AI som forskningsassistent

Att förhålla sig till, bygga vidare på, eller utmana det rådande forskningsläget är grundläggande inom vetenskapen. Givet att den forskning man potentiellt kan ta del av och förhålla sig till ständigt ökar är detta en utmaning. Digitaliseringen har förvisso medfört att vi i princip slipper söka efter tidigare forskning i papperstidskrifter och böcker, men har också gjort att vi fått upp ögonen för hur otroligt mycket forskning det finns att förhålla sig. Den insikten tycks ha lett till att det blivit allt viktigare att skriva forskningsöversikter inom området man studerar. Metastudier och ”systematic literature reviews” är vanliga inom STEM-vetenskaperna (science, technology, engineering and mathematics), medan man inom humaniora vanligtvis nöjer sig med att baka in ett avsnitt om forskningsläget i artikelns inledning.

Att identifiera de mest relevanta akademiska databaserna för utsökningen av litteratur och formulera de mest träffsäkra söksträngarna med hjälp av booleska operatorer kan vara tidskrävande, särskilt om man inte riktigt hittat fokus för sin undersökning ännu; då är risken stor att överväldigas av mängden träffar. Nyligen har dock en uppsättning nya forskningsassistenter som bygger på Artificiell intelligens gjort entré.

Mängder av AI-verktyg som lovar forskare hjälp att identifiera och sammanställa den mest relevanta och bästa tidigare forskningen inom deras aktuella område har på kort tid uppkommit. Som väntat är dessa ofta inriktade mot de vetenskapsområden med mest pengar: STEM-vetenskaperna. En viktigt skillnad att ha i åtanke när man använder dem som humanist är att exempelvis en medicinare som skriver en forskningsöversikt enbart kommer att använda sig av artiklar från vetenskapliga tidskrifter som är författade de senaste åren; i princip ingen bryr sig om vad demensforskningen på 1990-talet hade att komma med. För en humanist är det annorlunda. Vi kommer att ta böcker och äldre forskning i beaktande, och AI-verktygen indexerar inte alltid böcker och äldre tidskriftsartiklar. Att helt ersätta traditionell digital utsökning av forskningslitteratur med AI är det alltså inte tal om. Frågan är: Kan AI-verktygen effektivisera processen och komplettera den traditionella litteratursökningen?

Semantic scholar påminner en del om en kombination av Spotify och traditionella forskningsdatabaser som Google scholar, Web of Science och Scopus. Likt de senare har Semantic scholar en mycket välfylld databas: över 200 miljoner artiklar. Alla verktyg nedan (utom ChatPDF) hämtar sin data från Semantic scholar, som också är bland de största, äldsta och populäraste verktygen. En icke-vinstdrivande organisation står bakom verktyget som också samarbetar med många universitet, vilket lovar gott. Jag loggar in på det genom mitt konto på Lunds universitet. Genom att spara artiklarna man söker fram i olika ”spellistor” (för att odla liknelsen med Spotify) ges rekommendationer om potentiellt relevant forskning. Detta är såklart smidigt och gör att man lätt kan hålla sig ajour med den senaste forskningen inom relevanta områden. Mitt intryck är att Semantic scholar potentiellt kan vara bland de bästa AI-verktygen, även om nyhetsvärdet inte är lika slående som i verktygen jag diskuterar nedan. Det framstår som en upphottad version av traditionell digital litteratursökning.

Ett smidigt verktyg är Chat PDF som låter en ladda upp en pdf och då får en kort sammanfattning av innehållet och förslag på följdfrågor. Man kan själv välja att formulera frågor i naturligt språk på så sätt chatta med pdf:en. Det gör att man kan bedöma relevansen i artikeln och hitta det som är mest intressant för en själv – exempelvis hur författaren definierar vissa begrepp eller förhåller sig till tidigare forskning – väldigt snabbt. Givetvis går det även att använda inte bara för forskningsartiklar, utan också för ens källmaterial (men i den inloggningsfria gratisversionen kan man inte ladda upp för stora pdf:er). Samma funktion finns i ett par av de andra AI-verktygen, men om detta är den enda funktion man är ute efter så är Chat PDF ett bra alternativ. Verktyget hjälper en att snabbt bedöma om en viss text är relevant för ens forskning eller inte.

Consensus ger, som namnet antyder, en bild av vad som är konsensus i en viss forskningsfråga. Man formulerar sin fråga i naturligt språk och får en välstrukturerad sammanfattning med referenser som svar. Därtill förslag på följdfrågor, som man också kan välja att få besvarade. Eftersom inte böcker tas i beaktande blir sammanställningen inte alltid helt rättvisande, men det ger ändå en snabb överblick, tips om forskningsartiklar och ingångar att bygga vidare på.

Inciteful syftar till att snabba upp sökning av forskningslitteratur. Utgångspunkten är att man redan har identifierat en eller två artiklar som behandlar ens forskningsämne, exempelvis genom att använda Consensus. När man matar in titel eller doi i Inciteful ges en mängd förslag på liknande artiklar, baserat på abstracts från artiklar i Semantic scholar. Man lägger lätt till de som verkar intressanta – de flesta är oftast inte det – och gör om sökningen. När man upprepat processen ett par gånger, vilket går väldigt snabbt, har man inte bara identifierat ett gäng potentiellt intressanta artiklar, utan dessa rankas även utifrån relevans (baserat på det trubbiga måttet ”antal citeringar”). Därtill får man också listor med exempelvis ”top authors” och ”top journals”, som inte alltid är helt representativa, men ändå kan hjälpa en att få visst grepp om fältet. Litteratursökningen blir inte lika uttömmande som om man gör den på traditionell väg och behöver därför kompletteras för en fullständig överblick av forskningsfältet. Snabbheten och smidigheten gör ändå att Inciteful är väldigt hjälpsam.

Man kommer rätt långt med en kombination av Consensus, Inciteful och ChatPDF (förslagsvis använda i den ordningen). Semantic Scholar är som sagt mer komplicerad. Det är även Elicit och Undermind, som också är två bra alternativ. De är båda mer nyskapande och lättanvända än Semantic Scholar.

Liksom Consensus använder Elicit inte söksträngar, utan man formulerar en fråga i naturligt språk. Oavsett vad man skriver erbjuder Elicit tre alternativa formuleringar: en mer specificerad, en fokuserad på komparation, och en på metodologi. Även om man inte alltid vill använda någon av dessa kan de vara till värdefull hjälp för att skärpa ens forskningsfråga. Efter att man formulerat sin fråga kan man välja att antingen få en lista på artiklar eller en ”research report”, det vill säga utkast till en forskningsöversikt. Den senare är i gratisversionen baserad på abstracts från högst 10 artiklar valda från de 50 mest relevanta träffarna (baserat på vad Semantic scholar indexerar). Även om man väljer det första alternativet, att få en lista av artiklar, får man en kort sammanfattning av deras abstracts vid sidan om titeln och därtill en kort sammanfattning av forskningsläget. I den mer omfattande ”research reporten”, som tar ett par minuter att sammanställa, får man både en kort skriven sammanfattning och en mycket användbar tabell där relevanta forskningsartiklar kategoriseras utifrån sådant som ”research focus”, ”study type”, ”key concepts” och ”methodological approach”. Ett plus är att man kan få sammanställningen som pdf.

