Liberalism och Anglo-Amerikansk idealism kring sekelskiftet 1900

Nu i veckan deltog jag i en inspirerande workshop på Göteborgs universitet arrangerat av det nyuppstartade nätverket för politisk idéhistoria. Likt de andra deltagarna bidrog jag med en presentation på 15 minuter som jag postar manus till nedan. Detta är ett i högsta grad ett ”work in progress”, men ger inblick i en del av mitt avhandlingsarbete.

Bakgrunden till presentationens titel är att jag sedan hösten 2016 skriver på en avhandling med titeln Two Quests for Unity, vars huvudpersoner är den brittiska historikern och filosofen Robin George Collingwood och den amerikanske pragmatisten John Dewey. Jag argumenterar för att enhet (unity) kan ses som ett gemensamt mål för deras tänkande och att detta bör förstås utifrån deras relation till idealismen och liberalismen. Deras enhetssträvan handlar dels om ett insisterande på nödvändigheten att sammanföra olika kunskaps- och erfarenhetsformer, som historia, filosofi, religion, estetik, politik och naturvetenskap, vilket bör förstås som en kritik av vetenskaplig specialisering. Det ska också förstås som en vilja att överbrygga vissa dikotomier, som individ och samhälle; det sekulära och det sakrala; medel och mål; fakta och värderingar; teori och praktik. Därtill bör det förstås i politisk bemärkelse, som ”social unity”, strävan efter ”the common good” eller ”community”.

Deweys och Collingwoods politiska tänkande är del av en socialliberal strömning som riktade kritik mot den egna traditionen och det är detta sammanhang jag ska fokusera på min presentation på. I företrädelsevis England har termen ”new liberalism” använts för att ringa in socialliberalismen från ungefär 1880-talet till första världskriget. De personer man främst brukar förknippa med new liberalism är John A. Hobson och Leonard T. Hobhouse. Men även idealister som T. H. Green, Bernhard Bosanquet och David Ritchie räknas ibland in och det gör ibland även icke-britter som Dewey, Max Weber och Guido de Ruggiero. Möjligen skulle José Ortega y Gasset och Miguel de Unamuno kunna räknas hit. Dewey använder själv termen i texten Liberalism, Old and New. Han menar där att den gamla – eller klassiska – liberalismen varit allt för fokuserad på laissez-faire och baserad på den atomistiska individualismens falska antropologi. Likt T. H. Green menar Dewey att dikotomin mellan individ och samhälle inte kan upprätthållas eftersom självförverkligande (self-realization) förutsätter sociala sammanhang.

Till detta kan tilläggas att new liberals generellt var positiva till välfärdsstaten, sociala reformer och t.ex. fattiglagstiftning. De ansåg att positiva rättigheter är lika viktiga som negativa. Min uppfattning är att många new liberals förkastade idén om värderingsfri forskning och ofta var involverade i den framväxande sociologin. De tycks också, förvisso i olika utsträckning, ha varit kritiska till utilitarismen, men anslöt sig till Bentham och Mills rättspositivistiska kritik av 1700-talets naturrätt.

På senare år har både new liberalism och Brittisk idealism fått en del uppmärksamhet inom den akademiska världen. Att new liberalism uppmärksammats bör förstås mot bakgrund av den debatt mellan liberaler och kommuntarianer som utspelade sig företrädelsevis under 1980- och det tidiga 1990-talet. Forskare inom new liberalism framhåller gärna att denna strömning varit förbisedd, vilket resulterat i en allt för ensidig bild av liberalismen. De menar att den kritik kommunitarianerna riktat mot liberalismen i princip är den samma som företrädarna för new liberalism föresatte sig att lösa ett sekel tidigare. Därför har new liberalism också kallats för ”communitarian liberalism”, men ibland även för ”socialistisk liberalism”, ”progressivism”, eller bara ”socialliberalism”.

Det tycks helt klart finnas likheter mellan den företrädelsevis brittiska new liberalism och den amerikanska progressiva rörelsen. I USA verkar begreppet ”liberal” slå igenom på allvar först under mellankrigstiden. Dewey skriver då sina mesta och främsta politiska texter och börjar i allt större utsträckning att tala om liberalism istället för demokrati. Ofta talar han om liberalismens kris, vilket även Collingwood och de Ruggiero gör och både Hobson och Hobhouse hade gjort redan före kriget. Men det är den klassiska liberalismen som är i kris, new liberalism är lösningen. Behovet av att över huvud försvara liberalismen växer naturligtvis i och med de totalitära ideologiernas genomslag. En intressant likhet mellan Dewey och Collingwood är att de båda betonar att liberalismen främst är att betrakta som en dialektisk metod. Detta till skillnad mot totalitära vänster- och högerideologier som de menar förlitar sig på auktoritära våldsmetoder. De delar många av socialismens mål, men menar att mål och metod inte kan separeras från varandra och att den liberala reformismens väg är att den rätta. Jag vet dock ännu inte om idén om liberalismen som metod är vanligt förekommande bland new liberals.

Det är också viktigt att poängtera att new liberalism är mer än ett partiprogram. Som Michael Freeden – en av de mer kända forskarna på fältet – påpekar så var new liberalism snarast ett moraliskt temperament, en intellektuell hållning eller en tro (”faith”). I England hade det Liberala partiet utplånats efter första världskriget och ersatts av Labour. När Collingwood översatte de Ruggieros History of European Liberalism (1927) kände han sig tvungen att i ett kort förord påpeka att boken behandlar liberalism i kontinental snarare än brittisk bemärkelse, som ’a name for principles of constitutional liberty and representative government,’ och inte som ett parti. Detta är väl ett tecken på att new liberalism kanske inte riktigt lyckats få något bredare genomslag och att liberalismen efter det liberala partiets upplösning hamnat i skymundan av kanske framförallt socialismen. Åtminstone var detta Collingwoods tolkning.

New liberals försvarade välfärdsstaten, positiva rättigheter och ville reducera den ekonomiska ojämlikheten. Socialt erkännande, organicism, ömsesidigt beroende och samarbete var centrala teman. En övergripande idé var ”det gemensamma goda” (”the common good”), vilket väl ungefär handlar om att skapa de samhälleliga möjligheter som krävs för att alla och envar ska kunna förverkliga sig själva. Det goda är alltså ett etiskt ideal, snarare än t.ex. ett ekonomiskt, för new liberals.

