Etikett: karriär

Postdokliv 4: Terminsslut

Det är rätt ensamt att doktorera, men man har i alla fall handledare att rådfråga och i mitt fall en forskarskola som gav socialt sammanhang och vägde upp för att jag arbetade på en liten avdelning med få doktorandkollegor. Som nydisputerad är man i princip utelämnad att klara sig på egen hand, och utan anställningstryggheten man hade som doktorand.

Den har nu gått sex månader sedan jag disputerade. Vårterminen har präglats av att landa i och begripa min nya livssituation, vilket bloggserien ”postdokliv” handlat om. Jag har fortsatt pendla till Lund från Stockholm för att undervisa runt 20-40 timmar per månad parallellt med att jag varit deltidsarbetslös, vilket ju är tidskrävande eftersom det innebär jobbsökande och att månatliga rapporter till Arbetsförmedlingen och a-kassan ska avläggas.

Som den som läst tidigare inlägg i den här serien vet har jag försökt hitta en balans mellan att göra det jag upplever som meningsfullt och det som kan gynna min karriär. Inspirerad av boken Return to Meaning försöker jag nuförtiden att fundera över vilken mening mina texter har utifrån tre nivåer: mikro, meso och makro. Mikronivån handlar om mening för individer (inklusive författaren själv); mesonivån om mening för grupper, forskarmiljöer och institutioner; och makronivån om mening för samhället i stort. Jag försöker också tänka att texter ska vara tillgängliga, både i bemärkelsen begripliga och lätta att få tag på. Men en meningsfull forskartillvaro handlar om mer än textproduktion. Det handlar även om att försöka vara en pedagogisk och omtänksam handledare och lärare; att delta i seminarier och konferenser och nätverk som verkar intressanta och viktiga; och om att delta i informella diskussioner, offentliga debatter, poddar och bloggar. Jag gör inte allt detta, men har blivit bättre på det sedan jag började formulera för mig själv vad jag anser att meningsfullt arbete inom akademin handlar om.

En förutsättning för allt detta är ändå en inkomst och en nydisputerad är ofta utelämnad till att söka pengar från externa finansiärer. Därför är det vettigt att lägga lite tid på att orientera sig bland stiftelser och stipendier. Många universitet har förteckningar över dessa och det finns även allmänna listor som stiftelsemedel, som är mer överskådlig men i princip ger samma träffar som länsstyrelsens stiftelseförteckning. I båda dessa kan man sålla genom att söka på exempelvis ”humaniora” eller ”humanistisk forskning”, men få av stiftelserna har egna hemsidor. Deras anslag söker man oftast genom sitt universitet. Börja alltså med att undersöka ditt eget lärosätes resurser. Eftersom det generellt är ett krav att man har ett akademiskt CV och ibland ett ORCID-ID för att kunna söka pengar rekommenderas man som nydisputerad att fixa detta.

För att lära sig skriva en ansökan är det en bra idé att begära ut tidigare beviljade sådana från Vetenskapsrådets registrator och be kollegor som sökt pengar från andra håll om deras ansökningar. På så sätt får man en idé om vad ens ansökningar bör innehålla. Ett bra tips jag fick via en av flera karriäraktiviteter jag deltagit i är att skapa en ”mastermind-grupp” bestående av personer som befinner sig i samma situation som en själv. Jag tog initiativ till en sådan grupp i början av året. Sedan dess har vi har varit mellan tre och fem nydisputerade humanister som setts (via Zoom) och kommenterat på varandras ansökningar och diskuterat karriärrelaterade frågor under terminen. Detta har varit väldigt hjälpsamt och terapeutiskt. Tack vare respons från mina vänner i gruppen har jag förstått vad som fungerat och inte fungerat i mina första ansökningar och kunnat formulera dem bättre efter hand – och nu har de börjat ge resultat.