Elicit är mer tidskrävande och ger en mer rigorös sammanställning än Consensus. Undermind är ett liknande alternativ, som även den bygger på Semantic scholars data. Undermind sammanställer inte direkt svaret på ens fråga, utan ställer ett par följdfrågor. Efter att man svarat på dessa föreslås en omformulering, som man kan godta eller revidera. Den här funktionen kan vara till hjälp när man inte riktigt har hittat fokus för sin undersökning ännu. Liksom i Elicit tar sammanställning av resultatet ett par minuter, men är i gengäld väldigt utförligt. En funktion jag gillar i Undermind är att man får en tidslinje över när de mest relevanta studierna är gjorda samt en överblick av hur forskningsfältet förändrats över tid. Därtill en lista av ”foundational works”, alltså de texter som oftast refereras av de mest relevanta studierna på fältet.

Jag har provat några ytterligare AI-verktyg, men de ovan tycker jag verkar mest lovande. Just nu, i alla fall. Utvecklingen går väldigt snabbt, så vem vet hur det ser ut om ett par månader. Jag har testat alla verktyg på samma exempel: Vad forskningen säger om John Deweys historiefilosofi. Det är ett område jag kan rätt bra och dessutom har gjort en egen forskningsöversikt om, baserad på traditionell litteratursökning genom Google scholar (som alltid bör kompletteras med en sökning genom ens universitetsbibliotek, men det har jag inte hunnit ännu). Det jag kan konstatera är att AI-verktygen lyckas identifiera i stort sett samma artiklar som jag, plus ytterligare någon jag missat. Däremot är en begränsning som sagt att AI-verktygen missar böcker. Jag tycker att de summerar forskningsläget helt okej, men än så länge är jag bättre (heja mig!).

Som komplement till en traditionell utsökning av tidigare forskning har jag ändå förhoppningar på AI-verktygen. En stor fördel är att de kan snabbt kan hjälpa en få en översiktlig bild av ett forskningsområde och även kan hjälpa en att skärpa sin frågeställning. Medan det är hyfsat lätt att orientera sig i forskningen på traditionell väg utifrån en avgränsad frågeställning, kan det bli överväldigande om man inte riktigt har hittat fram till sin studies fokus ännu. Det är i de senare fallen jag tror att AI-verktygen kan vara till störst nytta.

Fanatismens begrepphistoria

Förra våren blev jag tillfrågad att recensera boken Fanaticism: A Political Philosophical History (2022) för tidskriften Contributions to the History of Concepts. Nu är äntligen recensionen publicerad här: https://www.berghahnjournals.com/view/journals/contributions/19/3/contributions.19.issue-3.xml (Tyvärr är recensionen bakom lås och bom – inloggning via universitet eller liknande krävs.)

Om inledningen av forskaråret 2025

En stor del av forskartillvaron handlar om att söka pengar. Visst utlyses anställningar ibland, men få är fasta och få omfattar heltid. Min anställning som postdok är ovanligt lyxig: två års heltidsanställning med 80 % forskning och 20 % undervisning i tjänsten. Undervisningen tar visserligen mer tid i realiteten, sen tillkommer möten och seminarier och annat som äter av forskningstiden. Men ändå, jag har mycket tid till forskning och en fast inkomst. Men inte länge till. Min anställning upphör den 31 oktober i år. Därför har jag den senaste tiden ägnat mig åt ansökningsskrivande.

Igår lämnade jag in en ansökan till Vetenskapsrådet (VR) – en av de största svenska finansiärerna – för ett projekt som skulle ge mig en anställning på 75 % i två år. Vetskapen om att ungefär 10 % av ansökningarna beviljas och att jag tävlar mot docenter, lektorer och professorer som inte bara har mycket större erfarenhet av att skriva ansökningar än jag, utan kanske också jobbat på dem i flera år i jämförelse med de fåtal månader jag lagt ner, gör att situationen känns aningen tröstlös. Nåväl, dels jag skulle ångra mig om jag inte försökte, dels handlar det om att lära sig ”spela spelet”, dels om att ansökan kan omarbetas och återvinnas hos andra finansiärer eller för framtida utlysningar. Senast jag sökte finansiering hos VR fick jag avslag, men en omarbetad version av den ansökan gav mig min nuvarande postdoktjänst. Alltså: Succé!

Ansökningssystemet har många problem. För det första är det väldigt tidskrävande – tid som hade kunnat läggas på faktisk forskning. För det andra finns (som jag tidigare skrivit om) en risk att formalismen kring ansökningarna leder till strömlinjeformning och dödar den kreativitet som är forskningens livsnerv. För det tredje är det svårt att värdera ansökningarna och ofrånkomligen kommer en viss godtycklighet spela in i vem som ges finansiering. För det fjärde är det inte nödvändigtvis så att den som är bäst på att skriva ansökningar också är den som producerar bäst forskning. Dessvärre tycks hela idén med ansökningssystemet vila på den missuppfattningen. Vissa menar därför att det rent av vore bättre att lotta ut finansiering. Jag ogillar inte idén.

Förutom ansökan till VR har jag i år skrivit fyra små ansökningar. Då handlar det om mindre belopp, i mitt fall finansiering för att delta i sommarens Nordiska historikermöte i Reykjavik samt tryckbidrag till en kommande antologi med arbetstiteln Att skriva idéhistoria, som jag är en av redaktörerna för. Under våren ska jag och min medredaktör skicka in ytterligare ansökningar. Därtill ska jag jobba med de två texter jag ska bidra med till boken. Den ena är en guide i hur man skriver forskningsöversikter och den andra har arbetstiteln ”Idéhistoria som problematisering, argumentation och kritik”.

Nyligen har jag publicerat en recension av boken Perspektiv på politisk idéhistoria i senaste numret av Lychnos och medverkat i en workshop på Stockholms universitet arrangerad av Nordiska sommaruniversitetet. Jag presenterade tentativa idéer om hur jag skulle kunna utveckla min polariseringstext till framtida forskningsprojekt, men deltog främst för att få träffa samhällsvetare och humanister från nordens alla länder och prata om kritisk teori i dagarna tre. Inspirerande! NSU, som funnits sedan 1950, har trist nog förlorat sin finansiering, så alla som värnar nordiska tvärvetenskapliga forskningssamarbeten bör donera en slant för att hålla denna fina institution vid liv.

Förutom ansökningsskrivande och workshoppande är vetenskapliga artiklar en central del av forskartillvaron som tagit mycket av min tid i anspråk på sistone. Jag skickade två artiklar till olika internationella tidskrifter förra året. Utfallen har varit väldigt olika. Processen med den ena artikeln har varit så pass bra att jag nästan återfått lite hopp om peer-reviewsystemet. Kontakten med tidskriftens redaktör har fungerat utmärkt och artikeln ser ut att publiceras i höst. Med den andra tidskriften har det varit tvärtom. Redaktören har varit väldigt frånvarande och lyckades inte hitta granskare (peer-reviewers), trots att jag skickade flera förslag. Jag blev tvungen att dra tillbaka artikeln och måste nu leta upp en ny tidskrift att skicka den till och därmed lägga en massa tid på att anpassa formalia. Tröttsamt.

Båda artiklarna bygger på min forskning om holismen som jag skrivit om tidigare (här och här och här). Jag har en vision om en tredje och sista artikel inom projektet, men efter att ha slutfört en kurs i doktorandhandledning blev jag även sugen på att skriva om min examensuppgift till en artikel. Jag har också arbetet med tidigare nämnda antologi framför mig. Därtill kan jag som sagt inte förlita mig på att få forskningspengar från VR, utan måste fortsätta skriva ansökningar om jag ska överleva i forskarvärlden även nästa år. Framöver behöver jag alltså fundera över mina prioriteringar och planera den tid jag har kvar som postdok.

