Etikett: Politisk teori

Om ”new liberalism” vid sekelskiftet 1900

Nu i veckan deltog jag i en inspirerande workshop på Göteborgs universitet arrangerat av det nyuppstartade nätverket för politisk idéhistoria. Likt de andra deltagarna bidrog jag med en presentation på 15 minuter som jag postar manus till nedan. Detta är ett i högsta grad ett ”work in progress”, men ger inblick i en del av mitt avhandlingsarbete.

Bakgrunden till presentationens titel är att jag sedan hösten 2016 skriver på en avhandling med titeln Two Quests for Unity, vars huvudpersoner är den brittiska historikern och filosofen Robin George Collingwood och den amerikanske pragmatisten John Dewey. Jag argumenterar för att enhet (unity) kan ses som ett gemensamt mål för deras tänkande och att detta bör förstås utifrån deras relation till idealismen och liberalismen. Deras enhetssträvan handlar dels om ett insisterande på nödvändigheten att sammanföra olika kunskaps- och erfarenhetsformer, som historia, filosofi, religion, estetik, politik och naturvetenskap, vilket bör förstås som en kritik av vetenskaplig specialisering. Det ska också förstås som en vilja att överbrygga vissa dikotomier, som individ och samhälle; det sekulära och det sakrala; medel och mål; fakta och värderingar; teori och praktik. Därtill bör det förstås i politisk bemärkelse, som ”social unity”, strävan efter ”the common good” eller ”community”.

Deweys och Collingwoods politiska tänkande är del av en socialliberal strömning som riktade kritik mot den egna traditionen och det är detta sammanhang jag ska fokusera på min presentation på. I företrädelsevis England har termen ”new liberalism” använts för att ringa in socialliberalismen från ungefär 1880-talet till första världskriget. De personer man främst brukar förknippa med new liberalism är John A. Hobson och Leonard T. Hobhouse. Men även idealister som T. H. Green, Bernhard Bosanquet och David Ritchie räknas ibland in och det gör ibland även icke-britter som Dewey, Max Weber och Guido de Ruggiero. Möjligen skulle José Ortega y Gasset och Miguel de Unamuno kunna räknas hit. Dewey använder själv termen i texten Liberalism, Old and New. Han menar där att den gamla – eller klassiska – liberalismen varit allt för fokuserad på laissez-faire och baserad på den atomistiska individualismens falska antropologi. Likt T. H. Green menar Dewey att dikotomin mellan individ och samhälle inte kan upprätthållas eftersom självförverkligande (self-realization) förutsätter sociala sammanhang.

Till detta kan tilläggas att new liberals generellt var positiva till välfärdsstaten, sociala reformer och t.ex. fattiglagstiftning. De ansåg att positiva rättigheter är lika viktiga som negativa. Min uppfattning är att många new liberals förkastade idén om värderingsfri forskning och ofta var involverade i den framväxande sociologin. De tycks också, förvisso i olika utsträckning, ha varit kritiska till utilitarismen, men anslöt sig till Bentham och Mills rättspositivistiska kritik av 1700-talets naturrätt.

På senare år har både new liberalism och Brittisk idealism fått en del uppmärksamhet inom den akademiska världen. Att new liberalism uppmärksammats bör förstås mot bakgrund av den debatt mellan liberaler och kommuntarianer som utspelade sig företrädesvis under 1980- och det tidiga 1990-talet. Forskare inom new liberalism framhåller gärna att denna strömning varit förbisedd, vilket resulterat i en allt för ensidig bild av liberalismen. De menar att den kritik kommunitarianerna riktat mot liberalismen i princip är den samma som företrädarna för new liberalism föresatte sig att lösa ett sekel tidigare. Därför har new liberalism också kallats för ”communitarian liberalism”, men ibland även för ”socialistisk liberalism”, ”progressivism”, eller bara ”socialliberalism”.

