Vägen från idé till färdig text kan delas in i fyra faser: planering, skiss, bearbetning och finputsning. Indelningen – som givetvis kan göras i fler eller färre steg och med beskrivas med andra ord – är idealtypisk och rörelsen mellan faserna är inte linjär, utan man rör sig i regel fram och tillbaka mellan dem.
Det första stadiet handlar om att komma fram till ungefär vad det är för text man vill skriva. Det innefattar planering och eventuell materialinsamling. Under det här stadiet bör man få klart för sig om det finns formella krav texten måste uppfylla (vilket alltid finns när man skriver akademisk text), exempelvis gällande textlängd, rubriker och referenssystem. Det är även klokt att upprätta en tidsplan för arbetet. Under det första stadiet kan man förslagsvis skissa en disposition eller skriva en argumentationskarta eller ett synopsis. Inom akademiskt skrivande bör man skaffa sig ett hum om vilken tidigare forskning man måste förhålla sig till och vad ens empiri (ungefär) ska bestå av.
Tidigt i skrivprocessen är viktigt att vara modig och att våga tänja gränser och pröva vilda idéer. Att skriva text – även akademisk sådan – är en kreativ syssla. Liksom den akademiske punkaren bör man i textproduktionens andra stadium, då det är dags att börja skissa fram text, omfamna gör det själv-andan (DIY) och ha inställningen att man lär sig genom att göra och att det inte är så farligt att det blir fel ibland. Att det är lättare att be om ursäkt än att be om lov är en både sund och punkig inställning. I skrivprocessen är det viktigt att omfamna detta och släppa loss och låta fantasin, infallen, intuitionen, kreativiteten, glädjen, lekfullheten och passionen flöda. Redigera kan man göra senare.
Att skissa text kan också kallas för att ägna sig åt ”processskrivande” eller att skriva ”råtext”. Det som kännetecknar den här typen av text är att man fokuserar mer på idéer och innehåll än form, stil, språk och koherens.
När man skriver skisstext är det viktigt att hålla negativa kritiker borta. Inte minst sin egen inre kritiker. Att få respons från andra är värdefullt, men i början av processen bör kreativitetsdödande tråkmånsar hållas på behörigt avstånd. Dessa känns igen genom att de fokuserar på textens fel och brister snarare än dess möjligheter och utvecklingspotential.
Att skissa text kräver att man vågar lyfta foten från bromspedalen och låta sig själv svepas med av skapandet och hänföras av att man har saker att säga som man själv inte visste om. Det är lätt att råka in i bearbetningsstadiet för tidigt. Man märker det genom att man helt plötsligt sitter och flyttar kommatecken fram och tillbaka, fastnar på ett ordval i tre minuter, eller – värst av allt – börjar experimentera med olika teckensnitt, som om det skulle göra texten bättre.
I skiss-stadiet bör man undvika att läsa det man skrivit tidigare för att istället fokusera på att komma vidare och få ihop skisser till textens delar som tillsammans, i det tredje stadiet, kan sättas ihop till ett råmanus. Som Annie Dillard formulerar saken i Det skrivande livet:
”Anledningen att inte fullända en text medan den utvecklas är att den nya texten samtidigt skapar en form vars sanna skepnad den finner först medan den utvecklas, så att de tidiga dragen blir värdelösa, oavsett hur fint de blänker. Först när ett styckes roll i verkets hela kontext blivit tydlig kan den visualiserande författaren rikta dess komplexa detaljrikedom för att stärka verkets syften.”
Annorlunda uttryckt: Först när texten som helhet börjar ta slutgiltig form blir det tydligt vilken roll de enskilda meningarna och styckena spelar. I det stadiet kan man revidera dem med helheten i åtanke, innan dess är det oklart vart de leder eller om de ens kommer att finnas kvar i slutversionen.
I det tredje stadiet ska den ”råa” skisstexten bearbetas till något som efterhand börjar likna ett första utkast till den färdiga produkten. I engelsk litteratur talas detta om som ”draft text” och ”product writing”. Nu krävs mer fokus på form. I den här fasen infinner sig ofta ett par svåra val och behovet av ”kill your darlings” för att inte texten ska bli allt för spretig. För mig innefattar det här stadiet av skrivande typiskt att jag möblerar om en del i texten och flyttar olika avsnitt för att skapa en så logisk disposition som möjligt. Om man inte gjort det förr är nu det hög tid att få respons på texten, för att försäkra sig om att andra förstår texten så som man vill att den ska förstås.
När man har ett färdigt utkast till hela texten är det dags att gå över till fas fyra: Att färdigställa texten inför slutgiltig inlämning. Det är först nu man ska börja pilla med detaljer. I en akademisk text handlar det om att säkerställa att man lever upp till de formella kraven och har god akribi (vetenskaplig noggrannhet), exempelvis att alla referenser sitter där de ska och är korrekta. Det handlar också om korrekturläsning och språklig finputsning. Förutom att använda de mest lämpade orden handlar det också om att skapa en text som faktiskt är engagerande läsa. Titlar och rubriker som lockar till läsning ska inte underskattas.
Eftersom man generellt gör det sista stadiet under stor tidspress med en kommande deadline hängande som giljotinens bila över sig kommer man aldrig att lyckas få till en felfri text. Ett par slarvfel smyger sig alltid in. Någon inkonsekvent begreppsanvändning likaså. Ofta får man nöja sig med någon rubrik man egentligen inte gillar. Kanske är det till och med så att man inte lyckades driva sin argumentation i mål. Det är inte hela världen. Arbetet med en text bör inte värderas utifrån dess slutprodukt, själva texten eller betyget, om man är student. Bättre att värdera skrivandeprocessen: Har man skrivit den text man själv vill skriva efter bästa förmåga och upplever att det bidragit till ens utveckling ska man vara nöjd med sig själv, eftersom man kommer ta sig an nästa skrivprojekt med bättre förutsättningar än man påbörjade det nyss avslutade.