Efter att ha skissat upp ett par olika forskningsprojekt har jag under terminen landat i ett som jag tror särskilt på. Jag befinner mig också helt plötsligt i den märkliga situationen att jag är överbokad i höst och därför har behövt tacka nej till en del jobb. Förutom undervisning kommer jag i höst att ha fyra månaders anställning på 75 % för att utveckla ett forskningsprojekt som förhoppningsvis ska kunna få fler anslag och pågå ett par år. Detta utfall är bättre än vad jag vågat hoppats på, så jag är väldigt glad, lättad och peppad. Jag kommer att berätta mer om projektet och min nya tjänst framöver.

Efter att ha inlett året med viss oro över framtiden och en kvarvarande stress efter disputationen känner jag mig rätt belåten med tillvaron nu. Min terminsplanering har hållit förvånansvärt bra. Förutom att ha landat en ny tjänst och mer undervisning till hösten har jag bearbetat en del av min avhandling till en text som publicerades på den norska nättidskriften Salongen tack vare en förfrågan från Anna Marlene Karlsson vid universitetet i Bergen. Jag har också skrivit klart ett kapitel med titeln ”Demonisering som kulturkrigsstrategi: Om högerradikalt historiebruk och den kulturmarxistiska konspirationen” som är en utveckling av ett tidigare blogginlägg och som kommer att publiceras i antologin Polarisering: Idéhistoriska perspektiv på ett samtida fenomen till hösten. Därtill har jag recenserat Dipesh Chakrabartys senaste bok The Climate of History in a Planetary Age (2021) för nästa volym av Lychnos. Tillsammans med en idéhistoriker från Göteborg och en från Uppsala har jag också blivit antagen till Nordiska historikermötet i Göteborg i augusti, där vi ska hålla en session tillsammans.

Trots att det varit en produktiv termin har jag ändå kunnat unna mig att läsa ganska brett och följa seminarier utanför mina egna specialområden, vilket har varit viktigt för att återuppväcka det lustfyllda i forskningen som tenderar att gå förlorat sista året innan disputation, då stressen är enorm och man inte har tid att göra någonting som inte är avhandlingsrelaterat. Att distansera sig från avhandlingen är kanske det viktigaste och mest njutbara för en postdok.

Exempelvis har jag äntligen haft tid att ta mig an Jan-Werner Müllers utmärka Contesting Democracy: Political Ideas in Twentieth-Century Europe (2013) och har läst in mig på den historiefilosofiska debatten om hur inträdet i antropocen påverkar humaniora. Jag har även följt seminarier arrangerade av Digitalhistory@Lund, läst in mig lite på digital humaniora och fått hjälp av universitetets bibliotekarier att bättre förstå hur jag kan använda deras databaser för att söka fram både källmaterial och tidigare forskning mer effektivt.

Det var min vårtermin kort sammanfattad. Jag hoppas att serien postdokliv (som eventuellt får anses avslutad nu) kommer till nytta för andra nydisputerade. Låt mig veta om ni har tankar. invändningar, eller tips och råd som jag missat. Kommentera nedan eller till bruno.hamnell(a)kultur.lu.se.

Edit 230126: Svenska historiska föreningen släppte nyligen en fantastisk lista över utlysningar av forskningsmedel. Se här!

Postdokliv 3: Dagen K

Ni som läst tidigare inlägg i den här serien gissade rätt – med ”Dagen K” menas ”karriärdag”, vilket är något jag, i egenskap av alumn, deltog i vid Stockholms universitet förra veckan. Karriärdagarna – det var två halvdagar – riktade sig till nydisputerade och doktorander i slutspurtsfasen, både sådana som vill stanna kvar i akademin och sådana som vill lämna den.

En talare från SULF berättade att ungefär 70 000 i arbetsför ålder, vilket motsvarar 1,38 % av arbetskraften, är forskarutbildade och att efterfrågan på personer med den meriten ökar. Goda nyheter för de ca 60 % av alla disputerade som lämnar universitetet med en doktorstitel på CV:t!

