Om den kulturmarxistiska konspirationen

Kritiken som riktats mot Anna Hedenmos intervju med Sverigedemokraternas Mattias Karlsson i ”Min sanning” (SVT 210110) bestod enligt programledaren själv av ”lögnaktiga beskrivningar” från kritiker som inte bemödat sig att se programmet och inte delar hennes vilja att genom förståelse motverka polarisering (Expressen 210114). Ibland kräver dock förståelse att föreställningar, ideal och begrepp sätts i ett sammanhang och att man lyfter fram outtalade förgivettaganden. Mot slutet av intervjun talar Karlsson om att han önskar en ”konservativ kulturrevolution”—i bemärkelsen genomgripande förändring—som motkraft till den ”kulturmarxistiska” revolutionen som pågått från 1968 fram till idag. Här kunde Hedenmo ha påmint om att Karlsson talat i mycket hårdare ordalag tidigare:

Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val: seger eller död.

Detta skrev Karlsson på Facebook två dagar efter riksdagsvalet 2018. Inlägget gillades av Jimmy Åkesson och flera ledande Sverigedemokraterna delar Karlssons idé om ett pågående kulturkrig mellan kulturmarxister och konservativa nationalister (”Sverigevänner”).

Hedenmo borde tagit fasta på att Karlsson använder just begreppet ”kulturmarxism” som härstammar från en högerextrem konspirationsteori och syftar till att skapa negativ politisk polarisering. Karlsson är långt ifrån den ende bland SD:s ledande företrädare att använda begreppet. Kent Ekerot har hävdat att kulturmarxister driver fram mångkulturell indoktrinering via museisektorn (Nyheter idag 140603) och 2013 lovade den dåvarande SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand—sedermera en av grundarna till Alternativ för Sverige—att kulturmarxistiska eliter ska försvinna när SD tagit makten (GT 130706). Samma år kallade SD:s Björn Söder genusvetenskapen för en kulturmarxistisk pseudovetenskap (SvD 130408). Även före detta SD-politikern Christopher Dulny har i rollen som ordförande för Nordisk alternativhöger förklarat organisationens främsta fiende vara kulturmarxismen (SvD 171105). När Per Sjögren, nazist och medlem i Nordiska motståndsrörelsen, kuppades in i kommunfullmäktige i Blekinge på ett Sverigedemokratiskt mandat 2017 vägrade han att tala med journalister eftersom dessa ”går i kulturmarxisternas ledband” (Expressen, 170823).

Bakgrunden till föreställningen om kulturmarxismens herravälde har beskrivits bra av Morgan Finnsiö i Expo, varför jag istället ska titta på dess spridning i Sverige. Här hade i princip ingen hör talas om kulturmarxism för tio år sedan. En sökning på ordet i de största svenska mediedatabaserna ger inte fler träffar än att de kan räknas på fingrarna före sommaren 2011. Detsamma gäller begreppets förekomst på Flashback forum. Brytpunkten äger rum den 22 juli 2011 med den högerextremistiska norrmannen Anders Behring Breviks terrordåd. Breivik har själv beskrivit attentatet som en marknadsföringskupp för hans manifest, 2083 – A European Declaration of Independence , som snabbt spreds över internet. Här nämns ”kulturmarxism” över 100 gånger och framställs som det huvudsakliga hotet mot västvärldens existens.

I Breiviks manifest och den tillhörande filmtrailern framställs kulturmarxismen som det primära hotet mot den västerländska civilisationen. Den sägs ha ha infiltrerat utbildningsinstitutioner, bokförlag och media och sedermera kulminerat hos 1968-vänstern. Breivik talar om en ”mångkulturell allians” mellan marxister, globala kapitalister, feminister och ”suicidal humanists”. Kulturmarxismens metod beskriver han som ”dekonstruktion”, vilket ska förstås inom ramen för en kritik av postmodernismen eftersom begreppet—som även Karlsson nämner i intervjun—förknippas med Jacques Derrida. Enligt Breivik är dekonstruktionens syfte att avskaffa europeisk kultur och traditioner, att felrepresentera historiska händelser och svartmåla personer som inte delar kulturmarxistiska åsikter för att på så sätt bereda väg för politisk korrekthet och massinvandring och på sikt avskaffa nationalstaten och den europeiska identiteten. Massinvandringen är alltså inte Breiviks huvudfiende, utan han ser detta som en följd av den kulturmarxistiska ideologin.

