Humaniora som praktisk kunskap

Debatten om humanioras ställning i samhället har varit återkommande sedan jag själv började läsa humanistiska ämnen för ett decennium sedan. Då var det idag nedlagda Projekt Athena en nystartad studentorganisation med målet att höja humanioras status inom såväl arbetslivet som samhället i stort. Syftet var att lyfta fram vilken sorts kompetenser humanistiska studier genererar samt att visa på varför dessa är viktiga och hur de kan tillämpas utanför de högre lärosätenas väggar. Att humanistiska kompetenser alls skulle vara till nytta visade sig Svenskt Näringsliv desto mer skeptiska till. I den uppmärksammade rapporten Konsten att strula till ett liv (2011) argumenterar de för att den högre utbildningen i samhället bör ekonomiseras och för att humanistiska ”hobbykurser” bör ges lägre studiebidrag än kurser som genererar anställningsbara medborgare. Föga förvånande väcktes många humanisters vrede över vad de ansåg var en bristande förståelse för humaniora från Svenskt Näringslivs sida. Positivt var dock att många initierade svar på vad humanistisk kunskap faktiskt består i och varför den behövs formulerades som reaktion på rapporten. Detta har dels gjorts av enskilda debattörer, dels av den humanistiska tankesmedjan Humtank, som bildades 2014. Exempel på böcker som diskuterar humanioras samhällsroll är Humaniora i kunskapssamhället: en nordisk debattbok och Alltings mått: humanistisk kunskap i framtidens samhälle, båda från 2012.

Debatten har varit nyttig för humanister och gett oss bättre förståelse för vad vi gör och verktyg för att argumentera för vår relevans. Däremot tycks vi ha lyckats sämre med att kommunicera detta till våra studenter. Det är i alla fall det intryck jag fått både utifrån mina egna studier och utifrån samtal jag haft med andra nuvarande och före detta studenter inom humaniora, samt utifrån min relativt nya roll som lärare. Humanister möts ständigt av en skepsis till sina studiers relevans och frågan om vilka yrkesmöjligheterna är för det fåtal som inte blir kvar inom akademien. Det minsta vi som lärare kan göra är att hjälpa våra studenter att besvara dessa frågor.

Syftet med följande text är lyfta fram hur vi bättre kan hjälpa studenter att tillägna sig humanistisk kunskap i form av praktisk kunskap. Min avsikt är inte att upprätthålla distinktionen mellan teori och praktik, utan att betona praktiken som motvikt mot den vanliga uppfattningen att humanistiska kunskaper oftast är teoretiska. I fallet idéhistoria, som är mitt eget ämne, är det viktigt att påpeka att det inte bara ger förståelse för hur olika idéer och världsbilder inom det västerländska samhället formats och skiftat över tid, utan även ger praktiska färdigheter. Eftersom dessa sällan görs explicita riskerar dock studenterna att undgå vad de faktiskt har lärt sig.

Min avsikt är inte att argumentera för att humanistiska utbildningar borde underkasta sig den ekonomistiska logiken och omforma sig efter arbetssamhällets krav och behov. Tvärtom tror jag att den humanistiska bildningen är en viktig kritisk motkraft mot dylika samhällstendenser. Däremot ser verkligheten ut så att majoriteten av studenterna inom humaniora ofrånkomligen kommer att behöva arbeta större delen av sina liv och vad vi lärare bör bli bättre på är att visa på hur studenterna i sina framtida yrkesroller kan använda sig av de färdigheter de tillägnat sig inom sina studier.

Humtanks rapport På jakt efter framtidens kompetenser. Om humanioras potential på arbetsmarknaden (2017) visar att näringslivet i Sverige jämfört med USA har en bristande förståelse av nyttan med humanistiska studier. Rapporten visar även att ett allt för entydigt fokus på vilka yrken en utbildning leder till missgynnar humanistiska studenter. Istället borde det framhållas vilka kompetenser studenterna tillägnar sig. Med tanke på arbetsmarknadens föränderlighet i och med IT-revolutionen och automatiseringen verkar det också mer rimligt att fokusera på just färdigheter snarare än yrken. Bland de praktiska färdigheter humanistiska studenter tränas i kan nämnas kritiskt och kreativt tänkande, argumentationsförmåga, språkkunskaper, färdigheter att uttrycka sig väl i tal och text, problemlösningsförmåga, informationshantering och interkulturell kompetens. Dessa och liknande färdigheter borde vi tydligare förmedla till våra studenter att de faktiskt tillägnar sig genom sina humanistiska studier, inte minst för att ge dem verktyg för att själva argumentera för sin utbildnings relevans. Som rapporten visar är dessa färdigheter sådant som faktiskt efterfrågas inom näringslivet och som många av dess företrädare tror kommer att bli än viktigare i framöver. Det är nämligen färdigheter som inte kommer att kunna tas över av datorer inom en överskådlig framtid.

De ovan nämnda exemplen på färdigheter är alla av både praktisk och teoretisk art. För att förtydliga vad detta innebär kan vi vända oss till Aristoteles klassiska uppdelning av kunskapen i fem kategorier. Dessa består av den vetenskapliga kunskapen med dess betoning på att veta att (episteme); den praktisk-produktiva kunskapen med betoning på att veta hur (techne); den praktiska klokheten och omdömesförmågan som består i att veta när (fronesis); den filosofiska kunskapens vishet (sofia); och förnuftsinsikten eller intuitionen (nous). För att göra distinktionen lättare nöjer jag mig med att tala om teoretisk respektive praktisk kunskap. Det senare kan då sägas innefatta techne och fronesis. Det är alltså en fråga både konkret tillämpbara färdigheter och att utveckla den förmåga till reflektion och omdöme som styr våra handlingar. Den praktiska kunskapen är alltså inte bara något studenterna tillägnar sig inför ett framtida yrkesliv eller för att skriva en bra masteruppsats, det är också något de behöver i rollen som aktiva samhällsmedborgare och som del i ett personligt bildningsprojekt. För att betona det senare för våra studenter kan vi bli tydligare med att formulera ett kunskapsideal enligt vilket kunskap inte bara ses som en extern massa av fakta och teorier att tillägna sig, utan något som gör faktisk skillnad för kunskapsbäraren.

När den brittiska filosofen och historikern Robin George Collingwood påbörjade sina studier vid Oxford i början av 1900-talet var det en strikt teoretisk och realistisk kunskapssyn som rådde. Collingwood var uttryckligen kritisk mot detta och kom livet igenom att sträva efter att överbygga klyftan mellan teori och praktik. I sin självbiografi skrev han att i motsats till det kunskapsideal han själv formats under önskade ge sina studenter ”ideal att leva för och principer att leva efter.” Det viktigaste, menade han, var inte för utbildningen att generera framtida forskare och professionella filosofer, utan att förbereda studenterna för att delta i den offentliga debatten och att bidra till samhället. I detta fall är den praktiska kunskapen handlingsorienterade och förstådd som fronesis; den hjälper oss som människor och samhällsvarelser att bättre förstå oss själva och att fatta beslut. Detta är en av den humanistiska kunskapens centrala värden och av stor vikt att förmedla till studenterna.

Ett grundläggande problem inom lärande rör studenters svårigheter att applicera de kunskaper de förvärvat. Detta hänger samman med ett annat problem av praktisk art, nämligen det om effektiva studiestrategier. Dessa är också relaterade till frågor om motivation och tydliga mål med utbildningen. Då de lärarledda timmarna inom humanistisk utbildning är ytterst få lämnas studenterna till att själva ta ansvar för hur deras studier till stor del läggs upp. Detta är problematiskt eftersom många studenter kommer direkt från gymnasiet och har lite eller ingen förförståelse för hur högre utbildning är utformad eller av vilka studietekniker som kan vara dem till hjälp. Många saknar dessutom grundläggande kunskaper i akademiskt skrivande. Det ultimata vore förstås om det existerade humanistiska basår som försåg studenterna med dessa förmågor och denna kunskap redan innan de påbörjar grundkurserna, men så länge detta inte är fallet ligger ansvaret på grundkursernas lärare, som därför behöver göra detta parallellt med den ordinarie undervisningen. Lösningen är att integrera dessa element av lärande med varandra och helst inte enbart på grundutbildningen, utan löpande genom hela utbildningen.

En bidragande anledning till att detta sällan görs är att humanistisk utbildning ofta är uppbyggd enligt formeln föreläsning-seminarium-hemtentamen. I stora drag fungerar detta väl, men vi borde bli bättre på att laborera med alternativa examensformer och övningar som knyter an till den sortens textproduktion som humanister ägnar sig åt utanför akademien, vilket också innebär att öva sig i att skriva i olika genres och för olika publiker. Vi borde även bli bättre på att förmedla vikten av att betrakta skrivandet som ett hantverk och diskutera olika strategier för textproduktion med våra studenter. Detta är av stor vikt eftersom forskningen visar att planering och bearbetning av text är två delar av skrivprocessen som ofta negligeras.

Den pedagogiska forskningen pekar på vikten av att bryta ner större komplexa uppgifter i mindre separata delar, så kallade ”component skills”. Dessa kan bestå av kunskaper, vanor, eller strategier. Viktigt är att studenterna tränas i att kombinera dessa separata färdigheter och att de ges en förståelse för olika kontexter färdigheterna kan användas i, så att de inte enbart förknippar dem med den ursprungliga lärosituationen. En övning kan vara att läraren ber studenterna att själva att reflektera över olika situationer i vilka deras kunskaper och färdigheter kan appliceras. Att ersätta eller komplettera den stora hemtentamen med flera mindre övningar tenderar även att ge bättre lärande.

För att ytterligare förbättra lärandet behöver målen både för den aktuella kursen eller övningen och utbildningen i sin helhet identifieras. Vilka kunskaper och färdigheter förväntas studenterna egentligen ha tillägnat sig? Här måste vi gå bortom kursplanernas abstraktioner och faktiskt konkretisera för studenterna vad vi förväntar oss av dem. En följd av att göra detta är även att det underlättar lärarens utformning av kursen. De målorienterade övningar vi ger våra studenter måste samtidigt kombineras med kontinuerlig feedback. Studenterna måste förstå att kursens syfte inte enbart är att klara hemtentamen och den återkoppling de får på tentan bör inte vara den enda feedback de ges under kursens gång. Feedback måste ges under den pågående skrivprocessen och studenterna bör efter revision av sin text uppmanas att skriva en kort kommentar om vad de ändrat mellan versionerna. Detta för att säkerställa att den respons som getts verkligen gått fram och lett till förbättring av texten. Det behöver dock inte enbart vara läraren som läser och kommenterar studenternas pågående arbeten, utan man kan med fördel låta dem ge feedback på varandras texter som en praktisk övning, vilket i sig utvecklar färdigheten att kritiskt granska och bedöma andras texter, vilket kommer till nytta även vid uppsatsopponering, för att skriva recensioner och vid peer review. Studenternas respons på varandra kan då underlättas genom att de ges en lista med exempel på kriterier utifrån vilka de ska bedöma varandras alster. Även i detta fall kan läraren be studenterna att skriva en kort kommentar om hur de använde sig av återkopplingen för att få insyn i vad som fungerade mer eller mindre bra.

En viktig aspekt av att bättre betona de praktiska kunskaper och färdigheter humanistiska studier genererar är att det kan öka studenternas motivation för fortsatta studier. På grund av den höga grad självstudier humanistisk utbildning medför är just motivation av stor vikt för att studenterna ska behålla intresse och fokus. Men detta kräver praktiska strategier för hur studierna ska bedrivas. Att utveckla effektiva studievanor är därför av stor vikt för motivationen. Erfarenheten av att ägna flera timmar om dagen åt studier utan känslan av att komma framtå kan vara nog så frustrerande. Förutom att presentera möjliga studiestrategier för våra studenter kan vi även ge dem övningen att själva analysera effektiviteten i sina egna studievanor.

Ytterligare en strategi för att motivera studenters lärande är att tillhandahålla uppgifter och övningar hämtade från verkligheten. Detta för att konkretisera och visa relevansen i sådant som annars kan te sig abstrakt och utan nytta utanför universitetet. En annan strategi är att framhålla en övnings relevans för studenternas akademiska bana, alltså att visa på hur de färdigheter de tillägnar sig i den aktuella kursen hänger samman med framtida kurser för att tydliggöra den nuvarande kursen eller övningens värde.

En möjlig examensform eller övning är att låta studenterna skriva recensioner. Detta gör många akademiker i sin vardag oavsett om de är verksamma inom universitetet eller inte. Det är också en värdefull övning för att studenterna ska lära sig att identifiera och sammanfatta det centrala innehållet i en bok och att värdera detta. För att variera sig och träna sig i olika genrer behöver inte recensionen nödvändigtvis utformas som i en facktidskrift. Ett alternativ är att låta studenterna inspireras av exempelvis ”understreckare” i Svenska dagbladet, som är mer essäistiska till sin karaktär. Om studenterna recenserar olika böcker kan de också läsa upp sina texter för varandra för att på så sätt öva sig i att presentera inför grupp, men också för att få inblick i fler böcker än den de själva läst.

En annan möjlighet är att i teori- och metodkurser faktiskt låta studenterna öva sig i att applicera olika teorier och metoder, inte bara att läsa om dem – som uteslutande är min egen erfarenhet. Poängen torde vara att studenterna ska använda sig av dessa i sina B- C- och masteruppsatser och eventuellt i en framtida avhandling, så varför inte direkt börja med att praktiskt öva sig i dem? Detta skulle tydliggöra bättre hur teori- och metodkurserna förhåller sig till uppsatskurserna. Man kan också tänka sig en kurs i att skriva forskningsöversikter, som ju även det är kopplat till uppsatsskrivande, men också är en färdighet exempelvis vetenskapsjournalister behöver ha, samt ett vanligt tema i humanistiska tidskrifter för att introducera nya forskningsfält. Detta ger även studenterna praktisk övning i att utsöka tidigare forskning via bibliotekets resurser och skulle därför med fördel kunna göras i samarbete med en bibliotekarie.

