Om humanismens kritiker

I veckan föreläste jag på en kurs om posthumanismen och valde fransk antihumanism som tema. Min idé var att visa på att flera posthumanistiska idéer går att spåra längre tillbaka i tiden och att humanismkritikens idéhistoria formar en intressant reflektionsbakgrund för viktiga samtida frågor. Stora delar av föreläsningen byggde på en bok jag länge haft på min ”att-läsa-lista”, nämligen An Atheism that Is Not Humanist Emerges in French Thought (2010) av Stefanos Geroulanos. Med tanke på att jag valt att kalla den här bloggen ”Efter humanismen” verkar det passande med ett inlägg om Geroulanos välskrivna och tankeväckande bok.

Oftast förknippar man väl antihumanismen med det franska 60-talets strukturalism och saker som Louis Althussers Marx-tolkningar, Claude Lévi-Strauss antropologi, Michel Foucaults The Order of Things (1966) och Roland Barthes essä om författarens död. Gerolanous visar dock att flera av dessa idéer går tillbaka till ett generationsskifte inom den franskt intellektuellt liv som ägde rum runt 1930, då det skedde en omprövning av innebörden i ”människan” ”det humana” och ”mänsklig värdighet”, samtidigt som ateismen blev allt mer utbredd och idéer om förnuft och autonomi utmanades.

Mot slutet av 1800-talet hade ateism ofta implicerat ställningstagande för en sekulär humanism. Människan ansågs ha en på förhand given natur, och ansågs vara sitt eget mål och ”världens mått”. Dessa idealiserade föreställningar utmanades kring sekelskiftet och i än större utsträckning efter första världskrigets katastrofer. Förställningen om människans inneboende kvalitéer, goda karaktär och naturgivna rättigheter förkastades i växande grad under mellankrigstiden. En kunskapsteoretisk osäkerhet bredde ut sig och tidigare tankeströmningar som Cartesianism, positivism och idealism ansågs allt mer förlegade.

Löftet om den kultiverade och etiskt fulländade människan framstod som falskt och möjligheten av en ateism som inte var humanistisk öppnades. Som Emmanuel Levinas uttryckte det:

Contemporary thought holds the surprise for us of an atheism that is not humanist. The gods are dead or withdrawn from the world; concrete, even rational man does not contain the universe. In all those books that go beyond metaphysics we witness the exaltation of an obedience and a faithfulness that are not obedience or faithfulness to anyone.

Ateismen och Guds död förknippades allt mindre med humanism och mer med den västerländska människans kollaps. Människan var utkastad i en hänsynslös värld tömd på inneboende värde och mening. Den sekulära humanismen kritiserades för dess försök att ersätta Gud med Människan, Framsteget, Nationen, Historien eller liknande. Humanismens strävan efter transcendens kritiserades och så gjordes även dess antropocentrism.

Runt 1930 skedde ett generationsskifte i fransk filosofi. Den framväxande antihumanismen hämtade intellektuellt bränsle från Alexandre Kojèves nytolkningar av Hegel; fenomenologin; och protoexistentialismen representerad av Nietzsche, Sören Kierkegaard och framförallt Martin Heidegger. Geroulanos lyfter bland annat fram Alexandre Koyré, Emmanuel Levians, Georges Bataille och Jean Paul Sartre som centrala figurer i sammanhanget. Tidskriften Recherches Philosophiques som existerade 1931-37 med Koyré som redaktör ges särskild betydelse. När humanismkritiken fördjupades efter andra världskriget blev Sartres och Maurice Merleau-Pontys Les Temps Modernes samt Batailles och Eric Weils Critique centrala idé- och debattforum.

1929 beskrivs som ett viktigt år, dels för att den berömda debatten mellan nykantianen Ernst Cassirer och Martin Heidegger ägde rum i Davos det året. Denna händelse brukar betraktas som den definitiva uppdelningen mellan analytisk och kontinental filosofi. Dessutom föreläste flera vetenskapsmän om den nya kvantfysiken i Paris samma år. Werner Heisenberg introducerade sin ”osäkerhetsprincip”, vilken tycktes kunna förenas med fenomenologin. Den kunskapssyn dessa gav upphov till kallar Geroulanos (något svåröversatt) för antifoundational realism. Det handlar ungefär om att kunskapen inte kan grundas i något och heller aldrig bli komplett. Människans försök att kartlägga världen och skapa en harmonisk kunskap om den är dömd att misslyckas. Världen är inte bara utan transcendens, den är komplex bortom mänsklig förmåga att fullt ut förstå den. Föreställningen om en rent objektiv, empiristisk-positivistisk vetenskap som kan fånga världen så som den egentligen är förkastas och därmed också essentialistiska föreställningar om att objekt har en inneboende natur, som Kant menat i sin uppdelning mellan ”tinget-för-mig” och ”tinget-i-sig”. Det senare förnekades av dem som anslöt sig till antifoundational realism, som likt fenomenologin menade att alla objekt bara kunde nås som de framträder för det mänskliga medvetandet.

Vidare menar Geroulanos att framväxten av en negativ filosofisk antropologi var avgörande för antihumanismen. Denna var anti-antropocentrisk och förnekade alla föreställningar om den ”mänskliga naturen”, vilket ledde till en omorientering för filosofin som istället för att förstå ”människan i-sig” strävade efter att förstå hennes relation till språket, samhället, eller ”Varat”. Till följd av detta började man redan under 1930-talet att tala om ”människans död”, vilket skulle bli en känd strukturalistisk trop ett par decennier senare.

