Vänstern – Efter humanismen

Doktor Jordan vs. Kulturmarxismen

Det finns debatter man ledsnar på redan innan man hunnit sätta sig in i vad de handlar om. Så kände jag gällande alla kontroverser och diskussioner som helt plötsligt började dyka upp runt den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B. Peterson härom året. Detta inte minst på grund av den personkult som har uppstått kring honom bland företrädelsevis unga män till höger av det politiska spektrat. Petersons popularitet bland denna grupp och de utsagor man kan hitta om att han förändrat deras liv till det bättre är ändå en indikator på att detta är en person vars åsikter och idéer man bör sätta sig in i. Min vilja att försöka förstå Peterson berodde inledningsvis på en misstanke om att han avfärdats allt för lättvindigt, men efter att ha tittat igenom mycket av vad som skrivits om honom i svensk dagspress tycker jag faktiskt att det mesta är sakligt och balanserat.

Peterson är en konservativ liberal och eklektisk intellektuell som blandar psykologi, naturvetenskap, skönlitteratur, filosofi och mycket annat i sitt tänkande. I grund och botten är jag sympatiskt inställd till personer som vågar sig på kreativa synteser och hämtar inspiration från skilda delar av historien och använder detta för att gripa in aktuella samtida debatter. Bland Petersons främsta inspirationskällor hittar man Bibeln, C. G. Jungs analytiska psykologi, Frederich Nietzsche, Mysticism och Darwinism.

Peterson har skrivit två böcker, Maps of Meaning: The Architecture of Belief (1999) och 12 Rules for Life: An Antidote to Chaos (2018), som snabbt översattes till svenska. Den senare boken är mer populärt hållen och följdes av en världsturné som under hösten tog Peterson till Sverige. Hans stora mediala genomslag skedde dock 2016, efter att han publicerat tre videos på sin Youtube-kanal där han kritiserade ett lagförslag om transpersoners rättigheter, Bill C-16. Vad jag förstår har Peterson inget emot att juridiskt förbjuda vissa förödmjukande ord och uttryck, men ansåg att denna lag var annorlunda genom att tvinga folk att använda en mängd nya pronomen och att inte göra detta skulle klassas som hatbrott. Detta tycks han visserligen ha missförstått och överdrivit, men hans kritik blev ändå uppmärksammad och tycks peka mot vad många uppenbarligen uppfattar som ett stort problem: identitetspolitik, politisk korrekthet och hot mot den akademiska friheten och yttrandefriheten.

Peterson är noga med att påpeka att han inte har något emot transpersoner, utan att det han kritiserar är den politiska korrektheten och så kallade ”social justice warriors”. En av mina främsta invändningar mot Peterson är just hans fiendebild. Postmodernism, (neo-)marxism, identitetspolitik och feminism klumpas utan åtskillnad ihop till ett stort diffust hot. Peterson menar att samhällsvetenskap och humaniora förvandlats till korrupt vänsterideologi och anser att detta är ett utslag av samma sorts totalitära tänkande som ledde till Nazismen och Sovjetkommunismen. Enligt Petersons historieskrivning gav marxismen under 1960-talet upp kampen om ekonomisk omfördelning och förvandlade sig istället till postmodernism med identitetspolitik som främsta politiska projekt.

Här är Peterson är onyanserad, förenklar och överdriver. Att han väljer ”kulturmarxism” som samlingsbegrepp för ovannämnda strömningar är inte oviktigt i sammanhanget. Detta är samma begrepp som högerextremister ofta slänger sig med och det ger därför bränsle till deras konspirationsteorier om att universiteten och media styrs av en vänsteragenda. För detta har Peterson kritiserats av Slavoj Žižek. Žižek är även ett exempel på en vänsterteoretiker som kritiserat politisk korrekthet. Man kan också framhålla att det finns gott om vänstersympatisörer som inte har mycket till övers för postmodernt tänkande. Petersons förståelse av postmodernismen är även den onyanserad och har kritiserats. Det bör också framhållas att kritik mot identitetspolitik även förekommer inom vänstern och feminismen. Jag har tidigare visat på detta i bloggposter om Nancy Fraser och Wendy Brown. Beskrivningen av politiskt korrekt identitetspolitik som vänsterns övergripande projekt är helt enkelt felaktig.