Bland disputerade humanister är ändå det vanligaste att stanna i universitetsvärlden. 50 % gör detta. Den näst vanligaste karriären för humanister gissar jag är samma som för samhällsvetare, nämligen att ägna sig åt administration i offentlig sektor. Typ att arbeta som utredare. En god nyhet var också att det verkar vara en myt att det skulle vara omöjligt att återvända till akademin för den som väljer att arbeta annorstädes en period. Detta är något jag skulle vilja veta mer om: Gäller det alla forskningsfält? I vilken utsträckning beror det på yrket man mellanlandat i?

En panel av fyra disputerade talare i olika ämnen som alla lämnat universitetet för framgångsrika karriärer verkade överens om att universitetet är uselt på att ens försöka få nyblivna doktorer att vilja stanna. De menade att det ofta saknas formellt arbetsgivaransvar och ofta finns inte någon som vill axla chefsrollen (vilket rimligen borde vara prefektens uppgift) och stötta de nydisputerade. De menade även att en vanlig åsikt bland något äldre forskarutbildade är att de inte fått någon hjälp i att förstå hur de skulle kunna använda sin utbildning utanför universitetsvärlden. Att det nuförtiden existerar sådant som ”karriärdagar” är ett välkommet tecken på att något håller på att förändras. På Lunds universitet har vi ett helt batteri med kurser i karriärutveckling för doktorander och postdoktorer, både för dem som vill stanna i akademin och för dem som vill lämna. Det har, som jag nämnt i ett tidigare inlägg i den här serien, också kommit en hel del hjälpsam litteratur som Efter festen, Leaving Academia och The Professor is in de senaste åren.

Ändå är det upp till den nydisputerade att själv hitta fram till detta. Universitetet borde ta mer arbetsgivaransvar och informera doktorander bättre om den guidning som faktiskt finns att få istället för att lita på att de själva hittar fram till den. Jag tycker att det också vore rimligt med något slags uppföljande samtal med sin närmaste chef efter disputation för att ta reda på vad de nydisputerade själva vill och informera dem om vilken hjälp som finns att få och om det eventuellt går att erbjuda dem mer undervisning eller administrativt arbete. Det vore också välkommet om en nydisputerad som vill stanna i akademin kunde få lön i, säg, två månader för att arbeta med ansökningar. Detta borde givetvis erbjudas alla nydisputerade oavsett ämne och lärosäte. Att omedelbart kastas ut i deltidsarbetslöshet och parallellt med timundervisning och arbetssökande försöka formulera ett nytt forskningsprojekt, när man dessutom ofta är helt slut efter att precis ha drivit avhandlingen i mål, är inte det lättaste.

På karriärdagen sades mycket som jag känner igen genom nämnda böcker och kurser. Exempelvis att man bör undvika att överidentifiera sig med sitt jobb och att man inte ska se det som ett misslyckande att lämna universitetsvärlden. Faktiskt tycks det vanligaste skälet till att man försöker stanna kvar vara att man annars inte vet var man skulle jobba. Jag kan relatera.

Det framhölls även att man istället för att tänka ”Vad kan jag göra med min doktorsgrad?” bör fråga sig vilka problem man är intresserad av och vilka färdigheter man har och gillar att använda och vilken miljö man vill arbeta i, och sedan försöka hitta ett jobb som matchar detta. Det låter ju bra. Problemet (?) för mig är att svaret ändå tenderar att bli universitetet.

Det talades även om vikten av att översätta sin forskarutbildning så att den blir begriplig för andra arbetsgivare. Att säga att man arbetat som doktorand/postdok/forskarstuderande är sällan en bra idé. Forskare och (universitets)lärare funkar bättre. Sen gäller det att framhålla de färdigheter man tillägnat sig, snarare än den ofta ganska smala forskning man ägnat sig åt. Forskarutbildade kan ju stoltsera med att vara osedvanligt bra på analytiskt och kritiskt tänkande, självständigt arbete, textbearbetning, och att presentera sina resultat både muntligt och skriftligt, för att nämna några exempel.

