ”aktörer” (för att de inte ska misstas för att vara fiktiva). Att identifiera vilka som är de centrala aktörerna i en studie och att skaffa sig översiktlig kunskap om dem är ofta ett viktigt steg i processen, inte minst för att det är deras texter vi generellt tolkar. Här kommer vi till en komponent som skiljer akademikern från romanförfattaren:

3.Empiri. Empirin är det som hjälper idéhistorikern att besvara dennes forskningsfrågor. Det är en central komponent inom forskning, medan det sällan är något en romanförfattare behöver bry sig om (denne gör förvisso ofta förberedande research, men det är inte samma sak som att besvara en fråga med hjälp av historisk evidens).

4. Tid och plats. Precis som för romanförfattaren är tid och plats centralt inom de historiska vetenskaperna. Aktörerna som producerat den empiri vi undersöker verkade inte i ett vakuum utan är alltid, som vi säger, ”situerade”. Att avgränsa studien i tid och rum och identifiera centrala årtal, händelser, miljöer och liknande som ger förklaringsvärde åt den tolkning av det förflutna vi argumenterar för är centralt för idéhistorikern.

5. Disposition. En akademisk text har, precis som en fiktiv, en struktur. För akademikern är valfriheten mer begränsad: Texten ska ha en inledning där vissa obligatoriska saker görs (forskningsproblem samt teori och metod introduceras, studiens originalitet och bidrag till forskningsläget lyfts fram) och en avslutning där studien summeras och vägar framåt pekas ut. I själva huvuddelen – som ofta heter typ ”undersökning” – är valfriheten större. Att skapa en bra disposition och tematisk (och/eller kronologisk) indelning är ofta en viktig del av analysarbetet.

Att så tidigt som möjligt i en studie börja tänka över dessa fem komponenter ovan är ett tips till uppsatsskrivande studenter inom mitt eget och andra närliggande ämnen.

Ytterligare en idé jag hämtar från Granwalds bok handlar om scener. Jag har aldrig tidigare tänk i termer av scener när jag skrivit akademisk text (utan snarare avsnitt), men gillar idén eftersom jag tror att den kan synliggöra vad olika delar av texten gör.

1. Narrativa scener. Dessa för handlingen framåt. Vi förflyttar oss i tid eller rum, eller något sker: en text publiceras, en ny idé eller ett begrepp föds, en filosof plockar upp en bortglömd idé och ger den nytt liv. Något leder till något annat.

2. Tematiserande scener (Granwald kallar dem ”karaktäriserande”). I dessa fördjupas något: ett tema, en idé, ett begrepp, en person, en miljö eller vad det han vara. Handlingen står still och vi rör oss inåt istället för framåt.

3. Kontextskapande scener (Granwald kallar dem ”världsskapande”). Sammanhanget något utspelar sig i byggs ut och fördjupas. Istället för att röra oss framåt eller inåt rör vi oss utåt.

4. Stämningsskapande scener. Dessa är mer ovanliga i akademiska texter, men kan användas för att dra in läsaren i texten eller för att sätta tonen för ett nytt avsnitt. När de hålls korta och görs effektivt kan de fungera riktigt bra. Jag brukar försöka inleda mina akademiska texter med en stämningsskapande scen. Dessa kan förstås samtidigt vara narrativa, tematiserande eller kontextskapande, precis som en narrativ scen samtidigt kan vara kontextualiserande och så vidare.

Den akademiska snöflingemetoden

Inom (fiktivt) kreativt skrivande stöter man ibland på något som kallas ”the snowflake method”, en sorts steg-för-steg process som ska hjälpa författare att komma igång med sina romaner utveckla en idé till ett första utkast.

Snöflingemetoden kan lätt revideras för att passa även akademiskt skrivande. För uppsatsskrivande studenter i mitt eget ämne, idéhistoria, skulle den kunna se ut som följer.

Steg 1: Sammanfatta studien i en kort mening.

Steg 2: Bygg ut meningen till ett stycke, förslagsvis med fem meningar som gör följande: Sammanfattar studiens syfte/fråga; presenterar källmaterialet; presenterar hur studien går tillväga (metod) och är upplagd (disposition, tematik); presenterar studiens teori/perspektiv/analytiska begrepp; sammanfattar vad studiens originalitet/kunskapsbidrag består i.

Steg 3: Utveckla de fem meningarna ovan till varsitt självständigt stycke.

