Kategori: Postdok

Postdokliv 4: Terminsslut

Det är rätt ensamt att doktorera, men man har i alla fall handledare att rådfråga och i mitt fall en forskarskola som gav socialt sammanhang och vägde upp för att jag arbetade på en liten avdelning med få doktorandkollegor. Som nydisputerad är man i princip utelämnad att klara sig på egen hand, och utan anställningstryggheten man hade som doktorand.

Den har nu gått sex månader sedan jag disputerade. Vårterminen har präglats av att landa i och begripa min nya livssituation, vilket bloggserien ”postdokliv” handlat om. Jag har fortsatt pendla till Lund från Stockholm för att undervisa runt 20-40 timmar per månad parallellt med att jag varit deltidsarbetslös, vilket ju är tidskrävande eftersom det innebär jobbsökande och att månatliga rapporter till Arbetsförmedlingen och a-kassan ska avläggas.

Som den som läst tidigare inlägg i den här serien vet har jag försökt hitta en balans mellan att göra det jag upplever som meningsfullt och det som kan gynna min karriär. Inspirerad av boken Return to Meaning försöker jag nuförtiden att fundera över vilken mening mina texter har utifrån tre nivåer: mikro, meso och makro. Mikronivån handlar om mening för individer (inklusive författaren själv); mesonivån om mening för grupper, forskarmiljöer och institutioner; och makronivån om mening för samhället i stort. Jag försöker också tänka att texter ska vara tillgängliga, både i bemärkelsen begripliga och lätta att få tag på. Men en meningsfull forskartillvaro handlar om mer än textproduktion. Det handlar även om att försöka vara en pedagogisk och omtänksam handledare och lärare; att delta i seminarier och konferenser och nätverk som verkar intressanta och viktiga; och om att delta i informella diskussioner, offentliga debatter, poddar och bloggar. Jag gör inte allt detta, men har blivit bättre på det sedan jag började formulera för mig själv vad jag anser att meningsfullt arbete inom akademin handlar om.

En förutsättning för allt detta är ändå en inkomst och en nydisputerad är ofta utelämnad till att söka pengar från externa finansiärer. Därför är det vettigt att lägga lite tid på att orientera sig bland stiftelser och stipendier. Många universitet har förteckningar över dessa och det finns även allmänna listor som stiftelsemedel, som är mer överskådlig men i princip ger samma träffar som länsstyrelsens stiftelseförteckning. I båda dessa kan man sålla genom att söka på exempelvis ”humaniora” eller ”humanistisk forskning”, men få av stiftelserna har egna hemsidor. Deras anslag söker man oftast genom sitt universitet. Börja alltså med att undersöka ditt eget lärosätes resurser. Eftersom det generellt är ett krav att man har ett akademiskt CV och ibland ett ORCID-ID för att kunna söka pengar rekommenderas man som nydisputerad att fixa detta.

För att lära sig skriva en ansökan är det en bra idé att begära ut tidigare beviljade sådana från Vetenskapsrådets registrator och be kollegor som sökt pengar från andra håll om deras ansökningar. På så sätt får man en idé om vad ens ansökningar bör innehålla. Ett bra tips jag fick via en av flera karriäraktiviteter jag deltagit i är att skapa en ”mastermind-grupp” bestående av personer som befinner sig i samma situation som en själv. Jag tog initiativ till en sådan grupp i början av året. Sedan dess har vi har varit mellan tre och fem nydisputerade humanister som setts (via Zoom) och kommenterat på varandras ansökningar och diskuterat karriärrelaterade frågor under terminen. Detta har varit väldigt hjälpsamt och terapeutiskt. Tack vare respons från mina vänner i gruppen har jag förstått vad som fungerat och inte fungerat i mina första ansökningar och kunnat formulera dem bättre efter hand – och nu har de börjat ge resultat.

Efter att ha skissat upp ett par olika forskningsprojekt har jag under terminen landat i ett som jag tror särskilt på. Jag befinner mig också helt plötsligt i den märkliga situationen att jag är överbokad i höst och därför har behövt tacka nej till en del jobb. Förutom undervisning kommer jag i höst att ha fyra månaders anställning på 75 % för att utveckla ett forskningsprojekt som förhoppningsvis ska kunna få fler anslag och pågå ett par år. Detta utfall är bättre än vad jag vågat hoppats på, så jag är väldigt glad, lättad och peppad. Jag kommer att berätta mer om projektet och min nya tjänst framöver.

