Postdokliv 4: Terminsslut

Det är rätt ensamt att doktorera, men man har i alla fall handledare att rådfråga och i mitt fall en forskarskola som gav ett socialt sammanhang och vägde upp för att jag arbetade på en liten avdelning med få doktorandkollegor. Som nydisputerad är man i princip utelämnad att klara sig på egen hand, och utan anställningstryggheten man hade som doktorand.

Den har nu gått sex månader sedan jag disputerade. Vårterminen har präglats av att landa i och begripa min nya livssituation, vilket bloggserien ”postdokliv” handlat om. Jag har fortsatt pendla till Lund från Stockholm för att undervisa runt 20-30 timmar per månad parallellt med att jag varit deltidsarbetslös, vilket ju är tidskrävande eftersom det innebär jobbsökande och att månatliga rapporter till Arbetsförmedlingen och a-kassan ska avläggas.

Som den som läst tidigare inlägg i den här serien vet har jag försökt hitta en balans mellan att göra det som jag upplever som meningsfullt och det som kan gynna min karriär. Inspirerad av boken Return to Meaning försöker jag nuförtiden att fundera över vilken mening mina texter har utifrån tre nivåer: mikro, meso och makro. Mikronivån handlar om mening för individer (inklusive författaren själv); mesonivån om mening för grupper, forskarmiljöer och institutioner; och makronivån om mening för samhället i stort. Jag försöker också tänka att texter ska vara tillgängliga, både i bemärkelsen begripliga och lätta att få tag på. Men en meningsfull forskartillvaro handlar om mer än textproduktion. Det handlar även om att försöka vara en pedagogisk och omtänksam handledare och lärare; att delta i seminarier och konferenser och nätverk som verkar intressanta och viktiga; och om att delta i informella diskussioner, offentliga debatter, poddar och bloggar. Jag gör inte allt detta, men har blivit bättre på det sedan jag började formulera för mig själv vad jag tycker att meningsfullt arbete inom akademin bör handla om.

En förutsättning för allt detta är ändå en inkomst och en nydisputerad är ofta utelämnad till att söka pengar från externa finansiärer. Därför är det vettigt att lägga lite tid på att orientera sig bland stiftelser och stipendier. Många universitet har förteckningar över dessa och det finns även allmänna listor som stiftelsemedel, som är mer överskådlig men i princip ger samma träffar som länsstyrelsens stiftelseförteckning. I båda dessa kan man sålla genom att söka på exempelvis ”humaniora” eller ”humanistisk forskning”, men få av stiftelserna har egna hemsidor. Deras anslag söker man oftast genom sitt universitet. Börja alltså med att undersöka ditt eget lärosätes resurser. Eftersom det generellt är ett krav att man har ett akademiskt CV och ibland ett ORCID-ID för att kunna söka pengar rekommenderas man som nydisputerad att fixa detta.

För att lära sig skriva en ansökan är det en bra idé att begära ut tidigare beviljade sådana från Vetenskapsrådets registrator och att be kollegor som sökt pengar från andra håll om deras ansökningar. På så sätt får man en idé om vad ens ansökningar bör innehålla. Ett bra tips jag fick via en av flera karriäraktiviteter jag deltagit i är att skapa en ”mastermind-grupp” bestående av personer som befinner sig i samma situation som en själv. Jag tog initiativ till en sådan grupp i början av året. Sedan dess har vi har varit mellan tre och fem nydisputerade humanister som setts (via Zoom) och kommenterat på varandras ansökningar och diskuterat karriärrelaterade frågor under terminen. Detta har varit väldigt hjälpsamt och terapeutiskt. Tack vare respons från mina vänner i gruppen har jag förstått vad som fungerat och inte fungerat i mina första ansökningar och kunnat formulera dem bättre efter hand – och nu har de börjat ge resultat.

Efter att ha skissat upp ett par olika forskningsprojekt har jag under terminen landat i ett som jag tror särskilt på. Jag befinner mig också helt plötsligt i den märkliga situationen att jag är överbokad i höst och därför har behövt tacka nej till en del jobb. Förutom undervisning kommer jag i höst att ha fyra månaders anställning på 75 % för att utveckla ett forskningsprojekt som förhoppningsvis ska kunna få fler anslag och pågå ett par år. Detta utfall är bättre än vad jag vågat hoppats på, så jag är väldigt glad, lättad och peppad. Jag kommer att berätta mer om projektet och min nya tjänst framöver.

Efter att ha inlett året med viss oro över framtiden och en kvarvarande stress efter disputationen känner jag mig alltså rätt belåten med tillvaron nu. Min terminsplanering har hållit förvånansvärt bra. Förutom att ha landat en ny tjänst och mer undervisning till hösten har jag bearbetat en del av min avhandling till en text som publicerades på den norska nättidskriften Salongen tack vare en förfrågan från Anna Marlene Karlsson vid universitetet i Bergen. Jag har också skrivit klart ett kapitel med titeln ”Demonisering som kulturkrigsstrategi: Om högerradikalt historiebruk och den kulturmarxistiska konspirationen” som är en utveckling av ett tidigare blogginlägg och som kommer att publiceras i antologin Polarisering: Idéhistoriska perspektiv på ett samtida fenomen till hösten. Därtill har jag recenserat Dipesh Chakrabartys senaste bok The Climate of History in a Planetary Age (2021) för nästa volym av Lychnos. Tillsammans med en idéhistoriker från Göteborg och en från Uppsala har jag också blivit antagen till Nordiska historikermötet i Göteborg i augusti, där vi ska hålla en session tillsammans.

Trots att det varit en produktiv termin har jag ändå kunnat unna mig att läsa ganska brett och följa seminarier utanför mina egna specialområden, vilket har varit viktigt för att återuppväcka det lustfyllda i forskningen som tenderar att gå förlorat sista året innan disputation, då stressen är enorm och man inte har tid att göra någonting som inte är avhandlingsrelaterat. Att distansera sig från avhandlingen är kanske det viktigaste och mest njutbara för en postdok.

Exempelvis har jag äntligen haft tid att ta mig an Jan-Werner Müllers utmärka Contesting Democracy: Political Ideas in Twentieth-Century Europe (2013) och har läst in mig på den historiefilosofiska debatten om hur inträdet i antropocen påverkar humaniora. Jag har även följt seminarier arrangerade av Digitalhistory@Lund, läst in mig lite på digital humaniora och fått hjälp av universitetets bibliotekarier att bättre förstå hur jag kan använda deras databaser för att söka fram både källmaterial och tidigare forskning mer effektivt. Framöver hoppas jag återkomma med en reflektion över vilka digitala verktyg och metoder jag funnit användbara.

Det var min vårtermin kort sammanfattad. Jag hoppas att serien postdokliv (som eventuellt får anses avslutad nu) kommer till nytta för andra nydisputerade. Låt mig veta om ni har tankar. invändningar, eller tips och råd som jag missat. Kommentera nedan eller till bruno.hamnell(a)kultur.lu.se.

Postdokliv 3: Dagen K

Ni som läst tidigare inlägg i den här serien gissade rätt – med ”Dagen K” menas ”karriärdag”, vilket är något jag, i egenskap av alumn, deltog i vid Stockholms universitet förra veckan. Karriärdagarna – det var två halvdagar – riktade sig till nydisputerade och doktorander i slutspurtsfasen, både sådana som vill stanna kvar i akademin och sådana som vill lämna den.

En talare från SULF berättade att ungefär 70 000 i arbetsför ålder, vilket motsvarar 1,38 % av arbetskraften, är forskarutbildade och att efterfrågan på personer med den meriten ökar. Goda nyheter för de ca 60 % av alla disputerade som lämnar universitetet med en doktorstitel på CV:t!

Bland disputerade humanister är ändå det vanligaste att stanna i universitetsvärlden. 50 % gör detta, vilket alltså är 10 % mer än genomsnittet. Den näst vanligaste karriären för humanister gissar jag är samma som för samhällsvetare, nämligen att ägna sig åt administration i offentlig sektor. Typ att arbeta som utredare. En god nyhet var också att det verkar vara något av en myt att det skulle vara omöjligt att återvända till akademin för den som väljer att arbeta annorstädes en period. Detta är något jag skulle vilja veta mer om – gäller det alla forskningsfält och i vilken utsträckning beror det på yrket man mellanlandat i?