Det tycks helt klart finnas likheter mellan den företrädesvis brittiska new liberalism och den amerikanska progressiva rörelsen. I USA verkar begreppet ”liberal” slå igenom på allvar först under mellankrigstiden. Dewey skriver då sina mesta och främsta politiska texter och börjar i allt större utsträckning att tala om liberalism istället för demokrati. Ofta talar han om liberalismens kris, vilket även Collingwood och de Ruggiero gör och både Hobson och Hobhouse hade gjort redan före kriget. Men det är den klassiska liberalismen som är i kris, new liberalism är lösningen. Behovet av att över huvud försvara liberalismen växer naturligtvis i och med de totalitära ideologiernas genomslag. En intressant likhet mellan Dewey och Collingwood är att de båda betonar att liberalismen främst är att betrakta som en dialektisk metod. Detta till skillnad mot totalitära vänster- och högerideologier som de menar förlitar sig på auktoritära våldsmetoder. De delar många av socialismens mål, men menar att mål och metod inte kan separeras från varandra och att den liberala reformismens väg är att den rätta. Jag vet dock ännu inte om idén om liberalismen som metod är vanligt förekommande bland new liberals.

Det är också viktigt att poängtera att new liberalism är mer än ett partiprogram. Som Michael Freeden – en av de mer kända forskarna på fältet – påpekar så var new liberalism snarast ett moraliskt temperament, en intellektuell hållning eller en tro (”faith”). I England hade det Liberala partiet utplånats efter första världskriget och ersatts av Labour. När Collingwood översatte de Ruggieros History of European Liberalism (1927) kände han sig tvungen att i ett kort förord påpeka att boken behandlar liberalism i kontinental snarare än brittisk bemärkelse, som ”a name for principles of constitutional liberty and representative government,” och inte som ett parti. Detta är väl ett tecken på att new liberalism kanske inte riktigt lyckats få något bredare genomslag och att liberalismen efter det liberala partiets upplösning hamnat i skymundan av kanske framförallt socialismen. Åtminstone var detta Collingwoods tolkning.

New liberals försvarade välfärdsstaten, positiva rättigheter och ville reducera den ekonomiska ojämlikheten. Socialt erkännande, organicism, ömsesidigt beroende och samarbete var centrala teman. En övergripande idé var ”det gemensamma goda” (”the common good”), vilket väl ungefär handlar om att skapa de samhälleliga möjligheter som krävs för att alla och envar ska kunna förverkliga sig själva. Det goda är alltså ett etiskt ideal, snarare än t.ex. ett ekonomiskt, för new liberals.

De två centrala begreppen för new liberals var frihet och community. Deras frihetsbegrepp var dock inte samma som hos Bentham och Mill, utan i väsentlighet detsamma som hos de Angloamerikanska idealisterna. Centralt för detta frihetsbegrepp var ”perfektabilitet”, vilket ungefär handlar om att man ska bli den bästa möjliga versionen av sig själv, snarare än om att uppfylla av önskningar och begär så länge det inte inverkar negativt på någon annan. Det finns alltså en idé om vad som är värdiga mål för den individuella friheten och dessa kan härledas från det faktum att alla individer är sammankopplade och del av en social enhet. Individens strävan efter frihet och det gemensamma goda är alltså tätt sammankopplade.

Därtill innehåller det idealistiska frihetsbegreppet en strävan efter att avlägsna alla hinder för att uppfylla detta mål, oavsett om de är externa eller interna, alltså psykologiska. Till skillnad från tidigare liberaler som ville minska statens inflytande för att ge plats för individuell frihet menade idealister och new liberals att snarare än att behöva skyddas från statligt ingripande behövde individer assisteras av samhället i deras frihetssträvan. Positiva friheter var lika viktiga som negativa.

