Rapport från Svenska historikermötet

Var tredje år arrangeras Sveriges största konferens för historiker, Svenska historikermötet. Den 6–8 maj var det dags igen. Då samlades runt 500 historiker på Malmö universitet för att nätverka, diskutera och presentera pågående och avslutade forskningsprojekt.

Idéhistoria som metadisciplin
Jag arrangerade en session om idéhistorieämnets identitet och förhållande till andra närliggande ämnen. Utgångspunkten var publiceringen av läroboken Att skriva idéhistoria. Min medredaktör Frits Gåvertsson höll en presentation utifrån sitt bokkapitel om olika sätt att skriva idéhistoria. Ingrid Dunér höll en presentation om att skriva vetenskapshistoria, utifrån sitt och Jimmy Jönssons kapitel på det temat.

Eftersom vi inte ville att sessionen enbart skulle bli bokreklam hade vi även bjudit in Tintin Hodén som höll en presentation om hur hon som idéhistoriker forskar om konsthistoriska teman. Som kommentator hade vi bjudit in Annelie Drakman, som på ett inspirerande sätt knöt ihop presentationerna och diskuterade vårt ämnes syften.

Någon fast kärna i idéhistorieämnet lyckades vi dock inte landa i (själv tror jag inte någon sådan existerar). Idéhistoria är et tvärvetenskapligt ämne – kanske en metadisciplin? – som undersöker hur olika vetenskaper och kunskapsformer relaterar till varandra och hur det har förändrats historiskt. Det är en generalistisk motkraft till vetenskapens specialisering som bygger broar mellan olika kunskapskulturer och undersöker hur dessa och våra begrepp förändras över tid.

Någon i sessionen föreslog att idéhistoria därför kan ge andra discipliner fast mark, genom att hjälpa dem få syn på sig själva. Därtill kan vi bidra till att göra det bekanta främmande och att återupptäcka idéer och begrepp i det förflutna som kan ges nya användningsområden. Idéhistoria bidrar till också vår orienteringsförmåga i en snabbt föränderlig samtid.

Historiker och det digitala
Förutom vår egen session inspirerades jag bland annat av en om 1800-talets delningskultur, som behandlade den vanliga praktiken att under seklet kopiera och återge textpassager i dagspressen. Det vill säga: en tidning publicerade en nyhet, berättelse eller notis – andra tidningar stal och återgav den, ibland i något reviderad form. Den praktiken upphörde i början av 1900-talet, då copy right-lagar infördes. Jag fick lära mig att det digitala verktyget Text reuse kan användas för att spåra det förflutnas ”textkedjor”.

Konferensens öppningspanel behandlade digitalisering och frågan om vi nu befinner oss i ett ”postdigitalt tillstånd”. Med det menas inte att digitaliseringen är över, utan snarare att vi fått en mer kritisk och nyanserad inställning till den. Det mest uppenbara exemplet på det är samtida debatter om digitala verktyg i skolan och sociala mediers eventuella negativa sidor och behovet av att införa åldersgränser för dessa.

Men även för historiker, som i regel gläds åt att gamla dokument tillgängliggörs online, finns det skäl till kritisk eftertanke. Norge ligger långt före Sverige vad gäller digitisering av böcker, vilket jag fick lära mig är följden av en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. När industrier i Mo i Rana lades ner behövde arbetslösa människor sättas i arbete och jobbet blev att just digitisering av böcker. Ett problem med det är att det krävde att enorma energislukande serverhallar byggdes. Ett annat problem är att de digitala formaten måste förnyas med jämna mellanrum. Uppkomsten av nya format innebär att gamla blir föråldrade och ibland mycket svåra att komma åt. Vi har, som någon i panelen uttryckte det, en växande kyrkogård av oanvändbara databaser.

Det nyliberala kunskapssamhällets historia
Jag var även på sessioner som presenterade forskningsprojekt om kunskapssamhället, marknadens historia och nordisk nyliberalism. Här behandlades vardagskapitalism, hur entreprenörskap och kreativitet kommit att bli dygder, samt problemet med samhällets växande besatthet av att mäta kvalitet med kvantitativa mått.