Efter att ha lyssnar på Petersons två långa samtal med Sam Harris i dennes podcast har jag insett att jag och Peterson mer eller mindre delar kunskapsteoretiskt uppfattning. Medan Harris företräder en kompromisslöst realistisk syn på kunskap, lutar jag och Peterson oss mot pragmatismen. Eftersom pragmatismens sanningsbegrepp är förenligt med postmodernismen förvånades jag något över att Peterson ansluter sig till detta. Att han dessutom hämtar inspiration från Nietzsche är ytterligare en sak han har gemensamt med många postmoderna tänkare.

Peterson menar att vetenskaplig sanning är underordnad etisk sanning. Dock har han inga problem att tala om världens naturliga ordning eller eviga värden, vilket borde vara oförenligt med pragmatismen, som betraktar moral och kunskap som situerade i sociala och historiska kontexter. Däremot uppfattar jag det som att Peterson, liksom jag själv, har uppfattningen att naturvetenskapen inte kan ge oss vägledning i fråga mening och värderingar och att detta är den viktigaste kunskapen vi kan tillägna oss. Det är ju därför vi har humaniora!

Inom området politisk korrekthet, yttrandefrihet och akademisk frihet tror jag att Peterson, trots att han överdriver hotbilden, adresserar viktiga frågor. Däremot tycker jag att hotet artikulerats mycket mer nyanserat av exempelvis Jonathan Haidt, även om den bild Haidt målar upp med rätta har kritiserats för att vara såväl ohistorisk som överdriven.

Jag har tidigare berört teman liknande dessa i ett inlägg om Lars Vilks och är emot tendensen att tysta ner och stänga ute personer med ”inkorrekta åsikter”, varför jag också ägnat alldeles för många timmar åt att försöka begripa Peterson trots att jag egentligen inte är särskilt intresserad. En poäng med att studera hans tänkande är att Peterson tycks sätta ord på sådant företrädesvis många unga män känner. Att inte ta Petersons och liknande debattörers argument på allvar och sakligt bemöta dem i dialog tror jag riskerar att ge dem martyrstatus hos extremhögern och ytterligare spä på polariseringen.

Den ”kulturmarxistiska” hotbild Peterson målar upp är sammankopplad med föreställningen om ”maskulinitetens kris”. Han förnekar patriarkatets existens och menar att män har feminiserats och att alternativhögerns tillväxt och Trumps framgångar är att betrakta som en reaktion på detta (med det inte sagt att Peterson ger Trump eller alt-right rörelsen sitt stöd). Män måste enligt Peterson vara starka, lära sig ta ansvar, räta på ryggen och våga möta svårigheter. Han framhåller gärna studier som visar på att skillnaden i yrkesval mellan män och kvinnor är större i mer jämlika länder. Fler män tenderar att välja ingenjörsyrken och fler kvinnor vårdyrken. Detta, menar Peterson, är bevis för biologiska skillnader och att män generellt är mer intresserade av ting och kvinnor generellt mer intresserade av folk. Som Peterson själv framhåller i en intervju med Kvartal är dock skillnaderna större mellan individerna inom grupperna än vad de är grupperna emellan.

Jag misstror inte denna forskning och finner den inte heller särskilt provocerande, men blir nyfiken på hur man kan veta att det är just intressen som styr människors yrkesval. Skulle det inte kunna vara så att män exempelvis anser att status eller högre lön är viktigare för deras yrkesval än vad kvinnor generellt anser? Och skulle inte det faktum att just ingenjörsyrket traditionellt betraktas som manligt och vårdyrket som kvinnligt kunna påverka, alltså att yrkesvalet åtminstone delvis styrs av kulturella normer? Att dra entydiga gränser mellan kultur och biologi eller arv och miljö är svårt och Peterson har även i detta avseende kritiserats.

Peterson tenderar också att försvara föreställningen om grundläggande skillnader mellan män och kvinnor och traditionella könsroller, konkurrens och hierarkier utifrån paralleller till andra arter. Ofta till humrar, som blivit en symbol för hans anhängare. I tidskriften Respons recenserades Petersons 12 livsregler av både Håkan Lindgren och Hanna Bornäs. De framhåller blandningen av självklarheter, motsägelser och faktafel i boken och är båda kritiska mot Petersons biologism. Som Lindgren påpekar går diskussionen bland många biologer idag i motsatt riktigt mot den Peterson pekar på. Exempelvis framhåller Frans de Waal att det bland människans närmaste artsläktingar finns gott om tecken på altruism och samarbete.

