Nyliberalism – Efter humanismen

Om två liberalismer

I veckan medverkade jag i en workshop på Södertörns högskola arrangerad av Nätverket för politisk idéhistoria. Nedan följer min presentation. Den kan ses som en utveckling av ett tidigare inlägg på samma tema.

Bakgrunden till den här texten är att jag skriver på en avhandling vars huvudpersoner är den amerikanske filosofen John Dewey och den brittiska filosofen och historikern Robin George Collingwood. Jag driver tesen att de är del av samma idétradition, som jag kallar idealistisk liberalism, vilken formades under 1870-talet och framåt av den brittiska filosofen Thomas Hill Green och hans efterföljare. Denna vänsteranstrukna liberalism kallas ibland socialliberalism, socialistisk liberalism, eller new liberalism. En väldigt smal definition av new liberalism likställer den med den liberala brittiska regeringen mellan 1906 och 1914 och associerar den främst med tänkare som Leonard Hobhouse och John Hobson. I ny forskning finns dock en tendens bredda definitionen av new liberalism till att inkludera även Green och de brittiska idealisterna, som med få undantag var liberaler. Dessutom finns en tendens att vilja lyfta in personer med liknande ideologi från andra länder, som John Dewey, Max Weber och Léon Bourgeois. Även amerikanska historiker, som James Kloppenberg och Daniel Rodgers, har gjort liknande kopplingar, men föredrar ”progressivism” som enande begrepp.

Jag ska dock hålla mig till ”new liberalism” eftersom det finns en forskningstrend som använder just den termen och ska här undersöka de historiografiska argument som implicit eller explicit används för att motivera intresset för new liberalism. Avslutningsvis ska jag diskutera möjligheterna att sammanföra forskningen om new liberalism med historisk forskning om nyliberalismen (neoliberalism).

Jag har kunnat urskilja tre historiografiska argument till varför vi bör intressera oss för new liberalism. Det första och mest självklara argumentet har att göra med att skapa en mer rättvisande bild av historien, genom att lyfta fram vad som sägs vara en förbisedd del av liberalismen. Till exempel görs detta genom att framhålla att det var liberaler snarare än socialister som lade grunden för vad som kom att bli den brittiska välfärdsstaten. Exempelvis har historikern Chris Renwick drivit den tesen och menar att idén om välfärdsstaten inte kom ”underifrån”, utan från liberala eliter inom partier, universitet och näringsliv. Vidare var välfärdsstaten inte menad att förkasta kapitalismen, utan för att få den att fungera bättre för att tjäna både stat, individ och affärsverksamhet. Därför är det fel att se den som ”a system of handouts”, vilket välfärdsstatens kritiker tenderar. Som Marika Hedin visat i sin avhandling var utvecklingen av den svenska välfärdsstaten och liberalers roll i detta projekt parallell till den i Storbritannien.

Det andra argumentet framhåller att new liberalism visar på förenligheten mellan liberalism och kommunitarianism. Detta görs exempelvis i antologin The new liberalism: reconciling liberty and community. Enligt detta synsätt hade 1980- och 90-talets debatt mellan liberaler och kommunitarianer kunnat undvikas om debattörerna haft bättre kännedom om liberalismens politiska idéhistoria. Som det var förenklade liberaler och kommunitarianer dikotomin dem emellan, eftersom de saknade kännedom om att new liberalism redan hade tagit kommunitarianistiska invändningar mot liberalismen i beaktande och förkastat den ”atomistiska” individualismen och det ensidiga fokuset på laissez-faire. I dess ställe skapades en organisk liberalism där individuellt självförverkligande och strävan efter det gemensamma goda inte sågs som konkurrerande utan sammanflätade projekt.

Även om det ligger något i att insikter om new liberalisms idéer hade kunnat nyansera debatten mellan kommunitarianer och liberaler är det ohistoriskt att föreställa sig att en debatt som ägde rum mellan ungefär 1870 och 1920 skulle göra en debatt som ägde rum under 1980- och 1990-talet överflödig. Eftersom debatten mellan kommunitarianer och liberaler har ebbat ut görs heller ingen seriös intervention i denna av forskare om new liberalism, utan deras förhållande till debatten har mest karaktären av ett efterklokt påpekande: ”Hade ni känt till det här hade ni minsann inte haft något att bråka om!” Förekomsten av liberalism vs. kommunitarianism debatten kanske snarare borde ses som ett bevis på att new liberalism inte en gång för alla löste liberalismens interna motsättningar.

