Kategori: Humaniora

Idéhistoria i förvandling 5: Digitalhistoria

Historien förlängs varje ögonblick och det finns idag fler aktiva historiker än någonsin tidigare. Detta innebär att historikerns potentiella källmaterial är ständigt växande. Likaså den mängd tidigare forskning historikern måste förhålla sig till. Tack och lov har digitaliseringen av arkivmaterial, dagspress, tidskrifter och böcker gjort historikerns (liksom många andra forskares) arbete smidigare. Materialet blir mer åtkomligt och många gånger även sökbart, vilket underlättar när vi ska navigera i det. Att orientera sig bland databaser och digitala kataloger – och att använda dem på bästa sätt när man väl hittat rätt – är dock inte helt lätt och att öva oss själva och våra studenter i detta är en viktig utmaning för historiker idag.

Digitaliserat källmaterial och korpus (alltså textsamlingar sammanställda i ett visst syfte – här är ett exempel) medför metodologiska möjligheter som potentiellt kan effektivisera arbetet och möjliggöra storskalig forskning och historiska synteser. Genom digitala metoder kan vi göra fjärrläsningar (distant readings) som kan komplettera eller kombineras med humanisters traditionella närläsningar (close readings). Digitalisering möjliggör även (inte alltid oproblematisk) visualisering samt kvantifiering och därmed generalisering. Det kan även hjälpa oss att exempelvis urskilja konjunkturerna för ett visst begrepp. I detta fall är det lätt att på några minuter ta fram statistik. Genom Google ngram eller Hathi Trusts bookworm kan man notera att begreppet ”liberalism” i engelskan ökar kraftigt efter 1859, då det liberala partiet bildas och John Stuart Mills Om Friheten publiceras. Genom att söka i Mediearkivet eller Svenska dagstidningar ser jag att begreppet ”vänsterliberalism” ökat i svensk press sedan 2017 och att ”kulturmarxist” slog igenom strax efter Anders Behring Breiviks terrordåd i Oslo 2011. Genom Hansard corpus of British parliament noterar jag att förekomsten av ”crisis” ökade kraftigt i det brittiska parlamentet under 1910-talet. Dessa korpus och metoder förbättras ständigt, men är inte fläckfria. Dessutom säger ju ords frekvens inget om dess användning, vilket ofta är vad historikern vill komma åt. Jag menar ändå att dessa metoder kan fungera som stöd i våra analyser eller hjälpa oss att identifiera intressanta brytpunkter som förtjänar att undersökas närmare.

När jag häromveckan var på ett digitalhistoriskt seminarium på temat ”When did Digital History start?” drogs startpunkten hela vägen tillbaka till Frank Owsleys Plain Folk (1949). Det sades att kvantitativ och statistisk, särskilt ekonomisk och socialhistoria, växte under 1950-talet, för att de följande två decennierna gå under beteckningen Cliometrics. Under 1980-talet kom mjukvara för historiker och under 1990-talet databaser. I nyutkomna numret av Lychnos, som har tema digital historia, framhålls skapandet av Virginia Center for Digital History 1997-1998 som en central händelse. Sedan dess har digitalhistoria (och digital humaniora) fått en allt mer etablerad infrastruktur. I Sverige är det nyligen upprättade Huminfra ett exempel. Under 2000-talet har vi även fått texter som genom OCR-teknik är digitalt sökbara, samt digitaliserade källor genom exempelvis Europeana och Google books. Anarkistiskt lagda akademiker gläds över nystartade Anna’s Archive. Som nybliven släktforskare är jag tacksam över ArkivDigital. När jag skrev min avhandling var det otroligt hjälpsamt att ha alla John Deweys utgivna texter och privata korrespondens tillgänglig digitaliserad och sökbar genom InteLex Past Masters.

Digitaliseringen har legat till grund för en mängd nya metoder som fjärrläsning och temamodellering (topic modeling), samt lett till att historiker lär sig programmering i exempelvis AntConc, Python och R. När man använder termen ”digitalhistoria” åsyftar man vanligen historiker som ägnar sig åt dylikt, vilket ligger utanför vad historiker konventionellt sysslar med. Men eftersom alla historiker i någon mån använder digitala resurser i växande utsträckning har det ifrågasatts om begreppet alls behövs (vilket har fått vissa att istället tala om ”computational history”). Denna typ av forskning har givetvis kritiserats. Dels för att försöka förvandla historia till ”hard science”, dels för att låta metoderna, verktygen och materialtillgången styra forskningsfrågorna. Kritiken är rimlig. Jag har sett många exempel på coola visualiseringar och grafer, men ännu inte exempel på någon riktigt intressant forskning (men så har jag heller en fullständig överblick av fältet). Ändå är jag hoppfull och tror att de digitala metoderna kommer hjälpa oss att göra storskaliga analyser och upptäcka mönster och teman som leder till ny intressant forskning.

Överlag tror jag digitaliseringen bär med sig mycket positivt för historievetenskapen och jag hoppas att vi forskare blir bättre på att hålla oss ajour med utvecklingen och att ta upp digitaliseringens möjligheter i undervisningen. Även vi icke-programmerande historiker kan ha stor nytta av digitala verktyg i arbetet. Själv använder jag Ulysses att skriva i; Zotero för referenshantering och att kategorisera, läsa och anteckna i pdf:er; Grammarly för att skriva bättre engelska; och Tropy för att hantera fotografier av arkivmaterial. (De tre sistnämnda är gratis.) Jag har även lekt lite med analys och visualisering i Voyant Tools. Har man ett omfattande fotograferat arkivmaterial som man vill göra sökbart finns det många som talar varmt om DEVONthink.

En viktig utmaning är att samtidshistoriker snart kommer att behöva lära sig arbeta med källor som från början är digitala, som bloggar och innehåll i sociala medier, en annan är att berätta historien om det digitala, dess plats i kulturen och dess begrepp. I och med att offentligheten blir allt mer digital kräver det även att historiker tar plats på digitala arenor och paketerar sin expertis för att passa olika forum som bloggar, poddar och i sociala medier. Hur ska vi historiker förhålla oss till och bidra till förståelse av det digitala samhället? Vilka digitala verktyg och resurser ska vi använda och hur? Och vilka digitala arbetssätt ska vi lära ut till våra studenter? Dela gärna med er av tankar, digitala favoritverktyg och -resurser i kommentarsfältet.

Idéhistoria i förvandling 4: Naturvetenskapliga impulser

The historian does not treat man as the student of biology seems to do … as essentially a part of nature[.] He picks up the other end of the stick and envisages a world of human relations standing, so to speak, over against nature… Since this world of human relations is the historian’s universe, we may say that history is a human drama, a drama of personalities, taking place as it were, on the stage of nature, and amid its imposing scenery.

Detta skrev historikern Herbert Butterfield, vars skarpa åtskillnad mellan natur och kultur idag är ohållbar. Att se naturen som en förgivettagen och oföränderlig bakgrund, frikopplad från den mänskliga historien, vilken står ”över” naturen, är inte längre möjligt. Jag har tidigare (här och här och här) adresserat naturvetenskapen inflytande på historiografin utifrån frågan om jordens inträde i en ny geologisk epok, antropocen, vilken markerar modernitetens kulmination och resultatet av människas förmåga att exploatera naturens resurser och andra arter. Med inträdet i antropocen följer insikten att kulturen, som generellt är historikerns studieobjekt, allt mer flyter samman med naturen. Det faktum att människan påverkat jorden så pass att vi inträtt i en ny geologisk era gör oss (kollektivt) till geologiska agenter, vilket innebär att den geologiska tidsskalan inte längre kan separeras från den mänskliga historiens kronologi. Kapitalismens historia kan inte separeras från klimatets historia. För att tala med Dipesh Chakrabarty, vars senaste bok jag recenserat för nyutkomna Lychnos 2022 kan vi inte skilja den antropocentriska kategorin ”det globala” från ”det planetära”. Detta innebär att miljöhistoria – och dess underdiscipliner som Blue humanities – inte längre bör ses som separata fält, utan måste integreras i även i annan historiskt forskning.

Arkeologin, jordsystemvetenskapen, neurovetenskapen, genetiken och evolutionsbiologin har bidragit till förklaringar av den förhistoriska tiden, eller deep history, alltså vad som skedde före skriftspråkets uppkomst, vilket brukar utgöra historiografins startpunkt. Även om historiker inte arbetar med DNA-analyser måste vi förhålla oss till att detta påverkar vårt historiemedvetande. Exempelvis genom DNA-släktforskning och att många tar till sig historiska resultat från evolutionsbiologin, exempelvis genom Karin Bojs populära böcker, vilka lär oss hur homo sapiens blandats med neandertalare och denisovamänniskan och hur vi färdats över världen under förhistorisk tid sedan vi lämnade Afrika för ca 60 000 år sedan.