Efter att ha inlett året med viss oro över framtiden och en kvarvarande stress efter disputationen känner jag mig rätt belåten med tillvaron nu. Min terminsplanering har hållit förvånansvärt bra. Förutom att ha landat en ny tjänst och mer undervisning till hösten har jag bearbetat en del av min avhandling till en text som publicerades på den norska nättidskriften Salongen tack vare en förfrågan från Anna Marlene Karlsson vid universitetet i Bergen. Jag har också skrivit klart ett kapitel med titeln ”Demonisering som kulturkrigsstrategi: Om högerradikalt historiebruk och den kulturmarxistiska konspirationen” som är en utveckling av ett tidigare blogginlägg och som kommer att publiceras i antologin Polarisering: Idéhistoriska perspektiv på ett samtida fenomen till hösten. Därtill har jag recenserat Dipesh Chakrabartys senaste bok The Climate of History in a Planetary Age (2021) för nästa volym av Lychnos. Tillsammans med en idéhistoriker från Göteborg och en från Uppsala har jag också blivit antagen till Nordiska historikermötet i Göteborg i augusti, där vi ska hålla en session tillsammans.

Trots att det varit en produktiv termin har jag ändå kunnat unna mig att läsa ganska brett och följa seminarier utanför mina egna specialområden, vilket har varit viktigt för att återuppväcka det lustfyllda i forskningen som tenderar att gå förlorat sista året innan disputation, då stressen är enorm och man inte har tid att göra någonting som inte är avhandlingsrelaterat. Att distansera sig från avhandlingen är kanske det viktigaste och mest njutbara för en postdok.

Exempelvis har jag äntligen haft tid att ta mig an Jan-Werner Müllers utmärka Contesting Democracy: Political Ideas in Twentieth-Century Europe (2013) och har läst in mig på den historiefilosofiska debatten om hur inträdet i antropocen påverkar humaniora. Jag har även följt seminarier arrangerade av Digitalhistory@Lund, läst in mig lite på digital humaniora och fått hjälp av universitetets bibliotekarier att bättre förstå hur jag kan använda deras databaser för att söka fram både källmaterial och tidigare forskning mer effektivt.

Det var min vårtermin kort sammanfattad. Jag hoppas att serien postdokliv (som eventuellt får anses avslutad nu) kommer till nytta för andra nydisputerade. Låt mig veta om ni har tankar. invändningar, eller tips och råd som jag missat. Kommentera nedan eller till bruno.hamnell(a)kultur.lu.se.

Edit 230126: Svenska historiska föreningen släppte nyligen en fantastisk lista över utlysningar av forskningsmedel. Se här!

Postdokliv 3: Dagen K

Ni som läst tidigare inlägg i den här serien gissade rätt – med ”Dagen K” menas ”karriärdag”, vilket är något jag, i egenskap av alumn, deltog i vid Stockholms universitet förra veckan. Karriärdagarna – det var två halvdagar – riktade sig till nydisputerade och doktorander i slutspurtsfasen, både sådana som vill stanna kvar i akademin och sådana som vill lämna den.

En talare från SULF berättade att ungefär 70 000 i arbetsför ålder, vilket motsvarar 1,38 % av arbetskraften, är forskarutbildade och att efterfrågan på personer med den meriten ökar. Goda nyheter för de ca 60 % av alla disputerade som lämnar universitetet med en doktorstitel på CV:t!

Bland disputerade humanister är ändå det vanligaste att stanna i universitetsvärlden. 50 % gör detta. Den näst vanligaste karriären för humanister gissar jag är samma som för samhällsvetare, nämligen att ägna sig åt administration i offentlig sektor. Typ att arbeta som utredare. En god nyhet var också att det verkar vara en myt att det skulle vara omöjligt att återvända till akademin för den som väljer att arbeta annorstädes en period. Detta är något jag skulle vilja veta mer om: Gäller det alla forskningsfält? I vilken utsträckning beror det på yrket man mellanlandat i?