Jag fick äntligen lära mig vad ”finansialisering” betyder. Det handlar om att finansmarknaden sedan 1990-talet fått allt större inflytande över ekonomin, på både mikro- och makronivå. Privatiseringar genomförs, hushållens skulder ökar och människor börjar bli allt mer engagerade i privatekonomi och värdepappersinvesteringar. Risktagande och ansvar förflyttas från staten till individen. Fler människor får möjlighet att ta lån och därigenom att skuldsätta sig, vilket av förespråkarna framhålls som en utjämningsmekanism. Finansmarknadens aktörer börjar under 90-talet att allt mer betona att det är en risk att inte våga ta risker. Visst, du kan förlora pengar på fonder och aktier – men om du inte köper dem riskerar du att missa att tjäna pengar! Marknaden lyfts, med nyliberal logik, allt mer fram som demokratins centrala arena.

Historievetenskapens sublima objekt
En session hade temat ”Arkiven och historikerna”. Den behandlade bland annat hur perioden 1880–1950 kännetecknades av nära integration mellan historievetenskapen och arkiven (det är då Riksarkivet och landsarkiven etableras). Under efterkrigstiden blir arkivvetenskapen ett självständigt ämne, arkivsektorn växer och vi får en mer aktiv arkivpolitik. Efter 1990 sker en akademisering och professionalisering av arkivvetenskapen och det krävs nu minst 60 högskolepoäng för att bli arkivarie. Digitaliseringen ökar och det talas mer om ”informationsförvaltning”. Glappet mellan historievetenskapen och arkiven ökar och allt färre arkivarier har forskarutbildning, vilket kan vara ett hot mot arkiven som forskningsinfrastruktur.

Historiker har ibland en tendens att behandla arkiv som en neutral plats. Vårt kritiska sinne riktas mot arkivets handlingar, inte arkivet självt. Vi glömmer lätt att ställa frågor om vad som gallrats, varför det som finns bevarats och hur saker ordnats. Vi behöver inte bara källkritik, utan arkivkritik. I annat fall riskerar att arkiven att betraktas som historievetenskapens sublima objekt.

Holismens historia – den populära versionen

Efter att ha publicerat två akademiska artiklar på engelska om holismens historia (båda fritt tillgängliga här och här) har jag nu också skrivit en kortare populär framställning om samma ämne i dagens Svenska Dagbladet under sektionen ”Under strecket”. Artikeln finns att läsa här (dock bakom betalvägg).

Ny artikel om holismens historia

För ett par veckor sedan kom årsboken Lychnos med bland annat min artikel om holismens historia, lagom till att termen fyller 1oo år. Den finns nu tillgänglig fritt online. Som alla bra artiklar borde göra inleds den med ett citat från sci-fi författaren Douglas Adams.

I samma nummer ingår min recension av antologin Tillståndet: om postmodernismen och dess lärdomar. Den finns också online. I samma nummer hittar man mycket annat intressant, om bland annat marknadens idéhistoria. Igår läste jag med stor behållning Hjalmar Falks artikel om Rudolf Kjellén.

Dödens linje, textens liv

  • Vem är du?
  • Jag är deadline.
  • Kommer du för att hämta min text?
  • Jag har redan länge gått vid din sida.
  • Det vet jag.
  • Är du beredd?
  • Min text är beredd, inte jag själv … Vänta ett ögonblick!
  • Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.

Deadline är den magiska linje som dödar författarens ego så att texten kan leva. Skrivprocessen pendlar mellan självhatets våndor och storhetsvansinnets överdådiga ambitioner. Det senare är det svåraste hindret att övervinna för den som vill bli klar med en text. Det finns alltid saker som behöver finjusteras: en mening som inte flyger; överflödiga upprepningar; något ord som visserligen fungerar men inte känns optimalt; något avsnitt som kanske borde flyttas; saker man uttalar sig om men eventuellt har missförstått; och alltid ett ytterligare slarvfel.

En före detta kollega berättade en anekdot om att när hen som nybliven doktorand lovade sin handledare att skriva en fantastisk avhandling sa handledaren: ”Nej! Skriv inte en fantastisk avhandling! Det slutar likadant för alla doktorander som gör det – de blir inte klara. Skriv en bra avhandling. Det räcker.”

