Kategori: Skrivande

Att kartlägga sitt argument

Att bli en mer produktiv skribent är det många akademiker som drömmer om – om inte annat för att vi lever i en kultur av publish or perish. För ett tag sedan fick jag höra talas om the Mumford method som dels är just en produktivitetsmetod, dels en metod för skriva bättre argumenterande texter.

Stephen Mumford, som är filosof till yrket, menar att metoden hjälpt honom att komma bort från sin gamla tidskrävande vana att skriva mängder av utkast på väg mot ett färdigt manus. I stället för utkast rekommenderar han att börja med att i punktform, så kortfattat som möjligt, skriva ned vad han vill säga i en text. Så småningom börjar han arrangera punkterna och sortera in dem i underrubriker. Efterhand presenterar han sin text och jobbar vidare på den utifrån den respons han får – men han börjar inte skriva löpande text, utan fortsätter utveckla punktformslistan. Mumford noterar för övrigt att det ofta är lättare att få respons på ett utkast på två sidor snarare än 20, vilket sannolikt stämmer.

”Think slow; write fast!” sammanfattar Mumford sin metod. När han väl sätter sig och skriver det första utkastet har han tänkt så länge kring sin text och dess struktur att han känner sig säker på att det kommer att bli en text som är tillräckligt bra för att publiceras. Dessutom behöver han i den löpande texten inte kämpa med vad han vill få sagt – det vet han ju redan! – och kan därför koncentrera sig mer på stil än han annars hade kunnat.

Mumfordmetoden påminner om ett tips jag ger till mina uppsatsskrivande studenter: Att tidigt i processen skriva en så detaljerad innehållsförteckning som möjligt, med underrubriker och sidomfång för att skapa en målbild av var uppsatsen är på väg. Jag brukar uppmana studenterna att sedan utveckla innehållsförteckningen till vad jag under en doktorandkurs lärde mig kallas en ”argumentationskarta” genom att kort skriva vad som ska göras under varje rubrik för att tydliggöra hur allt hänger ihop. Precis som med Mumfordmetoden skrivs detta i punktform hellre än i löpande text och även här krävs att man går tillbaka och reviderar ”kartan” flera gånger – men att ha en ofärdig karta är bättre än att inte ha någon alls. Det ger skrivprocessen riktning och tydliggör för en själv vad det är man argumenterar för i texten.

Orwells skrivråd och författarmotiv

George Orwell eller Eric Blair, som han hette, är ständigt aktuell. Försäljningen av den dystopiska klassikern 1984 ökade kraftigt när Trump valdes till president 2016. Nyligen kom också dokumentärfilmen Orwell: 2+2=5 som sätter just 1984 i centrum och vill visa på dess relevans för att förstå samtida politik. (Det funkar sådär.)

Orwell var inte bara romanförfattare utan skrev reportage som underbara Nere för räkning i Paris och London samt noveller och essäer. Här är det just essäistiken jag ska ta fast på utifrån Politik och det engelska språket och Därför skriver jag. I dessa ger Orwell handfasta tips alla skrivande personer bör överväga att använda. Eller, egentligen ger han främst råd om vad en skrivande person bör undvika.

Metaforer är bra verktyg, men de behöver ofta förnyas, menar Orwell. Undvik därför gamla slitna och uttjatade liknelser som att ”brinna för” något eller att peka ut något som ”det nya svarta”. Undvik även pretentiösa uttryck: Säg ”döda”, inte ”likvidera”. Och låt bli den humanistiska älsklingssysslan – dess raison d’être? – att signalera kulturell bildning och elegans med ord på främmande språk.

Inom politiken finner vi de bästa exemplen på bristande språklig precision. De samtida politikerklassikerna ”Jag har varit tydlig med X” och ”Jag är beredd att tar ansvar för Y” betyder absolut ingenting. Som Orwell påpekar används det politiska språket ofta för att försvara det oförsvarbara. Ett samtida exempel är att kalla Rysslands invasionskrig i Ukraina för en ”militär specialoperation”.

