Kategori: Sociologi

Roland Paulsens Arbetssamhället gavs ut första gången 2010 och själv läste jag den två, tre år senare. Boken beskriver den ideologiska bakgrunden till vår samtida syn på arbete och skisserar möjliga alternativ och motståndsstrategier genom att hämta inspiration från en annars ganska förbisedd tradition av frihetliga vänstertänkare. I Arbetssamhället utgörs inte progressiv vänsterpolitik främst av kampen om rätt till heltid, trygga anställningsvillkor, eller lika lön för lika arbete. Paulsen problematiserar istället arbetsbegreppet, för en kritisk diskussion om vad arbete gör med oss och lyfter frågan om vilken sorts arbeten som är önskvärda i ett samhälle. Istället för att rädas arbetslöshet till följd av automatisering beskrivs automatiseringen som en möjlig frigörelse från tråkiga och betungande uppgifter. Även med så mycket som en halvering av normalarbetstiden har vi alla möjligheter att uppfylla de materiella förutsättningarna för ett gott liv, menar Paulsen.

Jag fann Arbetssamhället väldigt inspirerade och den tycktes ligga rätt i tiden. Den blev startskotten för en arbetskritisk rörelse och gav bränsle åt debatten om basinkomst. Paulsen har sedan boken gavs ut färdigställt doktorsavhandlingen i sociologi, Empty Labor och den uppmärksammade studien av arbetsförmedlingen, Vi bara lyder, samt varit en återkommande debattör i TV, radio och dagstidningar. När boken tidigare i år gavs ut i reviderad och utökad upplaga bestämde jag mig för att läsa om den. Nedan följer en sammanfattning och mina reflektioner.

Ett genomgående tema i Arbetssamhället är en kritik av föreställningen om arbetets rationalitet. Till att börja med framhåller Paulsen det absurda med idén att ”skapa arbete”. Han ger detta bland dagens politiker så väletablerade mantra historisk belysning genom att visa hur arbete gått från att anses vara något förödmjukande till att anses vara en rättighet, och från att ses som en förbannelse till att ses som en plikt. Under antiken ansågs arbete vara ett hinder för det dygdiga livet, men efter Luther och Calvin kom arbetet att ses som en dygd i sig. Under industrialismen kom nya tekniska uppfinningar att ses som ett hot om arbetslöshet och diskursen om ”rätten till arbete” etablerades. Ett undantag Paulsen lyfter fram var anarkisten Peter Kropotkin, som i Kampen om Brödet (1892) beskrev produktivitetsvinsterna som ett skäl att arbeta mindre och förordade ett krav om ”rätten till välstånd”.

Paulsen återkommer boken igenom till Herbert Marcuses tes om det endimensionella tänkandet, alltså ett tänkande som inte lyckas föreställa sig lösningen på problem utanför det rådande samhällets givna ramar. Detta, menar Paulsen, gäller i stort sett all samtida politik. Politik handlar inte längre om visioner, utan har blivit en administrativ syssla som går ut på att ”rädda kapitalismen från sig själv”. Sällan talas det om vilka värderingar som ligger till grund för det rådande politiska systemet – de är ideologiska just i bemärkelsen att de förblir outtalade och förgivettagna. Påståenden om att arbete är vägen till gemenskap, hälsa, ett meningsfullt liv, och lösningen på såväl brottslighet och integration får oftast stå oemotsagda.

Paulsen tar sig an denna outtalade arbetsideologi och falsifierar många av de förutfattade meningarna som finns om arbete. Han nämner exempelvis studier som visar att en ökande andel personer uppger att de inte skulle välja att fortsätta med sitt nuvarande arbete om det inte vore för lönen. En Gallupundersökning där det framgick att 63 % av de tillfrågande menade att de inte var engagerade i sina arbeten lyfts också fram. Så mycket för meningsfullhet och gemenskap. Att vi går till jobbet rör sig snarare om ett av samhället ålagt arbetstvång – vi jobbar för att vi måste.

Detta innebär dock inte att arbete är meningslöst. Det kan vara meningsfullt för den som utför jobbet, eller för företaget eller organisationen arbetet utförs för, eller för det omkringliggande samhället. Detta bör vi betänka när vi funderar över vilka arbeten vi anser bör utföras i ett samhälle och hur de borde belönas. Paulsen nämner att investeringsbanker i London uppskattats orsaka samhällsskador av en kostnad som är sju gånger så stor som den vinst de genererar, medan förskolepersonal genererar en samhällsekonomisk vinst tio gånger så stor som den lön de får. Varför lönar det sig då rent privatekonomiskt att jobba med det förra snarare än det senare?