Men det är inte enbart vår djupa geologiska och biologiska historia som har förändrats genom naturvetenskapliga rön. Även vår framåtriktade förväntningshorisont har förändrats. Antropocen och den pågående klimatkrisen medför en växande insikt om att vi är på väg mot en annalkande katastrof, ett ”planeticid”. Klimatförändringarna och jordens inträde i antropocen har på ett sätt ”decentrerat” människan. Förvisso är vi unika i vår kollektiva agens och vårt ansvar för planeten, men vi är beroende av andra arter (som även de har en historia) och liksom dem är vi bundna av planetens gränser. (Även detta tema har jag adresserat i relation till posthumanismen och primatologisk forskning.) Eftersom klimatförändringarna påverkar alla levande varelser tvingar de fram en ny slags universalism. Antropocen har blivit ett nytt metanarrativ.

Flera gränser har börjat luckras upp: Mellan ”djup” förhistoria och traditionell historia, mellan natur och kultur, mellan den mänskliga historiska tiden och den geologiska tiden samt naturens historia. Naturvetenskapens rön förändrar hur vi ser det förflutna och även om ens kunskaper inom fältet är ytliga menar jag att det är väsentligt att historiker hänger med i diskussionen, om inte annat för att inte överlämna tolkningsföreträdet helt åt naturvetare (inklusive fysiker). Givet att en historiker inte bara bör ägna sig åt att berätta om det förflutna som det var, utan också bör ta sig an den mer filosofiska frågan om hur vi idag ska förhålla oss till historien, bör vi intressera oss för, försöka förstå och kritiskt granska även naturvetenskapliga rön om det förflutna. Hur förhåller sig de olika tidslager eller tidsskalor geologin, arkeologin, fysiken, evolutionsbiologin och historiografin arbetar med till varandra? Hur kan vi skriva ihop den globala (antropocentriska) historien om kapitalismen och industrialismen med den planetära historien om hur människans kollektiva påverkan på klimatet lett oss in i antropocen?

Jag tror och hoppas på fler tvärvetenskapliga samarbeten framöver, men menar samtidigt att historiker bör slå vakt om sin specifika kompetens. I grund och botten handlar historieskrivning om hur rationella varelser – sådana som handlar utifrån normer och därför kan avkrävas rättfärdiganden – agerat i det förflutna. Det historiografiskt intressanta är inte hur vi fungerar som biologiska varelser, utan som kulturvarelser. Även om dikotomin mellan natur och kultur har visat sig vara en grad- snarare än artskillnad finns det skäl att inte helt förkasta den, däremot att undersöka och omvärdera den. Det samma gäller den historiska relationen mellan människan och andra arter, mellan det globala och det planetära, samt förhållandet mellan människan som geologisk, biologisk och kulturell agent.

Humanistisk fysik

2019 besökte jag partikelacceleratorn i Cern utanför Genève i Schweiz. I besöksanläggningen betonades att vi idag bara känner till ungefär 5 % av universums materia och vi måste satsa på fysiken för att lära känna resten. Därigenom, påstods det, kan vi finna svaren på frågan om universums ursprung – vad det består av och därmed vilka vi är, var vi kommer från och var vi är på väg. Att dessa frågor framställs som enbart fysiska irriterar givetvis en humanist. Frågor om det förflutna och framtiden och vad människan är, är i högsta grad tvärvetenskapliga och existentiella, varför även humanistisk expertis krävs.

Paul Gaugin, D'où venons-nous? Que sommes-nous? Où allons-nous? (Var kommer vi från? Vad är vi? Var är vi på väg?) 1897.
Paul Gaugin, D’où venons-nous? Que sommes-nous? Où allons-nous? (Var kommer vi från? Vad är vi? Var är vi på väg?) 1897.

Att närma sig naturvetenskap, och särskilt fysiken, som humanist är inte helt lätt. Jag har tidigare under våren gjort vissa närmanden genom att undersöka relationen mellan naturalism och historism och har för kommande nummer av Lychnos recenserat Dipesh Chakrabartys senaste bok som handlar om hur historiografi och humaniora påverkas av jordens inträde i antropocen. Nyligen läste jag en historiker som påstod att om historieämnet för 100 år sedan omformades genom kontakt med samhällsvetenskaperna, så omformas det idag främst genom kontakt med naturvetenskaperna och tekniken (genom digitaliseringen). Detta tror jag är en riktig iakttagelse. Även genetiken har öppnat nya sätt att förstå det förflutna och insikten om människans sammanbundenhet med andra arter och planeten som helhet tvingar oss till nya tolkningar av hur vi hamnat där vi är idag, vilket kräver samarbete mellan humanister och exempelvis evolutionsbiologer och jordsystemvetare.

Hur är det då med relationen mellan fysik och humaniora? Fysiken måste vara ett av de fält som är mest uppmärksammade idag. Mängden forskningspengar verkar aldrig sina och mediebevakningen av forskningen kring svarta hål är stor. Med tanke på hur abstrakt och svårförståelig denna forskning är, är det rätt häpnadsväckande, men lockelsen ligger väl i just att fysiken utmanar gränserna för vårt vetande och vår världsbild. Den senaste tiden har jag läst två populärt hållna böcker som dels försöker begripliggöra fysiken för oss ”dummies”, dels försöker föra den närmare humaniora. Böckerna är Världen själv (2020) av Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysisk vid Uppsala universitet och vanligt förekommande röst i radion – har du hört en mas förklara fysik så att man faktiskt förstår är det sannolikt Ulf som varit i farten – och Skönhet i kaos (2021) av Julia Ravanis, doktorand i teknikhistoria vid Chalmers tekniska högskola och med en bakgrund inom fysiken. Danielsson har skrivit en bok om humaniora för naturvetare, Ravanis en bok om naturvetenskap för humanister.

Danielsson argumenterar emot den dualistiska uppfattningen att vi människor genom vår själ är skilda från den materiella kroppen och världen kring oss. Enligt honom är allt fysik och vi är organiska förkroppsligade varelser som omöjligen kan ställa oss utanför världen som en oberoende observatör. Han insisterar därför på den fenomenologiska insikten att vi måste erfara naturliga objekt för att kunna formulera teorier om dem. Och erfar, det gör vi genom våra sinnen och kroppar och med det från dem oskiljbara medvetandet. Många fysiker skulle nog hålla med om att den Cartesianska synen på själen bör förkastas, men ändå tenderar de, enligt Danielsson, att resonera som om de faktiskt delade just denna föreställning. Det vill säga, fysiker tenderar att anse sig beskriva en objektiv verklighet oberoende av mänskligt perspektiv, men Danielsson menar att vad fysiken gör är att upprätta teoretiska modeller vars utformning är beroende av det mänskliga subjektiva perspektivet. Vi bör bli medvetna om detta för att inte blanda samman modell och verklighet (”världen själv”).

Som exempel på detta misstag nämner Danielsson sin kollega Max Tegmarks uppfattning att världen är matematik. Jag har länge tänkt att den ståndpunkten är befängd och det känns skönt att höra att det inte bara är på grund av min humanistiska ignorans. Samma sak gäller naturlagar, som ofta beskrivs som om de existerade ”där ute” och som om de styrde universum, när de i själva verket – precis som matematiken – är något vi människor har skapat för att förstå, förutse och kontrollera världen omkring oss. Eftersom Tegmark anser att fysikens modeller också är verkligheten, tror han på förekomsten av parallella universum, då detta är möjligt enligt teorierna. Danielsson ser snarast teorin om parallella universum, som han förkastar, som ett argument för varför vi inte ska blanda ihop modell och verklighet. Om skälet till att vi begår detta misstag skriver Danielsson:

Om den mänskliga matematiken på ett avgörande sätt beror av vår biologiska natur och konstruktionen av våra hjärnor och fysiska kroppar, är vi oförmögna att förstå hur matematiken skulle kunna vara annorlunda.

Fysiken och matematiken föregås alltså av biologin, i och med att de utövas av människor som är biologiska varelser, vars medvetande inte kan skiljas från kroppen.

Ett belysande exempel på skillnaden mellan modell och verklighet är att fysiker tenderar att räkna med det oändliga (∞). Inte för att de tror att oändlighet representerar världen korrekt, utan för att det är en förenkling som fungerar. Av samma skäl antar fysiken existensen av slutna system i sina beräkningar, trots att de inte tror att sådana existerar i verkligheten. Matematikens och fysikens uppgift är inte att representera världen korrekt, utan de är verktyg vi konstruerat för att begripa och kontrollera världen vi lever i. I vissa fall är dessa verktyg mer effektiva och smidiga att använda om de inte försöker efterlikna verkligheten till punkt och pricka.

Vad gäller bakgrunden till dagens fysik förklarar Julia Ravanis denna pedagogiskt. Viktig i sammanhanget är givetvis Albert Einsteins (1879-1955) relativitetsteori. Dess riktighet bekräftades 1915, och den Newtonska fysiken var därmed död. Från den stunden är tid inte längre en radda händelser, utan ”en fysisk dimension i rymden”. Tid och rum är relativa i och med att tiden är beroende av hur fort något rör sig. Därmed skiljer sig tiden åt för olika observatörer. Med Einstein blev tiden en icke-visualiserbar fjärde dimension.

