Tredje året

Jag går nu in på mitt tredje år av forskarutbildningen, således även det tredje året med bloggen. Läsarantalet är fortsatt litet, undantaget mitt inlägg om Foucault som många hittat fram till. Jag kan notera att jag fortsatt postar ungefär ett inlägg per månad och hoppas kunna fortsätta i samma takt framöver. När jag tittar på de inlägg jag skrivit under det gångna året slår det mig att vänsterpolitik är ett återkommande tema i diskussioner om arbetskritik, vegetarianism, anti-kapitalism och integritet. Två inlägg ägnades åt arvet efter upplysningen och universalism. Bara ett handlade om avhandlingen.

Jag har många idéer om saker jag vill skriva om på bloggen, men har under forskarutbildningens andra år, särskilt under den gångna vårterminen, fått allt svårare att få tiden att räcka till. Jag har under läsåret avverkat tre kurser, varav en superbra kurs vid Göteborgs universitet vars examinationsuppgift jag omvandlande till ett blogginlägg. Jag läste även min första högskolepedagogiska kurs och förvandlade även texten jag skrev för denna till ett inlägg. I somras läste jag en kurs om historiska perspektiv på kunskap, texten jag skrev för denna är tänkt att publiceras i en antologi nästa år och kommer därför inte att läggas upp på bloggen. Jag valde att skriva om praktisk kunskap, som är ett central ämne i min avhandling och som jag också var inne på i nämnda högskolepedagogiska text. Därtill har jag under året skrivit en artikel som är ute på peer-review och som jag hoppas få publicerad framöver.

Jag har nu bara 11-12 högskolepoäng (av 60 obligatoriska) kvar att ta under forskarutbildningen. I vår blir det ytterligare en högskolepedagogisk kurs, men vad jag ska lägga de sista poängen på vet jag ännu inte. Höstterminen kommer dock att vara fri från kurser och jag ser fram emot att kunna lägga större fokus på själva avhandlingsarbetet. I oktober har jag fått forskningsbidrag för att till Storbritannien och gräva i arkiv i två veckor. Jag har ingen vana av akrivgrävande och finner mikrofilmer och gammeldags handstil bra mycket mer skrämmande än lockande. Jag lär återkomma till hur resan utfaller.

Under det gångna året har jag presenterat olika aspekter av avhandlingsarbetet i många olika sammanhang och har ytterligare fyra presentationer nu under hösten. En av dem kommer att göras för the Swedish Association for America Studies och ska handla om John Deweys politiska tänkande, som jag känner en växande sympati för. Över huvud har politiken fått en allt större roll i avhandlingen. Innehållet i de övriga presentationerna är något diffust än så länge. Presentationer är ofta nyttiga, inte minst för att det ger deadlines att jobba efter, men texterna går aldrig att placera in i avhandlingen rakt av. Därför är det hög tid att jag sätter mig med alla texter jag skrivit under avhandlingsarbetets föregående två år och försöker plocka ut vad som kan användas, gör vissa revideringar och planerar för hur jag ska arbeta vidare med den text jag har. Därtill behöver jag revidera avhandlingens syfte och frågeställningar och kanske även mitt teoretiska ramverk. Förhoppningsvis kan detta hjälpa mig att strukturera upp det fortsatta arbetet. I nuläget känns allt aningen spretigt, ofokuserat och snudd på övermäktigt. Men fortfarande roligt och intresseväckande.

Humaniora som praktisk kunskap

Debatten om humanioras ställning i samhället har varit återkommande sedan jag själv började läsa humanistiska ämnen för ett decennium sedan. Då var det idag nedlagda Projekt Athena en nystartad studentorganisation med målet att höja humanioras status inom såväl arbetslivet som samhället i stort. Syftet var att lyfta fram vilken sorts kompetenser humanistiska studier genererar samt att visa på varför dessa är viktiga och hur de kan tillämpas utanför de högre lärosätenas väggar. Att humanistiska kompetenser alls skulle vara till nytta visade sig Svenskt Näringsliv desto mer skeptiska till. I den uppmärksammade rapporten Konsten att strula till ett liv (2011) argumenterar de för att den högre utbildningen i samhället bör ekonomiseras och för att humanistiska ”hobbykurser” bör ges lägre studiebidrag än kurser som genererar anställningsbara medborgare. Föga förvånande väcktes många humanisters vrede över vad de ansåg var en bristande förståelse för humaniora från Svenskt Näringslivs sida. Positivt var dock att många initierade svar på vad humanistisk kunskap faktiskt består i och varför den behövs formulerades som reaktion på rapporten. Detta har dels gjorts av enskilda debattörer, dels av den humanistiska tankesmedjan Humtank, som bildades 2014. Exempel på böcker som diskuterar humanioras samhällsroll är Humaniora i kunskapssamhället: en nordisk debattbok och Alltings mått: humanistisk kunskap i framtidens samhälle, båda från 2012.

Debatten har varit nyttig för humanister och gett oss bättre förståelse för vad vi gör och verktyg för att argumentera för vår relevans. Däremot tycks vi ha lyckats sämre med att kommunicera detta till våra studenter. Det är i alla fall det intryck jag fått både utifrån mina egna studier och utifrån samtal jag haft med andra nuvarande och före detta studenter inom humaniora, samt utifrån min relativt nya roll som lärare. Humanister möts ständigt av en skepsis till sina studiers relevans och frågan om vilka yrkesmöjligheterna är för det fåtal som inte blir kvar inom akademien. Det minsta vi som lärare kan göra är att hjälpa våra studenter att besvara dessa frågor.

Syftet med följande text är lyfta fram hur vi bättre kan hjälpa studenter att tillägna sig humanistisk kunskap i form av praktisk kunskap. Min avsikt är inte att upprätthålla distinktionen mellan teori och praktik, utan att betona praktiken som motvikt mot den vanliga uppfattningen att humanistiska kunskaper oftast är teoretiska. I fallet idéhistoria, som är mitt eget ämne, är det viktigt att påpeka att det inte bara ger förståelse för hur olika idéer och världsbilder inom det västerländska samhället formats och skiftat över tid, utan även ger praktiska färdigheter. Eftersom dessa sällan görs explicita riskerar dock studenterna att undgå vad de faktiskt har lärt sig.

Min avsikt är inte att argumentera för att humanistiska utbildningar borde underkasta sig den ekonomistiska logiken och omforma sig efter arbetssamhällets krav och behov. Tvärtom tror jag att den humanistiska bildningen är en viktig kritisk motkraft mot dylika samhällstendenser. Däremot ser verkligheten ut så att majoriteten av studenterna inom humaniora ofrånkomligen kommer att behöva arbeta större delen av sina liv och vad vi lärare bör bli bättre på är att visa på hur studenterna i sina framtida yrkesroller kan använda sig av de färdigheter de tillägnat sig inom sina studier.