Den nya generationen franska antihumanistiska filosofer var samhällsengagerade och hade ofta vänsterradikala sympatier. Deras kritik riktade sig mot ”mainstream-filosofin” (ofta nykantianism) och det borgerliga samhällets sekulära humanism, liberala individualism, upplysningsideal och dess tro på Förnuftet och Framsteget. Antropocentrismen kritiserades och föreställningar om transcendens förkastades. Det är ur dessa idéer som existentialismen växer fram efter andra världskriget, men redan under mellankrigstiden kan man se en ökande upptagenhet med att förstå människans situation. Man finner under den här perioden tidskrifter med namn som L’Homme nouveau och L’Homme réel och texter med titlar som La Crise est dans l’homme (1932) ,La Condition humaine, samt L’Homme cet inconnu (1935) av den eugenikivrande nobelprisvinnaren i medicin, Alexis Carrel.

Kritiken mot transcendens framfördes bland annat i Sartres ”Transcendence of the ego” som publicerades i Recherche philosophiques 1937, samt i Levinas ”On Escape”, publicerad vid samma tid och som hävdade att filosofin måste utgå från subjektets omöjliga vilja att transcendera sina världsliga omständigheter. Denna omöjliga strävan gör människans existens tragisk. För Levinas stod humanismen för en borgerlig upptagenhet vid det egna jaget som förtryckte och bortträngde allt som var ”icke-jag”. Samtidigt ville varken han eller Sartre inte reducera människan till en maktlös figur utan handlingsutrymme. Sartre argumenterade för att ”jaget” inte kan betraktas som enbart medvetande eller ett på förhand givet enhetligt subjekt. Inget ”jag” utanför erfarenheten existerade. Medvetandet är inte vårt eget utan delas, på samma sätt som Heideggers Dasein inte är knutet till ett partikulärt subjekt. Det är genom att agera i världen en person särskiljer sig och blir till som subjekt. Sartre skriver:

The phenomenologists have plunged man back into the world; they have given full measure to man’s agonies and sufferings, and also to his rebellions. Unfortunately, as long as the I remains a structure of absolute consciousness, one will still be able to reproach phenomenology for being an escapist doctrine, for again pulling a part of man out of the world and, in that way, turning our attention from the real problems.

De ”riktiga problemen” handlar här om människans lidande, ångest, dödlighet och uppror, vilka inte kan isoleras från omvärlden. Detta var problem som tidigare inte ansetts lämpade för filosofin, men med existentialismen skulle bli centrala.

Om frånvaron av transcendens tycktes oproblematisk för Sartre var den knappast det för Levinas. ”On Escape” vittnar om en vilja att nå bortom den borgerliga moderniteten och mellankrigstidens osäkerhet. Han menar att nazisterna förnekat livets andliga sida och vill själv inte göra samma misstad. Han introducerar därför begreppet ”excendence”, som verkar handla om strävan att höja sig över Varat trots medvetenheten om att inga transcendenta mål kan nås. Excendence är ett uppror mot Varats fängelse, det är ett omöjligt löfte om frihet, lycka och mänsklig värdighet. Detta påminner om vad Albert Camus senare skulle tala om som ”det absurda” och ”revolten”. Människan är tömd på innehåll, inte längre ett transcendent och förnuftigt subjekt, utan i kamp med en tragisk tillvaro som hon inte vill något hellre än att transcendera, men omöjligt kan lyckas med.

Dessa idéer slog igenom på bred front med Sartres Varat och intet (1943), där människan beskrevs som ett ”meningslöst begär”. Detta innebar existentialismens genomslag. Från att företräda antihumanism gjorde Sartre och Merleau-Ponty efter andra världskriget en helomvändning och började att förespråka humanism. Sartre i föreläsningen ”Existentialismen är en humanism” (1945) och Merleau-Ponty i boken Humanism och terror. Den humanism de förespråkade hade dock ingenting gemensamt med tidigare former av humanism och skulle lika gärna kunna sägas vara antihumanistisk. De blev flitigt kritiserade av bland annat av Heidegger, vars Brev om Humanismen (1947) delvis var menad som ett svar på Sartres föreläsning.

Sartres existentialistiska humanism var tvetydig och en uppmaning till etisk och politisk handling i en meningslös och tragisk värld där människan inte är det högsta värdet och ett mål i sig själv, som i klassisk humanism. Denna människokult, menade han, slutar i fascism. Snarare formulerade han en strävan efter att övervinna sig själv och sin egen subjektivitet i ett universum präglat av mänsklig intersubjektivitet. Samtidigt betonades människans obestämbarhet: hon är inte på förhand given och har ingen ”natur”. Det är i sina handlingar hon skapar sig själv och sin omvärld. Alltså: ”existensen föregår essensen”, som det heter i en av Sartres mer kända formuleringar.

Personer som ansåg sig vara humanister menade att Sartres existentialism var antihumanistisk, medan antihumanister anklagade honom för att ha vara vara just humanist, och dessutom en väldigt förvirrad sådan. Heidegger menade att Sartre inte lyckats frigöra sig själv från den metafysik som präglar humanistiskt tänkande och kritiserade Sartres försök att politisera filosofin. Heidegger menade att reflektion var att föredra framför engagemang och handling. Intressant nog blev Heideggers Brev om humanismen av flera franska intellektuella uppfattad som humanistisk, snarare än antihumanistisk och Jaques Derrida skulle i sin text ”The Ends of Man” (1968) kritisera Heidegger just för att inte lyckas att gå bortom humanismen.

Merleau-Pontys Humanism och Terror var en bok som upprörde i princip alla och som inte bara radikaliserade Sartres version av humanismen, utan delvis försvarade Sovjetunionens kommunistiska terror. Terror som medel kunde, enligt Merleau-Ponty, rättfärdigas om målet var autentiska mänskliga relationer och skapandet av en ny människa. Han förkastade kapitalismens institutionaliserade våld och tidigare humanisters förhärligande av människan, samt liberal rättighetsetik. Han skrev att ”oberoende av hur verklig och älskad de kapitalistiska samhällenas humanism må vara för dem som njuter av den, så påverkar den inte gemene man och eliminerar inte arbetslöshet, krig eller kolonialt förtryck.”