En panel av fyra disputerade talare i olika ämnen som alla lämnat universitetet för framgångsrika karriärer verkade överens om att universitetet är uselt på att ens försöka få nyblivna doktorer att vilja stanna. De menade att det ofta saknas formellt arbetsgivaransvar och ofta finns inte någon som vill axla chefsrollen (vilket rimligen borde vara prefektens uppgift) och stötta de nydisputerade. De menade även att en vanlig åsikt bland något äldre forskarutbildade är att de inte fått någon hjälp i att förstå hur de skulle kunna använda sin utbildning utanför universitetsvärlden. Att det nuförtiden existerar sådant som ”karriärdagar” är väl ett välkommet tecken på att något håller på att förändras. På Lunds universitet har vi ett helt batteri med kurser i karriärutveckling för doktorander och postdoktorer, både för dem som vill stanna i akademin och för dem som vill lämna. Det har, som jag nämnt i ett tidigare inlägg i den här serien, också kommit en hel del hjälpsam litteratur som Efter festen, Leaving Academia och The Professor is in de senaste åren.

Ändå är det upp till den nydisputerade att själv hitta fram till detta. Universitetet borde ta mer arbetsgivaransvar och informera doktorander bättre om den guidning som faktiskt finns att få istället för att lita på att de själva hittar fram till den. Jag tycker att det också vore rimligt med något slags uppföljande samtal med sin närmaste chef efter disputation för att ta reda på vad de nydisputerade själva vill och informera dem om vilken hjälp som finns att få och om det eventuellt går att erbjuda dem mer undervisning eller administrativt arbete. Det vore också välkommet om en nydisputerad som vill stanna i akademin kunde få lön i, säg, två månader för att arbeta med ansökningar. Detta borde givetvis erbjudas alla nydisputerade oavsett ämne och lärosäte. Att omedelbart kastas ut i deltidsarbetslöshet och parallellt med timundervisning och arbetssökande försöka formulera ett nytt forskningsprojekt, när man dessutom ofta är helt slut efter att precis ha drivit avhandlingen i mål, är inte det lättaste.

På karriärdagen sades mycket som jag känner igen genom nämna böcker och kurser. Exempelvis att man bör undvika att överidentifiera sig med sitt jobb och att man inte ska se det som ett misslyckande att lämna universitetsvärlden. Faktiskt tycks det vanligaste skälet till att man försöker stanna kvar vara att man annars inte vet var man skulle jobba. Jag kan relatera.

Det framhölls även att man istället för att tänka ”Vad kan jag göra med min doktorsgrad?” bör fråga sig vilka problem man är intresserad av och vilka färdigheter man har och gillar att använda och vilken miljö man vill arbeta i, och sedan försöka hitta ett jobb som matchar detta. Det låter ju bra. Problemet (?) för mig är att svaret ändå tenderar att bli universitetet.

Det talades även om vikten av att översätta sin forskarutbildning så att den blir begriplig för andra arbetsgivare. Att säga att man arbetat som doktorand/postdok/forskarstuderande är sällan en bra idé. Forskare och (universitets)lärare funkar bättre. Sen gäller det att framhålla de färdigheter man tillägnat sig, snarare än den ofta ganska smala forskning man ägnat sig åt. Forskarutbildade kan ju stoltsera med att vara osedvanligt bra på analytiskt och kritiskt tänkande, självständigt arbete, textbearbetning, och att presentera sina resultat både muntligt och skriftligt, för att nämna några attraktiva exempel.

En av talarna sa att den som vill söka sig utanför akademin behöver övertyga den organisation man söker arbete hos att man fyller ett behov hos dem. Samma talare så också att man, för att få jobb i universitetsvärlden, behöver skänka akademin vad den mest suktar efter – prestige. Och prestige är, i det här fallet, en mätbar egenskap som fastställs genom antal publikationer i högt rankade tidskrifter, priser, vunna anslag och så vidare. Här återkommer jag till det problem jag öppnade den här serien med: karriärism och att universitetsvärlden har en tendens att tappa bort sina extremt meningsfulla kärnuppgifter på grund av upptagenheten vid mätbarhet. Det universitetet behöver är ju bra lärare och forskare, vilket inte nödvändigtvis är samma sak, och inte nödvändigtvis är de som får högst poäng enligt en uppsättning mycket tveksamma måttmetoder.

Kris, polarisering, dystopi: Försök till historiska reflektioner över samtidens elände

Just när två års pandemi äntligen tycktes gå mot sitt slut bestämde sig Vladimir Putin för att invadera Ukraina. Är inte detta typiskt för 2000-talet, som tycks bestå av en ständig radda kriser, katastrofer och konflikter som överlappar och avlöser varandra? Vad vi än lever i för århundrade så är det inte hoppfullhetens.

Kort tillbakablick över 2000-talets elände
År 2000 myntas begreppet ”antropocen” för att beteckna den nya geologiska tidsålder som framkallats genom att människans kollektiva klimatpåverkan haft irreversibel inverkan på jordsystemet. Politiken tycks oförmögen att hantera den ständigt mer akuta klimatkrisen, som lett till ökande problem med torka, vattenbrist och skogsbränder, och gör att vi kan vänta allt fler stora naturkatastrofer liknande tsunamin 2004, orkanen Katrina följande år, och Fukushima-olyckan 2011. På grund av sin planetära karaktär är klimatkrisen vår största kris, men långt ifrån den enda.

Den 9 september 2001 miste närmare 3000 personer livet i attacken mot World Trade Center med följden att USA förklarade krig mot Afghanistan, som nyligen lämnades åt sitt öde, varpå Talibanerna återtog makten. 2003 passade USA på att invadera även Irak baserat på lögner om att landet skulle haft massförstörelsevapen. Att 35 0000 demonstranter, inklusive en ung och finnig version av mig själv, stod utanför USA:s ambassad och skanderade ”George Bush du har fel, Irak är inget TV-spel” hjälpte föga. Kriget gjorde en redan instabil region instabilare. Många demokratiskt sinnade såg väl i och för sig med förhoppning på den Arabiska våren 2011, men de få framgångarna kom snart i skymundan av terrorsekten Islamiska statens framväxt, vilken ledde till det pågående kriget i Syrien och framkallade flyktingkrisen 2015. Samma år skedde de islamistiska terrordåden i Paris och två år senare drabbades vi i Sverige av terrordådet på Drottninggatan. Men det är inte bara islamistisk terror som ökat under 2000-talet, utan även högerextrem. 2011 mördade Anders Behring Breivik 77 personer, och i Sverige har vi haft Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson, varav den senare bara är ett av flera exempel på attentat i skolmiljö.

Högerextrema terrorister har ofta ansetts sig ha stöd i den pågående nationalistiska-populistiska högervågen, som fört med sig framgångar för alternativhögern och den närliggande identitära rörelsen. Stödet för ytterhöger-partier som Sverigedemokraterna, Fremskridtspartiet, Lega Nord och Rassemblement national (tidigare Front national), och ledare som Jair Bolsonaro, Donald Trump och Victor Orbán har vuxit kraftigt under 2000-talet, vilket fått allt fler att tala om (den liberala) demokratins kris. Detta är även kopplat till internet och de sociala mediernas växande inflytande över våra liv. Som Jonathan Lundberg och Angela Nagle visat har just ytterhögern varit exceptionellt framgångsrik på de digitala arenorna, där ”kulturkriget” ofta utkämpas. Försvarets forskningsinstitut (FOI) har också fastslagit att högerextrem terror många gånger varit ett resultat av radikalisering i högerextrema nätmiljöer. Under 2000-talets första decennium kunde internet fortfarande ses som en utopi, men det följande decenniet har det alltmer framstått som en dystopi.

Dystopiskt konsensus
Just dystopier förefaller vara på högsta modet. Detta kan dels illustreras med att själva ordet blivit allt mer frekvent. Antalet böcker med ”dystopi” i titeln har ökat kraftigt de senaste decennierna, vilket statistik från Google Books stora korpus visar.

I den svenska bibliotekskatalogen Libris får man först 2008 fler än tio träffar på svenska böcker med ordet ”dystopi” i titeln. Det allra första exemplet är science fiction-författaren Sam Lundwalls essäsamling Utopia – Dystopia: nedslag i framtidens politiska historia från 1977. I Sveriges största mediedatabas, Mediearkivet, får vi tre träffar på ”dystopi” är 1990. Tio år senare får vi 142 träffar och 2010 strax över 1300. 2020 ger över 7000 träffar på ”dystopi”, som alltså är ett begrepp med växande kulturellt genomslag.