Relativitetsteorin har, som man nästan kan gissa av namnet, relativistiska implikationer. Än mer så blir det när kvantfysiken äntrar scenen. Einsteins universum var deterministiskt, medan kvantfysikens – som Einstein inte trodde på (”Gud spelar inte tärning”) – är osäkert. Detta eftersom universums minsta partiklar, elementarpartiklarna, följer andra lagar än större partiklar. Här måste Werner Heisenbergs (1901-1976) osäkerhetsprincip och Erwin Schrödingers (1887–1961) berömda exempel med katten som är levande och död samtidigt nämnas. Vad gäller Heisenberg visade han att ingen lag kan förutsäga en partikels rörelse med absolut säkerhet, utan bara med grader av sannolikhet. Detta eftersom vi inte kan mäta något utan att påverka det som mäts. Själva experimentets utformning påverkar dess utfall.

I Schrödingers exempel är kattens tillstånd knutet till huruvida en atomkärna sönderfallit eller ej. Först när vi observerar atomkärnan vet vi. Dessförinnan befinner den sig i ett tillstånd av både och, vilket också innebär att katten både lever och är död. Enligt den så kallade ”Köpenhamnstolkningen” av fysiken som företräddes av Niels Bohr (1885-1962) och hans anhängare var detta inte något problem. Så länge matematiken är korrekt behöver vi inte oroa oss för eventuellt absurda implikationer av teorin. Problemet, menar Danielsson, är när vi misstar matematikens absurda implikationer för verkligheten själv.

För att återvända till vad jag inledde med – det faktum bara 5 % av universum består av ”vanlig” materia – så tar Ravanis upp detta som ett skäl för att vi bör bli ödmjuka inför hur lite fysiken faktiskt vet om universum. Vilket inte behöver betyda att fysiken är bäst lämpad på att svara på existentiella frågor om varifrån vi kommer och var vi är på väg. Som Danielsson skriver:

Det är ett utbrett missförstånd att teoretiska fysiker med expertis inom områden som strängteori och kosmologi är de som är bäst skickade att staka ut existensens fundamentala grund.

Men samtidigt som vi inte ska blanda samman teoretisk modell och verklighet är den förra högst beroende av den senare, menar Danielsson. Matematiken kan, liksom språket, inte förstås enbart inifrån sig självt. Det är först genom att knyta matematiken (eller språket) till verkligheten som den blir begriplig och får mening. Att betrakta ”ren matematik” som ett (natur)vetenskapligt ideal är därför olyckligt, då en sådan vetenskap – om den vore möjlig – skulle bli meningslös.

Både Ravanis och Danielsson menar att fysikens budskap snarast är att vi måste lära oss leva med det osäkra och förgängliga, oavsett om vi är fysiker eller ej. Matematiken, och därmed fysiken, kommer aldrig att bli fullständig. Dessutom var det ju det här med att matematiken är en mänsklig konstruktion beroende av våra biologiska kroppar, samt att objektivitet tycks omöjligt inom kvantfysiken i och med att experiments utfall påverkas av observatören.

Båda författarna refererar till hur filosofen Martin Hägglund behandlar existentiella frågor i This Life (som jag skrivit om här). Ravanis nämner att universum skapades ur intet, ur vilket kaos och sedermera ordning följde. Men termodynamikens andra huvudsats gör oss varse att entropin i universum ökar, vilket innebär att allt, mycket sakta, går mot sin undergång, för att åter bli kaos. Den mörka energin tänjer sönder universum som kommer hamna i ett tillstånd som poetiskt kallas ”den stora ensamheten” eller ”den stora kylan”. Med hänvisning till Hägglund menar Ravanis att detta inte bör passivera oss utan snarast leda till att vi med kärlek och omsorg vårdar det vi har, just för att vi kommer förlora det. Utan förgänglighet och lidande hade vi inte haft någon mening i första taget.

Fysikens insikter om perspektivism och universums förgänglighet öppnar en dörr på glänt mellan humanioras fokus på mening, förståelse och existentiella frågor, och naturvetenskapens fokus på förklaring och orsakssamband. Både fysik och exempelvis historiografi är beroende av mänsklig tolkning, analytiska val och avgränsningar. Inget av ämnena representerar verkligheten som den är eller det förflutna som det var i full skala. De är båda verktyg vi behöver för orientera oss i tillvaron och fylla den med mening i mellanrummet mellan det förflutnas erfarenhetsrum och framtidens förväntningshorisont. Vi har alla skäl för att verka för en tvärvetenskaplig dialog mellan humanister och naturvetare.

Postdokliv 4: Terminsslut

Det är rätt ensamt att doktorera, men man har i alla fall handledare att rådfråga och i mitt fall en forskarskola som gav socialt sammanhang och vägde upp för att jag arbetade på en liten avdelning med få doktorandkollegor. Som nydisputerad är man i princip utelämnad att klara sig på egen hand, och utan anställningstryggheten man hade som doktorand.

Den har nu gått sex månader sedan jag disputerade. Vårterminen har präglats av att landa i och begripa min nya livssituation, vilket bloggserien ”postdokliv” handlat om. Jag har fortsatt pendla till Lund från Stockholm för att undervisa runt 20-40 timmar per månad parallellt med att jag varit deltidsarbetslös, vilket ju är tidskrävande eftersom det innebär jobbsökande och att månatliga rapporter till Arbetsförmedlingen och a-kassan ska avläggas.

Som den som läst tidigare inlägg i den här serien vet har jag försökt hitta en balans mellan att göra det jag upplever som meningsfullt och det som kan gynna min karriär. Inspirerad av boken Return to Meaning försöker jag nuförtiden att fundera över vilken mening mina texter har utifrån tre nivåer: mikro, meso och makro. Mikronivån handlar om mening för individer (inklusive författaren själv); mesonivån om mening för grupper, forskarmiljöer och institutioner; och makronivån om mening för samhället i stort. Jag försöker också tänka att texter ska vara tillgängliga, både i bemärkelsen begripliga och lätta att få tag på. Men en meningsfull forskartillvaro handlar om mer än textproduktion. Det handlar även om att försöka vara en pedagogisk och omtänksam handledare och lärare; att delta i seminarier och konferenser och nätverk som verkar intressanta och viktiga; och om att delta i informella diskussioner, offentliga debatter, poddar och bloggar. Jag gör inte allt detta, men har blivit bättre på det sedan jag började formulera för mig själv vad jag anser att meningsfullt arbete inom akademin handlar om.

En förutsättning för allt detta är ändå en inkomst och en nydisputerad är ofta utelämnad till att söka pengar från externa finansiärer. Därför är det vettigt att lägga lite tid på att orientera sig bland stiftelser och stipendier. Många universitet har förteckningar över dessa och det finns även allmänna listor som stiftelsemedel, som är mer överskådlig men i princip ger samma träffar som länsstyrelsens stiftelseförteckning. I båda dessa kan man sålla genom att söka på exempelvis ”humaniora” eller ”humanistisk forskning”, men få av stiftelserna har egna hemsidor. Deras anslag söker man oftast genom sitt universitet. Börja alltså med att undersöka ditt eget lärosätes resurser. Eftersom det generellt är ett krav att man har ett akademiskt CV och ibland ett ORCID-ID för att kunna söka pengar rekommenderas man som nydisputerad att fixa detta.

För att lära sig skriva en ansökan är det en bra idé att begära ut tidigare beviljade sådana från Vetenskapsrådets registrator och be kollegor som sökt pengar från andra håll om deras ansökningar. På så sätt får man en idé om vad ens ansökningar bör innehålla. Ett bra tips jag fick via en av flera karriäraktiviteter jag deltagit i är att skapa en ”mastermind-grupp” bestående av personer som befinner sig i samma situation som en själv. Jag tog initiativ till en sådan grupp i början av året. Sedan dess har vi har varit mellan tre och fem nydisputerade humanister som setts (via Zoom) och kommenterat på varandras ansökningar och diskuterat karriärrelaterade frågor under terminen. Detta har varit väldigt hjälpsamt och terapeutiskt. Tack vare respons från mina vänner i gruppen har jag förstått vad som fungerat och inte fungerat i mina första ansökningar och kunnat formulera dem bättre efter hand – och nu har de börjat ge resultat.

Efter att ha skissat upp ett par olika forskningsprojekt har jag under terminen landat i ett som jag tror särskilt på. Jag befinner mig också helt plötsligt i den märkliga situationen att jag är överbokad i höst och därför har behövt tacka nej till en del jobb. Förutom undervisning kommer jag i höst att ha fyra månaders anställning på 75 % för att utveckla ett forskningsprojekt som förhoppningsvis ska kunna få fler anslag och pågå ett par år. Detta utfall är bättre än vad jag vågat hoppats på, så jag är väldigt glad, lättad och peppad. Jag kommer att berätta mer om projektet och min nya tjänst framöver.