Merleau-Ponty framförde också en historiefilosofisk idé inspirerad av Hegel om att samhället strävade efter ett tillstånd där mänskliga relationer var fria från våld. Men han menade att våld som metod var nödvändigt för att nå detta fredliga tillstånd. Han menade att den nya humanismen varken behövde föreställningar om mänsklig natur eller essens, men behövde uttryckligen ta politisk ställning för att kunna leda till förändring. Människans ”utkastadhet” i en tillvaro utan förutbestämd mening eller mål innebär att tillvaron blev mer av en kamp för att uppfinna själv och skapa sina egna mål. Tillvaron är i grunden politisk. Humanismen måste vara revolutionär, menar Merleau-Ponty. Den ska vara en humanism för alla, inte bara en priviligerad elit.

Merleau-Pontys poäng var att kapitalism, liberalism och humanism ger sken av att vara naturgivna när de i själva verket är historisk betingade, och ger sken av att vara apolitiska och icke-våldsamma, men i själva verket är präglade våld, klassförtryck, exploatering och kolonialt förtryck. Våld är, enligt Merleau-Ponty en nödvändig del av humanismen, men kan, enligt honom, bara rättfärdigas om målet är en värld utan våld, vilket inte den liberal-kapitalistiska världen är. Därför är det hans egen vänster-revolutionära humanism som är den enda sanna. Merleau-Pontys text skulle lika gärna kunna anses antihumanistisk som radikalhumanistisk. Det intressantaste med den är kanske att han politiserar humanismen, vilket väcker frågor om humanismen någonsin kan vara apolitisk och om det ens är önskvärt. Det är ju så den traditionella humanismen ofta har framställt sig. Merleau-Ponty väcker även frågor om vilka som egentligen inkluderas och exkluderas i det humanistiska projektet.

Geroulanos bok visar på att att antihumanismen går tillbaka till mellankrigstiden, vilket är intressant eftersom det bygger en bro mellan (proto)existentialism och strukturalism. Dessutom visar hans bok att kritiken av antropocentrism, som är central för dagens posthumanism, även den har sitt ursprung långt tidigare.

Mellankrigstidens franska antihumanistiska ateism kritiserade upplysningens utopiska förhoppningar och den borgliga liberalismens föreställningar om mänskliga rättighet och individuell autonomi och, som man såg det, dess hycklande tal om jämlikhet. Men kanske förlorade de radikala antihumanistiska vänstertänkarna mot den liberala, sekulära humanismen, som ju lyckades förnya sig efter andra världskriget genom grundandet av FN och undertecknandet av den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1948. Här tycks det finnas en intressant parallell till dags situation med den växande kritiken av ”den liberala demokratin”. Kan vi här se behovet av att ytterligare förnya humanismen, eller det snarare en posthumanism eller antihumanism som behövs?

De senaste 100 årens humanismkritik, som också inneburit ett omformulerande av vad humanismen bör bara, förenar många tankeströmningar, som fenomenologi, existentialism, strukturalism och poststrukturalism. Att förstå denna idéhistoriska bakgrund hjälper oss att förstå hur vi hamnat i dagens posthumanism och förhoppningsvis också att reflektera över dess möjligheter. Det väcker också frågan om alla former av humanism måste vara politiska och om posthumanismen egentligen är en antihumanism eller bara en förnyad humanism, och i så fall vad i den som egentligen är nytt. Man kan också fråga sig om dagens posthumanism exempelvis lämnar utrymme för transcendens.

Avhandlingen III

Nyligen avpublicerade jag två tidigare blogginläggen om min avhandling eftersom de dåligt representerar hur projektet ser ut i dagsläget. Arbetets fokus förskjuts ständigt och för någon vecka sedan kastade jag den tidigare tänkta strukturen och gjorde en ny skiss över avhandlingens kapitelindelningen, vilket fick mig att inse att det är dags för en ny lättillgänglig introduktion till mitt forskningsprojekt här på bloggen. Jag tar fasta på hur jag arbetat mig fram till hur mitt avhandlingsämne ser ut i dagsläget. En beskrivning av arbetet finns även att ta del av på min personalsida på Lunds universitet.

Vad som ledde mig till mitt avhandlingsämne var två separata intressen, dels för den amerikanska pragmatismens filosofi, dels för historieteori. Dessa intressen ledde mig ungefär samtidigt till John Deweys (1859-1952) och Robin George Collingwoods (1889-1943) tänkande. Den senare har jag tidigare skrivit om här på bloggen. Jag slogs av likheterna hos de båda och blev intresserad av vad de tänkte om varandra och hur tidigare forskning hade behandlat relationen mellan dem. Här fanns dock ytterst lite att hämta. Den tidigare forskningen är mycket knapp och Dewey nämner enbart Collingwoods självbiografi i förbigående, medan Collingwood inte alls refererar till Dewey. Däremot avfärdar han helt pragmatismen, vilket förvånade mig då jag upplever det som att han delar många pragmatistiska idéer.

De likheter som slog mig till en början var den viktiga roll erfarenhetsbegreppet och föreställningar om enhet eller holism spelar i deras tänkande. Jag förstod snart att detta har att göra med att de båda knyter an till hur erfarenhet förstods inom den idealistiska filosofin, snarare än inom positivismen som var 1800-talets andra stora filosofiska tankeströmning. Även deras sätt att tala om enhet (unity) härstammar från idealismen. De använder begreppet både i termer av att övervinna traditionella filosofiska dikotomier mellan jaget och världen, kroppen och själen, eller religion och vetenskap, etc., samt i termer av att föra olika ”erfarenhetsformer” som filosofi, religion, politik, estetik och historia närmare varandra. Detta är att betrakta som en reaktion mot vetenskaplig specialisering och den framväxande analytiska filosofin.