Det är förstås inte lätt att veta när en text är tillräckligt bra för att anses klar – och det är därför deadlines är viktiga. De markerar ett absolut slut och skonar inte någon. De låter en veta att texten är klar när deadline infaller. Oavsett textens kvalitet. Jag tror på att hålla deadlines och att acceptera faktumet att många texter inte kommer vara i närheten av det ideal man fantiserat om i sitt narcissistiska och verklighetsfrånvända skrivarhuvud. Det får bli som det blev. Man får gå vidare och lära av misstagen och försöka skriva en bättre text nästa gång. Och gången efter det. Alla ens texter kommer gå samma öde till mötes: Att ges liv av en deadline som tvingar en att motvilligt sätta punkt.

Att det blir böcker av det jag skriver är tack vare deadline, förlag, redaktörer och korrekturläsare. / Jag skriver och det jag skriver blir aldrig klart. Men måste överges för annars blir det ingen bok.

– Bodil Malmsten, Så gör jag. Konsten att skriva

Att skriva idéhistoria

Läroboken Att skriva idéhistoria som jag tillsammans med Frits Gåvertsson är redaktör för har precis publicerats!

Boken är fritt tillgänglig online. Den kan även köpas för 262 kr här (och snart även genom vanliga bokhandlar, såväl digitala som fysiska).

Förutom att vara redaktör medverkar jag med två kapitel, ett med titeln ”Att skriva problemorienterad, kritisk och argumenterande idéhistoria”, och ett som är en guide i hur man skriver forskningsöversikter.

Efter två års hårt arbete med boken är det superkul att att äntligen se den publicerad och min förhoppning är att den kommer till nytta för studenter i såväl idéhistoria som andra närliggande ämnen. Jag hade önskat att boken fanns när jag var student.

Så här lyder baksidestexten:

Hur formulerar man ett idéhistoriskt problem?
Vilken betydelse kan plats ha i idéhistoriska
undersökningar? Vilka digitala verktyg kan en
idéhistoriker arbeta med? Hur skiljer sig
idéhistoriska undersökningar inriktade mot
medicinens, filosofins, politikens och vetenskapens
historia från varandra? I den här handboken ges
svar på dessa och ytterligare frågor.

Boken består av tre delar som behandlar
grundläggande aspekter av forskningsprocessen,
ett urval av idéhistoriska metoder, samt
idéhistoriska forskningsfält. Den riktas både till
studenter inom ämnet och till andra som är
intresserade av att förstå och anlägga idéhistoriska
angreppssätt. Boken syftar till att beskriva och
utveckla idéhistorieämnets normer och praktiker
och därigenom hjälpa studenter och andra
intresserade att arbeta mer analytiskt, metodiskt
och reflekterande med idéhistoriska texter.

Årsslut

Varje fredag under arbetsåret skriver jag en kort sammanställning av vad jag gjort och ser över min planering för kommande veckor. Under julen går jag tillbaka och läser igenom mina veckosammanställningar, bläddrar igenom min kalender och skriver en årssammanställning. Samtidigt planerar jag, så gott jag kan, för nästa år. Julen är också en tid då jag går igenom och rensar ut fysiska och digitala dokument, tittar igenom olika anteckningar jag skrivit och försöker bli klokare över vad jag hållit på med och vill hålla på med framöver.

En annan julritual jag har kallar jag ”årliga tidskriftskollen”. Istället för att följa de akademiska tidskrifter jag är intresserad av i takt med att de kommer under året lägger jag två dagar av julen på att söka efter intressanta artiklar och recensioner som publicerats under året i de drygt 30 akademiska tidskrifter jag bedömt ligger närmast mina intresseområden. Jag drar ner allt som är intressant till en mapp i Zotero som jag betar av under året som kommer. Tyvärr hinner jag aldrig med att läsa allt, så jag ligger ständigt efter och ”att-läsa-listan” blir längre och längre. Det gör inte så mycket. Syftet med ritualen är framförallt att få en lite koll på vad som skrivits inom mina intresseområden och hur forskningstrenderna ser ut. Bara genom att läsa abstracts och skumma recensioner håller jag mig tillräckligt ajour.