I november 2020 talade författaren Henrik Arnstad om ”vår samtids dystopiska konsensus” (Aftonbladet 201113), och månaden efter skrev Peter Englund i DN (201227) att vår tid inte behöver fler dystopier, utan hoppfullhet, vilket han menade är en bristvara idag. Det har han rätt i, men att dystopier skulle vara en motsättning till hopp eller till och med motverka det håller jag inte med om. Motsättningen till hopp är defaitism. Och kanske är det så att dystopier kan träna oss i att bemöta faktiska scenarier liknande dem vi mött i fiktiva dystopier och därmed motverka just defaitism? Detta menade i alla fall litteraturvetaren Jerry Määttä när han 2020 intervjuades i SVT-serien Undergången är nära. Ett mycket tidstypiskt namn på en serie. Även P3 Dystopia och SVT:s pågående Samhällskollaps vittnar om samma trend och det gör även några av de senaste årens mest uppmärksammade internationella dystopiska serier, där The Handmaids Tale, Black Mirror, och Squid Game kan nämnas som exempel. Inom forskningen har det börjat talas om ”apocalyptic imaginaries” och ”disaster narratives” för att fånga vad denna typ av berättelser handlar om. Framtidens hot skrämmer oss, men vi fascineras också av dem. Förutom att vara underhållande kan i bästa fall dystopisk och postapokalyptisk fiktion hjälpa oss att få syn på, reflektera över och bearbeta vår tids rädslor, fiendebilder och krisföreställningar.

Polarisering & kulturkrig
Vi tycks alltså föreställa oss att vi lever i eländiga tider och vi tycks ha goda skäl för det. Men vi tycks inte vara särskilt bra på att komma överens om vad det beror på och hur vi ska lösa problemen vi står inför. Detta kan åtminstone delvis förklaras utifrån uppmärksammade fenomen som konspiracism, desinformation, faktaresistens, ”filterbubblor” och polarisering, som liksom med högerextremismen kunnat tillta med hjälp av internet och sociala medier, vars algoritmer tenderar att navigera oss mot det onyanserade och extrema.

Just ”polarsering” är ett begrepp som likt ”dystopi” blivit allt vanligare. När SVT:s inrikespolitiska reporter (200101) och DN:s ledarredaktion (191231) sammanfattade 2010-talet användes begrepp som ”splittring”, ”sönderfall” och just ”polarisering”. När jag söker på det senare begreppet i Mediearkivet (enbart svenskt material) får jag 331 träffar år 2000, 1194 träffar 2005, 2 920 träffar 2010, 7 486 träffar 2015 och 15 054 träffar 2020.

Demokratirådets rapport 2021, Polarisering i Sverige, fastslår dock att polariseringen faktiskt minskat i fördelningspolitiska höger-vänster frågor, men ökat längs ”den kulturella värderingsdimensionen”, alltså i frågor om kultur, värderingar och identitet. Detta är vad som kallas ”affektiv polarisering”, vilket tar sig uttryck i ett dikotomt ”vi-och-dom-tänkande” och en aversion mot meningsmotståndare som underminerar möjligheterna till konstruktiv debatt. Genom att den affektiva polariseringen gör det svårt att nyansera motståndarens argument eller att idka självkritik utan att porträtteras som en förrädare utgör det ett hot mot det demokratiska och konstruktiva samtalet.

Inte undra på att det allt oftare talas om kulturkrig. Och apropå kulturkrig, i Dagens nyheter (220429) skriver den ukrainska författaren och vice PEN-ordförande Oksana Zabuzjko att Rysslands invasion av Ukraina och massakern i Butja måste förstås som ett resultat av den kultur av ondska – ”Dostojevskijismen” – som skapats av ryska författare som Turgenjev, Tolstoj och Brodsky, förutom Dostojevskij själv. Genom dessa har vi lärt oss att ”ömka” snarare än fördöma den kriminelle och de är därför ”källan till floden av sadism”. ”På många sätt var det rysk litteratur som vävde kamouflagenäten till Rysslands stridsvagnar”, skriver Zabuzjko. Detta menar hon att väst har missat eftersom vi gjort skillnad på ”den ryska staten och den ryska litteraturen” och ”förförts” av den senare, som vi nu bör rensa ur våra bokhyllor.

Rasmus Landström har redan (Aftonbladet 220502) påpekat det onyanserade och galna i detta resonemang, så jag låter blir. Istället ska jag bidra med en historisk parallell.

Runt tiden för Första världskriget utbredde sig och ökade anti-germanismen, som slagit rot efter att Otto von Bismarck enade Tyskland 1871. Intellektuella i den engelskspråkiga världen (för att hålla mig till det exempel jag kan bäst) började tala om ”Prussianism” som ett samlingsnamn för auktoritarism, militarism, nationalism, anti-liberalism, anti-individualism och glorifiering av staten, vilka var fenomen som förknippades med dåtidens Tyskland.

I brittisk och amerikansk filosofi hade idealismen varit den dominerande skolan under slutet av 1800-talet, för att sedan leva sida vid sida med realismen (och, i framförallt USA, pragmatismen). Men anti-germanismen drabbade även filosofin. Trots att brittiska och amerikanska idealister oftast var socialliberaler kom idealismen, som ju uppkom i det tyska språkområdet runt sekelskiftet 1800 och förknippas med filosofer som Immanuel Kant och G. W. F. Hegel, att anses ha skapat det intellektuella klimat som ”Prussianismen” uppstod i. Bland ”the usual suspects” finner vi även J. G. Fichte och Friedrich Nietzsche.

Den liberale brittiske sociologen Leonard Hobhouse menade att ”all the essentials of a brutal, autocratic, militant, unscrupulous nationalism” och ”the germ of the colossal suffering of Europe” gick att finna i Hegels filosofi. Åsikter liknande Hobhouse framfördes av filosoferna Bertrand Russell, E. M. Joad och E. F. Carritt. Brittiska idealister som försökte nyansera exempelvis tolkningen av Hegels rättsfilosofi ignorerades. Till och med amerikanen John Dewey, en socialliberal filosof med bakgrund i idealismen, fick för sig att den tyska krigsföringen gick att härleda till Immanuel Kants distinktion mellan den yttre naturliga världen och våra inre moraliska liv. Att beskyllda den kosmopolitiske upplysningsmannen Kant, författaren till Den eviga freden, för att ha banat väg för Första världskriget var minst sagt spekulativt. Filosoferna var inte särskilt hjälpsamma i att uttolka krigets orsaker. (För en längre diskussion om ”Prussianism” och Anglo-Amerikansk filosofi, se min avhandling, s. 143–154.)

På samma sätt som Oksana Zabuzjko hittar förklaringen till Rysslands pågående krig i rysk 1800-tals litteratur, hittade alltså flera av det tidiga 1900-talets filosofer förklaringen till Tysklands krigföring i tysk 1800-tals filosofi. Anti-germanism var därför en viktig byggsten i att lägga grunden för den analytiska filosofi som under 1900-talet dominerat i den engelskspråkiga världen och i Sverige. Resonemanget var onyanserat och rasistiskt då och är så även idag. Historiska faktorer bakom kriget är givetvis viktiga att lyfta fram, men att reducera dessa till ett godtyckligt urval från en litterär eller filosofisk kanon är knappast upplysande. Visst, idéer spelar roll, men materiella, socioekonomiska och geopolitiska faktorer är minst lika viktiga. Förresten är det väl ironiskt att filosofer som ville ta avstånd från idealismen hittade hela förklaringen till ett krig i idésfären – vad är det om inte idealistiskt? Och vad är detta om inte ett typexempel på affektiv polarisering?

Allt är i kris mest hela tiden
För att hänga kvar vid paralleller till början av förra sekelskiftet, så spelade krisbegreppet en ofrånkomlig roll i min avhandling. Både i tidigare forskning om perioden ca. 1870–1945 och i det empiriska materialet förekommer ”kris” ständigt. John Burrow skriver om The Crisis of Reason till följd av de misslyckade revolutionerna 1848. Han och andra forskare lyfter fram sådant som hur tilltron till människan som förnuftsvarelse minskade till följd av Dostojevskijs, Freuds och Nietzsches studier av människans undermedvetna driftsvärld. Det talades ofta om fragmentisering, kultur- och civilisationskris, och pessimismen bredde ut sig. I Storbritannien talades det ständigt om ”decline” och ”the crisis of liberalism” i början av 1900-talet. Trots att krisstämningarna var som starkast på den europeiska kontinenten var de även vanligt förekommande i Storbritannien, som Richard Overy visat.