När den högerradikala sajten Politiskt korrekt efter tre års verksamhet lades ner och ersättas av Avpixlat tre månader efter Breiviks dåd beskrev redaktören Mats Dagerlind, som också satt i redaktionen för SD-kuriren, sajtens syfte som att verka i kontrast till de etablerade mediernas ”kulturmarxism”, som tar sig uttryck exempelvis genom att ”censurera” gärningsmäns etniska härkomst. Det bredare målet sades vara att utgöra motstånd mot det västerländska samhällets ”islamisering” och på sajten uttalades stöd till counterjihad-rörelsen och konspiratoriskt lagda högerextremister som Pamela Geller och Tommy Robinson från English Defence Leauge. Kent Ekerot stod redaktionen för Avpixlat nära, men sajten stöddes även av andra ledande Sverigedemokrater som Jimmy Åkesson, Richard Jomshoff och Erik Almqvist (DN 111205).

Erik Almqvist har i Nya tider (170223) hävdat att den svenska journalistkåren utgör spetsen av kulturmarxismen. Han uppmanar i samma artikel svensk höger att inspireras av kulturkampen som den förts av Victor Orbans Fidesz i Ungern. Ungern, menar Almqvist, är ”framåtskridande” och ”modernt” mycket tack vare att Fidesz har tagit kulturkampen på allvar och successivt bytt ut läroböcker och kultur- och museichefer, statyer och minnesmonument och ändrat gatunamn. Almqvist menar att Fidesz kulturkamp är att likna vid 68-vänsterns ”marsch genom institutionerna”. För Fidesz har ”EU och invandringen har utgjort utomordentliga, och berättigade, hotbilder. George Soros och hans starka politiska aktivistnätverk i Ungern likaså.” Till detta skall alltså även ”kulturmarxismen” adderas.

I ytterligare en text i Nya tider blir konspiracismen bakom föreställningen om kulturmarxismens inflytande än mer uppenbar. Dan Ahlmark (190912) menar att det pågår ett kulturkrig mellan nationalism och kulturmarxism, vars ”bakomliggande värderingar och syften är ett grundläggande hot mot det svenska samhället.” Bland de aktörer som ”helt eller delvis stödjer kulturmarxismen och accepterar/driver på massinvandringen” nämner Ahlmark ”massmedia, offentlig förvaltning, kultursektorn, NGO:er, EU, FN med flera.” Han tillägger att ”genom massmedia och sjuklövern (alltså alla partier utom SD) hålls fortfarande många medborgare ovetande om dagens faror, men alltfler inser dem nu. Kulturmarxismens mål sägs vara att förvandla Sverige till ett ”socialistiskt och auktoritärt samhälle” där, på grund av ”massinvandringen”, svenskarna blivit en minoritet. Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige sägs stå för det partipolitiska motståndet mot detta hot.

Att EU, FN, massmedia och samtliga riksdagspartier utom SD skulle verka mot ett socialistiskt och auktoritärt samhälle torde för de flesta framstå som absurt. Det blir i Ahlmarks artikel tydligt att ”kulturmarxism” inte har någonting med marxism att göra. Det är enbart ett väldigt brett samlingsbegrepp för allt radikalhögern opponerar sig mot: journalistik, internationella organisationer, icke-européer, universitetsvärlden och samtida kultur.

Även för Nya tider-skribenten och före detta etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg är kulturmarxismen fienden. I PK-samhället (2017) tar han strid mot identitetspolitik, minoritetsrättigheter, feminism, marxism, klimatförändringar, invandring och mångkulturalism. Dessa fenomen, menar Arnstberg, är produkter av en politiskt korrekt attityd som blivit dogm i Sverige. Även om boken huvudsakligen opponerar sig mot politisk korrekthet, så skriver Arnstberg att den mindre kända termen ”kulturmarxism” egentligen är ett bättre namn, men beklagar att det ”hör till de förbjudna orden i svensk politisk debatt”.

Liksom de flesta andra högerradikaler menar Arnstberg att kulturmarxismens mål är ”att förstöra den västliga kulturen och vår civilisation”. Bland personerna som ligger bakom detta projekt framhåller Arnstberg släkterna Rothschild och Rockefeller, den ungersk-judiske finansmannen George Soros, samt liberalerna Cecilia Malmström och Birgitta Ohlsson. Att liberala politiker och några av världens mäktigaste finansmän och kapitalister skulle identifiera sig med ett begrepp som innehåller ordet ”marxist” faller naturligtvis på sin egen orimlighet.

Trots att kulturmarxism är ett uppenbart pejorativt begrepp kan Arnstberg utan att inse ironin skriva:

Vi som intresserar oss för kulturmarxismen definieras givetvis som högerextrema, alldeles oavsett hur vi uppfattar oss själva. Som vanligt är vänsterpolitiska debattörer mer intresserade av att klistra etiketter på sina politiska motståndare än att diskutera sakfrågor.