Ytterligare en slående likhet mellan Dewey och Collingwood är den viktiga roll praxis spelar i deras tänkande. De betonar att all kunskap bör betraktas som praktisk i bemärkelsen handlingsorienterande och till för att förändra och inte bara tolka världen, för att parafrasera Marx. Några marxister är de dock inte, snarare socialliberaler. Deras praktiska kunskapssyn går tillbaka till den antika filosofin, som vi enligt Pierre Hadot bör förstå som levnadssätt snarare än rent teoretiskt och akademiskt. Denna tradition var också stark bland renässanshumanisterna och bland de Brittiska idealisterna, som både Dewey och Collingwood inspirerades av.

Begreppen som styr min läsning av Dewey och Collingwood är alltså enhet, erfarenhet och praxis. Avhandlingens arbetsnamn är Unifying Experience. Snarare än att läsa dem som filosofer betraktar jag dem som humanistiska intellektuella, vilket ger en bredare och mer kontextualiserande ingång. Jag har valt att tolka det övergripande syftet med deras tänkande som försök att utveckla ett försvar för den humanistiska kulturen. Denna stod, enligt Collingwood och Dewey, inför hot som fragmentisering, specialisering, alienation och dominans av naturvetenskapligt tänkande på humanioras bekostnad. Även framväxten av fascism och nazism, uppfattningen om en allt för långtgående individualism och historismens kris spelar in. Både Dewey och Collingwood uppfattade den framväxande analytiska filosofin, realismen och den dominerande kunskapsteorin som otillräckliga att möta dessa utmaningar. Liknande ståndpunkter går att finna bland flera intellektuella samtida med Collingwood och Dewey. Mig veterligen har dock ingen genomgripande läsning gjorts av dem utifrån detta perspektiv. Syftet med en sådan läsning är inte bara att jag tror att det lyfter fram nya aspekter av deras tänkande och ger bättre förståelse av tidsperioden, utan att ge dem ny aktualitet.

Idealism och postmodernism

Jag läste nyligen idéhistorikern Anders Burmans bok Flykten från Hegel: Den postmoderna vänsterns genealogi (2016). Titeln är hämtad från ett uttalande av Michel Foucault och bokens syfte är att teckna idélinjerna mellan Hegel och dagens ”postmoderna vänster”. Vilka som utgör PoMo-vänstern blir dock inte riktigt klart för mig. All samtida vänster är självfallet inte att betrakta som postmodern (vilket inte heller Burman påstår). Men hör Slavoj Zizêk, som ju uttalat sig kritiskt mot postmodernismen hit? Faktum är att få vill kalla sig postmodernister, termen är vag och används ofta med negativ innebörd när den klistras på meningsmotståndare. Trots allt tycks Burman räkna in Zizêk tillsammans med exempelvis Chantal Mouffe, Alain Badiou, Giorgio Agamben, Wendy Brown och Fredric Jameson i denna kategori.

Lite oklart är det också varför boken heter Flykten från Hegel. Även om exempelvis Badiou, enligt Burman, inte använder sig av Hegel så avslutas boken med ett avsnitt om Zizêk, som ju häromåret skrev en rejäl bok om just Hegel. Det tycks alltså inte vara så att Burman menar att den postmoderna vänstern kollektivt har flytt från Hegel, tvärtom finns det mycket som talar för ett Hegelianskt uppsving hos vissa vänstertänkare. Det handlar alltså snarare om ett par postmoderna vänsterfigurers förhållande eller icke-förhållande till Hegel.

Burman tecknar en linje mellan tysk idealism, marxism och postmodernism, men vissa tänkare i boken tycks falla utanför dessa kategorier, t.ex. Habermas, Gadamer och Arendt. De två sistnämnda är med för att de enligt Burman utgör någon slags brygga mellan idealism och postmodernistisk vänster. Habermas finns med eftersom boken också rymmer en sammanfattning av debatten kring postmodernismen, där Habermas företräder en samtida PoMo-kritisk vänster som önskar försvara ”det moderna projektet”.

Boken innehåller med andra ord väldigt mycket som inte alltid hänger samman på ett uppenbart sätt och lämnar en del frågor gällande urval och avgränsningar. Det är dock en lättläst och bra introduktion till bakgrunden för samtida politisk teoribildning inom vänstern och ger dessutom lättfattliga introduktioner till exempelvis Hegel, Gadamer, Marx och nämnda PoMo-debatt. Särskilt uppskattar jag det klargörande kapitlet om ”det politiska”, vilket är ett begrepp jag inte riktigt greppat innebörden i tidigare. Till skillnad från ”politiken”, förstått som partipolitik, val, riksdagsarbete och institutionernas verksamhet, handlar ”det politiska” om frågor gällande makt, identitet, rättvisa, medborgarskap och liknande. Kanske kan man säga att det politiska rör sig på en abstrakt, teoretiserande nivå, medan det politiska är realpolitiskt och konkret. Inom samtida politisk teori är det ”det politiska” man sysslar med. Jag funderar dock på om det kan vara ett problem att skilja mellan dessa två begrepp. Kan det vara förklaringen till att vänstern, trots fruktbar teoriutveckling, inte lyckas något vidare med att skaffa sig inflytande över den politik som faktiskt bedrivs? Är det så att man trots den uttalade ambitionen att överbygga klyftan mellan teori och praktik fastnar i ett abstrakt teoretiserande?