För att summera 2025, så blev det året då jag efter nio år – först som doktorand, sedan som postdoktor – lämnade Lunds universitet. Samtidigt som min tjänst tog slut i månadsskiftet oktober/november, fick jag ett tre månaders lektorat på Stockholms universitet – som nu har förlängts till den sista juli 2026. Hurra!

Förutom att förbereda undervisning – som alltid tar väldigt mycket mer tid än man får timmar för – har de senaste månaderna också präglats av att ro i hamn ett antologiprojekt jag och huvudsakligen kollegorna i Lund arbetat med de senaste två åren. Den 12 december kunde jag och min medredaktör Frits Gåvertsson skicka manus till handboken Att skriva idéhistoria till tryckeriet. Den bör publiceras såväl tryck som fritt online i slutet av januari.

De senaste åren har jag, som alltid, skrivit väldigt mycket, men lite har blivit publicerat (eftersom peer-review processer tar en evinnerlig tid). Därför är det extra kul att Att skriva idéhistoria, med två kapitel av mig, är på gång. Därtill fick jag i oktober en artikel publicerad i History of Intellectual Culture, där jag undersöker överlappningar mellan vetenskap, ideologi och andlighet utifrån förespråkare av holism. Det är en sorts fortsättning på en annan artikel jag skrivit som spårar termen holism i 1900-talets olika vetenskaper. Den artikeln kommer att publiceras i Lychnos i början av 2026. I samma nummer bidrar jag också med en recension av  Tillståndet. Om postmodernismen och dess lärdomar.

2025 medverkade jag på Nordiska historikermötet,en kunskapshistorisk konferens samt på en workshop arrangerad av Nordiska sommaruniversitetet. I år lär det bli färre konferenser eftersom det är svårt att kombinera med mycket undervisning. En konferens ska jag i alla fall hinna med: Svenska historikermötet i Malmö i maj, då jag arrangerat en session om idéhistorieämnets egenart som huvudsakligen bygger på presentationer av bidrag till ovan nämnda antologi.

Något jag lyckats mindre bra med under det gångna året är att erhålla stipendier. I början av nästa år ska jag åter söka bidrag från de två stora anslagsgivarna VR och RJ, men vetskapen att knappt 10 % av ansökningarna går igenom gör mig inte hoppfull. Därför kommer jag även söka ett par mindre stipendier. Samtidigt kommer jag forska på så gott det går utan medel. Idéer har jag gott om, däremot är jag rådvill kring vad jag ska prioritera att arbeta med de kommande månaderna. Jag har idéer om att utveckla en text jag skrivit om forskningsmiljöer; att skriva en kultursidestext om begreppet holism med anledning av att det fyller 100 år 2026; att arbeta vidare med frågor om kulturkrig och polarisering som jag tidigare ägnat mig åt; och flera tankar om historiefilosofiska projekt, inte minst har jag en vision om att sätta ihop en bok med ett urval av R. G. Collingwoods texter översatta till svenska. Att bidra till att historievetenskapen blir mer historiefilosofiskt och vetenskapsteoretiskt medveten är över huvud något jag tror är viktigt för dess utveckling (vilket jag tidigare skrivit om exempelvis här och här).

Återkommande läsare av bloggen har förhoppningsvis noterat att den fått ett litet ansiktslyft under hösten. Den är mer lättnavigerad nu och det är lättare att få info om vem jag är, hur man kontaktar mig och hur man hittar till mina publikationer. Med det önskar jag gott nytt år!

Vetenskap, andlighet & ideologi

Häromdagen utkom senaste numret av årsboken History of Intellectual Culture (HIC). Det är en utmärkt tidskrift som fick en nystart häromåret och föredömligt nog finns tillgänglig Open Access.

Min artikel, ”The Numinous, the Political, and the Epistemic: Analytical Categories for Exploring the Historical Intersections of Spirituality, Ideology, and Knowledge”, griper in i en kunskapshistorisk debatt om hur vi historiskt ska förstå och analysera kopplingarna mellan kunskap och andra fenomen. Som titeln avslöjar fokuserar jag på kopplingarna mellan (vetenskaplig) kunskap, andlighet och ideologi. I artikelns första del föreslår jag att vi bör närma oss detta med hjälp av tre analytiska kategorier: det epistemiska, det politiska och det numinösa. I den andra delen exemplifierar jag hur det analytiska ramverket kan användas genom att undersöka hur dessa fenomen samverkar inom holismen, exemplifierat genom Jan Smuts och Abraham Maslow.