Vad jag försöker göra är att placera in Dewey och Collingwood och deras respektive nationella kontexter i relation till new liberalism och även att förstå kopplingen mellan idealistiska och liberala idéer hos dem. Idealismens inflytande på framväxten av new liberalism är ännu inte helt klart för mig. Därtill behöver jag förstå evolutionsbiologins roll i sammanhanget. Vissa idealistiska idéer tycks ha upptagits av new liberalism, men den angloamerikanska idealismen kan knappast sägas ha varit liberal i sig. Det fanns också en rädsla för att idealismen skulle kunna utgöra en grund för auktoritära statsuppfattningar, vilket var ett skäl till att exempelvis Hobson och Hobhouse förkastade denna idéströmning, men övertog som sagt dess frihetsbegrepp. Dock är T. H. Greens idé om det gemensamma goda, kritiken av dikotomin individ och samhälle, samt tanken på självförverkligande som livsmål är exempel på idealistiska idéer som influerade new liberalism. Både Dewey och Collingwood talar om Green som en central inspirationskälla och ”det gemensamma goda” bör ses som den politiska motsvarigheten till filosofins ”unity”, vilket är varför jag tycker att ”quests for unity” är en lämplig beskrivning av Deweys och Collingwoods tänkande. Att studera deras och andra new liberals politiska tänkande vidgar våra föreställningar om vad liberalismen kan vara.

Postanarkism?

När jag 2011 diskuterade ämnesval inför kandidatuppsatsen i filosofi tillsammans med mina kursare nämnde en av dem att hen ville skriva om anarkismen. Den av våra lärare som var med i samtalet avfärdade detta med att diskussionen om anarkism var död inom samtida filosofi. Tyvärr följde min kursare rådet och övergav sitt tilltänkta ämnesval för ett annat. Om kursaren istället för att lita på vår lärare hade undersökt saken hade hen upptäckt att det anarkistiska tänkandet tvärtom var på uppgående inom filosofin. Visserligen inte inom den så kallade analytiska traditionen, som dominerar i Sverige, men väl bland (företrädelsevis) vissa amerikanska tänkare som inspirerats av den postnietzscheanska kontinentalfilosofin. Hur kommer sig detta nya intresse för anarkismen? Hur skiljer det sig från tidigare anarkistiskt tänkande? Och hur ska teoriutvecklingen förstås utifrån de senaste decenniernas förändringar av världsläget?

På grund av den framträdande roll poststrukturalistisk teoribildning spelat för samtida anarkistiska teoretiker etiketteras ofta de senaste årens anarkistiska tänkande som ”postanarkism”. En annan term som används är ”new anarchism”, efter rubriken som sattes på en artikel av David Graeber i New Left Review 2002. Graeber diskuterar där den rörelse som uppstod i samband med protesterna i Seattle 1999 och som av dess kritiker missvisande kallats antiglobaliseringsrörelsen, men bättre benämns som den globala rättviserörelsen. I Sverige blev den kanske främst känd i och med protesterna mot toppmötet i Göteborg 2001. På senare år har den tagit sig uttryck i till exempel Occupy-rörelsen. Denna ”nya anarkism” har också kallats tredje vågens anarkism. Enligt detta synsätt avslutades den första vågen efter spanska inbördeskriget och den andra uppstod i och med protesterna i Paris 1968. Under dessa närvarade personer som Gilles Deleuze och Michel Foucault, vilkas tänkande varit särskilt viktiga för postanarkismen.

Kärnan i den nya anarkismen är dess motstånd mot nyliberalismen med dess tillväxttro och profitjakt. Rörelsen är antikapitalistisk och radikaldemokratisk. Graeber framhåller att hjärtat av rörelsens ideologi är att skapa nya former av organisering genom horisontella konsensusbaserade nätverk i motsats till hierarkiska organisationsformer. Detta innebär också att det inte finns några ledare och att det inte finns en agenda, vilket också förvirrade media under Occupy Wall Street, då protesterna emellanåt kritiserades för just bristen på konkreta ställningstaganden och mål. Men i detta låg, enligt ett anarkistiskt synsätt, rörelsens styrka.