Sammanfattningsvis menar jag att vi bör bli bättre på att framhålla vilka praktiska färdigheter och kunskaper humanistiska studier genererar och hur de kan vara till nytta i yrkeslivet, i studenternas personliga bildningsprojekt, och för dem i egenskap av aktiva samhällsmedborgare. Jag har argumenterat för vikten av att tydliggöra de praktiska färdigheter och kunskaper som studenter faktiskt tillägnar sig, men också för vikten av att studenterna tränas ytterligare i detta. Nya studenter måste ges praktiska verktyg för att skapa fungerande studievanor och för att utveckla sitt skrivande i olika genrer och för olika publiker. Detta kan göras genom övningar både med förankring till yrkeslivet och den akademiska världen. Att det görs är av stor vikt för att stärka studenternas motivation och för att ge dem förståelse för sin egen utbildnings relevans.

Efter kapitalismen?

Föregående inlägg slutade med en hänvisning till Naomi Kleins tes om att kapitalismen är oförenlig med ett ekologiskt hållbart samhälle, samt med en förhoppning om att vänstern ska bli bättre på politisera den ekologiska krisen. Under de senaste åren har det kommit en hel del böcker som diskuterar just vänsterns framtid, hur vi ska förhålla oss till den ekologiska och ekonomiska krisen, och vikten av att skapa visioner om en framtid värd att kämpa för. Följande inlägg är en slags essä kring ett par av de böcker jag läst på dessa teman. Tidigare har jag berört liknande frågor i inlägg om arbetskritiken och den så kallade postanarkismen.

Precis som Naomi Klein är jag kritisk till de delar av miljörörelsen som hävdar att klimatfrågan inte är en höger/vänsterfråga. Jag följer också Kleins kritik av ekomodernismen. Ny teknik kan visserligen bidra till omställning, men inte ensamt rädda miljön. Så länge det finns starka vinstmotiv för att fortsätta utvinna, sälja och använda fossila bränslen spelar nya tekniker mindre roll. Dessutom är det inte tillräckligt att konsumera ekologiska alternativ; vi måste även konsumera mindre och i förlängningen ändra vår livsstil och kultur på ett mer grundläggande plan om ekologiskt hållbara samhällen ska bli möjliga. Ekologisk hållbarhet handlar mer om ideologi än teknik.

En av de mest uppmärksammade vänsterdebattörerna på sistone är den teknikbejakande ärkeoptimisten Paul Mason, som dock inte har särskilt mycket att säga om ekologi. I Postkapitalism  hävdar Mason att kapitalismen nått gränsen för sin anpassningsförmåga och att vi står på randen till ett mer lovande postkapitalistiskt samhälle. Han hävdar att informationsteknologin upplöser marknader, underminerar ägande och minskar behovet av arbete. Delningsekonomier och kolloborativ produktion kommer att konkurrera ut kapitalismen. Masons konkreta exempel – Linux, Wikipedia, Firefox, Mondragon – är visserligen bra, men inte särskilt nya och inspirerande. Han är uppenbart inspirerad av arbetskritiken och basinkomströrelsen och behållningens med hans bok ligger i uppmaningen i att påbörja byggandet av ett postkapitalistiskt samhälle redan nu – varför vänta tills kapitalismen gått under? – genom kooperativ, medlemsbanker, P2P-nätverk och demokratiskt styrda företag. Dock blir jag inte särskilt övertygad av hans teknikdeterminism.

En bra motkraft till Mason är Helena Granströms poetiska civilisationskritik framförd iDet som en gång var, som bland annat diskuterats i Filosofiska rummet. Granström menar att vi allt för okritiskt överlåter all problemlösning åt tekniken: ”miljöproblem åtgärdas med solpaneler, depression med ett piller, gatuvåld med övervakningskameror, ojämlikhet med en skatt.” Teknikberoendet – och teknik ska här förstås i bred bemärkelse – har gjort att vi inte längre är kapabla att uppfylla våra basala behov av mat, kläder och boende. Genom att fjärma oss från livets grundläggande betingelser och naturen tror vi oss ha blivit friare, men i själva verket har vi byggt vårt eget fängelse: ”På samma sätt som den utbredda föreskrivningen av psykofarmaka därmed bidrar till att upprätthålla en ohållbar samhällsordning, kan det som många människor ägnar sig åt dagligen – tv-tittande, dataspel, shopping, alkoholkonsumtion, slösurfing, terapi – sägas fungera på samma sätt: som medel för att göra en i ordets mest grundläggande bemärkelse inhuman tillvaro uthärdlig.”

Granström talar om natur, snarare än miljö och hennes bok är en påminnelse om vad vi förlorar när vi alltför okritiskt tar till oss av ny teknik. Det är en charmigt otidsenlig bok som tvingar till eftertanke. Är inte vår tilltro till framsteg allt för naiv? Vore det inte bättre om vi istället för att springa med i kapitalismens ekorrhjul stannade upp och reflekterade mer över vad vi egentligen vill ha ut av livet? Det har David Jonstad gjort. I Jordad menar han att kapitalismen gjort oss oförmögna att försörja oss själva och förespråkar självhushållning, småskalighet och decentralisering som motkraft. Det handlar om att ta tillbaka makten över det egna livet och att samtidigt ta tillbaka jorden från det fåtal kapitalister som genom landgrabbing roffar åt sig allt större del av jordens yta och naturresurser. Liksom Mason inspirerar genom att uppmana till att bygga alternativ inom det rådande systemet som pekar mot övergången till en mer hållbar, postkapitalistisk värld, inspirerar Jonstad genom att försöka leva ekologiskt hållbart inom nuvarande ekonomiska paradigm. Hans projekt är dock snarare existentiellt än politiskt, men ingen skam i det. Individuella exempel på tillfredställande liv bortom den kapitalistiska logiken är viktiga, men visionen för en politisk rörelse måste vara kollektiv. Hör Jonstad intervjuas i Klimatpodden.

Att kapitalism är oförenligt med ett ekologiskt hållbart samhälle handlar inte om att alla kapitalister är onda miljöbovar. Men även den mest välmenande företagsledare svarar mot aktieägarnas krav på utdelning och har profitmaximering som övergripande målsättning, menar David Graeber. Det är därför rationellt att pressa löner och effektivisera verksamheten genom exempelvis automatisering. Problemet med kapitalismen ligger på system- snarare än individnivå. Vad miljöfrågan gör är att den sätter fingret på att kapitalismens grundtanke om ständig ekonomisk tillväxt är oförenligt med vår planets ändliga resurser.

Ugo Mattei skriver i sin lilla debattbok Gemensam nytta att ”Ekologin är idag den enda politiska vision som erbjuder en karta för verklig kursändring”. Detta eftersom ekologin betonar vikten av gemenskap och samarbete i kontrast till den individcentrerade och tävlingsinriktade kapitalismen. Centralt i Matteis bok är kritiken mot att betrakta ägande som antingen statligt eller privat. Mot detta ställer han gemenskapstanken och menar att när regeringar genomför privatiseringsprocesser så säljer den ut något som faktiskt inte tillhör den själv, utan som tillhör samhällsgemenskapen. Hur kommer det sig att dessa allmänningar har så pass svagt rättsligt skydd när det privata ägandet är starkt skyddat inom den liberala rättstraditionen? Mattei menar att allmänningar kan inkludera vitt skilda ting som stränder, dricksvatten, luft, kunskap, museum, torg, internet, elnätet, sjukvård och utbildning. Exakt vad som ska ingå måste vara en pågående diskussion, menar Mattei, men övertygar ändå om att det finns vissa saker som vi bör äga tillsammans och som bör skyddas mot utförsäljning. Hans bok ger bra argument för att sträva efter ett hållbart samhälle baserat på gemenskap och helhetstänkande i motsats mot det kapitalistisk-individualistiska nyliberala samhället. Detta är en bra utgångspunkt för en vänsterpolitisk vision.

Ett problem med politik idag är att den reducerats till en administrativ syssla ägnad åt att rädda kapitalismen från sig själv. Detta i linje med Margaret Thatchers motto TINA (”there is no alternative”). Denna brist på visioner riskerar att leda till hopplöshet. Dessutom öppnar bristen på alternativ upp för högerextrema krafter, vilket inte borde ha undgått någon. Genom att politisera den ekologiska krisen och sammanföra miljöfrågor med andra kamper kan vänstern skapa en bred progressiv rörelse för social, ekonomisk, ekologisk, politisk och social förändring. Detta är budskapet i Naomi Kleins senaste bok Nej är inte nog (2017).

Klein vill återuppväcka den sociala rörelse – ”rörelsernas rörelse” – som uppstod vid 90-talets slut i och med demonstrationerna i bland annat Seattle, Genua och Göteborg. Denna fick ett bakslag efter 9/11 och kriget mot terrorismen och den ”chockpolitik” som följde därmed. Efter finanskrisen 2008 tycktes rörelsen vakna till liv igen i och med Occupy Wall Street, men Klein menar att rörelsen led brist på visioner om ett bättre samhälle. Det var väldigt tydligt vad rörelsen sa nej till, men inte vad man erbjöd för alternativ.

Intressant att notera är att John Dewey 1929 gjorde en analys av den politiska situationen i USA som har väsentligt gemensamt med den Klein gör idag:

On the one hand there is the very general discontent with the present alignment of parties, the general sentiment that a large mass of people do not have a square deal economically, and that equal opportunity is by large a myth; as is prosperity in which wealth and control of finance, credit and industry are in the hands of a small per cent of the community. On the other hand there is the tragic failure of past attempts at political organization of a truly liberal policy.

Vidare konstaterar Dewey att progressiva har varit allt för inriktade på att kritisera, men inte själva har utvecklat konstruktiva idéer och alternativ. Vad som behövs är kontinuerlig politisk organisering som förenar splittrade progressiva grupper och individer, samt att det utvecklas enande principer att ställa sig bakom för dessa.

Klein menar att lärdomen den progressiva vänstern bör ta med sig från det senaste amerikanska valet är att kandidater som står för att upprätthålla ett nyliberalt status quo är ett lätt byte för högerpopulistiska demagoger. Samtidigt menar hon inte att Trump bryter med nyliberalismen, utan snarare är en variation av den. Wendy Brown har nyligen argumenterat i samma banor, hon menar att Trump legitimerar sin politik utifrån nyliberalismens kritik av jämlikhet och social rättvisa:

It’s perfectly possible to continue the basic planks of neoliberalism – privatisation, dismantling whatever is left of the welfare state, slashing away at taxes for the rich and for corporations, keeping capital the centre of state concerns – while, at the same time, producing new regional domains of protectionism or rebellions against the EU or NAFTA.

Vad skulle då göra en progressiv vänsterkandidat möjlig? Enligt Klien, en stark gräsrotsrörelse. För att sammanbinda de olika sociala, ekologiska, politiska och ekonomiska problem världen står inför idag måste separata rörelser förenas i ett gemensamt program för förändring. Rörelserna måste identifiera det system de slåss mot, snarare än att se deras kamper som separata. Miljörörelsen, feminismen, antirasismen och kritiken av växande ekonomiska klyftor och skatteparadis slås alla mot nyliberalismens åtstramningspolitik och privatiseringar, mot ekonomismens girighet och egocentrism, samt mot ”en dominansbaserad logik som behandlar många människor och jorden själv som förbrukningsvaror,” skriver Klein.

Tillsammans med andra intellektuella och aktivister har Klein författat The Leap Manifesto som skisserar en sådan vision för Kanada. Det innehåller bland annat krav på att ursprungsfolks rättigheter och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna respekteras; krav på ren och förnybar energi; minskade klyftor; satsning på omvårdnadsyrken; och utbyggnad av kollektivtrafik. Väl medvetna om att alla visioner om en bättre värld enligt ekonomismens logik kommer att bemötas med frågan om vem ska betala har de försökt besvara detta genom att förslå stopp för subventionering av fossila bränslen (775 miljarder dollar) samt att höja priset på utvinning av dem. De har även föreslagit en skatt på finansiella transaktioner (650 miljarder dollar). Till det kan höjd skatt för koldioxidutsläpp och skatter riktade mot de superrika tilläggas. Möjligen är Klimatriksdagen som gick av stapeln nu i helgen någon slags svensk motsvarighet till The Leap.

Dagens vänster behöver visioner om ett samhälle bortom den nyliberala kapitalismen och den nationalistiska extremhögern, som presenterar sig som det enda alternativet. Mitt intryck är att det finns gott om dessa visioner. Svårigheten är väl att samlas bakom dem och se till att de sprids och får medialt genomslag, vilket är en förutsättning för att påverka den konkreta politiken. För vidare läsning på samma tema rekomenderas senaste numret av Brand (2/2018), som har flera texter som behandlar den pågående ekonomiska krisen och nyliberalismens eventuella slut.

Jorden vi ärvde, fördärvade … och sen då?

För knappt ett halvsekel sedan började vi tala om ”miljön” som ett föremål för de mänskliga samhällenas påverkan. Bidragande orsaker var Rachel Carsons uppmärksammade Tyst vår från 1962 och Romklubbens rapport Tillväxtens gränser, som tio år senare slog fast att fortsatt befolkningsökning och idén om evig tillväxt inte är möjligt givet planetens begränsade resurser. Åren innan hade två stora klimatkonferenser hållits i Stockholm respektive Boston där människans påverkan på klimatet slagits fast. Även bilden Earthrise bidrog till att omforma vår syn på jorden och föreställningen om att planeten vi bor på är för stor för människan att påverka började att sakta att förändras.

