Inget kännetecknar 1990-talets subkulturer mer än föraktet mot ”sell-outs”. I dagens hyperkommersialiserade ”poptimistiska” värld framstår det som obegripligt. Man vill nå ut! Man vill vara en influencer! Som akademiker vill man få kunskap att ”cirkulera”!
Akademikers strävan att kommunicera till allmänheten – det som kallas att ”samverka” eller att utföra den ”tredje uppgiften” – går dåligt ihop med pressen att publicera referentgranskade artiklar i smala engelskspråkiga tidskrifter som enbart nås genom inloggning via ett universitet. Paradoxalt tycks det mest motkulturella man kan göra som akademiker därför vara att publicera sig så att man når ut. Betyder det att man ”säljer sig”, eller ska man tänka på det omvänt: att den som följer publish or perish-idealet och främst publicerar sig med karriären i åtanke är den som säljer sig?
Kritiken mot sell-outs är inte den del av 90-talet som åldrats bäst. Att det skulle ha egenvärde enbart nå ut till ett fåtal är en elitistisk tanke, oavsett om det gäller musik eller vetenskaplig publicering. Samtidigt är det lika illa att tänka sig att det skulle ha ett egenvärde att ”influera” och nå ut till många, oavsett vad man har att säga eller sälja.
Subkulturer har ändå en charm och lockelse. Särskilt – tycker jag som gammal punkare – om de också är motkulturer, alltså att de utmanar vad de uppfattar som ”mainstream” och försöker etablera alternativa värden, idéer och praktiker.
Nyligen trillade jag över David Beers Punk Sociology (2014), som argumenterar för att sociologin bör inspireras av punkens ethos. Boken rivstartar med ett Malcolm McLaren-citat: ”Better a spectacular failure, than a benign success.” Beer menar att akademins strukturer tvingar forskare att ”play it safe”. Man håller sig inom ramarna, spelar det akademiska spelet enligt karriärvägarnas etablerade regler och förhåller sig till jakten efter påstått mätbara kvalitetsindikatorer och strävan efter det intetsägande idealet ”excellens” istället för att släppa lös kreativiteten och fantasin och våga vara originell och tentativ. Detta är kontraproduktivt och konservativt. Det ger oss mer av samma istället för något nytt och leder till feg och tråkig forskning som privilegierar inomvetenkaplig dialog istället för engagemang med samtida angelägenheter och offentlig debatt.
Beer menar förstås inte att punken är den enda möjliga inspirationskällan för att förnya sociologin – även C. Wright Mills klassiska The Sociological Imagination (1959) är en återkommande referenspunkt – eller ens att punken ensam kan inspirera till just de ideal han förespråkar. Även om Beer enbart talar om sociologiämnet utgår jag från att han i förlängningen rekommenderar även andra disciplincer och akademin som helhet att inspireras av punkens ethos. Så läser åtminstone jag boken, vars kapitel, enligt författaren, är korta, explicita och suggestiva, precis som en energisk punklåt.
Korta och suggestiva, ja. Explicita, nja. Det är tydligt vad som förespråkas, men idealen förblir väl abstrakta för min smak. Jag hade önskat konkreta exempel på sociologiska – eller andra akademiska – publikationer eller praktiker som Beer menar uppfyller punkens ideal. Ändå har jag behållning av läsningen och rycks med i bokens ösiga tempo.
Vad kännetecknar då punkens ethos? Enligt Beer präglas punken av lekfullhet, öppenhet, eklekticism och relativism. Den ifrågasätter hierarkier och utmanar normer och konventioner. Punken vill omkullkasta begränsande och förtryckande sociala kategorier, normer och idéer. En obekvämhet inför det etablerade är, enligt Beer, centralt för punk-identiteten:
Discomfort is important to the punk identity, and, as we have seen, it even leads punks to be uncomfortable with the very notion of punk itself. Punk seeks to break from categories, conventions, and established visions so as to generate new questions and perspectives. It seeks to foster its own discomfort and to find creative ways of expressing it.
Beer påminner oss om att punken var en reaktion på den pretentiösa och elitistiska progressiva rocken. Punken ville i kontrast vara till för alla. Den var lättillgänglig och byggde ett gör det själv-ideal (DIY) enligt vilket alla inbjöds att delta. Att inte kunna spela ett instrument är ingen ursäkt för att inte bilda ett band – man lär sig genom att göra! Och man får inte vara rädd för att göra fel. Punken bygger på ett mod och en ”inget att förlora-attityd” som Beer menar att forskningen bör inspireras av. Vi måste även undvika att hemfalla åt prog-akademikerns strävan efter att använda forskning och undervisning åt att främst demonstrera sin egen virtuositet (”se här: jag kan genomföra en diskursanalys!”).
Med punken suddades motsättningen mellan utövare och publik ut. På samma sätt bör punkforskaren bjuda in till kollektiva samarbeten och vara öppen för andras perspektiv på det egna forskningsområdet, inte minst från personer utanför akademin. För att göra sin forskning tillgänglig måste punkforskaren – förutom att publicera sig open access – undvika pretentioner och svårgenomtränglig prosa och istället skriva rått och avskalat, likt en tvåminuters punkdänga. Punkforskaren strävar efter att båda engagera och interagera med sin publik. Att vara tråkig är en dödssynd.
Forskning inspirerad av punkens ethos bör, enligt Beer, vara öppen för en mångfald av kommunikationsformer och därmed utmana den referentgranskade artikelns hegemoni. Forskning kan kommuniceras även genom tidskrifter och bloggar, poddar och offentliga samtal, posters och fotografier, videos och visualiseringar, eller varför inte i samarbete med en teatergrupp? Fantasin sätter gränserna.
Även om Punk Sociology – tvärtemot många punklåtar – är lite tjatig, upprepande och abstrakt, är det ändå upplyftande att läsa en kort och engagerande stridsskrift från någon som uppenbarligen tror på vetenskapens värde och, istället för att hemfalla åt en deppig kris-diskurs, uppmanar oss att låta forskningen växa fram ut nyfikenhet, kreativitet, entusiasm och en vilja att engagera. Punkforskaren vågar ta risker bryter mot akademins (metodologiska, begreppsliga, empiriska, etc.) konventioner i sin strävan att skapa nya perspektiv som gör att vi förstår den sociala verklighet vi lever i bättre. Punkforskaren stimulerar vår föreställningsförmåga och erbjuder en alternativ röst. Hey! Ho! Let’s go! Är vi redo att låta den akademiska motkulturen blomstra?