Humtanks rapport På jakt efter framtidens kompetenser. Om humanioras potential på arbetsmarknaden (2017) visar att näringslivet i Sverige jämfört med USA har en bristande förståelse av nyttan med humanistiska studier. Rapporten visar även att ett allt för entydigt fokus på vilka yrken en utbildning leder till missgynnar humanistiska studenter. Istället borde det framhållas vilka kompetenser studenterna tillägnar sig. Med tanke på arbetsmarknadens föränderlighet i och med IT-revolutionen och automatiseringen verkar det också mer rimligt att fokusera på just färdigheter snarare än yrken. Bland de praktiska färdigheter humanistiska studenter tränas i kan nämnas kritiskt och kreativt tänkande, argumentationsförmåga, språkkunskaper, färdigheter att uttrycka sig väl i tal och text, problemlösningsförmåga, informationshantering och interkulturell kompetens. Dessa och liknande färdigheter borde vi tydligare förmedla till våra studenter att de faktiskt tillägnar sig genom sina humanistiska studier, inte minst för att ge dem verktyg för att själva argumentera för sin utbildnings relevans. Som rapporten visar är dessa färdigheter sådant som faktiskt efterfrågas inom näringslivet och som många av dess företrädare tror kommer att bli än viktigare i framöver. Det är nämligen färdigheter som inte kommer att kunna tas över av datorer inom en överskådlig framtid.

De ovan nämnda exemplen på färdigheter är alla av både praktisk och teoretisk art. För att förtydliga vad detta innebär kan vi vända oss till Aristoteles klassiska uppdelning av kunskapen i fem kategorier. Dessa består av den vetenskapliga kunskapen med dess betoning på att veta att (episteme); den praktisk-produktiva kunskapen med betoning på att veta hur (techne); den praktiska klokheten och omdömesförmågan som består i att veta när (fronesis); den filosofiska kunskapens vishet (sofia); och förnuftsinsikten eller intuitionen (nous). För att göra distinktionen lättare nöjer jag mig med att tala om teoretisk respektive praktisk kunskap. Det senare kan då sägas innefatta techne och fronesis. Det är alltså en fråga både konkret tillämpbara färdigheter och att utveckla den förmåga till reflektion och omdöme som styr våra handlingar. Den praktiska kunskapen är alltså inte bara något studenterna tillägnar sig inför ett framtida yrkesliv eller för att skriva en bra masteruppsats, det är också något de behöver i rollen som aktiva samhällsmedborgare och som del i ett personligt bildningsprojekt. För att betona det senare för våra studenter kan vi bli tydligare med att formulera ett kunskapsideal enligt vilket kunskap inte bara ses som en extern massa av fakta och teorier att tillägna sig, utan något som gör faktisk skillnad för kunskapsbäraren.

När den brittiska filosofen och historikern Robin George Collingwood påbörjade sina studier vid Oxford i början av 1900-talet var det en strikt teoretisk och realistisk kunskapssyn som rådde. Collingwood var uttryckligen kritisk mot detta och kom livet igenom att sträva efter att överbygga klyftan mellan teori och praktik. I sin självbiografi skrev han att i motsats till det kunskapsideal han själv formats under önskade ge sina studenter ”ideal att leva för och principer att leva efter.” Det viktigaste, menade han, var inte för utbildningen att generera framtida forskare och professionella filosofer, utan att förbereda studenterna för att delta i den offentliga debatten och att bidra till samhället. I detta fall är den praktiska kunskapen handlingsorienterade och förstådd som fronesis; den hjälper oss som människor och samhällsvarelser att bättre förstå oss själva och att fatta beslut. Detta är en av den humanistiska kunskapens centrala värden och av stor vikt att förmedla till studenterna.

Ett grundläggande problem inom lärande rör studenters svårigheter att applicera de kunskaper de förvärvat. Detta hänger samman med ett annat problem av praktisk art, nämligen det om effektiva studiestrategier. Dessa är också relaterade till frågor om motivation och tydliga mål med utbildningen. Då de lärarledda timmarna inom humanistisk utbildning är ytterst få lämnas studenterna till att själva ta ansvar för hur deras studier till stor del läggs upp. Detta är problematiskt eftersom många studenter kommer direkt från gymnasiet och har lite eller ingen förförståelse för hur högre utbildning är utformad eller av vilka studietekniker som kan vara dem till hjälp. Många saknar dessutom grundläggande kunskaper i akademiskt skrivande. Det ultimata vore förstås om det existerade humanistiska basår som försåg studenterna med dessa förmågor och denna kunskap redan innan de påbörjar grundkurserna, men så länge detta inte är fallet ligger ansvaret på grundkursernas lärare, som därför behöver göra detta parallellt med den ordinarie undervisningen. Lösningen är att integrera dessa element av lärande med varandra och helst inte enbart på grundutbildningen, utan löpande genom hela utbildningen.

En bidragande anledning till att detta sällan görs är att humanistisk utbildning ofta är uppbyggd enligt formeln föreläsning-seminarium-hemtentamen. I stora drag fungerar detta väl, men vi borde bli bättre på att laborera med alternativa examensformer och övningar som knyter an till den sortens textproduktion som humanister ägnar sig åt utanför akademien, vilket också innebär att öva sig i att skriva i olika genres och för olika publiker. Vi borde även bli bättre på att förmedla vikten av att betrakta skrivandet som ett hantverk och diskutera olika strategier för textproduktion med våra studenter. Detta är av stor vikt eftersom forskningen visar att planering och bearbetning av text är två delar av skrivprocessen som ofta negligeras.

Den pedagogiska forskningen pekar på vikten av att bryta ner större komplexa uppgifter i mindre separata delar, så kallade ”component skills”. Dessa kan bestå av kunskaper, vanor, eller strategier. Viktigt är att studenterna tränas i att kombinera dessa separata färdigheter och att de ges en förståelse för olika kontexter färdigheterna kan användas i, så att de inte enbart förknippar dem med den ursprungliga lärosituationen. En övning kan vara att läraren ber studenterna att själva att reflektera över olika situationer i vilka deras kunskaper och färdigheter kan appliceras. Att ersätta eller komplettera den stora hemtentamen med flera mindre övningar tenderar även att ge bättre lärande.

För att ytterligare förbättra lärandet behöver målen både för den aktuella kursen eller övningen och utbildningen i sin helhet identifieras. Vilka kunskaper och färdigheter förväntas studenterna egentligen ha tillägnat sig? Här måste vi gå bortom kursplanernas abstraktioner och faktiskt konkretisera för studenterna vad vi förväntar oss av dem. En följd av att göra detta är även att det underlättar lärarens utformning av kursen. De målorienterade övningar vi ger våra studenter måste samtidigt kombineras med kontinuerlig feedback. Studenterna måste förstå att kursens syfte inte enbart är att klara hemtentamen och den återkoppling de får på tentan bör inte vara den enda feedback de ges under kursens gång. Feedback måste ges under den pågående skrivprocessen och studenterna bör efter revision av sin text uppmanas att skriva en kort kommentar om vad de ändrat mellan versionerna. Detta för att säkerställa att den respons som getts verkligen gått fram och lett till förbättring av texten. Det behöver dock inte enbart vara läraren som läser och kommenterar studenternas pågående arbeten, utan man kan med fördel låta dem ge feedback på varandras texter som en praktisk övning, vilket i sig utvecklar färdigheten att kritiskt granska och bedöma andras texter, vilket kommer till nytta även vid uppsatsopponering, för att skriva recensioner och vid peer review. Studenternas respons på varandra kan då underlättas genom att de ges en lista med exempel på kriterier utifrån vilka de ska bedöma varandras alster. Även i detta fall kan läraren be studenterna att skriva en kort kommentar om hur de använde sig av återkopplingen för att få insyn i vad som fungerade mer eller mindre bra.