Vi finner även föreställningar om kulturmarxismens hegemoni hos den svenska alternativhögern och den identitära rörelsens tankesmedja Motpol, som drivs av Daniel Friberg, före detta medlem i Svenska motståndsrörelsen. Här publicerade Joakim ”Oskorei” Andersen kort efter Breviks attentat en sammanfattning manifestet. Oskorei framhåller likheten mellan Breiviks manifest och den kontrajihadistiska rörelsen, sajterna Politiskt inkorrekt, Gates of Vienna och personer som Richard Spencer, Fjordman och Bat Ye’or. ”De flesta torde inse att detta inte gör dem medskyldiga till Breiviks dåd”, anser dock Oskorei.

Mot slutet av 2017 har Motpol en serie i tre delar om ”Den kulturmarxistiska revolutionen”. Med Wikipedia och Breitbart som källor tecknas en historieskrivning på en tidsperiod över ett sekel karakteriserad av godtyckliga hopp i tid i rum. Kulturmarxismen sägs härstamma från Antonio Gramsci, Rudi Dutschke och Frankfurtskolans företrädare: Herbert Marcuse, Theodor Adorno och Max Horkheimer. Ett förvånande och sannolikt felaktigt påstående som görs i texten är att Georg Lukács myntade begreppet ”normkritik”. Över huvud haltar begreppsanalysen och ”kulturmarxism”, ”kritisk teori”, ”politisk korrekthet”, ”normkritik” och ”den långa marschen genom institutionerna” används vid sidan av varandra utan att några distinktioner görs eller att någon hänsyn till begreppens historia tas.

En liten grupp vänsterintellektuella som läses av väldigt få människor ska alltså ha skapat en ideologi som går ut på att utplåna den västerländska civilisationen som har fått så enormt inflytande att den omfamnas av i princip alla människor inom kultur- och myndighetssektorn, utbildnings- och universitetsväsendet, massmedia och partipolitiken. Bara inom högerradikala rörelser finns de goda krafter som genomskådat sammansvärjningen och ska rädda folket från den onda eliten. Detta är en konspirationsteori, vilket vi kan läsa om i Kent Wernes utmärkta bok Allt är en konspiration (2018) som tar upp flera av de idéer som kopplas samman med kulturmarxismen som exempel på konspirationsteorier som gett näring åt de senaste decenniets högerradikalism. Läs den!

Att konspiracism är ett centralt inslag i Sverigedemokraternas ideologi kan vara värt att påminna om när Ulf Kristersson sitter i SVT:s ”30 minuter” (210120) och öppnar för samarbete med SD med motiveringen att de har förändrat sin retorik. Därtill kan vi påminna oss om att även Ebba Busch har börjat använda den högerradikala kulturkrigs-jargongen allt mer. Hon misslyckades visserligen med att lansera begreppet ”myndighetsvänster” och använder inte termen ”kulturmarxism”, men har, liksom sin företrädare, tagit ställning för ”verklighetens folk”, en tankefigur som härstammar från 1990-talets främlingsfientliga parti Ny demokrati. Hon manar till ”kulturkamp” mot ”normlöshet”, värderelativism och ”pratet om att krossa familjen och ifrågasättandet om det finns något svenskt överhuvudtaget” vilket hon förknippar med ”eliten” (vilket såklart är lättare än peka ut faktiska personer) (Nyheter idag 191228). Steget till högerradikalt konspirationstänkande är inte långt.

Om alternativmedia

I fredags kritiserade den konservativa debattören Emmie Mikaelsson den nyutkomna statliga utredningen Det demokratiska samtalet i en digital tid – Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat (SOU 2020:56) för att den, enligt henne, hävdar att ”alternativmedier är ett hot mot demokratin” varför regeringen bör verka för att ”misskreditera” dessa samtidigt som ”statens kontroll” över medielandskapet bör stärkas. Vidare menar Mikaelsson att SOU:n ”föreslår olika former av regeringssatsningar för att befolkningens tillit till public service och statliga myndigheter ska öka.” Detta, menar hon, är att motverka ”demokratiseringen av information” som alternativmedia medför. Mikaelsson är kritisk mot rapporten eftersom den ”kan användas av regeringen som ett verktyg för att tysta regeringskritiker och ge stöd till de idéer som gynnar den etablerade makten.”