Efter att ha inlett året med viss oro över framtiden och en kvarvarande stress efter disputationen känner jag mig rätt belåten med tillvaron nu. Min terminsplanering har hållit förvånansvärt bra. Förutom att ha landat en ny tjänst och mer undervisning till hösten har jag bearbetat en del av min avhandling till en text som publicerades på den norska nättidskriften Salongen tack vare en förfrågan från Anna Marlene Karlsson vid universitetet i Bergen. Jag har också skrivit klart ett kapitel med titeln ”Demonisering som kulturkrigsstrategi: Om högerradikalt historiebruk och den kulturmarxistiska konspirationen” som är en utveckling av ett tidigare blogginlägg och som kommer att publiceras i antologin Polarisering: Idéhistoriska perspektiv på ett samtida fenomen till hösten. Därtill har jag recenserat Dipesh Chakrabartys senaste bok The Climate of History in a Planetary Age (2021) för nästa volym av Lychnos. Tillsammans med en idéhistoriker från Göteborg och en från Uppsala har jag också blivit antagen till Nordiska historikermötet i Göteborg i augusti, där vi ska hålla en session tillsammans.

Trots att det varit en produktiv termin har jag ändå kunnat unna mig att läsa ganska brett och följa seminarier utanför mina egna specialområden, vilket har varit viktigt för att återuppväcka det lustfyllda i forskningen som tenderar att gå förlorat sista året innan disputation, då stressen är enorm och man inte har tid att göra någonting som inte är avhandlingsrelaterat. Att distansera sig från avhandlingen är kanske det viktigaste och mest njutbara för en postdok.

Exempelvis har jag äntligen haft tid att ta mig an Jan-Werner Müllers utmärka Contesting Democracy: Political Ideas in Twentieth-Century Europe (2013) och har läst in mig på den historiefilosofiska debatten om hur inträdet i antropocen påverkar humaniora. Jag har även följt seminarier arrangerade av Digitalhistory@Lund, läst in mig lite på digital humaniora och fått hjälp av universitetets bibliotekarier att bättre förstå hur jag kan använda deras databaser för att söka fram både källmaterial och tidigare forskning mer effektivt.

Det var min vårtermin kort sammanfattad. Jag hoppas att serien postdokliv (som eventuellt får anses avslutad nu) kommer till nytta för andra nydisputerade. Låt mig veta om ni har tankar. invändningar, eller tips och råd som jag missat. Kommentera nedan eller till bruno.hamnell(a)kultur.lu.se.

Edit 230126: Svenska historiska föreningen släppte nyligen en fantastisk lista över utlysningar av forskningsmedel. Se här!

Postdokliv 2: Hatkärlek

Linn Spross Vård, skola, omsorg (2021) skildrar en nydisputerad kulturhistoriker som lämnar Akademin (alltid skrivet med inledande versal) för att arbeta i hemtjänsten. Det är svårt att inte läsa boken som en illa dold självbiografi som syftar till att ge en missförstådd och bitter författare upprättelse mot universitetsvärldens oförmåga att erkänna hennes briljans. Bara 23 år gammal påbörjar huvudpersonen, Julia, sina doktorandstudier som hon slutför inom tidsramen och snabbt därefter tilldelas forskningsmedel för ytterligare projekt. Kan det bli annat än en kometkarriär? Jo, Julia lämnar tvärt ett högre seminarium på Uppsala universitet för att aldrig återvända. Istället bildar hon familj med en styrketränande elektriker och tar jobb i hemtjänsten. Hon överger de onda, småsinta, världsfrånvända forskarna för att bli en av de goda samhällsnyttiga arbetarna.

Arbetarklassromantiken och frånvaron av nyanser gör boken svåruthärdlig, även för en nydisputerad som kan relatera till och delvis hålla med om kritiken mot akademin. Efter att, som jag nämnde i föregående inlägg, ha läst ett par böcker om att överleva i universitetsvärlden är min uppfattning att den interna kritiken mot universitetsvärlden är utbredd, men även hos de mest kritiska rösterna rör det sig oftast om en hatkärlek. Så även för mig.

Många dras nog till forskarvärlden av passion. Vi älskar hur kunskap och teorier kan få oss att se världen på nya sätt och förändra hur vi förhåller oss till den. Vi finner det personligt utvecklande att ständigt förbättra vår forskning och att formulera viktiga insikter på tillgängliga sätt för att nå ut till studenter och allmänhet. Dessutom passar den höga graden av självständighet oss introverta individualister som vill kunna utforma våra arbetsdagar utan att styras alltför mycket av chefer och stämpelklockor. Trots universitetets alla problem brinner vi för dess tre kärnuppgifter: Att forska, undervisa och samverka, alltså sprida vetenskap i samhället.

Akademin har dock svåruthärdliga sidor som traditionalism, världsfrånvändhet och elitism, vilket vanliga liknelser som ”ankdamm” och ”elfenbenstorn” sätter fingret på. Som Mia Blomgren adresserat är klassförakt förekommande i universitetsvärlden, och kanske särskilt i Lund. Jag är uppvuxen i en förortsvilla i en medelklassfamilj och har en förälder som utbildade sig till mellanstadielärare i vuxen ålder och en som aldrig läst på universitetet. Ingen, inklusive jag själv, hade väl räknat med att jag skulle arbeta inom akademin. Att jag valde att läsa på universitetet var ingen stor grej, men det hade heller inte varit märkligt om jag valt bort det. Jag tror att jag smälter in hyfsat i universitetsvärlden, men kan ändå känna mig utanför och malplacerad. Att hamna på middagar där överklädda femtioåriga docenter tvingar samtliga att lajva studentliv genom att stå på sina stolar och sjunga ”O, gamla klang- och jubeltid” kan även få mig att kontemplera en framtid inom hemtjänsten. Eller harakiri.

Därför finner jag det terapeutiskt att läsa Spross roman och än mer böcker som Efter festen och Leaving Academia, som visar att andra delar min känsla av utanförskap (oavsett om den är motiverad eller ej). Christopher Caterine, författaren till sistnämnda bok, skriver nyktert att det är dumt att hänga upp sitt välmående och sin framgång på en enda typ av anställning. Kanske kan vi göra meningsfullare arbete och ha större påverkan utanför akademin? Kanske är det orimligt att vi förväntas älska universitetet så mycket att vi jobbar dygnet runt under osäkra anställningsförhållanden? Kanske är det till och med så att universitetsvärlden tenderar att förvandla oss till endimensionella, enkelspåriga tråkmånsar som är oförmögna att tala om annat än våra egna smala forskningsintressen? Risken finns. Stannar man i akademin är det viktigt att försöka behålla verklighetsförankringen. Jag är därför glad att ingen bland mina närmsta vänner eller i min släkt verkar inom universitetsvärlden – de plockar ner mig på jorden.

Om jag kan känna mig malplacerad på universitetet, hur svårt måste det då inte vara för någon från arbetarklassbakgrund, landsbygden eller utanförskapsområden? Att navigera i den av implicit kunskap präglade byråkratin och hierarkin gör tillvaron svårare än den behöver vara och gynnar personer från akademikerhem. Ofta känns det som att information undanhålls som ett slags test – och för att någon självgod typ ska få nöjet att berätta för en att man borde vetat bättre, trots att man omöjligt kunnat göra det. Elitismens och konkurrenskulturens baksidor drabbar väl särskilt dem som inte har lyxen att ha föräldrar, syskon, vänner eller en partner som är verksam inom akademin. Samtidigt kan universitetet också, som Didier Eribon så fint visat, erbjuda honom – en homosexuell arbetarson – en fristad och möjlighet till självförverkligande, men då till priset av att han förnekar sin arbetarklassbakgrund. Akademin är paradoxal. Den står för en märklig blandning av tolerans och intolerans, nytänkande och konservatism.

Ändå beror nog inte universitetsvärldens inåtvändhet främst på akademisk inavel eller enskilda forskares klassförakt eller bristande sociala kompetens, utan på att systemet belönar just inåtvändhet. Konkurrenskulturen präglar akademin (trots att samarbete ger bättre forskning – en ytterligare paradox) och pressen att meritera sig är konstant. Av någon anledning är det just forskning, snarare än pedagogisk skicklighet och förmågan att kommunicera forskning till allmänheten, som är den främsta meriten vid tjänstetillsättningar. Gissningsvis för att det är mest mätbart, men föga förvånande är det problematiskt att bedöma forskare utifrån antal citeringar och antal publiceringar i högt rankade tidskrifter. (Edit 220621: Problematiken med att mäta forskningskvalitet uppmärksammades nyligen av Curie.)