Vad jag tycker är lite tråkigt är att Burman väljer att uttryckligen fokusera på den kontinentalfilosofiska traditionen och därmed bidrar till att upprätthålla den olyckliga och förenklande klyftan mellan anglo-amerikansk analytisk filosofi och kontinentalfilosofi. Det gör också att idealism blir liktydigt med tysk idealism och personifierad av Hegel. Det finns förstås en viss poäng i det eftersom att idealismen uppstod i en tyskspråkig kontext och eftersom Hegel är den idealistiska tänkare som ”den postmoderna vänstern” främst använt sig av, men att lyfta in exempelvis brittisk och italiensk idealism hade gjort studien intressantare och mer perspektivvidgande. Inom dessa länder fanns det från runt 1870 fram till mellankrigstiden flera liberaler på vänsterkanten som var uttalade idealister, men som mycket sällan uppmärksammas i Sverige. Jag tycker även att det är lite synd att Burman framför allt tittar på politiska och estetiska idéer, men utesluter religion och historia, som han själv framhåller som viktiga sfärer i Hegels (och Marx’) tänkande. 

Det ska väl sägas att den kritik jag framför beror till stor del på att jag i arbetet med min avhandling har uppmärksammats just på kopplingarna mellan idealism och postmodernism och hade hoppats att Burmans bok skulle hjälpa mig att förstå relationen mellan dessa bättre, vilket den inte riktigt lyckas med. Eftersom jag själv är mer intresserad av engelsk och amerikansk filosofi, och framför allt sådan som inte låter sig placeras i endera ”analytisk” eller ”kontinental” -facket, blir jag lite besviken när jag ser denna distinktion upprätthållas. Framförallt tror jag att det är nödvändigt att utmana denna dikotomi eftersom även Anglo-Amerikansk filosofi varit under ett starkt inflytande från idealismen. Dessa idéer försvann inte över en natt i och med den ”analytiska filosofins” intåg. Att förstå hur idealistiska idéer levt kvar och omvandlats även efter att idealismen blev otrendig är nödvändigt om vi ska kunna förstå dess kopplingar till exempelvis postmodernismen bättre.

Robin George Collingwood

Det har varit lite dåligt aktivitet på bloggen under våren eftersom jag, förutom avhandlingsarbetet, haft fullt upp med två tidskrävande kurser. Kommande tiden hoppas jag dock att kunna vara lite mer produktiv. Detta inlägg är en introduktion till en min avhandlings två huvudpersoner, nämligen Robin George Collingwood. Det är skrivit som en liten övning för mig själv att presentera mina studieobjekt pedagogiskt och översiktligt. Tanken är att det inom en inte allt för avlägsen framtid ska komma upp en liknande text om min andra huvudperson, John Dewey.

*

Robin George Collingwood (1889-1943) var en filosof, arkeolog och historiker verksam i Oxford. Collingwoods tidiga skolning kom framförallt från hans far, William Gershom, som introducerade honom för exempelvis Oxfordidealisten T. H. Greens tänkande och för John Ruskin, som W. G. Collingwood stod väldigt nära personligen och även skrev en biografi om. Collingwood fick en konstnärlig uppfostran, men lärde sig också mycket om det arkeologiska hantverket genom att följa med sin far på utgrävningar. Hans tänkande kring historia och konst kom därför att formas av de praktiska erfarenheter han tidigt tillägnade sig inom dessa områden.

Collingwood var, liksom de flesta filosofer och samhällstänkare i hans generation, under stort inflytande från realismen och identifierade sig fram till tidiga 20-årsåldern som realist. I sin självbiografi, An Autobiography (1939), gick han dock mycket hårt åt denna filosofiska inriktning och beskrev det som att han kom att ta avstånd från den dels på grund av att han ansåg den ohistorisk, dels för att han ansåg att den inte hade något faktiskt inflytande på hur människan bör leva sitt liv och inte var förmögen att bidra med handlingsorientering. Realister som John Cook Wilson och Bertrand Russell förminskade enligt Collingwood filosofin till ”a futile parlour game” genom att förkasta politisk filosofi och etik. Collingwood ansåg, tvärtemot realisterna, att filosofins funktion borde vara mer som under antiken, som ett sätt att leva, som Pierre Hadot uttryckt det.

Collingwoods första publicering var en översättning av Benedetto Croces The Philosophy of Giambattista Vico. Hans första egna bok var Religion and Philosophy (1916), men det är i och med Speculum Mentis: or the Map of Knowledge (1924) som hans egna filosofiska projekt börjar ta form. Boken består av fem delar som diskuterar konst, religion, naturvetenskap, historia, och filosofi. Collingwood beklagar att det inte tycks finnas någon efterfrågan för flera av dessa områden i hans samtid och ställer sig kritisk mot att dessa kunskaps- och erfarenhetsformer kommit att separeras från varandra. Han menar att den moderna människan befinner sig i ett existentiellt kristillstånd till följd av alienation, fragmentisering och överdriven individualism, vilka är symptom på ett sjukt samhälle. Detta, menar Collingwood, kräver en ny filosofi. Bokens mörka ton ska naturligtvis förstås mot bakgrund av första världskriget.

Influerad av dels John Ruskin, men även den idealistiska traditionen ifrån Hegel, Brittiska idealister som T. H. Green med flera, och framför allt de samtida italienska ny-idealisterna Benedetto Croce, Giovanni Gentile och Guido de Ruggiero, formulerar Collingwood en filosofi som är tänkt att överbygga klyftorna mellan de olika kunskapsformerna och bidra till ett ”enande av erfarenheten” genom att visa att de olika erfarenhets- och kunskapsformerna i själva verket är en och densamma, eller åtminstone ömsesidigt beroende av varandra. Trots denna ambition finns dock en tendens till hierarkisering där filosofin – och i hans senare författarskap historien – anses överordnad och konsten hamnar längst ner i den dialektiska skalan, till skillnad mot hos Croce som anser konsten överordnad.