Mikaelssons läsning av SOU 2020:56 kan inte beskrivas som annat än en medveten vantolkning. Faktum är att det sägs väldigt lite om Public Service (SVT, SR, UR) i Det demokratiska samtalet. SOU:n förordar inte att ge vare sig regeringen eller public service utökad makt av medieutbudet, inte heller står det något om att alternativmedier bör motverkas. Rapporten syftar till att undersöka farorna med näthat, desinformation och propaganda, som sägs bestå i att de riskerar leda polarisering och skada den mellanmänsklig tilliten. Notera alltså att det är mellanmänsklig tillit, inte tillit gentemot staten som avses. Rapporten diskuterar hur motståndskraften mot dessa hot kan stärkas på en samhällelig nivå, alltså inte bara från regeringens sida som Mikaelsson får det till. Utredningen framhåller exempelvis att det är av vikt att öka medie- och informationskunnigheten i samhället och föreslår att skolor, bibliotek och så vidare bör arbeta för att utveckla detta. Det sägs även att det är alltför lätt att komma undan med näthat och att straffvärdet generellt är lågt för den typen av brott, samt att det vore önskvärt att sociala medieplattformarna själva tog mer ansvar. Så här låter en sammanfattad version av slutsatserna:

Allmänhetens förtroende för nyhetsmedierna är också av betydelse för att samhället ska kunna stå emot desinformation och propaganda. Förtroendet kan upprätthållas genom att nyhetsmedierna värnar sitt oberoende och sin självständighet och producerar journalistik som håller hög kvalitet och som speglar den mångfald av åsikter och perspektiv som finns i samhället. Nyhetsmedierna kan också bidra med att avslöja desinformation och vilseledande uppgifter liksom till stärkt medie-och informationskunnighet. För att kunna fullföra sin roll i demokratin är det därför av betydelse att nyhetsmedier ges goda förutsättningar att granska och skildra beslutsfattandet på såväl kommunal, regional, nationell som på EU-nivå (s.19).

Hur får Mikaelsson det till att mediers oberoende – gentemot stat, politiska, kommersiella och andra intressen, får man anta – och värnandet av en ”mångfald av åsikter och perspektiv” skulle vara ett hot mot demokratin? Borde inte vilken demokratiskt sinnad person som helst, oavsett politisk hemvist, kunna skriva under på att desinformation, näthat och propaganda är ett problem eftersom det skadar det samtalsklimat som är en förutsättning för en fungerande demokrati? Vill vi inte ha en debatt baserad på fakta, evidens och argumentation, snarare än lögner, rykten och brist på nyansering?

Det är också märkligt att Mikaelsson lägger så mycket emfas på avskyn mot alternativmedier/alternativ media, då dessa begrepp inte förekommer mer än fem gånger i utredning, och bara i förbigående. Inte heller i den antologi som skapades inom ramen för utredningen och även den fick namnet Det demokratiska samtalet i en digital tid är dessa begrepp centrala. Problemet med de två skrifternas förhållande till begreppet är snarast att det aldrig definieras. Vi får veta att alternativmedia är nätbaserad, men inte liktydigt med sociala medier. Breitbart ges som enda exempel.

I och med att ”alternativmedia” är ett såpass vanligt begrepp är det väl hög tid att vi försöker enas om dess betydelse eller helt stryker det ur vokabulären, då det riskerar att fördunkla mer än det upplyser. Är till exempel Nyheter idag, som publicerade Mikaelssons debattinlägg, ett exempel på alternativmedia? När Medierna i P1 granskade alternativmedier i våras beskrevs Nyheter idag som ”den kanske mest svårdefinierade sajten” i sammanhanget. Sajten producerar eget nyhetsmaterial, har en ansvarig utgivare (Chang Frick) och är ansluten till det pressetiska systemet. Detta har sajten gemensamt med DN, dagens ETC, Expressen och många fler, ändå har den oftare klumpats samman med Avpixlat/Samhällsnytt, Samtiden, Fria tider och Nya tider. I Jonatan Lundbergs Sverigevänner: Ett reportage om det svenska nätkriget (2019) frågar sig Chang Frick om Nyheter idag buntas ihop med högerextrema hatsajter på grund av ideologiska skäl snarare än journalistiska, vilket han tycks ha rätt i. I samma bok föreslår medieforskaren Kristoffer Holt att ”invandringskritiska alternativa medier” är ett mer rättvisande begrepp och att dessa bör ses som att de strävar efter att vara ett slags ”komplementmedier” genom att ta upp sådant (läs: invandring) som de menar att andra medier ignorerar. Det är säkert riktigt, men löser inte problemet med behovet att kunna skilja mellan rasistiska hatsajter som Avpixlat och den högerradikala nyhetssajten Nyheter idag. Att definiera medier utifrån vilka politiska läger de lockar läsare från är inte en särskilt upplysande klassificeringsmodell. Näthat och desinformation bör motverkas, medan nyhetsjournalistik och debattinlägg bör försöka förstås och bemötas med evidens och argumentation även – och kanske särskilt – om de kommer från andra politiska läger än ens eget. Det borde rimligen vara grunden för ett fungerande demokratiskt samtal. Detta är skälet till att jag trots allt velat bemöta Emmie Mikaelssons debattinlägg gällande SOU 2020:56 och dagens medielandskap på just Nyheter idag.