En viktig aspekt av att bättre betona de praktiska kunskaper och färdigheter humanistiska studier genererar är att det kan öka studenternas motivation för fortsatta studier. På grund av den höga grad självstudier humanistisk utbildning medför är just motivation av stor vikt för att studenterna ska behålla intresse och fokus. Men detta kräver praktiska strategier för hur studierna ska bedrivas. Att utveckla effektiva studievanor är därför av stor vikt för motivationen. Erfarenheten av att ägna flera timmar om dagen åt studier utan känslan av att komma framtå kan vara nog så frustrerande. Förutom att presentera möjliga studiestrategier för våra studenter kan vi även ge dem övningen att själva analysera effektiviteten i sina egna studievanor.

Ytterligare en strategi för att motivera studenters lärande är att tillhandahålla uppgifter och övningar hämtade från verkligheten. Detta för att konkretisera och visa relevansen i sådant som annars kan te sig abstrakt och utan nytta utanför universitetet. En annan strategi är att framhålla en övnings relevans för studenternas akademiska bana, alltså att visa på hur de färdigheter de tillägnar sig i den aktuella kursen hänger samman med framtida kurser för att tydliggöra den nuvarande kursen eller övningens värde.

En möjlig examensform eller övning är att låta studenterna skriva recensioner. Detta gör många akademiker i sin vardag oavsett om de är verksamma inom universitetet eller inte. Det är också en värdefull övning för att studenterna ska lära sig att identifiera och sammanfatta det centrala innehållet i en bok och att värdera detta. För att variera sig och träna sig i olika genrer behöver inte recensionen nödvändigtvis utformas som i en facktidskrift. Ett alternativ är att låta studenterna inspireras av exempelvis ”understreckare” i Svenska dagbladet, som är mer essäistiska till sin karaktär. Om studenterna recenserar olika böcker kan de också läsa upp sina texter för varandra för att på så sätt öva sig i att presentera inför grupp, men också för att få inblick i fler böcker än den de själva läst.

En annan möjlighet är att i teori- och metodkurser faktiskt låta studenterna öva sig i att applicera olika teorier och metoder, inte bara att läsa om dem – som uteslutande är min egen erfarenhet. Poängen torde vara att studenterna ska använda sig av dessa i sina B- C- och masteruppsatser och eventuellt i en framtida avhandling, så varför inte direkt börja med att praktiskt öva sig i dem? Detta skulle tydliggöra bättre hur teori- och metodkurserna förhåller sig till uppsatskurserna. Man kan också tänka sig en kurs i att skriva forskningsöversikter, som ju även det är kopplat till uppsatsskrivande, men också är en färdighet exempelvis vetenskapsjournalister behöver ha, samt ett vanligt tema i humanistiska tidskrifter för att introducera nya forskningsfält. Detta ger även studenterna praktisk övning i att utsöka tidigare forskning via bibliotekets resurser och skulle därför med fördel kunna göras i samarbete med en bibliotekarie.

Sammanfattningsvis menar jag att vi bör bli bättre på att framhålla vilka praktiska färdigheter och kunskaper humanistiska studier genererar och hur de kan vara till nytta i yrkeslivet, i studenternas personliga bildningsprojekt, och för dem i egenskap av aktiva samhällsmedborgare. Jag har argumenterat för vikten av att tydliggöra de praktiska färdigheter och kunskaper som studenter faktiskt tillägnar sig, men också för vikten av att studenterna tränas ytterligare i detta. Nya studenter måste ges praktiska verktyg för att skapa fungerande studievanor och för att utveckla sitt skrivande i olika genrer och för olika publiker. Detta kan göras genom övningar både med förankring till yrkeslivet och den akademiska världen. Att det görs är av stor vikt för att stärka studenternas motivation och för att ge dem förståelse för sin egen utbildnings relevans.

Efter kapitalismen?

Föregående inlägg slutade med en hänvisning till Naomi Kleins tes om att kapitalismen är oförenlig med ett ekologiskt hållbart samhälle, samt med en förhoppning om att vänstern ska bli bättre på politisera den ekologiska krisen. Under de senaste åren har det kommit en hel del böcker som diskuterar just vänsterns framtid, hur vi ska förhålla oss till den ekologiska och ekonomiska krisen, och vikten av att skapa visioner om en framtid värd att kämpa för. Följande inlägg är en slags essä kring ett par av de böcker jag läst på dessa teman. Tidigare har jag berört liknande frågor i inlägg om arbetskritiken och den så kallade postanarkismen.

Precis som Naomi Klein är jag kritisk till de delar av miljörörelsen som hävdar att klimatfrågan inte är en höger/vänsterfråga. Jag följer också Kleins kritik av ekomodernismen. Ny teknik kan visserligen bidra till omställning, men inte ensamt rädda miljön. Så länge det finns starka vinstmotiv för att fortsätta utvinna, sälja och använda fossila bränslen spelar nya tekniker mindre roll. Dessutom är det inte tillräckligt att konsumera ekologiska alternativ; vi måste även konsumera mindre och i förlängningen ändra vår livsstil och kultur på ett mer grundläggande plan om ekologiskt hållbara samhällen ska bli möjliga. Ekologisk hållbarhet handlar mer om ideologi än teknik.

En av de mest uppmärksammade vänsterdebattörerna på sistone är den teknikbejakande ärkeoptimisten Paul Mason, som dock inte har särskilt mycket att säga om ekologi. I Postkapitalism  hävdar Mason att kapitalismen nått gränsen för sin anpassningsförmåga och att vi står på randen till ett mer lovande postkapitalistiskt samhälle. Han hävdar att informationsteknologin upplöser marknader, underminerar ägande och minskar behovet av arbete. Delningsekonomier och kolloborativ produktion kommer att konkurrera ut kapitalismen. Masons konkreta exempel – Linux, Wikipedia, Firefox, Mondragon – är visserligen bra, men inte särskilt nya och inspirerande. Han är uppenbart inspirerad av arbetskritiken och basinkomströrelsen och behållningens med hans bok ligger i uppmaningen i att påbörja byggandet av ett postkapitalistiskt samhälle redan nu – varför vänta tills kapitalismen gått under? – genom kooperativ, medlemsbanker, P2P-nätverk och demokratiskt styrda företag. Dock blir jag inte särskilt övertygad av hans teknikdeterminism.