Publish or perish är en vanligt förekommande slogan och publikationshetsen gäller främst den peer-reviewade vetenskapliga artikeln, som utsetts till den akademiska publikationsformen par excellence och därför rankas högre än exempelvis antologikapitel, essäer, tidskriftsartiklar och i många fall även böcker. I Sverige publiceras runt 20 000 vetenskapliga artiklar om året, Kina och USA spottar ur sig runt 500 000 vardera. Detta har möjliggjorts av ett ökat antal vetenskapliga tidskrifter – alla kan ju inte skriva för Nature eller Mind – som också visat sig vara en lukrativ verksamhet eftersom staten betalar enorma summor för att köpa in dessa tidskrifter till universitetsbiblioteket, och då är det ändå ofta staten som finansierat själva forskningen. (En välkommen reaktion mot detta vansinne är open science-rörelsen.)

Ashutosh Tiwari är en 43-årig indisk forskare bosatt i Östergötland med ett häpnadsväckande CV. Han driver flera tidskrifter och konferensserier samt ett bokförlag, har skrivit 500 vetenskapliga artiklar och författat eller varit redaktör för närmare 50 böcker. Vilken stjärna … till bedragare. Bilder från hans verksamhet har visat sig förfalskade, hans tidskrifter – där hans egen ”forskning” främst publicerats – har visat sig sakna både referentgranskning och redaktörer, och hans ”konferenser” är mest prisceremonier för att lura etablerade forskare att ge vetenskapligt alibi åt Tiwari. Detta fall togs upp i magasinet Filter (2021:80) för att illustrera hur publish or perish-kulturen och meriteringshetsen tar fokus från verkligt bra och meningsfull forskning (samt pedagogik och samverkan). Man kan dock förstå att även seriösa forskare faller offer för så kallade rovtidskrifter (predatory journals) eller rovkonferenser, som Tiwaris, då dessa använder sig av strategin att ta namn som är förvirrande lika erkända och etablerade förlagor.

Andra problem meriteringshetsen medför är att vissa forskare lockas att låta varandra stå som medförfattare på artiklar de inte bidragit till för att kunna sätta dessa på CV:t. Självklart har det vuxit fram en akademins svarta marknad i vissa länder, där forskare kan köpa sig till ett medförfattarskap eller till och med köpa en artikel att sätta sitt namn på. Därtill är det säkert svårt att motstå frestelsen att plagiera sig själv, alltså att skriva i princip samma artikel för flera olika tidskrifter. Sen har vi problemet med extremt specialiserade forskarnätverk som driver sin egen vetenskapliga tidskrift och årliga konferens – och som till skillnad mot Tiwari är seriösa – men sällan når ut till någon utanför nätverket och främst utgör en klubb för inbördes beundran. Man recenserar artigt varandras verk och citerar och refererar frikostigt till varandra (eftersom det är meriterande att få citeringar) och hyllar varandra i den mossigaste av genrer: ”vänböcker” och ”festskrifter”. På så sätt kan forskarna trygga sin akademiska elfenbenstornstillvaro, men gör ingen som helst skillnad med sin verksamhet.

Jag raljerar naturligtvis en aning och förstår att man måste begripa och till viss del ”spela spelet” inom akademin. Samtidigt bör man motstå den värsta karriärismen och se upp för rovtidskrfiter och andra pseudovetenskapliga lockelser. Man behöver delvis anpassa sig till fältets jargong och karriärtänkande, delvis ta avstånd från desamma för att kunna utföra meningsfullt och begripligt arbete. Kanske är knepet att ständigt påminna sig själv om att stå emot kravet på att skriva främst för att meritera sig, snarare än för att skapa eller sprida meningsfull forskning? Och visst är det möjligt att hoppa över den där konferensen man ändå inte är intresserad av eller har tid för men förväntas åka på enbart för att ”nätverka”? Nog är det möjligt att insistera på pedagogikens och samverkans jämbördiga ställning med forskningen?

Det finns ändå positiva tendenser. Idag får nästan alla doktorander trygga anställningar och slipper hanka sig fram på stipendium och extrajobb, och det tycks bli något vanligare med postdoktjänster, vilket möjliggör att ett par personer i samma sits som jag (nydisputerade) får ett par års trygg anställning och därmed kan fokusera på att forska, istället för att söka pengar samtidigt som de försörjer sig på annat sätt. Personer som Helena Sword och Magnus Linton har kommit med inflytelserika förslag om hur akademiker kan skriva för att nå en bredare publik. Det finns också goda exempel på forskare som är duktiga på att kommunicera forskning till allmänheten, vilket görs exempelvis i Bildningspodden, Respons och The Conversation. Detta är givetvis extra viktigt i dessa tider av kris då behovet av att bemöta konspiracism och desinformation är extra stort. Det finns mycket meningsfullt arbete att göra som akademiker – det gäller bara att ha kraft att övervinna de meningslösa hindren och att säkra sin försörjning, vilket är det största hindret av alla.

Postdokliv 1: K-ordet

Jag har aldrig planerat för framtiden och forskarutbildningen var egentligen något jag mest trillade in på. Tre års fördumning på gymnasiets tekniska linje väckte en bildningsiver som tog mig till universitetet, från samhällsvetenskap till kulturvetenskap; filosofi och litteraturvetenskap på grundnivå, följt av en idéhistorisk master. Jag var länge vilse i universitetsvärlden och började först som masterstudent knäcka den akademiska koden och utveckla en känsla för det vetenskapliga hantverket. Lärare och bekanta nämnde att doktorandstudier kanske vore något. Själv hade jag aldrig tänkt tanken, men tyckte att det vore fegt att inte skicka in en ansökan när tillfälle dök upp. Dessutom hade jag ingen aning om vad jag annars skulle hitta på. Jag fick, till min förvåning, den första tjänst jag sökte.

Det här var 2016. Efter disputationen, för två månader sedan, satt jag återigen med känslan av att inte veta vad jag ska hitta på härnäst. Det är ingen positiv känsla av att framtiden ligger öppen och allt är möjligt jag talar om, utan en ångestfylld stress över att inte ha en susning om hur man överlever som nybliven doktor vid den humanistiska fakulteten. Jag har alltid värjt mig mot k-ordet, som jag förknippat med att eftersträva avancemang, social status och högre lön för dess egen skull, utan hänsyn till arbetets mening. Men kanske måste jag omvärdera min inställning och faktiskt våga ta k-ordet i min mun.

Karriär. Där, jag sa det.

Redan hösten 2020 insåg jag att disputationen närmade sig utan att jag hade minsta plan för mitt framtida yrkesliv (och kanske behöver vi inte lägga mer i begreppet ”karriär” än så). Insikten kom efter att ha läst lundahistorikern David Larsson Heidenblads blogg som adresser oroande aspekter av postdoktillvaron och tipsade om böcker som Efter festen: om konsten att utvecklas från doktor till docent: eller en överlevnadsguide för den postdoktorala tillvaron, Leaving Academia och The Professor is in (som också är en blogg och en podd). Genom Davids blogg uppmärksammades jag också på att Lund erbjuder ett karriärprogram för ”postdoc training”. Givet min aversion för k-ordet ryggade jag instinktivt tillbaka, men bestämde mig för att utmana mina fördomar.

Poängen med Lunds postdokprogram är att hjälpa doktorander och nydisputerade att skapa en karta över framtiden efter disputationen genom att hjälpa en att identifiera sina prioriteringar, preferenser, förmågor, behov och mål. En del av detta innehåller en svårsmält managementjargong och eftersom kursen är till för alla doktorander är det i realiteten en del som inte är vidare applicerbart för humanister, som i mindre utsträckning än typ disputerade kemister kommer att lämna universitetet för det privata näringslivet.

Kursen tvingar en ändå att ta ställning till ens syn på ”work-life balance”, exempelvis huruvida man är villig att flytta för karriärens skull och i så fall var. Därtill adresseras om man – förutsatt att man satsar på en karriär inom akademin – främst vill kommunicera med forskarsamhället (internalism) eller samverka utanför universitetets väggar (externalism), om man vill arbeta administrativt, med undervisning, i grupp eller ensam. En övning handlade om att föreställa sig sin ideala arbetsdag, en annan om att skilja mellan vilka uppgifter man 1) gillar och är bra på, 2) gillar men inte är bra på, 3) ogillar men är bra på, 4) ogillar och inte är bra på. En övning handlade om ”transferable skills”, alltså hur man kan översätta och presentera akademiska förmågor på ett sätt så att deras värde utanför universitetet blir tydliga. (Detta ligger i linje med vad jag tidigare skrivit om humaniora som praktisk kunskap.) Ett viktigt budskap under kursen var att fokusera mer på processer än resultat. Konkret kan detta innebära att man strävar efter att varje ansökan om stipendier eller tjänster man skriver ska bli bättre än ens förra, men inte fäster för stor vikt vid utfallet av ansökan. Andra tips, som jag kände till innan tack vare finish on time, handlade om att bryta ner sin planering i långsiktiga, mellanlånga (terminsvisa) och korta (veckovisa) SMARTA mål och att ständigt revidera sin planering.

