doktorera – Efter humanismen

Postdokliv 4: Terminsslut

Det är rätt ensamt att doktorera, men man har i alla fall handledare att rådfråga och i mitt fall en forskarskola som gav socialt sammanhang och vägde upp för att jag arbetade på en liten avdelning med få doktorandkollegor. Som nydisputerad är man i princip utelämnad att klara sig på egen hand, och utan anställningstryggheten man hade som doktorand.

Den har nu gått sex månader sedan jag disputerade. Vårterminen har präglats av att landa i och begripa min nya livssituation, vilket bloggserien ”postdokliv” handlat om. Jag har fortsatt pendla till Lund från Stockholm för att undervisa runt 20-40 timmar per månad parallellt med att jag varit deltidsarbetslös, vilket ju är tidskrävande eftersom det innebär jobbsökande och att månatliga rapporter till Arbetsförmedlingen och a-kassan ska avläggas.

Som den som läst tidigare inlägg i den här serien vet har jag försökt hitta en balans mellan att göra det jag upplever som meningsfullt och det som kan gynna min karriär. Inspirerad av boken Return to Meaning försöker jag nuförtiden att fundera över vilken mening mina texter har utifrån tre nivåer: mikro, meso och makro. Mikronivån handlar om mening för individer (inklusive författaren själv); mesonivån om mening för grupper, forskarmiljöer och institutioner; och makronivån om mening för samhället i stort. Jag försöker också tänka att texter ska vara tillgängliga, både i bemärkelsen begripliga och lätta att få tag på. Men en meningsfull forskartillvaro handlar om mer än textproduktion. Det handlar även om att försöka vara en pedagogisk och omtänksam handledare och lärare; att delta i seminarier och konferenser och nätverk som verkar intressanta och viktiga; och om att delta i informella diskussioner, offentliga debatter, poddar och bloggar. Jag gör inte allt detta, men har blivit bättre på det sedan jag började formulera för mig själv vad jag anser att meningsfullt arbete inom akademin handlar om.

En förutsättning för allt detta är ändå en inkomst och en nydisputerad är ofta utelämnad till att söka pengar från externa finansiärer. Därför är det vettigt att lägga lite tid på att orientera sig bland stiftelser och stipendier. Många universitet har förteckningar över dessa och det finns även allmänna listor som stiftelsemedel, som är mer överskådlig men i princip ger samma träffar som länsstyrelsens stiftelseförteckning. I båda dessa kan man sålla genom att söka på exempelvis ”humaniora” eller ”humanistisk forskning”, men få av stiftelserna har egna hemsidor. Deras anslag söker man oftast genom sitt universitet. Börja alltså med att undersöka ditt eget lärosätes resurser. Eftersom det generellt är ett krav att man har ett akademiskt CV och ibland ett ORCID-ID för att kunna söka pengar rekommenderas man som nydisputerad att fixa detta.

För att lära sig skriva en ansökan är det en bra idé att begära ut tidigare beviljade sådana från Vetenskapsrådets registrator och be kollegor som sökt pengar från andra håll om deras ansökningar. På så sätt får man en idé om vad ens ansökningar bör innehålla. Ett bra tips jag fick via en av flera karriäraktiviteter jag deltagit i är att skapa en ”mastermind-grupp” bestående av personer som befinner sig i samma situation som en själv. Jag tog initiativ till en sådan grupp i början av året. Sedan dess har vi har varit mellan tre och fem nydisputerade humanister som setts (via Zoom) och kommenterat på varandras ansökningar och diskuterat karriärrelaterade frågor under terminen. Detta har varit väldigt hjälpsamt och terapeutiskt. Tack vare respons från mina vänner i gruppen har jag förstått vad som fungerat och inte fungerat i mina första ansökningar och kunnat formulera dem bättre efter hand – och nu har de börjat ge resultat.

Efter att ha skissat upp ett par olika forskningsprojekt har jag under terminen landat i ett som jag tror särskilt på. Jag befinner mig också helt plötsligt i den märkliga situationen att jag är överbokad i höst och därför har behövt tacka nej till en del jobb. Förutom undervisning kommer jag i höst att ha fyra månaders anställning på 75 % för att utveckla ett forskningsprojekt som förhoppningsvis ska kunna få fler anslag och pågå ett par år. Detta utfall är bättre än vad jag vågat hoppats på, så jag är väldigt glad, lättad och peppad. Jag kommer att berätta mer om projektet och min nya tjänst framöver.