Sedan millenieskiftet har medvetenheten om klimathotet och dess orsaker ökat ytterligare. Bland annat genom Al Gores An Inconvenient Truth (2006) och genom att IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) tilldelades Nobels fredspris 2007. Flera starka forskningscentra, som Stockholm Resilience Center, har vuxit fram och genererat kunskap om människans miljöpåverkan i inflytelserika rapporter som Planetens gränser (2009).

Ett begrepp som de senaste åren allt mer uppmärksammats är ”antropocen”. Detta är också ämnet för och titeln på idé- och miljöhistorikern Sverker Sörlins senaste bok med undertiteln ”En essä om människans tidsålder”. Antropocen är ett geologiskt begrepp menat att beteckna en ny geologisk period. Eftersom en geologisk tidsålder behöver ha irreversibla effekter över tusentals år och omfatta hela planeten är det bland geologer en mycket omstridd fråga om det är motiverat att hävda detta. Det är en högst pågående debatt som utreds av Anthropocene Working Group. Den centrala frågan är om världen idag avsevärt skiljer sig från de 11 700 föregående åren, då vi levat under holocen.

Även bland de geologer (och andra) som hävdar att vi idag lever i antropocen går åsikterna isär om när vi skulle ha inträtt i denna tidsålder. Ofta sägs den ha haft sin start med den industriella revolutionen, men vissa geologer vill placera den ännu tidigare, exempelvis vid de civilisationernas uppkomst, eller när människan började bli bofast. Andra vill lägga antropocens begynnelse senare, runt mitten av 1900-talet, som var en tid för drastisk ökning av BNP och stor befolkningstillväxt. Dessutom skedde då en massiv ökning av koldioxidutsläpp och även av andra skadliga ämnen och kemikalier. Till det ökade även fisket och skövlingen av regnskog, pappersproduktion, transporter och vattenanvändning med flera hundra procent. För att ringa in denna period brukar man tala om ”Den stora accelerationen”.

”Antropocen” är dock inte bara ett geologiskt utan också ett politiskt begrepp. Oavsett om det är motiverat att tala om en ny geologisk tidsålder ligger det en styrka i begreppet eftersom att det tydligt pekar på en av vår tids största utmaningar – hur vi ska kunna ställa om till ekologiskt hållbara samhällen. I föreställningen om den samlade mänsklighetens förmåga att förändra naturen ligger något hotfullt som också avkräver oss ett ansvar. Detta kan förstås vara positivt. Dock finns det en kritik emot att begreppet betraktar mänskligheten som ett enhetlig subjekt, utan att urskilja vilka individer och grupper det faktiskt är som utgör hotet mot den gemensamma livsmiljön. Det är trots allt de rikaste 10 % av mänskligheten som står för 50 % av utsläppen. Män är generellt större miljöbovar än kvinnor och västvärlden större miljöbovar än övriga världen, även om länder som Kina, Indien och Brasilien i stigande grad bidrar till de globala utsläppen. Är det inte rimligt att vi främst avkräver ansvar av de huvudskyldiga? Kanske borde vi tala om ”capitalocene” eller ”econocen” för att betona att det är kapitalismen och det rådande ekonomiska systemet som är problemet, snarare än ”mänskligheten”?

Industrialismen och kapitalismen har under de senaste två hundra åren spritt sig världen över som dominerande samhällsformer. De har gett människan mycket gott, men har också lett en djup klyfta mellan mänskliga samhällen och jordens ekologiska villkor. Vi har fjärmat oss från naturen. Sörlin menar att antropocen betecknar just denna splittring och samtidigt påkallar läkning. Vårt ansvar som människor är inte enbart gentemot andra människor och det samhälle vi lever i, utan mot andra arter, naturen omkring oss och jorden som helhet.

Antropocen är därför att betrakta som en uppmaning till politisk handling. Sörlin menar att begreppet i bästa fall medför en ökad medvetenhet om vikten av att ”bryta Den Stora Accelerationens destruktiva logik”. I den mån miljöfrågor drivits i politiskt har det framförallt gjorts inom ramen för ”ekologisk modernisering”, alltså föreställningen om att ekonomisk tillväxt, modernisering och framsteg är förenliga med ett ekologiskt hållbart samhälle. Denna idé om ”hållbar utveckling” var central i FN-rapporten Our Common Future (1987), ofta kallad Brundtlandrapporten och var vad Göran Persson avsåg då han under sin tid som statsminister talade om ”det gröna folkhemmet”. Tanken är att ny teknik, som sol- och vattenkraft, ska ersätta fossila bränslen. De ekologiska modernisterna tenderar att sätta stor tilltro till entreprenörer som Elon Musk och hans elbilar. Men kan vi verkligen sätta vår tilltro till ny teknik och enskilda entreprenörer samtidigt som FN:s klimatkonferenser resulterar i otillräckliga överenskommelser och samtidigt som miljöfrågor tycks hamna långt ner på de politiska partiernas prioriteringslistor?

Trots att Sörlin tycks skeptisk till den ekologiska modernismen och anser att miljöfrågor behöver politiseras både på nationell och global nivå, säger han väldigt lite om detta. Det är synd eftersom det kunde gett hans bok mer udd. Nu har eventuell radikalism fått stå tillbaka för en mer populär framställning. Sörlin nämner dock Naomi Klein, vars Det här förändrar allt har den udd hans egen bok saknar. Klein argumenterar mot den ekologiska modernismen och idén att omställningen till hållbara samhällen tryggt kan lämnas i händerna på entreprenörer och teknikfetishister. Vi står inför ett vägval, menar Klein: antingen väljer vi kapitalismen, eller klimatet. Att välja det senare, vilket jag är överens med Klein om att vi bör göra, påkallar dock en radikal vänsterpolitik. Ingen kommer frivilligt att sluta bryta fossila bränslen, dra ner på bil- och flygresor eller köttkonsumtion, bara för att nämna ett par viktiga exempel. Mot denna bakgrund är det förvånande att vänstern varit så dålig på att politisera klimatfrågor. I bästa fall kan antropocen fungera behjälpligt i det avseendet eftersom den är kärnfull och suggestiv och möjligen kan underlätta med att kommunicera problematiken kring en av mänsklighetens viktigaste utmaningar.

När verkligheten jävlas. Om Bergmans Persona

Under en uppsättning av Sofokles Elektra tystnar plötsligt skådespelerskan Elisabet Vogler (Liv Ullmann). Hon bli sängliggandes, tyst och orörlig. På sjukhuset förklaras hon frisk, såväl själsligt som kroppsligt, trots att hennes tillstånd består. Så inleds Ingmar Bergmans Persona (1966). Valet av Elektra kan tyckas godtyckligt, särskilt eftersom ingen återanknytning till pjäsen görs under den fortsatta filmen. Genom att ta fasta på Elektras roll i Persona öppnas dock en feministisk tolkning av filmen.

Innan Vogler skickas i väg för att vårdas av en syster Alma (Bibi Andersson) läxas hon upp av sin läkare (Margaretha Krook):

Tror du inte jag förstår? … Avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. … Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning … Ta livet av sig? … Det gör man inte. Men man kan bli orörlig och tyst. … Då behöver man inte spela några roller … tror man. Men verkligheten jävlas. … Du tvingas reagera. Ingen frågar om det är äkta eller oäkta. Om du är sann eller förljugen. Spela rollen tills den är färdigspelad.

Här avslöjas valet av filmens titel. Begreppet ”persona” kommer ursprungligen från den antika teatern och syftar på de masker skådespelarna bar. Här bör Carl Gustav Jung nämnas. Dels eftersom det är svårt att i sammanhanget förbigå hans ”elektrakomplex”, men framför allt för att ”persona” i Jungs psykologi betecknar de roller vi antar gentemot yttervärlden. I motsats till detta ställde han ”själen”, människans inställning gentemot sig själv.

Kanske har Vogler nått insikten att roller inte bara spelas på teatern och i tystnaden hoppas hon kunna undfly sina persona. Doktorn menar dock att tystnad och orörlighet inte är en frånvaro av roller, utan ytterligare en roll.

Inspirerad av de feministiska läsningar av Elektra som brukar fokusera på hennes fångenskap i patriarkatet, vill jag vända blicken mot de frågor om kvinnoroller och moderlighet Persona delar med Sofokles pjäs. Elektra beklagar sin barnlöshet och avsaknad av en beskyddande man. Hennes längtan att hämnas sin mördade far är beroende av hennes bror Orestes. Att hon själv skulle döda sin mor och hennes man är otänkbart. Elektra manas av sin syster att slå undan hämndtankarna. Hon borde veta sin plats och förstå sin underlägsenhet gentemot männen.

I Persona går dessa teman igen. Syster Alma tycks till en början ha ett enkelt själsliv och betonar gång på gång sin obetydlighet jämfört med skådespelerskan. Hon vet sin plats och förstår sin underlägsenhet. Detta trots att namnet Alma betyder just själ, men också vårdande. I antikens Rom benämndes Ceres ”alma mater” – den vårdande modern. Alma talar om framtiden med fästman, giftermål och barn. Hennes kroppsspråk visar uppgivenhet och hon talar om det som något hon finner sig i, snarare än längtar efter. Almas kluvenhet inför denna utstakade framtid blir allt mer tydlig. Strax efter att hon berättat för Vogler att hon inte är kär i sin fästman men ändå är honom trogen, berättar hon om en orgie hon deltagit i tillsammans med en annan flicka och två pojkar en sommardag då hennes fästman varit borta. Kort efteråt har hon genomgått en abort.

Vogler, å sin sida, har i tystnaden förvägrat sin man och son kontakt med henne. Alma ber Vogler berätta om sin relation till dem. När skådespelerskan tiger tar Alma kommandot och berättar för Vogler om en man som påstått att Vogler äger allt som kvinna och konstnär, men saknar moderlighet. Vogler bestämmer sig därför för att bli gravid. Rädd för ansvaret och bundenheten försökte hon göra abort, men misslyckas, och har sedan kommit att hata barnet. Medan Alma berättar detta blir hon allt mer lik Vogler. I slutet av scenen vet vi inte om de är två olika personer eller två sidor av samma person. Alma, som känner sig instängd i sitt förhållande och kluven till modersrollen, börjar nu också protestera mot den vårdande roll hon har gentemot skådespelerskan. Ju mer deras identiteter flyter samman, eller ju mer Alma intar Voglers persona, ju mer självständig och handlingskraftig blir hon. Alma, Vogler och Elektra försöker alla hitta sätt att förhålla sig till den patriarkala diskurs de befinner sig i, samtidigt som de prövar möjliga motståndsstrategier. När verkligheten jävlas söker de strategier för att jävlas tillbaka.

Persona är i mitt tycke Bergmas bästa film och detta får väl ses som mitt lilla bidrag till hans 100-års firande. Missa inte Bergmanpodden om Persona. Ytterligare fördjupning fås i Bildningspoddens avsnitt om Ingmar Bergman och om den grekiska tragedin.

Avhandlingen III

Nyligen avpublicerade jag två tidigare blogginläggen om min avhandling eftersom de dåligt representerar hur projektet ser ut i dagsläget. Arbetets fokus förskjuts ständigt och för någon vecka sedan kastade jag den tidigare tänkta strukturen och gjorde en ny skiss över avhandlingens kapitelindelningen, vilket fick mig att inse att det är dags för en ny lättillgänglig introduktion till mitt forskningsprojekt här på bloggen. Jag tar fasta på hur jag arbetat mig fram till hur mitt avhandlingsämne ser ut i dagsläget. En beskrivning av arbetet finns även att ta del av på min personalsida på Lunds universitet.

Vad som ledde mig till mitt avhandlingsämne var två separata intressen, dels för den amerikanska pragmatismens filosofi, dels för historieteori. Dessa intressen ledde mig ungefär samtidigt till John Deweys (1859-1952) och Robin George Collingwoods (1889-1943) tänkande. Den senare har jag tidigare skrivit om här på bloggen. Jag slogs av likheterna hos de båda och blev intresserad av vad de tänkte om varandra och hur tidigare forskning hade behandlat relationen mellan dem. Här fanns dock ytterst lite att hämta. Den tidigare forskningen är mycket knapp och Dewey nämner enbart Collingwoods självbiografi i förbigående, medan Collingwood inte alls refererar till Dewey. Däremot avfärdar han helt pragmatismen, vilket förvånade mig då jag upplever det som att han delar många pragmatistiska idéer.

De likheter som slog mig till en början var den viktiga roll erfarenhetsbegreppet och föreställningar om enhet eller holism spelar i deras tänkande. Jag förstod snart att detta har att göra med att de båda knyter an till hur erfarenhet förstods inom den idealistiska filosofin, snarare än inom positivismen som var 1800-talets andra stora filosofiska tankeströmning. Även deras sätt att tala om enhet (unity) härstammar från idealismen. De använder begreppet både i termer av att övervinna traditionella filosofiska dikotomier mellan jaget och världen, kroppen och själen, eller religion och vetenskap, etc., samt i termer av att föra olika ”erfarenhetsformer” som filosofi, religion, politik, estetik och historia närmare varandra. Detta är att betrakta som en reaktion mot vetenskaplig specialisering och den framväxande analytiska filosofin.