En bra motkraft till Mason är Helena Granströms poetiska civilisationskritik framförd iDet som en gång var, som bland annat diskuterats i Filosofiska rummet. Granström menar att vi allt för okritiskt överlåter all problemlösning åt tekniken: ”miljöproblem åtgärdas med solpaneler, depression med ett piller, gatuvåld med övervakningskameror, ojämlikhet med en skatt.” Teknikberoendet – och teknik ska här förstås i bred bemärkelse – har gjort att vi inte längre är kapabla att uppfylla våra basala behov av mat, kläder och boende. Genom att fjärma oss från livets grundläggande betingelser och naturen tror vi oss ha blivit friare, men i själva verket har vi byggt vårt eget fängelse: ”På samma sätt som den utbredda föreskrivningen av psykofarmaka därmed bidrar till att upprätthålla en ohållbar samhällsordning, kan det som många människor ägnar sig åt dagligen – tv-tittande, dataspel, shopping, alkoholkonsumtion, slösurfing, terapi – sägas fungera på samma sätt: som medel för att göra en i ordets mest grundläggande bemärkelse inhuman tillvaro uthärdlig.”

Granström talar om natur, snarare än miljö och hennes bok är en påminnelse om vad vi förlorar när vi alltför okritiskt tar till oss av ny teknik. Det är en charmigt otidsenlig bok som tvingar till eftertanke. Är inte vår tilltro till framsteg allt för naiv? Vore det inte bättre om vi istället för att springa med i kapitalismens ekorrhjul stannade upp och reflekterade mer över vad vi egentligen vill ha ut av livet? Det har David Jonstad gjort. I Jordad menar han att kapitalismen gjort oss oförmögna att försörja oss själva och förespråkar självhushållning, småskalighet och decentralisering som motkraft. Det handlar om att ta tillbaka makten över det egna livet och att samtidigt ta tillbaka jorden från det fåtal kapitalister som genom landgrabbing roffar åt sig allt större del av jordens yta och naturresurser. Liksom Mason inspirerar genom att uppmana till att bygga alternativ inom det rådande systemet som pekar mot övergången till en mer hållbar, postkapitalistisk värld, inspirerar Jonstad genom att försöka leva ekologiskt hållbart inom nuvarande ekonomiska paradigm. Hans projekt är dock snarare existentiellt än politiskt, men ingen skam i det. Individuella exempel på tillfredställande liv bortom den kapitalistiska logiken är viktiga, men visionen för en politisk rörelse måste vara kollektiv. Hör Jonstad intervjuas i Klimatpodden.

Att kapitalism är oförenligt med ett ekologiskt hållbart samhälle handlar inte om att alla kapitalister är onda miljöbovar. Men även den mest välmenande företagsledare svarar mot aktieägarnas krav på utdelning och har profitmaximering som övergripande målsättning, menar David Graeber. Det är därför rationellt att pressa löner och effektivisera verksamheten genom exempelvis automatisering. Problemet med kapitalismen ligger på system- snarare än individnivå. Vad miljöfrågan gör är att den sätter fingret på att kapitalismens grundtanke om ständig ekonomisk tillväxt är oförenligt med vår planets ändliga resurser.

Ugo Mattei skriver i sin lilla debattbok Gemensam nytta att ”Ekologin är idag den enda politiska vision som erbjuder en karta för verklig kursändring”. Detta eftersom ekologin betonar vikten av gemenskap och samarbete i kontrast till den individcentrerade och tävlingsinriktade kapitalismen. Centralt i Matteis bok är kritiken mot att betrakta ägande som antingen statligt eller privat. Mot detta ställer han gemenskapstanken och menar att när regeringar genomför privatiseringsprocesser så säljer den ut något som faktiskt inte tillhör den själv, utan som tillhör samhällsgemenskapen. Hur kommer det sig att dessa allmänningar har så pass svagt rättsligt skydd när det privata ägandet är starkt skyddat inom den liberala rättstraditionen? Mattei menar att allmänningar kan inkludera vitt skilda ting som stränder, dricksvatten, luft, kunskap, museum, torg, internet, elnätet, sjukvård och utbildning. Exakt vad som ska ingå måste vara en pågående diskussion, menar Mattei, men övertygar ändå om att det finns vissa saker som vi bör äga tillsammans och som bör skyddas mot utförsäljning. Hans bok ger bra argument för att sträva efter ett hållbart samhälle baserat på gemenskap och helhetstänkande i motsats mot det kapitalistisk-individualistiska nyliberala samhället. Detta är en bra utgångspunkt för en vänsterpolitisk vision.

Ett problem med politik idag är att den reducerats till en administrativ syssla ägnad åt att rädda kapitalismen från sig själv. Detta i linje med Margaret Thatchers motto TINA (”there is no alternative”). Denna brist på visioner riskerar att leda till hopplöshet. Dessutom öppnar bristen på alternativ upp för högerextrema krafter, vilket inte borde ha undgått någon. Genom att politisera den ekologiska krisen och sammanföra miljöfrågor med andra kamper kan vänstern skapa en bred progressiv rörelse för social, ekonomisk, ekologisk, politisk och social förändring. Detta är budskapet i Naomi Kleins senaste bok Nej är inte nog (2017).

Klein vill återuppväcka den sociala rörelse – ”rörelsernas rörelse” – som uppstod vid 90-talets slut i och med demonstrationerna i bland annat Seattle, Genua och Göteborg. Denna fick ett bakslag efter 9/11 och kriget mot terrorismen och den ”chockpolitik” som följde därmed. Efter finanskrisen 2008 tycktes rörelsen vakna till liv igen i och med Occupy Wall Street, men Klein menar att rörelsen led brist på visioner om ett bättre samhälle. Det var väldigt tydligt vad rörelsen sa nej till, men inte vad man erbjöd för alternativ.

Intressant att notera är att John Dewey 1929 gjorde en analys av den politiska situationen i USA som har väsentligt gemensamt med den Klein gör idag:

On the one hand there is the very general discontent with the present alignment of parties, the general sentiment that a large mass of people do not have a square deal economically, and that equal opportunity is by large a myth; as is prosperity in which wealth and control of finance, credit and industry are in the hands of a small per cent of the community. On the other hand there is the tragic failure of past attempts at political organization of a truly liberal policy.

Vidare konstaterar Dewey att progressiva har varit allt för inriktade på att kritisera, men inte själva har utvecklat konstruktiva idéer och alternativ. Vad som behövs är kontinuerlig politisk organisering som förenar splittrade progressiva grupper och individer, samt att det utvecklas enande principer att ställa sig bakom för dessa.