Många i denna rörelse skulle säkert inte kalla sig själva anarkister, men poängen är att organisationsformerna tenderar att vara anarkistiska. Här förenas många skilda kamper: mot miljöförstöring och exploatering, mot rasism, mot ekonomisk ojämlikhet, mot WTO, NAFTA och TTIP, för HBTQ-rättigheter, för arbetares rättigheter, för djurs rättigheter, för feminism. Medan marxismen fokuserar på ekonomisk klasskamp är den globala rättviserörelsen en kamp mot flera olika former av förtryck, som många gånger hänger samman. Därför har den intersektionella analysen blivit ett viktigt redskap för anarkister och då alltid förankrad i det politiska målet att avskaffa maktordningar. En ytterligare skillnad mot marxismen är att denna är centralistisk, medan anarkismen är för decentralisering av makten. Dessutom förkastar anarkister, till skillnad från marxister, idén om politisk representation. Anarkister vill inte skapa en ny hegemoni, utan strävar efter direkt demokrati och försöker skapa alternativ till stat och företagsbaserade former av social organisering.

Mot denna bakgrund bör vi förstå det nya akademiska intresset för anarkistisk teoribildning, som alltså bland annat tar sig utryck i det som kallas postanarkism. Att intresset för anarkism är på uppgång inom akademin kan vi se i antologier som Post-Anarchism : A Reader och The Anarchist Turn. Viktiga i dessa är till exempel influensen från Michel Foucaults genealogiska metod och maktanalys. Maktanalysen visar på att makt inte enbart är repressiv, utan också produktiv. Nyttan för den anarkistiska akademikern kan här vara att belysa olika typer av subjektsformation, exempelvis hur det nyliberala samhället formar människan till en kombination av entreprenör och konsument och samtidigt undertrycker andra former att subjektsblivande. Dessutom vidgas maktanalysen till att se andra maktutövare än stat och kapitalägare, vilket emellanåt varit en begränsning hos äldre anarkistiska tänkare. Genom poststrukturalismens kritik av de motsatspar som präglat den västerländska idéhistorien, som exempelvis förnuft – känsla, manligt – kvinnligt, medvetande – kropp, kultur – natur, ges ytterligare verktyg för att fördjupa den anarkistiska analysen.

Poststrukturalismen medför även en kritik mot essentialism (exempelvis tron på en beständig mänsklig natur) och mot den traditionella kunskapsteorin, enligt vilken sanning är en fråga om korrekt verklighetsavspegling. Dock ska framhållas att poststrukturalismen i sig inte är anarkistisk, även om den kan bidra med verktyg till en fördjupad anarkistisk analys. Liksom det är fullt möjligt att vara poststrukturalist utan att vara anarkist behöver en anarkist inte vara poststrukturalist. Man ska nog över huvud vara försiktig med att dra för stora paralleller mellan filosofisk åskådning och politiska ideal. Det är lätt att hitta exempel på folk som legat nära ett poststrukturalistiskt betraktelsesätt utan att ha varit anarkister. Nietzsche och Heidegger, vars tänkande varit en avgörande influens för poststrukturalismen, stod politiskt långt från anarkismen, och ingen av de tänkare som främst förknippas med poststrukturalismen – Foucault, Deleuze, Derrida – ansåg sig vara anarkister. I USA finner vi tydliga filosofiska paralleller till poststruktiralismen i den filosofiska pragmatismen, vars främsta företrädare, som John Dewey och Richard Rorty, varit progressiva reformistiska socialliberaler.

Jag uppfattar ett av problem med poststrukturalistiskt tänkande vara att det tenderar att leda till väldigt snåriga och ibland svårbegripliga teoretiska resonemang utan tydlig förankring i den praktiska verkligheten. Här skulle ett alternativ för anarkistister vara att istället blicka mot just pragmatismen, som tenderar att hävda att all kunskap är just praktisk och handlingsorienterande. Dessutom är pragmatisterna hängivna humanister – likt många tidigare anarkister, som Kropotkin – till skillnad mot en del samtida postanarkister, vars uttalade anti-humanism jag har svårt att se poängen med.