Efter att ha inlett året med viss oro över framtiden och en kvarvarande stress efter disputationen känner jag mig rätt belåten med tillvaron nu. Min terminsplanering har hållit förvånansvärt bra. Förutom att ha landat en ny tjänst och mer undervisning till hösten har jag bearbetat en del av min avhandling till en text som publicerades på den norska nättidskriften Salongen tack vare en förfrågan från Anna Marlene Karlsson vid universitetet i Bergen. Jag har också skrivit klart ett kapitel med titeln ”Demonisering som kulturkrigsstrategi: Om högerradikalt historiebruk och den kulturmarxistiska konspirationen” som är en utveckling av ett tidigare blogginlägg och som kommer att publiceras i antologin Polarisering: Idéhistoriska perspektiv på ett samtida fenomen till hösten. Därtill har jag recenserat Dipesh Chakrabartys senaste bok The Climate of History in a Planetary Age (2021) för nästa volym av Lychnos. Tillsammans med en idéhistoriker från Göteborg och en från Uppsala har jag också blivit antagen till Nordiska historikermötet i Göteborg i augusti, där vi ska hålla en session tillsammans.

Trots att det varit en produktiv termin har jag ändå kunnat unna mig att läsa ganska brett och följa seminarier utanför mina egna specialområden, vilket har varit viktigt för att återuppväcka det lustfyllda i forskningen som tenderar att gå förlorat sista året innan disputation, då stressen är enorm och man inte har tid att göra någonting som inte är avhandlingsrelaterat. Att distansera sig från avhandlingen är kanske det viktigaste och mest njutbara för en postdok.

Exempelvis har jag äntligen haft tid att ta mig an Jan-Werner Müllers utmärka Contesting Democracy: Political Ideas in Twentieth-Century Europe (2013) och har läst in mig på den historiefilosofiska debatten om hur inträdet i antropocen påverkar humaniora. Jag har även följt seminarier arrangerade av Digitalhistory@Lund, läst in mig lite på digital humaniora och fått hjälp av universitetets bibliotekarier att bättre förstå hur jag kan använda deras databaser för att söka fram både källmaterial och tidigare forskning mer effektivt.

Det var min vårtermin kort sammanfattad. Jag hoppas att serien postdokliv (som eventuellt får anses avslutad nu) kommer till nytta för andra nydisputerade. Låt mig veta om ni har tankar. invändningar, eller tips och råd som jag missat. Kommentera nedan eller till bruno.hamnell(a)kultur.lu.se.

Edit 230126: Svenska historiska föreningen släppte nyligen en fantastisk lista över utlysningar av forskningsmedel. Se här!

Postdokliv 1: K-ordet

Jag har aldrig planerat för framtiden och forskarutbildningen var egentligen något jag mest trillade in på. Tre års fördumning på gymnasiets tekniska linje väckte en bildningsiver som tog mig till universitetet, från samhällsvetenskap till kulturvetenskap; filosofi och litteraturvetenskap på grundnivå, följt av en idéhistorisk master. Jag var länge vilse i universitetsvärlden och började först som masterstudent knäcka den akademiska koden och utveckla en känsla för det vetenskapliga hantverket. Lärare och bekanta nämnde att doktorandstudier kanske vore något. Själv hade jag aldrig tänkt tanken, men tyckte att det vore fegt att inte skicka in en ansökan när tillfälle dök upp. Dessutom hade jag ingen aning om vad jag annars skulle hitta på. Jag fick, till min förvåning, den första tjänst jag sökte.

Det här var 2016. Efter disputationen, för två månader sedan, satt jag återigen med känslan av att inte veta vad jag ska hitta på härnäst. Det är ingen positiv känsla av att framtiden ligger öppen och allt är möjligt jag talar om, utan en ångestfylld stress över att inte ha en susning om hur man överlever som nybliven doktor vid den humanistiska fakulteten. Jag har alltid värjt mig mot k-ordet, som jag förknippat med att eftersträva avancemang, social status och högre lön för dess egen skull, utan hänsyn till arbetets mening. Men kanske måste jag omvärdera min inställning och faktiskt våga ta k-ordet i min mun.