Ytterligare en slående likhet mellan Dewey och Collingwood är den viktiga roll praxis spelar i deras tänkande. De betonar att all kunskap bör betraktas som praktisk i bemärkelsen handlingsorienterande och till för att förändra och inte bara tolka världen, för att parafrasera Marx. Några marxister är de dock inte, snarare socialliberaler. Deras praktiska kunskapssyn går tillbaka till den antika filosofin, som vi enligt Pierre Hadot bör förstå som levnadssätt snarare än rent teoretiskt och akademiskt. Denna tradition var också stark bland renässanshumanisterna och bland de Brittiska idealisterna, som både Dewey och Collingwood inspirerades av.

Begreppen som styr min läsning av Dewey och Collingwood är alltså enhet, erfarenhet och praxis. Avhandlingens arbetsnamn är Unifying Experience. Snarare än att läsa dem som filosofer betraktar jag dem som humanistiska intellektuella, vilket ger en bredare och mer kontextualiserande ingång. Jag har valt att tolka det övergripande syftet med deras tänkande som försök att utveckla ett försvar för den humanistiska kulturen. Denna stod, enligt Collingwood och Dewey, inför hot som fragmentisering, specialisering, alienation och dominans av naturvetenskapligt tänkande på humanioras bekostnad. Även framväxten av fascism och nazism, uppfattningen om en allt för långtgående individualism och historismens kris spelar in. Både Dewey och Collingwood uppfattade den framväxande analytiska filosofin, realismen och den dominerande kunskapsteorin som otillräckliga att möta dessa utmaningar. Liknande ståndpunkter går att finna bland flera intellektuella samtida med Collingwood och Dewey. Mig veterligen har dock ingen genomgripande läsning gjorts av dem utifrån detta perspektiv. Syftet med en sådan läsning är inte bara att jag tror att det lyfter fram nya aspekter av deras tänkande och ger bättre förståelse av tidsperioden, utan att ge dem ny aktualitet.

Till kritiken av köttet

Visst har en del förändrats sedan jag blev vegetarian för 13 år sedan. Under de första åren möttes jag ofta av kommentarer om hur otroligt svårt det måste vara och många jag talade med menade att de själva aldrig skulle kunna leva utan kött. Detta varvades med idiotiska fyndigheter i stil med ”kött är gött” och ”om du är djurvän borde du väl inte äta upp djurens mat.” Under mina första år som vegetarian var det inte heller självklart att restauranger hade vegetariska alternativ och i den mån det fanns var maten sällan vidare upphetsande.

Idag är vegetarianism hyfsat trendigt. Det har skrivits en mängd vegetariska kokböcker, det finns åtminstone två vegetariska matlagningsmagasin och flertalet utmärkta bloggar. Stjärnkocken Mathias Dahlgren öppnade nyligen en helvegetarisk fine-dining restaurang och de flesta restauranger kan idag erbjuda vegetariska alternativ. Dessutom har det kommit en mängd nya vegetariska halvfabrikat (av varierande kvalitet, ska väl erkännas). De flesta köttätare jag känner kan tänka sig att äta vegetariska måltider emellanåt och är ofta av åsikten att även om man vill äta kött så borde man äta det i mindre utsträckning och välja ekologiskt och närodlat både för djurens och miljöns skull. Paradoxalt nog ökar köttkonsumtionen och andelen ekologiskt kött som säljs är extremt låg jämfört med andra ekologiska produkter. Hur kan det komma sig?

Att jag börjar fundera kring detta har delvis att göra med att SVT under den senaste tiden sänt tre olika program om köttkonsumtion. Det mest uppmärksammade torde vara Köttets lustar, i vilket vi får följa Henrik Schyfferts bildningsresa genom köttindustrin. Kan den ökande köttkonsumtionen ha att göra med att vi inte förstår att den vakuumförpackade skinkan i affären faktiskt varit ett riktigt djur vars enda syfte med livet varit att bli mat under plågsamma omständigheter? För att ta reda på om detta kan vara fallet föder Schyffert upp två gulliga grisar och lär sig om köttkonsumtionens inverkan på miljö och hälsa samt om dess effekt på djurens välbefinnande. Människans förhållande till grisen är också temat för dokumentären Nöff! (Oink) .

Slutsatsen i Köttets lustar blir att människan inte borde äta mer än 75 gram kött om dagen, vilket för en genomsnittlig svensk skulle innebära en halvering av köttätandet. Detta vore bättre både för djuren och för vår egen hälsa eftersom konsumtion av stora mängder rött kött ökar riskerna för vissa cancerformer och hjärt- och kärlsjukdomar. Dessa forskningsrön har dock köttindustrin tagit hjälp av korrupta forskare för att sprida tvivel över med samma strategier tobaksbolagen sått tvivel kring rökningens hälsorisker, vilket skildras i Köttlobbyn (The meat lobby: Big business against health?).

I Köttets lustar medges visserligen att djuren inte kan leva i enighet med sina naturliga beteenden i köttindustrin, men det är priset vi – eller rättare sagt djuren – måste betala om vi vill ha billig kött. Och det vill vi ju, tycks konsensus vara. Kanske måste kritiken av djurindustrin framföras på detta sätt om det ska nå stora grupper människor. Slutsatserna i Köttets lustar tycks i alla fall likna de Jonathan Safran Foer nådde i sin bästsäljande Äta djur (2009). Jag är inte mindre pragmatisk än att jag tycker att det skulle vara en framgång om köttkonsumtionen minskade och det kött som konsumerades var närodlat och ekologiskt och djurskyddslagarna skärptes. Samtidigt blir jag inte särskilt inspirerad av nämnda dokumentärer eller Foers bok. Perspektiven är varken nya eller utmanande och man kan ju tycka att djurrättstänkandet borde ha gått framåt sedan Peter Singers klassiska Djurens Befrielse (1975), som idag känns något förlegad.

Jag har tidigare skrivit om hur ny forskning om djur, särskilt primater, bidragit till att bryta ner gränserna mellan människan och andra djur. Detta är naturligtvis bra eftersom det gör människans förtryck av andra arter svårare att legitimera. Andra nya perspektiv på djurrättsfrågor kommer med fältet Kritiska djurstudier som har etablerats vid Lunds universitet och nyligen introducerades i tidskriften Fronesis nummer 56-57 med tema Djuret. Om djurrättsfilosofin, med Singer och Tom Regan som mest kända representanter, mest ägnade sig åt smala filosofiska moralfrågor, vill företrädarna för kritiska djurstudier bredda perspektivet kulturellt, samhälleligt och historiskt, och knyter även samman människans förtryck av andra djur med andra sorters förtryck.

Begreppet ”speciesism”, som populariserades av Peter Singer för att visa på människans förtryck andra andra arter (”species”) är centralt även inom kritiska djurstudier. I flera av texterna i Fronesis kopplas speciesismen till kapitalismens och patriarkatets logiker och författarna argumenterar för att djurrättskampen måste kopplas till feminism och anti-kapitalism. Det visas på att ätande är könskodat och att medan manlighet ofta kopplas till kött och aktivitet, kopplas femininitet till vegetarisk kost och passivitet. Kött är kopplat till styrka och makt. Detta är även ett perspektiv Henrik Schyffert lyfter i sitt program och är också sammankopplat med den rådande proteinhysterin – hur ska man kunna få sexigt svällande biceps enbart på grönsaker?

Ett tema i Fronesis nummer är köttnationalismen. Varje gång köttindustrins grymheter påvisas tycks man nödgad att försäkra om att Sverige har världens bästa djurskydd. Eventuella uppdagade grymheter inom den egna nationens djurindustri beror enbart på individuella snedsteg och inte ett strukturellt förtryck, tycks tanken vara. Industrin satsar såklart enorma summor på att förmedla bilden av välmående djur och trycker på nödvändigheten av att hålla det svenska landskapet öppet. Att andra länder har mindre strikt lagstiftning på området tycks verka som ett argument för att Sveriges lagstiftning är bra nog. På samma sätt hävdas emellanåt att andra kulturers och religioners behandling av djur är barbariskt, med exempel halal och kosher, eller det faktum att kineser äter hundar. För att upprätthålla föreställningen om ”världens bästa djurskydd” och friskriva den svenska djurindustrin från ansvar behövs en syndabock, exempelvis enskilda individer, andra nationer, eller främmande religioner och kulturella uttryck. På så sätt tas fokus från det strukturella förtryck som djur trots allt utsätts för även i Sverige.

En av de mest spännande texterna i Fronesis är Sue Donaldsons och Will Kymlickas försök att utarbeta en modell för medborgarskap för icke-mänskliga djur. Här blir djurrätt en fråga för den politiska teorin, snarare än för etiken. De vill betona en ömsesidighet mellan människan och andra djur som ger oss möjlighet att fortsätta använda djur i vissa avseenden, men detta användande måste ske mer på djurens premisser snarare än enbart efter människans ekonomiska incitament. Kymlicka och Donaldson menar att det är försvarbart att vi har olika sorters förhållande till olika grupper av djur. De delar in djuren i tamdjur, vilda djur och liminala djur (vilda djur som lever mitt ibland oss). De vilda djuren bör vi betrakta i suveränitetstermer, de har rätt att få sitt eget territorium respekterat. Tamdjuren bör vi tänka på i termer av medborgarskap; de bör ha rätt till sjukvård, skydd mot yttre hot, pension och arbetsrätt. Dessa har också en plikt att bidra och att uppträda civiliserat, vilket innebär att uppfostran av hundar är legitimt. Liminala djur bör vi tänka på som djur med rätt till uppehållstillstånd; de har vistelserätt, men inte medborgarskap. Donaldsons och Kymlickas förslag är spännande, även om jag inte får klart för mig hur de menar att detta skulle påverka människans ätande av djur. Inte kan vi väl ha rätt att äta varelser vi betraktar som medborgare?

Det är frustrerande att djurcirkusar och pälsindustri fortfarande är tillåtet i Sverige och att djurförsök fortfarande är allmänt accepterat, även om det är glädjande att Sverige nyligen fått ett 3R-center. Politikerna väjer för köttfrågan, som ofta reduceras till en fråga om individuella val. Men speciesismen kommer knappast att bekämpas främst genom att folk tar individuell ställning mot den på kunskapsbasis. Vad som behövs är strukturella förändringar. Därför tror jag det bästa köttprogrammen på SVT kan göra är att leda till att folk samlar sig kring kampanjer för djurrättsfrågor. De mest framkomliga vägarna för att motarbeta köttindustrin torde vara att knyta an djurrättsfrågor till ett holistiskt miljöperspektiv samt genom att betrakta djurrättskampen som tätt sammanbunden med andra politiska kamper, snarare än enbart en fråga om etik.

Uppdatering 180112: Igår fattade regeringen beslut om ny djurskyddslagstiftning. Även om förslaget inte är tillräckligt finns det en del positivia inslag, exempelvis förbud mot elefanter på cirkus. Trist dock att förbud mot pälsindustrin återigen skjuts på framtiden. Läs Djurens rätts kommentar om den nya lagstiftningen här

Emancipatorisk historia och universalismens eurocentrism

INLEDNING

Samma morgon som jag har föresatt mig att börja skriva på den här texten, utan att riktigt ha bestämt mig för hur jag ska ta mig an den, lyssnar jag på P1 till frukosten. Dagens talare i programmet Tankar för dagen är Lasse Berg, författare och hedersdoktor vid Lunds universitet. Han talar om de mänskliga rättigheterna och frågar retoriskt om dessa bara är sociala konstruktioner och ett kulturrelativistiskt västerländskt påfund. I sina resor runt världen menar sig Berg överallt ha påträffat en gemensam strävan efter självbestämmande som förekommit långt innan människor blivit medvetna om de mänskliga rättigheterna, men förvisso blivit lättare att artikulera i takt med att de spridit sig. Själva strävan efter självbestämmande och erkännande av de mänskliga rättigheterna har dock alltid funnits inom oss, inbäddade biologiskt i vår natur, menar Berg, även om det var först i och med upplysningen som ord sattes på denna strävan. Långt tidigare har dock kampen förts av folk från hela världen och detta återspeglas även i FNs deklaration från 1948, eftersom den arbetades fram av företrädare från en mängd olika kulturer och nationer. Detta, menar Berg, visar på att de mänskliga rättigheterna är universella och på intet sätt att betrakta som enbart ett utfall av kulturrelativism.

De föreställningar om de mänskliga rättigheterna Berg ger uttryck för är nog tämligen vanliga och att han väljer att påminna om dem just nu är knappast en slump. Dessa frågor har en aktualitet som blivit påtaglig inte minst i och med den pågående flyktingkrisen. Vår tids två andra stora kriser, klimatkrisen och den ekonomiska krisen, är även de globala och tycks kräva lösningar som, liksom de mänskliga rättigheterna, är universalistiska till sin karaktär. Samtidigt hotas världen av splittring och polarisering. EU tycks bräckligt, inte minst på grund av Storbritanniens kommande utträde ur unionen. Hoten från Ryssland och Nordkorea ökar och USA framstår sedan ett år tillbaka inte längre som en lika nära bundsförvant till Europa och är mer ovilligt inställd till transnationella samarbeten än tidigare. Inifrån Unionen kommer andra hot, som den framväxande extremhögern och tendensen till inskränkningar i demokratin, som i fallet Polen, och allmänna löften om ”hårdare tag”. I Sverige har vi sett exempel på detta genom införda gränskontroller. Det tycks motiverat att i detta läge påminna om vikten att värna de mänskliga rättigheterna, demokrati och det europeiska projektet och stå upp för det universella och gemensamt mänskliga. Med det sagt är dock Lasse Bergs resonemang om de mänskliga rättigheterna inte invändningsfritt.

