Etikett: Andlighet

Holismens historia

2022 blev bättre än vad jag vågade hoppas på. I slutet av förra året var jag nydisputerad, slutkörd och aningen desillusionerad. Efter att ha ägnat en del tid åt att orientera mig i postdoktillvaron (se bloggserien ”postdokliv” i fyra delar från i våras), skissa fram nya forskningsprojekt och skriva ansökningar lyckades jag få en tjänst som forskare i kunskapshistoria under hösten. Tjänsten fick jag för att utveckla och söka pengar till ett forskningsprojekt jag tentativt kallar ”Holistiska kunskapsideal och kontroverser från sekelskiftet till antropocen”. Och pengar har faktiskt trillat in. Jag har fått stipendium från Helge Ax:son Johnsons och Åke Wibergs stiftelse för att skriva två artiklar inom projektet och kommer söka mer anslag under våren. Men vad är det då projektet handlar om?

*

Holistiska kunskapsideal och kontroverser från sekelskiftet till antropocen

Föreställningen att allt hänger samman, att delen och helheten inte kan frikopplas från varandra, är utmärkande för samtiden. Holistisk medicin, -terapi, och -utbildning är, åtminstone delvis, nya namn på fenomen med en längre historia, men aldrig tidigare har man kunnat besöka en holistisk coach eller få en holistisk massage. Holismens samtida genomslag är också relaterat till miljöfrågans växande inflytande över samhällsdebatten under de senaste 40 åren; från James Lovelocks Gaiateori, som populariserade idén att alla levande organismer är del av en planetär helhet, vilken vunnit inflytande i nyandliga kretsar och kritiserats för bristande vetenskaplighet, till 2000-talets diskussioner om att jorden trätt in i en ny geologisk tidsålder, antropocen. Med detta, menar vissa, kollapsar distinktionen mellan natur(vetenskap) och kultur(vetenskap) och vi är tvungna att anlägga just ett holistiskt perspektiv och betrakta mänsklighetens öde och möjlighet till blomstring som sammanbundet med andra arter och planeten som helhet.

”Holism” myntades av den sydafrikanske biologen och statsmannen Jan Christiaan Smuts (1870–1950), vars Holism and Evolution (1926) kritiserade den mekanisk-materialistiska världsbilden han menade misslyckades med att förklara kontinuiteten mellan fysisk materia, biologiskt liv, psykiskt medvetande och personlighet. Smuts syfte var att utveckla en världsbild och ett vetenskapligt perspektiv inspirerat av Walt Whitmans romantiska poesi, som utan att förkasta andlighet och religiositet inarbetade naturvetenskapens senaste resultat, särskilt Darwins evolutionslära och Einsteins generella relativitetsteori. Enligt Smuts skulle holismen dels redogöra för relationen mellan del och helhet, dels understryka att helheten inte kan reduceras till dess delar. Exempelvis får inte det mänskliga psyket reduceras till materia, trots att det uppstått ur det. Inte heller kan en växt eller ett djur reduceras till dess celler, eller en myrstack till dess myror. Följden var att individualismen måste förkastas, dels för att man blir till individ bara i relation till andra individer, dels för att ett samhälle inte fick reduceras till dess individer. Detta var en kontroversiell åsikt som fick holismens kritiker – filosofer som Bertrand Russell och Karl Popper – att inte bara anse den ovetenskaplig, utan totalitär. Detta till skillnad mot Smuts själv som exempelvis ansåg att Nationernas Förbund var uttryck för strävan mot ”a more stable holistic human society.”

Holism är alltså inte en renodlat vetenskapligt begrepp, utan hade redan i dess ursprungliga form både ideologiska och andliga konnotationer, vilka har skiftat över tid. Min arbetshypotes är att detta bidragit både till begreppets attraktionskraft och till den aversion som riktats mot det. Inom medicinen förknippas exempelvis holism med ”new age”, alternativ- och komplementärmedicin och har ofta avfärdats som pseudovetenskap. Ideologiskt är holism nuförtiden huvudsakligen förknippat med ekologism. Samtidigt åberopas begreppet fortfarande inom många vetenskapliga fält.