Under 1930-talet skrev Collingwood böcker om Englands romerska historia och arkeologi, ett ämne han var en ledande expert inom. Han skrev också den bok han själv kom att anse vara sin bästa, An Essay on Philosophical Method (1933) och sin främsta estetiska bok, The Principles of Art (1938). I den senare estetikboken diskuterar Collingwood hur konst skiljer sig från hantverk, magi, underhållning, och representation. Med det sistnämnda avser han konst i vilken upphovsmannen har en väldigt klar bild av vad denna önskar att åstadkomma, till exempel en avbild av ett landskap. Detta är inte konstnärens experimentella och utforskande sinne.

Collingwood beklagar i boken civilisationens förfall och underhållningsindustrins utbredning och delar sin samtida favoritkonstnär T. S Eliots föreställningar om kulturens degenerering. Collingwood företräder en expressivistisk estetik och anser att konst är en kombination av uttryck och föreställningsförmåga. Han betraktar konst som handling snarare än kontemplation och menar att i konsten skapar konstnären sig själv som människa och blir självmedveten, men gör det inte bara för sig själv utan på ett kollektivt plan. Konst, menar Collingwood, ”is the community’s medicine for the worst disease of mind, the corruption of consciousness.” Han förkastar genikulten och menar att konst uppnås i ett samspel av konstnär och publik. Genom konsten ger vi uttryck för och lär känna våra känslor, konst är därför en väg till självmedvetenhet (på kollektiv nivå) och ett sätt att förhindra repression. Hans estetiska idéer ligger nära Croces och Deweys, men har även jämförts med Martin Heideggers.

I början av 1930-talet började Collingwoods hälsa att svikta och han drabbades av upprepade strokes. Detta gjorde att han avsade sig vissa uppdrag, men medförde också en stress över att hinna publicera alla böcker han hade idéer till. Huvudsyftet med att skriva självbiografin var att i skissartad form hinna uttrycka vissa av sina idéer innan det var för sent. Året efter självbiografin publicerades utkom An Essay on Metaphysics som driver tesen att allt tänkande och därför all vetenskap är baserat vissa implicita antaganden som Collingwood kallar ”absolute presuppositions”. Ett exempel på ett sådant skulle kunna vara tron på Guds existens för en kristen. Att tydligare lyfta fram och artikulera dessa underliggande antaganden som styr vårt tänkande är metafysikens uppgift. Detta gör dock inte att vi blir av med dem, för de kommer alltid att ersättas av andra och förändras över tid. Att identifiera dem kan ändå leda tänkandet och forskningen framåt. Dessa åsikter leder till ett av Collingwoods mer berömda och även kritiserade uttalanden, att metafysiken är en historisk disciplin. Det finns i Collingwoods resonemang flera intressanta likheter med Thomas Kuhns idé om paradigmskiften, som framfördes i The Structure of Scientific Revolutions två decennier senare.

Mot bakgrund av den framväxande fascismen och utbrottet av andra världskriget ansåg sig Collingwood nödgad att lägga sina pågående arbeten åt sidan för att skriva The New Leviathan (1942), som var ett slags ett slags socialliberalt försvar för civilisationsprocessen. Genom att påminna européerna om deras historiska bakgrund hoppades Collingwood kunna uppmana till motstånd mot civilisations motståndare. En mindre smickrande aspekt av Collingwoods försvar av civilisationsprocessen, som jag hittills inte sett kommenterat i sekundärlitteraturen, är att han försvarar Storbritanniens kolonisering av tredje världen utifrån ett resonemang om att Britterna ger kolonierna civilisation på samma sätt som de själva en gång civiliserades av Rom. Denna typ av politiskt historiebruk var han långt ifrån ensam om, men det bör ändå uppmärksammas.

När Collingwood dog, 53 år gammal, efterlämnade han många ofärdiga manuskript som han utsåg sin elev T. M. Knox till att ha hand om. I efterhand har det visat sig vara ett mindre lyckat val. Collingwood hade avsett att publicera två historiefilosofiska böcker, men Knox rensade och redigerade manuskripten till en bok, The Idea of History, som publicerades postumt 1946 och tillsammans med självbiografin blev Collingwoods mest uppmärksammade bok. Den är fortfarande ansedd som en av de viktigaste böckerna i sin genre under 1900-talet och väl läsvärd. Collingwood argumenterade mot historiker som ansåg att historia handlade om att reproducera en neutral och objektiv bild av det förflutna. Urval, systematisering och förenkling är alltid en nödvändig del av processen och för att skapa samband mellan olika fakta krävs att historikern använder sin föreställningsförmåga. Detta omöjliggör neutralitet, menade Collingwood. Vi kan inte heller närma oss ett historiskt material förutsättningslöst, utan måste göra det med vissa frågor i åtanke. Detta kallade Collingwood för ”the logic of question and answer” och det är hans centrala epistemologiska ståndpunkt. I efterhand har dess likheter med hermeneutiken uppmärksammats (samt det faktum att det inte har något med traditionell logik att göra). Den centrala frågan i historiska studier är, enligt Collingwood, vilka problem en författare eller historisk aktör försöker lösa. Detta kräver att källorna förstås utifrån den tid de tillkom i. Därför är Collingwood mycket kritisk mot filosofer som läser exempelvis Platon och Hobbes som att de diskuterade samma problem och därför utan omsvep kan jämföras.

Centralt för Collingwoods historieteori är åsikten att det förflutna inte är dött, utan högst levande i samtiden. Detta har likheter med Croces berömda uttalande att ”all historia är samtidshistoria”. Vad som menas är att historia skrivs utifrån samtida angelägenheter, för att ge insikt, reflektion, självkännedom och handlingsorientering. En av de mest uppmärksammade delarna av Collingwoods historieteori är åsikten att all historia är ”the history of thought” och att historia handlar om ”re-enactment of past thought”. Ett central citat lyder: ”Historical knowledge is the re-enactment of a past thought incapsulated in a context of present thoughts which by contradicting it, confine it to a plane different from theirs.” Det handlar alltså inte om att historikern på något märkligt telepatiskt sätt ska ta sig in i de historiska aktörernas huvud för att återuppleva deras tankar, utan historikern måste förstå det förflutna utifrån sin egen tid. Det är inte fråga om en metod, vilket re-enactmentdoktrinen ofta misstagits för, utan Collingwood vill betona att tankar vi kan komma åt historiskt inte är privata psykologiska processer, utan offentligt tillgängliga. Därför är det, åtminstone principiellt, möjligt att re-enact:a dessa, men bara om vi förstår dem utifrån sin tid och med hänsyn till den position varifrån vi närmar oss dem.