Avskaffa forskarutbildningsindividualismen

Anna Pexiotos avhandling visar att doktorander inom humaniora i större utsträckning uppfattar att det finns en ovilja mot att göra akademins tysta kunskap explicit. Det tycks inom humaniora finnas ett ideal om att doktoranden ska vara en ensam sökare som – bortsett från regelbundna besök på det högre seminariet  – arbetar isolerat, guidad enbart av sina handledare. Misslyckanden anses bero på brister i den enskilde doktorandens talang och det finns en genomgående motvilja mot att diskutera strukturella aspekter av utbildningen.

Problembilden ovan må vara aningen överdriven, men det ligger något i den. Frågar man doktorander som hoppar av forskarutbildningen eller söker sig bort från akademien efter avlagd doktorsexamen tenderar de att ange otillräcklig eller oetisk handledning, otillräcklig tid för att genomföra arbetsuppgifter och sociala faktorer som skäl. Att avhoppade doktorander själva inte menar att deras avhopp beror på brist i talang är förvisso väntat, men en del tyder på att de har rätt – miljön, sociala och strukturella faktorer tycks viktiga. Exempelvis slår en studie från Hong Kong fast att kvaliteten på forskningsmiljön (i vilken de inkluderar handledning) korrelerar med doktorandernas motivation och välmående. Doktorander som upplever sig ha varit del av välfungerande forskningsmiljö, vilka i större utsträckning slutför sina forskarutbildningsstudier och väljer att stanna kvar inom akademien, beskriver miljön de vistats i som präglad av tillit, öppenhet, integritet och rättvis bedömning.

Det finns alltså goda skäl att prata mer om forskningsmiljöns roll inom forskarutbildningen. Att vara del av grupper och nätverk är enligt en studie viktigare för doktorander än relationer med enskilda personer. En annan studie menar till och med att kvaliteten på forskarmiljön är avgörande för kvaliteten på doktorandernas egen forskning. I kontrast visade sig doktorandernas förkunskaper inte ha något avgörande inflytande på forskningens kvalitet, så länge de hade en ”grundläggande akademisk förmåga”.

Vad kan man dra för slutsatser av detta? Rimligen att handledning inte enbart och kanske inte ens främst bör handla om textkritik, vilket ofta är fallet inom humaniora. Handledarna måste även hjälpa doktoranden att finna sammanhang – nätverk, kurser, konferenser, enskilda forskare – utanför den egna institutionen. Därtill måste handledarna bidra till att skapa en bra forskningsmiljö på den egna avdelningen. Men vad är då en forskningsmiljö? Ett försök till definition jag funnit menar att forskningsmiljön – tolkad ur doktorandperspektiv – innehåller sju komponenter: forskningskultur; handledning; materiella resurser; ansvarsfördelning; progression och bedömning; utveckling av professionella färdigheter (som administration och projektledning); och utveckling forskningsfärdigheter. Definitionen säger inte jättemycket, men ger åtminstone något att utgå från.

Inom den högskolepedagogisk kurs i doktorandhandledning jag läst under hösten (vars slutuppgift ligger till grund för det här inlägget) har jag intresserat mig för just forskningsmiljöns roll inom forskarutbildningen. Tyvärr har jag inte hittat särskilt mycket forskning om ämnet, men desto mer om det närliggande temat socialisering. Socialisering sker till stor del, men inte uteslutande, inom den lokala forskningsmiljön. Det handlar om att utveckla en professionell identitet – forskaridentiteten – som också tenderar att påverka ens personliga identitet. Det gör man att tillägna sig en uppsättning teoretisk kunskap, praktiska färdigheter, normer, vokabulär och värderingar som genererar medlemskap i den åtråvärda gruppen forskarna.

Ett särskilt intressant tema som brukar adresseras i relation till socialisering är frågan – nämn i början av den här texten – om hur doktorander hanterar och lär sig tyst kunskap, alltså akademiens oskrivna och outtalade spelregler. ”Den dolda läroplanen”, om man så vill. Det kan handla om vardagliga saker som vem som sitter var vid ett seminarium, men också om att förstå hierarkier och hur olika saker värderas. Vilken typ av undervisning är värd mest? Vilka forskare och nätverk är det mest creddigt att ha kontakt med eller att citera? Vilka anses vara de finast tidskrifterna? Vilka begrepp förväntas man behärska?

En doktorand som kommer från ett akademiskt hem har självfallet ett försprång vad gäller att tillägna sig den tysta kunskapen och därmed att socialiseras in i akademien. Akademisk bakgrund är dock inte det enda aspekten som är viktig när man talar om rättvisa och (o)jämlikhet inom forskarutbildningen. Det visar sig att även deltidsdoktorander, äldre doktorander, icke-infödda, kvinnor och doktorander som tillhör olika minoriteter upplever sig ha det svårare att finna sig tillrätta inom akademin.

Ojämlikheten inom forskarutbildningen beror delvis på att doktorander ges olika möjligheter att delta i olika aktiviteter. En doktorand ska ju inte bara skriva en avhandling, utan också undervisa, delta i seminarier, skriva ansökningar, delta i konferenser, kanske ägna sig åt samverkan eller arrangera en workshop, möjligen utföra något slags administrativt uppdrag eller publicera olika sorts texter och, givetvis, läsa en massa kurser. Att möjligheterna till att delta i dessa aktiviteter är ojämlikt fördelad skulle kunna bero på att vissa handledare är bättre än andra på att tipsa eller bjuda in sina doktorander att delta. Det skulle också kunna bero på att doktorander med akademisk bakgrund har bättre förståelse av vikten att delta i och prioritera bland nämnda aktiviteter.

De studier om socialisering och forskningsmiljöns roll inom forskarutbildningen jag läst behandlar olika ämnen i olika nationella kontexter, vilket gör att att man ska vara försiktigt med att dra entydiga slutsatser. De indikerar ändå att doktorander som väljer att lämna universitetet tenderar att ha en negativ upplevelse av den forskningsmiljö de vistats i. Forskningsmiljön tycks spela en stor för doktoranders socialisering, välmående, motivation och framgång som forskare. En bra forskningsmiljö ger inte bara bättre forskning, utan också en mer inkluderande och rättvis forskarutbildning.

En nyckel till att göra forskarutbildningen (och akademien) till en mer inkluderande plats handlar om att göra den tysta kunskapen explicit, en annan nyckel är att göra forskarutbildningen (och akademien) mindre ensam och individualistisk. Universitetet är präglat av hierarkier och tävlan, vilket behöver vägas upp av samarbete och kollegialitet. Forskning är trots allt en kollektiv aktivitet och humanister måste sluta låtsats som något annat. Vi har allt att vinna på att diskutera hur vi kan skapa bra forskningsmiljöer och att mer aktivt reflektera över hur nya forskare socialiseras in i våra ämnen.

Ansvaret för att skapa en god forskningsmiljö faller naturligtvis inte enbart på handledarna, utan på alla inom avdelningen eller institutionen. Att hjälpa doktoranderna att skriva en bra avhandling, hitta relevanta sammanhang att medverka i, utföra olika typer av forskaruppgifter, förbereda sig för livet efter disputationen och socialiseras in i forskarvärlden bör ses som ett gemensamt ansvar för alla inom forskningsmiljön. En positiv följd av det synsättet torde vara att handledarnas arbete blir lättare tack vare det kollegiala stödet, och att forskarutbildningen blir mer jämlik eftersom doktoranderna inte blir fullt så beroende av sina handledare.

Om ateliska aktiviteter och kognitiv frihetskamp

Böcker som lovar genvägar till lycka, personlig framgång och rikedom är lätta att avfärda utifrån principen att sådant som låter för bra för att vara sant oftast är för bra för att vara sant. Jag talar förstås om självhjälpslitteratur. Plötsligt stöter jag på den överallt: Filosofiska rummet ägnade nyligen ett avsnitt åt fenomenet med bland annat Liv Strömquist som är aktuell med en ny seriebok på temat; min kollega David Larsson Heidenblad släppte för ett tag sedan Ta din tid inom subgenren produktivitetslitteratur; och den feministiska litteraturvetaren Nina Björk är aktuell med boken Medan vi lever som tycks ta sig an självhjälp från ett existentiellt perspektiv.