Det övergripande syftet med mitt projekt är att med holismen som exempel analysera just den porösa relationen mellan kunskap (”det epistemiska”), ideologi (”det politiska”) och existentiella eller religiösa frågor (”det numinösa”), och därigenom belysa vetenskapligt gränsdragningsarbete. Utöver det kommer projektet att skapa bättre förståelse för holismens initiala betydelse genom att undersöka hur den var relaterad till andra mellankrigstida försök att återförtrolla vetenskapen, samt ge förståelse för hur den ursprungliga debatten om holism skiljer sig från den samtida debatten om holism i antropocen, vilket ger en välbehövlig reflektionsbakgrund att kritiskt granska och utvärdera dagens holism från.

Utöver Smuts holism kan C. Lloyd Morgans Emergent Evolution (1923) och Life, Mind and Spirit (1925), Alfred N. Whiteheads Process and Reality (1929), Samuel Alexanders Space, Time, and Deity (1920), John Deweys Experience and Nature (1929) och Henri Bergsons Creative Evolution (1907) framhållas som exempel på arbeten som indirekt bemötte (och i Bergsons fall föregick) sociologen Max Webers inflytelserika tes om att den moderna vetenskapen ”avförtrollat” världen. I olika grad hämtade de inspiration från romantiken och idealismen. Förutom ”holism” användes begrepp som ”process”, ”unity”, ”organicism”, ”oneness”, ”the whole” och ”synthesis” i kontrast mot materialism, mekanism, reduktionism och tidens ökande vetenskapliga specialisering. Ett första steg i projektet – och min huvuduppgift kommande termin – är att skriva en begreppshistorisk artikel som analyserar hur ”holism” migrerat mellan olika vetenskapliga fält, vilka dess partner- och motbegrepp varit, och lockelserna och kritiken mot den bestått i. Mer information om projektet följer framöver.

Sinnlighet och människoblivande

Med anledning av den tyske skådespelare Bruno Ganz död förra veckan dammar jag av en text jag en gång skrev om sinnenas betydelse i Wim Wenders Der Himmel Über Berlin (1987).

***

”Jag vill känna en tyngd inom mig”, säger ängeln Damiel (Bruno Ganz) till sin vän, ängeln Cassiel (Otto Sander). Som änglar kan de inte inverka i världen, utan är blott betraktare. Damiel har dock börjat ledsna på sin andliga existens och uttrycker en längtan efter att istället för att leva i evigheten, leva i ett ständigt nu och uppleva vardagliga mänskliga erfarenheter som att få fingrarna färgade svarta av tidningens trycksvärta, att ha feber, att inte bara begeistras över det andliga, men av en måltid, en nacklinje eller ett öra. Att känna hur man rör sig när man går, hur det känns att röra på tårna.

Damiels längtan efter människoblivande är en sinnlig längtan. Änglarna saknar både smak, lukt och känselsinne. De har syn, men saknar färgseende, vilket vi förstår genom att filmen (till en början) är svartvit. Änglarnas främsta sinne är hörseln. De hör inte bara vad folk säger, utan vad de tänker. I filmens inledning hörs ett sammelsurium av tankar, ur vilket snart enskilda personers funderingar urskiljs. Återkommande i människornas tankar är just sinneserfarenheter. Vi får höra en man tänka att han finner tröst i att vandra utomhus och betrakta färger i ljuset av solen. En annan man går omkring i en lägenhet som tillhört hans bortgångna mor. Han tänker att lukten är den samma som när hon levde. Vi hör tankarna från en man i en ambulans, på väg till sjukhus med en höggravid kvinna. Han önskar att han kunde få bära smärtan i hennes ställe. Ofta hör änglarna människorna tänka på sådant de själva inte har förmåga att erfara. Hos Damiel väcker detta ett begär. Han kan inte nöja sig med att förstå människornas sinneserfarenheter genom språket, utan vill själv erfara dem.