Vad har jag då fått ut av karriärplaneringskursens övningar och nämnda böcker jag nyligen läst? Förutom att ha en terapeutisk verkan genom att förmedla budskapet att jag är långt från den enda nydisputerade som känner mig ensam, vilsen, stressad och hyser en hatkärlek till akademin, så har de också gett mig en klarare bild av min (osäkra) framtid och bättre förståelse för mina egna färdigheter, samt verktyg att utforma mitt CV bättre än tidigare. Jag kan också formulera och motivera min mål bättre och ser tydligare vilka möjligheter och svårigheter som ligger framför mig. Jag har också låtit mig övertalats att skapa en LinkedIn-profil, vilket det ständigt tjatas om i den amerikanska litteraturen, även om jag är oklar över hur viktigt detta är för svenska akademiker. Därtill har jag insett att jag tycker alltför mycket om att undervisa och skriva för att vilja lämna universitetsvärlden (än). Samtidigt är det en svår värld att överleva i och om jag inte lyckas få en postdoktjänst eller finansiering för ett långsiktigt forskningsprojekt så lär jag behöva kombinera min nuvarande timanställning som universitetslärare med någon annan typ av deltidsarbete (de mest lockande alternativen inkluderar lärarvikariat, forskningsadministration, folkbildningsarbete, skribent- och översättaruppdrag). En fast lektorstjänst är inte ens att tänka på i nuläget och lektorsvikariat på deltid är sällsynta. Ändå är det väl detta och på sikt en docentur – en akademisk titel som visar att man fördjupat och breddat sin forskning med motsvarande arbetsinsats som krävs för en avhandling – som är de naturliga målen för den som vill stanna i akademin. Men att sträva allt för hårt mot dessa mål riskerar att leda till karriärism, alltså just det jag tidigare betraktat som oskiljaktigt från begreppet ”karriär”. Risken blir då att man publicerar sig, nätverkar, deltar i konferenser, eller sitter i källaren på något aktat universitet på kontinenten och skriver en termin eller två – internationalisering, check! – enbart för att det ser bra ut på CV:t. Där vill jag inte hamna.

De senaste veckornas grubblerier över postdoktillvaron har hjälpt mig att skapa en planering för terminen. Efter att ha gått igenom ett stort antal stiftelser – Lunds universitet har tack och lov en lista över dessa och hjälpsamma bekanta har fyllt på med ytterligare och även låtit mig se deras ansökningar – har jag identifierat: 1) de stipendier som kan vara aktuella för mig, 2) när deras ansökningsperioder infaller, 3) vilka jag ska prioritera att söka. Att söka alla är inte att tänka på; tidsåtgången är för stor, särskilt för oss nybörjare i genren. Eftersom de största forskningsfinansiärerna, som Vetenskapsrådet (VR) och Riksbankens jubileumsfond (RJ), bara ger utdelning till runt 10 % av de sökande bedömde jag att det inte var lönt att lägga tid på dessa i nuläget. Istället har jag bestämt mig för att satsa på att söka ”seed money” hos ett par utvalda finansiärer. Det vill säga, mindre bidrag som finansierar arbetet med att skriva en större ansökan och i samband med det en kortare text för publicering. Därtill ska ska jag skriva ett kapitel för en antologi och ytterligare en till två kortare texter för publicering. Jag ska också ansöka om medverkan i en konferens till hösten och presentera en plan för ett framtida forskningsprojekt på Högre seminariet i Lund. Samtidigt ska jag söka andra jobb som i bästa fall kan kombineras med min nuvarande timanställning på universitetet. Terminsplaneringen är ganska ambitiös och lär, som alla planeringar, behöva revideras, särskilt om jag skulle få något av jobben jag söker. Planeringen ger mig i alla fall riktning och den stress jag kände månaden efter disputationen har avtagit sedan den började falla på plats och mina framtida alternativ började klarna.

Gästblogg och bloggpaus

Bloggen är inte död! Vårens inaktivitet beror på att jag sliter med att få ihop mitt avhandlingsmanus för att kunna disputera i december. Gott om tid? Icke. Eftersom manuset är på engelska och ska språkgranskas måste det vara klart den 1 september för att hinna tryckas i tid. Att söka pengar för språkgranskning och hitta lämplig opponent och betygskommitté tar också sin tid. Detta är klart och nu jagas bild till omslaget, vilket också tar lite tid från skrivandet. Så gör även undervisning och administrativa sysslor. Tyvärr blir det nog bloggpaus till i höst. Ändå har jag tagit mig tid att gästblogga för Forskarskolan i historiska studier där jag varit med under hela min doktorandtid. Jag publicerar även inlägget nedan.

*

Forskarutbildningen är en erfarenhet som rymmer mycket mer än dess slutprodukt, avhandlingen. Den rymmer undervisning, breddande och specialiserande kurser, workshops, inspirerade samtal, mindre inspirerande byråkratiska obegripligheter att förhålla sig till, seminariediskussioner utifrån lyckade och misslyckade presentationer av texter, ändlösa möten med återkommande diskussionspunkter och, inte minst, timme efter timme ensam framför datorns ordprocessor frustrerad över det där stycket som aldrig riktigt vill sitta ihop.

Visst fan kan man bli tokig. Men tack och lov finns det platser där vi doktorander ges möjlighet att utbyta frustration och lärdomar med varandra. Forskarskolan i historiska studier har varit en sådan plats och därmed också en central del av min doktoranderfarenhet. Dess två årliga internat har varit sociala höjdpunkter som gett näring åt mina breda humanistiska intressen genom den insikt jag fått i andra doktoranders arbete under olika delar av avhandlingsprocessen. Jag har både inspirerats och förfasats över andras texter och hoppas att andra både inspirerats och förfasats över mina. Man ska inte underskatta att förfasas. Ofta när jag opponerat på en text under något av forskarskolans internat och har tänk saker som: ”Teori, metod och frågeställningar hänger ju inte alls ihop,” eller: ”Det framgår ju inte varför denna forskning är meningsfull och för vem” så har jag sekunden efter tänkt: ”Helvete, detsamma kan ju sägas om min egen text!” Tillbaka till skrivbordet. Writing is rewriting. Try, fail. Try again, fail better. Visst blir det bättre, men int’ blir det bra. Forskningsprocessen är ett ständigt misslyckande och till slut får man nog – då är det dags att disputera.

Jag börjar få nog (och slut på pengar) och har målet inställt på disputation i december. Det är då fem år sedan jag påbörjade forskarutbildningen i idé(- och lärdoms)historia i Lund. Under hela perioden har jag varit en del av forskarskolan, där jag läst kurser, varit på återkommande internat, åkt på skrivbordsbyte i York, och tillsammans med Jens Norrby (GU) arrangerat en workshop. Genom forskarskolan har jag fått vänner, fina minnen och värdefulla synpunkter på förvirrade utkast till min framväxande avhandling.

Avhandlingen handlar om arvet efter den filosofiska idealismen i England och USA decennierna kring förra sekelskiftet, exemplifierat utifrån R. G. Collingwood och John Dewey, två personer som gett mig möjligheten att reflektera över filosofins, estetikens, vetenskapens och historiens funktion och relation till varandra, både utifrån ett existentiellt och samhälleligt perspektiv. Den syntetiska ansatsen till kunskap och viljan att föra filosofi och historia, teori och praktik, närmare varandra är ett kall jag delar med min avhandlings huvudpersoner.

Jag kommer aldrig att älska min färdiga avhandling, men jag älskar den lärorika process som genererat den och som gör att jag önskar att jag nu kunde börja om forskarutbildningen för att ta vara på alla lärdomar doktoranderfarenheten gett mig. L’esprit d’escalier kallas det visst, och i vissa fall är det nog bra. Efterklokheten som ett kvitto på att man trots allt kanske blivit lite klokare fast det ibland känns som att man inget begriper. En känsla som i sig är uttryck för den ständiga strävan att vilja begripa som gjorde att jag hamnade på Lunds universitet som doktorand i idéhistoria och som del av forskarskolan i historiska studier i första taget.

Om den kulturmarxistiska konspirationen

Kritiken som riktats mot Anna Hedenmos intervju med Sverigedemokraternas Mattias Karlsson i ”Min sanning” (SVT 210110) bestod enligt programledaren själv av ”lögnaktiga beskrivningar” från kritiker som inte bemödat sig att se programmet och inte delar hennes vilja att genom förståelse motverka polarisering (Expressen 210114). Ibland kräver dock förståelse att föreställningar, ideal och begrepp sätts i ett sammanhang och att man lyfter fram outtalade förgivettaganden. Mot slutet av intervjun talar Karlsson om att han önskar en ”konservativ kulturrevolution”—i bemärkelsen genomgripande förändring—som motkraft till den ”kulturmarxistiska” revolutionen som pågått från 1968 fram till idag. Här kunde Hedenmo ha påmint om att Karlsson talat i mycket hårdare ordalag tidigare.

Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val: seger eller död.

Detta skrev Karlsson på Facebook två dagar efter riksdagsvalet 2018. Inlägget gillades av Jimmy Åkesson och flera ledande Sverigedemokraterna delar Karlssons idé om ett pågående kulturkrig mellan kulturmarxister och konservativa nationalister (”Sverigevänner”).

Hedenmo borde tagit fasta på att Karlsson använder just begreppet ”kulturmarxism” som härstammar från en högerextrem konspirationsteori och syftar till att skapa negativ politisk polarisering. Karlsson är långt ifrån den ende bland SD:s ledande företrädare att använda begreppet. Kent Ekerot har hävdat att kulturmarxister driver fram mångkulturell indoktrinering via museisektorn (Nyheter idag 140603) och 2013 lovade den dåvarande SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand—sedermera en av grundarna till Alternativ för Sverige—att kulturmarxistiska eliter ska försvinna när SD tagit makten (GT 130706). Samma år kallade SD:s Björn Söder genusvetenskapen för en kulturmarxistisk pseudovetenskap (SvD 130408). Även före detta SD-politikern Christopher Dulny har i rollen som ordförande för Nordisk alternativhöger förklarat organisationens främsta fiende vara kulturmarxismen (SvD 171105). När Per Sjögren, nazist och medlem i Nordiska motståndsrörelsen, kuppades in i kommunfullmäktige i Blekinge på ett Sverigedemokratiskt mandat 2017 vägrade han att tala med journalister eftersom dessa ”går i kulturmarxisternas ledband” (Expressen, 170823).

Bakgrunden till föreställningen om kulturmarxismens herravälde har beskrivits bra av Morgan Finnsiö i Expo, varför jag istället ska titta på dess spridning i Sverige. Här hade i princip ingen hört talas om kulturmarxism för tio år sedan. En sökning på ordet i de största svenska mediedatabaserna ger inte fler träffar än att de kan räknas på fingrarna före sommaren 2011. Detsamma gäller begreppets förekomst på Flashback forum. Brytpunkten äger rum den 22 juli 2011 med den högerextremistiska norrmannen Anders Behring Breviks terrordåd. Breivik har själv beskrivit attentatet som en marknadsföringskupp för hans manifest, 2083 – A European Declaration of Independence , som snabbt spreds över internet. Här nämns ”kulturmarxism” över 100 gånger och framställs som det huvudsakliga hotet mot västvärldens existens.

I Breiviks manifest och den tillhörande filmtrailern framställs kulturmarxismen som det primära hotet mot den västerländska civilisationen. Den sägs ha infiltrerat utbildningsinstitutioner, bokförlag och media och sedermera kulminerat hos 1968-vänstern. Breivik talar om en ”mångkulturell allians” mellan marxister, globala kapitalister, feminister och ”suicidal humanists”. Kulturmarxismens metod beskriver han som ”dekonstruktion”, vilket ska förstås inom ramen för en kritik av postmodernismen eftersom begreppet—som även Karlsson nämner i SVT-intervjun—förknippas med Jacques Derrida. Enligt Breivik är dekonstruktionens syfte att avskaffa europeisk kultur och traditioner, att felrepresentera historiska händelser och svartmåla personer som inte delar kulturmarxistiska åsikter för att på så sätt bereda väg för politisk korrekthet och massinvandring och på sikt avskaffa nationalstaten och den europeiska identiteten. Massinvandringen är alltså inte Breiviks huvudfiende, utan han ser detta som en följd av den kulturmarxistiska ideologin.

När den högerradikala sajten Politiskt korrekt efter tre års verksamhet lades ner och ersattes av Avpixlat tre månader efter Breiviks dåd beskrev redaktören Mats Dagerlind, som också satt i redaktionen för SD-kuriren, sajtens syfte som att verka i kontrast till de etablerade mediernas ”kulturmarxism”, som tar sig uttryck exempelvis genom att ”censurera” gärningsmäns etniska härkomst. Det bredare målet sades vara att utgöra motstånd mot det västerländska samhällets ”islamisering” och på sajten uttalades stöd till counterjihad-rörelsen och konspiratoriskt lagda högerextremister som Pamela Geller och Tommy Robinson från English Defence Leauge. Kent Ekerot stod redaktionen för Avpixlat nära, men sajten stöddes även av andra ledande Sverigedemokrater som Jimmy Åkesson, Richard Jomshoff och Erik Almqvist (DN 111205).

Erik Almqvist har i Nya tider (170223) hävdat att den svenska journalistkåren utgör spetsen av kulturmarxismen. Han uppmanar i samma artikel svensk höger att inspireras av kulturkampen som den förts av Victor Orbans Fidesz i Ungern. Ungern, menar Almqvist, är ”framåtskridande” och ”modernt” mycket tack vare att Fidesz har tagit kulturkampen på allvar och successivt bytt ut läroböcker och kultur- och museichefer, statyer och minnesmonument och ändrat gatunamn. Almqvist menar att Fidesz kulturkamp är att likna vid 68-vänsterns ”marsch genom institutionerna”. För Fidesz har ”EU och invandringen har utgjort utomordentliga, och berättigade, hotbilder. George Soros och hans starka politiska aktivistnätverk i Ungern likaså.” Till detta skall alltså även ”kulturmarxismen” adderas.

I ytterligare en text i Nya tider blir konspiracismen bakom föreställningen om kulturmarxismens inflytande än mer uppenbar. Dan Ahlmark (190912) menar att det pågår ett kulturkrig mellan nationalism och kulturmarxism, vars ”bakomliggande värderingar och syften är ett grundläggande hot mot det svenska samhället.” Bland de aktörer som ”helt eller delvis stödjer kulturmarxismen och accepterar/driver på massinvandringen” nämner Ahlmark ”massmedia, offentlig förvaltning, kultursektorn, NGO:er, EU, FN med flera.” Han tillägger att ”genom massmedia och sjuklövern [alla partier utom SD] hålls fortfarande många medborgare ovetande om dagens faror”. Kulturmarxismens mål sägs vara att förvandla Sverige till ett ”socialistiskt och auktoritärt samhälle” där, på grund av ”massinvandringen”, svenskarna blivit en minoritet. Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige sägs stå för det partipolitiska motståndet.

Att EU, FN, massmedia och samtliga riksdagspartier utom SD skulle verka mot ett socialistiskt och auktoritärt samhälle torde för de flesta framstå som absurt. Det blir i Ahlmarks artikel tydligt att ”kulturmarxism” inte har någonting med marxism att göra. Det är enbart ett väldigt brett samlingsbegrepp för allt radikalhögern opponerar sig mot: journalistik, internationella organisationer, icke-européer, universitetsvärlden och samtida kultur.

Även för Nya tider-skribenten och före detta etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg är kulturmarxismen fienden. I PK-samhället (2017) tar han strid mot identitetspolitik, minoritetsrättigheter, feminism, marxism, klimatvetenskap, invandring och mångkulturalism. Dessa fenomen, menar Arnstberg, är produkter av en politiskt korrekt attityd som blivit dogm i Sverige. Även om boken huvudsakligen opponerar sig mot politisk korrekthet, så skriver Arnstberg att den mindre kända termen ”kulturmarxism” egentligen är ett bättre namn, men beklagar att det ”hör till de förbjudna orden i svensk politisk debatt”.

Liksom de flesta andra högerradikaler menar Arnstberg att kulturmarxismens mål är ”att förstöra den västliga kulturen och vår civilisation”. Bland personerna som ligger bakom detta projekt framhåller Arnstberg släkterna Rothschild och Rockefeller, den ungersk-judiske finansmannen George Soros, samt liberalerna Cecilia Malmström och Birgitta Ohlsson. Att liberala politiker och några av världens mäktigaste finansmän och kapitalister skulle identifiera sig med ett begrepp som innehåller ordet ”marxist” faller naturligtvis på sin egen orimlighet.

Trots att kulturmarxism är ett uppenbart pejorativt begrepp kan Arnstberg utan att inse ironin skriva:

Vi som intresserar oss för kulturmarxismen definieras givetvis som högerextrema, alldeles oavsett hur vi uppfattar oss själva. Som vanligt är vänsterpolitiska debattörer mer intresserade av att klistra etiketter på sina politiska motståndare än att diskutera sakfrågor.

Vi finner även föreställningar om kulturmarxismens hegemoni hos den svenska alternativhögern och den identitära rörelsens tankesmedja Motpol, som drivs av Daniel Friberg, före detta medlem i Svenska motståndsrörelsen. Här publicerade Joakim ”Oskorei” Andersen kort efter Breviks attentat en sammanfattning manifestet. Oskorei framhåller likheten mellan Breiviks manifest och den kontrajihadistiska rörelsen, sajterna Politiskt inkorrekt, Gates of Vienna och personer som Richard Spencer, Fjordman och Bat Ye’or. ”De flesta torde inse att detta inte gör dem medskyldiga till Breiviks dåd”, anser Oskorei.