De två centrala begreppen för new liberals var frihet och community. Deras frihetsbegrepp var dock inte samma som hos Bentham och Mill, utan i väsentlighet detsamma som hos de Angloamerikanska idealisterna. Centralt för detta frihetsbegrepp var ”perfektabilitet”, vilket ungefär handlar om att man ska bli den bästa möjliga versionen av sig själv, snarare än om uppfyllan av önskningar och begär så länge det inte inverkar negativt på någon annan. Det finns alltså en idé om vad som är värdiga mål för den individuella friheten och dessa kan härledas från det faktum att alla individer är sammankopplade och del av en social enhet. Individens strävan efter frihet och det gemensamma goda är alltså tätt sammankopplade.

Därtill innehåller det idealistiska frihetsbegreppet en strävan efter att avlägsna alla hinder för att uppfylla detta mål, oavsett om de är externa eller interna, alltså psykologiska. Till skillnad från tidigare liberaler som ville minska statens inflytande för att ge plats för individuell frihet menade idealister och new liberals att snarare än att behöva skyddas från statligt ingripande behövde individer assisteras av samhället i deras frihetssträvan. Positiva friheter var lika viktiga som negativa.

Vad jag försöker göra är att placera in Dewey och Collingwood och deras respektive nationella kontexter i relation till new liberalism och även att förstå kopplingen mellan idealistiska och liberala idéer hos dem. Idealismens inflytande på framväxten av new liberalism är ännu inte helt klart för mig. Därtill behöver jag förstå evolutionsbiologins roll i sammanhanget. Vissa idealistiska idéer tycks ha upptagits av new liberalism, men den angloamerikanska idealismen kan knappast sägas ha varit liberal i sig. Det fanns också en rädsla för att idealismen skulle kunna utgöra en grund för auktoritära statsuppfattningar, vilket var ett skäl till att exempelvis Hobson och Hobhouse förkastade denna idéströmning, men övertog som sagt dess frihetsbegrepp. Dock är T. H. Green’s idé om det gemensamma goda, kritiken av dikotomin individ och samhälle, samt tanken på självförverkligande som livsmål är exempel på idealistiska idéer som influerade new liberalism. Både Dewey och Collingwood talar om Green som en central inspirationskälla och ”det gemensamma goda” bör ses som den politiska motsvarigheten till filosofins ”unity”, vilket är varför jag tycker att ”quests for unity” är en lämplig beskrivning av Deweys och Collingwoods tänkande. Att studera deras och andra new liberals politiska tänkande vidgar våra föreställningar om vad liberalismen kan vara.

Utlysning: Doktorandtjänst i idéhistoria, LU

Hösten 2016 antogs jag till forskarutbildningen i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Inga nya doktrander har anställts sedan dess – men nu är det äntligen dags! Sedan igår ligger en utlysning för en doktrandtjänst ute och jag hoppas vi får många bra sökande. Läs mer här.

Bankbytardags

Förra årets bästa poddar var Apans anatomi och P3 dystopia. I ett av den senare poddens avsnitt har ekonomisk kollaps avhandlats. Ett vältajmat ämne med tanke på att finanskrisen firade tioårsjubileum förra året och vi alla gratulerade storbankerna, som fortsatt göra rekordvinster medan bostadspriserna och hushållens skulder fortsätter öka. 2017 gick Nordea med 41 miljarder i vinst, Swedbank 20 miljarder, SEB och Handelsbanken landade på något blygsammare 15 respektive 16 miljarder. Vissa mindre åtstramningar av bankernas regelverk har visserligen gjorts i finanskrisens följd, men på det stora hela är inget väsentligt förändrat. Häromåret avslöjade de läckta panamadokumenten att flera storbanker, bland annat Nordea, aktivt hjälp sina kunder att upprätta brevlådeföretag i skatteparadis för att på så sätt komma undan beskattning. Just Nordea har också nyligen flyttat sitt huvudkontor från Sverige till Finland till följd av den svenska regeringens beslut om att höja resolutionsavgiften. En avgift som är tänkt att fungera som buffert vid kommande finanskriser för att skattebetalarna inte ska behöva rädda bankerna, så som gjordes med Nordea (som då hette Nordbanken) under 90-talskrisen. Att storbankerna föredrar att riskerna med deras verksamhet är samhällelig medan vinsterna förblir privata är väl knappats förvånansvärt och Nordeas flyttbeslut förefaller logiskt, om än beklagligt, i sammanhanget.

Att förstå grundläggande ekonomi är lika tråkigt som viktigt. Nämnda avsnitt av Dystopia gör ett bra jobb i att förklara att problemen som orsakade finanskrisen inte är lösta och att konsekvenserna, som hemlöshet och arbetslöshet, inte har hanterats. Det talas ofta om att en ny kris snart kommer inträffa. Förutom de långtgående sociala konsekvenser detta skulle få, skulle även högerpopulismen, som fått ett rejält uppsving sedan den senaste krisen, växa ytterligare? Att storbankernas makt närmast är en icke-existerande politisk fråga är absurt. Det minsta man kan göra som enskild person är undvika att ha något med de fyra storbankerna att göra. Aningen skamset får jag erkänna att jag haft Nordea som bank hela mitt vuxna liv. Nu är det emellertid dags för ändring!

För oss som inte är helt införstådda i ekonomiska frågor finns det en hel del bra vägledning när det gäller att välja bank. Fair finance guide är ett internationellt initiativ för granskning av bankernas hänsyn till mänskliga rättigheter och diverse hållbarhetsfrågor. Det rör sig exempelvis om medverkan till skatteflykt, om banken investerar i vapenföretag eller miljöfarliga verksamheter. Bakom den svenska delen av initiativet står Naturskyddsföreningen, Sveriges Konsumenter, Amnesty International, Diakonia och Fair Action. En bedömning av bankerna görs utifrån hållbarhetskrav och etiska riktlinjer. Fallstudier görs också att kontrollera om riktlinjerna följs. I samtliga av de sju största bankerna har det hittats fall där de bryter mot sina egna riktlinjer. Detta har inte skett i de alternativa bankerna JAK Medlemsbank och Ekobaken, som dessutom ställer mycket högre krav på sig själva än övriga banker. Fair finance guide bedömer att JAK ställer sig bakom 92 % av de viktigaste standarderna och konventionerna inom hållbarhet och socialt ansvar. Ekobanken står bakom hela 99 %, medan övriga banker landar mellan 42 och 61 %.