Gällande föreställningen om att arbete är bra för hälsan nämner Paulsen fenomenet karoshi, det japanska ordet för att arbeta sig till döds. Han påtalar också att det visat sig att psykiska ohälsa är mer utbredd bland grupper med osäkra anställningsvillkor än bland deltidsarbetslösa. Dessutom är stress och hjärtproblem vanligt förekommande inom grupper som arbetar mycket övertid. Arbete verkar alltså i många fall snarare göra oss sjuka än friska.

Varför inte förkorta arbetstiden? Detta har inte gjorts sedan 1970-talet trots att produktivitetsvinsterna mångdubblats (utan att vi blivit mer välmående av det). Inte heller har produktivitetsvinsterna gett höjda reallöner, istället har dessa gått till kapitalvinster med ökade ekonomiska klyftor i samhället som följd. Statens roll i detta är att stimulera kapitalismen genom att hålla arbetslösheten nere med hjälp av nonsensarbeten. Viktig är också överproduktionens roll. Paulsen menar att vi ofta är eniga om det irrationella i vårt sätt att konsumera, men att vi glömmer att konsumtion är en lösning på överproduktion. Är det inte fullkomligt absurt att vi slänger extrema mängder livsmedel samtidigt som stora delar av jordens befolkning svälter? För att hålla konsumtionen igång krävs en begärsekonomi som med reklam får oss att åtrå det mer och nyare prylar. Dessutom används strategier som planerat åldrande för att försäkra att saker och ting går sönder så att vi måste köpa nya med jämna mellanrum. Men andra ord: ”arbetet är problemet som vi med vår massiva konsumtion täcker upp för.”

Det kan väl knappast sägas vara rationellt? Särskilt inte i ljuset av den ekologiska kris vi befinner oss i. Det nuvarande ekonomiska systemet är helt enkelt inte hållbart. Som Naomi Klein säger är det en fråga om kapitalismen eller klimatet. Till skillnad från Klein tror inte Paulsen att de överhängande ekologiska riskerna har någon större potential att driva oss till handling. Vad vi snarare behöver är visioner om att ett förändrat samhällssystem kan ge oss ett bättre och mer meningsfullt liv.

Till skillnad från essentialistiska arbetskritiker – William Morris, Charles Fourier, Ulrich Beck – som menar att människan av naturen kommer att välja att arbeta även utan yttre tvång, företräder Paulsen, i likhet med sina favoriter André Gorz och Herbert Marcuse, en existentialistisk arbetskritik. Denna falang menar att antaganden om människans natur inte ska spela någon roll för arbetskritiken.

Det ska sägas att Paulsen inte är någon naiv teknikoptimist som tror att teknologin automatiskt kommer att befria oss från arbete. För att detta ska ske krävs ett nytt samhällssystem med förändrade maktstrukturer, vilket i sin tur kräver en värdediskussion. I bokens femte kapitel visar Paulsen på olika sätt att ta sig an en sådan diskussion och beklagar att det efter postmodernismen blivit svårt att upprätthålla föreställningen om att människan har vissa ”sanna” och ”falska” behov. Valet behöver dock inte stå mellan en postmodern eller en essentialistisk uppfattning. Där de senare i och för sig ofta klargör sin position genom att dela in behoven ytterligare i fysiska, psykiska, sociala behov å ena sidan, och ”kvasibehov” som lyxkonsumtion, å andra sidan.

Ytterligare alternativ är vad Paulsen kallar ”den ödmjuka ståndpunkten”, att det är rimligt att värdera behov även om man aldrig kommer att nå en slutgiltig ståndpunkt om i vilket fack de ska placeras. Företrädare för denna ståndpunkt talar hellre om ”basbehov” och ”överflödsbehov”, eller behov och begär. Detta är förvisso mer rättvisande, men kan enligt Paulsen riskera i att inte bli mer än en fråga om terminologi. En sista position är ”den historiekontextualiserande ståndpunkten”, som menar att olika behovs varierande status beror på sammanhanget. Detta kan ju verka rimligt, tillgång till internetuppkoppling är ju mer ett behov i dag än vad det var för tjugo år sedan. Säkert går det att också att förena de olika ståndpunkterna.

I bokens tredje del diskuterar Paulsen i varsitt kapitel produktivt arbete, tjänstearbete, immateriellt arbete och tomt arbete. Han nämner att arbete och produktion kommer allt längre ifrån varandra med övergången till ett tjänstesamhälle. Arbetet får en immateriell karaktär. Men är tjänstearbete alls så nödvändigt för oss? Ofta tar det sig uttryck som emotionellt arbete; vi måste ständigt upprätthålla en fasad av glädje och service, som om vi älskade kundtjänst eller försäljning eller vad vi nu jobbar med. Vi förfrämligas från våra sinnen och tvingas undantrycka spontanitet. För att hindra denna typ av alienation måste, enligt Gorz, produktionen fungera utvecklande för arbetarna och de måste själva sätta målet med produktionen och organisera arbetsprocessen. Det kräver alltså ekonomisk demokrati.

