”Aktivist” kan vara en komplimang vi ger till människor som engagerar sig för vad vi anser vara behjärtansvärda ändamål, men kan också användas pejorativt. Den senaste tiden har frågan om aktivism är förenligt med forskning debatterats i bland annat Curie och Svenska historikermötet i Umeå i juni inleddes med ett panelsamtal på temat ”Historikern som aktivist”. Tyvärr blev samtalet något avslaget då ingen av panelisterna ville förespråka historieaktivism. Förvisso inte konstigt eftersom ”aktivism” ofta är en anklagelse riktad mot forskare som av dess kritiker anses sätta ideologi före vetenskaplighet. Jag klandrar alltså inte panelisterna, utan hade intagit samma position som de tycktes enas kring, nämligen att historikern som statsanställd har som uppgift att – förutom att förmedla vetenskapligt konsensus och aktuella forskningsresultat – hjälpa studenter att bli självständiga individer och kritiskt tänkande medborgare som har förmågan att ifrågasätta samhället, men utan att vi fostrar dem till en bestämd ideologisk uppfattning. Om studenterna väljer att använda dessa förmågor till att engagera sig i någon slags aktivism eller något politiskt parti är deras eget beslut. Någon panelist påpekade att träning i vetenskapsteori och kritiskt tänkande potentiellt kan göra folk till mindre effektiva aktivister.
All forskning är problemorienterad. Men problemen kan vara av inomvetenskaplig karaktär, alltså att de riktar sig mot vetenskapssamhället och ett rådande forskningsläge, eller av utomvetenskaplig karaktär, det vill säga att de tar sin utgångspunkt i exempelvis rådande samhällsutmaningar. Det senare skulle möjligen kunna anses gränsa mot aktivism. Under 1970- och 1980-talet lyfte feministiska forskare fram historiskt bortglömda kvinnor av aktivistiska skäl, men det gjorde också att vi fick en mer bättre förståelse av historien. Aktivism behöver alltså inte ge sämre forskning, utan kan faktiskt gynna forskningen. Därtill kan engagemang i samhällsdebatten ge meningsfullhet åt forskningen och motivation åt forskarna, vilket också lyftes under panelsamtalet. Problem uppstår först om vetenskapligheten brister, men det kan den ju även göra för den minst aktivistiska av forskare.
Universitetet har tre grunduppgifter: att forska, utbilda och samverka med samhället (”tredje uppgiften”). Det finns alltså ett grundläggande påbud om att forskare ska engagera sig med samhället på något sätt, varför aktivism åtminstone inte tycks uteslutet, även om ”samverkan” kanske främst avser att sprida kunskap om den egna forskningen, samarbeta med näringslivet, eller att verka som intellektuell genom att delta i samhällsdebatten i bredare frågor än vad man själv forskar inom. Samhällsrelevans och samverkan med samhället brukar även värderas av forskningsfinansiärer, varför många forskare också har ett ekonomiskt incitament till detta.
För att undvika olyckliga konnotationer bör vi nog tala om samhällsengagerad snarare än aktivistisk forskning. Givetvis behöver inte all forskning vara samhällsengagerad, men jag tycker i regel att det är eftersträvansvärt. Att forskare kollektivt skulle distansera sig från nuet och enbart rikta sig inåt mot det internationella forskarsamfundets inomvetenskapliga angelägenheter vore oansvarigt. Det behövs en samhällsengagerad humaniora som tar del i det offentliga samtalet och adresserar samtidens viktigaste frågor utifrån sin egen expertis. Även historikern – för att ta det exempel som ligger mig närmast till hands – har ett ansvar mot sin samtid. Dels genom att slå vakt mot historiemissbruk, dels genom att bidra med historiska perspektiv på aktuella samhällsfrågor som gör att vi förstår och förhoppningsvis kan hantera dem bättre.