Jag har i princip undvikit självhjälpgenren bortsett från att jag sneglat mot just produktivitetslitteraturen, eller rättare sagt mot Youtube-videos där författarna presenterar kortfattat presenterar sina idéer. Mer tålamod än så har jag inte. Och särskilt övertygad blir jag inte heller, även om jag tagit till mig av ett par nyttiga tips och faktiskt önskar att jag stött på råd om time management, som tycks vara den populära etiketten, när jag började studera på universitetet – en tid då man, särskilt som humanist, har ett stort ansvar för att klara sina studier på egen hand, men ofta saknar förståelse för såväl studieteknik som vikten av planering, vanor och rutiner.

En invändning jag har mot samtidens produktivitetsgurus är de sällan diskuterar vad det är värt att ägna den enorma produktiva kapacitet man sägs frigöra om man följer deras råd åt. Själva tycks de huvudsakligen ägna sin effektiviserade tidshantering åt att skapa ännu fler Youtube-videos, blogginlägg och böcker som berättar har man ytterligare ”optimerar” sitt liv genom att bli ännu mer produktiv och effektiv. Jakten på den perfekta morgonrutinen och det ultimata systemet för journaling tycks oändlig. I strävan efter att ”peaka” inom sitt fält reduceras allt annat i livet till onödiga hinder som eller medel för att nå målet: Att bli en entreprenörer med hög impact och dito inkomst, oavsett vad ens karriärval råkar vara.

Självhjälpslitteraturen, särskilt inom produktivitetsgenren, bygger på vanföreställningen att man i slutändan kan kontrollera sin tid och sitt liv. Det menar i alla fall Oliver Burkeman, vars Fyratusen veckor: Tidshantering för ett ändligt liv (2021) är en uppgörelse med produktivitetslitteraturen från en före detta troende. Boken utgår från frågan om vad vi ska fylla vårt cirka 4000 veckor – eller för delen 80 år/950 månader/30 000 dagar – långa (korta?) liv med. Bör vi känna ångest över vår mycket ringa betydelse ur såväl ett kosmiskt perspektiv som sett ur vår lilla del i mänsklighetens knappt 300 000-åriga historia? Jämfört med dessa tidsskalor framstår vår tid som outhärdligt kort och vår möjlighet att påverka historiens gång som mycket ringa. Kanske är det viktigaste att få ut så mycket av livet som möjligt (vad nu det betyder) och hinna med allt vi önskar? Det tycks vara produktivitetslitteraturens utgångspunkt – och dess stora villfarelse – enligt Burkeman.

Besparade tvättmaskiner och dammsugare hemmafruarna från arbete? Svar: nej. Apparaterna effektiviserade visserligen hushållssysslor, men medförde också att kraven på renlighet ökade, vilket innebar mer arbete. Samma logik kan, enligt Burkeman, appliceras på mycket annat varför vi måste inse att tidsbesparande åtgärder i själva verket inte frigör fri tid, utan kommer med fler sysslor. Som Roland Paulsen – tidigare omskriven på bloggen – noterat har arbetssamhället krossat våra drömmar om mer fri tid. Vi kan, kort sagt, inte bara glömma att hinna med allt vi måste, utan framförallt det vi önskar.

Problemet är inte att tiden är begränsad, det är att vi har orimliga förväntningar på vad vi ska hinna med. Liksom Martin Hägglund – som jag skrivit om här – menar Burkman att livets ändlighet och relativa korthet är vad som gör det meningsfullt. Istället för att försöka hinna med så mycket som möjligt bör vi fokusera på det vi håller som viktigast. Konkret innebär det att vi måste säga nej till många saker och aktivt jobba med att omvandla vår FOMO (fear of missing out) till JOMO (joy of missing out). Kanske gör det inte så mycket att man har noll koll på startfältet i ”Mello”, de senaste skönhetstrenderna på Tiktok, gruppspelet i Champions league, den där Netflix-serien alla pratar om, eller vad det nu är? Om man nu inte brinner för något av just detta och aktivt har valt att ägna sig åt det för att man anser att det skänker mening åt ens tillvaro. Kanske har inte den som besökt 50 länder nödvändigtvis ett rikare liv än den som besökt 5? Kvantitet är en bra skrytfaktor, men inte mycket mer än så. Bättre att engagera sig i ett fåtal projekt och aktiviteter som man anser särskilt meningsfulla och våga säga nej till resten.

I kontrast till produktivitetslitteraturens instrumentella syn på tillvaron argumenterar Burkeman för vårt behov av ateliska aktiviteter. Alltså, sysslor som har ett värde i sig och inte bara är något vi ägnar oss åt som medel för att nå något annat (typ status och ekonomisk vinst). Han hyllar därför hobbyn som en sorts rebellverksamhet. Hobbyn är något vi pysslar med för att vi älskar det utan att nödvändigtvis vara, eller aspirera på att bli, särskilt bra på det. Lika viktigt som det är att välja ut ett fåtal projekt och områden att engagera sig, i arbeta med och utvecklas inom, är det att välja ut områden i livet där man tillåter sig att vara strategiskt lågpresterande (i vissa perioder eller för alltid). Inom dessa områden bör vi glömma allt som har att göra med att ”peaka”, optimera och nå vår potential, och istället koncentrera oss på att antingen bara få en aktivitet överstökad (om det är ett ofrånkomligt måste) eller att njuta av aktiviteten (om det är en hobby).

Det låter lätt: Välj ut de fåtal aktiviteter och projekt du finner mest meningsfulla och som har egenvärde och välj i möjligaste mån bort resten. Dela upp de sysslor du ägnar sig åt i sådana du vill utvecklas inom och sådana där du kan tillåta dig själv att vara strategiskt lågpresterande. Varför finner vi detta svårt? Förutom de måsten i arbetsliv och privatliv som gör anspråk på vår tid tycks det stora hindret vara distraktioner. Att vi låter oss bli distraherade – oavsett om distraktionerna kommer utifrån eller inifrån – har, enligt Burkeman, att göra med att meningsfulla sysslor kräver koncentration, och koncentration är himla jobbigt att upprätthålla. Att förlora sig i fantasier och sociala medier-flöden är däremot lätt och behagligt. Problemet är att distraktionerna gör oss passiva. De väljer fokus åt oss och riktar bort uppmärksamheten från det vi egentligen vill ge oss hän åt; vårt arbete, vår hobby, våra vänner, vår partner. Vi behöver därför föra en aktiv kamp mot distraktionerna och öva upp vår koncentrationsförmåga. Eftersom distraktioner gör oss passiva och väljer fokus åt oss är kampen mot distraktioner en kognitiv frihetskamp.

Trots kritiken mot samtidens produktivitetsgurus har Burkeman, som synes, ändå ett par konkreta råd om hur vi kan förvalta vår tid och bli bättre på att ägna oss åt sådant vi älskar, istället för sådant som är bekvämt, påtvingat, eller som vi gör på grund av FOMO. Han föreslår exempelvis att vi bör upprätta två att göra-listor: En med ett fåtal poster, säg tre (beroende på sysslans storlek), som vi aktivt jobbar med, och en med framtida projekt som vi inte ägnar oss åt förrän de har förts över till den första listan – och inget får föras över förrän något av de aktiva projekten avslutats eller lagts ner. Burkeman rekommenderar också att vi avgränsar projekten till dess nästa genomförbara steg. ”Skriv en bok” är ett för stort projekt, medan ”skriv klart kapitel tre” är mer rimligt. För att våra viktigaste projekt ska bli av rekommenderar han att vi avsätter tid först på dagen varje dag att ägna åt dessa. Ofta tenderar vi att börja med mindre, lättare, mindre betydelsefulla och kortsiktigare arbetsuppgifter och skjuter då hela tiden de större, svårare och mer meningsfulla projekten på framtiden.