JAK och Ekobanken får även högst betyg av Besök en bank, ett initiativ med utgångspunkt i Malmö som genomför politiska aktioner, men också har gjort bra jämförelser mellan de olika bankerna och ger konkreta råd om vilka banker du bör använda och hur man går till väga för att byta bank. De delar upp bankerna i tre kategorier: affärsbanker, sparbanker, och medlemsbanker. JAK och Ekobanken representerar de sistnämnda. De förstnämnda är vinstdrivande företag som exempelvis de fyra storbankerna Nordea, Swebank, Handelsbanken och SEB. Sparbankerna ägs av stiftelser. Deras vinster återinvesteras i verksamheten eller delas ut till lokala ändamål. Eftersom Fair finance guide tråkigt nog inte är heltäckande och till exempel inte har med sparbankerna i sin granskning är Besök en banks granskning en bra komplettering av denna.

De självklara etiska alternativen vad gäller sparande är alltså JAK och Ekobanken. Jag har själv ett så kallat baskonto för sparande i JAK, vilket kostar 300 kronor per år. Ett rimligt pris för att stötta en bank som bedriver räntekritik (de får tyvärr inte längre kalla sig för ”räntefri bank” längre) och främjar ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet. Till skillnad från Ekobanken erbjuder JAK sedan en tid tillbaka betalkort och jobbar för att på sikt fungera som heltäckande bank, i bästa fall redan från i sommar. Min uppfattning är dock att man tills vidare behöver ytterligare en bank. Dessutom är betalkort och transaktionskonto i JAK än så länge rätt dyrt och mindre smidigt än i andra banker. Se JAK-boken för mer info.

I valet av andra bank är någon av sparbankerna det bästa alternativet, även om deras samarbete med Swedbank gör att jag värjer mig en aning. Mitt val föll därför på Sparbanken syd som är den enda helt självständiga sparbanken och alltså inte har något samröre med Swedbank. För att ta reda på hur själva bytet går till använde jag mig av guider från Svenska bankföreningen, Konsumenternas.se och Råd och Rön. Den nya banken hjälper en att flytta autogiro (för detta behöver de ett kontoutdrag) och avsluta konton hos den gamla banken. Själv behöver man föra över pengarna från det gamla kontot till det nya, flytta e-fakturor, meddela arbetsgivaren sitt nya konto, skaffa nytt bank-id och ändra konto kopplat till Swish. Inga större svårigheter alltså.

Avslutningsvis vill jag tipsa om Positiva Pengar för tänkvärd kritik av det rådande pengasystemet. De ställer frågor som: Hur kan det komma sig att vi gett privata banker makten att skapa pengar, borde inte detta ske av ett demokratiskt reglerat organ, typ Riksbanken? De har också mycket material på sin hemsida som på ett lättfattligt sätt visar på problemen med det rådande ekonomiska systemet och hur det hänger samman med de skyhöga bostadspriserna och ökande ekonomisk ojämlikhet. New economics foundation  och Tax justice network är också värda att kolla in.

Doktor Jordan vs. Kulturmarxismen

Det finns debatter man ledsnar på redan innan man hunnit sätta sig in i vad de handlar om. Så kände jag gällande alla kontroverser och diskussioner som helt plötsligt började dyka upp runt den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B. Peterson härom året. Detta inte minst på grund av den personkult som har uppstått kring honom bland företrädelsevis unga män till höger av det politiska spektrat. Petersons popularitet bland denna grupp och de utsagor man kan hitta om att han förändrat deras liv till det bättre är ändå en indikator på att detta är en person vars åsikter och idéer man bör sätta sig in i. Min vilja att försöka förstå Peterson berodde inledningsvis på en misstanke om att han avfärdats allt för lättvindigt, men efter att ha tittat igenom mycket av vad som skrivits om honom i svensk dagspress tycker jag faktiskt att det mesta är sakligt och balanserat.

Peterson är en konservativ liberal och eklektisk intellektuell som blandar psykologi, naturvetenskap, skönlitteratur, filosofi och mycket annat i sitt tänkande. I grund och botten är jag sympatiskt inställd till personer som vågar sig på kreativa synteser och hämtar inspiration från skilda delar av historien och använder detta för att gripa in aktuella samtida debatter. Bland Petersons främsta inspirationskällor hittar man Bibeln, C. G. Jungs analytiska psykologi, Frederich Nietzsche, Mysticism och Darwinism.

Peterson har skrivit två böcker, Maps of Meaning: The Architecture of Belief (1999) och 12 Rules for Life: An Antidote to Chaos (2018), som snabbt översattes till svenska. Den senare boken är mer populärt hållen och följdes av en världsturné som under hösten tog Peterson till Sverige. Hans stora mediala genomslag skedde dock 2016, efter att han publicerat tre videos på sin Youtube-kanal där han kritiserade ett lagförslag om transpersoners rättigheter, Bill C-16. Vad jag förstår har Peterson inget emot att juridiskt förbjuda vissa förödmjukande ord och uttryck, men ansåg att denna lag var annorlunda genom att tvinga folk att använda en mängd nya pronomen och att inte göra detta skulle klassas som hatbrott. Detta tycks han visserligen ha missförstått och överdrivit, men hans kritik blev ändå uppmärksammad och tycks peka mot vad många uppenbarligen uppfattar som ett stort problem: identitetspolitik, politisk korrekthet och hot mot den akademiska friheten och yttrandefriheten.

Peterson är noga med att påpeka att han inte har något emot transpersoner, utan att det han kritiserar är den politiska korrektheten och så kallade ”social justice warriors”. En av mina främsta invändningar mot Peterson är just hans fiendebild. Postmodernism, (neo-)marxism, identitetspolitik och feminism klumpas utan åtskillnad ihop till ett stort diffust hot. Peterson menar att samhällsvetenskap och humaniora förvandlats till korrupt vänsterideologi och anser att detta är ett utslag av samma sorts totalitära tänkande som ledde till Nazismen och Sovjetkommunismen. Enligt Petersons historieskrivning gav marxismen under 60-talet upp kampen om ekonomisk omfördelning och förvandlade sig istället till postmodernism med identitetspolitik som främsta politiska projekt.

Här är Peterson är onyanserad, förenklar och överdriver. Att han väljer ”kulturmarxism” som samlingsbegrepp för ovannämnda strömningar är inte oviktigt i sammanhanget. Detta är samma begrepp som högerextremister ofta slänger sig med och det ger därför bränsle till deras konspirationsteorier om att universiteten och media styrs av en vänsteragenda. För detta har Peterson kritiserats av Slavoj Žižek. Žižek är även ett exempel på en vänsterteoretiker som kritiserat politisk korrekthet. Man kan också framhålla att det finns gott om vänstersympatisörer som inte har mycket till övers för postmodernt tänkande. Petersons förståelse av postmodernismen är även den onyanserad och har kritiserats. Det bör också framhållas att kritik mot identitetspolitik även förekommer inom vänstern och feminismen. Jag har tidigare visat på detta i bloggposter om Nancy Fraser och Wendy Brown. Beskrivningen av politiskt korrekt identitetspolitik som vänsterns övergripande projekt är helt enkelt felaktig.

