Gästblogg och bloggpaus

Bloggen är inte död! Vårens inaktivitet beror på att jag sliter med att få ihop mitt avhandlingsmanus för att kunna disputera i december. Gott om tid? Icke. Eftersom manuset är på engelska och ska språkgranskas måste det vara klart till 1 september för att hinna tryckas i tid. Att söka pengar för språkgranskning och hitta lämplig opponent och betygskommitté tar också sin tid. Detta är klart och nu jagas bild till omslaget, vilket också tar lite tid från skrivandet. Så gör även undervisning och administrativa sysslor. Tyvärr blir det nog bloggpaus till i höst.

Ändå har jag tagit mig tid att gästblogga för Forskarskolan i historiska studier där jag varit med under hela min doktorandtid. Jag har skrivit om forskarutbildningen som en inte alltid lätt erfarenhet, ofta präglad av obekväma efterklokheter. Läs här!

Efterklokheter i forskarutbildningens slutfas

Det är fyra år sedan jag startade den här bloggen, parallellt med att jag påbörjade forskarutbildningen i idé- och lärdomshistoria i Lund. Troligtvis disputerar jag i början av nästa höst och ser fram emot dagen då manuset är bra nog att skickas till tryck. Helt nöjd lär jag aldrig bli, men så tycker jag kanske inte heller att slutprodukten är det viktigaste, utan processen och erfarenheten av doktorandtiden. Hade jag fått chansen att börja om forskarutbildningen idag hade jag gjort en del annorlunda, framförallt hade avhandlingen blivit en annan. Inte för att jag tycker att den avhandling jag skriver nu är dålig, utan för att jag har lärt mig mycket på vägen som jag önskar att jag vetat eller tänkt på från början. Det är, som man brukar säga, lätt att vara efterklok.

Bara en så fundamental sak som vilken publik man riktar sig till och vilket språk man skriver på var inget jag grubblade en sekund över innan jag skickade in min forskningsplan och ansökan för doktorandtjänsten. Forskningsplanen var skriven på svenska, trots att alla primärkällor var på engelska och trots att de forskare som skriver om området—vilka jag ju vill kommunicera med—i princip enbart är britter och amerikaner. Hastigt bytte jag språk till engelska, som jag, med få undantag, inte skrivit på sedan gymnasiet. Jag hade därför dålig koll på hur konventionerna gällande ordval, stavning och referat skiljer sig mellan brittisk och amerikansk engelska och gjorde misstaget att blanda ihop dessa emellanåt. Nu önskar jag att jag omedelbart skaffat en standardguide—exempelvis Turabian eller MHRA—och lagt lite tid på att plugga in denna. Då hade jag sluppit att lägga tid på att redigera onödigt mycket formalia i efterhand. Jag önskar också att jag direkt börjat använda ett referensprogram, typ EndNote, för att få bättre struktur på mina referenser. Även dessa kräver fortfarande idag en hel del tidskrävande efterarbete.

En sak jag insåg vikten av först under termin tre var långsiktig planering. Jag hade redan bra rutiner för mina arbetsdagar och rätt bra insikt i vilken tid jag är som effektivast och mest fokuserad (förmiddagen) och således vilka arbetsuppgifter som borde prioriteras då. Jag hade redan rutiner som att sätta telefonen i ”stör ej-läge” och att i normalfallet bara kolla mejlen en gång om dagen, direkt efter lunch. Redan från början av forskarutbildningen hade jag skrivit en journal där jag samlade diverse idéer och reflektioner och noterade vad jag gjort och skulle göra framöver, men det var först i och med en halvdagsworkshop med Åsa Burman och efter att ha läst hennes bok Finish on Time som jag insåg vikten av att tydliggöra slutmålet och planera mot detta. Efter mötet med Finish on Time blev min journal mer fokuserad och jag började skriva tydligare planer och målsättningar vecka för vecka. Jag gjorde även en terminsöversikt där jag i möjligaste mån skrev in vad jag skulle ta för kurser, ha för undervisning och presentera på för konferenser och seminarier varje läsår.

Vidare skrev jag också en innehållsförteckning för avhandlingen som inkluderade allt från förord och abstract till index och bibliografi. Genom att låna ett gäng idéhistoriska avhandlingar fick jag snabbt en känsla för vad som brukar ingå i en sådan och ungefär hur långa de olika delarna brukar vara. I samband med detta reviderade jag också innehållet och följden i mina analytiska kapitel. Detta gjorde målet mycket konkretare för mig. Istället för att skriva en avhandling av okänd längd, skulle jag skriva sex kapitel om 25 sidor vardera samt inledning, avslutning, osv. Detta gjorde att jag fortsättningsvis kunde besluta mig för vilka kapitel jag borde arbete med vid vilken tidpunkt. Jag blev också bättre på att sätta deadlines för mig själv. När deadlinen var nådd skickade jag kapitlet till mina handledare för kommentarer, även om kapitlen var väldigt ofärdiga.