En osympatisk del av Petersons tankevärld är hans bruk av Jungianska arketyper för att förklara ett universum strukturerat av manlig ordning och kvinnligt kaos. Det senare är av ondo och kräver, som det heter i undertiteln till hans senare bok, ett ”motgift”. Trots att femininitet tydligen är dåligt är det ändå viktigt för Peterson att alla killar skaffar en tjej, som de helst ska gifta sig och leva tillsammans med livet ut. Fenomenet med ”incels” (involuntary celibats) pekar mot att det finns en reell problematik här. Jag tror också att detta delvis är förklaringen till Petersons popularitet. Det verkar onekligen finnas en stor grupp män idag som inte känner sig hemma i samhället, som har svårt att skaffa sig en partner eller ett arbete och upplever att ingen tar deras problematik på allvar. Vi behöver måste presentera bättre lösningar på deras problem och bättre framtidsvisioner än den nostalgiska dröm om ett återvändande till 1950-talets välfärdsår och dess traditionella könsroller, som Peterson och många på högerkanten gärna anspelar på.

Mitt motvilliga engagemang med Petersons idéer över de senaste dagarna har väckt en del frågor och idéer. Det finns behov fördjupad förståelse för hur fenomen och begrepp som ”politisk korrekthet” och ”kulturmarxism” faktiskt vuxit fram. Studier av postmodernismens intåg och spridning i Sverige och genusvetenskapens etablering (samt av den framväxande anti-genusrörelsen) skulle också vara välbehövligt för att bättre kunna bemöta den föreställda hotbild som Peterson och hans fans ansluter sig till.

Efter kapitalismen?

Föregående inlägg slutade med en hänvisning till Naomi Kleins tes om att kapitalismen är oförenlig med ett ekologiskt hållbart samhälle, samt med en förhoppning om att vänstern ska bli bättre på politisera den ekologiska krisen. Under de senaste åren har det kommit en hel del böcker som diskuterar just vänsterns framtid, hur vi ska förhålla oss till den ekologiska och ekonomiska krisen, och vikten av att skapa visioner om en framtid värd att kämpa för. Följande inlägg är en slags essä kring ett par av de böcker jag läst på dessa teman. Tidigare har jag berört liknande frågor i inlägg om arbetskritiken och den så kallade postanarkismen.

Precis som Naomi Klein är jag kritisk till de delar av miljörörelsen som hävdar att klimatfrågan inte är en höger/vänsterfråga. Jag följer också Kleins kritik av ekomodernismen. Ny teknik kan visserligen bidra till omställning, men inte ensamt rädda miljön. Så länge det finns starka vinstmotiv för att fortsätta utvinna, sälja och använda fossila bränslen spelar nya tekniker mindre roll. Dessutom är det inte tillräckligt att konsumera ekologiska alternativ; vi måste även konsumera mindre och i förlängningen ändra vår livsstil och kultur på ett mer grundläggande plan om ekologiskt hållbara samhällen ska bli möjliga. Ekologisk hållbarhet handlar mer om ideologi än teknik.

En av de mest uppmärksammade vänsterdebattörerna på sistone är den teknikbejakande ärkeoptimisten Paul Mason, som dock inte har särskilt mycket att säga om ekologi. I Postkapitalism hävdar Mason att kapitalismen nått gränsen för sin anpassningsförmåga och att vi står på randen till ett mer lovande postkapitalistiskt samhälle. Han hävdar att informationsteknologin upplöser marknader, underminerar ägande och minskar behovet av arbete. Delningsekonomier och kolloborativ produktion kommer att konkurrera ut kapitalismen. Masons konkreta exempel – Linux, Wikipedia, Firefox, Mondragon – är visserligen bra, men inte särskilt nya och inspirerande. Han är uppenbart inspirerad av arbetskritiken och basinkomströrelsen och behållningens med hans bok ligger i uppmaningen i att påbörja byggandet av ett postkapitalistiskt samhälle redan nu – varför vänta tills kapitalismen gått under? – genom kooperativ, medlemsbanker, P2P-nätverk och demokratiskt styrda företag. Dock blir jag inte särskilt övertygad av hans teknikdeterminism.