En av talarna sa att den som vill söka sig utanför akademin behöver övertyga den organisation man söker arbete hos att man fyller ett behov hos dem. Samma talare så också att man, för att få jobb i universitetsvärlden, behöver skänka akademin vad den mest suktar efter – prestige. Och prestige är, i det här fallet, en mätbar egenskap som fastställs genom antal publikationer i högt rankade tidskrifter, priser, vunna anslag och så vidare. Här återkommer jag till det problem jag öppnade den här serien med: karriärism och att universitetsvärlden har en tendens att tappa bort sina meningsfulla kärnuppgifter på grund av upptagenheten vid mätbarhet. Det universitetet behöver är ju bra lärare och forskare, vilket inte nödvändigtvis är samma sak, och inte nödvändigtvis är de som får högst poäng enligt en uppsättning mycket tveksamma måttmetoder.

Postdokliv 2: Hatkärlek

Linn Spross Vård, skola, omsorg (2021) skildrar en nydisputerad kulturhistoriker som lämnar Akademin (alltid skrivet med inledande versal) för att arbeta i hemtjänsten. Det är svårt att inte läsa boken som en illa dold självbiografi som syftar till att ge en missförstådd och bitter författare upprättelse mot universitetsvärldens oförmåga att erkänna hennes briljans. Bara 23 år gammal påbörjar huvudpersonen, Julia, sina doktorandstudier som hon slutför inom tidsramen och snabbt därefter tilldelas forskningsmedel för ytterligare projekt. Kan det bli annat än en kometkarriär? Jo, Julia lämnar tvärt ett högre seminarium på Uppsala universitet för att aldrig återvända. Istället bildar hon familj med en styrketränande elektriker och tar jobb i hemtjänsten. Hon överger de onda, småsinta, världsfrånvända forskarna för att bli en av de goda samhällsnyttiga arbetarna.

Arbetarklassromantiken och frånvaron av nyanser gör boken svåruthärdlig, även för en nydisputerad som kan relatera till och delvis hålla med om kritiken mot akademin. Efter att, som jag nämnde i föregående inlägg, ha läst ett par böcker om att överleva i universitetsvärlden är min uppfattning att den interna kritiken mot universitetsvärlden är utbredd, men även hos de mest kritiska rösterna rör det sig oftast om en hatkärlek. Så även för mig.

Många dras nog till forskarvärlden av passion. Vi älskar hur kunskap och teorier kan få oss att se världen på nya sätt och förändra hur vi förhåller oss till den. Vi finner det personligt utvecklande att ständigt förbättra vår forskning och att formulera viktiga insikter på tillgängliga sätt för att nå ut till studenter och allmänhet. Dessutom passar den höga graden av självständighet oss introverta individualister som vill kunna utforma våra arbetsdagar utan att styras alltför mycket av chefer och stämpelklockor. Trots universitetets alla problem brinner vi för dess tre kärnuppgifter: Att forska, undervisa och samverka, alltså sprida vetenskap i samhället.

Akademin har dock svåruthärdliga sidor som traditionalism, världsfrånvändhet och elitism, vilket vanliga liknelser som ”ankdamm” och ”elfenbenstorn” sätter fingret på. Som Mia Blomgren adresserat är klassförakt förekommande i universitetsvärlden, och kanske särskilt i Lund. Jag är uppvuxen i en förortsvilla i en medelklassfamilj och har en förälder som utbildade sig till mellanstadielärare i vuxen ålder och en som aldrig läst på universitetet. Ingen, inklusive jag själv, hade väl räknat med att jag skulle arbeta inom akademin. Att jag valde att läsa på universitetet var ingen stor grej, men det hade heller inte varit märkligt om jag valt bort det. Jag tror att jag smälter in hyfsat i universitetsvärlden, men kan ändå känna mig utanför och malplacerad. Att hamna på middagar där överklädda femtioåriga docenter tvingar samtliga att lajva studentliv genom att stå på sina stolar och sjunga ”O, gamla klang- och jubeltid” kan även få mig att kontemplera en framtid inom hemtjänsten. Eller harakiri.