Flera av Burkemans tips har jag noterat på annat håll – inte minst genom Åsa Burmans Finish on time och på David Larsson Heidenblads blogg – och trots problemen med produktivitetslitteraturen, som inte minst handlar om att jag ofta finner författarnas jargong outhärdlig, får jag erkänna att den påverkat hur jag arbetar till det bättre. Jag för både en personlig veckojournal och en arbetsrelaterad. Det hjälper mig att fundera över tillvaron, att minnas vad jag gjort och identifiera vad jag vill göra. Varje arbetsvecka avslutas med att jag summerar veckan som gått och planerar nästa. Min planering är långt i från så utförlig som en produktivitetsguru förespråkar, men jag har en att göra-lista som är sorterad utifrån uppgifternas prioritet. Den återkommer jag till inför varje ny veckas planering, då jag också försöker bestämma när saker ska göras och hur lång tid jag ska ägna åt dem. I största möjliga mån försöker jag hålla mina förmiddagar fria för skrivtid – det är viktigast för mig och kräver mest koncentration. I bästa fall kan jag få till 3 pass om 45 minuter att skriva på före lunch. Under den tiden är jag onåbar. Jag planerar också in tid för läsning varje dag. I regel kollar jag mejlen först kring lunch, och möjligen en gång till på eftermiddagen. Min telefon är oftast i stör ej-läge, jag har inga notiser påslagna och min sociala medier-konsumtion är ytterst begränsad och reglerad. Jag ser det inte som att jag begränsar mig själv, utan snarare som att jag undviker att bli fångad av oönskade distraktioner och känner inte att jag missar något jag inte kan undvara. Det hjälper mig istället att fokusera på det mest meningsfulla i mitt arbete, där jag ständigt strävar efter att utvecklas, och ger mig tid för mina ateliska hobbys, där jag inte bryr mig särskilt mycket om att utvecklas utan om att ha kul och må bra.

Det är i stora drag vad jag tar med mig från produktivitetstipsen jag stött på. Eftersom jag är rätt nöjd med det nuvarande upplägget jag har finns det – tack och lov – inget skäl till ägna mer tid produktivitetsfrågor.

Rapport från Umeå

Förra veckan samlades Sveriges idéhistoriker i Umeå för konferensen Idéhistoria på gång som äger rum var tredje år vid samma lärosäte som ansvarar för Lärdomshistoriska samfundet och utgivningen av Lychnos. Jag tror vi var runt 60 stycken i år.

Konferensen öppnade med ett panelsamtal om teori i idéhistorieämnet som ungefär kom fram till att den rådande trenden är att vi gått från fokus på enskilda teoretiker och teorier (t.ex. Foucault och postkolonialism) till framväxten av tvärvetenskapliga fält som medicinsk humaniora och känslohistoria. Det verkar riktigt. Däremot saknade jag en diskussion om teorins roll inom idéhistorieämnet i relation till samtida samhällsfrågor samt vilka tvärvetenskapliga fält (eller forskningsprogram) dessa aktualiserar. Förhoppningsvis fortsätter diskussionen. Någon nämnde att ämnet är i behov av en ”vitamininjektion”, vilket jag håller med om.

Själv presenterade jag den teoriutvecklande delen av mitt pågående forskningsprojekt som undersöker relationen mellan vetenskap, ideologi och andlighet utifrån termen holism (jag har tidigare skrivit om det exempelvis här). För att analysera hur gränser dras och uppluckras mellan fälten menar jag att de analytiska kategorierna det epistemiska, det politiska och det numinösa kan vara till hjälp. Presentationen byggde på en artikel jag häromveckan skickade in till History of Intellecutal Culture.

Även om konferensen var väl kort, från lunchtid på torsdag till lunchtid på fredag, så var det givande att få en känsla för vad folk i ämnet forskar om och kul att träffa både nya och gamla bekanta. Extra glädjande var att konferensen föregicks av en doktorandkurs, där inledningskapitlet till min avhandling stått på kurslitteraturlistan och tydligen vållat diskussion. Har man lagt fem år av sitt liv på att skriva en bok är det ju kul att höra att folk läser och diskuterar den ibland (oavsett åsikt)!

För en kreativare akademi

I våras släppte Universitetskanslerämbetet (UKÄ) den av regeringen beställda rapporten ”Akademisk frihet i Sverige” som visade att närmare 30 % av svarande forskare, lärare och doktorander anser att den akademiska friheten främst hotas av politisk styrning respektive systemet för forskningsfinansiering. 10 % ansåg att likriktning och ”åsiktskorridoren” utgör ett allvarligt hot – och politisk styrning och systemet för forskningsfinansiering skulle kunna vara sådant som riskerar att leda till likriktning. Och likriktning vill vi inte ha inom akademin. Forskning handlar ju om att producera ny kunskap. Det är en i grunden kreativ verksamhet, och kreativitet lever på likriktningens motsatser: gränsöverskridande, pluralism och eklekticism.

Hur är det då ställt med kreativiteten inom forskningsvärlden? Illa, om man ska tro en omtalad studie i tidskriften Nature som förra året rapporterade att omvälvande naturvetenskaplig forskning blivit allt mer ovanligt, trots att det produceras mer forskning än någonsin tidigare. Runt 4,7 miljoner vetenskapliga artiklar publiceras varje år och det sammanlagda antalet vetenskapliga tidskrifter uppskattas vara närmare 30 000. Dessvärre blir majoriteten av artiklarna lästa få eller inga gånger och många refereras aldrig av andra forskare. De är meningslösa annat än för att ge författaren en post på CV:t.

Vad är det som hämmar verkligt kreativ forskning? Kanske de ramar som all akademisk text tvingas in i (och ofta gör den tråkig att läsa)? Formen för såväl studentuppsatser som vetenskapliga artiklar och forskningsansökningar är strikt. Särskilt vad gäller forskningsansökningar borde den kunna luckras upp väsentligt. Behöver instruktionerna vara mer omfattande än: ”Presentera projektet på 2-10 sidor”? Låt forskarna förvalta utrymmet efter egen förmåga och eget omdöme och själva bedöma hur långt varje avsnitt bör vara och vilka rubriker de vill ha med. Det borde vara upp till var och en att ”sälja in” sitt forskningsprojekt på det sätt man anser vara mest övertygande. Friare ramar skulle inte bara möjliggöra mer kreativa forskningsförslag utan skulle också spara tid; tid som istället kan läggas på att utföra den forskning man ansöker om pengar för att i framtiden få utföra. När vi ändå är inne sådant som stjäl tid från mer kreativa sysslor så borde naturligtvis även lektorsansökningar kortas ned, både för författarnas och de som granskar ansökningarnas (”de sakkunnigas”) skull.

Åter till formalismen. Att text ska produceras enligt strikta mallar är något alla studenter fostras i, från grundkurs till masternivå. Men varför anses just studentuppsatsen vara den bästa genren att öva sig i? Åtminstone humaniorastudenter bör väl främst tränas i de textgenrer de kan tänkas ha nytta av i livet efter studierna, oavsett om de blir forskare eller lämnar akademin? Bokrecensioner, vetenskaps- och åsiktsjournalistik, kulturkritik, forskningsartiklar och populärvetenskapliga texter borde ligga närmare till hands än uppsatser. Hade inte en genrepluralism stimulerat studenters kreativitet och som bieffekt även gynnat deras mer akademiska uppsatsskrivande?