En bra motkraft till Mason är Helena Granströms poetiska civilisationskritik framförd i Det som en gång var, som bland annat diskuterats i Filosofiska rummet. Granström menar att vi allt för okritiskt överlåter all problemlösning åt tekniken: ”miljöproblem åtgärdas med solpaneler, depression med ett piller, gatuvåld med övervakningskameror, ojämlikhet med en skatt.” Teknikberoendet – och teknik ska här förstås i bred bemärkelse – har gjort att vi inte längre är kapabla att uppfylla våra basala behov av mat, kläder och boende. Genom att fjärma oss från livets grundläggande betingelser och naturen tror vi oss ha blivit friare, men i själva verket har vi byggt vårt eget fängelse: ”På samma sätt som den utbredda föreskrivningen av psykofarmaka därmed bidrar till att upprätthålla en ohållbar samhällsordning, kan det som många människor ägnar sig åt dagligen – tv-tittande, dataspel, shopping, alkoholkonsumtion, slösurfing, terapi – sägas fungera på samma sätt: som medel för att göra en i ordets mest grundläggande bemärkelse inhuman tillvaro uthärdlig.”

Granström talar om natur, snarare än miljö och hennes bok är en påminnelse om vad vi förlorar när vi alltför okritiskt tar till oss av ny teknik. Det är en charmigt otidsenlig bok som tvingar till eftertanke. Är inte vår tilltro till framsteg allt för naiv? Vore det inte bättre om vi istället för att springa med i kapitalismens ekorrhjul stannade upp och reflekterade mer över vad vi egentligen vill ha ut av livet? Det har David Jonstad gjort. I Jordad menar han att kapitalismen gjort oss oförmögna att försörja oss själva och förespråkar självhushållning, småskalighet och decentralisering som motkraft. Det handlar om att ta tillbaka makten över det egna livet och att samtidigt ta tillbaka jorden från det fåtal kapitalister som genom landgrabbing roffar åt sig allt större del av jordens yta och naturresurser. Liksom Mason inspirerar genom att uppmana till att bygga alternativ inom det rådande systemet som pekar mot övergången till en mer hållbar, postkapitalistisk värld, inspirerar Jonstad genom att försöka leva ekologiskt hållbart inom nuvarande ekonomiska paradigm. Hans projekt är dock snarare existentiellt än politiskt, men ingen skam i det. Individuella exempel på tillfredsställande liv bortom den kapitalistiska logiken är viktiga, men visionen för en politisk rörelse måste vara kollektiv. Hör Jonstad intervjuas i Klimatpodden.

Att kapitalism är oförenligt med ett ekologiskt hållbart samhälle handlar inte om att alla kapitalister är onda miljöbovar. Men även den mest välmenande företagsledare svarar mot aktieägarnas krav på utdelning och har profitmaximering som övergripande målsättning, menar David Graeber. Det är därför rationellt att pressa löner och effektivisera verksamheten genom exempelvis automatisering. Problemet med kapitalismen ligger på system- snarare än individnivå. Vad miljöfrågan gör är att den sätter fingret på att kapitalismens grundtanke om ständig ekonomisk tillväxt är oförenligt med vår planets ändliga resurser.

Ugo Mattei skriver i sin lilla debattbok Gemensam nytta att ”Ekologin är idag den enda politiska vision som erbjuder en karta för verklig kursändring”. Detta eftersom ekologin betonar vikten av gemenskap och samarbete i kontrast till den individcentrerade och tävlingsinriktade kapitalismen. Centralt i Matteis bok är kritiken mot att betrakta ägande som antingen statligt eller privat. Mot detta ställer han gemenskapstanken och menar att när regeringar genomför privatiseringsprocesser så säljer den ut något som faktiskt inte tillhör den själv, utan som tillhör samhällsgemenskapen. Hur kommer det sig att dessa allmänningar har så pass svagt rättsligt skydd när det privata ägandet är starkt skyddat inom den liberala rättstraditionen? Mattei menar att allmänningar kan inkludera vitt skilda ting som stränder, dricksvatten, luft, kunskap, museum, torg, internet, elnätet, sjukvård och utbildning. Exakt vad som ska ingå måste vara en pågående diskussion, menar Mattei, men övertygar ändå om att det finns vissa saker som vi bör äga tillsammans och som bör skyddas mot utförsäljning. Hans bok ger bra argument för att sträva efter ett hållbart samhälle baserat på gemenskap och helhetstänkande i motsats mot det kapitalistisk-individualistiska nyliberala samhället. Detta är en bra utgångspunkt för en vänsterpolitisk vision.