Efter Första världskriget fick sig tron på framsteget, tekniken och vetenskapen en rejäl törn och modernitetskritiken bredde ut sig. Finanskraschen 1929 förstärkte redan existerande sociala och ekonomiska problem i Europa och förorsakade liknande problem i USA. Arbetslösheten låg under 1930-talet mellan 20-30 % i USA och Europa. Tyskland nådde hela 44 %. Allt fler var beredda att söka extrema och totalitära lösningar på problemen, och vi vet hur det gick.

Själva ordet kris har sin etymologiska bakgrund inom grekisk medicin och betecknade vändpunkten, till det bättre eller sämre, inom ett sjukdomsförlopp. Detta framgår både i SAOL och i begreppshistorikern  Reinhart Kosellecks studie av krisbegreppet. Koselleck noterar att ”kris” kommit att migrera från medicinen till allt fler sfärer och att dess förekomst ökar kraftigt i början av 1900-talet. Det brittiska parlamentet använde begreppet ”kris” 831 gånger under 1900-talets första decennium, men hela 5825 gånger under 1930-talet.

Men ”kris” är ett luddigt begrepp. Det kan beteckna en situation – individuell eller samhällelig – eller ett temperament och kan ses som en uppmaning till handling. Att benämna något som en kris kan givetvis vara en retorisk strategi menad att övertyga andra om att dela ens farhågor och intressen. Som Michael Freeden påpekar ligger det ofta ideologiska föreställningar i bakgrunden av olika kristolkningar. För den konservative är kris förknippat med snabba och till synes okontrollerbara förändringar, för en socialist är det kopplat till kapitalismens ekonomiska system, inom miljörörelsen kopplas kriser till klimatet, och för liberaler har det att göra med när individuell utveckling och frihet hotas.

Att historiskt studera sådant vi idag har goda skäl att beteckna som kriser och att studera hur man historiskt talat om kriser är två skilda ting. I avhandlingen föreslog jag att vi utifrån Charles Taylors begrepp ”social imaginary”, som avser ”that common understanding that makes possible common practices and a widely shared sense of legitimacy”, kunde tala om ”crisis imaginary” för att beteckna en slags existentiell bakgrund som västvärlden förhöll sig till under 1900-talets första hälft. Idag tycks vi befinna oss i ett liknande tillstånd där en ständig radda kriser samexisterar, överlappar och avlöser varandra och formar en sorts bakgrund för vårt samhälleliga tänkande, men också legitimerar nya tankesätt och praktiker – ibland radikala sådana. Men om det i krisbegreppet ursprungligen fanns ett hopp om förändring till det bättre, är det mer sällsynt idag.

Mot en vidgad horisont
Framtiden tycks ha förvandlats från ett hoppfullt löfte till ett hot. Ändå bör vi vara försiktiga med att utpeka fenomen och händelser som dystopier och kriser. Framförallt bör vi bli vaksamma på när andra gör det och bättre lyfta fram de ideologiska föreställningar som ligger bakom vad som ofta är rätt vaga krisbegrepp. Att vara allt för övertygad om att just det vi själva ogillar är exempel på kriser och dystopier tenderar att spä på den affektiva polariseringen, som inte bara gör debatten onyanserad, utan också gör att debatten kommit att handla mycket om kultur och värderingar, men allt för lite om sociala, ekonomiska och materiella frågor.

Med det sagt: värderingar är inte oviktiga. I den högaktuella Nato-debatten skulle jag gärna ser mer av dem. Här tycks vi enbart diskutera om ett medlemskap skulle ge Sverige bättre skydd mot ett eventuellt angrepp, men glömmer den lika viktiga och mer långsiktiga frågan om hur vi bäst kan bidra till en fredlig, kärnvapenfri framtid. Men tidshorisonten behöver inte bara expanderas framåt, utan bakåt. Historien behövs för att hjälpa oss förstå varför Ryssland invaderade Ukraina och om Putin kan tänkas ha samma intresse av att invadera oss, men också för att förstå sådant som idén om svensk alliansfrihet och neutralitet. Att kunna lyfta blicken utanför oss själva och vår omedelbara samtid är essentiellt för att få perspektiv på samtidens elände.

Postdokliv 2: Hatkärlek

Linn Spross Vård, skola, omsorg (2021) skildrar en nydisputerad kulturhistoriker som lämnar Akademin (alltid skrivet med inledande versal) för att arbeta i hemtjänsten. Det är svårt att inte läsa boken som en illa dold självbiografi som syftar till att ge en missförstådd och bitter författare upprättelse mot universitetsvärldens oförmåga att erkänna hennes briljans. Bara 23 år gammal påbörjar huvudpersonen, Julia, sina doktorandstudier som hon slutför inom tidsramen och snabbt därefter tilldelas forskningsmedel för ytterligare projekt. Kan det bli annat än en kometkarriär? Jo, Julia lämnar tvärt ett högre seminarium på Uppsala universitet för att aldrig återvända. Istället bildar hon familj med en styrketränande elektriker och tar jobb i hemtjänsten. Hon överger de onda, småsinta, världsfrånvända forskarna för att bli en av de goda samhällsnyttiga arbetarna.

Arbetarklassromantiken och frånvaron av nyanser gör boken svåruthärdlig, även för en nydisputerad som kan relatera till och delvis hålla med om kritiken mot akademin. Efter att, som jag nämnde i föregående inlägg, ha läst ett par böcker om att överleva i universitetsvärlden är min uppfattning att den interna kritiken mot universitetsvärlden är utbredd, men även hos de mest kritiska rösterna rör det sig oftast om en hatkärlek. Så även för mig.

Många dras nog till forskarvärlden av passion. Vi älskar hur kunskap och teorier kan få oss att se världen på nya sätt och förändra hur vi förhåller oss till den. Vi finner det personligt utvecklande att ständigt förbättra vår forskning och att formulera viktiga insikter på tillgängliga sätt för att nå fram till studenter och allmänhet. Dessutom passar den höga graden av självständighet oss introverta individualister som vill kunna utforma våra arbetsdagar utan att styras alltför mycket av chefer och stämpelklockor. Trots universitetets alla problem brinner vi för dess tre kärnuppgifter: Att forska, undervisa och samverka, alltså sprida vetenskap i samhället.

Akademin har dock svåruthärdliga sidor som traditionalism, världsfrånvändhet och elitism, vilket vanliga liknelser som ”ankdamm” och ”elfenbenstorn” sätter fingret på. Som Mia Blomgren adresserat är klassförakt förekommande i universitetsvärlden, och kanske särskilt i Lund. Jag är uppvuxen i en förortsvilla i en medelklassfamilj och har en förälder som utbildade sig till mellanstadielärare i vuxen ålder och en som aldrig läst på universitetet. Ingen, inklusive jag själv, hade väl räknat med att jag skulle arbeta inom akademin. Att jag valde att läsa på universitetet var ingen stor grej, men det hade heller inte varit märkligt om jag valt bort det. Jag tror att jag smälter in hyfsat i universitetsvärlden, men kan ändå känna mig utanför och malplacerad. Att hamna på middagar där överklädda femtioåriga docenter tvingar samtliga att lajva studentliv genom att stå på sina stolar och sjunga ”O, gamla klang- och jubeltid” kan även få mig att kontemplera en framtid inom hemtjänsten. Eller harakiri.

Därför finner jag det terapeutiskt att läsa Spross roman och än mer böcker som Efter festen och Leaving Academia, som visar att andra delar min känsla av utanförskap (oavsett om den är motiverad eller ej). Christopher Caterine, författaren till sistnämnda bok, skriver nyktert att det är dumt att hänga upp sitt välmående och sin framgång på en enda typ av anställning. Kanske kan vi göra meningsfullare arbete och ha större påverkan utanför akademin? Kanske är det orimligt att vi förväntas älska universitetet så mycket att vi jobbar dygnet runt under osäkra anställningsförhållanden? Kanske är det till och med så att universitetsvärlden tenderar att förvandla oss till endimensionella, enkelspåriga tråkmånsar som är oförmögna att tala om annat än våra egna smala forskningsintressen? Risken finns nog, och stannar man i akademin är det viktigt att försöka behålla verklighetsförankringen. Jag är därför glad att ingen bland mina närmsta vänner eller i min släkt verkar inom universitetsvärlden – de plockar ner mig på jorden.

