Idé- och lärdomshistoria – Efter humanismen

Idéhistoria i förvandling 3: Historiefilosofi

Att ägna sig åt historieskrivning innebär inte bara att producera historisk kunskap, utan att vara del av och ingripa i en ständigt pågående politisk, etisk, estetisk och epistemisk konversation om hur nutiden förhåller sig till till förflutna. Detta är ett existentialistiskt uppdrag berör frågor om (kollektivt och individuellt) minne, glömska, erfarenhet, historisk rättvisa, historiemedvetande, historiebruk, temporalitet och trauma. För att behandla dessa frågor krävs filosofisk kompetens. Denna är också nödvändig för att historiker ska kunna reflektera över sina förgivettagande, sin konceptuella verktygslåda, och hur de utformar och presenterar sina resultat. Därför bör historiefilosofi och historieskrivning gå hand i hand.

Den sorts storslagna historiefilosofi vi förknippar med Marx och Hegel och som nedsättande kallas ”spekulativ” gick i princip under i och med den moderna historieskrivningens uppkomst. När den naturvetenskapligt inspirerade ”analytiska historiefilosofin” i Carl Hempels efterföljd uppstod efter andra världskriget behandlade den smala och avgränsade problem som historiska lagar (vem tror på det idag?) och kausalitet, utan att ha något vidare inflytande på historiografin. Historiefilosofi föll i glömska och istället kom man att tala om ”teori”, i Sverige brukar 1965 anges som startåret för detta. Inledningsvis rörde det sig huvudsakligen om marxistisk teori, men innebörden i teori kom att vidgas genom den kulturella och den lingvistiska vändningen. Inte minst ”postmodernismen” bidrog till en allmänt höjd teoretisk kompetens bland historiker. En tröttsam och ständigt återkommande konflikt har gällt relationen mellan teori och empiri. Någotsånär insiktsfulla historiker inser att vi inte bara behöver både och, utan att historieskrivningen ofrånkomligen alltid innebär något slags teoribruk (implicit eller explicit). Därtill är ju inte historiografi en empirisk vetenskap annat än indirekt, då det inte bygger på direkta observationer av det förflutna, utan vår kännedom om detta kommer alltid till oss medierat. Den historiska ”verkligheten” når vi bara genom historikers framställningar – de skapar den utifrån det tillgängliga källmaterialet med hjälp av analytiska begrepp och teorier.

Så sent som under 1990-talet ter sig teoridebatter i Scandia och Historisk tidskrift ofta ganska torftiga (som jag skrivit om här). Idag ser det bättre ut. I Sverige verkar dock få villiga att tala om historiefilosofi, vilket man internationellt gjort i efterföljden av Hayden Whites Metahistory (1973). Denna riktade ljuset mot de litterära konventioner som historiografi styrs av och synliggjorde därmed dess retoriska och estetiska aspekter. Detta var välkommet, men en olycklig följd var att historiografi av vissa kom att betraktas som en litterär genre och ett narrativ, vars värde inte var vetenskapligt utan estetiskt och etiskt.

Medan White och bundsförvanter som Frank Ankersmit var väl kritiska mot konventionell historiografi har det sedan ett par år dykt upp historiefilosofer som som förespråkar en ”postnarrativistisk” eller (bättre) ”pragmatisk” historiefilosofi. Förra året recenserade jag Jonas Ahlskog som håller med narrativisterna om att den traditionella empirisk-realistiska uppfattningen om att historiografi syftar till att avspegla det förflutna är naiv. Vi kan aldrig förstå det förflutna i sig som det skulle framträda för en allseende och allvetande varelse. Däremot menar Ahlskog att ett historievetenskapligt förgivettagande är att vi kan förstå historiska aktörer utifrån deras meningshorisont. Samtidigt är historisk kunskap inte omedelbar, utan, som sagt, alltid medierad. Förståelse sker i nuet, i historikerns egen kontext, utifrån sin samtids begrepp, metoder och teorier. Ahlskog vill behålla den etiska, estetiska och existentiella relation till det förflutna som White menade att vi alla ofrånkomligen har i våra liv, men menar, till skillnad från White, att vi inte bör överge traditionell historieskrivning för denna mer praktiska relation till det förflutna, utan att vi bör sträva efter att föra samman dem. På så sätt blir historieskrivning inte bara av intresse för proffshistoriker, utan relevant för samhället och folk i allmänhet.