Mot slutet av 2017 hade Motpol en serie i tre delar om ”Den kulturmarxistiska revolutionen”. Med Wikipedia och Breitbart som källor tecknas en historieskrivning på en tidsperiod över ett sekel karakteriserad av godtyckliga hopp i tid i rum. Kulturmarxismen sägs härstamma från Antonio Gramsci, Rudi Dutschke och Frankfurtskolans företrädare: Herbert Marcuse, Theodor Adorno och Max Horkheimer. Ett förvånande och sannolikt felaktigt påstående som görs är att Georg Lukács myntade begreppet ”normkritik”. Över huvud haltar begreppsanalysen och ”kulturmarxism”, ”kritisk teori”, ”politisk korrekthet”, ”normkritik” och ”den långa marschen genom institutionerna” används vid sidan av varandra utan att några distinktioner görs eller att någon hänsyn till begreppens historia tas.

En liten grupp vänsterintellektuella som läses av väldigt få människor ska alltså ha skapat en ideologi som går ut på att utplåna den västerländska civilisationen, vilken har fått så enormt inflytande att den omfamnas av i princip alla människor inom kultur- och myndighetssektorn, utbildnings- och universitetsväsendet, massmedia och partipolitiken. Bara inom högerradikala rörelser finns de goda krafter som genomskådat sammansvärjningen och ska rädda folket från den onda eliten. Detta är en konspirationsteori, vilket vi kan läsa om i Kent Wernes utmärkta bok Allt är en konspiration (2018) som tar upp flera av de idéer som kopplas samman med kulturmarxismen som exempel på konspirationsteorier som gett näring åt de senaste decenniets högerradikalism.

Att konspiracism är ett centralt inslag i Sverigedemokraternas ideologi kan vara värt att påminna om när Ulf Kristersson sitter i SVT:s ”30 minuter” (210120) och öppnar för samarbete med SD med motiveringen att de har förändrat sin retorik. Därtill kan vi påminna oss om att även Ebba Busch har börjat använda den högerradikala kulturkrigsjargongen allt mer. Hon misslyckades visserligen med att lansera begreppet ”myndighetsvänster” och använder inte termen ”kulturmarxism”, men har, liksom sin företrädare, tagit ställning för ”verklighetens folk”, en tankefigur som härstammar från 1990-talets främlingsfientliga parti Ny demokrati. Hon manar till ”kulturkamp” mot ”normlöshet”, värderelativism och ”pratet om att krossa familjen och ifrågasättandet om det finns något svenskt överhuvudtaget” vilket hon förknippar med ”eliten”, vilket såklart är lättare än peka ut faktiska personer (Nyheter idag 191228). Steget till högerradikalt konspirationstänkande är inte långt.

Efterklokheter i forskarutbildningens slutfas

Det är fyra år sedan jag startade den här bloggen, parallellt med att jag påbörjade forskarutbildningen i idé- och lärdomshistoria i Lund. Troligtvis disputerar jag nästa höst och ser fram emot dagen då manuset är bra nog att skickas till tryck. Helt nöjd lär jag aldrig bli, men så tycker jag kanske inte heller att slutprodukten är det viktigaste, utan processen och erfarenheten av doktorandtiden. Hade jag fått chansen att börja om forskarutbildningen idag hade jag gjort en del annorlunda, framförallt hade avhandlingen blivit en annan. Inte för att jag tycker att den avhandling jag skriver nu är dålig, utan för att jag har lärt mig mycket på vägen som jag önskar att jag vetat eller tänkt på från början. Det är, som man brukar säga, lätt att vara efterklok.

Bara en så fundamental sak som vilken publik man riktar sig till och vilket språk man skriver på var inget jag grubblade över innan jag skickade in min forskningsplan och ansökan för doktorandtjänsten. Forskningsplanen var skriven på svenska, trots att alla primärkällor var på engelska och trots att de forskare som skriver om området—vilka jag ju vill kommunicera med—i princip enbart är britter och amerikaner. Hastigt bytte jag språk till engelska, som jag, med få undantag, inte skrivit på sedan gymnasiet. Jag hade därför dålig koll på hur konventionerna gällande ordval, stavning och referat skiljer sig mellan brittisk och amerikansk engelska och gjorde misstaget att blanda ihop dessa emellanåt. Nu önskar jag att jag omedelbart skaffat en standardguide—exempelvis Turabian eller MHRA—och pluggat in denna. Då hade jag sluppit att lägga tid på att redigera onödigt mycket formalia i efterhand. Jag önskar också att jag direkt börjat använda ett referensprogram, typ Zotero, för att få bättre struktur på mina referenser. Dessa kräver fortfarande en hel del onödigt efterarbete.

En sak jag insåg vikten av först under termin tre var långsiktig planering. Jag hade redan bra rutiner för mina arbetsdagar och rätt bra insikt i vilken tid jag är som effektivast och mest fokuserad (på förmiddagen) och således vilka arbetsuppgifter som borde prioriteras då. Jag hade redan rutiner som att sätta telefonen i ”stör ej-läge” och att i normalfallet bara kolla mejlen en gång om dagen, direkt efter lunch. Redan från början av forskarutbildningen hade jag skrivit en journal där jag samlade diverse idéer och reflektioner och noterade vad jag gjort och skulle göra framöver, men det var först i och med en halvdagsworkshop med Åsa Burman och efter att ha läst hennes bok Finish on Time som jag insåg vikten av att tydliggöra slutmålet och planera mot detta. Efter mötet med Finish on Time blev min journal mer fokuserad och jag började skriva tydligare planer och målsättningar vecka för vecka. Jag gjorde även en terminsöversikt där jag i möjligaste mån skrev in vad jag skulle ta för kurser, ha för undervisning och presentera på för konferenser och seminarier varje läsår.

Vidare skrev jag en innehållsförteckning för avhandlingen som inkluderade allt från förord och abstract till index och bibliografi. Genom att låna ett gäng idéhistoriska avhandlingar fick jag snabbt en känsla för vad som brukar ingå i en sådan och ungefär hur långa de olika delarna brukar vara. I samband med detta reviderade jag också innehållet i och följden av mina analytiska kapitel. Detta gjorde målet konkretare. Istället för att skriva en avhandling av okänd längd, skulle jag skriva sex kapitel om 25 sidor vardera samt inledning, avslutning, osv. Detta gjorde att jag fortsättningsvis kunde besluta mig för vilka kapitel jag borde arbete med vid vilken tidpunkt. Jag blev också bättre på att sätta deadlines för mig själv. När deadlinen var nådd skickade jag kapitlet till mina handledare för kommentarer, även om kapitlen var väldigt ofärdiga.

Mina planer för avhandlingen och forskarutbildningen i stort har reviderats flera gånger om. I nuläget har de analytiska kapitlen reducerats till fem men vuxit i omfång. Allt eftersom har planen tydliggjorts genom att kapitlen fått sektioner och jag har blivit allt bättre på att skriva korta sammanfattningar över vad varje separat avsnitt och kapitel syftar till. Jag önskar att jag redan från början varit bättre på att tydliggöra syftet med de olika kapitlen och avsnitten och att identifiera den viktigaste litteraturen för varje avsnitt. Detta hade hjälp mig att i ett tidigare skede förtydliga kopplingen mellan avsnitt, kapitel och avhandlingens övergripande syfte, teori och metod.

Under doktorandtiden har jag publicerat ett antologibidrag, en recension och en vetenskaplig artikel. Därtill har jag undervisat en del, vilket är både roligt och lärorikt, och jag har blivit bättre på det termin för termin. Jag har även tagit många kurser, anordnat en workshop, presenterat min forskning för både svensk och utländsk akademisk publik, och har deltagit i Nationella forskarskolan i historiska studier, vilket breddat min kompetens som humanistisk forskare. Jag har även blivit sekreterare i Lärdomshistoriska samfundet och skapat deras nya hemsida, som jag är webbredaktör för. Jag har också drivit den här bloggen där jag haft möjlighet att skriva om sådant som ligger vid sidan av min avhandling, men som väl ändå kan klassas som akademiska och humanistiska intressen.

I stort är jag väldigt nöjd med vad jag gjort och lärt mig under forskarutbildningen och är övertygad om att jag är en mycket bättre humanistisk forskare idag än för fyra år sedan. Under de senaste åren har jag samlat på mig ett flertal uppslag och idéer om vad jag skulle vilja forska om efter disputationen och jag längtar efter att få tid att skissera framtida forskningsprojekt utifrån de lärdomar jag gjort under forskarutbildning. Dessa idéer måste jag slå ur tanken för tillfället för att under de närmaste månaderna fokusera på att faktiskt få klart avhandlingen.