Därför finner jag det terapeutiskt att läsa Spross roman och än mer böcker som Efter festen och Leaving Academia, som visar att andra delar min känsla av utanförskap (oavsett om den är motiverad eller ej). Christopher Caterine, författaren till sistnämnda bok, skriver nyktert att det är dumt att hänga upp sitt välmående och sin framgång på en enda typ av anställning. Kanske kan vi göra meningsfullare arbete och ha större påverkan utanför akademin? Kanske är det orimligt att vi förväntas älska universitetet så mycket att vi jobbar dygnet runt under osäkra anställningsförhållanden? Kanske är det till och med så att universitetsvärlden tenderar att förvandla oss till endimensionella, enkelspåriga tråkmånsar som är oförmögna att tala om annat än våra egna smala forskningsintressen? Risken finns. Stannar man i akademin är det viktigt att försöka behålla verklighetsförankringen. Jag är därför glad att ingen bland mina närmsta vänner eller i min släkt verkar inom universitetsvärlden – de plockar ner mig på jorden.

Om jag kan känna mig malplacerad på universitetet, hur svårt måste det då inte vara för någon från arbetarklassbakgrund, landsbygden eller utanförskapsområden? Att navigera i den av implicit kunskap präglade byråkratin och hierarkin gör tillvaron svårare än den behöver vara och gynnar personer från akademikerhem. Ofta känns det som att information undanhålls som ett slags test – och för att någon självgod typ ska få nöjet att berätta för en att man borde vetat bättre, trots att man omöjligt kunnat göra det. Elitismens och konkurrenskulturens baksidor drabbar väl särskilt dem som inte har lyxen att ha föräldrar, syskon, vänner eller en partner som är verksam inom akademin. Samtidigt kan universitetet också, som Didier Eribon så fint visat, erbjuda honom – en homosexuell arbetarson – en fristad och möjlighet till självförverkligande, men då till priset av att han förnekar sin arbetarklassbakgrund. Akademin är paradoxal. Den står för en märklig blandning av tolerans och intolerans, nytänkande och konservatism.

Ändå beror nog inte universitetsvärldens inåtvändhet främst på akademisk inavel eller enskilda forskares klassförakt eller bristande sociala kompetens, utan på att systemet belönar just inåtvändhet. Konkurrenskulturen präglar akademin (trots att samarbete ger bättre forskning – en ytterligare paradox) och pressen att meritera sig är konstant. Av någon anledning är det just forskning, snarare än pedagogisk skicklighet och förmågan att kommunicera forskning till allmänheten, som är den främsta meriten vid tjänstetillsättningar. Gissningsvis för att det är mest mätbart, men föga förvånande är det problematiskt att bedöma forskare utifrån antal citeringar och antal publiceringar i högt rankade tidskrifter. (Edit 220621: Problematiken med att mäta forskningskvalitet uppmärksammades nyligen av Curie.)

Publish or perish är en vanligt förekommande slogan och publikationshetsen gäller främst den peer-reviewade vetenskapliga artikeln, som utsetts till den akademiska publikationsformen par excellence och därför rankas högre än exempelvis antologikapitel, essäer, tidskriftsartiklar och i många fall även böcker. I Sverige publiceras runt 20 000 vetenskapliga artiklar om året, Kina och USA spottar ur sig runt 500 000 vardera. Detta har möjliggjorts av ett ökat antal vetenskapliga tidskrifter – alla kan ju inte skriva för Nature eller Mind – som också visat sig vara en lukrativ verksamhet eftersom staten betalar enorma summor för att köpa in dessa tidskrifter till universitetsbiblioteket, och då är det ändå ofta staten som finansierat själva forskningen. (En välkommen reaktion mot detta vansinne är open science-rörelsen.)