Idén med uppsatsen, gissar jag, är att den kan ses som en enklare version av den vetenskapliga artikeln – den genre som, om artikeln i fråga är har genomgått peer review, har högst i status inom akademin. Det finns viss logik i detta, men en fråga infinner sig: Givet att det rådande akademiska systemet, som främst bygger på vetenskapliga artiklar, tycks leda till en överproduktion av meningslös text som aldrig blir läst och inte heller ger särskilt mycket nyskapade forskning, bör vi verkligen fostra studenter som upprätthåller det?

Man skulle kunna svara ja och motivera det utifrån att den akademiska världen har bestämt sig för att värdera vetenskapliga artiklar högst och i en miljö med extremt hård konkurrens får man lov att anpassa sig efter reglerna om man ska ha chans till en anställning. Vidare skulle man kunna hävda den vetenskapliga artikelns överlägsenhet som kunskapsform – den går trots allt igenom prövning från såväl tidskriftsredaktion som anonyma experters granskning innan publikation. Men ger det verkligen bättre forskning?

En hel del pekar på att svaret är nej och att peer review-systemet borde avskaffas. Tråkiga nyheter för alla som lagt mängder av oavlönat arbete på granskning av text som sällan tillhör det roligare slaget, kan man tycka. Men samtidigt: Vilken fantastisk nyhet! Forskarvärlden kan äntligen befrias från massa överflödigt arbete och de bojor som begränsar kreativiteten har lättats. Vi kan andas igen!

Den senare inställningen företräds av Adam Mastroianni som driver bloggen Experimental History. Han påpekar, korrekt, att vetenskap inte är bättre i sig för att den publiceras i referentgranskade tidskrifter. Dessa kan tvärtom ha en hämmande effekt på forskningen, formen och språket den förmedlas med. Faktiskt, menar Mastroianni, är peer review inte bara ett enormt vetenskapliga experiment pågått i ett drygt halvsekel, utan ett ogenomtänkt och misslyckat sådant.

Referentgranskning är inte bara dyrt utan kräver oerhört mycket (oavlönad) arbetstid. Därtill leder det till långa publiceringstider. Är det en garant för bra vetenskap? Nej. Det har visat sig att mycket forskning som passerat korrekt utförd peer review ändå inte håller måttet och att granskarna inte lyckas identifiera mer än knappt 30 % felaktigheter i artiklarna. Dessutom får vi aldrig veta vad granskarnas kritik var och hur författaren ändrade artikeln utifrån dem, vilket gör processen svårutvärderad.

Det finns, enligt Mastroianni, alltså en del som tyder på att forskningen inte verkar ha blivit bättre, bara långsammare, dyrare, och mer enhetligt formaliserad av peer reviewandet. Faktum är att mycket av den bästa forskningen aldrig genomgått peer review. Ta Einstein som exempel. Bara en av hans texter skickades på peer review. När han, överraskad, informerades om det blev han så förbannad att han i protest publicerade artikeln i en annan tidskrift (visserligen med vissa korrigeringar). Idag hade forskare snarast blivit förbannade om de råkade välja en tidskrift som inte tillämpar peer review eftersom det ser sämre ut på CV:t.

Vad vill vi få att av en akademisk text? Oavsett om det är en studentuppsats eller en vetenskapliga artikel måste väl huvudsyftet vara att den är intressant och nyskapade. Den ska öppna ögonen på oss, få oss att tänka i nya banor och ifrågasätta det förgivettagna. I bästa fall är den skriven på ett medryckande och engagerat sätt. En för strikt formalism och kontrollinstanser i form av peer review riskerar i värsta fall att hämma detta och att leda till likriktning. I bästa fall? Viss undermålig forskning stoppas och annan blir något bättre, men till enorma kostnader räknat i pengar och arbetsbörda, samt utdragna publiceringsprocesser. Jag är (ännu) inte lika säker som Mastroianni på att peer review bör skrotas helt, men för forskningens skull tror jag vi behöver få till både attityd- och systemförändringar. I väntan på det ser jag fram emot återkoppling på två artiklar som befinner sig på just peer review!

Terminsstart

HT 2024 är igång! Under sommaren har mitt forskningsarbete huvudsakligen bestått i att förvandla den föregående bloggposten till en vetenskaplig artikel. Nästa vecka ska jag skicka den till History of Intellectual Culture för peer-review. Sedan är det bara att hålla tummarna. Och vänta. Förhoppningsvis behöver jag inte vänta lika länge som på responsen från min föregående artikel som jag skickade till History of the Human Sciences i slutet av februari – och fortfarande inte har hört något.

Under sommaren har jag läst och recenserat antologin Perspektiv på politisk idéhistoria för nästa nummer av Lychnos som bör komma vid årsskiftet. För ett par månader sedan skickade jag även in en recension av Fanaticism: A Political Philosophical History  till  Contributions to the History of Concepts (publiceras i 19:3 2024). En reflektion: Att recensera antologier är svårare eftersom man tvingas vara oerhört selektiv och bara har utrymme att ta upp ett fåtal bidrag. I och för sig ägnas alltid en stor del av antologiers inledningskapitel åt att sammanfatta bidragen (är det någon som vet varför?), så det finns det inget skäl för recensenten att göra.

Trots att jag är bara är halvvägs in i min postdoktjänst, och alltså har ett år kvar, börjar det bli dags att skissa på nästa forskningsprojekt för att söka pengar i vår. Jag velar mellan två idéer och tänker börja arbeta på båda innan jag bestämmer mig för vilket jag ska satsa på. Jag ska också ägna hösten åt att läsa en pedagogisk kurs i doktorandhandledning och, givetvis, åt att undervisa, huvudsakligen i vetenskapsteori och i idéhistorisk forskningspraktik. Kanske börjar jag profilera mig som någon slags teori- och metod-person? Inte mig emot.

I övrigt är jag en av två redaktörer för en kommande antologi som jag är väldigt peppad på. Jag vill inte säga så mycket mer om det projektet än, men kan avslöja att det är en lärobok. Vi hoppas på publicering – givetvis open access – i slutet av nästa år.

Framöver ska jag se till att ha lite högre publiceringstakt på bloggen, ett inlägg per månad har alltid varit mitt riktmärke. Att det varit tyst på sistone beror såklart delvis på semester, som inte bara innehåller vila och äventyr utan även läsning. Tre favoriter från sommarläsningen: Charles King, Den övre luftens gudar: hur en grupp nytänkande antropologer förändrade vår syn på ras och kön; Andrew Hartmann, A War for the Soul of America: A History of the Culture Wars; och The Shards av Bret Easton Ellis (en skönlitterär bok måste ju in på listan).

”Holism”: Den tvärvetenskapliga historien om en omstridd 1900-talsterm

Syftet med mitt pågående forskningsprojekt – som jag skrivit om tidigare här och här – är att undersöka 1900-talets kunskapskategorier och framför allt frågor om ”gränsdragningsarbete” och demarkation, alltså hur vetenskaplig kunskap förhåller sig till, överlappar med och avskiljs från pseudovetenskap, religion, ideologi, samt andra typer av kunskap. Detta undersöker jag utifrån termen ”holism” som myntades 1926 och har en fascinerande tvärvetenskaplig historia. Termen höll sig inom vetenskapliga diskurser till slutet av 1970-talet, då den fick kulturellt genomslag och kom att associeras med New Age, alternativmedicin och grön ideologi. Det var dock ingen renodlad vetenskaplig term innan dess, utan holism har alltid burit på både ideologiska och andliga konnotationer av olika slag, vilket jag menar gjort holismen både attraktiv och kontroversiell.