Liksom Ahlskog uppvärderar Jouni-Matti Kuukkanens Postnarrativist Philosophy of Historiography (2015) (som jag tidigare hyllat) historiografins epistemiska (kunskapsmässiga) status. Han betraktar inte historieskrivning som en fråga om berättande (narration) eller representation (av historien som den var), utan som presentation av teser, evidens och argument. Sanning och korrespondens är oväsentliga i sammanhanget eftersom vi inte frågar om ett argument är sant, utan vilken evidens och vilka skäl det bygger på, vad dess premisser och slutsatser är, och vilka möjliga invändningar som kan framföras. Kuukkanen skyddar historieskrivning från att förvandlas till skönlitterärt berättande och för den samtidigt ett steg närmare filosofin. Han menar att historieskrivning inte är en fråga om att avbilda det förflutna eller fylla ”luckor” i tidigare forskning, utan om att göra interventioner i den existerande historiska diskursen (alltså i forskningsläget) och att i förhållande till detta argumentera för nya tolkningar av det förflutna. Detta synsätt ger oss inte bara riktlinjer för hur vi bör skriva historia, utan för hur vi bör värdera existerande historiska framställningar. Dessa bör bedömas utifrån originaliteten och styrkan i dess argument och hur de griper in i och positionerar sig mot den existerande forskningen inom det aktuella området. Det ger en mer aktivt uttolkande och argumenterande historieskrivning.

En annan insiktsfull inlaga i debatten om varför historiker behöver filosofisk kompetens som ligger nära Kuukkanens kommer från Adrian Blau. Han menar att historiker inte enbart bör sträva efter att förstå intentionen i historiska texter, alltså vad deras författare avsåg åstadkomma med dem, utan också analysera textens extension. Med detta menar han sådant som textens (ofta oavsedda) logiska implikationer, dess inre motsägelser och de outtalade förgivettaganden den bygger på. Vi bör alltså inte enbart sträva efter att förstå vad en historisk aktör menade, utan också vilka misstag denne begick i sina resonemang. Vi ska alltså inte bara beskriva historiska texter, utan värdera dem efter faktamässig korrekthet, logisk konsistens, begreppsliga styrkor och svagheter. Att kombinera denna filosofiska läsart med en kontextualiserande historisk läsart ger en djupare förståelse av texters mening.

Jag förespråkar alltså inte att historiker ska ägna sig mer åt att studera filosofiskt material, utan menar att vi behöver filosofisk kompetens för att göra bättre historiska analyser, oavsett vilket vårt historiska material är. Kuukkanen, Ahlskog, White och Blau är bra inspirationskällor, men det finns naturligtvis många andra intressanta historiefilosofer som går att läsa i tidskrifter som History and Theory, Rethinking History och Journal of the Philosophy of History.

Idéhistoria i förvandling 2: Vart är vi på väg?

Den moderna historiografins grundläggare, tyskspråkiga 1800-tals historiker som Leopold von Ranke, skapade såpass bra metoder att även mediokra forskare kunde uppnå föredömliga resultat med dem, som John Dewey uttryckte det. 1800-tals historikern skrev om sådant som nationell politik och diplomatiska förbindelser, men intresset kom att breddas i början av 1900-talet under inflytande av idé- och socialhistoriska impulser. Inspiration hämtades även från den framväxande samhällsvetenskapen och ämnen som antropologi och sociologi.

Nästa stora historiografiska förändring kom under 1970- och 1980-talet, under inflytande av poststrukturalismen, den språkliga vändningen och den efterföljande kulturella vändningen. Konservativa kritiker darrade inför dessa fenomen som gärna buntades ihop under epitetet ”postmodernism”. Med facit i hand visade sig postmodernismen rätt ofarlig och många av dess lärdomar, begrepp, teorier och metoder har nu blivit en accepterad del av historikerns verktygslåda. Den viktigaste förändringen var att historieskrivningen breddades då allt fler kom att skriva de glömda, gömda och förtrycktas historia.

Idag anser nog de flesta historiker att de behöver balansera mellan metodologisk individualism och strukturalism; att både materiella/sociala faktorer och kulturella (idéer) påverkar historien; att det inte finns några privilegierade kontexter utan att valet av kontext alltid måste argumenteras för; att historien inte är progressiv; att vi inte bara bör analysera de kontexter som möjliggör idéer, utan de idéer som öppnar nya kontexter; att inte bara vita välbärgade män tillhörande den egna nationens elit har historia; att historia består av på intet sätt ”objektiva” urval och gränsdragningar; att historikerns frågeställningar, begrepp, teorier och metoder inte är neutrala; att språket inte bara passivt avbildar verkligheten, utan är ett verktyg som formar den; att historiografi därför inte avbildar verkligheten som den var, utan konstruerar den, men för den skull inte heller är godtycklig eller fiktiv; att det är relativt oproblematiskt att skriva historia utifrån samtida angelägenheter; att även till synes ohistoriska fenomen som ”sanning” och ”objektivitet” är historiska; att även till synes naturliga kategorier som dikotomin man och kvinna är historiskt föränderliga; att mening inte kan slutgiltigt fixeras; att vi förvisso kan komma åt en historisk aktörs intention, men att historieskrivning handlar om mer än att återskapa dessa.