Mina planer för avhandlingen och forskarutbildningen i stort har givetvis reviderats flera gånger om. I nuläget har de analytiska kapitlen reducerats till fem men vuxit i omfång. Allt eftersom har planen tydliggjorts genom att kapitlen fått sektioner och jag har blivit allt bättre på att skriva korta sammanfattningar över vad varje separat avsnitt och kapitel syftar till. Jag önskar att jag redan från början varit bättre på att tydliggöra syftet med de olika kapitlen och avsnitten och att identifiera den viktigaste litteraturen för varje avsnitt. Detta hade hjälp mig att i ett tidigare skede förtydliga kopplingen mellan avsnitt, kapitel och avhandlingens övergripande syfte, teori och metod.

Under doktorandtiden har jag publicerat ett antologibidrag, en recension och en vetenskaplig artikel. Därtill har jag undervisat en del, vilket är både roligt och lärorikt, och jag har blivit bättre på det termin för termin. Jag har även tagit många kurser, anordnat en workshop, presenterat min forskning för både svensk och utländsk akademisk publik, och har deltagit i Nationella forskarskolan i historiska studier, vilket breddat min kompetens som humanistisk forskare. Jag har även blivit sekreterare i Lärdomshistoriska samfundet och skapat deras nya hemsida, som jag är webbredaktör för. Jag har också drivit den här bloggen där jag haft möjlighet att skriva om sådant som ligger vid sidan av min avhandling, men som väl ändå kan klassas som akademiska och humanistiska intressen. I stort är jag väldigt nöjd med vad jag gjort och lärt mig under forskarutbildningen och är övertygad om att jag är en mycket bättre humanistisk forskare idag än för fyra år sedan. Under de senaste åren har jag samlat på mig ett flertal uppslag och idéer om vad jag skulle vilja forska om efter disputationen och jag längtar efter att få tid att skissera framtida forskningsprojekt utifrån de lärdomar jag gjort under forskarutbildning. Förhoppningsvis ska detta leda till en post-doc eller forskningsanslag. Dessa idéer måste jag dock slå ur tanken för tillfället för att under de närmaste månaderna fokusera på att faktiskt få klart avhandlingen.

Fjärde året

På måndag påbörjar jag mitt fjärde och sista år som doktorand, vilket också innebär att bloggen fyller tre år. När jag tittar igenom det senaste årets inlägg kan jag konstatera att politik (i bred bemärkelse) och kritik av humanismen varit dominerande teman. Ju närmare disputation jag kommer – i den bästa av världar blir jag klar i slutet av 2020 – desto mindre tid lär jag kunna lägga på bloggen, vilket är tråkigt eftersom den har ett hyfsat antal besökare och jag gillar att kunna skriva lite mer essäistiskt och på svenska, som kontrast till den akademiska engelska jag arbetar med i avhandlingen. Jag ska ändå försöka fortsätta skriva ett inlägg i månaden men lite mer kortfattat än tidigare. Nästa inlägg kommer att ha antropocen som övergripande tema och kommer upp inom kort.

Stora delar av senaste året har lagts på att sammanställa, rensa i och revidera den avhandlingstext jag skrev under de första två åren, samtidigt som ny text tillkommit. I slutet av maj lade jag fram i princip all läsbar text jag då hade för vårt högre seminarium och fick bra kommentarer som hjälpte mig att tänka om avhandlingens syfte och upplägg något. Det hjälpte mig också att identifiera ett par problemområden jag behöver prioritera i det fortsatta arbetet. Att få ihop all text till en sammanhållen avhandling är en utmaning, men arbetet är fortsatt intressant och stimulerande och att det väcker många idéer om sådant jag kan tänka mig att göra efter disputationen.

Nytt är att jag gått och blivit sekreterare i Lärdomshistoriska samfundet som ger ut årsboken Lychnos och sedan årsskiftet har sitt säte i Lund för tre år framöver. I nästa nummer av Lychnos, som kommer ut i början av 2020, kommer jag att medverka med en recension av Dominick LaCapras senaste bok. Det ser ut att bli min andra publikation. Mina första har nyligen publicerats i antologin Kunskap och information: 15 försök. Texten har titeln ”Humanistisk praxis och kritiken av den teoretiska filosofins kunskapssyn” och är en essä jag skrev för en sommarkurs förra året. Antologin finns att köpa här för förmånliga 120 pix.

Under föregående läsår har jag presenterat texter i ett par nya sammanhang och tillbringat två veckor med arkivarbete i Oxford. Jag har också avklarat mina sista doktorandkurser, vilket innebär att jag kan fokusera mer på avhandlingsarbetet framöver. Jag har läst min andra kurs i högskolepedagogik och nu i augusti läste jag kursen ”Introduction to conceptual history” under två veckor på Helsingfors universitet. Kursen var givande (och krävande) men kommer att komma till nytta för avhandlingen, i undervisningen och för mig som idéhistoriker i allmänhet. Kursen har fått mig att fundera över möjligheterna att använda digital humaniora för att kvantitativt belägga förekomsten av olika begrepp i historiskt material. Detta är metoder jag hoppas få möjlighet att lära mig lite mer om framöver och vill gärna återkomma till ämnet i ett framtida blogginlägg.