Det tredje argumentet handlar om nyttan av new liberalisms idéer idag. Detta argument knyter ibland in i föregående genom att göra gällande hur new liberalism kan korrigera John Rawls liberalism, men det kan också handla om att lyfta fram de brittiska idealisternas idé om att individuell frihet och medborgarskap går hand i hand. Colin Tyler, som är en av organisatörerna för ett forskningsnätverk om new liberalism och brittisk idealism vid universitetet i Hull, menar att new liberalisms ”common good politics” är bättre lämpat att möta dagens problem än många samtida försök att skapa en politik för det gemensamma goda. Här skulle man kunna tro att syftet är att argumentera för att socialdemokratin borde röra sig längre mot samtidens liberaler, men poängen är snarare att Labour just genom att överge sitt liberala arv har rört sig för långt höger ut. Att hitta tillbaka till arvet från new liberalism kan förnya socialdemokratins ”ideologiska hjärta”, som Tyler uttrycker det.

Jag är förvisso helt för att man går till historien för hitta idéer som kan användas på nyskapande sätt i dagsaktuella debatter. Risken är väl att historieforskning som görs i detta syfte lätt blir daterad och huruvida man tycker att new liberalism-forskarna lyckas lär väl bero på hur mycket man sympatiserar med deras politik. Jag blir inte vidare exalterad.

Något jag regerat på i forskningen om vänsterideologin new liberalism är avsaknaden av jämförelser till högerideologin nyliberalism. Ett skäl kan vara att new liberalisms storhetstid var ca 1870 till 1920, men samtidigt finns det personer, som John Dewey, som fortsätter att driva agendan fram till andra världskriget och new liberalism-forskarna tenderar även att lyfta in personer som William Beveridge, John Maynard Keynes och Karl Polanyi i sina narrativ – så varför inte göra paralleller till andra samtida liberala strömningar?

Möjligen har new liberalism-forskarna missat att forskningen om nyliberalismen på senare år dragit dess historia längre tillbaka i tiden, från att främst ha fokuserat på den ekonomiska politik som etablerades under 1980-talets Thatcher och Reagan-era, till 1920-talet och ekonomiska tänkare som Fredrick Hayek, Ludwig van Mises och, senare, andra personer associerade med Mont Pèlerin Society. Jag kan inte forskningen om nyliberalismens historia vidare bra, men har tittat på Quinn Slobodians Globalists och Niklas Olsens The Sovereign Consumer och hade för ett tag sedan möjligheten att fråga Olsen om hur ofta new liberalism refereras till i historisk forskning om nyliberalismen. Inte särskilt ofta, menade han.

Finns det då möjlighet och skäl till att försöka sammanföra nyliberalismen och new liberalism i ett idéhistoriskt forskningsprojekt? Jag tror det. En intressant jämförelsepunkt är vilken roll staten ges av de två liberalismerna. Forskningen om nyliberalismens historia betonar att nyliberaler, tvärtemot gängse uppfattning, inte är för en helt fri självreglerande marknad och inte är emot nationsgränser, staten eller andra institutioner, utan snarare vill förändra institutionernas roll i förhållande till ekonomin för att säkra både individens och marknadens frihet. Staten ges alltså en positiv funktion, men en annan positiv funktion än vad den ges av new liberals. Detta skulle kunna utmana föreställningen om att nyliberaler bara ser till negativa fri- och rättigheter, medan new liberals, eller socialliberaler, ger utrymme för både positiva och negativa. Däremot skiljer det sig åt vilka positiva och negativa fri- och rättigheter de framhåller som centrala. Trots att nyliberaler vill begränsa statens inflytande är de inte emot demokrati, utan menar snarare att marknaden är den centrala platsen för att göra demokrati. Även här skulle man kunna jämföra mot new liberalisms idéer om demokratins innebörd. För att ta ett exempel från min egen avhandling så menar både Collingwood och Dewey att det är liberalismens metod – ungefär överenskommelse via informerad diskussion – som gör liberalismen till den sanna demokratiska ideologin.