Det har varit ett nöje att arbeta med HIC. Redaktörerna har varit tydliga i kommunikationen, snabba att svara på mejl och hjälpsamma med att uttolka och diskutera referentgranskarnas kommentarer. Det är också den granskningsprocess som jag hittills har lärt mig mest av. Dessutom stod tidskriften för språkgranskning, vilket jag önskar var normen.

Jag har inte hunnit läsa någon text i numret ännu, men noterar potentiellt spännande artiklar om genus och arkiv, transnationella kidnappningar, folklig aktiehandel, Franz Boas, europeiseringen av universitetet, reformuniversitetets historia och akademisk lek. Hur kan man annat än önska sig lästid!?

Rapport från en kunskapshistorisk konferens

Förra veckan medverkade jag på den andra internationella konferensen i kunskapshistoria. Denna gång arrangerad av LUCK i Lund, vilket är passande eftersom det är en av de världsledande platserna för kunskapshistoria; ett fält som vuxit fram under de senaste 10-15 åren (och som jag tidigare skrivit om).

Att följa framväxten av nya forskningsfält är spännande. Det samlar folk från olika nationer (främst västeuropeiska i detta fall) och ämnen (främst historia, bokhistoria, mediehistoria och idéhistoria i detta fall) som vill göra något nytt, men inte riktigt är eniga om vad eller hur det ska göras. Att historisera kunskap och det så kallade ”kunskapssamhället” framstår spontant som relevant givet de hot mot kunskapen som vi blivit allt mer medvetna om under 2000-talet. I Sverige har kritiken mot fältet främst kommit från idéhistoriker som menar att deras ämne redan rymmer allt som kunskapshistoria ägnar sig åt. Jag håller visserligen med om att kunskapshistoriker varit dåliga på att gå i dialog med såväl svensk idéhistoria som internationell vetenskapshistoria och STS men är ändå i grunden positiv till fältet eftersom jag tycker att det dels medför ett välkommet perspektivskifte – vad händer när vi använder kunskap som en analytisk kategori i historisk forskning? – dels för att det skapat en mycket bra forskningsmiljö i Lund som jag haft förmånen att vara del av i flera år.

Kunskapshistoria som representerat av Wikipedia

En utmaning för kunskapshistoria gäller dess centrala begrepp. Det sägs att fokus ligger på aktörer och arenor, men vad är nytt med det förra och hur skiljer sig det senare från det fokus på platser som länge diskuterats inom den så kallade ”spatiala vändningen”? Det sägs att fokus inte är uppkomsten och produktionen av ny kunskap, utan kunskapens ”cirkulation”, men hur skiljer dig det mot de receptionsstudier som exempelvis litteraturvetare länge ägnat sig åt? Inte minst har en återkommande kritik riktats mot vagheten i själva begreppet ”kunskap”? Vilket är en allvarlig kritik givet att det är fältets viktigaste analytiska kategori.

Mitt bidrag till konferensen var att ta mig an just kategorin ”kunskap”. Den traditionella filosofiska definitionen är att kunskap är rättfärdigad, sann, tro. Eftersom det vore anakronistiskt att enbart historisera det vi idag accepterar som kunskap och eftersom vi inte vill sätta oss till doms över historien, utan vill försöka förstår det förflutna utifrån de förflutna aktörernas perspektiv, brukar historiker bortse från den problematiska komponenten sanning. Det är klokt, men att utgå från att allt som historiskt ansetts vara kunskap av någon är kunskapshistoriens objekt är för tillåtande. Då blir det snarast trosföreställningshistoria. Kunskap är, till skillnad mot ”idé”, ”information” och ”tro”, ett normativt begrepp. Det har en positiv status. Förutom att den förväntas vara sann är kunskapen också rättfärdigad. Just den komponenten – rättfärdigande – menar jag att kunskapshistoriker förbisett från.