Steg 4: Skriv en innehållsförteckning med rubriker och så precist sidomfång som möjligt.

Steg 5: Arbeta om innehållsförteckningen till en ”argument map” som punktar upp vad som ska göras i varje avsnitt av studien. Här kan man med fördel inspireras av ”the Mumford method” som jag skrivit om här.

Steg 6: Presentera kontexten. Placera studien i tid och rum: Vilka är de viktiga platserna/miljöerna i studien? Mellan vilka tidpunkter befinner vi oss? Hur påverkar tiden och rummet studien: finns det viktiga historiska händelser som påverkar studien? Vilka rådande idéer, normer, ideal, etc påverkar studien? Skriv 1/2-1 sida!

Steg 7: Presentera de viktigaste aktörerna. Skriv högst 1/2 sida om varje huvudperson. Placera personen i relevanta idétraditioner.

Steg 8: Presentera de viktigaste idéerna och begreppen i studien. Skriv högst 1/2 per idé och begrepp.

Steg 9: Gör en plan för vilken litteratur som behöver läsas för att respektive del av studien ska kunna skrivas.

Steg 10: Börja skriv ett första utkast, arbeta del för del (i valfri ordning).

Att kartlägga sitt argument

Att bli en mer produktiv skribent är det många akademiker som drömmer om – om inte annat för att vi lever i en kultur av publish or perish. För ett tag sedan fick jag höra talas om the Mumford method som dels är just en produktivitetsmetod, dels en metod för skriva bättre argumenterande texter.

Stephen Mumford, som är filosof till yrket, menar att metoden hjälpt honom att komma bort från sin gamla tidskrävande vana att skriva mängder av utkast på väg mot ett färdigt manus. I stället för utkast rekommenderar han att börja med att i punktform, så kortfattat som möjligt, skriva ned vad han vill säga i en text. Så småningom börjar han arrangera punkterna och sortera in dem i underrubriker. Efterhand presenterar han sin text och jobbar vidare på den utifrån den respons han får – men han börjar inte skriva löpande text, utan fortsätter utveckla punktformslistan. Mumford noterar för övrigt att det ofta är lättare att få respons på ett utkast på två sidor snarare än 20, vilket sannolikt stämmer.

”Think slow; write fast!” sammanfattar Mumford sin metod. När han väl sätter sig och skriver det första utkastet har han tänkt så länge kring sin text och dess struktur att han känner sig säker på att det kommer att bli en text som är tillräckligt bra för att publiceras. Dessutom behöver han i den löpande texten inte kämpa med vad han vill få sagt – det vet han ju redan! – och kan därför koncentrera sig mer på stil än han annars hade kunnat.

Mumfordmetoden påminner om ett tips jag ger till mina uppsatsskrivande studenter: Att tidigt i processen skriva en så detaljerad innehållsförteckning som möjligt, med underrubriker och sidomfång för att skapa en målbild av var uppsatsen är på väg. Jag brukar uppmana studenterna att sedan utveckla innehållsförteckningen till vad jag under en doktorandkurs lärde mig kallas en ”argumentationskarta” genom att kort skriva vad som ska göras under varje rubrik för att tydliggöra hur allt hänger ihop. Precis som med Mumfordmetoden skrivs detta i punktform hellre än i löpande text och även här krävs att man går tillbaka och reviderar ”kartan” flera gånger – men att ha en ofärdig karta är bättre än att inte ha någon alls. Det ger skrivprocessen riktning och tydliggör för en själv vad det är man argumenterar för i texten.

Orwells skrivråd och författarmotiv

George Orwell eller Eric Blair, som han hette, är ständigt aktuell. Försäljningen av den dystopiska klassikern 1984 ökade kraftigt när Trump valdes till president 2016. Nyligen kom också dokumentärfilmen Orwell: 2+2=5 som sätter just 1984 i centrum och vill visa på dess relevans för att förstå samtida politik. (Det funkar sådär.)

Orwell var inte bara romanförfattare utan skrev reportage som underbara Nere för räkning i Paris och London samt noveller och essäer. Här är det just essäistiken jag ska ta fast på utifrån Politik och det engelska språket och Därför skriver jag. I dessa ger Orwell handfasta tips alla skrivande personer bör överväga att använda. Eller, egentligen ger han främst råd om vad en skrivande person bör undvika.