Ett annat sätt att jämföra de två liberalismerna vore att studera deras syn på det politiska subjektet. Demokrati beror, enligt den nyliberala synen, på valfrihet. Därför är marknaden det främsta demokratiska forumet. Marknaden ger bättre uttryck för folkviljan än demokratiska val och därför är den ekonomiska sfären överordnad den politiska och föreställningen om ”konsumentdemokrati” central för nyliberalismen. Det nyliberala politiska subjektet är, enligt Olsen, “den självständiga konsumenten” (snarare än entreprenören). Detta subjekt skapades av framförallt Mises under mellankrigstiden och är ett grundläggande inslag i den nyliberala ideologin och en symbol för suveränitet.

Någon liknande analys av new liberalisms politiska subjekt har inte gjorts, men är fullt möjlig. En passande beskrivning av detta subjekt vore kanske ”den moraliska medborgaren”. New liberalism betonar genomgående medborgarskapet och vänder sig emot vad de uppfattar vara en ”atomistisk individualism” hos exempelvis Herbert Spencer. Istället understryks att den mänskliga naturen är social och att individuellt självförverkligande bara är möjligt i ett organiskt samhälle och sammanfaller med strävan efter det gemensamma goda. New liberals har ofta en dygdetisk föreställning om att individen ska sträva efter att bli den bästa möjliga versionen av sig själv, vilket möjliggörs genom att staten tillhandahåller en grundläggande materiell standard. Samtidigt fanns det även inom new liberalism, åtminstone i samband med New Deal, idéer om medborgaren som konsument som kan vara intressanta att jämföra med nyliberalismens idéer om den självständige konsumenten. Möjligen finns här likheter, men säkerligen skiljaktigheter i exempelvis idéer om förekomsten av konsumentskydd.

De två liberalismerna tycks, trots sina olikheter, ha varit överens om att liberalismen befann sig i kris under det tidiga 1900-talet och hur de föreställer sig krisen och deras svar på den vore möjliga jämförelsepunkter. Det vore också intressant att titta på i viken utsträckning företrädare för de två liberalismerna interagerar med varandra och varandras texter. Om vi breddar new liberalism till att inkludera Dewey finns en uppenbar beröringspunkt mellan honom och Walter Lippmann, vars bok An Inquiry into the Principles of the Good Society lästes av många europeiska nyliberaler och diskuterades vid ”the Walter Lippman Colloquium” i Paris 1938. I samband med detta myntas också termen ”nyliberal”. Lippmans samhällsvision omfattade hela mänskligheten i en sammanbunden marknad och pekar på den viktiga roll internationalism spelade i nyliberalismen, som enligt Slobodian ska förstås som ett globalt projekt som växer fram i samband med avkoloniseringen. Även inom new liberalism, hos t.ex. John Hobson, finns ett fokus på internationella relationer, så detta är ytterligare en potentiell jämförelsepunkt.

Den här texten är framförallt ett försök att samla ihop diverse tankar kring sidospår som dykt ut under mitt avhandlingsarbete och en reflektion kring en allt mer påträngande aning om att nyliberalismens uppkomst och new liberalisms nedgång gör mellankrigstiden är en central period i liberalismens historia. Kanske kan det bli ett framtida projekt att skriva en liberalismens historia som fokuserar på 1900-talets första hälft och som syftar till att jämföra de två liberalismerna för att frilägga dess ideologiska och faktiska beröringspunkter samt dess meningsskiljaktigheter. Syftet vore att klargöra hur de två liberalismerna ser på det tidiga 1900-talets problem, utmaningar och kriser, och vilka dess föreslagna lösningar på dessa är. Kanske kan detta hjälpa oss att berika förståelsen av liberalismens innebörder och hur liberalismen kommit att bli såpass vedertagen att den idag ofta betraktas som synonym med demokrati. Kanske skulle det kunna hjälpa oss att dra fram ytterligheterna ur den omstridda liberalismen och visa på den mångfald av historiska erfarenheter, förväntningar och intressen som döljer sig bakom begreppet.