Ett problem med politik idag är att den reducerats till en administrativ syssla ägnad åt att rädda kapitalismen från sig själv. Detta i linje med Margaret Thatchers motto TINA (”there is no alternative”). Denna brist på visioner riskerar att leda till hopplöshet. Dessutom öppnar bristen på alternativ upp för högerextrema krafter, vilket inte borde ha undgått någon. Genom att politisera den ekologiska krisen och sammanföra miljöfrågor med andra kamper kan vänstern skapa en bred progressiv rörelse för social, ekonomisk, ekologisk, politisk och social förändring. Detta är budskapet i Naomi Kleins senaste bok Nej är inte nog (2017).

Klein vill återuppväcka den sociala rörelse – ”rörelsernas rörelse” – som uppstod vid 90-talets slut i och med demonstrationerna i bland annat Seattle, Genua och Göteborg. Denna fick ett bakslag efter 9/11 och kriget mot terrorismen och den ”chockpolitik” som följde därmed. Efter finanskrisen 2008 tycktes rörelsen vakna till liv igen i och med Occupy Wall Street, men Klein menar att rörelsen led brist på visioner om ett bättre samhälle. Det var väldigt tydligt vad rörelsen sa nej till, men inte vad man erbjöd för alternativ.

Intressant att notera är att John Dewey 1929 gjorde en analys av den politiska situationen i USA som har väsentligt gemensamt med den Klein gör idag:

On the one hand there is the very general discontent with the present alignment of parties, the general sentiment that a large mass of people do not have a square deal economically, and that equal opportunity is by large a myth; as is prosperity in which wealth and control of finance, credit and industry are in the hands of a small per cent of the community. On the other hand there is the tragic failure of past attempts at political organization of a truly liberal policy.

Vidare konstaterar Dewey att progressiva har varit allt för inriktade på att kritisera, men inte själva har utvecklat konstruktiva idéer och alternativ. Vad som behövs är kontinuerlig politisk organisering som förenar splittrade progressiva grupper och individer, samt att det utvecklas enande principer att ställa sig bakom för dessa.

Klein menar att lärdomen den progressiva vänstern bör ta med sig från det senaste amerikanska valet är att kandidater som står för att upprätthålla ett nyliberalt status quo är ett lätt byte för högerpopulistiska demagoger. Samtidigt menar hon inte att Trump bryter med nyliberalismen, utan snarare är en variation av den. Wendy Brown har nyligen argumenterat i samma banor, hon menar att Trump legitimerar sin politik utifrån nyliberalismens kritik av jämlikhet och social rättvisa:

It’s perfectly possible to continue the basic planks of neoliberalism – privatisation, dismantling whatever is left of the welfare state, slashing away at taxes for the rich and for corporations, keeping capital the centre of state concerns – while, at the same time, producing new regional domains of protectionism or rebellions against the EU or NAFTA.

Vad skulle då göra en progressiv vänsterkandidat möjlig? Enligt Klein, en stark gräsrotsrörelse. För att sammanbinda de olika sociala, ekologiska, politiska och ekonomiska problem världen står inför idag måste separata rörelser förenas i ett gemensamt program för förändring. Rörelserna måste identifiera det system de slåss mot, snarare än att se deras kamper som separata. Miljörörelsen, feminismen, antirasismen och kritiken av växande ekonomiska klyftor och skatteparadis slås alla mot nyliberalismens åtstramningspolitik och privatiseringar, mot ekonomismens girighet och egocentrism, samt mot ”en dominansbaserad logik som behandlar många människor och jorden själv som förbrukningsvaror,” skriver Klein.

Tillsammans med andra intellektuella och aktivister har Klein författat The Leap Manifesto som skisserar en sådan vision för Kanada. Det innehåller bland annat krav på att ursprungsfolks rättigheter och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna respekteras; krav på ren och förnybar energi; minskade klyftor; satsning på omvårdnadsyrken; och utbyggnad av kollektivtrafik. Väl medvetna om att alla visioner om en bättre värld enligt ekonomismens logik kommer att bemötas med frågan om vem ska betala har de försökt besvara detta genom att förslå stopp för subventionering av fossila bränslen (775 miljarder dollar) samt att höja priset på utvinning av dem. De har även föreslagit en skatt på finansiella transaktioner (650 miljarder dollar). Till det kan höjd skatt för koldioxidutsläpp och skatter riktade mot de superrika tilläggas. Möjligen är Klimatriksdagen som gick av stapeln nu i helgen någon slags svensk motsvarighet till The Leap.