Forskningsprojekts första artikel har i nuläget titeln “Holism: Multiple Meanings and Interdisciplinary Circulation, from the Interwar Era to the 1980s” och kartlägger förekomsten av ”holism” och ”holistisk” i vetenskapliga fält från 1926 och ungefär 50 år framåt. Jag stannar alltså när termerna får kulturellt genomslag. Materialet har identifierats genom att jag sökt på ”holism” och ”holistisk” i vetenskapliga databaser och bibliotekskataloger. Genom att ta fasta på empiriska förekomster av termerna skiljer jag mig från tidigare historisk forskning, som använt sig av holism som en analytisk kategori. Det gör att jag identifierar andra aktörer och arenor och kan följa hur termerna cirkulerat mellan olika vetenskapliga fält, mer precist: medicin, psykologi, ekologi, social science, pedagogik och filosofi.

Nedan fokuserar jag på tre exempel: Jan Smuts, som myntade begreppet; psykologen Abraham Maslow; och den ekofeministiska vetenskapshistorikern Carolyn Merchant. De är alla exempel på hur holism i grunden är tänkt som ett vetenskapligt begrepp, men samtidigt tenderar att ha såväl ideologiska som andliga konnotationer.

 Smuts: Holism som världsåskådning och vetenskaplig princip
”Holism” myntades alltså av den sydafrikanske statsmannen och botanikern Jan Smuts i Holism and Evolution från 1926. Boken var ett försök att förena en religiös världsbild med nya naturvetenskapliga rön, samt att komma runt dikotomin mellan, å ena sidan, spiritualism, organicism och idealism, och, å andra sidan, materialism, mekanism och realism.

Nyckeln till det sägs ligga i en temporal och processuell syn på universum. Evolutionen är, enligt Smuts, kreativ och involverar allt från minsta icke-organiska atom, till människans andliga väsen. Han menar att det föreligger en enhet och kontinuitet mellan materia, liv och medvetande som förklaras med begreppet ”holism”, definierat som ”the fundamental factor operative towards the making or creation of wholes in the universe.” Eftersom evolutionen är progressiv blir helheterna alltmer fantastiska över tid och inkluderar även sådant som stater, värderingar, konstnärliga uttryck och den mänskliga personligheten.

Holismen hade, enligt Smuts, politiska implikationer genom att den ledde till ett förkastande av individualismen eftersom individen enbart blir till i ett samhälle, som också är något mer än summan av dess medborgare. Smuts var en progressiv socialliberal som förespråkade av internationalism och mänskliga rättigheter. Han beskrev Nationernas förbund som “the expression of the deeply-felt aspiration towards a more stable holistic human society”. Samtidigt försvarande han också den Sydafrikanska raspolitiken och rättfärdigare förtryck av svarta afrikaner med att detta var ett nödvändigt steg i civilisationsprocessen. Därför är det inte helt oväntat att filosofer som Bertrand Russell och Karl Popper avfärdade holism, som de av goda skäl förknippade med Hegelianism, som totalitär. Därtill ansåg de att holismen som vetenskaplig princip var att likställa med metodologisk kollektivism, som de också förkastade. Vi kan alltså notera att både försvarare och kritiker av holism ansåg att dess vetenskapliga och ideologiska innehåll hängde ihop.

 Maslows holistisk-humanistiska ”eupsychia”
Efter publiceringen av Holism and Evolution började termen cirkulera i flera vetenskapliga fält under 1930-talet, där medicin och psykologi var bland de vanligaste. I dessa fall förekom termen oftast utan referens till Smuts, trots att holismen fortsatte stå för liknande principer: ett förkastande av materialism, mekanism, reduktionism, atomism, specialisering och kropp och själ-dualism. I stället betonades att människan måste betraktas i ”sin helhet” och i sin sociala och naturliga miljö. Särskilt inom medicinen började man dra den holistiska historien längre bakåt i tid och pekade på Hippokrates, Galenos och Hildegard av Bingen som föregångare. Man börjar också, i både medicin och psykologi, att hämta inspiration från Österländskt tänkande.

Inom psykologin är holistiska perspektiv idag är mest förknippade med den tyska Gestaltteorin som slår igenom runt 1910. Precis som hos Smuts är den grundläggande idén här att helheten är något mer och annorlunda än summan av dess delar, och att perception av helheter föregår enskilda sinnesintryck. Formen, mönstret eller strukturen – alltså Gestalten – är primär och erfarenheten är odelbar. Helheten bestämmer delarnas natur, inte tvärtom. Vi hör exempelvis en melodi före vi hör dess enskilda toner.

Ingen av de ledande Gestaltpsykologerna använder dock termen holism, även om de är bland dem som börjar förknippas med den under 1930-talet. Gestaltpsykologin är också en viktig influens på mitt nästa exempel: Psykologen Abraham Maslow, som i följden av andra världskriget utvecklar vad han kallar en ”holistisk-dynamisk” eller ”holistisk-humanistisk” psykologi, inte minst i best-sellern Motivation and Personality från 1954 som avfärdade atomism som en ”mild form av patologi” och, i kontrast till den mekanisk-reduktionistiska behaviorismen, insisterade på att individen måste behandlas som “an integrated whole”.

Liksom Smuts betraktade Maslow holismens epistemiska och ideologiska aspekter som sammanflätade. Han menade att det holistiska förhållningssättet skulle bereda väg för en psykologisk utopi, ett ”eupsychia”, där det råder stor synergi mellan individ och kollektiv. Liksom Smuts menar Maslow att holismen också är en världsåskådning: Holism, skriver han, “is obviously true—after all, the cosmos is one and interrelated; any society is one and interrelated; any person is one and interrelated”. Liksom Smuts ser även Maslow att holismen har ett andligt innehåll. Hans ”eupsychia” besrkivs som ett samhälle som möjliggör för dess medborgare att nå transcendenta ”peak experiences”. Trots att han var en judisk ateist hämtade Maslow inspiration från österländskt tänkande och beskrev ”eupsychia” som ett globalt samhälle där individer är som bodhisattvas och arbetar för att alla ska ha möjlighet att uppnå upplysning, lycka och frihet.

Liksom Smuts ägnade sig Maslow åt människans personlighet och självförverkligande, vilket han placerade högst upp i sin berömda behovstrappa. Men liksom Smuts ansåg han inte att självförverkligande var individualistiskt, utan något som bidrog till samhällets gemensamma välfärd. Den vetenskapliga och psykologiska holismen hade alltså både politiska och andliga följder, enligt Maslow.

Holism inom psykologi har även förknippats med Kurt Goldstein, Fritz Perls, William James, John Dewey, Alfred Adler, Karen Horney, Harold Kelman och svenska Margit Norell, som 1968 bildade Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys och sedermera har blivit känd som ”kvinnan som skapade Thomas Quick”. Mest aktuellt idag är psykologen Nicole LePeras populära Instagramkonto ”the holistic psychologist” som vittnar om att holismens dragningskraft håller i sig. Alla dessa förespråkare för psykologisk holism skiljer sig åt, men bland deras genomsamma drag finner vi generellt ett förkastande av reduktionism, materialism, atomism och mekanism, samt en betoning av kroppen och själens enhet, och ett insisterande på att individen är något mer än dess delar och måste förstås i relation till sin sociala och naturliga miljö. De tenderar också att förkasta individualism men ändå betona självförverkligande.