Efter att ha lyssnar på Petersons två långa samtal med Sam Harris i dennes podcast har jag insett att jag och Peterson mer eller mindre delar kunskapsteoretiskt uppfattning. Medan Harris företräder en kompromisslöst realistisk syn på kunskap, lutar jag och Peterson oss mot pragmatismen. Eftersom pragmatismens sanningsbegrepp är förenligt med postmodernismen förvånades jag något över att Peterson ansluter sig till detta. Att han dessutom hämtar inspiration från Nietzsche är ytterligare en sak han har gemensamt med många postmoderna tänkare.

Peterson menar att vetenskaplig sanning är underordnad etisk sanning. Dock har han inga problem att tala om världens naturliga ordning eller eviga värden, vilket borde vara oförenligt med pragmatismen, som betraktar moral och kunskap som situerade i sociala och historiska kontexter. Däremot uppfattar jag det som att Peterson, liksom jag själv, har uppfattningen att naturvetenskapen inte kan ge oss vägledning i fråga mening och värderingar och att detta är den viktigaste kunskapen vi kan tillägna oss. Det är ju därför vi har humaniora!

Inom området politisk korrekthet, yttrandefrihet och akademisk frihet tror jag att Peterson, trots att han överdriver hotbilden, adresserar viktiga frågor. Däremot tycker jag att hotet artikulerats mycket mer nyanserat av exempelvis Academic Rights Watch och Jonathan Haidt. Därmed inte sagt att dessa på något sätt är ”objektiva”. Den bild Haidt målar upp har med rätta kritiserats för att vara såväl ohistorisk som överdriven.

Jag har tidigare berört teman liknande dessa i ett inlägg om Lars Vilks och är emot tendensen att tysta ner och stänga ute personer med ”inkorrekta åsikter”, varför jag också ägnat alldeles för många timmar åt att försöka begripa Peterson trots att jag egentligen inte är särskilt intresserad. En poäng med att studera hans tänkande är att Peterson tycks sätta ord på sådant företrädelsevid många unga män känner. Att inte ta Petersons och liknande debattörers argument på allvar och sakligt bemöta dem i dialog tror jag riskerar att ge dem martyrstatus hos extremhögern och ytterligare spä på polariseringen.

Den ”kulturmarxistiska” hotbild Peterson målar upp är sammankopplad med föreställningen om ”maskulinitetens kris”. Han förnekar patriarkatets existens och menar att män har feminiserats och att alternativhögerns tillväxt och Trumps framgångar är att betrakta som en reaktion på detta (med det inte sagt att Peterson ger Trump eller alt-right rörelsen sitt stöd). Män måste enligt Peterson vara starka, lära sig ta ansvar, räta på ryggen och våga möta svårigheter. Han framhåller gärna studier som visar på att skillnaden i yrkesval mellan män och kvinnor är större i mer jämlika länder. Fler män tenderar att välja ingenjörsyrken och fler kvinnor vårdyrken. Detta, menar Peterson, är bevis för biologiska skillnader och att män generellt är mer intresserade av ting och kvinnor generellt mer intresserade av folk. Som Peterson själv framhåller i en intervju med Kvartal är dock skillnaderna större mellan individerna inom grupperna än vad de är grupperna emellan.

Jag misstror inte denna forskning och finner den inte heller särskilt provocerande, men blir nyfiken på hur man kan veta att det är just intressen som styr människors yrkesval. Skulle det inte kunna vara så att män exempelvis anser att status eller högre lön är viktigare för deras yrkesval än vad kvinnor generellt anser? Och skulle inte det faktum att just ingenjörsyrket traditionellt betraktas som manligt och vårdyrket som kvinnligt kunna påverka, alltså att yrkesvalet åtminstone delvis styrs av kulturella normer? Att dra entydiga gränser mellan kultur och biologi eller arv och miljö är svårt och Peterson har även i detta avseende kritiserats.

Peterson tenderar också att försvara föreställningen om grundläggande skillnader mellan män och kvinnor och traditionella könsroller, konkurrens och hierarkier utifrån paralleller till andra arter. Ofta till humrar, som blivit en symbol för hans anhängare. I tidskriften Respons recenserades Petersons 12 livsregler av både Håkan Lindgren och Hanna Bornäs. De framhåller blandningen av självklarheter, motsägelser och faktafel i boken och är båda kritiska mot Petersons biologism. Som Lindgren påpekar går diskussionen bland många biologer idag i motsatt riktigt mot den Peterson pekar på. Exempelvis framhåller Frans de Waal att det bland människans närmaste artsläktingar finns gott om tecken på altruism och samarbete.

En osympatisk del av Petersons tankevärld är hans bruk av Jungianska arketyper för att förklara ett universum strukturerat av manlig ordning och kvinnligt kaos. Det senare är av ondo och kräver, som det heter i undertiteln till hans senare bok, ett ”motgift”. Trots att femininitet tydligen är dåligt är det ändå viktigt för Peterson att alla killar skaffar en tjej, som de helst ska gifta sig och leva tillsammans med livet ut. Fenomenet med ”incels” (involuntary celibats) pekar mot att det finns en reell problematik här. Jag tror också att detta delvis är förklaringen till Petersons popularitet. Det verkar onekligen finnas en stor grupp män idag som inte känner sig hemma i samhället, som har svårt att skaffa sig en partner eller ett arbete och upplever att ingen tar deras problematik på allvar. Vi behöver måste presentera bättre lösningar på deras problem och bättre framtidsvisioner än den nostalgiska dröm om ett återvändande till 1950-talets välfärdsår och dess traditionella könsroller, som Peterson och många på högerkanten gärna anspelar på.

Mitt motvilliga engagemang med Petersons idéer över de senaste dagarna har väckt en del frågor och idéer. Det finns behov fördjupad förståelse för hur fenomen och begrepp som ”politisk korrekthet” och ”kulturmarxism” faktiskt vuxit fram. Studier av postmodernismens intåg och spridning i Sverige och genusvetenskapens etablering (samt av den framväxande anti-genusrörelsen) skulle också vara välbehövligt för att bättre kunna bemöta den föreställda hotbild som Peterson och hans fans ansluter sig till.