Klein menar att lärdomen den progressiva vänstern bör ta med sig från det senaste amerikanska valet är att kandidater som står för att upprätthålla ett nyliberalt status quo är ett lätt byte för högerpopulistiska demagoger. Samtidigt menar hon inte att Trump bryter med nyliberalismen, utan snarare är en variation av den. Wendy Brown har nyligen argumenterat i samma banor, hon menar att Trump legitimerar sin politik utifrån nyliberalismens kritik av jämlikhet och social rättvisa:

It’s perfectly possible to continue the basic planks of neoliberalism – privatisation, dismantling whatever is left of the welfare state, slashing away at taxes for the rich and for corporations, keeping capital the centre of state concerns – while, at the same time, producing new regional domains of protectionism or rebellions against the EU or NAFTA.

Vad skulle då göra en progressiv vänsterkandidat möjlig? Enligt Klien, en stark gräsrotsrörelse. För att sammanbinda de olika sociala, ekologiska, politiska och ekonomiska problem världen står inför idag måste separata rörelser förenas i ett gemensamt program för förändring. Rörelserna måste identifiera det system de slåss mot, snarare än att se deras kamper som separata. Miljörörelsen, feminismen, antirasismen och kritiken av växande ekonomiska klyftor och skatteparadis slås alla mot nyliberalismens åtstramningspolitik och privatiseringar, mot ekonomismens girighet och egocentrism, samt mot ”en dominansbaserad logik som behandlar många människor och jorden själv som förbrukningsvaror,” skriver Klein.

Tillsammans med andra intellektuella och aktivister har Klein författat The Leap Manifesto som skisserar en sådan vision för Kanada. Det innehåller bland annat krav på att ursprungsfolks rättigheter och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna respekteras; krav på ren och förnybar energi; minskade klyftor; satsning på omvårdnadsyrken; och utbyggnad av kollektivtrafik. Väl medvetna om att alla visioner om en bättre värld enligt ekonomismens logik kommer att bemötas med frågan om vem ska betala har de försökt besvara detta genom att förslå stopp för subventionering av fossila bränslen (775 miljarder dollar) samt att höja priset på utvinning av dem. De har även föreslagit en skatt på finansiella transaktioner (650 miljarder dollar). Till det kan höjd skatt för koldioxidutsläpp och skatter riktade mot de superrika tilläggas. Möjligen är Klimatriksdagen som gick av stapeln nu i helgen någon slags svensk motsvarighet till The Leap.

Dagens vänster behöver visioner om ett samhälle bortom den nyliberala kapitalismen och den nationalistiska extremhögern, som presenterar sig som det enda alternativet. Mitt intryck är att det finns gott om dessa visioner. Svårigheten är väl att samlas bakom dem och se till att de sprids och får medialt genomslag, vilket är en förutsättning för att påverka den konkreta politiken. För vidare läsning på samma tema rekomenderas senaste numret av Brand (2/2018), som har flera texter som behandlar den pågående ekonomiska krisen och nyliberalismens eventuella slut.

Jorden vi ärvde, fördärvade … och sen då?

För knappt ett halvsekel sedan började vi tala om ”miljön” som ett föremål för de mänskliga samhällenas påverkan. Bidragande orsaker var Rachel Carsons uppmärksammade Tyst vår från 1962 och Romklubbens rapport Tillväxtens gränser, som tio år senare slog fast att fortsatt befolkningsökning och idén om evig tillväxt inte är möjligt givet planetens begränsade resurser. Åren innan hade två stora klimatkonferenser hållits i Stockholm respektive Boston där människans påverkan på klimatet slagits fast. Även bilden Earthrise bidrog till att omforma vår syn på jorden och föreställningen om att planeten vi bor på är för stor för människan att påverka började att sakta att förändras.

Sedan millenieskiftet har medvetenheten om klimathotet och dess orsaker ökat ytterligare. Bland annat genom Al Gores An Inconvenient Truth (2006) och genom att IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) tilldelades Nobels fredspris 2007. Flera starka forskningscentra, som Stockholm Resilience Center, har vuxit fram och genererat kunskap om människans miljöpåverkan i inflytelserika rapporter som Planetens gränser (2009).

Ett begrepp som de senaste åren allt mer uppmärksammats är ”antropocen”. Detta är också ämnet för och titeln på idé- och miljöhistorikern Sverker Sörlins senaste bok med undertiteln ”En essä om människans tidsålder”. Antropocen är ett geologiskt begrepp menat att beteckna en ny geologisk period. Eftersom en geologisk tidsålder behöver ha irreversibla effekter över tusentals år och omfatta hela planeten är det bland geologer en mycket omstridd fråga om det är motiverat att hävda detta. Det är en högst pågående debatt som utreds av Anthropocene Working Group. Den centrala frågan är om världen idag avsevärt skiljer sig från de 11 700 föregående åren, då vi levat under holocen.

Även bland de geologer (och andra) som hävdar att vi idag lever i antropocen går åsikterna isär om när vi skulle ha inträtt i denna tidsålder. Ofta sägs den ha haft sin start med den industriella revolutionen, men vissa geologer vill placera den ännu tidigare, exempelvis vid de civilisationernas uppkomst, eller när människan började bli bofast. Andra vill lägga antropocens begynnelse senare, runt mitten av 1900-talet, som var en tid för drastisk ökning av BNP och stor befolkningstillväxt. Dessutom skedde då en massiv ökning av koldioxidutsläpp och även av andra skadliga ämnen och kemikalier. Till det ökade även fisket och skövlingen av regnskog, pappersproduktion, transporter och vattenanvändning med flera hundra procent. För att ringa in denna period brukar man tala om ”Den stora accelerationen”.

”Antropocen” är dock inte bara ett geologiskt utan också ett politiskt begrepp. Oavsett om det är motiverat att tala om en ny geologisk tidsålder ligger det en styrka i begreppet eftersom att det tydligt pekar på en av vår tids största utmaningar – hur vi ska kunna ställa om till ekologiskt hållbara samhällen. I föreställningen om den samlade mänsklighetens förmåga att förändra naturen ligger något hotfullt som också avkräver oss ett ansvar. Detta kan förstås vara positivt. Dock finns det en kritik emot att begreppet betraktar mänskligheten som ett enhetlig subjekt, utan att urskilja vilka individer och grupper det faktiskt är som utgör hotet mot den gemensamma livsmiljön. Det är trots allt de rikaste 10 % av mänskligheten som står för 50 % av utsläppen. Män är generellt större miljöbovar än kvinnor och västvärlden större miljöbovar än övriga världen, även om länder som Kina, Indien och Brasilien i stigande grad bidrar till de globala utsläppen. Är det inte rimligt att vi främst avkräver ansvar av de huvudskyldiga? Kanske borde vi tala om ”capitalocene” eller ”econocen” för att betona att det är kapitalismen och det rådande ekonomiska systemet som är problemet, snarare än ”mänskligheten”?

Industrialismen och kapitalismen har under de senaste två hundra åren spritt sig världen över som dominerande samhällsformer. De har gett människan mycket gott, men har också lett en djup klyfta mellan mänskliga samhällen och jordens ekologiska villkor. Vi har fjärmat oss från naturen. Sörlin menar att antropocen betecknar just denna splittring och samtidigt påkallar läkning. Vårt ansvar som människor är inte enbart gentemot andra människor och det samhälle vi lever i, utan mot andra arter, naturen omkring oss och jorden som helhet.