Kanske skulle anarkismen kunna hjälpa till att förankra intersektionella och poststrukturalistiska analyser i politiska mål om exempelvis självorganisering, decentralisering, självförsörjning och horisontellt beslutsfattande? Klyftan mellan teori och praktik skulle därmed överbyggas och risken för överdrivet teoretiserande minskas. Vi som identifierar oss med någon slags progressivism måste våga formulera politiska visioner och förankra vårt tänkande i den praktiska verkligheten, men utan att sätta alla våra förhoppningar till ett specifikt politiskt parti. Den pluralitet av kamper som förs av inom ramen för den globala rättviserörelsen bär på 2000-talets mest löftesrika politiska visioner i den anti-kapitalistiska kampen mot nyliberalismens utbredning. Möjligen kan poststrukturalism och den nya anarkismen ge någon slags inspiration i detta avseende?

Brown och identitetspolitiken

För att knyta an till föregående inlägg om identitetspolitikens problem och begränsningar ska jag nu diskutera detta utifrån den vänsterpolitiska teoretikern och feministen Wendy Browns tänkande. Brown menar att identitetspolitikens drivkrafter ofta är personliga erfarenheter av förtryck, med följden att den i allt för stor utsträckning strävar efter att peka ut de skyldiga för det egna lidandets uppkomst. Den politiska blicken riktas mot det förflutnas oförrätter i stället för mot en vision om en radikalt bättre framtid. Identitetspolitiken drivs enligt Brown av en moraliserande lättkränkthet som härstammar ur en känsla av maktlöshet över det egna ödet. Identitetspolitiken är de maktlösas moraliserande hämnd. Moraliserandet tar sig ofta uttryck i en strävan att förbjuda vissa ord, handlingar och uttryck. Detta inskränker, disciplinerar och förhindrar dialog, vilket Brown anser vara antiintellektuellt och antidemokratiskt.

För att fånga problemen med identitetspolitiken använder sig Brown av Nietzsches ressentimentsbegrepp. Ressentiment innebär att genomsyras av en känsla av bitterhet, agg och moralisk rättfärdighet, som de förtryckta riktar mot de som beskylls för oförrätterna. Ressentimentsbärarna gör oförrätterna till en del av sin identitet och fångas därför i strukturen inom vilken oförrätterna uppkom i. Leila Brännström exemplifierar: ”Den som till exempel utstått umbäranden på grund av det heterosexuella primatet, som hyser agg mot heterosexister eller heterosexuella och som i alla lägen identifierar sig som homosexuell och handlar i denna egenskap, fortsätter att låta sig styras av den logik som gör hetero- och homosexualitet till varandras motsatser.” Detta underbygger, snarare än utmanar, det duala sexualitetstänkandet och den förtryckte görs beroende av sin identitet som förtryckt. Nietzsche beskrev ressentiment som ”de svagas triumf som svaga”.

Brown är dock inte emot identitetspolitik, utan vill snarare visa på dess begränsningar och uppmana oss att våga formulera större och radikalare krav på förändringar än vad som är möjligt inom identitetspolitikens snäva ramar. Hon menar att identitetspolitiken inte strävar efter att förändra de förtryckande strukturerna. Den är alltså affirmativ, inte transformativ, som Nancy Fraser skulle sagt. Identitetspolitiken fokuserar för mycket på vilka personer vi är (vit, homo, kvinna, medelklass etc.) och kämpar enbart för att den egna gruppen ska bli upptagen i samhället på samma villkor som andra. Kampen är förvisso viktig, men det är inte en kamp som förändrar samhällsstrukturerna. För bara genom att hänvisa till det kapitalistiska samhällets vita heterosexuella maskulina medelklassideal kan identitetspolitiken göra anspråk på en underordnad position. Därför utmanar denna sorts politik inte kapitalismen och är därmed otillräcklig som vänsterpolitik. Identitetspolitikens mål är liberalt affirmativa, inte radikalt transformativa, även om medlet att förbjuda av vissa ord och handlingar inte kan betraktas som särskilt liberalt.

