Om ”new liberalism” vid sekelskiftet 1900

Nu i veckan deltog jag i en inspirerande workshop på Göteborgs universitet arrangerat av det nyuppstartade nätverket för politisk idéhistoria. Likt de andra deltagarna bidrog jag med en presentation på 15 minuter som jag postar manus till nedan. Detta är ett i högsta grad ett ”work in progress”, men ger inblick i en del av mitt avhandlingsarbete.

Bakgrunden till presentationens titel är att jag sedan hösten 2016 skriver på en avhandling med titeln Two Quests for Unity, vars huvudpersoner är den brittiska historikern och filosofen Robin George Collingwood och den amerikanske pragmatisten John Dewey. Jag argumenterar för att enhet (unity) kan ses som ett gemensamt mål för deras tänkande och att detta bör förstås utifrån deras relation till idealismen och liberalismen. Deras enhetssträvan handlar dels om ett insisterande på nödvändigheten att sammanföra olika kunskaps- och erfarenhetsformer, som historia, filosofi, religion, estetik, politik och naturvetenskap, vilket bör förstås som en kritik av vetenskaplig specialisering. Det ska också förstås som en vilja att överbrygga vissa dikotomier, som individ och samhälle; det sekulära och det sakrala; medel och mål; fakta och värderingar; teori och praktik. Därtill bör det förstås i politisk bemärkelse, som ”social unity”, strävan efter ”the common good” eller ”community”.

Deweys och Collingwoods politiska tänkande är del av en socialliberal strömning som riktade kritik mot den egna traditionen och det är detta sammanhang jag ska fokusera på min presentation på. I företrädelsevis England har termen ”new liberalism” använts för att ringa in socialliberalismen från ungefär 1880-talet till första världskriget. De personer man främst brukar förknippa med new liberalism är John A. Hobson och Leonard T. Hobhouse. Men även idealister som T. H. Green, Bernhard Bosanquet och David Ritchie räknas ibland in och det gör ibland även icke-britter som Dewey, Max Weber och Guido de Ruggiero. Möjligen skulle José Ortega y Gasset och Miguel de Unamuno kunna räknas hit. Dewey använder själv termen i texten Liberalism, Old and New. Han menar där att den gamla – eller klassiska – liberalismen varit allt för fokuserad på laissez-faire och baserad på den atomistiska individualismens falska antropologi. Likt T. H. Green menar Dewey att dikotomin mellan individ och samhälle inte kan upprätthållas eftersom självförverkligande (self-realization) förutsätter sociala sammanhang.

Till detta kan tilläggas att new liberals generellt var positiva till välfärdsstaten, sociala reformer och t.ex. fattiglagstiftning. De ansåg att positiva rättigheter är lika viktiga som negativa. Min uppfattning är att många new liberals förkastade idén om värderingsfri forskning och ofta var involverade i den framväxande sociologin. De tycks också, förvisso i olika utsträckning, ha varit kritiska till utilitarismen, men anslöt sig till Bentham och Mills rättspositivistiska kritik av 1700-talets naturrätt.

På senare år har både new liberalism och Brittisk idealism fått en del uppmärksamhet inom den akademiska världen. Att new liberalism uppmärksammats bör förstås mot bakgrund av den debatt mellan liberaler och kommuntarianer som utspelade sig företrädesvis under 1980- och det tidiga 1990-talet. Forskare inom new liberalism framhåller gärna att denna strömning varit förbisedd, vilket resulterat i en allt för ensidig bild av liberalismen. De menar att den kritik kommunitarianerna riktat mot liberalismen i princip är den samma som företrädarna för new liberalism föresatte sig att lösa ett sekel tidigare. Därför har new liberalism också kallats för ”communitarian liberalism”, men ibland även för ”socialistisk liberalism”, ”progressivism”, eller bara ”socialliberalism”.

Det tycks helt klart finnas likheter mellan den företrädesvis brittiska new liberalism och den amerikanska progressiva rörelsen. I USA verkar begreppet ”liberal” slå igenom på allvar först under mellankrigstiden. Dewey skriver då sina mesta och främsta politiska texter och börjar i allt större utsträckning att tala om liberalism istället för demokrati. Ofta talar han om liberalismens kris, vilket även Collingwood och de Ruggiero gör och både Hobson och Hobhouse hade gjort redan före kriget. Men det är den klassiska liberalismen som är i kris, new liberalism är lösningen. Behovet av att över huvud försvara liberalismen växer naturligtvis i och med de totalitära ideologiernas genomslag. En intressant likhet mellan Dewey och Collingwood är att de båda betonar att liberalismen främst är att betrakta som en dialektisk metod. Detta till skillnad mot totalitära vänster- och högerideologier som de menar förlitar sig på auktoritära våldsmetoder. De delar många av socialismens mål, men menar att mål och metod inte kan separeras från varandra och att den liberala reformismens väg är att den rätta. Jag vet dock ännu inte om idén om liberalismen som metod är vanligt förekommande bland new liberals.