Om jag kan känna mig malplacerad på universitetet, hur svårt måste det då inte vara för någon från arbetarklassbakgrund, landsbygden eller utanförskapsområden? Att navigera i den av tyst kunskap präglade byråkratin och hierarkin gör tillvaron svårare än den behöver vara och gynnar personer från akademikerhem. Ofta känns det som att information undanhålls som ett slags test – och för att någon självgod typ ska få nöjet att berätta för en att man borde vetat bättre, trots att man omöjligt kunnat göra det. Elitismens och konkurrenskulturens baksidor drabbar väl särskilt dem som inte har lyxen att ha föräldrar, syskon, vänner eller en partner som är verksam inom akademin. Samtidigt kan universitetet också, som Didier Eribon så fint visat, erbjuda honom – en homosexuell arbetarson – en fristad och möjlighet till självförverkligande, men då till priset av att han förnekar sin arbetarklassbakgrund. Akademin är paradoxal. Den står för en märklig blandning av tolerans och intolerans, nytänkande och konservatism.

Ändå beror nog inte universitetsvärldens inåtvändhet främst på akademisk inavel eller enskilda forskares klassförakt eller bristande sociala kompetens, utan på att systemet belönar just inåtvändhet. Konkurrenskulturen präglar akademin (trots att samarbete ger bättre forskning – en ytterligare paradox) och pressen att meritera sig är konstant. Av någon anledning är det just forskning, snarare än pedagogisk skicklighet och förmågan att kommunicera forskning till allmänheten, som är den främsta meriten vid tjänstetillsättningar. Gissningsvis för att det är mest mätbart, men föga förvånande är det problematiskt att bedöma forskare utifrån antal citeringar och antal publiceringar i högt rankade tidskrifter. (Edit 220621: Problematiken med att mäta forskningskvalitet uppmärksammades nyligen av Curie.)

Publish or perish är en vanligt förekommande slogan och publikationshetsen gäller främst den peer-reviewade vetenskapliga artikeln, som utsetts till den akademiska publikationsformen par excellence och därför rankas högre än exempelvis antologikapitel, essäer, tidskriftsartiklar och i många fall även böcker. I Sverige publiceras runt 20 000 vetenskapliga artiklar om året, Kina och USA spottar ur sig runt 500 000 vardera. Detta har möjliggjorts av ett ökat antal vetenskapliga tidskrifter – alla kan ju inte skriva för Nature eller Mind – som också visat sig vara en lukrativ verksamhet eftersom staten betalar enorma summor för att köpa in dessa tidskrifter till universitetsbiblioteket, och då är det ändå ofta staten som finansierat själva forskningen. (En välkommen reaktion mot detta vansinne är open science-rörelsen.)

Ashutosh Tiwari är en 43-årig indisk forskare bosatt i Östergötland med ett häpnadsväckande CV. Han driver flera tidskrifter och konferensserier samt ett bokförlag, har skrivit 500 vetenskapliga artiklar och författat eller varit redaktör för närmare 50 böcker. Vilken stjärna … till bedragare. Bilder från hans verksamhet har visat sig förfalskade, hans tidskrifter – där hans egen ”forskning” främst publicerats – har visat sig sakna både referentgranskning och redaktörer, och hans konferenser är mest prisceremonier för att lura etablerade forskare att ge vetenskapligt alibi åt Tiwari. Detta fall togs upp i magasinet Filter (2021:80) för att illustrera hur publish or perish-kulturen och meriteringshetsen tar fokus från verkligt bra och meningsfull forskning (samt pedagogik och samverkan). Man kan dock förstå att även seriösa forskare faller offer för så kallade rovtidskrifter (predatory journals) eller rovkonferenser, som Tiwaris, då dessa använder sig av strategin att ta namn som är förvirrande lika erkända och etablerade förlagor.

Andra problem meriteringshetsen medför är att vissa forskare lockas att låta varandra stå som medförfattare på artiklar de inte bidragit till för att kunna sätta dessa på cv:t. Självklart har det vuxit fram en akademins svarta marknad i vissa länder, där forskare kan köpa sig till ett medförfattarskap eller till och med köpa en artikel att sätta sitt namn på. Därtill är det säkert svårt att motstå frestelsen att plagiera sig själv, alltså att skriva i princip samma artikel för flera olika tidskrifter. Sen har vi problemet med extremt specialiserade forskarnätverk som driver sin egen vetenskapliga tidskrift och årliga konferens – och som till skillnad mot Tiwari är seriösa – men sällan når ut till någon utanför nätverket och främst utgör en klubb för inbördes beundran. Man recenserar artigt varandras verk och citerar och refererar frikostigt till varandra (eftersom det är meriterande att få citeringar) och hyllar varandra i ”vänböcker” och ”festskrifter”. På så sätt kan dessa forskare trygga sin akademiska elfenbenstornstillvaro, men gör ingen som helst skillnad med sin verksamhet. Deppigt.

Jag raljerar naturligtvis en aning och förstår att man måste begripa och till viss del ”spela spelet” inom akademin. Samtidigt bör man motstå den värsta karriärismen och se upp för rovtidskrfiter och andra pseudovetenskapliga lockelser. Man behöver delvis anpassa sig till fältets jargong och karriärtänkande, och delvis ta avstånd från desamma för att kunna utföra meningsfullt och begripligt arbete. Kanske är knepet att ständigt påminna sig själv om att stå emot kravet på att skriva främst för att meritera sig, snarare än för att skapa eller sprida meningsfull forskning? Och visst är det möjligt att hoppa över den där konferensen man ändå inte är intresserad av eller har tid för men förväntas åka på enbart för att ”nätverka”? Nog är det möjligt att insistera på pedagogikens och samverkans jämbördiga ställning med forskningen?

Det finns ändå positiva tendenser. Idag får nästan alla doktorander trygga anställningar och slipper hanka sig fram på stipendium och extrajobb, och det tycks bli något vanligare med postdoktjänster, vilket möjliggör att ett par personer i samma sits som jag (nydisputerade) får ett par års trygg anställning och därmed kan fokusera på att forska, istället för att söka pengar samtidigt som de försörjer sig på annat sätt. Personer som Helena Sword och Magnus Linton har kommit med inflytelserika förslag om hur akademiker kan skriva för att nå en bredare publik. Det finns också goda exempel på forskare som är duktiga på att kommunicera forskning till allmänheten, vilket görs exempelvis i Bildningspodden, Respons och The Conversation. Detta är givetvis extra viktigt i dessa tider av kris då behovet av att bemöta konspiracism och desinformation är extra stort. Det finns helt klart mycket meningsfullt arbete att göra som akademiker – det gäller bara att ha kraft att övervinna de meningslösa hindren och att säkra sin försörjning, vilket är det största hindret av alla.

Postdokliv 1: K-ordet

Jag har aldrig planerat för framtiden och forskarutbildningen var egentligen något jag mest trillade in på. Tre års fördumning på gymnasiets tekniska linje väckte en bildningsiver som tog mig till universitetet, från samhällsvetenskap till kulturvetenskap; filosofi och litteraturvetenskap på grundnivå, följt av en idéhistorisk master. Jag var länge vilse i universitetsvärlden och började först som masterstudent knäcka den akademiska koden och utveckla en känsla för det vetenskapliga hantverket. Lärare och bekanta nämnde att doktorandstudier kanske vore något. Själv hade jag aldrig tänkt tanken, men tyckte att det vore fegt att inte skicka in en ansökan när tillfälle dök upp. Dessutom har jag ingen aning om vad jag annars skulle hitta på. Jag fick, till min förvåning, den första tjänst jag sökte.

Det här var 2016. Efter disputationen, för två månader sedan, satt jag återigen med känslan av att inte veta vad jag ska hitta på härnäst. Det är ingen positiv känsla av att framtiden ligger öppen och allt är möjligt jag talar om, utan en ångestfylld stress över att inte ha en susning om hur fan man överlever som nybliven doktor vid den humanistiska fakulteten. Jag har alltid värjt mig mot k-ordet, som jag förknippat med att eftersträva avancemang, social status och högre lön för dess egen skull, utan hänsyn till arbetets mening. Men kanske måste jag omvärdera min inställning och faktiskt våga ta k-ordet i min mun.

Karriär. Där, jag sa det.

Redan hösten 2020 insåg jag att disputationen närmade sig utan att jag hade minsta plan för mitt framtida yrkesliv (och kanske behöver vi inte lägga mer i begreppet ”karriär” än så). Insikten kom efter att ha läst lundahistorikern David Larsson Heidenblads blogg som adresserade oroande aspekter av postdoktillvaron och tipsade om böcker som Efter festen: om konsten att utvecklas från doktor till docent: eller en överlevnadsguide för den postdoktorala tillvaron, Leaving Academia och The Professor is in (som också är en blogg och en podd). Genom Davids blogg uppmärksammades jag också på att Lund erbjuder ett karriärprogram för ”postdoc training”. Givet min aversion för k-ordet ryggade jag instinktivt tillbaka, men bestämde mig för att utmana mina fördomar.