Karriär. Där, jag sa det.

Redan hösten 2020 insåg jag att disputationen närmade sig utan att jag hade minsta plan för mitt framtida yrkesliv (och kanske behöver vi inte lägga mer i begreppet ”karriär” än så). Insikten kom efter att ha läst lundahistorikern David Larsson Heidenblads blogg som adresser oroande aspekter av postdoktillvaron och tipsade om böcker som Efter festen: om konsten att utvecklas från doktor till docent: eller en överlevnadsguide för den postdoktorala tillvaron, Leaving Academia och The Professor is in (som också är en blogg och en podd). Genom Davids blogg uppmärksammades jag också på att Lund erbjuder ett karriärprogram för ”postdoc training”. Givet min aversion för k-ordet ryggade jag instinktivt tillbaka, men bestämde mig för att utmana mina fördomar.

Poängen med Lunds postdokprogram är att hjälpa doktorander och nydisputerade att skapa en karta över framtiden efter disputationen genom att hjälpa en att identifiera sina prioriteringar, preferenser, förmågor, behov och mål. En del av detta innehåller en svårsmält managementjargong och eftersom kursen är till för alla doktorander är det i realiteten en del som inte är vidare applicerbart för humanister, som i mindre utsträckning än typ disputerade kemister kommer att lämna universitetet för det privata näringslivet.

Kursen tvingar en ändå att ta ställning till ens syn på ”work-life balance”, exempelvis huruvida man är villig att flytta för karriärens skull och i så fall var. Därtill adresseras om man – förutsatt att man satsar på en karriär inom akademin – främst vill kommunicera med forskarsamhället (internalism) eller samverka utanför universitetets väggar (externalism), om man vill arbeta administrativt, med undervisning, i grupp eller ensam. En övning handlade om att föreställa sig sin ideala arbetsdag, en annan om att skilja mellan vilka uppgifter man 1) gillar och är bra på, 2) gillar men inte är bra på, 3) ogillar men är bra på, 4) ogillar och inte är bra på. En övning handlade om ”transferable skills”, alltså hur man kan översätta och presentera akademiska förmågor på ett sätt så att deras värde utanför universitetet blir tydliga. (Detta ligger i linje med vad jag tidigare skrivit om humaniora som praktisk kunskap.) Ett viktigt budskap under kursen var att fokusera mer på processer än resultat. Konkret kan detta innebära att man strävar efter att varje ansökan om stipendier eller tjänster man skriver ska bli bättre än ens förra, men inte fäster för stor vikt vid utfallet av ansökan. Andra tips, som jag kände till innan tack vare finish on time, handlade om att bryta ner sin planering i långsiktiga, mellanlånga (terminsvisa) och korta (veckovisa) SMARTA mål och att ständigt revidera sin planering.

Vad har jag då fått ut av karriärplaneringskursens övningar och nämnda böcker jag nyligen läst? Förutom att ha en terapeutisk verkan genom att förmedla budskapet att jag är långt från den enda nydisputerade som känner mig ensam, vilsen, stressad och hyser en hatkärlek till akademin, så har de också gett mig en klarare bild av min (osäkra) framtid och bättre förståelse för mina egna färdigheter, samt verktyg att utforma mitt CV bättre än tidigare. Jag kan också formulera och motivera min mål bättre och ser tydligare vilka möjligheter och svårigheter som ligger framför mig. Jag har också låtit mig övertalats att skapa en LinkedIn-profil, vilket det ständigt tjatas om i den amerikanska litteraturen, även om jag är oklar över hur viktigt detta är för svenska akademiker. Därtill har jag insett att jag tycker alltför mycket om att undervisa och skriva för att vilja lämna universitetsvärlden (än). Samtidigt är det en svår värld att överleva i och om jag inte lyckas få en postdoktjänst eller finansiering för ett långsiktigt forskningsprojekt så lär jag behöva kombinera min nuvarande timanställning som universitetslärare med någon annan typ av deltidsarbete (de mest lockande alternativen inkluderar lärarvikariat, forskningsadministration, folkbildningsarbete, skribent- och översättaruppdrag). En fast lektorstjänst är inte ens att tänka på i nuläget och lektorsvikariat på deltid är sällsynta. Ändå är det väl detta och på sikt en docentur – en akademisk titel som visar att man fördjupat och breddat sin forskning med motsvarande arbetsinsats som krävs för en avhandling – som är de naturliga målen för den som vill stanna i akademin. Men att sträva allt för hårt mot dessa mål riskerar att leda till karriärism, alltså just det jag tidigare betraktat som oskiljaktigt från begreppet ”karriär”. Risken blir då att man publicerar sig, nätverkar, deltar i konferenser, eller sitter i källaren på något aktat universitet på kontinenten och skriver en termin eller två – internationalisering, check! – enbart för att det ser bra ut på CV:t. Där vill jag inte hamna.