Tillbaka till melankolin

Idéhistoriker skriver bättre. Denna insikt var det viktigaste skälet till att jag valde att byta ämnesinriktning efter att ha skrivit kandidatuppsatser i filosofi och litteraturvetenskap. Idéhistoriker tycktes inte bara ha en fascinerande förmåga att skriva stilfulla synteser, deras studier hade ofta existentiell relevans och en terapeutisk verkan jag sällan fann bland andra humanistiska ämnen. Sven-Eric Liedmans I skuggan av framtiden: Modernitetens idéhistoria (1997) och Karin Johannissons Melankoliska rum: Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid (2009) var de böcker som framförallt låg till grund för den uppfattningen. Den förra hjälpte mig att balansera en alltför entydigt negativ syn på det moderna samhället och den senare hade en upplyftande och perspektivvidgande verkan på mig under en särskilt mörk period.

Jag läste nyligen om Johannissons bok, vars tema är melankolins uttrycksformer och känslohistoria sedan 1600-talet till millenieskiftet, med tyngdpunkt på sekelskiftet 1900. Det är inte melankoli som sjukdomstillstånd eller allmänt stämningsläge Johannisson är ute efter, utan melankoliska känslor, vilka ofta befinner sig i gränslandet mellan friskt och sjukt.

Melankolin har i vissa tider förknippats med en känsla av förtvivlan, i andra med leda och i ytterligare med trötthet. Genomgående är att den förknippas med förlust eller brist, som i Freuds fina beskrivning av melankoli som känslan av att förlora något man inte vet vad det är. Traditionellt har melankolin förknippats med manlighet och hög status. I och med att den ”demokratiserats” och alltmer ersatts av den medicinska diagnosen depression har melankolin förlorat sin höga status. Johannissons historiska framställning lyfter fram ett urval av idealtypiska melankolitillstånd som öppnar upp för andra sätt att betrakta lidande än som sjukdom och samtidigt kastar ljus över vår egen tids känslorepertoar.

Den förmoderna melankolin, under 1600- och 1700-talet, var självmordssvart (melankoli betyder svart galla). Under denna period var melankolin teatralt utlevande och präglades av känslor som förtvivlan och skräck. De förmoderna melankolikerna kunde exempelvis beskrivas som gjorda av glas eller som vargar (misantropa enstöringar med hålig blick, drivna av en egendomlig hunger). Denna melankoli förknippades med såväl genialitet som galenskap och den förmoderna melankolikern är därför en slags bipolär dubbelnatur.

Förmodernitetens vida känslosvängningar försvinner ur melankolibegreppet med 1800-talets depressionsgrå melankoli. Denna präglas av inåtvändhet, sårbarhet och självransakan. En av de mer fascinerande avsnitten i boken berör den moderna melankolikerns relation till mat. Detta avsnitt inkluderar allt ifrån Tegnérs omättliga frossa, som exempel på hur förlustkänslor ersätts av hetsätande, till svälten och den mer klassiska bilden av en melankolikern som en tunn och bräcklig figur. Man kan tänka sig den ständigt laxerande Lord Byron, som menade att skapande och ätande inte gick att kombinera och ansåg att kex, vatten och ättika var en fullgod konstnärsdiet. Kafka, Wittgenstein och Virginia Woolf var personer med liknande komplex. ”Inget är mer närande än en skiva citron”, menade Kafka, och skrev stolt i ett brev till fästmön att han var ”tunnast av alla människor”.

Ett annat exempel är Nietzsche, som 1879 upprättade denna lista över de kommande 200 veckornas planerade kosthållning: ”Till middag: Liebigs köttbuljong 1/4 tesked före måltiden; två smörgåsar med skinka och ett ägg; sex-åtta nötter; två äpplen, två bitar ingefära; två kex. Till kvällsmat: ett ägg med bröd; fem nötter; söt mjölk med en skorpa eller tre kex.” Det var uppenbarligen inte tillräckligt att äta lite, utan det gällde även att äta samma sak.

Den moderna melankolikern är en kulturkritisk alienerad pessimist, som menar att människan avskärmats från sitt autentiska jag. I kontrast anser den senmoderna och tomhetsvita melankolikern att något autentiskt jag aldrig existerat. På denna illusionslöshet följer en tomhet, som tillsammans med tröttheten är den senmoderna melankolins viktigaste känslor. Den senmoderna melankolikern är fullt medveten om att substitutstillfredsställelse genom konsumtion, heminredningsprojekt, träning, sex, eller karriär inte kan fylla den inre tomheten, men kan ändå inte låta bli att hänge sig åt dessa projekt i en fåfäng längtan efter erkännande och status. Att den senmoderna melankolin – som anses vara ett sjukdomstillstånd – förknippas med stress och utbrändhet är knappast förvånande. Lösningen är diagnos och anpassning av individen. Psykiatrin kompletteras av självhjälpsindustrin och diverse ”coacher”, medan samhälls- och kulturkritiken allt som oftast uteblir.

Även om melankoli idag reducerats till depression är det viktigt att inte göra samma misstag när vi studerar den historiskt. Om depression står för hämning av känslor (”de-press”: tycka ner, tränga undan), står melankoli snarare för känsloutlevelse. Depression har dessutom kommit att allt mer betecknas som beteenden (ätstörningar, sömn- och koncentrationssvårigheter, med mera) snarare än känslor. Melankolin är rikare och tillåter större variationer både i känsla och utlevelse. Den är ofta bipolär och tillåter en kombination av klarsyn, lidande och mörker, vilket är anledningen till att Nietzsche betraktade melankolin som en förutsättning för skapande.

Johannisson beskriver ett urval av idealtypiska känslotillstånd förknippade med melankoli. Likgiltigheten (acedia) är en av de kristna dödssynderna och sägs ofta uppstå på grund av överdriven hjärnaktivitet i sträng avskildhet. Den kan leda till såväl arbetsnarkomani som apati och är särskilt förekommande i den miljö jag själv arbetar i: den akademiska. Därför tar jag särskilt till mig av Johannissons uppdelning av den akademiska likgiltighetens fyra variationer: misslyckandets acedia, som beror på insikter om att inte kunna leva upp till egna eller andras förväntningar; framgångens acedia, som beror på att ett plötsligt genombrott eller erkännande genererar förlamning genom en drastiskt förändrad förväntningshorisont; specialiserings acedia, som kännetecknas av att ett område – karriären – ges företräde framför det sociala och privatlivet; splittringens acedia, som infinner sig när framgången uteblivit och det arbete man egentligen bryr sig om åsidosatts för annan slags arbete, t.ex. administration.