Vad gäller de mänskliga rättigheterna kan man för det första ifrågasätta själva idén om det universella och visa på historiska exempel där individer och samhällen som i teorin förespråkat universalistiska idéer, i praktiken handlat på sätt som varit oförenligt med dessa. Man kan också fråga sig om mångfald i representation alls garanterar universalism och vad den förmodade faran i det universellas motsats – av Berg benämnt som ”kulturrelativism”, men som jag hellre kallar partikularism – egentligen består i. Bergs tankar väcker också frågor om de mänskliga rättigheterna verkligen är den frälsare vi behöver idag. De tycks i sin nuvarande form inte kunna hjälpa oss med någon av de tre nämnda globala kriserna och inte heller med exempelvis problemet med växande ekonomiska klyftor.

I denna text ska jag diskutera mänskliga rättigheter, eurocentrism och dikotomin mellan det universella och det partikulära. Detta kommer framför allt att ske i relation till historieteoretiska och historiografiska frågor. Syftet är att framhålla vikten av en kritisk och icke-eurocentrisk historieskrivning och att lyfta fram olika innebörder av universalismen för att visa att den är värd att bevara i vissa avseenden, men bör förkastas i andra. Den här texten skrevs för doktorandkursen Europa och det universella som gavs på Göteborgs universitet sista veckan i november i år. Jag har klippt bort fotnoter och delar av texten, men den är ändå längre och kanske lite mer akademisk än tidigare inlägg.

NATIONALSTATER, RÄTTIGHETER & GLOBAL UTOPISM

Föreställningarna om de mänskliga rättigheterna som artikuleras av Lasse Berg stämmer väl in på hur Samuel Moyn menar att de förstås av folk i allmänhet; som en symbol för de högsta politiska och moraliska idealen och som en agenda för världsförbättring. Även föreställningen om rättigheternas universalism och dess historiska länk till upplysningen är vida spridd. Moyn vänder sig dock mot den traditionella historieskrivningen, som menar att dagens mänskliga rättigheter, så som de formulerades i FN:s deklaration från 1948, har sitt ursprung i de amerikanska och franska rättighetsdeklarationerna från 1776 respektive 1789, och vars idéer går att spåra hela vägen till antikens filosofi och de monoteistiska världsreligionernas uppkomst. Denna historieskrivning, som behandlar det förflutna som om det förebådade nutiden, tenderar, enligt Moyn, att bli hagiografisk.

Exempelvis kan det vara värt att nyansera Lasse Bergs påstående att arbetet med att ta fram 1948-års deklaration var ett globalt samarbete mellan företrädare från skilda nationer och kulturer. De mest centrala personerna i detta arbete var formade av kristna värderingar, och icke-kristna företrädare, som kinesen P. C. Chang, hade ofta västerländska utbildningar. Deklarationen förkastades också av The American Antropological Association just för att de ansåg den vara en västerländsk produkt utan hänsyn till kulturell mångfald och pluralism. Ändå tycks de mänskliga rättigheterna sedan 1700-talets deklarationer ha tolkats som kosmopolitiska ideal som sträcker sig bortom stats- och nationsgränser. Moyn menar att detta är felaktigt och att nationen i själva verket var central för rättigheterna. Tanken med dem var att garantera medborgaren, inte ”mänskligheten”, skydd mot den egna staten.

Hannah Arendt, som Moyn citerar gillande, menar att den franska rättighetsdeklarationen förvisso var en historisk vändpunkt eftersom de gjorde människan, istället för Gud eller traditionen, till lagens källa. Rättigheterna blev ”omistliga”, av naturen inneboende i människan och oberoende av yttre auktoriteter. Problemet var att individer alltid betraktas som medlemmar av folk, så trots att rättigheterna föreställdes vara oberoende av stat och nation blev det framförallt i fallet med statslösa personer tydligt att det inte fanns någon instans som kunde garantera att rättigheterna upprätthölls utanför de enskilda staterna. Denna oförmåga kom att visa sig särskilt under mellankrigstiden, vilket också togs som bevis för de totalitära rörelsernas påstående om att mänskliga rättigheter inte existerade i praktiken, utan bara var ett exempel på demokratiernas idealistiska hyckleri. Minoriteter och statslösa satt sina förhoppningar till Nationernas förbund, men de enda rättigheter de gavs var dem som i praktiken innebar ”rätten att bli assimilerad”.

Moyn följer Arendts resonemang och menar att vi måste ta hänsyn till relationen mellan rättigheter och nationalstater för att inte gå i den traditionella historieskrivningens fällor. Vi måste även förstå att universalismen inte alltid varit en och densamma och att flera universalistiska ideal ofta samexisterat och konkurrerat med varandra. Den centrala förändringen i rättighetsdiskursen efter Andra världskriget bestod i att rättigheterna gick från att vara enbart medborgerliga till att betraktas som något som kunde stå i motsats till den egna nationen. Moyn menar att det är just rörelsen från nationell politik till global etik som definierar de samtida mänskliga rättigheterna. Ändå vill Moyn inte tillskriva 1948-års rättighetsdeklaration för stor vikt. Detta eftersom den inte fick något omedelbart genomslag i offentligheten, utan snarast kom att fungera som en av många strategier för att argumentera för en av sidorna i Kalla kriget. Initialt tycktes dessa idéer främst attrahera konservativa och kristna, snarare än att framstå som universella. Redan under 30-talet hade den dåvarande påven använt rättigheter som argument mot totalitarismen i anti-kristna stater och allmänt förknippades tal om rättigheter med anti-kommunism.

Till skillnad mot åren direkt efter att FN:s deklaration skapats är de mänskliga rättigheterna idag ett vida känt fenomen och ett i offentligheten återkommande diskussionsämne. De tenderar främst att förknippas med sociala rörelser och NGOs, varav Amnesty och Human Rights Watch torde vara de mest kända. Moyn menar att detta bara varit fallet sedan mitten av 1970-talet och att förklaringen till detta är att de politiska utopierna vid den tiden hade förlorat sin attraktionskraft. När inga andra kosmopolitiska och universalistiska projekt framstod som trovärdiga tycktes de mänskliga rättigheterna utgöra den sista (moraliska) utopin.

Moyn menar att det är denna samtida förståelse man måste utgå från för att förstå de mänskliga rättigheternas historia, istället för att betrakta alla former av historiska diskurser kring rättigheter, universalism, humanitet och mänsklig värdighet som om det ledde fram till dagens mänskliga rättigheter. Detta kritisk-genealogiska perspektiv lyfter fram diskontinuitet och motsägelser, som annars tenderar att försvinna i allt för hyllande berättelser om rättigheternas historia. Genom att problematisera rättigheternas kristna och västerländska arv – som tenderat att benämnas som ”universellt” – och genom att se dess kontingens och relativa nyhet som global utopi får vi lättare att förstå varför de mänskliga rättigheterna fortfarande är kontroversiella. Kanske kan detta även hjälpa oss att bättre verka för de mänskliga rättigheternas implementering?

ATT TRÄDA UR HISTORIENS VÄNTRUM

Upplysningens kolonisatörer predikade humanism samtidigt som de i praktiken tycktes förneka kolonierna just detta. Paradoxalt nog har denna tanketradition ändå varit viktig för att rikta berättigad kritik mot kolonialmakterna och slaveriet. Dipesh Chakrabarty vill därför inte ifrågasätta behovet av universalistiskt tänkande, men menar ändå att vi bör analysera de partikulära sammanhang de så kallade ”universalistiska” idéerna uppstått i. Han hämtar själv sin teoretiska inspiration från två kanoniserade västerländska tänkare: Marx och Heidegger. Med deras hjälp vill Chakrabarty ifrågasätta synen på den expanderande kapitalismen som en altruistisk gåva från väst till resten av världen och samtidigt destabilisera idén om ett enhetligt historiskt subjekt och öppna upp för mångfaldstänkande och historisk skillnad.

Problemet med universalismen är, enligt Chakrabarty, att Europa tenderar att ses som modernitetens hemvist och en föregångare i vars historiska fotspår resten av världen är menad – eller dömd – att följa. Den tanketradition som ligger till grund för denna uppfattning är historismen. Historismen betraktar sociala och kulturella fenomen som unika för sin tid, men föreställer sig samtidigt studieobjektens betydelse som stabil och söker efter kontinuitet och vill se det generella i det partikulära. Chakrabarty ser historismen som en del av den ideologiska föreställning om framåtskridande som under 1800-talet beredde väg för den västerländska världsdominansen och fick modernitet och kapitalism att framstå som ofrånkomliga globala fenomen med europeiskt ursprung. Kärnan i historismen är därför föreställningen om att historiska skeenden utgår från Europa och sedan sprids till resten av världen. Den ”första världen” visar upp sig för ”utvecklingsländerna” som dess framtidsbild, enligt tankefiguren först väst, sedan ”the rest”. Denna föreställning legitimerade idén om Europas civiliserande verkan på resten av världen och tycks ha varit orsaken till att exempelvis den annars progressiva liberalen John Stuart Mill kunde förespråka självstyre samtidigt som han menade att detta inte lämpade sig för indier och afrikaner, eftersom de ännu inte var civiliserade nog. De fick finna sig i att vara förpassade till historiens väntrum. Samma tanke ligger till grund för Marx kategorier ”prebourgeois” och ”förkapitalistisk”, som signalerar ett kronologiskt tänkande med ett givet mål: det borgerliga och kapitalistiska samhällets tillblivelse. Samma teleologiska logik går att spåra i begreppsparen despotisk/konstitutionell, medeltida/modern och feodal/kapitalistisk, som signalerar att de förra kategorierna ska övergå i de senare med tiden. Detta tycks förutsätta ett begär efter modernitet med allt vad det innebär i form av medborgarskap med tillhörande rättigheter. Dylika ”transition narratives” privilegierar moderniteten och det västerländska, och när icke-Europeiska historiker använder sig av historismens vokabulär tenderar även de att skriva Europeisk historia genom att implicit acceptera moderniteten som alla samhällens historiska mål, menar Chakrabarty. Resultatet är alltså en historieskrivning som gör Europa till norm och förebild för resten av världen.

Chakrabartys projekt att ”provinsialisera Europa” är dock inte ett försök att förkasta moderniteten, liberala värden, universalism, vetenskap och rationalitet. Det är inte heller ett försvar för kulturrelativism. Vad han är ute efter är att synliggöra de repressiva strategierna och praktikerna i modernitetens framgångssaga och att lyfta fram mångfalden, skillnaderna och modernitetens interna motsättningar. Chakrabarty menar att traditionell historieskrivning misslyckats med detta. Inte heller de nya former av historieskrivning, som efter ”postmodernismens” anspråkslösa inflytande gått över till att förorda sannolikhet istället för sanning och inspirerad av insikten om möjligheten till multipla narrativ börjat skriva minoritetshistoria, har lyckats. För vad som gäller är inte bara att lyfta fram de gömda, glömda och förtryckta ur historiens skrymslen, utan att skriva historia annorlunda. Den ”subalterna” historieskrivning Chakrabarty förespråkar är en historia där minoriteten ifrågasätter och kastar tvivel på majoriteten. Till exempel genom skildra skeenden och minoriteter som inte nödvändigtvis leder fram till demokrati, medborgarskap, modernitet och rationalitet. Detta, menar Chakrabarty, är ett förflutet som motsätter sig historisering och snarare hjälper oss att se begränsningarna med den historievetenskapliga disciplinen. Det uppmärksammar oss på att historievetenskapens metoder och berättelser bara är en av många sätt att minnas det förflutna på. Möjligen kan detta hjälpa oss att gå bortom historismen och sluta uppfatta historien som en utvecklingsprocess. Vi måste ändå, menar Chakrabarty, behålla upplysningens abstrakta löften om en universell humanism för hela mänskligheten, sida vid sida med insikten om de mångfaldiga sätt att vara människa på som existerar. Här finns spänningar och motsättningar vi inte kan kringgå; universalismen kan hjälpa oss att uppnå social rättvisa, men kan även förtrycka dem som faller utanför majoriteten.

Frågan är dock om inte Chakrabarty själv gör sig skyldig till historism genom att tillskriva ”Europa” en enhetlighet och stabilitet det i verkligheten knappast har. Och talar han förresten om Europa som territorium eller idé? Europas interna hierarkier är fokus för Roberto Dainottos Europe (in Theory). Dainotto visar på att eurocentrismen inte enbart utgår från en idé om ett enhetligt Europa som kontrasteras mot vad det inte är, vilket i praktiken ofta är Asien. Lika viktigt är att ifrågasätta eurocentrismen inifrån Europa självt, hur den verkar på dess marginaler. Dainottos huvudexempel är hur det södra Europa, som i EU ofta ges den osmickrande akronymen PIGS (Portugal, Italien, Grekland, Spanien), ända sedan Montesquieus klimatlära och hans etablering av klyftan mellan nord och syd, inte riktigt tycks räknas till ”det riktiga” Europa. Det samma kan givetvis sägas om andra europeiska marginaler, som Östeuropa, Balkan och Norden.

Dainotto menar att frågan är viktig eftersom den inte enbart handlar om vem som verkligen räknas som europé och vilka som bara gör det i teorin, utan också om vem som har rätt att producera kunskap för och om Europa. Samtidigt måste man fråga sig vad vi får kvar om vi, istället för att tala om Europa, i precisionens namn börjar tala om kunskap producerad av en relativt lite grupp av primärt franska, brittiska och tyska manliga privilegierade intellektuella som format bilden av moderniteten, Europa och resten av världen. Riskerar historieskrivningen att bli allt för analytisk, i bemärkelsen att bryta ned, partikularisera och pluralisera allt för mycket? Nu menar jag inte att detta är Dainottos syfte, han tycks snarare verka för ett mer inkluderande Europa. Men visst har vi väl behov av synteser och i någon mån universalism? Hur ska vi kunna kritisera eurocentrismen om vi inte kan tala om ”Europa”?