De senaste veckornas grubblerier över postdoktillvaron har hjälpt mig att skapa en planering för terminen. Efter att ha gått igenom ett stort antal stiftelser – Lunds universitet har tack och lov en lista över dessa och hjälpsamma bekanta har fyllt på med ytterligare och även låtit mig se deras ansökningar – har jag identifierat: 1) de stipendier som kan vara aktuella för mig, 2) när deras ansökningsperioder infaller, 3) vilka jag ska prioritera att söka. Att söka alla är inte att tänka på; tidsåtgången är för stor, särskilt för oss nybörjare i genren. Eftersom de största forskningsfinansiärerna, som Vetenskapsrådet (VR) och Riksbankens jubileumsfond (RJ), bara ger utdelning till runt 10 % av de sökande bedömde jag att det inte var lönt att lägga tid på dessa i nuläget. Istället har jag bestämt mig för att satsa på att söka ”seed money” hos ett par utvalda finansiärer. Det vill säga, mindre bidrag som finansierar arbetet med att skriva en större ansökan och i samband med det en kortare text för publicering. Därtill ska ska jag skriva ett kapitel för en antologi och ytterligare en till två kortare texter för publicering. Jag ska också ansöka om medverkan i en konferens till hösten och presentera en plan för ett framtida forskningsprojekt på Högre seminariet i Lund. Samtidigt ska jag söka andra jobb som i bästa fall kan kombineras med min nuvarande timanställning på universitetet. Terminsplaneringen är ganska ambitiös och lär, som alla planeringar, behöva revideras, särskilt om jag skulle få något av jobben jag söker. Planeringen ger mig i alla fall riktning och den stress jag kände månaden efter disputationen har avtagit sedan den började falla på plats och mina framtida alternativ började klarna.

Efterklokheter i forskarutbildningens slutfas

Det är fyra år sedan jag startade den här bloggen, parallellt med att jag påbörjade forskarutbildningen i idé- och lärdomshistoria i Lund. Troligtvis disputerar jag nästa höst och ser fram emot dagen då manuset är bra nog att skickas till tryck. Helt nöjd lär jag aldrig bli, men så tycker jag kanske inte heller att slutprodukten är det viktigaste, utan processen och erfarenheten av doktorandtiden. Hade jag fått chansen att börja om forskarutbildningen idag hade jag gjort en del annorlunda, framförallt hade avhandlingen blivit en annan. Inte för att jag tycker att den avhandling jag skriver nu är dålig, utan för att jag har lärt mig mycket på vägen som jag önskar att jag vetat eller tänkt på från början. Det är, som man brukar säga, lätt att vara efterklok.

Bara en så fundamental sak som vilken publik man riktar sig till och vilket språk man skriver på var inget jag grubblade över innan jag skickade in min forskningsplan och ansökan för doktorandtjänsten. Forskningsplanen var skriven på svenska, trots att alla primärkällor var på engelska och trots att de forskare som skriver om området—vilka jag ju vill kommunicera med—i princip enbart är britter och amerikaner. Hastigt bytte jag språk till engelska, som jag, med få undantag, inte skrivit på sedan gymnasiet. Jag hade därför dålig koll på hur konventionerna gällande ordval, stavning och referat skiljer sig mellan brittisk och amerikansk engelska och gjorde misstaget att blanda ihop dessa emellanåt. Nu önskar jag att jag omedelbart skaffat en standardguide—exempelvis Turabian eller MHRA—och pluggat in denna. Då hade jag sluppit att lägga tid på att redigera onödigt mycket formalia i efterhand. Jag önskar också att jag direkt börjat använda ett referensprogram, typ Zotero, för att få bättre struktur på mina referenser. Dessa kräver fortfarande en hel del onödigt efterarbete.