Poststrukturalismens storhetstid är förbi, samtidigt som den lever kvar och utvecklas genom exempelvis queerteori, postkolonialism, nymaterialism och posthumanism. En gemensam nämnare är att dessa perspektiv nuförtiden betonar kroppen, den subjektiva erfarenheten, sinnlighet och känslor mer än poststrukturalismen, som betonade språk, text och diskurs, gjorde. I anslutning till detta har det uppstått historiska fält som ”history of emotions” och ”history of the senses”, samt fenomen som ”the practical turn” och ”the material turn”. Utmärkande för dagens historiografi är att det gått inflation i dylika fält och fenomen och dagens historiker behöver ofta redogöra för vilka av dessa de placerar sig och sin undersökning i, för att på så sätt även tala om vilken som är deras tänkta publik. Så länge historiker inom olika fält är i kontakt med varandra är detta inget problem. Inte heller så länge vi har vett att överge fälten när deras forskningsprogram upphört vara produktiva. I många fall smälter forskningsfälten så småningom samman med varandra och breddas därigenom. För 20-30 år sedan var postkolonial historia inne, idag ser många det som en del av de bredare (ofta sammanflätade) fälten global- och transnationell historia. På samma sätt har ”oral history” inkorporerats i minneshistoria, vilket handlar om sådant som hur människor i olika sammanhang förhåller sig till och använder det förflutna, och hur detta formar mänsklig identitet och erfarenhet.

Fyra fält, utmaningar, eller fenomen, som jag anser vara särskilt intressanta och relevanta för dagens historiker är historiefilosofi, digitaliseringen, naturvetenskapens inflytande på historieskrivningen och kunskapshistoria. Jag menar att utveckling inom dessa fält inte bara bör påverka historisk forskning, utan vilken historia vi lär och hur vi lär ut den. Kommande veckor ska jag introducera dessa i varsitt inlägg per vecka. I väntan på detta kan ni – om ni inte redan gjort det – läsa denna bloggseries första inlägg här (och dess historiska föregångare här).

Efterklokheter i forskarutbildningens slutfas

Det är fyra år sedan jag startade den här bloggen, parallellt med att jag påbörjade forskarutbildningen i idé- och lärdomshistoria i Lund. Troligtvis disputerar jag nästa höst och ser fram emot dagen då manuset är bra nog att skickas till tryck. Helt nöjd lär jag aldrig bli, men så tycker jag kanske inte heller att slutprodukten är det viktigaste, utan processen och erfarenheten av doktorandtiden. Hade jag fått chansen att börja om forskarutbildningen idag hade jag gjort en del annorlunda, framförallt hade avhandlingen blivit en annan. Inte för att jag tycker att den avhandling jag skriver nu nödvändigtvis är dålig, utan för att jag har lärt mig mycket på vägen som jag önskar att jag vetat eller tänkt på från början. Det är, som man brukar säga, lätt att vara efterklok.

Bara en så fundamental sak som vilken publik man riktar sig till och vilket språk man skriver på var inget jag grubblade en sekund över innan jag skickade in min forskningsplan och ansökan för doktorandtjänsten. Forskningsplanen var skriven på svenska, trots att alla primärkällor var på engelska och trots att de forskare som skriver om området—vilka jag ju vill kommunicera med—i princip enbart är britter och amerikaner. Hastigt bytte jag språk till engelska, som jag, med få undantag, inte skrivit på sedan gymnasiet. Jag hade därför dålig koll på hur konventionerna gällande ordval, stavning och referat skiljer sig mellan brittisk och amerikansk engelska och gjorde misstaget att blanda ihop dessa emellanåt. Nu önskar jag att jag omedelbart skaffat en standardguide—exempelvis Turabian eller MHRA—och lagt lite tid på att plugga in denna. Då hade jag sluppit att lägga tid på att redigera onödigt mycket formalia i efterhand. Jag önskar också att jag direkt börjat använda ett referensprogram, typ EndNote, för att få bättre struktur på mina referenser. Dessa kräver fortfarande en hel del tidskrävande efterarbete.