När Damiel besöker en cirkus och ser en trapetskonstnär vid namn Marion (Solveig Dommartin) blir filmen för några sekunder i färg. Här får Damiel en första glimt av hur det är att vara människa. Han har blivit förälskad. Damiel följer Marion och lyssnar till hennes tankar sorgsna tankar. Efter cirkusens sista föreställning går hon på en spelning. Hon finner njutning i musiken och tänker: ”Där är den igen, känslan av välmående, som om en hand mjukt slöt sig inuti min kropp.” Vi ser Damiel längtande ta sig över bröstet. Han försöker föreställa sig hur det är att kunna förnimma känslan av något inom sig.

Kort därefter rör sig Damiel ute på stan. Han stannar upp vid en kiosk där skådespelaren Peter Falk, känd för rollen som Columbo och som i filmen spelar sig själv, står. Det ska senare framgå att Falk tidigare varit en ängel. ”Jag kan inte se dig, men jag vet att du är här”, säger Falk. ”Jag känner det.” Damiel förstår att det är han som blir tilltalad. ”Jag önskar jag kunde se ditt ansikte”, fortsätter Falk,

att se i dina ögon och berätta hur bra det är att vara här. Att röra vid något. Se, det här är kallt. Det känns bra. Att röka, dricka kaffe. Och gör du det samtidigt är det fantastiskt. … Eller när dina händer är kalla, gnider du dem mot varandra, förstår du, det är bra, det känns skönt. Det finns så många bra saker. Men du är inte här – jag är här. Jag önskar du vore här. Jag önskar du kunde tala med mig. För jag är en vän.

Han håller fram handen och Damiel skakar den, men ingen av dem förnimmer känseln av den andres hand. Återigen är det basala sinneserfarenheter som lockar med det mänskliga tillståndet. Något så enkelt som att gnugga händerna mot varandra, att erfara värme och kyla.

Strax efter mötet med Falk lämnar Damiel sitt transcendenta tillstånd och blir människa. Han vaknar upp utmed Berlinmuren och filmen är plötsligt i färg. Damiel börjar gå, gnuggar händerna mot varandra, så som Falk visat honom. Han tar sig mot huvudet och upptäcker att han blöder. Fascinerat slickar han på de blodiga fingrarna. ”Det smakar”, konstaterar han nöjt. Han håller upp sitt finger med blodet framför en främling och frågar om det är rött. ”Ja”, svarar främlingen. Damiel pekar på några rör vid sidan om vägen: ”Och de?” ”De är gula.” Han förhör fascinerat främlingen om färgerna på Berlinmurens graffiti, går sedan och köper en kopp kaffe – tar en klunk och ler belåtet. Lite senare ser vi honom glatt mumsa på ett äpple. Damiel är äntligen vid sina ”sinnens fulla bruk”. Han har blivit mänsklig.

Damiels begär är dock inte bara efter nya sinnesförnimmelser, utan främst efter Marion. Han finner henne återigen på en spelning, med Nick Cave and The Bad Seeds. Han följer henne till baren där de kysser varandra. I slutscenen får vi höra Damiels tankar: ”I natt, vem var vem? Jag var i henne, hon var runt mig. Jag är tillsammans. Hon tog mig hem. Jag fann mitt hem. En gång, för alltid.” Han har fått uppleva kärleksaktens taktila intimitet och på sinnesväg kommit närmare en människa än vad som är möjligt genom att läsa hennes tankar. Trots att han levt i evighet har han på kort tid som människa tack vare sina sinnen kunnat tillägna sig kunskaper som tidigare inte varit möjliga. Han avslutar filmen med orden: ”Jag vet nu vad ingen ängel vet.”

Der Himmel Über Berlin gestaltar ängeln Damiels längtan efter att erfara samma sinnesförnimmelser som människorna han iakttar. Sinnena ger honom kunskap och erfarenheter han inte tidigare kunde nå, men det är inga omvälvande insikter han begär utan basala ting, som smaken av kaffe, att erfara kyla, färger och intimitet. Sådant vi vanligtvis tar för givet. Sådant som gör oss till människor. Sådant som gör oss mänskliga.