Fotnot: Vår kunskap om nyliberalismen ser ut att kunna fördjupas avsevärt de kommande åren då det igår blev klart att forskningsprojektet Nyliberalism i Norden tilldelades 33,1 miljoner från Riksbankens jubileumsfond. Grattis!

Efter kapitalismen?

Föregående inlägg slutade med en hänvisning till Naomi Kleins tes om att kapitalismen är oförenlig med ett ekologiskt hållbart samhälle, samt med en förhoppning om att vänstern ska bli bättre på politisera den ekologiska krisen. Under de senaste åren har det kommit en hel del böcker som diskuterar just vänsterns framtid, hur vi ska förhålla oss till den ekologiska och ekonomiska krisen, och vikten av att skapa visioner om en framtid värd att kämpa för. Följande inlägg är en slags essä kring ett par av de böcker jag läst på dessa teman. Tidigare har jag berört liknande frågor i inlägg om arbetskritiken och den så kallade postanarkismen.

Precis som Naomi Klein är jag kritisk till de delar av miljörörelsen som hävdar att klimatfrågan inte är en höger/vänsterfråga. Jag följer också Kleins kritik av ekomodernismen. Ny teknik kan visserligen bidra till omställning, men inte ensamt rädda miljön. Så länge det finns starka vinstmotiv för att fortsätta utvinna, sälja och använda fossila bränslen spelar nya tekniker mindre roll. Dessutom är det inte tillräckligt att konsumera ekologiska alternativ; vi måste även konsumera mindre och i förlängningen ändra vår livsstil och kultur på ett mer grundläggande plan om ekologiskt hållbara samhällen ska bli möjliga. Ekologisk hållbarhet handlar mer om ideologi än teknik.

En av de mest uppmärksammade vänsterdebattörerna på sistone är den teknikbejakande ärkeoptimisten Paul Mason, som dock inte har särskilt mycket att säga om ekologi. I Postkapitalism hävdar Mason att kapitalismen nått gränsen för sin anpassningsförmåga och att vi står på randen till ett mer lovande postkapitalistiskt samhälle. Han hävdar att informationsteknologin upplöser marknader, underminerar ägande och minskar behovet av arbete. Delningsekonomier och kolloborativ produktion kommer att konkurrera ut kapitalismen. Masons konkreta exempel – Linux, Wikipedia, Firefox, Mondragon – är visserligen bra, men inte särskilt nya och inspirerande. Han är uppenbart inspirerad av arbetskritiken och basinkomströrelsen och behållningens med hans bok ligger i uppmaningen i att påbörja byggandet av ett postkapitalistiskt samhälle redan nu – varför vänta tills kapitalismen gått under? – genom kooperativ, medlemsbanker, P2P-nätverk och demokratiskt styrda företag. Dock blir jag inte särskilt övertygad av hans teknikdeterminism.

En bra motkraft till Mason är Helena Granströms poetiska civilisationskritik framförd i Det som en gång var, som bland annat diskuterats i Filosofiska rummet. Granström menar att vi allt för okritiskt överlåter all problemlösning åt tekniken: ”miljöproblem åtgärdas med solpaneler, depression med ett piller, gatuvåld med övervakningskameror, ojämlikhet med en skatt.” Teknikberoendet – och teknik ska här förstås i bred bemärkelse – har gjort att vi inte längre är kapabla att uppfylla våra basala behov av mat, kläder och boende. Genom att fjärma oss från livets grundläggande betingelser och naturen tror vi oss ha blivit friare, men i själva verket har vi byggt vårt eget fängelse: ”På samma sätt som den utbredda föreskrivningen av psykofarmaka därmed bidrar till att upprätthålla en ohållbar samhällsordning, kan det som många människor ägnar sig åt dagligen – tv-tittande, dataspel, shopping, alkoholkonsumtion, slösurfing, terapi – sägas fungera på samma sätt: som medel för att göra en i ordets mest grundläggande bemärkelse inhuman tillvaro uthärdlig.”