En förutsättning för en mer samhällsengagerad historiografi vore att betona för studenter och allmänhet att historia inte primärt handlar om vad som skett i det förflutna, utan om hur det förflutna lever kvar i nuet (genom exempelvis monument och kulturarv eller i individuella och kollektiva minnen). Givet att vi är självtolkande och temporala varelser äger vi historicitet och har ett historiemedvetande som både formas av och påverkar den rådande historiekulturen. Historia handlar om att orientera sig i tillvaron genom att tolka samtidens förhållande till förfluten tid. På så vis svarar historien på vilka vi är som individer och kollektiv. Med den historiesynen kan nuet och det förflutna inte strikt separeras, utan vår relation till förflutenhet tar sin utgångspunkt i samtiden varför frågan om samhällsengagemang blir central även för historikern. Detta i sin tur väcker frågor om ansvar.
Vi har alla ett såväl epistemiskt som etisk ansvar inför våra tolkningar av det förflutna, men ansvaret faller allra tyngs på den akademiske historikern. Urvalet av de historiska personer, platser, texter, händelser och tider vi studerar och vilka teorier och begrepp vi använder sker inte enbart på vetenskaplig grund. Det rör sig även om etiska och politiska (och estetiska) val. Och det handlar inte bara om vilka texter vi läser och uppmanar våra studenter att läsa, utan om hur dessa läses; i relation till vilka kontexter och med vilka teorier. Historieskrivning och -undervisning är inte enbart en fråga om att förmedla objektiva fakta om det förflutna. Det är inte politiskt och etiskt neutralt, varför historiker måste ta ansvar för och motivera sina val och tolkningar.
Givetvis har vi även ett etiskt ansvar mot de historiska aktörer vi behandlar. Vi är rimligen skyldiga att tolka dem välvilligt och efter bästa förmåga försöka förstå dem före vi eventuellt dömer dem (om vi överhuvud är berättigade att fälla moraliska omdömen över förflutna aktörer är en intressant fråga i sig). Ändå talas det i överlag ganska lite om vad vi skulle kunna kalla historieetik, det vill säga etiska frågor gällande vår relation till det förflutna, vem som formulerar historien, hur den relaterar till en föreställd framtid, och hur vi (särskilt historiker) bör förhålla oss till sådant som historisk rättvisa (vilket väl klimaträttvisa bör ses som en variant av), ansvar, skuld, bearbetning, erkännande, försoningsprocesser och lärdomar. Även om det sällan finns en självklar lärdom att dra av ett förflutet skeende tenderar vi att utifrån det förflutna dra slutsatser som påverkar hur vi agerar i nuet med avsikt att forma vår framtid. Vi bör blir bättre på att notera när vi faktiskt drar sådana slutsatser, vad dessa är och huruvida de är befogade. Om detta har Martin Wiklund skrivit i volym 2 av Historiens hemvist, som är en bra introduktion till historieetiska frågor.
Historieetik borde i större utsträckning behandlas inom historieämnenas teorikurser. Det är angeläget inte minst för att historien emellanåt framstår som ett slagfält inom vilket det ständigt utkämpas kamper om hur det som hänt förr ska beskrivas, förstås och eventuellt bevaras. Detta slag utkämpas inte enbart mellan akademiskt skolade historiker, utan involverar även media, amatörhistoriker, aktivister och fler därtill. Vår bild av det förflutna formar hur vi ser ser på framtiden, hur vi utformar våra samhällen och hur vi fostrar individer. Slaget om historieskrivningen är en maktkamp.
Många av oss delar känslan av att såväl samtiden som historien är kaosartad och oöverblickbar och att vi rusar mot en hopplös framtid. Givet att vi lever i en tid av kriser behöver vi en historievetenskap och -utbildning som belyser samtidens utmaningar och på bästa sätt förbereder studenterna för att tackla dem. Detta kräver att vi ständigt reviderar våra utbildningar och vågar relatera dem till samtidens stora frågor. Trots allt blir få studenter forskare, men alla är samhällsmedborgare.
Efter humanismen 