Ashutosh Tiwari är en 43-årig indisk forskare bosatt i Östergötland med ett häpnadsväckande CV. Han driver flera tidskrifter och konferensserier samt ett bokförlag, har skrivit 500 vetenskapliga artiklar och författat eller varit redaktör för närmare 50 böcker. Vilken stjärna … till bedragare. Bilder från hans verksamhet har visat sig förfalskade, hans tidskrifter – där hans egen ”forskning” främst publicerats – har visat sig sakna både referentgranskning och redaktörer, och hans ”konferenser” är mest prisceremonier för att lura etablerade forskare att ge vetenskapligt alibi åt Tiwari. Detta fall togs upp i magasinet Filter (2021:80) för att illustrera hur publish or perish-kulturen och meriteringshetsen tar fokus från verkligt bra och meningsfull forskning (samt pedagogik och samverkan). Man kan dock förstå att även seriösa forskare faller offer för så kallade rovtidskrifter (predatory journals) eller rovkonferenser, som Tiwaris, då dessa använder sig av strategin att ta namn som är förvirrande lika erkända och etablerade förlagor.

Andra problem meriteringshetsen medför är att vissa forskare lockas att låta varandra stå som medförfattare på artiklar de inte bidragit till för att kunna sätta dessa på CV:t. Självklart har det vuxit fram en akademins svarta marknad i vissa länder, där forskare kan köpa sig till ett medförfattarskap eller till och med köpa en artikel att sätta sitt namn på. Därtill är det säkert svårt att motstå frestelsen att plagiera sig själv, alltså att skriva i princip samma artikel för flera olika tidskrifter. Sen har vi problemet med extremt specialiserade forskarnätverk som driver sin egen vetenskapliga tidskrift och årliga konferens – och som till skillnad mot Tiwari är seriösa – men sällan når ut till någon utanför nätverket och främst utgör en klubb för inbördes beundran. Man recenserar artigt varandras verk och citerar och refererar frikostigt till varandra (eftersom det är meriterande att få citeringar) och hyllar varandra i den mossigaste av genrer: ”vänböcker” och ”festskrifter”. På så sätt kan forskarna trygga sin akademiska elfenbenstornstillvaro, men gör ingen som helst skillnad med sin verksamhet.

Jag raljerar naturligtvis en aning och förstår att man måste begripa och till viss del ”spela spelet” inom akademin. Samtidigt bör man motstå den värsta karriärismen och se upp för rovtidskrfiter och andra pseudovetenskapliga lockelser. Man behöver delvis anpassa sig till fältets jargong och karriärtänkande, delvis ta avstånd från desamma för att kunna utföra meningsfullt och begripligt arbete. Kanske är knepet att ständigt påminna sig själv om att stå emot kravet på att skriva främst för att meritera sig, snarare än för att skapa eller sprida meningsfull forskning? Och visst är det möjligt att hoppa över den där konferensen man ändå inte är intresserad av eller har tid för men förväntas åka på enbart för att ”nätverka”? Nog är det möjligt att insistera på pedagogikens och samverkans jämbördiga ställning med forskningen?

Det finns ändå positiva tendenser. Idag får nästan alla doktorander trygga anställningar och slipper hanka sig fram på stipendium och extrajobb, och det tycks bli något vanligare med postdoktjänster, vilket möjliggör att ett par personer i samma sits som jag (nydisputerade) får ett par års trygg anställning och därmed kan fokusera på att forska, istället för att söka pengar samtidigt som de försörjer sig på annat sätt. Personer som Helena Sword och Magnus Linton har kommit med inflytelserika förslag om hur akademiker kan skriva för att nå en bredare publik. Det finns också goda exempel på forskare som är duktiga på att kommunicera forskning till allmänheten, vilket görs exempelvis i Bildningspodden, Respons och The Conversation. Detta är givetvis extra viktigt i dessa tider av kris då behovet av att bemöta konspiracism och desinformation är extra stort. Det finns mycket meningsfullt arbete att göra som akademiker – det gäller bara att ha kraft att övervinna de meningslösa hindren och att säkra sin försörjning, vilket är det största hindret av alla.