Granström talar om natur, snarare än miljö och hennes bok är en påminnelse om vad vi förlorar när vi alltför okritiskt tar till oss av ny teknik. Det är en charmigt otidsenlig bok som tvingar till eftertanke. Är inte vår tilltro till framsteg allt för naiv? Vore det inte bättre om vi istället för att springa med i kapitalismens ekorrhjul stannade upp och reflekterade mer över vad vi egentligen vill ha ut av livet? Det har David Jonstad gjort. I Jordad menar han att kapitalismen gjort oss oförmögna att försörja oss själva och förespråkar självhushållning, småskalighet och decentralisering som motkraft. Det handlar om att ta tillbaka makten över det egna livet och att samtidigt ta tillbaka jorden från det fåtal kapitalister som genom landgrabbing roffar åt sig allt större del av jordens yta och naturresurser. Liksom Mason inspirerar genom att uppmana till att bygga alternativ inom det rådande systemet som pekar mot övergången till en mer hållbar, postkapitalistisk värld, inspirerar Jonstad genom att försöka leva ekologiskt hållbart inom nuvarande ekonomiska paradigm. Hans projekt är dock snarare existentiellt än politiskt, men ingen skam i det. Individuella exempel på tillfredsställande liv bortom den kapitalistiska logiken är viktiga, men visionen för en politisk rörelse måste vara kollektiv. Hör Jonstad intervjuas i Klimatpodden.

Att kapitalism är oförenligt med ett ekologiskt hållbart samhälle handlar inte om att alla kapitalister är onda miljöbovar. Men även den mest välmenande företagsledare svarar mot aktieägarnas krav på utdelning och har profitmaximering som övergripande målsättning, menar David Graeber. Det är därför rationellt att pressa löner och effektivisera verksamheten genom exempelvis automatisering. Problemet med kapitalismen ligger på system- snarare än individnivå. Vad miljöfrågan gör är att den sätter fingret på att kapitalismens grundtanke om ständig ekonomisk tillväxt är oförenligt med vår planets ändliga resurser.

Ugo Mattei skriver i sin lilla debattbok Gemensam nytta att ”Ekologin är idag den enda politiska vision som erbjuder en karta för verklig kursändring”. Detta eftersom ekologin betonar vikten av gemenskap och samarbete i kontrast till den individcentrerade och tävlingsinriktade kapitalismen. Centralt i Matteis bok är kritiken mot att betrakta ägande som antingen statligt eller privat. Mot detta ställer han gemenskapstanken och menar att när regeringar genomför privatiseringsprocesser så säljer den ut något som faktiskt inte tillhör den själv, utan som tillhör samhällsgemenskapen. Hur kommer det sig att dessa allmänningar har så pass svagt rättsligt skydd när det privata ägandet är starkt skyddat inom den liberala rättstraditionen? Mattei menar att allmänningar kan inkludera vitt skilda ting som stränder, dricksvatten, luft, kunskap, museum, torg, internet, elnätet, sjukvård och utbildning. Exakt vad som ska ingå måste vara en pågående diskussion, menar Mattei, men övertygar ändå om att det finns vissa saker som vi bör äga tillsammans och som bör skyddas mot utförsäljning. Hans bok ger bra argument för att sträva efter ett hållbart samhälle baserat på gemenskap och helhetstänkande i motsats mot det kapitalistisk-individualistiska nyliberala samhället. Detta är en bra utgångspunkt för en vänsterpolitisk vision.

Ett problem med politik idag är att den reducerats till en administrativ syssla ägnad åt att rädda kapitalismen från sig själv. Detta i linje med Margaret Thatchers motto TINA (”there is no alternative”). Denna brist på visioner riskerar att leda till hopplöshet. Dessutom öppnar bristen på alternativ upp för högerextrema krafter, vilket inte borde ha undgått någon. Genom att politisera den ekologiska krisen och sammanföra miljöfrågor med andra kamper kan vänstern skapa en bred progressiv rörelse för social, ekonomisk, ekologisk, politisk och social förändring. Detta är budskapet i Naomi Kleins senaste bok Nej är inte nog (2017).