Sensibilitet eller sårbarhet är ytterligare exempel på ett melankoliskt känslotillstånd. Under 1700-talet är sensibiliteten manligt könad, men när den feminiseras under 1800-talet kan sensibilitet bara accepteras inom vissa manliga sfärer, som den konstnärliga och intellektuella. Den hypokondriskt sensible Alfred Nobel är ett exempel, men ingen är mer hypersensibel än Marcel Proust. Konstant sängliggande, vaken om nätterna, då han arbetar, och om dagarna nedsövd med hjälp av opium. Proust undviker ljud, naturligt ljus och tål absolut inte lukten av mat. För de hypersensibla är världen näst intill outhärdlig och bara skapandet tycks bringa frid.

Leda (spleen) är ett känslotillstånd vi associerar med den unge Werther, Kurt Cobain, Ian Curtis, och i fiktionen med Emma Bovary, eller den moderne manliga flanören som driver genom sekelskiftets urbana gator, fylld av tristess och på flykt från det föraktade hemmet, men utan mål i sikte. Närbesläktad med flanören är dandyn, som vi kan låta exemplifieras av Sebastian Flyte i Brideshead Revisited.

Spleen är ”en av modernitetens helt centrala melankoliformer därför att den utgår från idén om självförverkligande och vägran att klibba fast vid konventionella livsstilar.” Det hänger ihop med utanförskap, existentiell otillfredsställelse och självförbränning. Att de drabbades materiella behov är uppfyllda hjälper inte mot tillvarons överväldigande meningslöshet. Bara vetskapen om att självmordet kan befria honom från världen ger Werther tröst.

Spleen förknippas med leda och äckel. Men äckelkänslan leder inte till flykt, utan ambivalens. Det motbjudande attraherar, som i Sartres dödstråkiga roman Äcklet. Det kan röra sig om en avsky av det egna jaget bestående av äckel över den egna latheten, aptiten, dumheten, förljugenheten, konsumtionen, eller karaktärslösheten. Spleen ska dock inte förväxlas med långtråkighet. Den drabbade – som ofta tillhör högre samhällsskikt – tillåter sig gärna excentriska utsvävningar, men aldrig utan att kunna skaka av sig känslan av meningslöshet. Det fåfänga hoppet är satt till försök att undkomma masskulturens, konsumismens och välfärdssamhället föreskrivna ramar och ideal.

Sömnlöshet (insomnia) är typisk som melankoliskt känslotillstånd och slår ofta följe med leda och likgiltighet. I äldre konst och litteratur är den ofta förknippad med skräck. Sömnlösheten leder till mörka fantasier, oro och tandgnissel. I dess samtida variant är det oftare känslor av otillräcklighet och ältande som aktualiseras. En av de mest fascinerande och utförligt behandlade personerna i Johannissons bok är sociologen Max Weber, vars framgångsrika karriär leder till kollaps strax innan sekelskiftet. Sömnlösheten plågar Weber år efter år, ofta kombinerad av nattliga utlösningar som leder till depressiva tillstånd och som utförligt diskuteras i brevväxlingen mellan hans mor och hans fru.

Ångest och nervositet torde tillhöra de mer välkända melankoliska känslotillstånden. De uppträder vanligen i en urban miljö märkt av trängsel, buller och hög levnadsrytm. Runt sekelskiftet 1900 präglas samhällen av snabba förändringar samt nya transport- och kommunikationsmedel. Detta ger upphov till osäkerhet och anpassningssvårigheter, vilket framkallar den nervösa ångesten, som också kan rymma viss eufori. Men är det individen som är för svag eller samhället som är för krävande? Sekelskiftesångesten leder även till att en rad nya fobier växer fram, varav torgskräck och social fobi är de mest vanligt förekommande, men man finner även mysofobi (rädsla för orenlighet), monofobi (rädsla för ensamhet), pantofobi (rädsla för allting) och fobofobi (rädsla för fobier). Gunnar Myrdal hade fobi för telefoner.

Den samtida stresskultur vi känner sedan millenieskiftet upprepar detta mönster: samhället förändras snabbt, informationen flödar och kraven på individuell perfektion är närmast omänskliga. Följden är utbrändhet med minnes- koncentrations- och sömnsvårigheter samt diffusa smärtor. Gemensamt med sekelskiftesångesten är att båda innehåller inslag av trötthet (fatigue), alltså en oförmåga att prestera eller brist på engagemang. Idag föreskrivs oftast vila och återhämtning (med målet att snart kunna återinträda i arbetssamhället), men runt sekelskiftet kunde även arbete anses vara en lösning. En hop svenska patienter skickades exempelvis till Norrland för skogsarbete, men huruvida det ledde till bot får vi inte veta.

Johannisson avslutar med att diskutera känslotillståndet anomi (bokstavligen: ”utan regler”, men snarare med betydelsen ”vilsenhet”), som Émile Durkheim myntade. ”Social melankoli”, beskriver Johanisson det som vid ett tillfälle och förknippar tillståndet med alienation och rastlöshet: ”I det anomiska samhället föds inte splittring, ångest och depression ur individen, utan ur samhället.”

Är detta en diagnos som speglar vår samtid? frågar sig Johannisson och tycks mena att vi lever i ett anomiproducerande samhälle. Anomin infinner sig i moderna storstäder präglade av skenande marknadsekonomi och återkommande kriser. Det anomiska tillståndet präglas av isolering, besvikelse, maktlöshet, utanförskap och avsaknad av gemensam värdegrund. Inget tycks kunna hålla samman tillvaron. Detta är knappast ett problem som kan lösas genom medicinering. Anomin är strukturell och låter sig inte reduceras till individuell depression.

Är det möjligt att vara melankolisk idag, eller kan vi bara vara deprimerade? Utan att förminska det psykiska sjukdomstillståndet depression tror jag det är viktigt att inte reducera allt lidande till psykisk sjukdom, och att inte enbart betrakta det som ett individuellt problem. Det fina med Johannissons bok är att den kastar ljus över de melankoliska känslornas historia och därmed öppnar upp en bortglömd känslovokabulär. Att förstå att lidande och känslor förändras historiskt ger perspektiv på hur vi talar om detta i vår samtid och insikter om att det kommer att fortsätta förändras. I historien kan vi finna inspiration för sätt att beskriva våra inre liv som undviker patologisering. Att få en sjukdomsdiagnos kan vara en lättnad och underlätta för bot, men det kan också vara fängslande (Max Weber vägrade kännas vid någon diagnos). Det breda känsloregister som lyfts fram av Johannisson är frigörande. Denna hjälper oss att betrakta våra mörkare sidor och perioder i livet med hjälp av en bredare vokabulär och i gränslandet mellan det friska och det sjuka (snarare än med viljan att tvångsmässigt placera in oss i endera facket). Melankolin är mer än depressionen. Det senare är ett sjukdomstillstånd, det förra en kulturell kategori. ”Melankolin är talande, depressionen är tyst.”