Metaforer är bra verktyg, men de behöver ofta förnyas, menar Orwell. Undvik därför gamla slitna och uttjatade liknelser som att ”brinna för” något eller att peka ut något som ”det nya svarta”. Undvik även pretentiösa uttryck: Säg ”döda”, inte ”likvidera”. Och låt bli den humanistiska älsklingssysslan – dess raison d’être? – att signalera kulturell bildning och elegans med ord på främmande språk.

Inom politiken finner vi de bästa exemplen på bristande språklig precision. De samtida politikerklassikerna ”Jag har varit tydlig med X” och ”Jag är beredd att tar ansvar för Y” betyder absolut ingenting. Som Orwell påpekar används det politiska språket ofta för att försvara det oförsvarbara. Ett samtida exempel är att kalla Rysslands invasionskrig i Ukraina för en ”militär specialoperation”.

Orwell förespråkar att alltid välja kortare ord före längre och att stryka alla ord som inte behövs. Han ger också det vanligt förekommande tipset att välja aktiv ordföljd istället för passiv. ”Asllani sköt straffen i mål”, inte: ”Straffen sköts i mål av Asllani”.

Den viktigaste regeln är dock: ”Bryt mot vilken som helst av dessa regler hellre än att säga något direkt barbariskt.”

Den uppmaningen förflyttar oss från frågan om hur vi skriver till varför vi skriver. Orwell listar fyra motiv. Det första är egoism. (Jag hade hellre kallat det erkännande.) Det andra skälet är estetiskt, vilket kan handla både om strävan att skapa fulländade formuleringar och om att dela med sig av värdefulla erfarenheter (möjligen borde det ses som två separata motiv). Motiv tre kallar Orwell ”historiska drivkrafter”, men det borde hellre beskrivas som en strävan efter sanning eller kunskapssökande. Det sista motivet är politiskt: ”Viljan att förändra världen i en viss riktning, att förändra andra människors tankar om vilken sorts samhälle de borde eftersträva.” I akademiska sammanhang motsvarar det vad Jürgen Habermas kallar ett emancipatoriskt kunskapsintresse.

Dessa motiv förkommer, enligt Orwell, i någon grad i alla texter och ibland står de i konflikt med varandra. Tänkvärt och träffsäkert, tycker jag. Som forskare och universitetslärare måste jag prioritera sanningsmotivet, men övriga motiv är applicerbara även för mig i olika utsträckning, från text till text.

Dödens linje, textens liv

Vem är du?
Jag är deadline.
Kommer du för att hämta min text?
Jag har redan länge gått vid din sida.
Det vet jag.
Är du beredd?
Min text är beredd, inte jag själv … Vänta ett ögonblick!
Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.

Deadline är den magiska linje som dödar författarens ego så att texten kan leva. Skrivprocessen pendlar mellan självhatets våndor och storhetsvansinnets överdådiga ambitioner. Det senare är det svåraste hindret att övervinna för den som vill bli klar med en text. Det finns alltid saker som behöver finjusteras: en mening som inte flyger; överflödiga upprepningar; något ord som visserligen fungerar men inte känns optimalt; något avsnitt som kanske borde flyttas; saker man uttalar sig om men eventuellt har missförstått; och alltid ett ytterligare slarvfel.

En före detta kollega berättade en anekdot om att när hen som nybliven doktorand lovade sin handledare att skriva en fantastisk avhandling sa handledaren: ”Nej! Skriv inte en fantastisk avhandling! Det slutar likadant för alla doktorander som gör det – de blir inte klara. Skriv en bra avhandling. Det räcker.”

Det är förstås inte lätt att veta när en text är tillräckligt bra för att anses klar – och det är därför deadlines är viktiga. De markerar ett absolut slut och skonar inte någon. De låter en veta att texten är klar när deadline infaller. Oavsett textens kvalitet. Jag tror på att hålla deadlines och att acceptera faktumet att många texter inte kommer vara i närheten av det ideal man fantiserat om i sitt narcissistiska och verklighetsfrånvända skrivarhuvud. Det får bli som det blev. Man får gå vidare och lära av misstagen och försöka skriva en bättre text nästa gång. Och gången efter det. Alla ens texter kommer gå samma öde till mötes: Att ges liv av en deadline som tvingar en att motvilligt sätta punkt.

Att det blir böcker av det jag skriver är tack vare deadline, förlag, redaktörer och korrekturläsare. / Jag skriver och det jag skriver blir aldrig klart. Men måste överges för annars blir det ingen bok.

– Bodil Malmsten, Så gör jag. Konsten att skriva