Postdokliv 1: K-ordet

Jag har aldrig planerat för framtiden och forskarutbildningen var egentligen något jag mest trillade in på. Tre års fördumning på gymnasiets tekniska linje väckte en bildningsiver som tog mig till universitetet, från samhällsvetenskap till kulturvetenskap; filosofi och litteraturvetenskap på grundnivå, följt av en idéhistorisk master. Jag var länge vilse i universitetsvärlden och började först som masterstudent knäcka den akademiska koden och utveckla en känsla för det vetenskapliga hantverket. Lärare och bekanta nämnde att doktorandstudier kanske vore något. Själv hade jag aldrig tänkt tanken, men tyckte att det vore fegt att inte skicka in en ansökan när tillfälle dök upp. Dessutom hade jag ingen aning om vad jag annars skulle hitta på. Jag fick, till min förvåning, den första tjänst jag sökte.

Det här var 2016. Efter disputationen, för två månader sedan, satt jag återigen med känslan av att inte veta vad jag ska hitta på härnäst. Det är ingen positiv känsla av att framtiden ligger öppen och allt är möjligt jag talar om, utan en ångestfylld stress över att inte ha en susning om hur man överlever som nybliven doktor vid den humanistiska fakulteten. Jag har alltid värjt mig mot k-ordet, som jag förknippat med att eftersträva avancemang, social status och högre lön för dess egen skull, utan hänsyn till arbetets mening. Men kanske måste jag omvärdera min inställning och faktiskt våga ta k-ordet i min mun.

Karriär. Där, jag sa det.

Redan hösten 2020 insåg jag att disputationen närmade sig utan att jag hade minsta plan för mitt framtida yrkesliv (och kanske behöver vi inte lägga mer i begreppet ”karriär” än så). Insikten kom efter att ha läst lundahistorikern David Larsson Heidenblads blogg som adresser oroande aspekter av postdoktillvaron och tipsade om böcker som Efter festen: om konsten att utvecklas från doktor till docent: eller en överlevnadsguide för den postdoktorala tillvaron, Leaving Academia och The Professor is in (som också är en blogg och en podd). Genom Davids blogg uppmärksammades jag också på att Lund erbjuder ett karriärprogram för ”postdoc training”. Givet min aversion för k-ordet ryggade jag instinktivt tillbaka, men bestämde mig för att utmana mina fördomar.

Poängen med Lunds postdokprogram är att hjälpa doktorander och nydisputerade att skapa en karta över framtiden efter disputationen genom att hjälpa en att identifiera sina prioriteringar, preferenser, förmågor, behov och mål. En del av detta innehåller en svårsmält managementjargong och eftersom kursen är till för alla doktorander är det i realiteten en del som inte är vidare applicerbart för humanister, som i mindre utsträckning än typ disputerade kemister kommer att lämna universitetet för det privata näringslivet.

Kursen tvingar en ändå att ta ställning till ens syn på ”work-life balance”, exempelvis huruvida man är villig att flytta för karriärens skull och i så fall var. Därtill adresseras om man – förutsatt att man satsar på en karriär inom akademin – främst vill kommunicera med forskarsamhället (internalism) eller samverka utanför universitetets väggar (externalism), om man vill arbeta administrativt, med undervisning, i grupp eller ensam. En övning handlade om att föreställa sig sin ideala arbetsdag, en annan om att skilja mellan vilka uppgifter man 1) gillar och är bra på, 2) gillar men inte är bra på, 3) ogillar men är bra på, 4) ogillar och inte är bra på. En övning handlade om ”transferable skills”, alltså hur man kan översätta och presentera akademiska förmågor på ett sätt så att deras värde utanför universitetet blir tydliga. (Detta ligger i linje med vad jag tidigare skrivit om humaniora som praktisk kunskap.) Ett viktigt budskap under kursen var att fokusera mer på processer än resultat. Konkret kan detta innebära att man strävar efter att varje ansökan om stipendier eller tjänster man skriver ska bli bättre än ens förra, men inte fäster för stor vikt vid utfallet av ansökan. Andra tips, som jag kände till innan tack vare finish on time, handlade om att bryta ner sin planering i långsiktiga, mellanlånga (terminsvisa) och korta (veckovisa) SMARTA mål och att ständigt revidera sin planering.