Arkivmartyr på äventyr

Tidigare i år tilldelades jag rese- och forskningsmedel för att åka till England och studera brev och opublicerade manuskript av Robin George Collingwood. Jag har fram tills nu varit bortskämd med att texter som intresserar mig funnits tryckta eller digitaliserade och var därför aningen orolig över att behöva befatta mig med mikrofilm och handskrift. Nyligen hemkommen efter tio dagar på the Bodleian Library i Oxford måste jag säga att min oro var obefogad. Collingwoods handstil var begriplig och majoriteten av manuskripten i läsbart skick. Jag behövde heller inte tampas med någon mikrofilmsmaskin av det äldre slaget, vilket jag sett framför mig, utan använde en modern variant koppad till en vanlig PC.

Radcliffe camera, den vackraste delen av Bodleian.
Radcliffe Camera, den vackraste delen av Bodleian.

Lite besviken blev jag ändå över att inte få sitta i den gamla delen av biblioteket – som jag fick nöja mig med att gå en guidad rundvandring i – utan i Weston library, som byggdes på 1930-talet, då under namnet New Bodleian. Arkitekten bakom detta är för övrigt Giles Gilbert Scott, mest känd för att ha designat de karakteristiskt röda telefonkioskerna. Inte för att det var något fel på Weston library. Liksom det äldre biblioteket är det extremt välskött och omgivet av en redig säkerhetsapparat. Kanske är säkerheten också skälet till att det var väldigt få besökare i den läsesal jag satt i, vilket innebar att det gick att få bra assistans i arkivarbetet.

Weston librarty, den nya delen av Bodleian
Weston Library.

Jag hann arbeta mig igenom stora delar av Collingwoods manuskript och de av hans brev som fanns att tillgå, framför allt brevväxlingen med filosoferna Samuel Alexander och Guido de Ruggiero. Båda brevväxlingarna och överraskande många manuskript handlar om nyrealism och idealism. Även om Collingwood gillar realisten Alexander är det not (ny)realismen han riktar sin främsta kritik. Men han är också kritisk mot den subjektiva idealismen, som han menar är en form av realism (eftersom den erkänner samma dualism mellan värld och medvetande). I det han kritiserar Benedetto Croce och Hegel är det ofta för att Collingwood menar att de faller tillbaka i realistiskt tänkande. Samtidigt verkar han vilja säga att det egentligen inte existerar någon motsättning mellan idealism och realism, och här kan jag inte låta bli att dra en parallell till Richard Rortys resonemang om att inte vilja ta ställning mellan realism och anti-realism, trots att han ständigt anses ta parti för det senare, på samma sätt som Collingwood anses ta parti för idealismen. Det hela kokar ner till att Collingwood menar att realismens ontologi, som många idealister enligt honom (omedvetet) delar, är en föreställning om världen som Vara. Själv menar han att denna filosofi kommit till vägs ände och att vi nu befinner oss i en värld av tillblivande (processer), där identitet och skillnad befinner sig i en syntetisk relation.

I de tidiga politiska texterna just efter första världskriget är Collingwood mer kritisk mot socialismen än han är i sina senare texter. Han framstår som en liberal imperialist och menar att det är det civiliserade Europas plikt att upplysa resten av världen. En fascinerande text heter ”Science, Religion and Civilisation” (1930) och påminner om Freuds Vi vantrivs i kulturen, som skrevs samma år. Collingwood beskriver i texten vikten och värdet av naturvetenskap, men också dess begränsning vad gäller att ge människan en meningsfull tillvaro. Han gör en åtskillnad mellan civilisationens inre och yttre sida som tycks mig direkt parallell med Sven-Eric Liedmans uppdelning av modernitetens mjuka och hårda sida i I skuggan av framtiden. Över huvud återkommer Collingwood ett par gånger till vikten av att överbrygga klyftan mellan vetenskap och filosofi, som han menar att exempelvis Hegel gör sig skyldig till. Han säger att båda bör betraktas som dialektiska. Implikationerna av detta blir inte riktigt utarbetade, men jag tycker det är intressant att han aldrig klankar ner på naturvetenskapen, även om han är väldigt kritisk mot att den blivit det dominerande tankesättet samt kritisk till att vetenskapen frikopplats från etiken.

Jag kan inte säga att jag gjort några banbrytande upptäckter i arkivet, men det har hjälpt mig att förstå kronologin i Collingwoods tänkande bättre och har klargjort det på ett par punkter. Jag känner att jag har en bättre översikt av Collingwoods författarskap och bra koll på arkivmaterialet, som jag eventuellt behöver återvända till mot slutet av avhandlingsskrivandet.

Här bodde Collingwood med familj!
Här bodde familjen Collingwood!

Jag gillade Oxford! Bokhandlarna imponerade och The Covered Market var mysig. Det vackra och något galna Pitt Rivers museum blev en favorit, men jag gillade också det lilla vetenskapshistoriska museet som stoltserade med den enda kvarvarande delen av Robert Boyles luftpump. Självklart passade jag även på att titta förbi familjen Collingwoods hem.

Boyles luftpump
Robert Boyles luftpump.

Erfarenheter av självutplåning & transcendens

En av mina favoritjournalister är Eric Schüldt. Han har programmet Text och musik i P2, har gjort Människan och maskinen för P1 och har synts i SVT som programledare för första säsongen av Idévärlden. Schüldt har också gjort podcasten 60 minuter för Expressen kultur, där han under timme samtalar med diverse kulturpersoner och intellektuella. Schüldt är en god lyssnare; han reflekterar, är ofta personlig och för in exempel från sitt eget liv i samtalen, vilket gör hans gäster trygga och får dem att öppna sig. Samtalen är intima och eftertänksamma och det tillåts att det emellanåt uppstår ett par sekunders tystnad, vilket jag upplever som ovanligt i radio- och podsammanhang. Schüldt har också förmågan att kunna prata om mystik, andlighet och existentiella frågor på fullt allvar, utan att nödvändigtvis koppla det till religiositet, utan att ta till ironi och utan att det blir fånigt.