En sak jag insåg vikten av först under termin tre var långsiktig planering. Jag hade redan bra rutiner för mina arbetsdagar och rätt bra insikt i vilken tid jag är som effektivast och mest fokuserad (förmiddagen) och således vilka arbetsuppgifter som borde prioriteras då. Jag hade redan rutiner som att sätta telefonen i ”stör ej-läge” och att i normalfallet bara kolla mejlen en gång om dagen, direkt efter lunch. Redan från början av forskarutbildningen hade jag skrivit en journal där jag samlade diverse idéer och reflektioner och noterade vad jag gjort och skulle göra framöver, men det var först i och med en halvdagsworkshop med Åsa Burman och efter att ha läst hennes bok Finish on Time som jag insåg vikten av att tydliggöra slutmålet och planera mot detta. Efter mötet med Finish on Time blev min journal mer fokuserad och jag började skriva tydligare planer och målsättningar vecka för vecka. Jag gjorde även en terminsöversikt där jag i möjligaste mån skrev in vad jag skulle ta för kurser, ha för undervisning och presentera på för konferenser och seminarier varje läsår.

Vidare skrev jag också en innehållsförteckning för avhandlingen som inkluderade allt från förord och abstract till index och bibliografi. Genom att låna ett gäng idéhistoriska avhandlingar fick jag snabbt en känsla för vad som brukar ingå i en sådan och ungefär hur långa de olika delarna brukar vara. I samband med detta reviderade jag också innehållet i och följden av mina analytiska kapitel. Detta gjorde målet mycket konkretare för mig. Istället för att skriva en avhandling av okänd längd, skulle jag skriva sex kapitel om 25 sidor vardera samt inledning, avslutning, osv. Detta gjorde att jag fortsättningsvis kunde besluta mig för vilka kapitel jag borde arbete med vid vilken tidpunkt. Jag blev också bättre på att sätta deadlines för mig själv. När deadlinen var nådd skickade jag kapitlet till mina handledare för kommentarer, även om kapitlen var väldigt ofärdiga.

Mina planer för avhandlingen och forskarutbildningen i stort har givetvis reviderats flera gånger om. I nuläget har de analytiska kapitlen reducerats till fem men vuxit i omfång. Allt eftersom har planen tydliggjorts genom att kapitlen fått sektioner och jag har blivit allt bättre på att skriva korta sammanfattningar över vad varje separat avsnitt och kapitel syftar till. Jag önskar att jag redan från början varit bättre på att tydliggöra syftet med de olika kapitlen och avsnitten och att identifiera den viktigaste litteraturen för varje avsnitt. Detta hade hjälp mig att i ett tidigare skede förtydliga kopplingen mellan avsnitt, kapitel och avhandlingens övergripande syfte, teori och metod.

Under doktorandtiden har jag publicerat ett antologibidrag, en recension och en vetenskaplig artikel. Därtill har jag undervisat en del, vilket är både roligt och lärorikt, och jag har blivit bättre på det termin för termin. Jag har även tagit många kurser, anordnat en workshop, presenterat min forskning för både svensk och utländsk akademisk publik, och har deltagit i Nationella forskarskolan i historiska studier, vilket breddat min kompetens som humanistisk forskare. Jag har även blivit sekreterare i Lärdomshistoriska samfundet och skapat deras nya hemsida, som jag är webbredaktör för. Jag har också drivit den här bloggen där jag haft möjlighet att skriva om sådant som ligger vid sidan av min avhandling, men som väl ändå kan klassas som akademiska och humanistiska intressen. I stort är jag väldigt nöjd med vad jag gjort och lärt mig under forskarutbildningen och är övertygad om att jag är en mycket bättre humanistisk forskare idag än för fyra år sedan. Under de senaste åren har jag samlat på mig ett flertal uppslag och idéer om vad jag skulle vilja forska om efter disputationen och jag längtar efter att få tid att skissera framtida forskningsprojekt utifrån de lärdomar jag gjort under forskarutbildning. Förhoppningsvis ska detta leda till en postdoktjänst eller forskningsanslag. Dessa idéer måste jag dock slå ur tanken för tillfället för att under de närmaste månaderna fokusera på att faktiskt få klart avhandlingen.

Utan idéhistoria stannar Sverige!

Sedan förra vårterminen har jag och mina kollegor vid avdelningen för idé- och lärdomshistoria i Lund ansvar för Lärdomshistoriska samfundet och dess årsbok Lychnos. Själv axlar jag rollen som samfundets sekreterare och fick i höst uppdraget att skapa en ny hemsida för årsboken. Denna lanserades vid årsskiftet och finns att besöka här. I senaste volymen av Lychnos, som utkom i veckan, medverkar jag med en recension av Dominick LaCapras Understanding others: peoples, animals, pasts (2018). Håll koll på hemsidan och följ Lychnos på Facebook för senaste nytt inom idéhistorisk forskning. Mycket nöje!