I min konferenspresentation föreslog jag att kunskapshistoriker bör hämta inspiration från de amerikanska pragmatisterna, särskilt John Dewey och C. S. Peirce, vars kunskapsbegrepp intresserar sig mindre för kunskapens slutprodukt (sanning) än för dess process. Pragmatismen frågar sig vilket problem eller vilken situation en viss sorts kunskap avser adressera. De fokuserar på dess epistemiska praktiker och hur kunskapen rättfärdigas och, framförallt, på vilka effekter kunskapen har. Gör den ingen praktisk skillnad i världen anses den vara meningslös och kan därför ignoreras. Det här, menar jag, kan ge kunskapshistoriker viss guidning för hur de ska undersöka kunskap som en historisk kategori. Om något avsett lösa ett problem, varit rättfärdigat och haft praktiska effekter kan vi betrakta det som kunskap, även om det senare visat sig inte vara det. I den historiska situationen har det haft den funktionen.

Det här är ofärdiga tankar från min sida och konferenspresentationen var en sorts testballong för en idé som ingår i ett större forskningsprojekt jag ska söka finansiering för. Jag tycker att konferenspresentationer (som obegripligen kallas ”papers” oavsett språk) är som mest meningsfulla när man använder dem just för att testa idéer, snarare än att presentera redan genomförd forskning. Responsen jag fick har uppmuntrat mig att utveckla mina idéer vidare.

Mitt förslag kring hur den analytiska kategorin ”kunskap” kan tightas till löser givetvis inte allt. Många inom fältet kunskapshistoria arbetar med kunskap på en större nivå, vilket kräver mer storskaliga termer. Även här önskar jag att någon kunde göra reda i begreppen då ”kunskapsekosystem”, ”kunskapsregimer”, ”kunskapsordningar”, ”kunskaps-communityn” och ”kunskapssamhällen” tycks användas närmast utbytbart. Dessutom är relationen till etablerade och närliggande begrepp som ”diskurs”, ”episteme” och ”paradigm” oklar. Därtill fördrar vissa att tala om ”informationssamhälle” istället för ”kunskapssamhälle”.

Konferensens inledningsanförande hölls av Robert Darnton. Han talade om 1700-talets Frankrike som just ett informationssamhälle. Alla samhällen är på något sätt informationssamhällen, menade Darnton. I hans exempel handlade det om hur information spreds muntligen och att vissa platser i Paris etablerades som centra för utbyte av nyheter, info och skvaller. Även sånger spelade en viktig roll i sammanhanget, då kända melodier ständigt gavs nya – ofta humoristiska och provocerande – texter för att förmedla information och samhällskritik. Vid punkterna för informationsutbyte skrev en del personer ner korta anteckningar som de senare bytte med andra. I vissa fall lade dessa grunden för underjordiska nyhetsblad, och på så sätt förvandlades informationen från muntlig till handskriven till tryckt.

Susanne Schmidt var konferensens andra huvudtalare. Hon höll en utmärkt föreläsning om hur kända psykoanalytiker som Erik Erikson och Donald Winnicott svarade på 1960- och 1970-talets feministiska våg (”den andra vågen”) genom att ”återvinna” texter de tidigare skrivit med små förändringar. Det vill säga, i nya verk eller i nya utgåvor gjorde de revideringar för att på så sätt svara på nya ”problem” (vilket relaterar till min poäng om kunskapens syften ovan). Enligt Erikson och Winnicott var kvinnor skapade för att föda och ta hand om barn och de var mycket kritiska till radikala feminister, som Betty Freidan (Eriksons student), som hävdade något annat. Schmidt argumenterade att den ”backlash” som sagts drabba feminismen under 1980-talet i själva verket påbörjades mycket tidigare; den har hela tiden följt feminismen sida vid sida.

Andra intressanta presentationer innefattade en session av projektet Funding Effects om förändringen av forskningsfinansiering över tid, med fokus på 1960-talet. Även en session om Unescos idealistiska försök att använda humaniora som ett diplomatiskt verktyg i deras strävan efter världsfred var särskilt intressant. Unescos strävan tog sig exempelvis konkret uttryck i ett storskaligt projekt att skriva hela världens historia från forntiden till 1950-talet med syfte att visa att världens historia är en och världens folk är ett. Det gick mindre bra. Givetvis kände sig inte alla nationer korrekt representerade, eurocentrismen var svår att komma runt och försöken att blunda för imperialism, kolonialism och annat dåligt, gav ingen rättvisande bild av det förflutna. Ambitionen var dock gullig och projektet kan väl betraktas som en föregångare till senare deep history, big history, world history, global och transnationell historia.

