I fredags kritiserade den konservativa debattören Emmie Mikaelsson den nyutkomna statliga utredningen Det demokratiska samtalet i en digital tid – Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat (SOU 2020:56) för att den, enligt henne, hävdar att ”alternativmedier är ett hot mot demokratin” och därför uppmanar regeringen att ”misskreditera” dessa, samtidigt som ”statens kontroll” över medielandskapet bör stärkas. Vidare menar Mikaelsson att SOU:n ”föreslår olika former av regeringssatsningar för att befolkningens tillit till public service och statliga myndigheter ska öka.” Detta, menar hon, är att motverka ”demokratiseringen av information” som alternativmedia medför. Mikaelsson är kritisk mot rapporten eftersom den ”kan användas av regeringen som ett verktyg för att tysta regeringskritiker och ge stöd till de idéer som gynnar den etablerade makten.”
Mikaelssons läsning av SOU 2020:56 kan inte beskrivas som annat än en medveten vantolkning. Faktum är att det sägs väldigt lite om Public Service (SVT, SR, UR) i Det demokratiska samtalet. SOU:n förordar inte att ge vare sig regeringen eller public service utökad makt av medieutbudet, inte heller står det något om att alternativmedier bör motverkas. Rapporten syftar till att undersöka farorna med näthat, desinformation och propaganda, som sägs bestå i att de riskerar leda polarisering och skada den mellanmänsklig tilliten.
Notera alltså att det är mellanmänsklig tillit, inte tillit gentemot staten som avses. Rapporten diskuterar hur motståndskraften mot dessa hot kan stärkas på en samhällelig nivå, alltså inte bara från regeringens sida som Mikaelsson får det till. Utredningen framhåller exempelvis att det är av vikt att öka medie- och informationskunnigheten i samhället och föreslår att skolor, bibliotek och så vidare bör arbeta för att utveckla detta. Det sägs även att det är alltför lätt att komma undan med näthat och att straffvärdet generellt är lågt för den typen av brott, samt att det vore önskvärt att sociala medieplattformarna själva tog mer ansvar. Så här låter en sammanfattad version av slutsatserna:
Allmänhetens förtroende för nyhetsmedierna är också av betydelse för att samhället ska kunna stå emot desinformation och propaganda. Förtroendet kan upprätthållas genom att nyhetsmedierna värnar sitt oberoende och sin självständighet och producerar journalistik som håller hög kvalitet och som speglar den mångfald av åsikter och perspektiv som finns i samhället. Nyhetsmedierna kan också bidra med att avslöja desinformation och vilseledande uppgifter liksom till stärkt medie-och informationskunnighet. För att kunna fullföra sin roll i demokratin är det därför av betydelse att nyhetsmedier ges goda förutsättningar att granska och skildra beslutsfattandet på såväl kommunal, regional, nationell som på EU-nivå.
Hur får Mikaelsson det till att mediers oberoende – gentemot stat, politiska, kommersiella och andra intressen, får man anta – och värnandet av en ”mångfald av åsikter och perspektiv” skulle vara ett hot mot demokratin? Borde inte vilken demokratiskt sinnad person som helst, oavsett politisk hemvist, kunna skriva under på att desinformation, näthat och propaganda är ett problem eftersom det skadar det samtalsklimat som är en förutsättning för en fungerande demokrati? Vill vi inte ha en debatt baserad på fakta, evidens och argumentation, snarare än lögner, rykten och brist på nyansering?
Det är också märkligt att Mikaelsson lägger så mycket emfas på avskyn mot alternativmedier/alternativ media, då dessa begrepp inte förekommer mer än fem gånger i utredning, och bara i förbigående. Inte heller i den antologi som skapades inom ramen för utredningen och även den fick namnet Det demokratiska samtalet i en digital tid är dessa begrepp centrala. Problemet med de två skrifternas förhållande till begreppet är snarast att det aldrig definieras. Vi får veta att alternativmedia är nätbaserad, men inte liktydigt med sociala medier. Breitbart ges som enda exempel.
I och med att ”alternativmedia” är ett såpass vanligt begrepp är det väl hög tid att vi försöker enas om dess betydelse eller helt stryker det ur vokabulären, då det riskerar att fördunkla mer än det upplyser. Är till exempel Nyheter idag, som publicerade Mikaelssons debattinlägg, ett exempel på alternativmedia? När Medierna i P1 granskade alternativmedier i våras beskrevs Nyheter idag som ”den kanske mest svårdefinierade sajten” i sammanhanget. Sajten producerar eget nyhetsmaterial, har en ansvarig utgivare (Chang Frick) och är ansluten till det pressetiska systemet. Detta har sajten gemensamt med DN, dagens ETC, Expressen och många fler, ändå har den oftare klumpats samman med Avpixlat/Samhällsnytt, Samtiden, Fria tider och Nya tider
I Jonatan Lundbergs Sverigevänner: Ett reportage om det svenska nätkriget (2019) frågar sig Chang Frick (retoriskt) om Nyheter idag buntas ihop med högerextrema hatsajter på grund av ideologiska skäl snarare än journalistiska, vilket han tycks ha rätt i. I samma bok föreslår medieforskaren Kristoffer Holt att ”invandringskritiska alternativa medier” är ett mer rättvisande begrepp och att dessa bör ses som att de strävar efter att vara ett slags ”komplementmedier” genom att ta upp sådant (läs: invandring) som de menar att andra medier ignorerar. Det är säkert riktigt, men löser inte problemet med behovet att kunna skilja mellan rasistiska hatsajter som Avpixlat och den högerradikala nyhetssajten Nyheter idag. Att definiera medier utifrån vilka politiska läger de lockar läsare från är inte en särskilt upplysande klassificeringsmodell. Näthat och desinformation bör motverkas, medan nyhetsjournalistik och debattinlägg bör försöka förstås och bemötas med evidens och argumentation även – och kanske särskilt – om de kommer från andra politiska läger än ens eget. Det borde rimligen vara grunden för ett fungerande demokratiskt samtal. Detta är också skälet till att jag velat kommentera Emmie Mikaelssons debattinlägg gällande SOU 2020:56 och dagens medielandskap på just Nyheter idag.
Efter humanismen 