Antropocen är därför att betrakta som en uppmaning till politisk handling. Sörlin menar att begreppet i bästa fall medför en ökad medvetenhet om vikten av att ”bryta Den Stora Accelerationens destruktiva logik”. I den mån miljöfrågor drivits i politiskt har det framförallt gjorts inom ramen för ”ekologisk modernisering”, alltså föreställningen om att ekonomisk tillväxt, modernisering och framsteg är förenliga med ett ekologiskt hållbart samhälle. Denna idé om ”hållbar utveckling” var central i FN-rapporten Our Common Future (1987), ofta kallad Brundtlandrapporten och var vad Göran Persson avsåg då han under sin tid som statsminister talade om ”det gröna folkhemmet”. Tanken är att ny teknik, som sol- och vattenkraft, ska ersätta fossila bränslen. De ekologiska modernisterna tenderar att sätta stor tilltro till entreprenörer som Elon Musk och hans elbilar. Men kan vi verkligen sätta vår tilltro till ny teknik och enskilda entreprenörer samtidigt som FN:s klimatkonferenser resulterar i otillräckliga överenskommelser och samtidigt som miljöfrågor tycks hamna långt ner på de politiska partiernas prioriteringslistor?

Trots att Sörlin tycks skeptisk till den ekologiska modernismen och anser att miljöfrågor behöver politiseras både på nationell och global nivå, säger han väldigt lite om detta. Det är synd eftersom det kunde gett hans bok mer udd. Nu har eventuell radikalism fått stå tillbaka för en mer populär framställning. Sörlin nämner dock Naomi Klein, vars Det här förändrar allt har den udd hans egen bok saknar. Klein argumenterar mot den ekologiska modernismen och idén att omställningen till hållbara samhällen tryggt kan lämnas i händerna på entreprenörer och teknikfetishister. Vi står inför ett vägval, menar Klein: antingen väljer vi kapitalismen, eller klimatet. Att välja det senare, vilket jag är överens med Klein om att vi bör göra, påkallar dock en radikal vänsterpolitik. Ingen kommer frivilligt att sluta bryta fossila bränslen, dra ner på bil- och flygresor eller köttkonsumtion, bara för att nämna ett par viktiga exempel. Mot denna bakgrund är det förvånande att vänstern varit så dålig på att politisera klimatfrågor. I bästa fall kan antropocen fungera behjälpligt i det avseendet eftersom den är kärnfull och suggestiv och möjligen kan underlätta med att kommunicera problematiken kring en av mänsklighetens viktigaste utmaningar.

När verkligheten jävlas. Om Bergmans Persona

Under en uppsättning av Sofokles Elektra tystnar plötsligt skådespelerskan Elisabet Vogler (Liv Ullmann). Hon bli sängliggandes, tyst och orörlig. På sjukhuset förklaras hon frisk, såväl själsligt som kroppsligt, trots att hennes tillstånd består. Så inleds Ingmar Bergmans Persona (1966). Valet av Elektra kan tyckas godtyckligt, särskilt eftersom ingen återanknytning till pjäsen görs under den fortsatta filmen. Genom att ta fasta på pjäsen och den antika intertexten i Persona öppnas dock en feministisk tolkning av filmen.

Innan Vogler skickas i väg för att vårdas av en syster Alma (Bibi Andersson) läxas hon upp av sin läkare (Margaretha Krook):

Tror du inte jag förstår? … Avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. … Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning … Ta livet av sig? … Det gör man inte. Men man kan bli orörlig och tyst. … Då behöver man inte spela några roller … tror man. Men verkligheten jävlas. … Du tvingas reagera. Ingen frågar om det är äkta eller oäkta. Om du är sann eller förljugen. Spela rollen tills den är färdigspelad.

Här avslöjas valet av filmens titel. Begreppet ”persona” kommer ursprungligen från den antika teatern och syftar på de masker skådespelarna bar. Här bör Carl Gustav Jung nämnas. Dels eftersom det är svårt att i sammanhanget förbigå hans ”elektrakomplex”, men framför allt för att ”persona” i Jungs psykologi betecknar de roller vi antar gentemot yttervärlden. I motsats till detta ställde han ”själen”, människans inställning gentemot sig själv.

Kanske har Vogler nått insikten att roller inte bara spelas på teatern. I tystnaden hoppas hon kunna undfly sina andra personan. Doktorn menar dock att tystnad och orörlighet inte är en frånvaro av roller, utan ytterligare en roll.

Inspirerad av de feministiska läsningar av Elektra som brukar fokusera på hennes fångenskap i patriarkatet, vill jag vända blicken mot de frågor om kvinnoroller och moderlighet Persona delar med Sofokles pjäs.

Elektra beklagar sin barnlöshet och avsaknad av en beskyddande man. Hennes längtan att hämnas sin mördade far är beroende av hennes bror Orestes. Att hon själv skulle döda sin mor och hennes man är otänkbart. Elektra manas av sin syster att slå undan hämndtankarna. Hon borde veta sin plats och förstå sin underlägsenhet gentemot männen.

I Persona går dessa teman igen. Syster Alma tycks till en början ha ett enkelt själsliv och betonar gång på gång sin obetydlighet jämfört med skådespelerskan (hon vet sin plats och förstår sin underlägsenhet). Detta trots att namnet Alma betyder just själ eller vårdande. I antikens Rom benämndes Ceres ”alma mater” – den vårdande modern. Alma talar om framtiden med fästman, giftemål och barn. Hennes kroppsspråk visar uppgivenhet och hon talar om det som något hon finner sig i, snarare än längtar efter. Almas kluvenhet inför denna utstakade framtid blir allt mer tydlig. Strax efter att hon berättat för Vogler att hon inte är kär i sin fästman, men ändå är honom trogen, berättar hon om en orgie hon deltagit i tillsammans med en annan flicka och två pojkar en sommardag då hennes fästman varit borta. Kort efteråt har hon genomgått en abort.

Vogler, å sin sida, har i tystnaden förvägrat sin man och son kontakt med henne. Alma ber Vogler berätta om sin relation till dem. När skådespelerskan tiger tar Alma kommandot och berättar för Vogler om en man som påstått att Vogler äger allt som kvinna och konstnär, men saknar moderlighet. Vogler bestämmer sig därför för att bli gravid. Rädd för ansvaret och bundenheten försökte hon göra abort, men misslyckas, och har sedan kommit att hata barnet. Medan Alma berättar detta blir hon allt mer lik Vogler. I slutet av scenen vet vi inte om de är två olika personer eller två sidor av samma person. Alma, som känner sig instängd i sitt förhållande och kluven till modersrollen, börjar nu också protestera mot den vårdande roll hon har gentemot skådespelerskan. Ju mer deras identiteter flyter samman, eller ju mer Alma intar Voglers persona, ju mer självständig och handlingskraftig blir hon.