Det är också viktigt att poängtera att new liberalism är mer än ett partiprogram. Som Michael Freeden – en av de mer kända forskarna på fältet – påpekar så var new liberalism snarast ett moraliskt temperament, en intellektuell hållning eller en tro (”faith”). I England hade det Liberala partiet utplånats efter första världskriget och ersatts av Labour. När Collingwood översatte de Ruggieros History of European Liberalism (1927) kände han sig tvungen att i ett kort förord påpeka att boken behandlar liberalism i kontinental snarare än brittisk bemärkelse, som ”a name for principles of constitutional liberty and representative government,” och inte som ett parti. Detta är väl ett tecken på att new liberalism kanske inte riktigt lyckats få något bredare genomslag och att liberalismen efter det liberala partiets upplösning hamnat i skymundan av kanske framförallt socialismen. Åtminstone var detta Collingwoods tolkning.

New liberals försvarade välfärdsstaten, positiva rättigheter och ville reducera den ekonomiska ojämlikheten. Socialt erkännande, organicism, ömsesidigt beroende och samarbete var centrala teman. En övergripande idé var ”det gemensamma goda” (”the common good”), vilket väl ungefär handlar om att skapa de samhälleliga möjligheter som krävs för att alla och envar ska kunna förverkliga sig själva. Det goda är alltså ett etiskt ideal, snarare än t.ex. ett ekonomiskt, för new liberals.

De två centrala begreppen för new liberals var frihet och community. Deras frihetsbegrepp var dock inte samma som hos Bentham och Mill, utan i väsentlighet detsamma som hos de Angloamerikanska idealisterna. Centralt för detta frihetsbegrepp var ”perfektabilitet”, vilket ungefär handlar om att man ska bli den bästa möjliga versionen av sig själv, snarare än om att uppfylla av önskningar och begär så länge det inte inverkar negativt på någon annan. Det finns alltså en idé om vad som är värdiga mål för den individuella friheten och dessa kan härledas från det faktum att alla individer är sammankopplade och del av en social enhet. Individens strävan efter frihet och det gemensamma goda är alltså tätt sammankopplade.

Därtill innehåller det idealistiska frihetsbegreppet en strävan efter att avlägsna alla hinder för att uppfylla detta mål, oavsett om de är externa eller interna, alltså psykologiska. Till skillnad från tidigare liberaler som ville minska statens inflytande för att ge plats för individuell frihet menade idealister och new liberals att snarare än att behöva skyddas från statligt ingripande behövde individer assisteras av samhället i deras frihetssträvan. Positiva friheter var lika viktiga som negativa.

Vad jag försöker göra är att placera in Dewey och Collingwood och deras respektive nationella kontexter i relation till new liberalism och även att förstå kopplingen mellan idealistiska och liberala idéer hos dem. Idealismens inflytande på framväxten av new liberalism är ännu inte helt klart för mig. Därtill behöver jag förstå evolutionsbiologins roll i sammanhanget. Vissa idealistiska idéer tycks ha upptagits av new liberalism, men den angloamerikanska idealismen kan knappast sägas ha varit liberal i sig. Det fanns också en rädsla för att idealismen skulle kunna utgöra en grund för auktoritära statsuppfattningar, vilket var ett skäl till att exempelvis Hobson och Hobhouse förkastade denna idéströmning, men övertog som sagt dess frihetsbegrepp. Dock är T. H. Greens idé om det gemensamma goda, kritiken av dikotomin individ och samhälle, samt tanken på självförverkligande som livsmål är exempel på idealistiska idéer som influerade new liberalism. Både Dewey och Collingwood talar om Green som en central inspirationskälla och ”det gemensamma goda” bör ses som den politiska motsvarigheten till filosofins ”unity”, vilket är varför jag tycker att ”quests for unity” är en lämplig beskrivning av Deweys och Collingwoods tänkande. Att studera deras och andra new liberals politiska tänkande vidgar våra föreställningar om vad liberalismen kan vara.