Orwell förespråkar att alltid välja kortare ord före längre och att stryka alla ord som inte behövs. Han ger också det vanligt förekommande tipset att välja aktiv ordföljd istället för passiv. ”Asllani sköt straffen i mål”, inte: ”Straffen sköts i mål av Asllani”.

Den viktigaste regeln är dock: ”Bryt mot vilken som helst av dessa regler hellre än att säga något direkt barbariskt.”

Den uppmaningen förflyttar oss från frågan om hur vi skriver till varför vi skriver. Orwell listar fyra motiv. Det första är egoism. (Jag hade hellre kallat det erkännande.) Det andra skälet är estetiskt, vilket kan handla både om strävan att skapa fulländade formuleringar och om att dela med sig av värdefulla erfarenheter (möjligen borde det ses som två separata motiv). Motiv tre kallar Orwell ”historiska drivkrafter”, men det borde hellre beskrivas som en strävan efter sanning eller kunskapssökande. Det sista motivet är politiskt: ”Viljan att förändra världen i en viss riktning, att förändra andra människors tankar om vilken sorts samhälle de borde eftersträva.” I akademiska sammanhang motsvarar det vad Jürgen Habermas kallar ett emancipatoriskt kunskapsintresse.

Dessa motiv förkommer, enligt Orwell, i någon grad i alla texter och ibland står de i konflikt med varandra. Tänkvärt och träffsäkert, tycker jag. Som forskare och universitetslärare måste jag prioritera sanningsmotivet, men övriga motiv är applicerbara även för mig i olika utsträckning, från text till text.


Dödens linje, textens liv

  • Vem är du?
  • Jag är deadline.
  • Kommer du för att hämta min text?
  • Jag har redan länge gått vid din sida.
  • Det vet jag.
  • Är du beredd?
  • Min text är beredd, inte jag själv … Vänta ett ögonblick!
  • Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.

Deadline är den magiska linje som dödar författarens ego så att texten kan leva. Skrivprocessen pendlar mellan självhatets våndor och storhetsvansinnets överdådiga ambitioner. Det senare är det svåraste hindret att övervinna för den som vill bli klar med en text. Det finns alltid saker som behöver finjusteras: en mening som inte flyger; överflödiga upprepningar; något ord som visserligen fungerar men inte känns optimalt; något avsnitt som kanske borde flyttas; saker man uttalar sig om men eventuellt har missförstått; och alltid ett ytterligare slarvfel.

En före detta kollega berättade en anekdot om att när hen som nybliven doktorand lovade sin handledare att skriva en fantastisk avhandling sa handledaren: ”Nej! Skriv inte en fantastisk avhandling! Det slutar likadant för alla doktorander som gör det – de blir inte klara. Skriv en bra avhandling. Det räcker.”

Det är förstås inte lätt att veta när en text är tillräckligt bra för att anses klar – och det är därför deadlines är viktiga. De markerar ett absolut slut och skonar inte någon. De låter en veta att texten är klar när deadline infaller. Oavsett textens kvalitet. Jag tror på att hålla deadlines och att acceptera faktumet att många texter inte kommer vara i närheten av det ideal man fantiserat om i sitt narcissistiska och verklighetsfrånvända skrivarhuvud. Det får bli som det blev. Man får gå vidare och lära av misstagen och försöka skriva en bättre text nästa gång. Och gången efter det. Alla ens texter kommer gå samma öde till mötes: Att ges liv av en deadline som tvingar en att motvilligt sätta punkt.

Att det blir böcker av det jag skriver är tack vare deadline, förlag, redaktörer och korrekturläsare. / Jag skriver och det jag skriver blir aldrig klart. Men måste överges för annars blir det ingen bok.

– Bodil Malmsten, Så gör jag. Konsten att skriva