Alma, Vogler och Elektra försöker alla hitta sätt att förhålla sig till den patriarkala diskurs de befinner sig i, samtidigt som de prövar möjliga motståndsstrategier. När verkligheten jävlas, försöker de hitta strategier för att jävlas tillbaka.

Persona är i mitt tycke Bergmas bästa film och detta får väl ses som mitt lilla bidrag till hans 100-års firande. Missa inte Bergmanpodden om Persona. Ytterligare fördjupning fås i Bildningspoddens avsnitt om Ingmar Bergman och om den grekiska tragedin.

Avhandlingen III

Nyligen avpublicerade jag två tidigare blogginläggen om min avhandling eftersom de dåligt representerar hur projektet ser ut i dagsläget. Arbetets fokus förskjuts ständigt och för någon vecka sedan kastade jag den tidigare tänkta strukturen och gjorde en ny skiss över avhandlingens kapitelindelningen, vilket fick mig att inse att det är dags för en ny lättillgänglig introduktion till mitt forskningsprojekt här på bloggen. Jag tar fasta på hur jag arbetat mig fram till hur mitt avhandlingsämne ser ut i dagsläget. En beskrivning av arbetet finns även att ta del av på min personalsida på Lunds universitet.

Vad som ledde mig till mitt avhandlingsämne var två separata intressen, dels för den amerikanska pragmatismens filosofi, dels för historieteori. Dessa intressen ledde mig ungefär samtidigt till John Deweys (1859-1952) och Robin George Collingwoods (1889-1943) tänkande. Den senare har jag tidigare skrivit om här på bloggen. Jag slogs av likheterna hos de båda och blev intresserad av vad de tänkte om varandra och hur tidigare forskning hade behandlat relationen mellan dem. Här fanns dock ytterst lite att hämta. Den tidigare forskningen är mycket knapp och Dewey nämner enbart Collingwoods självbiografi i förbigående, medan Collingwood inte alls refererar till Dewey. Däremot avfärdar han helt pragmatismen, vilket förvånade mig då jag upplever det som att han delar många pragmatistiska idéer.

De likheter som slog mig till en början var den viktiga roll erfarenhetsbegreppet och föreställningar om enhet eller holism spelar i deras tänkande. Jag förstod snart att detta har att göra med att de båda knyter an till hur erfarenhet förstods inom den idealistiska filosofin, snarare än inom positivismen som var 1800-talets andra stora filosofiska tankeströmning. Även deras sätt att tala om enhet (unity) härstammar från idealismen. De använder begreppet både i termer av att övervinna traditionella filosofiska dikotomier mellan jaget och världen, kroppen och själen, eller religion och vetenskap, etc., samt i termer av att föra olika ”erfarenhetsformer” som filosofi, religion, politik, estetik och historia närmare varandra. Detta är att betrakta som en reaktion mot vetenskaplig specialisering och den framväxande analytiska filosofin.

Ytterligare en slående likhet mellan Dewey och Collingwood är den viktiga roll praxis spelar i deras tänkande. De betonar att all kunskap bör betraktas som praktisk i bemärkelsen handlingsorienterande och till för att förändra och inte bara tolka världen, för att parafrasera Marx. Några marxister är de dock inte, snarare socialliberaler. Deras praktiska kunskapssyn går tillbaka till den antika filosofin, som vi enligt Pierre Hadot bör förstå som levnadssätt snarare än rent teoretiskt och akademiskt. Denna tradition var också stark bland renässanshumanisterna och bland de Brittiska idealisterna, som både Dewey och Collingwood inspirerades av.

Begreppen som styr min läsning av Dewey och Collingwood är alltså enhet, erfarenhet och praxis. Avhandlingens arbetsnamn är Unifying Experience. Snarare än att läsa dem som filosofer betraktar jag dem som humanistiska intellektuella, vilket ger en bredare och mer kontextualiserande ingång. Jag har valt att tolka det övergripande syftet med deras tänkande som försök att utveckla ett försvar för den humanistiska kulturen. Denna stod, enligt Collingwood och Dewey, inför hot som fragmentisering, specialisering, alienation och dominans av naturvetenskapligt tänkande på humanioras bekostnad. Även framväxten av fascism och nazism, uppfattningen om en allt för långtgående individualism och historismens kris spelar in. Både Dewey och Collingwood uppfattade den framväxande analytiska filosofin, realismen och den dominerande kunskapsteorin som otillräckliga att möta dessa utmaningar. Liknande ståndpunkter går att finna bland flera intellektuella samtida med Collingwood och Dewey. Mig veterligen har dock ingen genomgripande läsning gjorts av dem utifrån detta perspektiv. Syftet med en sådan läsning är inte bara att jag tror att det lyfter fram nya aspekter av deras tänkande och ger bättre förståelse av tidsperioden, utan att ge dem ny aktualitet.

Till kritiken av köttet

Visst har en del förändrats sedan jag blev vegetarian för 13 år sedan. Under de första åren möttes jag ofta av kommentarer om hur otroligt svårt det måste vara och många jag talade med menade att de själva aldrig skulle kunna leva utan kött. Detta varvades med idiotiska fyndigheter i stil med ”kött är gött” och ”om du är djurvän borde du väl inte äta upp djurens mat.” Under mina första år som vegetarian var det inte heller självklart att restauranger hade vegetariska alternativ och i den mån det fanns var maten sällan vidare upphetsande.

Idag är vegetarianism hyfsat trendigt. Det har skrivits en mängd vegetariska kokböcker, det finns åtminstone två vegetariska matlagningsmagasin och flertalet utmärkta bloggar. Stjärnkocken Mathias Dahlgren öppnade nyligen en helvegetarisk fine-dining restaurang och de flesta restauranger kan idag erbjuda vegetariska alternativ. Dessutom har det kommit en mängd nya vegetariska halvfabrikat (av varierande kvalitet, ska väl erkännas). De flesta köttätare jag känner kan tänka sig att äta vegetariska måltider emellanåt och är ofta av åsikten att även om man vill äta kött så borde man äta det i mindre utsträckning och välja ekologiskt och närodlat både för djurens och miljöns skull. Paradoxalt nog ökar köttkonsumtionen och andelen ekologiskt kött som säljs är extremt låg jämfört med andra ekologiska produkter. Hur kan det komma sig?

Att jag börjar fundera kring detta har delvis att göra med att SVT under den senaste tiden sänt tre olika program om köttkonsumtion. Det mest uppmärksammade torde vara Köttets lustar, i vilket vi får följa Henrik Schyfferts bildningsresa genom köttindustrin. Kan den ökande köttkonsumtionen ha att göra med att vi inte förstår att den vakuumförpackade skinkan i affären faktiskt varit ett riktigt djur vars enda syfte med livet varit att bli mat under plågsamma omständigheter? För att ta reda på om detta kan vara fallet föder Schyffert upp två gulliga grisar och lär sig om köttkonsumtionens inverkan på miljö och hälsa samt om dess effekt på djurens välbefinnande. Människans förhållande till grisen är också temat för dokumentären Nöff! (Oink) .