En sak jag insåg vikten av först under termin tre var långsiktig planering. Jag hade redan bra rutiner för mina arbetsdagar och rätt bra insikt i vilken tid jag är som effektivast och mest fokuserad (på förmiddagen) och således vilka arbetsuppgifter som borde prioriteras då. Jag hade redan rutiner som att sätta telefonen i ”stör ej-läge” och att i normalfallet bara kolla mejlen en gång om dagen, direkt efter lunch. Redan från början av forskarutbildningen hade jag skrivit en journal där jag samlade diverse idéer och reflektioner och noterade vad jag gjort och skulle göra framöver, men det var först i och med en halvdagsworkshop med Åsa Burman och efter att ha läst hennes bok Finish on Time som jag insåg vikten av att tydliggöra slutmålet och planera mot detta. Efter mötet med Finish on Time blev min journal mer fokuserad och jag började skriva tydligare planer och målsättningar vecka för vecka. Jag gjorde även en terminsöversikt där jag i möjligaste mån skrev in vad jag skulle ta för kurser, ha för undervisning och presentera på för konferenser och seminarier varje läsår.

Vidare skrev jag en innehållsförteckning för avhandlingen som inkluderade allt från förord och abstract till index och bibliografi. Genom att låna ett gäng idéhistoriska avhandlingar fick jag snabbt en känsla för vad som brukar ingå i en sådan och ungefär hur långa de olika delarna brukar vara. I samband med detta reviderade jag också innehållet i och följden av mina analytiska kapitel. Detta gjorde målet konkretare. Istället för att skriva en avhandling av okänd längd, skulle jag skriva sex kapitel om 25 sidor vardera samt inledning, avslutning, osv. Detta gjorde att jag fortsättningsvis kunde besluta mig för vilka kapitel jag borde arbete med vid vilken tidpunkt. Jag blev också bättre på att sätta deadlines för mig själv. När deadlinen var nådd skickade jag kapitlet till mina handledare för kommentarer, även om kapitlen var väldigt ofärdiga.

Mina planer för avhandlingen och forskarutbildningen i stort har reviderats flera gånger om. I nuläget har de analytiska kapitlen reducerats till fem men vuxit i omfång. Allt eftersom har planen tydliggjorts genom att kapitlen fått sektioner och jag har blivit allt bättre på att skriva korta sammanfattningar över vad varje separat avsnitt och kapitel syftar till. Jag önskar att jag redan från början varit bättre på att tydliggöra syftet med de olika kapitlen och avsnitten och att identifiera den viktigaste litteraturen för varje avsnitt. Detta hade hjälp mig att i ett tidigare skede förtydliga kopplingen mellan avsnitt, kapitel och avhandlingens övergripande syfte, teori och metod.

Under doktorandtiden har jag publicerat ett antologibidrag, en recension och en vetenskaplig artikel. Därtill har jag undervisat en del, vilket är både roligt och lärorikt, och jag har blivit bättre på det termin för termin. Jag har även tagit många kurser, anordnat en workshop, presenterat min forskning för både svensk och utländsk akademisk publik, och har deltagit i Nationella forskarskolan i historiska studier, vilket breddat min kompetens som humanistisk forskare. Jag har även blivit sekreterare i Lärdomshistoriska samfundet och skapat deras nya hemsida, som jag är webbredaktör för. Jag har också drivit den här bloggen där jag haft möjlighet att skriva om sådant som ligger vid sidan av min avhandling, men som väl ändå kan klassas som akademiska och humanistiska intressen.

I stort är jag väldigt nöjd med vad jag gjort och lärt mig under forskarutbildningen och är övertygad om att jag är en mycket bättre humanistisk forskare idag än för fyra år sedan. Under de senaste åren har jag samlat på mig ett flertal uppslag och idéer om vad jag skulle vilja forska om efter disputationen och jag längtar efter att få tid att skissera framtida forskningsprojekt utifrån de lärdomar jag gjort under forskarutbildning. Dessa idéer måste jag slå ur tanken för tillfället för att under de närmaste månaderna fokusera på att faktiskt få klart avhandlingen.