En panel av fyra disputerade talare i olika ämnen som alla lämnat universitetet för framgångsrika karriärer verkade överens om att universitetet är uselt på att ens försöka få nyblivna doktorer att vilja stanna. De menade att det ofta saknas formellt arbetsgivaransvar och ofta finns inte någon som vill axla chefsrollen (vilket rimligen borde vara prefektens uppgift) och stötta de nydisputerade. De menade även att en vanlig åsikt bland något äldre forskarutbildade är att de inte fått någon hjälp i att förstå hur de skulle kunna använda sin utbildning utanför universitetsvärlden. Att det nuförtiden existerar sådant som ”karriärdagar” är ett välkommet tecken på att något håller på att förändras. På Lunds universitet har vi ett helt batteri med kurser i karriärutveckling för doktorander och postdoktorer, både för dem som vill stanna i akademin och för dem som vill lämna. Det har, som jag nämnt i ett tidigare inlägg i den här serien, också kommit en hel del hjälpsam litteratur som Efter festen, Leaving Academia och The Professor is in de senaste åren.

Ändå är det upp till den nydisputerade att själv hitta fram till detta. Universitetet borde ta mer arbetsgivaransvar och informera doktorander bättre om den guidning som faktiskt finns att få istället för att lita på att de själva hittar fram till den. Jag tycker att det också vore rimligt med något slags uppföljande samtal med sin närmaste chef efter disputation för att ta reda på vad de nydisputerade själva vill och informera dem om vilken hjälp som finns att få och om det eventuellt går att erbjuda dem mer undervisning eller administrativt arbete. Det vore också välkommet om en nydisputerad som vill stanna i akademin kunde få lön i, säg, två månader för att arbeta med ansökningar. Detta borde givetvis erbjudas alla nydisputerade oavsett ämne och lärosäte. Att omedelbart kastas ut i deltidsarbetslöshet och parallellt med timundervisning och arbetssökande försöka formulera ett nytt forskningsprojekt, när man dessutom ofta är helt slut efter att precis ha drivit avhandlingen i mål, är inte det lättaste.

På karriärdagen sades mycket som jag känner igen genom nämnda böcker och kurser. Exempelvis att man bör undvika att överidentifiera sig med sitt jobb och att man inte ska se det som ett misslyckande att lämna universitetsvärlden. Faktiskt tycks det vanligaste skälet till att man försöker stanna kvar vara att man annars inte vet var man skulle jobba. Jag kan relatera.

Det framhölls även att man istället för att tänka ”Vad kan jag göra med min doktorsgrad?” bör fråga sig vilka problem man är intresserad av och vilka färdigheter man har och gillar att använda och vilken miljö man vill arbeta i, och sedan försöka hitta ett jobb som matchar detta. Det låter ju bra. Problemet (?) för mig är att svaret ändå tenderar att bli universitetet.

Det talades även om vikten av att översätta sin forskarutbildning så att den blir begriplig för andra arbetsgivare. Att säga att man arbetat som doktorand/postdok/forskarstuderande är sällan en bra idé. Forskare och (universitets)lärare funkar bättre. Sen gäller det att framhålla de färdigheter man tillägnat sig, snarare än den ofta ganska smala forskning man ägnat sig åt. Forskarutbildade kan ju stoltsera med att vara osedvanligt bra på analytiskt och kritiskt tänkande, självständigt arbete, textbearbetning, och att presentera sina resultat både muntligt och skriftligt, för att nämna några exempel.

En av talarna sa att den som vill söka sig utanför akademin behöver övertyga den organisation man söker arbete hos att man fyller ett behov hos dem. Samma talare så också att man, för att få jobb i universitetsvärlden, behöver skänka akademin vad den mest suktar efter – prestige. Och prestige är, i det här fallet, en mätbar egenskap som fastställs genom antal publikationer i högt rankade tidskrifter, priser, vunna anslag och så vidare. Här återkommer jag till det problem jag öppnade den här serien med: karriärism och att universitetsvärlden har en tendens att tappa bort sina meningsfulla kärnuppgifter på grund av upptagenheten vid mätbarhet. Det universitetet behöver är ju bra lärare och forskare, vilket inte nödvändigtvis är samma sak, och inte nödvändigtvis är de som får högst poäng enligt en uppsättning mycket tveksamma måttmetoder.