Poängen med Lunds postdokprogram är att hjälpa doktorander och nydisputerade att skapa en karta över framtiden efter disputationen genom att hjälpa en att identifiera sina prioriteringar, preferenser, förmågor, behov och mål. En del av detta innehåller en svårsmält managementjargong och eftersom kursen är till för alla doktorander är det i realiteten en del som inte är vidare applicerbart för humanister, som i mindre utsträckning än typ disputerade kemister kommer att lämna universitetet för det privata näringslivet.

Kursen tvingar en ändå att ta ställning till ens syn på ”work-life balance”, exempelvis huruvida man är villig att flytta för karriärens skull och i så fall var. Därtill adresseras om man – förutsatt att man satsar på en karriär inom akademin – främst vill kommunicera med forskarsamhället (internalism) eller samverka utanför universitetets väggar (externalism), om man vill arbeta administrativt, med undervisning, i grupp eller ensam. En övning handlade om att föreställa sig sin ideala arbetsdag, en annan om att skilja mellan vilka uppgifter man 1) gillar och är bra på, 2) gillar men inte är bra på, 3) ogillar men är bra på, 4) ogillar och inte är bra på. En övning handlade om ”transferable skills”, alltså hur man kan översätta och presentera akademiska förmågor på ett sätt så att deras värde utanför universitetet blir tydliga. (Detta ligger i linje med vad jag tidigare skrivit om humaniora som praktisk kunskap.) Ett viktigt budskap under kursen var att fokusera mer på processer än resultat. Konkret kan detta innebära att man strävar efter att varje ansökan om stipendier eller tjänster man skriver ska bli bättre än ens förra, men inte fäster för stor vikt vid utfallet av ansökan. Andra tips, som jag kände till innan tack vare finish on time, handlade om att bryta ner sin planering i långsiktiga, mellanlånga (terminsvisa) och korta (veckovisa) SMARTA mål och att ständigt revidera sin planering.

Vad har jag då fått ut av karriärplaneringskursens övningar och nämnda böcker jag nyligen läst? Förutom att ha en terapeutisk verkan genom att förmedla budskapet att jag är långt från den enda nydisputerade som känner mig ensam, vilsen, stressad och hyser en hatkärlek till akademin, så har de också gett mig en klarare bild av min framtid och bättre förståelse för mina egna färdigheter, samt verktyg att utforma mitt CV bättre än tidigare. Jag kan också formulera och motivera min mål bättre och ser tydligare vilka möjligheter och svårigheter som ligger framför mig. Jag har också låtit mig övertalats att skapa en LinkedIn-profil, vilket det ständigt tjatas om i den amerikanska litteraturen, även om jag är oklar över hur viktigt detta är för svenska akademiker. Därtill har jag insett att jag tycker alltför mycket om att undervisa och skriva för att vilja lämna universitetsvärlden (än). Samtidigt är det en svår värld att överleva i och om jag inte lyckas få en postdoktjänst eller finansiering för ett långsiktigt forskningsprojekt så lär jag behöva kombinera min nuvarande timanställning som universitetslärare med någon annan typ av deltidsarbete (de mest lockande alternativen inkluderar lärarvikariat, forskningsadministration, folkbildningsarbete, skribent- och översättaruppdrag). En fast lektorstjänst är inte ens att tänka på och lektorsvikariat på deltid är sällsynta. Ändå är det väl detta och på sikt en docentur – en akademisk titel som visar att man fördjupat och breddat sin forskning med motsvarande arbetsinsats som krävs för en avhandling – som är de naturliga målen för den som vill stanna i akademin. Men att sträva allt för hårt mot dessa mål riskerar att leda till karriärism, alltså just det jag tidigare betraktat som oskiljaktigt från begreppet ”karriär”. Risken blir då att man publicerar sig, nätverkar, deltar i konferenser, eller sitter i källaren på något aktat universitet på kontinenten och skriver en termin eller två (internationalisering, check!) enbart för att det ser bra ut på CV:t. Där vill jag inte hamna.

De senaste veckornas grubblerier över postdoktillvaron har hjälpt mig att skapa en planering för terminen. Efter att ha gått igenom ett stort antal stiftelser – Lunds universitet har tack och lov en lista över dessa och hjälpsamma bekanta har fyllt på med ytterligare och även låtit mig se deras ansökningar – har jag identifierat: 1) de stipendier som kan vara aktuella för mig, 2) när deras ansökningsperioder infaller, 3) vilka jag ska prioritera att söka. Att söka alla är inte att tänka på; tidsåtgången är för stor, särskilt för oss nybörjare i genren. Eftersom de största forskningsfinansiärerna, som Vetenskapsrådet och Riksbankens jubileumsfond (populärt: VR och RJ), bara ger utdelning till knappt 10 % av de sökande bedömde jag att det inte var lönt att lägga tid på dessa i nuläget. Istället har jag bestämt mig för att satsa på att söka ”seed money” hos ett par utvalda finansiärer. Det vill säga, mindre bidrag som finansierar arbetet med att skriva en större ansökan och i samband med det en kortare text för publicering. Därtill ska ska jag skriva ett kapitel för en antologi och ytterligare en till två kortare texter för publicering. Jag ska också ansöka om medverkan i en konferens till hösten och presentera en plan för ett framtida forskningsprojekt på Högre seminariet i Lund. Samtidigt ska jag söka andra jobb som i bästa fall kan kombineras med min nuvarande timanställning på universitetet. Terminsplaneringen är ganska ambitiös och lär, som alla planeringar, behöva revideras, särskilt om jag skulle få något av jobben jag söker. Planeringen ger mig i alla fall riktning och den stress jag kände månaden efter disputationen har avtagit sedan den började falla på plats och mina framtida alternativ började klarna.

Återupplivningsförsök

IT’S ALIVE! Efter en lång periods tystnad är det dags att väcka bloggen till liv igen. Det senaste året har varit det klart stressigaste i mitt liv med kvällsarbete nästan varje vardag, arbete i princip varje helgdag och varje dag under semestern. Jag är helt slut och, ärligt talat, jävligt less på min avhandling, men än blir det ingen vila – först har jag en disputation att överleva. Den kommer äga rum den 3 december och tills dess ska avhandlingen tryckas och distribueras och registreras i diverse system. Dessutom ska en disputationsfest planeras. Därtill behöver jag börja förbereda mig för vad jag ska göra efter disputationen, nu går jag nämligen på en allmän visstidsanställning, är snart deltidsarbetslös och behöver börja ansöka om forskningspengar och postdoktjänster för att kunna stanna i den akademiska världen. Ingen välbehövlig semester i sikte än på ett tag alltså, men för första gången i år har jag precis fått uppleva en helt ledig helg.

När jag påbörjade forskarutbildningen i idé- och lärdomshistoria i Lund hösten 2016 tog jag två bra beslut. Det ena var att starta den här bloggen som ett sätt att hålla mitt svenska och mer populärt och essäistiskt hållna skrivande vid liv (i kontrast till den akademiska engelskan) och samtidigt utforska ämnen som intresserar mig men som ligger lite vid sidan av min avhandling. Jag har i dagarna skummat igenom tidigare inlägg, rättat ett par slarvfel, ändrat dumma formuleringar och avpublicerat sådant som inte håller måttet, främst tidigare beskrivningar av mitt avhandlingsprojekt. Vad gäller bloggens framtid finns ingen plan, utan den får leva vidare så länge jag tycker det känns kul och meningsfullt att klottra ner mina funderingar här. Dess öde lär bero på vad mitt nästa steg i yrkeslivet blir.

Det andra bra beslutet jag tog hösten 2016 var att föra en journal under hela forskarutbildningen där jag skrivit korta anteckningar från seminarier, möten, texter, diskussioner, eller vad som helst. Efter ett tag blev detta en slags ”veckodagbok” där jag varje fredag summerade veckan som gått och planerade inför nästa. Så småningom började detta kompletteras med en terminsplanering, vilket också varit hjälpsamt. Att gå igenom, rensa och strukturera upp anteckningarna från min journal kommer att bli ett projekt den kommande tiden, då jag även ska gå igenom en mängd andra mer eller mindre utvecklade anteckningar och textutkast jag skrivit. Från dessa hoppas jag kunna dra lärdomar och skissera en plan för vad jag vill göra framöver. Detta gallringsarbete bör kunna generera ett par blogginlägg där jag reflekterar över mitt arbete under de senaste fem åren. Jag har redan tidigare skrivit två inlägg med tankar kring forskarutbildningen – här och här – men fler lär alltså följa under den närmsta tidens bearbetningsprocess. Framöver är även ett par blogginlägg skrivna utifrån avhandlingens olika teman att vänta.