Även om kritiken som riktats mot universella idéer gäller att de i själva verket är partikulära och därför illa anpassade att använda som globalt normsystem vore det också problematiskt att helt överge universalismen. Globaliseringen är ett faktum och vi kan inte blunda för att många av våra största samtida problem sträcker sig långt utanför nationsgränserna. Istället för att betrakta universalism som enhetlighet och likhet skulle vi kunna betrakta det i termer av det gemensamma. Det bör inte förstås som i konflikt till det partikulära, utan på basis av detta; inte som förtryck, utan som en kontaktyta. Kanske kan vi då komma förbi den gamla tröga dikotomin mellan universalism och partikularism?

Vad gäller historieskrivningen bör vi undvika att, likt Rousseau, Kant och Hegel, låta Europa stå för universalism och upplösandet av kulturella gränser och inte heller betrakta det som en enhet som i egenskap av sin partikularitet framträder som representant för det universella förnuftet, frihet och kosmopolitanism. Detta synsätt implicerar även ett normativt element och föreställningar om hur den bättre framtiden som historien orienterar sig mot ser ut.

Med detta sagt var ändå den logiska följden av löftena om universell frigörelse, som förespråkades bland upplysningstänkarna, slaveriets avskaffande. Detta skedde med tiden, men inte på initiativ av kolonialmakterna, där idéerna banerfördes, utan av slavarna själva. Det mest kända exemplet är det lyckade slavupproret på Haiti. Utifrån detta exempel menar Susan Buck-Morss att idén om universell frigörelse inte enbart var ett abstrakt europeiskt ideal, utan ett vapen de förtryckta riktade mot kolonisatörerna. Denna händelseutveckling kom i sin tur att influera europeiska tänkare till att vidga betydelsen av universalism till att innefatta grupper som tidigare uteslutits. Detta är ”universalism underifrån”.

DET UNIVERSELLAS SKIFTANDE BETYDELSER

För att komplicera och nyansera debatten om det universella ytterligare kan man särskilja flera betydelser universalismen kan tänkas ha. Det kan exempelvis stå för en gemensam mänsklig natur; alla människors lika värde; eller en gemensam moral. Étienne Balibar skiljer mellan verklig, fiktiv och ideal universalism. Med verklig universalism syftar han på sådant som globalisering och hur personer, grupper och institutioner ofrånkomligen är sammanbundna med och ömsesidigt beroende av varandra. Den fiktiva universalismen ska inte förstås som overklig. Den kan beteckna sådana tvetydigheter som hur ideologier med universella anspråk samtidigt förkastar totalitarism, eller att även partikulära identiteter riktar sig mot ett övergripande abstrakt mål. Ett citat av Balibar belyser att det är denna sorts universalism det rör sig om i vad Buck-Morss kallar ”universalism underifrån”: ”Fictive or total universality is effective as a means of integration – it demonstrates its own universality, so to speak – because it leads dominated groups to struggle against discrimination or inequality in the very name of the superior values of the community: the legal and ethical values of the state itself (notably:justice).” Det rör sig alltså om slavens uppror mot sin herre, eller andra marginaliserade gruppers strävan efter inkludering i och erkännande från majoritetssamhället.

En förutsättning för den fiktiva universalismens existens är den ideala eller symboliska universalismens existens, menar Balibar. Den ideala universalismen står för det villkorslösa, som exempelvis de mänskliga rättigheterna, som enligt dess förespråkare aldrig får tummas på. Detta hjälper oss att förstå hur upplysningens ideala universalism, som kolonisatörerna visade sig oförmögna att i praktiken leva upp till, blev ett verktyg för slavarna på Haiti genom att de med dessa kunde vända kolonialmaktens abstrakta ideal emot den själv.

Jack Donnelly, som diskuterar olika typer av universalism i förhållande till mänskliga rättigheter, menar att dessa måste ge utrymme för partikularitet och mångfald, samtidigt som han är skeptisk till en allt för långtgående relativism. Han förkastar ”antropologisk universalism”, vilket är föreställningen att rättighetsidén förekommit i alla mänskliga samhällen, om så än i något skiftande uttryck. Det är denna sorts universalism Lasse Berg ger uttryck för och som Samuel Moyn är särskilt kritisk mot, eftersom det resulterar i en historieskrivning utan utrymme för skiftningar och diskontinuiteter. Denna sorts universalism, som tycks hänga ihop med föreställningar om en gemensam mänsklig universell natur, tenderar att bli allt för definitionsmässigt slapp för att vara användbar.

Donnelly menar att mänskliga rättigheter inte är en västerländsk produkt, utan ett resultat av de ekonomiska, politiska och sociala förändringar som vi förknippar med moderniteten och därför också är relevanta för alla samhällen som genomgått denna process. Detta kallar han ”funktionell universalism”. En invändning mot detta resonemang, som tidigare berörts, är att Europa inte bara var först med att moderniseras (och ofta på andra delar av världens bekostnad), utan också har haft privilegiet att definiera vad det innebär att vara modern och framförallt tvingat på resten av världen denna process genom den imperialistisk-historistiska tankefiguren först väst, sedan ”the rest”. Modernitetens ursprung är platsbundet till Europa och formad av dess kultur och historia och att bortse från detta är ohistoriskt och riskerar att leda till eurocentrism genom att det europeiska framställs som naturligt. Donnellys resonemang tycks dessutom riskera att leda till att de mänskliga rättigheterna förlorar sin ovillkorlighet och istället görs till en belöning för samhällen som väljer att följa den västerländska modellen.

SLUTORD

Med den här texten har jag betonat vikten av att kritiskt granska hur universella anspråk använts i historien och i historieskrivningen, samt varför det är viktigt att ta hänsyn till historiska diskontinuiteter och att undvika eurocentrism. Vi måste undvika att betrakta Europa som representant för det universella och ledstjärna på den väg resten av världen nödvändigtvis måste vandra. Detta tenderar att leda till bortträngning av mångfald och förtryck av perifierin. Den vokabulär som formulerat universalistiska och emancipatoriska anspråk och även har präglat historieskrivningen är inte neutral, utan också den präglad av sin historia och bär på förutfattade meningar vi måste vara vaksamma över om vi inte ska riskera att förtrycka det partikulära i universalismens namn.

Bland de typer av universalism jag nämnt menar jag att den antropologiska varianten är av stor vikt att förkasta, och att föreställningen om en universell mänsklig natur är onödig. Vad gäller de mänskliga rättigheterna menar jag att vi bör hålla fast vid idén om människans universella lika värde och betrakta rättigheterna som en ideal universalism nödvändig kämpa för på global nivå. Däremot bör vi vara medvetna om dess historiska kontingens och akta oss för att se det som en essens i den europeiska civilisationen som resten av världen har att leva upp till.

Den paradoxalt nog bristande universalismen i mycket universalistiskt tänkande blir aldrig så uppenbart som när marginaliserade grupper vänt majoritetssamhällens påstådda universalism mot dessa samhällen själva för att hävda sin rätt till inkludering, rättigheter, eller autonomi. I ljuset av detta är det nog klokt att inte avfärda universalismen, utan att istället se det som ett avlägset ideal som, sin ibland ironiska otillräcklighet till trots, är ett ideal värt att kämpa för, i alla fall så länge man har en kritisk blick till dess historia och själv är villig att behålla öppenheten i begreppet för att i framtiden göra det än mer inkluderande. Universalism förstådd på det sättet får inte bli ett verktyg för majoritetssamhällets förtryck av minoriteter och är inte heller oförenligt med idéer om särart, skillnad och mångfald. Att hålla fast vid idealet om universell emancipation innebär paradoxalt nog att använda sig av upplysningens falska anspråk på just detta.

REFERENSER

Arendt, Hannah, Totalitarismens ursprung, Daidalos, Göteborg, 2016

Balibar, Étienne, ”Universal Ambiguity”, i Politics and the other scene, Verso, London, 2002

Berg, Lasse, ”Tankar för dagen”, Sveriges radio, P1 (171106)

Buck-Morss, Susan, Hegel, Haiti, and Universal history, University of Pittsburgh Press, Pittsburgh, Pa., 2009

Chakrabarty, Dipesh, Provincializing Europe: postcolonial thought and historical difference, New ed., Princeton University Press, Princeton, N. J., 2008

Dainotto, Roberto M., Europe (in theory), Duke University Press, Durham, 2007

Donnelly, Jack, ”The Relative Universality of Human Rights”, Human Rights Quarerly, 29 (2007)

Moyn, Samuel, The last utopia: human rights in history, Belknap Press of Harvard University Press, Cambridge, MA, 2010

Integritet och datasäkerhet

Det finns flera goda skäl till att lägga lite tid på att lära sig hur man värnar om sin integritet och säkerhet på internet. Vi vill väl alla slippa virus och malware, undvika att bli hackade eller få våra datorer och telefoner kapade av ransomware. Men vi bör också göra vad vi kan för att ta kontrollen över vår egen personliga data och den metadata som regelbundet sprids och säljs bortom vår kontroll av internetjättar som Facebook och Google. Dessa säljer sina användares metadata till annonsörer, som då kan anpassa sin reklam efter specifika målgrupper. Det sker inte bara i kommersiella syften utan används nuförtiden också i politiska val. Facebook och Google är inte gratis; vi betalar med vår data och vi bör göra vad vi kan för att återta kontrollen över denna. Man kan se och hantera den data Facebook sparat om en genom att gå till ”Inställningar” –> ”Ladda ned en kopia av dina Facebook-data”. Detsamma kan göras med Google Dashboard.

Jag är långtifrån någon expert inom dessa frågor, men tack vare att det finns många bra guider och forum som diskuterar integritet och IT-säkerhet har jag ändå kunnat tillägna mig en del värdefulla praktiska kunskaper som jag tycker är värda att dela med mig av. Förhoppningen är att detta inlägg ska fungera som en lättförståelig sammanfattning av de mest grundläggande aspekterna av datasäkerhet och som en guide till hur man praktiskt skyddar sig själv mot övervakning och intrång. Att anse att integritet och rätten till privatliv inte är värd att skydda för att man själv inte anser sig ha något att dölja är som att anse att yttrandefriheten inte är värd att värna om eftersom man själv inte har något att säga, som Edward Snowden har påpekat.

Texten är skriven med Mac-användare i åtanke och främst för datorer, men mycket av det jag säger gäller även för PC och smartphones.

TIPS FÖR MAC
Med Mac är det lätt att kryptera datorn med hjälp av Filevault. Det görs via ”systeminställningar” –> ”säkerhet och integritet”. Välj ett starkt och unikt lösenord. Här kan du även aktivera brandväggen och slå av platstjänster. Man bör även ställa in ett Firmware-lösenord, vilket förhindrar att datorn kan startas med andra skivor än den förvalda startskivan utan lösenord. I ”systeminställningar” –> ”spotlight” bör man kryssa ur ”spotlight-förslag”. Detta förhindrar att din data över dina sökningar skickas till Apple (har man tidigare OS än Sierra bör man även kryssa ur rutan för Bing eftersom detta skickar data för sökningar till Windows).

Även Mac-användare bör ha någon sorts antivirusprogram. I ett test MacWorld nyligen gjorde utsågs AVG till bästa gratisalternativ. Den kan också vara en bra idé att ha ett program som CCleaner som hjälper en att rensa filer och data på ett säkert sätt.

FIREFOX
Tor är väl det självklara valet av browser för den som vill surfa anonymt, men själv gillar jag Firefox bäst eftersom den är snabbare och mer användarvänlig. Tack vare bra tillägg (add-ons) kan även Firefox förvandlas till en browser som värnar din integritet och säkerhet. En självklar add-on att använda till Firefox är HTTPS Everywhere. Detta krypterar anslutningen till olika webbsidor och förhindrar därmed att webbtrafiken avlyssnas av tredje part. HTTPS används alltid av till exempel banker, men med HTTPS Everywhere så skapas en krypterad anslutning till alla hemsidor där detta är möjligt. Det är en väldigt enkel säkerhetsåtgärd.

Alla bör även använda sig av en, förvisso inte okontroversiell, annonsblockerare. uBlock origin gör inte bara att du slipper en massa oönskad reklam, utan stoppar även malware och trackers. Den är dessutom resurssnål. Man kan komplettera denna med Decentraleyes, som även den stoppar trackers. Dessutom bör man ha ett tillägg som rensar LSOs, eller ”flash kakor”, exempelvis Clear Flash Cookies.

Vad man även kan göra är att använda sig av sökmotorer som Startpage, Qwant och DuckDuckGo, som till skillnad mot Google inte sparar information om eller spårar sina användare. De är även fria från annonser och fungerar alldeles utmärkt. Man kan ändra förvald sökmotor i Firefox under ”inställningar” –> ”sök”. Under ”inställningar” –> ”Säkerhet och sekretess” bör man kryssa i rutan för spårningsskydd, den för att förhindra popup-fönster och den för skydd mot nätfiske. Här kan man också justera inställningar för hur kakor och historik sparas. Kakorna bör rensas med jämna mellanrum.

För den som vill ha en enkel, integritetsvärnande, gratis och säker (krypterad) mejltjänst rekommenderas Protonmail. Ytterligare ett alternativ är Hushmail.