Dagens vänster behöver visioner om ett samhälle bortom den nyliberala kapitalismen och den nationalistiska extremhögern, som presenterar sig som det enda alternativet. Mitt intryck är att det finns gott om dessa visioner. Svårigheten är väl att samlas bakom dem och se till att de sprids och får medialt genomslag, vilket är en förutsättning för att påverka den konkreta politiken. För vidare läsning på samma tema rekommenderas senaste numret av Brand (2/2018), som har flera texter som behandlar den pågående ekonomiska krisen och nyliberalismens eventuella slut.

Postanarkism?

När jag 2011 diskuterade ämnesval inför kandidatuppsatsen i filosofi tillsammans med mina kursare nämnde en av dem att hen ville skriva om anarkismen. Den av våra lärare som var med i samtalet avfärdade detta med att diskussionen om anarkism var död inom samtida filosofi. Tyvärr följde min kursare rådet och övergav sitt tilltänkta ämnesval för ett annat. Om kursaren istället för att lita på vår lärare hade undersökt saken hade hen upptäckt att det anarkistiska tänkandet tvärtom var på uppgående inom filosofin. Visserligen inte inom den så kallade analytiska traditionen, som dominerar i Sverige, men väl bland (företrädelsevis) vissa amerikanska tänkare som inspirerats av den postnietzscheanska kontinentalfilosofin. Hur kommer sig detta nya intresse för anarkismen? Hur skiljer det sig från tidigare anarkistiskt tänkande? Och hur ska teoriutvecklingen förstås utifrån de senaste decenniernas förändringar av världsläget?

På grund av den framträdande roll poststrukturalistisk teoribildning spelat för samtida anarkistiska teoretiker etiketteras ofta de senaste årens anarkistiska tänkande som ”postanarkism”. En annan term som används är ”new anarchism”, efter rubriken som sattes på en artikel av David Graeber i New Left Review 2002. Graeber diskuterar där den rörelse som uppstod i samband med protesterna i Seattle 1999 och som av dess kritiker missvisande kallats antiglobaliseringsrörelsen, men bättre benämns som den globala rättviserörelsen. I Sverige blev den kanske främst känd i och med protesterna mot toppmötet i Göteborg 2001. På senare år har den tagit sig uttryck i till exempel Occupy-rörelsen. Denna ”nya anarkism” har också kallats tredje vågens anarkism. Enligt detta synsätt avslutades den första vågen efter spanska inbördeskriget och den andra uppstod i och med protesterna i Paris 1968. Under dessa närvarade personer som Gilles Deleuze och Michel Foucault, vilkas tänkande varit särskilt viktiga för postanarkismen.

Kärnan i den nya anarkismen är dess motstånd mot nyliberalismen med dess tillväxttro och profitjakt. Rörelsen är antikapitalistisk och radikaldemokratisk. Graeber framhåller att hjärtat av rörelsens ideologi är att skapa nya former av organisering genom horisontella konsensusbaserade nätverk i motsats till hierarkiska organisationsformer. Detta innebär också att det inte finns några ledare och att det inte finns en agenda, vilket också förvirrade media under Occupy Wall Street, då protesterna emellanåt kritiserades för just bristen på konkreta ställningstaganden och mål. Men i detta låg, enligt ett anarkistiskt synsätt, rörelsens styrka.

Många i denna rörelse skulle säkert inte kalla sig själva anarkister, men poängen är att organisationsformerna tenderar att vara anarkistiska. Här förenas många skilda kamper: mot miljöförstöring och exploatering, mot rasism, mot ekonomisk ojämlikhet, mot WTO, NAFTA och TTIP, för HBTQ-rättigheter, för arbetares rättigheter, för djurs rättigheter, för feminism. Medan marxismen fokuserar på ekonomisk klasskamp är den globala rättviserörelsen en kamp mot flera olika former av förtryck, som många gånger hänger samman. Därför har den intersektionella analysen blivit ett viktigt redskap för anarkister och då alltid förankrad i det politiska målet att avskaffa maktordningar. En ytterligare skillnad mot marxismen är att denna är centralistisk, medan anarkismen är för decentralisering av makten. Dessutom förkastar anarkister, till skillnad från marxister, idén om politisk representation. Anarkister vill inte skapa en ny hegemoni, utan strävar efter direkt demokrati och försöker skapa alternativ till stat och företagsbaserade former av social organisering.