Idealism och postmodernism

Jag läste nyligen idéhistorikern Anders Burmans bok Flykten från Hegel: Den postmoderna vänsterns genealogi (2016). Titeln är hämtad från ett uttalande av Michel Foucault och bokens syfte är att teckna idélinjerna mellan Hegel och dagens ”postmoderna vänster”. Vilka som utgör PoMo-vänstern blir dock inte riktigt klart för mig. All samtida vänster är självfallet inte att betrakta som postmodern (vilket inte heller Burman påstår). Men hör Slavoj Zizêk, som ju uttalat sig kritiskt mot postmodernismen hit? Faktum är att få vill kalla sig postmodernister, termen är vag och används ofta med negativ innebörd när den klistras på meningsmotståndare. Trots allt tycks Burman räkna in Zizêk tillsammans med exempelvis Chantal Mouffe, Alain Badiou, Giorgio Agamben, Wendy Brown och Fredric Jameson i denna kategori.

Lite oklart är det också varför boken heter Flykten från Hegel. Även om exempelvis Badiou, enligt Burman, inte använder sig av Hegel så avslutas boken med ett avsnitt om Zizêk, som ju häromåret skrev en rejäl bok om just Hegel. Det tycks alltså inte vara så att Burman menar att den postmoderna vänstern kollektivt har flytt från Hegel, tvärtom finns det mycket som talar för ett Hegelianskt uppsving hos vissa vänstertänkare. Det handlar alltså snarare om ett par postmoderna vänsterfigurers förhållande eller icke-förhållande till Hegel.

Burman tecknar en linje mellan tysk idealism, marxism och postmodernism, men vissa tänkare i boken tycks falla utanför dessa kategorier, t.ex. Habermas, Gadamer och Arendt. De två sistnämnda är med för att de enligt Burman utgör någon slags brygga mellan idealism och postmodernistisk vänster. Habermas finns med eftersom boken också rymmer en sammanfattning av debatten kring postmodernismen, där Habermas företräder en samtida PoMo-kritisk vänster som önskar försvara ”det moderna projektet”.

Boken innehåller med andra ord väldigt mycket som inte alltid hänger samman på ett uppenbart sätt och lämnar en del frågor gällande urval och avgränsningar. Det är dock en lättläst och bra introduktion till bakgrunden för samtida politisk teoribildning inom vänstern och ger dessutom lättfattliga introduktioner till exempelvis Hegel, Gadamer, Marx och nämnda PoMo-debatt. Särskilt uppskattar jag det klargörande kapitlet om ”det politiska”, vilket är ett begrepp jag inte riktigt greppat innebörden i tidigare. Till skillnad från ”politiken”, förstått som partipolitik, val, riksdagsarbete och institutionernas verksamhet, handlar ”det politiska” om frågor gällande makt, identitet, rättvisa, medborgarskap och liknande. Kanske kan man säga att det politiska rör sig på en abstrakt, teoretiserande nivå, medan politisken är realpolitiskt och konkret. Inom samtida politisk teori är det ”det politiska” man sysslar med. Jag funderar dock på om det kan vara ett problem att skilja mellan dessa två begrepp. Kan det vara förklaringen till att vänstern, trots fruktbar teoriutveckling, inte lyckas något vidare med att skaffa sig inflytande över den politik som faktiskt bedrivs? Är det så att man trots den uttalade ambitionen att överbygga klyftan mellan teori och praktik fastnar i ett abstrakt teoretiserande?

Boken lyckas tyvärr inte öka min förståelse för kopplingarna mellan idealismen och postmodernismen i den utsträckning jag hoppats och jag tycker även det är synd att politiska och estetiska idéer premieras på bekostnad av religiösa och historiefilosofiska; sfärer Burman själv framhåller som viktiga inom Hegelianismen. Tråkigt är också att boken uttryckligen fokuserar på den (primärt tyska och franska) kontinentalfilosofiska traditionen och därmed bidrar till att upprätthålla den olyckliga och förenklande klyftan mellan angloamerikansk analytisk filosofi och kontinentalfilosofi. Det gör också att idealism blir liktydigt med tysk idealism och personifierad av Hegel. Det finns förstås en poäng i det eftersom att idealismen uppstod i en tyskspråkig kontext och eftersom Hegel är den idealistiska tänkare som ”den postmoderna vänstern” främst använt sig av, men att lyfta in exempelvis brittisk eller italiensk idealism hade gjort studien intressantare och mer perspektivvidgande.