Terminsstart, Nordiska historikermötet och postdoklivets slutskede

Förra veckan rivstartade jag höstterminen med att delta i Nordiska historikermötet (NHM) i Reykjavik. Jag presenterade mitt postdok-projekt om holismen (tidigare omskrivet på bloggen här, här och här) som börjar lida mot sitt slut. I oktober kommer den första av projektets artiklar ut i tidskriften History of Intellectual Culture och jag hoppas att ytterligare en artikel kommer ut i början av 2026. Jag sitter just nu och arbetar med att revidera den efter att ha fått kommentarer från två granskare. Därtill håller jag på att ro i land en antologi som har titeln Att skriva idéhistoria tillsammans med min medredaktör Frits Gåvertsson. Som titeln antyder är det en lärobok i idéhistorisk metod och forskningspraktik. Tanken är att den ska ges ut under slutet av året och kommer då finnas fritt tillgänglig på nätet, men även gå att köpa tryckt.

Att min nuvarande anställning och mina nuvarande projekt går mot sina slut innebär att jag behöver nytt jobb och nya projekt. Från den 1 november till den 31 januari kommer jag att arbeta som vikarierande lektor i idéhistoria på Stockholms universitet , men vad som sker därefter är oklart. Jag har redan ett par ansökningar om forskningsmedel som jag väntar på besked och kommer ägna hösten åt att skriva ett par till. Postdoklivet (tidigare omskrivet av mig här, här, här och här) går alltså mot sitt slut och än så länge är framtiden (återigen) osäker, som så ofta och för så många i universitetsvärlden. En tröst: Arbetslösheten bland disputerade är väldigt låg, men bara om man kan tänka sig att lämna akademin. Är det min framtid? Jag vet inte ännu.

Men åter till Nordiska historikermötet! Konferensens keynote (bilden nedan) var toppen. Mary Hilson skisserade hur icke-mänskliga djur kan skrivas in i välfärdsstatens historia och visade samtidigt på möjligheten till en sorts djurens arbetarhistoria. Bland annat adresserades hur djur använts som exempelvis råmaterial och konsumtionsvara, men också hur de satts i arbete (ett arbete som kan innefatta uppgiften att växa till sig så att djuret kan bli en konsumtionsvara). Föredraget gjorde mig nyfiken på boken *Animals and Capital.

På NHM gick jag på sessioner om exempelvis efterkrigstidens sociala rörelser i Sverige, vetenskapshistoria, kulturhistoria, kunskapsobjekt, historieundervisning, maktanalys, mikrohistoria och historisk förändring. Alla presentationer och sessioner är inte fantastiska, men konferenser som denna ger, förutom möjlighet till ”nätverkande” (ett avskyvärt ord), en känsla för vad som är på gång i historikervärlden. Ofta ger det upphov till reflektioner kring teori, metod, begrepp och olika forskningsinriktningar.

Något jag reagerade på var att det i flera presentationer talades om att ”ge” historiska aktörer agens. I mina öron låter det märkligt. Poängen jag tror man vill göra är densamma som gjorts sedan 1970-talet, att historieskrivningen har ägnat sig åt en smal kanon bestående huvudsakligen av västerländska män från samhällets politiska, intellektuella och kulturella elit, vilket ger en skev och ofullständig bild av det förflutna varför fler aktörer måste inkluderas. Det ligger förvisso mycket i det, men nog har påpekandet förlorat lite av sin vetenskapliga och politiska udd vid det här laget?

Att diskutera makt i förhållande till historieskrivning är förstås är viktigt. Det spelar roll vilka personer, platser, epoker, och så vidare vi forskar om och utifrån vilket material och vilka frågeställningar, och det är förstås ett problem om alla springer på samma bollar. Det sistnämnda är relaterat till en annan viktig maktfaktor: finansiering. Allt mer forskning finansieras inte direkt genom universitetet utan genom externa anslagsgivare och dessa har förstås makten att bestämma vilka projekt som ska genomföras. På Linköpings universitet beforskas just nu Tranås historia till följd av att en rik donator skänk pengar till ändamålet. Att kunna styra forskningen på det sättet innebär en stor makt. I ett samhälle med växande ekonomiska klyftor är det kanske forskningens framtid? I så fall borde vi historiker (och andra forskare) inte nätverka med varandra, utan gå med i segelsällskap och golfklubbar så att vi kan bli polare med överklassen i hopp om att de ska bli så välvilligt inställda till våra forskningsfält att de på sin dödsbädd donerar ett par miljoner.