Brown framhåller också, likt Fraser, att identitetspolitiken växte fram samtidigt som kritiken av klassamhället avtog. Därmed inte sagt att hon – igen likt Fraser – vill tillbaka till den gamla marxistiska vänstern, så otillräcklig den var. Men identitetspolitikens moraliserande och paradoxala konstruktion av samma ”skillnader” (i kön, sexualitet, etnicitet etc.) den vill undergräva är ingen seriös utmaning mot rådande samhällsstrukturer och bidrar inte med någon kritik av det kapitalistiska och nyliberala samhället. Och att formulera ett alternativ till detta samhälle är vad vänstern bäst behöver, menar Brown.

Varken Wendy Brown eller Nancy Fraser är emot identitetspolitik, men de anser den vara otillräcklig som feministisk och vänsterradikal strategi. En risk är att identitetspolitiken låser personer och grupper vid det förflutnas erfarenheter och därmed hindrar framtidsinriktad experimentalism i tanke och handling. Att essentialisera identitet gör att personer på grund av att de har vissa gemensamma egenskaper förväntas dela samma politiska mål, vilket på samma gång riskerar att låsa ute personer som saknar vissa egenskaper från att delta i kamper de sympatiserar med. Bättre är att välja sina medkämpar utifrån affinitet än identitet och att sträva efter att destabilisera och utmana de dikotomier som ligger bakom förtrycket (som uppdelningen man-kvinna och hetero-homo). Att, likt Fraser, tänka i termer av erkännande kan ta oss runt problematiken eftersom det sätter fokus på målet för den politiska kampen i stället för på vilka som utkämpar den.

Fraser och identitetspolitiken

Frågan om identitetspolitikens eventuella skada och nytta är ständigt återkommande i kulturdebatten sedan flera år tillbaka, men sällan präglad av djupare insikter och resonemang. Den tänkare som jag själv tycker bäst diskuterat identitetspolitiken och utvecklat en analytisk modell för att hjälpa oss att tänka i dessa frågor är den amerikanska feministen och politiska teoretikern Nancy Fraser, vars åsikter i frågan jag i det följande ska sammanfatta.

Fraser menar att vi måste fråga oss vad rättvisa stävar mot. Hennes eget förslag (som låter bättre på engelska) är: redistribution, recognition, representation. Dessa tre kan i sin tur inordnas under det gemensamma målet om jämlikt deltagande i samhället. De tre målen för rättvisa verkar inom varsin sfär: den politiska, kulturella och ekonomiska. Fraser menar att post 68-vänstern försköt sina politiska krav från omfördelningsfrågor (den ekonomiska sfären) till krav på upphörande av diskriminering och erkännande av kvinnors och minoriteters rättigheter (den kulturella sfären).

Även om den feministiska kulturkritiken varit viktig då den visat på vänsterns blindhet inför rasism, heteronormativitet och sexism, är det olyckligt att omfördelningsfrågor och därmed kritiken av det kapitalistiska samhället åsidosatts, menar Fraser. Post 68-vänsterns kulturalism är lika beklaglig som den tidigare vänsterns ekonomism. Vad som gäller är att utveckla en teori som kan hålla båda dessa sfärer i huvudet samtidigt. Vad gäller den politiska sfären tillkommer denna först i Frasers senare tänkande och är då menad att peka ut felavgränsningar vad gäller politisk representation som ett separat rättviseområde.

Hellre än att tala om identitetspolitik använder Fraser begreppet ”erkännandets politik” (politics of recognition), vilket är ett arv från Hegel som hon delar med exempelvis Charles Taylor och Axel Honneth. Erkännadepolitik handlar om att häva statusunderordning och främja deltagande på lika villkor, medan identitetpolitiken tenderar att psykologisera misskännande. Dessutom fokuserar identitetspolitik på vilka som deltar i kampen, medan erkännandepolitik fokuserar på kampens mål.