Slutsatsen i Köttets lustar blir att människan inte borde äta mer än 75 gram kött om dagen, vilket för en genomsnittlig svensk skulle innebära en halvering av köttätandet. Detta vore bättre både för djuren och för vår egen hälsa eftersom konsumtion av stora mängder rött kött ökar riskerna för vissa cancerformer och hjärt- och kärlsjukdomar. Dessa forskningsrön har dock köttindustrin tagit hjälp av korrupta forskare för att sprida tvivel över med samma strategier tobaksbolagen sått tvivel kring rökningens hälsorisker, vilket skildras i Köttlobbyn (The meat lobby: Big business against health?).

I Köttets lustar medges visserligen att djuren inte kan leva i enighet med sina naturliga beteenden i köttindustrin, men det är priset vi – eller rättare sagt djuren – måste betala om vi vill ha billig kött. Och det vill vi ju, tycks konsensus vara. Kanske måste kritiken av djurindustrin framföras på detta sätt om det ska nå stora grupper människor. Slutsatserna i Köttets lustar tycks i alla fall likna de Jonathan Safran Foer nådde i sin bästsäljande Äta djur (2009). Jag är inte mindre pragmatisk än att jag tycker att det skulle vara en framgång om köttkonsumtionen minskade och det kött som konsumerades var närodlat och ekologiskt och djurskyddslagarna skärptes. Samtidigt blir jag inte särskilt inspirerad av nämnda dokumentärer eller Foers bok. Perspektiven är varken nya eller utmanande och man kan ju tycka att djurrättstänkandet borde ha gått framåt sedan Peter Singers klassiska Djurens Befrielse (1975), som idag känns något förlegad.

Jag har tidigare skrivit om hur ny forskning om djur, särskilt primater, bidragit till att bryta ner gränserna mellan människan och andra djur. Detta är naturligtvis bra eftersom det gör människans förtryck av andra arter svårare att legitimera. Andra nya perspektiv på djurrättsfrågor kommer med fältet Kritiska djurstudier som har etablerats vid Lunds universitet och nyligen introducerades i tidskriften Fronesis nummer 56-57 med tema Djuret. Om djurrättsfilosofin, med Singer och Tom Regan som mest kända representanter, mest ägnade sig åt smala filosofiska moralfrågor, vill företrädarna för kritiska djurstudier bredda perspektivet kulturellt, samhälleligt och historiskt, och knyter även samman människans förtryck av andra djur med andra sorters förtryck.

Begreppet ”speciesism”, som populariserades av Peter Singer för att visa på människans förtryck andra andra arter (”species”) är centralt även inom kritiska djurstudier. I flera av texterna i Fronesis kopplas speciesismen till kapitalismens och patriarkatets logiker och författarna argumenterar för att djurrättskampen måste kopplas till feminism och anti-kapitalism. Det visas på att ätande är könskodat och att medan manlighet ofta kopplas till kött och aktivitet, kopplas femininitet till vegetarisk kost och passivitet. Kött är kopplat till styrka och makt. Detta är även ett perspektiv Henrik Schyffert lyfter i sitt program och är också sammankopplat med den rådande proteinhysterin – hur ska man kunna få sexigt svällande biceps enbart på grönsaker?

Ett tema i Fronesis nummer är köttnationalismen. Varje gång köttindustrins grymheter påvisas tycks man nödgad att försäkra om att Sverige har världens bästa djurskydd. Eventuella uppdagade grymheter inom den egna nationens djurindustri beror enbart på individuella snedsteg och inte ett strukturellt förtryck, tycks tanken vara. Industrin satsar såklart enorma summor på att förmedla bilden av välmående djur och trycker på nödvändigheten av att hålla det svenska landskapet öppet. Att andra länder har mindre strikt lagstiftning på området tycks verka som ett argument för att Sveriges lagstiftning är bra nog. På samma sätt hävdas emellanåt att andra kulturers och religioners behandling av djur är barbariskt, med exempel halal och kosher, eller det faktum att kineser äter hundar. För att upprätthålla föreställningen om ”världens bästa djurskydd” och friskriva den svenska djurindustrin från ansvar behövs en syndabock, exempelvis enskilda individer, andra nationer, eller främmande religioner och kulturella uttryck. På så sätt tas fokus från det strukturella förtryck som djur trots allt utsätts för även i Sverige.

En av de mest spännande texterna i Fronesis är Sue Donaldsons och Will Kymlickas försök att utarbeta en modell för medborgarskap för icke-mänskliga djur. Här blir djurrätt en fråga för den politiska teorin, snarare än för etiken. De vill betona en ömsesidighet mellan människan och andra djur som ger oss möjlighet att fortsätta använda djur i vissa avseenden, men detta användande måste ske mer på djurens premisser snarare än enbart efter människans ekonomiska incitament. Kymlicka och Donaldson menar att det är försvarbart att vi har olika sorters förhållande till olika grupper av djur. De delar in djuren i tamdjur, vilda djur och liminala djur (vilda djur som lever mitt ibland oss). De vilda djuren bör vi betrakta i suveränitetstermer, de har rätt att få sitt eget territorium respekterat. Tamdjuren bör vi tänka på i termer av medborgarskap; de bör ha rätt till sjukvård, skydd mot yttre hot, pension och arbetsrätt. Dessa har också en plikt att bidra och att uppträda civiliserat, vilket innebär att uppfostran av hundar är legitimt. Liminala djur bör vi tänka på som djur med rätt till uppehållstillstånd; de har vistelserätt, men inte medborgarskap. Donaldsons och Kymlickas förslag är spännande, även om jag inte får klart för mig hur de menar att detta skulle påverka människans ätande av djur. Inte kan vi väl ha rätt att äta varelser vi betraktar som medborgare?

Det är frustrerande att djurcirkusar och pälsindustri fortfarande är tillåtet i Sverige och att djurförsök fortfarande är allmänt accepterat, även om det är glädjande att Sverige nyligen fått ett 3R-center. Politikerna väjer för köttfrågan, som ofta reduceras till en fråga om individuella val. Men speciesismen kommer knappast att bekämpas främst genom att folk tar individuell ställning mot den på kunskapsbasis. Vad som behövs är strukturella förändringar. Därför tror jag det bästa köttprogrammen på SVT kan göra är att leda till att folk samlar sig kring kampanjer för djurrättsfrågor. De mest framkomliga vägarna för att motarbeta köttindustrin torde vara att knyta an djurrättsfrågor till ett holistiskt miljöperspektiv samt genom att betrakta djurrättskampen som tätt sammanbunden med andra politiska kamper, snarare än enbart en fråga om etik.

Uppdatering 180112: Igår fattade regeringen beslut om ny djurskyddslagstiftning. Även om förslaget inte är tillräckligt finns det en del positivia inslag, exempelvis förbud mot elefanter på cirkus. Trist dock att förbud mot pälsindustrin återigen skjuts på framtiden. Läs Djurens rätts kommentar om den nya lagstiftningen här