Hur som helst: Att argumentera för att (negligerade) förflutna aktörer hade agens är en sak, men inte är det väl upp till (den allsmäktige) historikern att ge det till personer som saknat det? Det kan verka småaktigt att märka ord på det här sättet, men många historiker tycks göra agens-begreppet till en central analytisk kategori utan att kunna precisera vad de avser med agens eller vad begreppet tillför till analysen. Även i keynote-föredraget kom frågan om agens upp – kan ett slaktdjur verkligen sägas ha det i någon relevant grad? – utan att det gjordes något substantiellt av det.

Sessionen jag hade svårast att greppa hade temat ”objects of knowledge”. Vad är det för något? Jo, ”objects produced through knowledge” var ett förslag. Intetsägande. Därtill påstods det att ett visst källmaterial både producerar och ”performs” kunskap om ett fenomen. Men det är väl inte så att en bok producerar kunskap, utan författaren som skrivit den? Och vad sjutton betyder det att ett dött föremål ”performs” något (och alltså har agens)? Jag misstänker att någon slags nymaterialism och posthumanism spökar i bakgrunden här. Jag ser inte den analytiska poängen med jargongen, utan tycker den förbryllar mer än den förklarar. Därmed inte sagt att ”objects of knowledge” är ett dåligt analytiskt begrepp. Men om det ska fungera behöver det kunna peka ut när något i ett visst sammanhang görs till ett kunskapsobjekt av vissa skäl. Exempelvis när och hur det omedvetna blev ett kunskapsobjekt för Freud.

En session jag däremot uppskattade hade tema mikrohistoria. Även den berörde temat ”agens” eftersom det handlar om en individnära historieskrivning med fokus på subjektivitet som ofta tar fasta på sådant som är i periferin av de stora historiska berättelserna. Presentatörerna hade radikalt olika uppfattning om ifall mikrohistoria ska stå för sig själv, isolerad från vad som benämnes ”the grand narrative” (eller något i den stilen, exemplet som gavs var ”modernitet”), eller om det måste kopplas ihop med detta för att ha existensberättigande. Jag tycker frågan är felställd. För att vetenskapligt legitimera ett mikrohistoriskt perspektiv på forskning om prostitution under 1800-talet (ett exempel från sessionen) krävs inte nödvändigtvis att man kopplar det till ”moderniteten”. Men att bara studera en bortglömd prostituerad för att ”ge” henne agens är inte heller ett tillräckligt motiv. Det man bör kunna visa är att det mikrohistoriska perspektivet behövs för att antingen komplettera eller utmana den rådande forskningen på området.

En annan session jag gillade hade temat ”historical change”. Frågor om kontinuitet/diskontinuitet och gränsdragningar mellan epoker och liknande är bland det mest vetenskapligt intressanta historiker ägnar sig åt. Vilka gränser är relevanta för en historiker: naturliga, politiska, religiösa, språkliga, kulturella, sociala, vetenskapliga? Ska vi skilja mellan gränser som är skapade och inte skapade av människan? Hur ska vi förhålla oss till gränser mellan åldersgrupper, etniciteter, kön och så vidare? Det är viktiga och svåra frågor. Jag hade gärna sett att de relaterades till den historiefilosofiska diskussionen om kolligationer (colligatory concepts), som historiker (och andra) ofta oreflekterat använder. Dessa är syntetiserande begrepp som samlar en mängd mindre saker under sig. Renässansen, västvärlden, efterkrigstiden, och så vidare.

NHM rivstartade mitt historiska tänkande och även om min framtid inom akademin är osäker ser jag fram emot att få ut lite publikationer de kommande månaderna; att börja skissa på nästa forskningsprojekt; och att få chansen att pröva vingarna på Stockholms universitet efter nio år i Lund.