Gästblogg och bloggpaus

Bloggen är inte död! Vårens inaktivitet beror på att jag sliter med att få ihop mitt avhandlingsmanus för att kunna disputera i december. Gott om tid? Icke. Eftersom manuset är på engelska och ska språkgranskas måste det vara klart den 1 september för att hinna tryckas i tid. Att söka pengar för språkgranskning och hitta lämplig opponent och betygskommitté tar också sin tid. Detta är klart och nu jagas bild till omslaget, vilket också tar lite tid från skrivandet. Så gör även undervisning och administrativa sysslor. Tyvärr blir det nog bloggpaus till i höst. Ändå har jag tagit mig tid att gästblogga för Forskarskolan i historiska studier där jag varit med under hela min doktorandtid. Publicerar även inlägget nedan.

*

Forskarutbildningen är en erfarenhet som rymmer mycket mer än dess slutprodukt, avhandlingen. Den rymmer undervisning, breddande och specialiserande kurser, workshops, inspirerade samtal, mindre inspirerande byråkratiska obegripligheter att förhålla sig till, seminariediskussioner utifrån lyckade och misslyckade presentationer av texter, ändlösa möten med återkommande diskussionspunkter och, inte minst, timme efter timme ensam framför datorns ordprocessor frustrerad över det där stycket som aldrig riktigt vill sitta ihop.

Visst fan kan man bli tokig. Men tack och lov finns det platser där vi doktorander ges möjlighet att utbyta frustration och lärdomar med varandra. Forskarskolan i historiska studier har varit en sådan plats och därmed också en central del av min doktoranderfarenhet. Dess två årliga internat har varit sociala höjdpunkter som gett näring åt mina breda humanistiska intressen genom den insikt jag fått i andra doktoranders arbete under olika delar av avhandlingsprocessen. Jag har både inspirerats och förfasats över andras texter och hoppas att andra både inspirerats och förfasats över mina. Man ska inte underskatta att förfasas. Ofta när jag opponerat på en text under något av forskarskolans internat och har tänk saker som: ”Teori, metod och frågeställningar hänger ju inte alls ihop,” eller: ”Det framgår ju inte varför denna forskning är meningsfull och för vem” så har jag sekunden efter tänkt: ”Helvete, detsamma kan ju sägas om min egen text!” Tillbaks till skrivbordet! Writing is rewriting. Try, fail. Try again, fail better. Visst blir det bättre, men int’ blir det bra. Forskningsprocessen är ett ständigt misslyckande och till slut får man nog – då är det dags att disputera.

Jag börjar få nog (och slut på pengar) och har målet inställt på disputation i december. Det är då fem år sedan jag påbörjade forskarutbildningen i idé(- och lärdoms)historia i Lund. Under hela perioden har jag varit en del av forskarskolan, där jag läst kurser, varit på återkommande internat, åkt på skrivbordsbyte i York, och tillsammans med Jens Norrby (GU) arrangerat en workshop. Genom forskarskolan har jag fått både vänner, fina minnen och värdefulla synpunkter på förvirrade utkast till min framväxande avhandling. Avhandlingen handlar om arvet efter den filosofiska idealismen i England och USA decennierna kring förra sekelskiftet, exemplifierat utifrån R. G. Collingwood och John Dewey, två personer som gett mig möjligheten att tänka kring filosofins, estetikens, vetenskapens och historiens funktioner och relation till varandra, både utifrån ett existentiellt och samhälleligt perspektiv. Den syntetiska ansatsen till kunskap och viljan att föra filosofi och historia, teori och praktik, närmare varandra är ett kall jag delar med min avhandlings huvudpersoner.

Jag kommer nog aldrig att älska min färdiga avhandling, men jag älskar den lärorika process som genererat den och som gör att jag önskar att jag nu kunde börja om forskarutbildningen för att ta vara på alla de lärdomar doktoranderfarenheten gett mig. L’esprit d’escalier kallas det visst, och i vissa fall är det nog bra. Efterklokheten som ett kvitto på att man trots allt kanske blivit lite klokare fast det ibland känns som att man inget begriper. En känsla som i sig är uttryck för den ständiga strävan att vilja begripa som gjorde att jag hamnade på Lunds universitet som doktorand i idéhistoria och som del av forskarskolan i historiska studier i första taget.

Om den kulturmarxistiska konspirationen

Kritiken som riktats mot Anna Hedenmos intervju med Sverigedemokraternas Mattias Karlsson i ”Min sanning” (SVT 210110) bestod enligt programledaren själv av ”lögnaktiga beskrivningar” från kritiker som inte bemödat sig att se programmet och inte delar hennes vilja att genom förståelse motverka polarisering (Expressen 210114). Ibland kräver dock förståelse att föreställningar, ideal och begrepp sätts i ett sammanhang och att man lyfter fram outtalade förgivettaganden. Mot slutet av intervjun talar Karlsson om att han önskar en ”konservativ kulturrevolution”—i bemärkelsen genomgripande förändring—som motkraft till den ”kulturmarxistiska” revolutionen som pågått från 1968 fram till idag. Här kunde Hedenmo ha påmint om att Karlsson talat i mycket hårdare ordalag tidigare:

Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val: seger eller död.

Detta skrev Karlsson på Facebook två dagar efter riksdagsvalet 2018. Inlägget gillades av Jimmy Åkesson och flera ledande Sverigedemokraterna delar Karlssons idé om ett pågående kulturkrig mellan kulturmarxister och konservativa nationalister (”Sverigevänner”).

Hedenmo borde tagit fasta på att Karlsson använder just begreppet ”kulturmarxism” som härstammar från en högerextrem konspirationsteori och syftar till att skapa negativ politisk polarisering. Karlsson är långt ifrån den ende bland SD:s ledande företrädare att använda begreppet. Kent Ekerot har hävdat att kulturmarxister driver fram mångkulturell indoktrinering via museisektorn (Nyheter idag 140603) och 2013 lovade den dåvarande SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand—sedermera en av grundarna till Alternativ för Sverige—att kulturmarxistiska eliter ska försvinna när SD tagit makten (GT 130706). Samma år kallade SD:s Björn Söder genusvetenskapen för en kulturmarxistisk pseudovetenskap (SvD 130408). Även före detta SD-politikern Christopher Dulny har i rollen som ordförande för Nordisk alternativhöger förklarat organisationens främsta fiende vara kulturmarxismen (SvD 171105). När Per Sjögren, nazist och medlem i Nordiska motståndsrörelsen, kuppades in i kommunfullmäktige i Blekinge på ett Sverigedemokratiskt mandat 2017 vägrade han att tala med journalister eftersom dessa ”går i kulturmarxisternas ledband” (Expressen, 170823).

Bakgrunden till föreställningen om kulturmarxismens herravälde har beskrivits bra av Morgan Finnsiö i Expo, varför jag istället ska titta på dess spridning i Sverige. Här hade i princip ingen hört talas om kulturmarxism för tio år sedan. En sökning på ordet i de största svenska mediedatabaserna ger inte fler träffar än att de kan räknas på fingrarna före sommaren 2011. Detsamma gäller begreppets förekomst på Flashback forum. Brytpunkten äger rum den 22 juli 2011 med den högerextremistiska norrmannen Anders Behring Breviks terrordåd. Breivik har själv beskrivit attentatet som en marknadsföringskupp för hans manifest, 2083 – A European Declaration of Independence , som snabbt spreds över internet. Här nämns ”kulturmarxism” över 100 gånger och framställs som det huvudsakliga hotet mot västvärldens existens.

I Breiviks manifest och den tillhörande filmtrailern framställs kulturmarxismen som det primära hotet mot den västerländska civilisationen. Den sägs ha infiltrerat utbildningsinstitutioner, bokförlag och media och sedermera kulminerat hos 1968-vänstern. Breivik talar om en ”mångkulturell allians” mellan marxister, globala kapitalister, feminister och ”suicidal humanists”. Kulturmarxismens metod beskriver han som ”dekonstruktion”, vilket ska förstås inom ramen för en kritik av postmodernismen eftersom begreppet—som även Karlsson nämner i intervjun—förknippas med Jacques Derrida. Enligt Breivik är dekonstruktionens syfte att avskaffa europeisk kultur och traditioner, att felrepresentera historiska händelser och svartmåla personer som inte delar kulturmarxistiska åsikter för att på så sätt bereda väg för politisk korrekthet och massinvandring och på sikt avskaffa nationalstaten och den europeiska identiteten. Massinvandringen är alltså inte Breiviks huvudfiende, utan han ser detta som en följd av den kulturmarxistiska ideologin.