 Merchant: Ekologi, feminism och grön ideologi
Maslow var bland dem som bidrog till att sprida termerna holism och holistisk och idéer relaterade till dem utanför vetenskapens domäner, inte minst genom sin kontakt med den Kaliforniska motkulturen och New Age-miljön. Under 1970-talet är det i dessa kretsar holismen får störst genomslag. Då börjar man att associera den med grön ideologi och ett nytt medicinskt ideal, som omväxlat talas om som ”helhetshälsa” och ”alternativmedicin”. Detta gör att allt fler börjar betrakta holismen som vetenskapligt suspekt, för att inte säga pseudovetenskaplig, men samtidigt bildas flera nya vetenskapliga tidskrifter och sällskap tillägnat olika former av holism.

I mitt sista exempel ska jag uppehålla mig vid holism inom ekologin, men fokus på den ekofeministiska vetenskapshistorikern Carolyn Merchant, vars klassiker The Death of Nature från 1980 avslutas med ett upprop för en holism explicit inspirerad av Smuts, vilket även har återkommit i Merchants efterföljande böcker.

Som bakgrund kan sägas att ekologin var det fält där holismen initialt fick störst genomslag. Smuts fick här sydafrikanska efterföljare som företrädde en holistisk ekologi i kontrast till den brittiska mekanistiska ekosystem-ekologin. Den motsättningen kom dock att suddas ut från 1960-talet. Från den tiden finner vi ”holism” hos exempelvis Gaia-hypotesens upphovsman, James Lovelock, djupekologen Aren Naess, och alltså även i Merchants ekofeminism.

Merchants The Death of Nature undersökte hur konceptualiseringar av kvinnan och naturen hängt samman historiskt, särskilt under den tidigmoderna perioden, då det uppstod en idé om såväl kvinnor som natur som passiva, kontrollerbara och exploaterbara resurser. Liksom Smuts attackerade Merchant det mekanistiska idealet som hon menade var oförenligt med kvantfysikens och termodynamikens insikter, som i stället krävde en processuell, dynamisk och organisk förståelse av naturen och universum. Detta menade hon, hade ideologiska konsekvenser och öppnade upp för “a new economic order […] and the restoration of sustainable ecosystems that fulfill basic human physical and spiritual needs”.

I ett längre citat skriver Merchant: “Historically, holistic presuppositions about nature have been assumed by communities of people who have succeeded in living in equilibrium with their environments. The idea of cyclical processes, of the interconnectedness of all things, and the assumption that nature is active and alive are fundamental to the history of human thought. No element of an interlocking cycle can be removed without the collapse of the cycle. The parts themselves thus take their meaning from the whole.”

Hon anser alltså att holismens epistemiska, ideologiska och andliga sidor är sammanflätade. Merchants senaste bok har tagit sig an frågan om jordens inträde i Antropocen. Här menar hon, likt många andra, att insikten om detta leder till att vi måste ge upp dikotomin mellan natur och kultur och i stället anlägga just ett holistiskt perspektiv som betraktar människans öde och möjlighet till blomstring som sammanflätat med alla andra arters dito och med planeten som helhet.

Slutord
För att sammanfatta så är holismen agonistisk. Den riktar sig i regel mot ett uppfattat vetenskapligt ideal bestående av reduktionism, materialism, atomism, mekanism, individualism, samt kropp och själ-dualism. I kontrast till detta menar holister att människan är en social, biologisk och andlig organism som är något mer än summan av sina beståndsdelar. Holister tenderar att vara generalister och sammanflätar gärna naturvetenskap, filosofi och religion. Ofta hämtas inspiration både från historiska föregångare och från icke-västerländskt tänkande. Ideologisk tenderar holister att försvara någon slags progressivism, kommunitarism och, nu för tiden, grön ideologi.

Det som särskilt intresserar mig är att holism är ett exempel på en term och en idé som har sitt ursprung inom vetenskapen, men som alltid laddats med olika ideologiska och andliga konnotationer, vilket jag menar både bidragit till dess attraktionskraft och till kritiken som riktats mot den. Nästa steg i mitt projekt är att utarbeta en analysmodell för att undersöka just relationen vetenskap, andlighet, ideologi utifrån holismen som case.

Fotnot: Texten ovan är från min presentation på konferensen Teknik- vetenskapshistoriska dagar 2024, framförd den 12 juni.

Vem är en god demokrat?

Hamas attack mot Israel den 7 oktober förra året bör fördömas och den israeliska gisslan bör friges. Även den antisemitism som blossat upp efter attacken bör fördömas. Inget av detta förringar dock den Israeliska regeringens brott mot folkrätten och vad allt fler talar om som ett pågående folkmord i Gaza. Ändå är Sveriges regering liksom många andra regeringar och även EU väldigt återhållsamma i sin kritik av Israel.

Stycket ovan ger bakgrunden till de demonstrationer som pågår på flera universitetscampus runt om i världen, och till de högljudda protester som en grupp studenter i Lund nyligen riktade mot statsminister Ulf Kristersson. Kristersson och andra regeringsföreträdare som avbrutits av högljudda protester har framställt aktivisterna som hot mot demokratin och därmed sig själva som goda demokrater. Ingen gillar att bli avbruten och det är lätt att hålla med om att de protesterande studenterna var oartiga mot talarna och respektlösa mot övriga åhörare. Dessutom är det nog inte en vidare klok politisk strategi att skrika när andra talar. Det kommer vinna få personers sympati. Dock: Att vara oartig är inte samma sak som att vara ett hot mot demokratin.

Som en av femtio forskare skrev jag, trots reservationerna ovan, nyligen under en debattartikel i Sydsvenskan som tar de protesterande studenternas parti. Texten jag skrev under var dubbelt så lång som den publicerade och jag var inte glad att se att de bitar som i mitt tycke var viktigast hade klippts bort, vilket gjorde att debattartikeln tyvärr kom att kretsa väl mycket kring själva protesthandlingen, att skrika medan politiker talar. Detta bidrog till att artikeln fått en del upprörda svar. En kritik är att vi som skrivit under artikeln rimligen också måste tycka det är okej när nazister stör politiska möten (både med ord och våld) och även borde tycka att detta är ett okej beteende i universitetets seminarierum. Givetvis tycker vi inte det.

Förhoppningsvis kan en uppföljande debattartikel som idag publicerats i Sydsvenskan nyansera debatten. Men debattartiklar är en polemisk genre och vissa formuleringar är spetsigare än jag gillar, dessutom tycker inte alla vi som skrivit under precis lika. Därför vill jag lyfta fram vad jag anser är de viktigaste poängerna. Först och främst: Att regeringen inte tydligt och handlingskraftigt fördömer Israels krigföring mot Gaza och samtidigt utmålar sig som goda demokrater och utmålar de studenter som står upp för de mänskliga fri- och rättigheterna som odemokratiska är en orimlig beskrivning. Med tanke på de mörka tider som råder med krig och demokrati på global tillbakagång borde vi uppmuntra studenter och andra har ork att ta kampen för en fredligare och mer demokratisk värld. Det betyder, som sagt, inte att man behöver sympatisera med metoden att skrika när andra talar. Dock går det att ha viss förståelse för de protesterande studenternas frustration och förtvivlan om man dels betänker att deras protester ignorerats i över sex månaders tid, dels betänker att Sverige har många medborgare med ursprung i Mellanöstern som har personliga eller åtminstone starka emotionella band till Palestina.

Att Sverige tydligt fördömer Israels krigföring i både ord och handling och verkar för att EU gör detsamma är inte bara viktigt för att bidra till att sätta stopp för kriget i Gaza, utan även för att Sverige och EU ska ha fortsatt trovärdighet vad gäller att stå upp för mänskliga fri- och rättigheter. Dessa är universella och ovillkorliga, vilket innebär att vi inte kan tillämpa en måttstock på Ryssland och en annan på Israel.