Mot denna bakgrund bör vi förstå det nya akademiska intresset för anarkistisk teoribildning, som alltså bland annat tar sig utryck i det som kallas postanarkism. Att intresset för anarkism är på uppgång inom akademin kan vi se i antologier som Post-Anarchism : A Reader och The Anarchist Turn. Viktiga i dessa är till exempel influensen från Michel Foucaults genealogiska metod och maktanalys. Maktanalysen visar på att makt inte enbart är repressiv, utan också produktiv. Nyttan för den anarkistiska akademikern kan här vara att belysa olika typer av subjektsformation, exempelvis hur det nyliberala samhället formar människan till en kombination av entreprenör och konsument och samtidigt undertrycker andra former att subjektsblivande. Dessutom vidgas maktanalysen till att se andra maktutövare än stat och kapitalägare, vilket emellanåt varit en begränsning hos äldre anarkistiska tänkare. Genom poststrukturalismens kritik av de motsatspar som präglat den västerländska idéhistorien, som exempelvis förnuft – känsla, manligt – kvinnligt, medvetande – kropp, kultur – natur, ges ytterligare verktyg för att fördjupa den anarkistiska analysen.

Poststrukturalismen medför även en kritik mot essentialism (exempelvis tron på en beständig mänsklig natur) och mot den traditionella kunskapsteorin, enligt vilken sanning är en fråga om korrekt verklighetsavspegling. Dock ska framhållas att poststrukturalismen i sig inte är anarkistisk, även om den kan bidra med verktyg till en fördjupad anarkistisk analys. Liksom det är fullt möjligt att vara poststrukturalist utan att vara anarkist behöver en anarkist inte vara poststrukturalist. Man ska nog över huvud vara försiktig med att dra för stora paralleller mellan filosofisk åskådning och politiska ideal. Det är lätt att hitta exempel på folk som legat nära ett poststrukturalistiskt betraktelsesätt utan att ha varit anarkister. Nietzsche och Heidegger, vars tänkande varit en avgörande influens för poststrukturalismen, stod politiskt långt från anarkismen, och ingen av de tänkare som främst förknippas med poststrukturalismen – Foucault, Deleuze, Derrida – ansåg sig vara anarkister. I USA finner vi tydliga filosofiska paralleller till poststruktiralismen i den filosofiska pragmatismen, vars främsta företrädare, som John Dewey och Richard Rorty, varit progressiva reformistiska socialliberaler.

Jag uppfattar ett av problem med poststrukturalistiskt tänkande vara att det tenderar att leda till väldigt snåriga och ibland svårbegripliga teoretiska resonemang utan tydlig förankring i den praktiska verkligheten. Här skulle ett alternativ för anarkistister vara att istället blicka mot just pragmatismen, som tenderar att hävda att all kunskap är just praktisk och handlingsorienterande. Dessutom är pragmatisterna hängivna humanister – likt många tidigare anarkister, som Kropotkin – till skillnad mot en del samtida postanarkister, vars uttalade anti-humanism jag har svårt att se poängen med.

Kanske skulle anarkismen kunna hjälpa till att förankra intersektionella och poststrukturalistiska analyser i politiska mål om exempelvis självorganisering, decentralisering, självförsörjning och horisontellt beslutsfattande? Klyftan mellan teori och praktik skulle därmed överbyggas och risken för överdrivet teoretiserande minskas. Vi som identifierar oss med någon slags progressivism måste våga formulera politiska visioner och förankra vårt tänkande i den praktiska verkligheten, men utan att sätta alla våra förhoppningar till ett specifikt politiskt parti. Den pluralitet av kamper som förs av inom ramen för den globala rättviserörelsen bär på 2000-talets mest löftesrika politiska visioner i den anti-kapitalistiska kampen mot nyliberalismens utbredning. Möjligen kan poststrukturalism och den nya anarkismen ge någon slags inspiration i detta avseende?