Nyligen sändes det femtionde och sista avsnittet av 60 minuter, där Schüldt samtalar med Helena Granström, vars bok Det som en gång var (2016) tidigare nämnts här på bloggen. Att just Granström gästar sista avsnittet beror på att det var en intervju Schüldt gjorde med henne i ett annat sammanhang som gav honom idén till podden. I detta samtal, för många år sedan, uppstod en mystisk närhet som påverkade dem båda och som Schüldt har velat utforska vidare. Ett tema för Granströms och Schüldts samtal är därför just samtalet. Vad är det som händer i ett riktigt bra samtal? Vad är det som krävs för att uppnå detta? Varför sker det så sällan? Alla samtal behöver givetvis inte ha den mystiska eller katarsiska karaktären, de kan vara intressanta eller underhållande ändå. Men ibland vill man tränga in på djupet och försöka vidga gränserna för vad man kan sätta ord på. Ibland vill man nå nya insikter eller bättre självförståelse och uppleva den där svårbegripligt magiska känslan av att något viktigt har skett, utan att man riktigt förstår vad eller varför.

Själv vet jag inte när jag hade ett samtal av den karaktären senast. Kanske beror det på att majoriteten av mitt sällskapsliv sker på jobbet eller på helgkvällar på krogen. Inte direkt de optimala formerna för mer intima samtal. Och samtalets form är naturligtvis av vikt. Schüldt menar att han i sitt vardagsliv nästan aldrig har modet att ta samtalen till samma djup som i 60 minuter. Kanske, resonerar han, för att det i podden ändå finns vissa ramar som inte gör situationen helt okontrollerbar. Granström liknar det som sker i 60 minuter med psykoanalys, även där finns ju tydliga ramar och roller, ett ostört rum och en avgränsad tid.

Schüldts och Granströms samtal rör sig i en cirkel. Det börjar och slutar i Granströms erfarenheter av fjällvandring, vilket är ett skäl till att jag berörs. Jag har själv vandrat vid flera tillfällen, senast i sommar mellan Kvikkjokk och Saltoluokta, vilket var min tredje tur på Kungsleden. Granströms erfarenheter visar sig ligga mycket nära mina egna. Precis som hon lockades jag av fjällvärldens magi i tjugoårsåldern och av liknande skäl. Granström beskriver att hon drevs ut på ensamvandringar av en känsla av sorg och för att komma ifrån en ”yttre blick”. Hon beskriver att fjällen gav henne en känsla av att höra hemma, att hon fann att den yttre blicken snarast kom inifrån, vilket hjälpte henne att frigöra sig från den. Att hon i fjällen vågade släppa kontrollen, började lita på sig själv och fann vila, frihet och självinsikt.

Även jag började vandra ensam, först ett par kortare turer på låglandsleder längre ned i landet, sedan Höga kustenleden. Då var jag en otränad och oerfaren vandrare. Min utrustning var tung och dålig och jag hade inte ens en ordentlig karta. Dessutom var det närmare 30 grader om dagarna den veckan i juni jag kämpade mig igenom leden utan att ha gått in mina kängor ordentligt. Min mamma tar fortfarande upp hur hemska mina fötter såg ut efteråt. Sista dagen släpade jag mig fram med enorma skavsår och utan hud på vissa tår. Det var det värt. Liksom Granström fann jag erfarenheten läkande. Att klara utmaningen stärkte mig och jag upplevde att jag både blev bättre på att vara i min ensamhet, men också mer öppen mot främlingar. För liksom Granström mötte även jag vänliga och hjälpsamma personer under vandringen som jag fortfarande minns många år senare, trots att en del möten bara varade ett par minuter.

Erfarenheter liknande dessa vandringar, av samtal likt det mellan Schüldt och Granström, eller för den delen av andra aktiviteter, som exempelvis meditation, vissa läsupplevelser eller konsertbesök, som också i sina bästa stunder kan framkalla den där mystiska kvaliteten – vad är det egentligen för erfarenheter? Själva begreppet ”erfarenhet” har positiva konnotationer och rymmer ordet ”fara” i dess dubbla bemärkelse. En erfarenhet sätter något på spel och förändrar oss till det bättre. Den mystiska kvaliteten i de ovan nämnda exemplen tycks också rymma ett element av självtranscendens, de gör att vi upplever oss som del av något större, eller glömmer bort oss själva för en stund. I vissa aktiviteter där jag glömmer mig själv är det dock inte så mycket självtranscendens som flow jag uppnår. Detta gäller inte minst i skrivandet, som när det är som bäst får mig att glömma mig själv och upphäver min uppfattning av tid och rum.

Som en liten utvikning kan sägas att man inom vissa delar av vänstern på senare år har börjat uppvärdera självtransformerande praktiker som exempelvis yoga, meditation, droger och vissa typer av konstupplevelser. Dessa betraktas inom ”acid communism” – eller i England ”acid corbynism” – som försök att förbli mänsklig i ett djupt omänskligt politiskt system (det nyliberala och kapitalistiska) genom att göra saker man uppskattar och finner meningsfulla för deras egen skull, snarare än för ekonomisk vinst eller av annat instrumentellt syfte. Främst handlar det dock om kollektiv glädje och frigörelse, samt att experimentera fram nya sätt att erfara och existera på. Självtranscendensen är tänkt som ett sätt för oss att bryta ur våra individualistiska bubblor och ansluta till en mer holistisk livs- och världssyn där vi kan gå samman och skapa visioner om framtider värda att kämpa för.

Acid communism är drömmen om en ny motkultur, liknande hippierörelsen eller punken, som kan understödja en radikal vänsterpolitik. Nog för att det kan behövas, men oavsett om man vill göra politik av detta eller inte tycker jag att friheten, stillheten, det fokus och den närvaro jag upplever i fjällen och som jag ibland kan nå genom skrivande, fridykning, snowboardåkning eller meditation är värd att ta vara på och att försöka förstå. När hjärnan går på högvarv och det tycks omöjligt att hitta fokus och bringa reda i alla tankar och känslor är det sådana aktiviteter som tar ner mig på jorden och förankrar mig i mig själv igen, samtidigt som de tycks upplösa mig. I dessa erfarenheter finns en svårartikulerad meningsfullhet och en djupare känsla av tillfredsställelse och sammanhang. Är det detta som är andlighet?

Skierfe 2018. Utsikt över Rapadalen.
Skierfe 2018. Utsikt över Rapadalen.