När den högerradikala sajten Politiskt korrekt efter tre års verksamhet lades ner och ersattes av Avpixlat tre månader efter Breiviks dåd beskrev redaktören Mats Dagerlind, som också satt i redaktionen för SD-kuriren, sajtens syfte som att verka i kontrast till de etablerade mediernas ”kulturmarxism”, som tar sig uttryck exempelvis genom att ”censurera” gärningsmäns etniska härkomst. Det bredare målet sades vara att utgöra motstånd mot det västerländska samhällets ”islamisering” och på sajten uttalades stöd till counterjihad-rörelsen och konspiratoriskt lagda högerextremister som Pamela Geller och Tommy Robinson från English Defence Leauge. Kent Ekerot stod redaktionen för Avpixlat nära, men sajten stöddes även av andra ledande Sverigedemokrater som Jimmy Åkesson, Richard Jomshoff och Erik Almqvist (DN 111205).

Erik Almqvist har i Nya tider (170223) hävdat att den svenska journalistkåren utgör spetsen av kulturmarxismen. Han uppmanar i samma artikel svensk höger att inspireras av kulturkampen som den förts av Victor Orbans Fidesz i Ungern. Ungern, menar Almqvist, är ”framåtskridande” och ”modernt” mycket tack vare att Fidesz har tagit kulturkampen på allvar och successivt bytt ut läroböcker och kultur- och museichefer, statyer och minnesmonument och ändrat gatunamn. Almqvist menar att Fidesz kulturkamp är att likna vid 68-vänsterns ”marsch genom institutionerna”. För Fidesz har ”EU och invandringen har utgjort utomordentliga, och berättigade, hotbilder. George Soros och hans starka politiska aktivistnätverk i Ungern likaså.” Till detta skall alltså även ”kulturmarxismen” adderas.

I ytterligare en text i Nya tider blir konspiracismen bakom föreställningen om kulturmarxismens inflytande än mer uppenbar. Dan Ahlmark (190912) menar att det pågår ett kulturkrig mellan nationalism och kulturmarxism, vars ”bakomliggande värderingar och syften är ett grundläggande hot mot det svenska samhället.” Bland de aktörer som ”helt eller delvis stödjer kulturmarxismen och accepterar/driver på massinvandringen” nämner Ahlmark ”massmedia, offentlig förvaltning, kultursektorn, NGO:er, EU, FN med flera.” Han tillägger att ”genom massmedia och sjuklövern (alltså alla partier utom SD) hålls fortfarande många medborgare ovetande om dagens faror, men alltfler inser dem nu. Kulturmarxismens mål sägs vara att förvandla Sverige till ett ”socialistiskt och auktoritärt samhälle” där, på grund av ”massinvandringen”, svenskarna blivit en minoritet. Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige sägs stå för det partipolitiska motståndet mot detta hot.

Att EU, FN, massmedia och samtliga riksdagspartier utom SD skulle verka mot ett socialistiskt och auktoritärt samhälle torde för de flesta framstå som absurt. Det blir i Ahlmarks artikel tydligt att ”kulturmarxism” inte har någonting med marxism att göra. Det är enbart ett väldigt brett samlingsbegrepp för allt radikalhögern opponerar sig mot: journalistik, internationella organisationer, icke-européer, universitetsvärlden och samtida kultur.

Även för Nya tider-skribenten och före detta etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg är kulturmarxismen fienden. I PK-samhället (2017) tar han strid mot identitetspolitik, minoritetsrättigheter, feminism, marxism, klimatvetenskap, invandring och mångkulturalism. Dessa fenomen, menar Arnstberg, är produkter av en politiskt korrekt attityd som blivit dogm i Sverige. Även om boken huvudsakligen opponerar sig mot politisk korrekthet, så skriver Arnstberg att den mindre kända termen ”kulturmarxism” egentligen är ett bättre namn, men beklagar att det ”hör till de förbjudna orden i svensk politisk debatt”.

Liksom de flesta andra högerradikaler menar Arnstberg att kulturmarxismens mål är ”att förstöra den västliga kulturen och vår civilisation”. Bland personerna som ligger bakom detta projekt framhåller Arnstberg släkterna Rothschild och Rockefeller, den ungersk-judiske finansmannen George Soros, samt liberalerna Cecilia Malmström och Birgitta Ohlsson. Att liberala politiker och några av världens mäktigaste finansmän och kapitalister skulle identifiera sig med ett begrepp som innehåller ordet ”marxist” faller naturligtvis på sin egen orimlighet.

Trots att kulturmarxism är ett uppenbart pejorativt begrepp kan Arnstberg utan att inse ironin skriva:

Vi som intresserar oss för kulturmarxismen definieras givetvis som högerextrema, alldeles oavsett hur vi uppfattar oss själva. Som vanligt är vänsterpolitiska debattörer mer intresserade av att klistra etiketter på sina politiska motståndare än att diskutera sakfrågor.

Vi finner även föreställningar om kulturmarxismens hegemoni hos den svenska alternativhögern och den identitära rörelsens tankesmedja Motpol, som drivs av Daniel Friberg, före detta medlem i Svenska motståndsrörelsen. Här publicerade Joakim ”Oskorei” Andersen kort efter Breviks attentat en sammanfattning manifestet. Oskorei framhåller likheten mellan Breiviks manifest och den kontrajihadistiska rörelsen, sajterna Politiskt inkorrekt, Gates of Vienna och personer som Richard Spencer, Fjordman och Bat Ye’or. ”De flesta torde inse att detta inte gör dem medskyldiga till Breiviks dåd”, anser dock Oskorei.

Mot slutet av 2017 har Motpol en serie i tre delar om ”Den kulturmarxistiska revolutionen”. Med Wikipedia och Breitbart som källor tecknas en historieskrivning på en tidsperiod över ett sekel karakteriserad av godtyckliga hopp i tid i rum. Kulturmarxismen sägs härstamma från Antonio Gramsci, Rudi Dutschke och Frankfurtskolans företrädare: Herbert Marcuse, Theodor Adorno och Max Horkheimer. Ett förvånande och sannolikt felaktigt påstående som görs i texten är att Georg Lukács myntade begreppet ”normkritik”. Över huvud haltar begreppsanalysen och ”kulturmarxism”, ”kritisk teori”, ”politisk korrekthet”, ”normkritik” och ”den långa marschen genom institutionerna” används vid sidan av varandra utan att några distinktioner görs eller att någon hänsyn till begreppens historia tas.

En liten grupp vänsterintellektuella som läses av väldigt få människor ska alltså ha skapat en ideologi som går ut på att utplåna den västerländska civilisationen som har fått så enormt inflytande att den omfamnas av i princip alla människor inom kultur- och myndighetssektorn, utbildnings- och universitetsväsendet, massmedia och partipolitiken. Bara inom högerradikala rörelser finns de goda krafter som genomskådat sammansvärjningen och ska rädda folket från den onda eliten. Detta är en konspirationsteori, vilket vi kan läsa om i Kent Wernes utmärkta bok Allt är en konspiration (2018) som tar upp flera av de idéer som kopplas samman med kulturmarxismen som exempel på konspirationsteorier som gett näring åt de senaste decenniets högerradikalism. Läs den!

Att konspiracism är ett centralt inslag i Sverigedemokraternas ideologi kan vara värt att påminna om när Ulf Kristersson sitter i SVT:s ”30 minuter” (210120) och öppnar för samarbete med SD med motiveringen att de har förändrat sin retorik. Därtill kan vi påminna oss om att även Ebba Busch har börjat använda den högerradikala kulturkrigs-jargongen allt mer. Hon misslyckades visserligen med att lansera begreppet ”myndighetsvänster” och använder inte termen ”kulturmarxism”, men har, liksom sin företrädare, tagit ställning för ”verklighetens folk”, en tankefigur som härstammar från 1990-talets främlingsfientliga parti Ny demokrati. Hon manar till ”kulturkamp” mot ”normlöshet”, värderelativism och ”pratet om att krossa familjen och ifrågasättandet om det finns något svenskt överhuvudtaget” vilket hon förknippar med ”eliten” (vilket såklart är lättare än peka ut faktiska personer) (Nyheter idag 191228). Steget till högerradikalt konspirationstänkande är inte långt.