Problemet med erkännande är enligt Fraser att det allt för ofta tränger undan kampen för omfördelning i stället för att komplettera och berika den. Dessutom menar hon att identitetspolitiken tenderar att uppmuntra till separatism och intolerans. Orättvis fördelning tenderar då att behandlas som en sekundär effekt av bristen på erkännande, vilket är lika fel som att behandla till exempel förtryck av homosexuella som en följd av skev fördelningspolitik. Fraser menar att identitet förenklas och förtingligas och att det tycks finnas ett behov av att uppvisa ”autentiska identiteter” som pressar människor att anpassa sig till givna gruppkulturer. Detta hämmar kulturkritiken och förhindrar kulturella experiment. Dessutom tenderar identitetsmodellen att bli monologisk, alltså att identitet anses vara någon människor konstruerar på egen hand och att ingen utifrån har rätt att komma med avvikande tolkningar (alltså vad jag i föregående inlägg referade till som ”imaginär narcissism”). Bättre är då att behandla erkännande som en fråga om social status; som erkännande inte av gruppidentiteter, utan av enskilda personers rätt att upptas som fullvärdiga deltagare i det sociala livet. Målet är att avskaffa underordningen, inte att höja värdet för vissa gruppers identitet. Enligt statusmodellen krävs även omfördelning av resurser för att häva den sociala underordningen.

Det måste poängteras att Frasers uppdelning av rättvisan i olika sfärer inte är avsedd att vara värderande, utan analytisk. Det är givetvis inte oproblematiskt att skilja mellan materiell ekonomisk exploatering å ena sidan och orättvisor orsakade av status och normer å andra sidan, men likväl hjälper det oss att spåra orättvisornas uppkomst och att se hur de olika sfärerna är sammankopplade. Det är inte Frasers avsikt att argumentera för en marxistisk uppdelning mellan (ekonomisk) bas och (ideologisk/kulturell) överbyggnad, där den senare bestäms av den förra. Snarare vill hon vissa på hur den ekonomiska och kulturella sfären formas av varandra och har förändrats historiskt.

Marxismen föreställde sig att proletariatet skulle avskaffa sig själv som klass, inte att få sin olikhet erkänd. Detta eftersom proletariatets förtryck härrör från den ekonomiska sfären. Med gruppen homosexuella är inte samma tillvägagångssätt möjligt. Även om den gruppen också är ekonomiskt förfördelad är förtrycket grundat i den kulturella sfären och bör således bekämpas med erkännandepolitik, inte omfördelningspolitik, menar Fraser. Om vi istället för klass eller sexualitet vänder blicken mot kön eller etnicitet blir det dock svårare att entydigt placera förtryckets uppkomst till en av sfärerna.

Fraser skiljer mellan affirmativa och transformativa strategier för politisk förändring. De affirmativa är liberala och inte ämnade att förändra samhället i grunden, medan transformativa strategier är radikala och strukturförändrande. De båda strategierna återfinns inom områdena politik, ekonomi och kultur. I den ekonomiska sfären är den affirmativa politiken förknippad med liberal välfärdspolitik, medan den transformativa vill ändra grunden för produktionsförhållandena och därför traditionellt förknippas med socialism. Inom den kulturella sfären innebär de affirmativa strategierna en mångkulturell strävan efter att uppvärdera nedvärderade grupper samtidigt som grupperna hålls intakta. De transformativa strategierna är där förknippade med dekonstruktion av själva gruppidentiteterna, som exempelvis queera försök att destabilisera dikotomierna man-kvinna och homo-hetero, snarare än affirmativa försök att uppvärdera homosexualitet och kvinnor (vilket snarare riskerar att förstärka uppdelningen av gruppidentiteter). Fraser menar därför att identitetspolitik hör samman med liberalism eftersom båda främjar gruppskillnader, medan vänsterradikalism hänger samman med queerpolitik eftersom båda vill undergräva gruppskillnader och ändra strukturer. Detta är tänkvärt eftersom det i den svenska debatten ofta är just folk på vänsterkanten, inte sällan under queerteorins inflytande, som förespråkar identitetspolitik. Här tror jag att Fraser skulle kunna inspirera till nytänkande och öppna upp vad som ofta framstår som en överdrivet polariserad och onyanserad debatt.