Klein vill återuppväcka den sociala rörelse – ”rörelsernas rörelse” – som uppstod vid 90-talets slut i och med demonstrationerna i bland annat Seattle, Genua och Göteborg. Denna fick ett bakslag efter 9/11 och kriget mot terrorismen och den ”chockpolitik” som följde därmed. Efter finanskrisen 2008 tycktes rörelsen vakna till liv igen i och med Occupy Wall Street, men Klein menar att rörelsen led brist på visioner om ett bättre samhälle. Det var väldigt tydligt vad rörelsen sa nej till, men inte vad man erbjöd för alternativ.

Intressant att notera är att John Dewey 1929 gjorde en analys av den politiska situationen i USA som har väsentligt gemensamt med den Klein gör idag:

On the one hand there is the very general discontent with the present alignment of parties, the general sentiment that a large mass of people do not have a square deal economically, and that equal opportunity is by large a myth; as is prosperity in which wealth and control of finance, credit and industry are in the hands of a small per cent of the community. On the other hand there is the tragic failure of past attempts at political organization of a truly liberal policy.

Vidare konstaterar Dewey att progressiva har varit allt för inriktade på att kritisera, men inte själva har utvecklat konstruktiva idéer och alternativ. Vad som behövs är kontinuerlig politisk organisering som förenar splittrade progressiva grupper och individer, samt att det utvecklas enande principer att ställa sig bakom för dessa.

Klein menar att lärdomen den progressiva vänstern bör ta med sig från det senaste amerikanska valet är att kandidater som står för att upprätthålla ett nyliberalt status quo är ett lätt byte för högerpopulistiska demagoger. Samtidigt menar hon inte att Trump bryter med nyliberalismen, utan snarare är en variation av den. Wendy Brown har nyligen argumenterat i samma banor, hon menar att Trump legitimerar sin politik utifrån nyliberalismens kritik av jämlikhet och social rättvisa:

It’s perfectly possible to continue the basic planks of neoliberalism – privatisation, dismantling whatever is left of the welfare state, slashing away at taxes for the rich and for corporations, keeping capital the centre of state concerns – while, at the same time, producing new regional domains of protectionism or rebellions against the EU or NAFTA.

Vad skulle då göra en progressiv vänsterkandidat möjlig? Enligt Klein, en stark gräsrotsrörelse. För att sammanbinda de olika sociala, ekologiska, politiska och ekonomiska problem världen står inför idag måste separata rörelser förenas i ett gemensamt program för förändring. Rörelserna måste identifiera det system de slåss mot, snarare än att se deras kamper som separata. Miljörörelsen, feminismen, antirasismen och kritiken av växande ekonomiska klyftor och skatteparadis slås alla mot nyliberalismens åtstramningspolitik och privatiseringar, mot ekonomismens girighet och egocentrism, samt mot ”en dominansbaserad logik som behandlar många människor och jorden själv som förbrukningsvaror,” skriver Klein.

Tillsammans med andra intellektuella och aktivister har Klein författat The Leap Manifesto som skisserar en sådan vision för Kanada. Det innehåller bland annat krav på att ursprungsfolks rättigheter och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna respekteras; krav på ren och förnybar energi; minskade klyftor; satsning på omvårdnadsyrken; och utbyggnad av kollektivtrafik. Väl medvetna om att alla visioner om en bättre värld enligt ekonomismens logik kommer att bemötas med frågan om vem ska betala har de försökt besvara detta genom att förslå stopp för subventionering av fossila bränslen (775 miljarder dollar) samt att höja priset på utvinning av dem. De har även föreslagit en skatt på finansiella transaktioner (650 miljarder dollar). Till det kan höjd skatt för koldioxidutsläpp och skatter riktade mot de superrika tilläggas. Möjligen är Klimatriksdagen som gick av stapeln nu i helgen någon slags svensk motsvarighet till The Leap.