Allra tydligast yttrar sig arbetets meningslöshet och irrationaliteten i arbetssamhället i fenomenet tomt arbete. Det rör sig om människor som till stor del blivit överflödiga i sin yrkesroll men ändå har kvar sina arbeten och ägnar arbetstiden åt helt andra saker än deras tänkta arbetssysslor. Den vanligaste formen av tomt arbete består av ”cyberslacking”, att på kontorstid kolla sin e-post, ägna sig åt sociala medier, eller nätsurfande.

I bokens fjärde och sista del, som är den mest utvidgade i nyutgåvan, diskuterar Paulsen olika former av motstånd mot arbetssamhället. Han vill att kapitlet ska utgöra en motvikt mot den ”strukturalistiska marxismens” bekväma resignation, enligt vilken den enskilda personen inte kan göra någon skillnad och alla individuella motståndshandlingar avvisas som ”livsstilsaktivism”. Istället väntar man på att systemets inneboende kristendenser ska leda till kollaps och sätter sin tilltro till Partiet. Man producerar mängder av teoritunga texter som kritiserar kapitalismen, men ger inga alternativ eller någon uppmaning till handling och för ingen värdediskussion. Paulsens bild av den strukturalistiska marxismen är visserligen något onyanserad, men jag är helt enig med honom om att kritik måste följas av praxis.

Som en möjlig individuell motståndsstrategi framhåller Paulsen ekoaktivism, som går ut på att minska det individuella deltagandet i samhällsekonomin både gällande konsumtion och produktion. Det kan röra sig om fildelning, friganism, eller maskning och sabotage på arbetet. Downshifting är ytterligare ett alternativ, alltså att frivilligt gå ner i arbetstid för att leva enklare och till större del självförsörjande. Denna sorts individuella motstånd är än så litet men kan bli betydelsefullt om många sluter upp. Paulsen menar också att det är att betrakta som en ”anarkistisk gymnastik”, en terapeutisk övning i att bryta mot små irrationella lagar eller förordningar och istället lita till sin egen omdömesförmåga, helt enkelt för att man själv mår bättre av det.

Föreställningen om att individuellt motstånd skulle undergräva kollektivt dito är märklig. Att motverka reformer med argumentet att det fördröjer revolutionen är inte särskilt övertygande och att någon revolution skulle inträffa förefaller ändå inte särskilt troligt. Revolutionära frasradikaler är också helt ofarliga för det politiska etablissemanget eftersom de saknar konkreta alternativ. Det finns ingen anledning till att sitta och vänta på att det nuvarande systemet ska kollapsa. Varför inte redan nu börja lägga grunderna för ett nytt ekonomiskt system inom det rådande? Detta görs såklart bättre om vi går samman och skapar exempelvis delningsekonomier och allmänningar. På politisk nivå kan man givetvis organisera sig i sociala rörelser, verka för basinkomst, arbetstidsförkortning eller slåss för en demokratisering av arbetslivet.

Paulsens uppmaningar är förvisso skissartade, men ändå hoppingivande och jag gillar att han försöker visa på alternativ till det han kritiserar. Boken är inte ett facit på hur ett bättre samhälle skulle se ut, men visar varför det bör ligga i vårt intresse att avskaffa det rådande samhällssystemet, som Paulsen kallar ”arbetssamhället”. Han sammanfattar kärnfullt problematiken med detta samhälle:

Arbetssamhället är det system som stjäl tid av människor; tid som skulle kunna ägnas åt familj, vänner eller valfria aktiviteter. Arbetssamhället är det system som skulle kräva ytterligare 3,2 jordklot om det i sin mest utvecklade form (den västerländska) spred sig till resten av världen. Arbetssamhället är det system som låter miljoner människor dö av undernäring varje år, samtidigt som hälften av all mat som skördas hamnar på soptippen. Denna vardagsmisär, denna normaliserade levnadssmärta, bottnar varken i konsumtionshysteri, globalisering av världshandel eller massmedial indoktrinering. Det är arbetstvånget, särkopplingen av produktion från behov och oförmågan att ta vara på teknologins befrielsepotential som pressat fram detta rekord i relativ misär – en relativ misär, eftersom skillnaden mellan det som är och det som skulle kunna vara aldrig har varit större.