Collingwood var under sin livstid ganska isolerad i realismens Oxford, där han var i stort sett ensam med sitt intresse för historiefilosofi, filosofihistoria och metafysik. Han hade även, som synes, en rätt pessimistiskt syn på sin samtid. Collingwood blev inte särskilt läst under sitt liv och var i stort sett negligerad under 50-talet. Från slutet av 60-talet började vissa delar av hans tänkande att omprövas och den tolkning hans elev T. M. Knox hade framfört i inledningen till The Idea of History började ifrågasättas. 1978 underlättades forskningen av att majoriteten av Collingwoods opublicerade manuskript tillgängliggjordes på The Bodleian Library i Oxford. 1995 återfanns det försvunna manuset till Collingwoods andra historiefilosofiska bok, som fyra år senare publicerades under sin tänkta titel The Principles of History. Detta har givetvis påverkat forskningen om Collingwood mycket. Över huvud tycks ett nyfunnet intresse för både Collingwood och den Brittiska idealismen ha uppstått sedan millennieskiftet. Den första biografin publicerade av Fred Inglis 2009 och den mest uppdaterade bibliografin är ifrån 2016. The Collingwood and British Idealism Centre i Cardiff, Wales, som producerar många texter och en tidskrift om Collingwood och brittisk idealism är ett viktigt centrum för forskningen. Flera av Collingwoods böcker har släppts i nya upplagor med långa hjälpfulla introduktioner och ofta kompletterade med tidigare otryckta texter. Förutsättningarna för att bedriva forskning om Collingwood är därför mycket god idag.

Mycket av forskningen om Collingwood görs av filosofer som önskar att aktualisera delar av hans tänkande som fallit i skymundan och visa på dess relevans idag. Detta är såklart en bra ansats, men ibland kan jag tycka att det historiska perspektivet faller bort en aning. Hans arbeten har använts av Hans-Georg Gadamer, Quentin Skinner och Alasdair MacIntyre, men även jämförts med till exempel John Rawls. Att läsa Collingwood mot andra med honom samtida tänkare utanför Storbritannien (bortsett från i relation till de italienska idealisterna) är dock ett perspektiv som saknats. Tvärtemot Collingwoods egen vilja att behandla de olika kunskaps- och erfarenhetsformerna som delar av en större enhet görs också mycket forskning utifrån en aspekt av Collingwoods författarskap, vanligast har varit utifrån hans historieteoretiska arbeten, men på senare tid har även hans politiska tänkande kommit mer i förgrunden. I min avhandling kommer jag att fokusera på Collingwoods övergripande ambition att visa på kunskapens enhet, dess praktiska natur, och hur de olika erfarenhetsformerna (religion, naturvetenskap, estetik, filosofi, historia) hänger samman. Eftersom Collingwoods projekt tydligt var influerat av den idealistiska traditionen inom filosofin och avsett som ett motstånd mot den dominerande realismen, den logiska positivismen och den framväxande analytiska filosofin, menar jag också att Collingwoods tänkande måste förankras i den historiska kontexten. Att inte göra det riskerar att missa vilka praktiska samtida utmaningar Collingwood faktiskt avsåg sitt tänkande utgöra ett svar på.

Varför idéhistoria?

Det fina med idéhistoria är att man kan ägna sig åt precis vad som för stunden faller en in och komma undan med det, det brukar jag svara när jag får frågan om vad en idéhistoriker sysslar med. Svaret är givetvis ironiskt och ett försök att slinga mig från en svårbesvarad fråga, men har samtidigt en poäng – för idéhistoria är en ovanligt svårdefinierad disciplin som kan rymma lite vad som helst. I det följande ska jag ändå göra ett försök att säga något ämnet och positionera mig själv inom det.

Den första professuren i idé- och lärdomshistoria, som ämnet fortfarande kallas vid ett par lärosäten, där lärdomshistoria kan betraktas som synonymt med vetenskapshistoria, tilldelades Johan Nordström år 1932. En traditionell svensk studie inom ämnet brukar vara författad på svenska och behandla en idés eller tankeströmnings (Darwinismens, Cartesianismens, eller liknande) etablering, reception, och utveckling i Sverige under en viss period. Allt som oftast är det den västerländska idéhistorien som studeras och framförallt under moderniteten. På senare år har allt fler avhandlingar kommit att skrivas på engelska och med fokus på 1900-talets idéutveckling.

Den engelskspråkiga världens motsvarighet History of Ideas har de senaste decennierna börjat kännas lite mossig och numera talar man hellre om Intellectual History. Inom denna disciplin har man ibland beskyllt History of Ideas för att tendera att betrakta idéer som eviga och oberoende av språket, för att istället betona kontextbundenhet. Möjligen är denna kritik orättvis, men själv föredrar jag ändå att översätta idé(- och lärdoms)historia till Intellectual History. Dels för att undvika mossigheten, men framförallt för att det förknippas med forskning som ligger mina egna intressen närmare. Jag tänker då främst på amerikanska intellectual historians som Martin Jay och Dominick LaCapra.