VPN
Justeringarna i Firefox gör en dock inte helt anonym eftersom ens IP-adress (som kan liknas vid datorns fingeravtryck) visar vem du är, vad du gör och vilka sidor du besökt. Detta kan dock hindras med hjälp av ett VPN (Virtual Private Network). VPN maskerar IP-adressen och gör att all ut- och ingående data krypteras och därför inte kan avläsas utifrån. VPN är en bra säkerhet särskilt om man är uppkopplad via offentliga wifi-nätverk, då man annars är ett välkommet byte för hackare. Med ett VPN kan man koppla upp sig mot internet som om att man surfade från andra platser, vilket gör att det går att komma åt streamingutbud som bara är tillgängliga från vissa länder, till exempel kan man titta på SVTplay även när man är utomlands. Det kan även användas för att komma åt hemsidor som blockeras av ens arbetsgivare och dissidenter kan med ett VPN komma åt sidor blockerade i det egna landet. Välj en VPN-tjänst som inte sparar dataloggar, låter dig välja var du kopplar upp dig ifrån, tillåter P2P och kan användas på flera enheter samtidigt. Mitt eget val är NordVPN, ett annat bra alternativ hade varit ExpressVPN. Ett intressant gratisalternativ är ProtonVPN.

LÖSENORD
Bra unika lösenord är grundläggande för att skydda sig själv och sin information. Ens lösenord kan försöka knäckas av någon som känner en, därför ska man inte använda sådant som sin partners namn eller sitt eget personnummer i sitt lösenord. Framför allt använder sig dock hackers av avancerade program för att knäcka lösenord. För att inte bli offer för dessa ska man undvika att använda ord från ordlistor och inte heller använda de vanligaste kända lösenorden, som ”qwerty”, ”123456” och ”password”.

Generellt gäller att längre lösenord är säkrare och att man bör blanda bokstäver, siffror och andra tecken i sina lösenord. Viktigt är att aldrig återanvända lösenord. En sak man bör göra någon gång emellanåt för att kontrollera att ens lösenord inte knäckts och läckts är att testa sina mejladresser och användarnamn här. Det ger visserligen ingen garanti för att man inte hackats, men om man i övrigt inte har anledning att tro att ens konton kapats finns det ingen anledning till oro.

En bra extra säkerhet är att använda sig av tvåfaktorsautentisering. Detta innebär ofta i praktiken att en kod skickas via sms efter att man skrivit in sitt användarnamn och lösenord. Först efter att man verifierat sin inloggning med den koden loggas man in. På till exempel Facebook kan man välja att spara sin webbläsare efter att man gjort detta, vilket innebär att man bara behöver göra detta när man väljer att logga in från en ny enhet (förutsatt att man inte rensar sina cookies). Här finns en guide till hur man aktiverar tvåfaktorsautentisering på Google/Gmail, Facebook, Twitter och hos Apple och här finns en guide till ännu fler sajter.

Nuförtiden forskas det en hel del om lösenord och en bra och lättillgänglig översiktsartikel finns att läsa här. Artikelförfattaren har också varit med och tagit fram ett verktyg man kan använda för att testa styrkan i sina lösenord. Den som vill slippa hitta på lösenord själv tar med fördel hjälp av en lösenordsgenerator.

Hur ska man då komma ihåg alla sina lösenord? Det ska man inte. I alla fall inte majoriteten av dem. Bättre är att skaffa sin en lösenordshanterare. Med en sådan behöver man bara komma ihåg ett huvudlösenord, de resterande lösenorden finns krypterade i lösenordshanteraren. Populära — och vad jag förstår erkänt bra alternativ — är 1password, lastpass och keepass. Lastpass är gratis, lättanvänt och kan integreras i Firefox och är av de skälen mitt eget val.

TIPS FÖR FÖRDJUPNING
En bra guide om säkerhet och integritet för MacOS användare finns här. Sidan Privacytools innehåller mycket bra information och värdefulla tips. Det samma gäller Electronic Frontier Foundation, som också är utvecklarna bakom HTTPS everywhere. Podden Bilda Kedjor har gjort ett avsnitt om datasäkerhet värt att lyssna på.

Uppdatering 180204: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) gick härmodagen ut med en uppmaning om att avinstallera Adobe Flash Player. Ett program som ofta uppmärksammats för sina säkerhetsbrister. 

Uppdatering 180322: Ett nytt kapitel i övervakningskapitalismens historia har skrivits i samband med den senaste Facebook-skandalen. I och med detta har Viralgranskaren skrivit en kort guide till hur man bättre skyddar och tar kontrollen över sin data på plattformen.

 

Upplysningen: kvarlevor, potential, problem

Förra veckan deltog jag i symposiet ”What is left of the Enlightenment?” på Lunds universitet. Syftet, enligt programförklaringen, var att ta sig an vänsterns upplysningskritik och föreställningen om den liberala demokratins inneboende förtryck. Detta i ljuset av frågor om identitetspolitik, mänskliga värden och flyktingkrisen. De inbjuda talarna var Jonathan Israel, Joanna Stalnaker, Richard Wolin och Brian Klug.

Israel, som väl lär vara den främste auktoriteten på upplysningen efter sina många, långa, uppmärksammade och delvis kritiserade böcker inom området presenterade under titeln ”All poststructuralist and postcolonialist criticism of the moderate mainstream Enlightenment is justified; none of the criticism of the Radical Enlightenment is att all justified; if you are not talking ’Radical Enlightenment’ then the basic question is entirely senseless.”

Inledningsvis nämnde Israel att vänsterns upplysningskritik har sitt ursprung i Theodor Adorno och Max Horkheimers Upplysningens dialektik och är särskilt förankrad i poststrukturalistiskt tänkande med dess tendenser till anti-humanism och misstro mot förnuft, sanning, universalism och framsteg. Israel ansåg att Horkheimer och Adornos kritik, trots att de argumenterar mot en nidbild av upplysningen, måste tas på allvar. Det verkar mycket riktigt finnas delar av upplysningstraditionen som bär på strukturellt förtryck, exempelvis kolonialismen.

Mer förvånande var att Israel även ansåg att försvarare av upplysningen, som Peter Gay och Ernst Cassirer, i likhet med upplysningens kritiker, projicerat en enhetlig och förenklad bild av den. Hans eget projekt går ut på att skapa en mer nyanserad bild av upplysningen genom att knyta av till en uppdelning Leo Strauss gjorde redan under 1920-talet, mellan radikal och moderat upplysning. Den radikala upplysningen är ofta, men inte nödvändigtvis, ateistisk. Den förespråkar en demokratisk republikanism inkluderande alla människor och försvarar press- och yttrandefrihet. Denna tradition går enligt Israel tillbaka till Baruch Spinoza och dennes ”monistiska materialism”, som formulerades i 1600-talets Holland och, enligt Israel, är intrinsikalt demokratisk.

Den moderata upplysningen, å sin sida, gör teologiska kompromisser och företräder en aristokratisk republikanism. Hit hör majoriteten av upplysningstänkarna, som Hobbes, Descartes, Hume, Kant och deisten Voltaire, som ju tvivlade på att mer än ett fåtal individer var kapabla till upplysning. Denna tradition är alltså full av problem enligt Israel, medan den radikala upplysningen har ett arv som han menar är viktigt för oss att förvalta.

Israel bemötte också kritiken mot upplysningens oförmåga att betrakta skillnad. Han argumenterade för att tanken med rättighetsdeklarationen 1789 var att just eftersom att alla människor är olika så behöver staten garantera alla lika rättigheter. Detta ger ett rättvist samhälle och förhindrar förtryck. Han menade även att 1948 års rättighetsdeklaration, liksom 1789s, är att betrakta som resultat av radikalt upplysningstänkande. Båda dessa teman återkom flera gånger hos de andra talarna.

Israels presentation handlade alltså mest om hur historieskrivningen om upplysningen kan göras mer nyanserad. Detsamma gällde Joanna Stalnaker. Hon menade att upplysningskritiken kan bemötas genom att kritisera och komplicera bilden av den som en period och ett idékomplex präglat av obotlig optimism och progressivism. Det gjorde hon bland annat genom att argumentera för att Jean-Jacques Rousseau måste betraktas som en av upplysningens centrala gestalter och inte, som tendensen ibland varit, att se honom som en del av mot-upplysningen eller som en ”för-romantiker”. Rousseaus mer pessimistiska syn på tillvaron var, enligt Stalnaker, inte unik bland upplysningsfilosoferna. Genom att fokusera på vad hon kallade upplysningens ”testamentory moment”, alltså 1760- och 70-talet, under vilka decennier flera av upplysningens centrala figurer skrev sina sista verk, kunde Stalnaker visa på ett mer pessimistiskt tänkande även hos exempelvis Denis Diderot (som enligt Israel var en företrädare för den radikala upplysningen). Både Diderot och Rousseau visar enligt Stalnaker på en medvetenhet om upplysningens och humanismens begränsningar.

Stalnaker och Israel hade goda poänger, men även om man följer deras argument för en mer balanserad historieskrivning besvarade de inte riktigt om och i så fall hur upplysningsidéerna är relevanta för oss idag. Detta tog sig istället Brian Klug och Richard Wolin an. Även båda dessa ansåg viss kritik av upplysningen berättigad. Klug kritiserade upplysningens strikta dikotomi mellan tro och förnuft och Wolin medgav att upplysningens universalism visat sig begränsad i fråga om exempelvis kön och etnicitet, men ansåg att detta inte är skäl att överge universalismen, utan istället att modifiera den.

Klug menade att den centrala fråga vi måste ställa oss idag är hur vi ska kunna leva tillsammans våra skillnader till trots. Han menade att vi måste omtänka (rethink) upplysningens verktyg för att anpassa dem till vår egen tid. Liksom för Israel tycktes rättigheter vara ett viktigt tema för Klug, som också härledde 1948 års deklaration till 1789s. Varför upplysningsidealen skulle vara särskilt lämpade som verktyg att bemöta samtida problem lät han dock vara osagt.

Richard Wolin målade upp den pågående vågen av högerextremism som ett uttryck för motupplysning, vilket han menade inte alltid är tydligt eftersom högerextrema tenderar att appropriera en liberal vokabulär och säga sig värna om exempelvis yttrande- och pressfrihet. Jag kommer att kombinera vad Wolin talade om i sina två presentationer (han gjorde en utanför symposiet om retoriken hos den europeiska extremhögern) med det resonemang han för i boken The Seduction of Unreason.

Wolin argumenterar att högerextrema, i likhet med den poststrukturalistiska vänstern, betonar partikularism i kontrast till upplysningens universalism, vilket han ville se som en slags identitetspolitisk strategi. Wolin kallade det ”differential racism” och karakteriserade deras centrala idé som att kulturer ska hållas separata från varandra. Liksom poststrukturalister argumenterar högern för att inga universella sanningar finns, utan att all sanning är kulturellt betonad, menar Wolin. Här missar han dock en väsentlig skillnad mellan den så kallade ”identitära rörelsen” på yttre högerflanken och de identitetspolitiska projekt vi förknippar med vänstern. Det senare, som vi bäst borde betrakta som ”erkännandepolitik”, vilket jag tidigare skrivit om, handlar om att minoritetsgrupper ska upptas i samhället på samma villkor som majoriteten. Det är alltså en fråga om inkludering. För den identitära rörelsen handlar det tvärtom om att exkludera grupper man menar står för en annan kultur och har en annan etnicitet än majoritetssamhället. Tveksamt om denna strategi går att skylla poststrukturalismen för. Dessutom kan jag inte se varför liberal identitetspolitik skulle vara oförenligt med universalism.

Wolin menade vidare att vi inte ska anklaga upplysningstänkandet för exempelvis andra världskrigets katastrofer, detta är snarare ett resultat av motupplysning. Han tycktes vilja säga att det nu är upp till oss att värna om upplysningsidealen så att liknande katastrofer inte sker igen. Detta menade Wolin att vi kan göra exempelvis genom att motverka den nuvarande politiska kulturens passivisering och värna ett aktivt medborgarideal. Men detta borde man väl kunna skriva under på utan att acceptera upplysningsideal som sanningssökande och universalism? Och även mänskliga rättigheter bör väl kunna förenas med poststrukturalistisk filosofi? Och går det verkligen en rak linje mellan poststrukturalism och dagens post-sanningar och alternativa fakta?

Wolin har förstås en poäng i att poststrukturalister tenderat att se genom fingrarna vad gäller komprometterande politiska idéer hos sina föregångare. Nietzsche var en aristokratisk anti-demokrat, Heidegger nazist och Bataille flörtade med fascismen. Att dessutom likna konsensus vid terror, som Lyotard gjort, är inte heller helt lyckat. Att betrakta förnuft som förtryckande kan ha sina poänger, men kan också leda till anti-intellektualism. Ändå tycker jag att Wolin drar för stora växlar på sambandet mellan filosofi och politik. För visst kan man väl dela filosofiska utgångspunkter i många frågor utan att nödvändigtvis dela politiska? Wolin får det att framstå som att samtliga poststrukturalister egentligen tillhör extremhögern, de vet bara inte om det. Men man skulle ju kunna vända på det och säga att Nietzsche och Heidegger egentligen var vänsterradikaler utan att själva veta om det. Båda resonemangen förefaller lika dåliga. Ett bra motexempel tycker jag är den amerikanska pragmatismen och framför allt Richard Rorty. Han delar många av poststrukturalisternas filosofiska utgångspunkter och tycker att de har rätt i mycket av kritiken av upplysningens framstegs- och förnuftstro. Ändå försvarar han mänskliga rättigheter, humanism, progressivism och reformism. Hos Rorty ser man att upplysningskritiken blivit en viktig del av en liberal självkritik, som är väldigt lik själva kritiken av liberalismen, som ju ofta ses som en del av upplysningsarvet.