Vad har jag då fått ut av karriärplaneringskursens övningar och nämnda böcker jag nyligen läst? Förutom att ha en terapeutisk verkan genom att förmedla budskapet att jag är långt från den enda nydisputerade som känner mig ensam, vilsen, stressad och hyser en hatkärlek till akademin, så har de också gett mig en klarare bild av min (osäkra) framtid och bättre förståelse för mina egna färdigheter, samt verktyg att utforma mitt CV bättre än tidigare. Jag kan också formulera och motivera min mål bättre och ser tydligare vilka möjligheter och svårigheter som ligger framför mig. Jag har också låtit mig övertalats att skapa en LinkedIn-profil, vilket det ständigt tjatas om i den amerikanska litteraturen, även om jag är oklar över hur viktigt detta är för svenska akademiker. Därtill har jag insett att jag tycker alltför mycket om att undervisa och skriva för att vilja lämna universitetsvärlden (än). Samtidigt är det en svår värld att överleva i och om jag inte lyckas få en postdoktjänst eller finansiering för ett långsiktigt forskningsprojekt så lär jag behöva kombinera min nuvarande timanställning som universitetslärare med någon annan typ av deltidsarbete (de mest lockande alternativen inkluderar lärarvikariat, forskningsadministration, folkbildningsarbete, skribent- och översättaruppdrag). En fast lektorstjänst är inte ens att tänka på i nuläget och lektorsvikariat på deltid är sällsynta. Ändå är det väl detta och på sikt en docentur – en akademisk titel som visar att man fördjupat och breddat sin forskning med motsvarande arbetsinsats som krävs för en avhandling – som är de naturliga målen för den som vill stanna i akademin. Men att sträva allt för hårt mot dessa mål riskerar att leda till karriärism, alltså just det jag tidigare betraktat som oskiljaktigt från begreppet ”karriär”. Risken blir då att man publicerar sig, nätverkar, deltar i konferenser, eller sitter i källaren på något aktat universitet på kontinenten och skriver en termin eller två – internationalisering, check! – enbart för att det ser bra ut på CV:t. Där vill jag inte hamna.

De senaste veckornas grubblerier över postdoktillvaron har hjälpt mig att skapa en planering för terminen. Efter att ha gått igenom ett stort antal stiftelser – Lunds universitet har tack och lov en lista över dessa och hjälpsamma bekanta har fyllt på med ytterligare och även låtit mig se deras ansökningar – har jag identifierat: 1) de stipendier som kan vara aktuella för mig, 2) när deras ansökningsperioder infaller, 3) vilka jag ska prioritera att söka. Att söka alla är inte att tänka på; tidsåtgången är för stor, särskilt för oss nybörjare i genren. Eftersom de största forskningsfinansiärerna, som Vetenskapsrådet (VR) och Riksbankens jubileumsfond (RJ), bara ger utdelning till runt 10 % av de sökande bedömde jag att det inte var lönt att lägga tid på dessa i nuläget. Istället har jag bestämt mig för att satsa på att söka ”seed money” hos ett par utvalda finansiärer. Det vill säga, mindre bidrag som finansierar arbetet med att skriva en större ansökan och i samband med det en kortare text för publicering. Därtill ska ska jag skriva ett kapitel för en antologi och ytterligare en till två kortare texter för publicering. Jag ska också ansöka om medverkan i en konferens till hösten och presentera en plan för ett framtida forskningsprojekt på Högre seminariet i Lund. Samtidigt ska jag söka andra jobb som i bästa fall kan kombineras med min nuvarande timanställning på universitetet. Terminsplaneringen är ganska ambitiös och lär, som alla planeringar, behöva revideras, särskilt om jag skulle få något av jobben jag söker. Planeringen ger mig i alla fall riktning och den stress jag kände månaden efter disputationen har avtagit sedan den började falla på plats och mina framtida alternativ började klarna.