Intellectual History är präglat av den så kallade ”språkliga vändningen” och studerar därför språk/diskurs i förhållande till agens och handling, alltså hur människan representerar sig själva och sin omvärld och hur detta påverkar och påverkas av olika praktiker. Efter den språkliga vändningen blev det tydligt att gränsen mellan handlingar och språk alltid är förhandlingsbart, och att språket inte speglar en oberoende verklighet, utan snarare konstituerar den. Detta gav insikten (som fortfarande inte är okontroversiell) att även Sanningen har en historia och att, som Foucault insisterat på, den alltid är sammanbunden med makt.

Precis som inom Intellectual History är svensk idéhistoria förknippat med kontextualisering, som ofta framhålls som den ämnesspecifika metoden par excellence. Det är dock lika mycket att betrakta som ett perspektiv som en metod, och som metod är kontextualisering inte tillräcklig, även om man möjligen kan ställa som minimikrav på en idéhistorisk studie att den innehåller detta i någon grad.

Kontextualismens grundläggande tanke är att idéer bara kan förstås fullt ut genom att studeras i det sammanhang i vilket de yttrades. Det handlar alltså om att betrakta en text eller idé i ett större sammanhang; kulturellt, politiskt, socialt, intellektuell, diskursivt etc. Ett uppenbart problem är att det alltid är möjligt att kontextualisera mera, för vad är inte kontext? Frågan är också om det är möjligt att skilja mellan studieobjekt och kontext, är det inte så att de definierar varandra? Ett problem är därför när idéhistoriska studier ibland reducerar texter till att enbart bli representationer eller produkter av kontexter.

Det måste också sägas att kontexten inte finns ”där ute”, utan är något som konstrueras av idéhistorikern. Man skulle kunna påstå att vi aldrig kan betrakta något ur ett icke-kontextuellt perspektiv; någon slags förförståelse bär vi alltid på. Av denna anledning har Richard Rorty argumenterat för att all kontextualisering i egentlig mening är rekontextualisering, och vilken kontext vi väljer till vårt studieobjekt bör motiveras utifrån studiens syfte. En idéhistorisk studie bör därför innefatta reflektion och diskussion kring valet av kontext (och därmed bortvalet av andra möjliga kontexter) utifrån vad författaren önskar uppnå med studien. Av den anledningen vill jag hävda att idéhistoria alltid – implicit eller explicit – innehåller historieteoretiserande.

Vad gäller idéhistoriens studieobjekt och dess relation till närliggande discipliner är det nästan lika svårt att säga något konkret om detta som i kontextualiseringsfrågan. Idéhistoriker ägnade sig från början åt de lärda idéernas historia, men under inflytande från socialhistoria och mentalitetshistoria under 60- och 70-talet började i allt större utsträckning de vardagliga idéernas historia att studeras. Därefter följde den så kallade kulturella vändningen, med kulturstudier och new cultural history. Kanske kan man säga att medan idéhistorikern fokuserar på själva idén fokuserar kulturhistorikern på vad som händer när idén anammas i ett visst kulturellt sammanhang. Skillnaden kan dock vara försvinnande liten. Idéhistorikern kan ibland tendera att undersöka obskyra idéer utan större spridning för idéernas egen skull. Kulturhistorikern däremot finner det intressantare att undersöka själva spridningen och receptionen. I Sverige har vi ingen separat disciplin för kulturhistoria utan dess utövare går att finna inom både idéhistorien, historieämnet och andra discipliner.

Idéhistoriker ägna sig åt väldigt skilda områden, därför väljer många att inte ens kalla sig för idéhistoriker, utan kanske hellre miljö-, genus-, medicin-, vetenskapshistoriker, eller annat. Mina egna intressen är för spretiga för att jag ska känna mig bekväm med någon smalare etikett, även om jag ofta rör mig inom det filosofihistoriska området. Att filosofihistorisk forskning ska hamna inom idéhistoria snarare än inom filosofin (i brist på en egen disciplin för filosofihistoria) är dock inte heller självklart. Skillnaden mellan disciplinerna är att filosofin tenderar att värdera, medan idéhistorikern strävar efter förståelse, även om en värdering givetvis är beroende av förståelse. En annan skillnad är att filosofen i princip uteslutande ägnar sig åt filosofiska texter, medan idéhistorikern gärna kombinerar dessa med andra slags texter och kanske är mer intresserad av just själva avgränsningen för vilka texter som klassificerats som filosofiska i olika tider. Risken med den idéhistoriska studien är att kontexten tar plats på det filosofiska innehållets bekostnad. Risken med den filosofiska studien är att bristen på historisk förståelse leder till att texten misstolkas.

Allt sagt ovan är givetvis generaliseringar. Det är omöjligt att dela upp forskningen i strikt avgränsade discipliner utan beröringspunkter och överlappningar. Idéhistoria är ecklektiskt och tvärdisciplinärt och utgör därför den mest självklara mötesplatsen för ämnesöverskridande studier. Som jag nämnt i tidigare inlägg är jag själv intresserad historieteori och av frågor som snarare är tvärdisciplinära än renodlat idéhistoriska. För dessa intressen tycker jag ändå att idéhistorien är den självklara disciplinen.

Idéhistorieämnet är inte bara en lämplig plats för problematisering av förhållandet mellan olika discipliner, utan också för problematisering av förhållandet mellan text och kontext, mellan historia och kritik/filosofi/teori. En idéhistorisk analys måste se sina egna utgångspunkter som historiskt kontingenta och därför förhålla sig kritisk till dessa. Den idéhistoria jag föredrar tar avstånd från att studera idéer för deras egen skull och från en oproblematisk syn på kontextualisering. Jag förespråkar istället en historieteoretiskt informerad och kritisk idéhistoria. Denna måste reflektera över gränsdragningar och problemformuleringar, både hos studieobjekten och i den egna forskningen. Den kritiska idéhistorien är också dialogisk i det den vänder sig till det förflutna för att undersöka förgivettaganden i tankesätt och praktiker med syftet att öppna upp för mer eftersträvansvärda samtida alternativ.