Tillbaka till arbetssamhället

Roland Paulsens Arbetssamhället gavs ut första gången 2010 och själv läste jag den två tre år senare. Boken beskriver den ideologiska bakgrunden till vår samtida syn på arbete och skisserar möjliga alternativ och motståndsstrategier genom att hämta inspiration från en annars ganska förbisedd tradition av frihetliga vänstertänkare. I Arbetssamhället utgörs inte progressiv vänsterpolitik främst av kampen om rätt till heltid, trygga anställningsvillkor, eller lika lön för lika arbete. Paulsen problematiserar istället arbetsbegreppet, för en kritisk diskussion om vad arbete gör med oss och lyfter frågan om vilken sorts arbeten som är önskvärda i ett samhälle. Istället för att rädas arbetslöshet till följd av automatisering beskrivs automatiseringen som en möjlig frigörelse från tråkiga och betungande uppgifter. Även med så mycket som en halvering av normalarbetstiden har vi alla möjligheter att uppfylla de materiella förutsättningarna för ett gott liv, menar Paulsen.

Jag fann Arbetssamhället väldigt inspirerade och den tycktes ligga rätt i tiden. Den blev startskotten för en arbetskritisk rörelse och gav bränsle åt debatten om basinkomst. Paulsen har sedan boken gavs ut färdigställt doktorsavhandlingen i sociologi, Empty Labor och den uppmärksammade studien av arbetsförmedlingen, Vi bara lyder, samt varit en återkommande debattör i TV, radio och dagstidningar. När boken tidigare i år gavs ut i reviderad och utökad upplaga bestämde jag mig för att läsa om den. Nedan följer en sammanfattning och mina reflektioner.

Ett genomgående tema i Arbetssamhället är en kritik av föreställningen om arbetets rationalitet. Till att börja med framhåller Paulsen det absurda med idén om att ”skapa arbete”. Han ger detta, bland dagens politiker så väletablerade mantra, historisk belysning genom att visa hur arbete gått från att anses vara något förödmjukande till att anses vara en rättighet och från att ses som en förbannelse till att ses som en plikt. Under antiken ansågs arbete vara ett hinder från det dygdiga livet, men efter Luther och Calvin kom arbetet istället att ses som en dygd i sig. Under industrialismen kom nya tekniska uppfinningar bland många arbetare att ses som ett hot om arbetslöshet och diskursen om ”rätten till arbete” etablerades. Ett undantag Paulsen lyfter fram var anarkisten Peter Kropotkin, som i Kampen om Brödet (1892) istället såg produktivitetsvinsterna som ett skäl att arbeta mindre och förordade ett krav om ”rätten till välstånd”.

Paulsen återkommer boken igenom till Herbert Marcuses tes om det endimensionella tänkandet, alltså ett tänkande som inte lyckas föreställa sig lösningen på problem utanför de av det rådande samhället givna ramarna. Detta, menar Paulsen, gäller i stort sett all samtida politik. Politik handlar inte längre om visioner, utan har blivit en administrativ syssla som går ut på att ”rädda kapitalismen från sig själv”. Sällan talas det om vilka värderingar som ligger till grund för det rådande politiska systemet. De är ideologiska i bemärkelsen att de förblir outtalade och förgivettagna. Påståenden om att arbete är vägen till gemenskap, hälsa, ett meningsfullt liv, och lösningen på såväl brottslighet och integration får oftast stå oemotsagda.

Paulsen tar sig an denna outtalade arbetsideologi och falsifierar många av de förutfattade meningarna som finns om arbete. Han nämner exempelvis studier som visar att en ökande andel personer uppger att de inte skulle välja att fortsätta med sitt nuvarande arbete om det inte vore för lönen. En Gallupundersökning där det framgick att 63 % av de tillfrågande menade att de inte var engagerade i sina arbeten lyfts också fram. Så mycket för meningsfullhet och gemenskap. Att vi går till jobbet rör sig snarare om ett av samhället ålagt arbetstvång; vi jobbar för att vi måste.

Detta innebär dock inte att arbete är meningslöst. Det kan vara meningsfullt för den som utför jobbet, eller för företaget eller organisationen arbetet utförs för, eller för det omkringliggande samhället. Detta bör vi betänka när vi funderar över vilka arbeten vi anser bör utföras i ett samhälle och hur de borde belönas. Paulsen nämner att investingsbanker i London uppskattats orsaka samhällsskador av en kostnad som är sju gånger så stor som den vinst de genererar, medan förskolepersonal genererar en samhällsekonomisk vinst tio gånger så stor som den lön de får. Varför lönar det sig då rent privatekonomiskt att jobba med det förra snarare än det senare?

Gällande föreställningen om att arbete är bra för hälsan nämner Paulsen fenomenet karoshi,, det japanska ordet för att arbeta sig till döds. Han påtalar också att det visat sig att psykiska ohälsa är mer utbredd bland grupper med osäkra anställningsvillkor än bland deltidsarbetslösa. Dessutom är stress och hjärtproblem vanligt förekommande inom grupper som arbetar mycket övertid. Arbete verkar alltså i många fall snarare göra oss sjuka än friska.

Varför inte förkorta arbetstiden? Detta har inte gjorts sedan 70-talet trots att produktivitetsvinsterna mångdubblats (utan att vi blivit mer välmående av det). Inte heller har produktivitetsvinsterna gett höjda reallöner, istället har dessa gått till kapitalvinster, med ökade ekonomiska klyftor i samhället som följd. Statens roll i detta är att stimulera kapitalismen genom att hålla arbetslösheten nere med hjälp av nonsensarbeten. Viktig är också överproduktionens roll. Paulsen menar att vi ofta är eniga om det irrationella i vårt sätt att konsumera, men att vi glömmer att konsumtion är en lösning på överproduktion. Är det inte fullkomligt absurt att vi slänger extrema mängder livsmedel samtidigt som stora delar av jordens befolkning svälter? För att hålla konsumtionen igång krävs en begärsekonomi som med reklam får oss att åtrå det mer och nyare prylar. Dessutom används strategier som planerat åldrande för att försäkra att saker och ting går sönder så att vi måste köpa nya med jämna mellanrum. Men andra ord: ”arbetet är problemet som vi med vår massiva konsumtion täcker upp för.”

Det kan väl knappast sägas vara rationellt? Särskilt inte i ljuset av den ekologiska kris vi befinner oss i. Det nuvarande ekonomiska systemet är helt enkelt inte hållbart. Som Naomi Klein säger är det en fråga om kapitalismen eller klimatet. Till skillnad från Klein tror dock inte Paulsen att de överhängande ekologiska riskerna har någon större potential att driva oss till handling. Vad vi snarare behöver är visioner om att ett förändrat samhällssystem kan ge oss ett bättre och mer meningsfullt liv.

Till skillnad från essentialistiska arbetskritiker (William Morris, Charles Fourier, Ulrich Beck m.fl.), som menar att människan av naturen kommer att välja att arbeta även yttre tvång, företräder Paulsen, i likhet med sina favoriter André Gorz och Herbert Marcuse en existentialistisk arbetskritik. Denna falang menar att antaganden om människans natur inte ska spela någon roll för arbetskritiken.

Det ska sägas att Paulsen inte är någon naiv teknikoptimist som tror att teknologin automatiskt kommer att befria oss från arbete. För att ska ske krävs ett nytt samhällssystem med förändrade maktstrukturer. Detta kräver dock att vi för en värdediskussion, vilket allt för sällan sker. I bokens femte kapitel visar Paulsen på olika sätt att ta sig an en sådan diskussion och beklagar att det efter postmodernismen blivit svårt att upprätthålla föreställningen om att människan har vissa ”sanna” eller ”falska” behov. Valet behöver dock inte stå mellan en postmodern eller en essentialistisk uppfattning. Där de senare i och för sig ofta klargör sin position genom att dela in behoven ytterligare i fysiska, psykiska, sociala behov å ena sidan, och ”kvasibehov” som lyxkonsumtion, å andra sidan.

Ytterligare alternativ är vad Paulsen kallar ”den ödmjuka ståndpunkten”; att det är rimligt att värdera behov även om man aldrig kommer att nå en slutgiltig ståndpunkt om i vilket fack de ska placeras. Företrädare för denna ståndpunkt talar hellre om ”basbehov” och ”överflödsbehov”, eller behov och begär. Detta är förvisso mer rättvisande, men kan enligt Paulsen riskera i att inte bli mer än en fråga om terminologi. En sista position är ”den historiekontextualiserande ståndpunkten”, som menar att olika behovs varierande status beror på sammanhanget. Detta kan ju verka rimligt; tillgång till internetuppkoppling är ju mer ett behov i dag än vad det var för tjugo år sedan. Säkert går det att också att förena de olika ståndpunkterna för att föra en mer nyanserad diskussion. Det viktigaste är ändå att vi faktiskt vågar diskutera frågan, även om slutgiltiga svar aldrig kan ges.

I bokens tredje del diskuterar Paulsen i varsitt kapitel produktivt arbete, tjänstearbete, immateriellt arbete och tomt arbete. Han nämner att arbete och produktion kommer allt längre ifrån varandra med övergången till ett tjänstesamhälle. Arbetet får en immateriell karaktär. Men är tjänstearbete alls så nödvändigt för oss? Ofta tar det sig uttryck som emotionellt arbete; vi måste ständigt upprätthålla en fasad av glädje och service, som om vi älskade kundtjänst eller försäljning eller vad vi nu jobbar med. Vi förfrämligas från våra sinnen och tvingas undantrycka spontanitet. För att hindra denna typ av alienation måste, enligt Gorz, produktionen fungera utvecklande för arbetarna och de måste själva sätta målet med produktionen och organisera arbetsprocessen. Det kräver alltså en ekonomisk demokrati.

Allra tydligast yttrar sig arbetets meningslöshet och irrationaliteten i arbetssamället i fenomenet tomt arbete. Det rör sig om människor som till stor del blivit överflödiga i sin yrkesroll men ändå har kvar sina arbeten och ägnar arbetstiden åt helt andra saker än deras tänkta arbetssysslor. Den vanligaste formen av tomt arbete består av ”cyberslacking”, att på kontorstid kolla sin e-post, ägna sig åt sociala medier, eller nätsurfande.

I bokens fjärde och sista del, som är den mest utvidgade i nyutgåvan, diskuterar Paulsen olika former av motstånd mot arbetssamhället. Han vill att kapitlet ska utgöra en motvikt mot den ”strukturalistiska marxismens” bekväma resignation, enligt vilken den enskilda personen inte kan göra någon skillnad och alla individuella motståndshandlingar avvisas som ”livsstilsaktivism”. Istället väntar man på att systemets inneboende kristendenser ska leda till kollaps och sätter sin tilltro till Partiet. Man producerar mängder av teoritunga texter som kritiserar kapitalismen, men ger inga alternativ eller någon uppmaning till handling och för ingen värdediskussion. Paulsens bild av den strukturalistiska marxismen är visserligen något onyanserad, men jag är helt enig med honom om att kritik måste följas av praxis.

Som en möjlig individuell motståndsstrategi framhåller Paulsen ekoaktivism, som går ut på att minska det individuella deltagandet i samhällsekonomin både gällande konsumtion och produktion. Det kan röra sig om fildelning, friganism, eller maskning och sabotage på arbetet. Downshifting är ytterligare ett alternativ, alltså att frivilligt gå ner i arbetstid för att leva ett enklare liv och till större del självförsörjande. Denna sorts individuella motstånd är än så litet men givetvis bli betydelsefullt om många sluter upp bakom det. Paulsen menar också att det är att betrakta som en ”anarkistisk gymnastik”, en terapeutisk övning i att bryta mot små irrationella lagar eller förordningar och istället lita till sin egen omdömesförmåga, helt enkelt för att man själv mår bättre av det.

Föreställningen om att individuellt motstånd skulle undergräva kollektivt är märklig. Att motverka reformer med argumentet att det fördröjer revolutionen är inte särskilt övertygande och att någon revolution skulle inträffa förefaller ändå inte särskilt troligt. Revolutionära frasradikaler är också helt ofarliga för det politiska etablissemanget eftersom de saknar konkreta alternativ. Det finns ingen anledning till att sitta och vänta på att det nuvarande systemet ska kollapsa. Varför inte redan nu börja lägga grunderna för ett nytt ekonomiskt system inom det rådande? Detta görs såklart bättre om vi går samman och skapar exempelvis delningsekonomier och allmänningar. På politisk nivå kan man givetvis organisera sig i sociala rörelser, eller upprop för basinkomst, arbetstidsförkortning eller slåss för en demokratisering av arbetslivet.

Paulsens uppmaningar är förvisso skissartade, men ändå hoppingivande och jag gillar att han försöker visa på alternativ till det han kritiserar. Boken är inte ett facit på hur ett bättre samhälle skulle se ut, men visar övertygande på varför det bör ligga i de allra flesta människors intresse att avskaffa det rådande samhällssystemet, som Paulsen kallar ”arbetssamhället”. Han sammanfattar kärnfullt problematiken med detta samhälle:

”Arbetssamhället är det system som stjäl tid av människor; tid som skulle kunna ägnas åt familj, vänner eller valfria aktiviteter. Arbetssamhället är det system som skulle kräva ytterligare 3,2 jordklot om det i sin mest utvecklade form (den västerländska) spred sig till resten av världen. Arbetssamhället är det system som låter miljoner människor dö av undernäring varje år, samtidigt som hälften av all mat som skördas hamnar på soptippen. Denna vardagsmisär, denna normaliserade levnadssmärta, bottnar varken i konsumtionshysteri, globalisering av världshandel eller massmedial indoktrinering. Det är arbetstvånget, särkopplingen av produktion från behov och oförmågan att ta vara på teknologins befrielsepotential som pressat fram detta rekord i relativ misär – en relativ misär, eftersom skillnaden mellan det som är och det som skulle kunna vara aldrig har varit större.”