Dagens vänster behöver visioner om ett samhälle bortom den nyliberala kapitalismen och den nationalistiska extremhögern, som presenterar sig som det enda alternativet. Mitt intryck är att det finns gott om dessa visioner. Svårigheten är väl att samlas bakom dem och se till att de sprids och får medialt genomslag, vilket är en förutsättning för att påverka den konkreta politiken. För vidare läsning på samma tema rekommenderas senaste numret av Brand (2/2018), som har flera texter som behandlar den pågående ekonomiska krisen och nyliberalismens eventuella slut.

Postanarkism?

När jag 2011 diskuterade ämnesval inför kandidatuppsatsen i filosofi tillsammans med mina kursare nämnde en av dem att hen ville skriva om anarkismen. Den av våra lärare som var med i samtalet avfärdade detta med att diskussionen om anarkism var död inom samtida filosofi. Tyvärr följde min kursare rådet och övergav sitt tilltänkta ämnesval för ett annat. Om kursaren istället för att lita på vår lärare hade undersökt saken hade hen upptäckt att det anarkistiska tänkandet tvärtom var på uppgående inom filosofin. Visserligen inte inom den så kallade analytiska traditionen, som dominerar i Sverige, men väl bland (företrädelsevis) vissa amerikanska tänkare som inspirerats av den postnietzscheanska kontinentalfilosofin. Hur kommer sig detta nya intresse för anarkismen? Hur skiljer det sig från tidigare anarkistiskt tänkande? Och hur ska teoriutvecklingen förstås utifrån de senaste decenniernas förändringar av världsläget?

På grund av den framträdande roll poststrukturalistisk teoribildning spelat för samtida anarkistiska teoretiker etiketteras ofta de senaste årens anarkistiska tänkande som ”postanarkism”. En annan term som används är ”new anarchism”, efter rubriken som sattes på en artikel av David Graeber i New Left Review 2002. Graeber diskuterar där den rörelse som uppstod i samband med protesterna i Seattle 1999 och som av dess kritiker missvisande kallats antiglobaliseringsrörelsen, men bättre benämns som den globala rättviserörelsen. I Sverige blev den kanske främst känd i och med protesterna mot toppmötet i Göteborg 2001. På senare år har den tagit sig uttryck i till exempel Occupy-rörelsen. Denna ”nya anarkism” har också kallats tredje vågens anarkism. Enligt detta synsätt avslutades den första vågen efter spanska inbördeskriget och den andra uppstod i och med protesterna i Paris 1968. Under dessa närvarade personer som Gilles Deleuze och Michel Foucault, vilkas tänkande varit särskilt viktiga för postanarkismen.

Kärnan i den nya anarkismen är dess motstånd mot nyliberalismen med dess tillväxttro och profitjakt. Rörelsen är antikapitalistisk och radikaldemokratisk. Graeber framhåller att hjärtat av rörelsens ideologi är att skapa nya former av organisering genom horisontella konsensusbaserade nätverk i motsats till hierarkiska organisationsformer. Detta innebär också att det inte finns några ledare och att det inte finns en agenda, vilket också förvirrade media under Occupy Wall Street, då protesterna emellanåt kritiserades för just bristen på konkreta ställningstaganden och mål. Men i detta låg, enligt ett anarkistiskt synsätt, rörelsens styrka.

Många i denna rörelse skulle säkert inte kalla sig själva anarkister, men poängen är att organisationsformerna tenderar att vara anarkistiska. Här förenas många skilda kamper: mot miljöförstöring och exploatering, mot rasism, mot ekonomisk ojämlikhet, mot WTO, NAFTA och TTIP, för HBTQ-rättigheter, för arbetares rättigheter, för djurs rättigheter, för feminism. Medan marxismen fokuserar på ekonomisk klasskamp är den globala rättviserörelsen en kamp mot flera olika former av förtryck, som många gånger hänger samman. Därför har den intersektionella analysen blivit ett viktigt redskap för anarkister och då alltid förankrad i det politiska målet att avskaffa maktordningar. En ytterligare skillnad mot marxismen är att denna är centralistisk, medan anarkismen är för decentralisering av makten. Dessutom förkastar anarkister, till skillnad från marxister, idén om politisk representation. Anarkister vill inte skapa en ny hegemoni, utan strävar efter direkt demokrati och försöker skapa alternativ till stat och företagsbaserade former av social organisering.

Mot denna bakgrund bör vi förstå det nya akademiska intresset för anarkistisk teoribildning, som alltså bland annat tar sig utryck i det som kallas postanarkism. Att intresset för anarkism är på uppgång inom akademin kan vi se i antologier som Post-Anarchism : A Reader och The Anarchist Turn. Viktiga i dessa är till exempel influensen från Michel Foucaults genealogiska metod och maktanalys. Maktanalysen visar på att makt inte enbart är repressiv, utan också produktiv. Nyttan för den anarkistiska akademikern kan här vara att belysa olika typer av subjektsformation, exempelvis hur det nyliberala samhället formar människan till en kombination av entreprenör och konsument och samtidigt undertrycker andra former att subjektsblivande. Dessutom vidgas maktanalysen till att se andra maktutövare än stat och kapitalägare, vilket emellanåt varit en begränsning hos äldre anarkistiska tänkare. Genom poststrukturalismens kritik av de motsatspar som präglat den västerländska idéhistorien, som exempelvis förnuft – känsla, manligt – kvinnligt, medvetande – kropp, kultur – natur, ges ytterligare verktyg för att fördjupa den anarkistiska analysen.

Poststrukturalismen medför även en kritik mot essentialism (exempelvis tron på en beständig mänsklig natur) och mot den traditionella kunskapsteorin, enligt vilken sanning är en fråga om korrekt verklighetsavspegling. Dock ska framhållas att poststrukturalismen i sig inte är anarkistisk, även om den kan bidra med verktyg till en fördjupad anarkistisk analys. Liksom det är fullt möjligt att vara poststrukturalist utan att vara anarkist behöver en anarkist inte vara poststrukturalist. Man ska nog över huvud vara försiktig med att dra för stora paralleller mellan filosofisk åskådning och politiska ideal. Det är lätt att hitta exempel på folk som legat nära ett poststrukturalistiskt betraktelsesätt utan att ha varit anarkister. Nietzsche och Heidegger, vars tänkande varit en avgörande influens för poststrukturalismen, stod politiskt långt från anarkismen, och ingen av de tänkare som främst förknippas med poststrukturalismen – Foucault, Deleuze, Derrida – ansåg sig vara anarkister. I USA finner vi tydliga filosofiska paralleller till poststruktiralismen i den filosofiska pragmatismen, vars främsta företrädare, som John Dewey och Richard Rorty, varit progressiva reformistiska socialliberaler.

Jag uppfattar ett av problem med poststrukturalistiskt tänkande vara att det tenderar att leda till väldigt snåriga och ibland svårbegripliga teoretiska resonemang utan tydlig förankring i den praktiska verkligheten. Här skulle ett alternativ för anarkistister vara att istället blicka mot just pragmatismen, som tenderar att hävda att all kunskap är just praktisk och handlingsorienterande. Dessutom är pragmatisterna hängivna humanister – likt många tidigare anarkister, som Kropotkin – till skillnad mot en del samtida postanarkister, vars uttalade anti-humanism jag har svårt att se poängen med.

Kanske skulle anarkismen kunna hjälpa till att förankra intersektionella och poststrukturalistiska analyser i politiska mål om exempelvis självorganisering, decentralisering, självförsörjning och horisontellt beslutsfattande? Klyftan mellan teori och praktik skulle därmed överbyggas och risken för överdrivet teoretiserande minskas. Vi som identifierar oss med någon slags progressivism måste våga formulera politiska visioner och förankra vårt tänkande i den praktiska verkligheten, men utan att sätta alla våra förhoppningar till ett specifikt politiskt parti. Den pluralitet av kamper som förs av inom ramen för den globala rättviserörelsen bär på 2000-talets mest löftesrika politiska visioner i den anti-kapitalistiska kampen mot nyliberalismens utbredning. Möjligen kan poststrukturalism och den nya anarkismen ge någon slags inspiration i detta avseende?