Doktor Jordan vs. Kulturmarxismen

Det finns debatter man ledsnar på redan innan man hunnit sätta sig in i vad de handlar om. Så kände jag gällande alla kontroverser och diskussioner som helt plötsligt började dyka upp runt den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B. Peterson härom året. Detta inte minst på grund av den personkult som har uppstått kring honom bland företrädelsevis unga män till höger av det politiska spektrat. Petersons popularitet bland denna grupp och de utsagor man kan hitta om att han förändrat deras liv till det bättre är ändå en indikator på att detta är en person vars åsikter och idéer man bör sätta sig in i. Min vilja att försöka förstå Peterson berodde inledningsvis på en misstanke om att han avfärdats allt för lättvindigt, men efter att ha tittat igenom mycket av vad som skrivits om honom i svensk dagspress tycker jag faktiskt att det mesta är sakligt och balanserat.

Peterson är en konservativ liberal och eklektisk intellektuell som blandar psykologi, naturvetenskap, skönlitteratur, filosofi och mycket annat i sitt tänkande. I grund och botten är jag sympatiskt inställd till personer som vågar sig på kreativa synteser och hämtar inspiration från skilda delar av historien och använder detta för att gripa in aktuella samtida debatter. Bland Petersons främsta inspirationskällor hittar man Bibeln, C. G. Jungs analytiska psykologi, Frederich Nietzsche, Mysticism och Darwinism.

Peterson har skrivit två böcker, Maps of Meaning: The Architecture of Belief (1999) och 12 Rules for Life: An Antidote to Chaos (2018), som snabbt översattes till svenska. Den senare boken är mer populärt hållen och följdes av en världsturné som under hösten tog Peterson till Sverige. Hans stora mediala genomslag skedde dock 2016, efter att han publicerat tre videos på sin Youtube-kanal där han kritiserade ett lagförslag om transpersoners rättigheter, Bill C-16. Vad jag förstår har Peterson inget emot att juridiskt förbjuda vissa förödmjukande ord och uttryck, men ansåg att denna lag var annorlunda genom att tvinga folk att använda en mängd nya pronomen och att inte göra detta skulle klassas som hatbrott. Detta tycks han visserligen ha missförstått och överdrivit, men hans kritik blev ändå uppmärksammad och tycks peka mot vad många uppenbarligen uppfattar som ett stort problem: identitetspolitik, politisk korrekthet och hot mot den akademiska friheten och yttrandefriheten.

Peterson är noga med att påpeka att han inte har något emot transpersoner, utan att det han kritiserar är den politiska korrektheten och så kallade ”social justice warriors”. En av mina främsta invändningar mot Peterson är just hans fiendebild. Postmodernism, (neo-)marxism, identitetspolitik och feminism klumpas utan åtskillnad ihop till ett stort diffust hot. Peterson menar att samhällsvetenskap och humaniora förvandlats till korrupt vänsterideologi och anser att detta är ett utslag av samma sorts totalitära tänkande som ledde till Nazismen och Sovjetkommunismen. Enligt Petersons historieskrivning gav marxismen under 60-talet upp kampen om ekonomisk omfördelning och förvandlade sig istället till postmodernism med identitetspolitik som främsta politiska projekt.

Här är Peterson är onyanserad, förenklar och överdriver. Att han väljer ”kulturmarxism” som samlingsbegrepp för ovannämnda strömningar är inte oviktigt i sammanhanget. Detta är samma begrepp som högerextremister ofta slänger sig med och det ger därför bränsle till deras konspirationsteorier om att universiteten och media styrs av en vänsteragenda. För detta har Peterson kritiserats av Slavoj Žižek. Žižek är även ett exempel på en vänsterteoretiker som kritiserat politisk korrekthet. Man kan också framhålla att det finns gott om vänstersympatisörer som inte har mycket till övers för postmodernt tänkande. Petersons förståelse av postmodernismen är även den onyanserad och har kritiserats. Det bör också framhållas att kritik mot identitetspolitik även förekommer inom vänstern och feminismen. Jag har tidigare visat på detta i bloggposter om Nancy Fraser och Wendy Brown. Beskrivningen av politiskt korrekt identitetspolitik som vänsterns övergripande projekt är helt enkelt felaktig.

Efter att ha lyssnar på Petersons två långa samtal med Sam Harris i dennes podcast har jag insett att jag och Peterson mer eller mindre delar kunskapsteoretiskt uppfattning. Medan Harris företräder en kompromisslöst realistisk syn på kunskap, lutar jag och Peterson oss mot pragmatismen. Eftersom pragmatismens sanningsbegrepp är förenligt med postmodernismen förvånades jag något över att Peterson ansluter sig till detta. Att han dessutom hämtar inspiration från Nietzsche är ytterligare en sak han har gemensamt med många postmoderna tänkare.

Peterson menar att vetenskaplig sanning är underordnad etisk sanning. Dock har han inga problem att tala om världens naturliga ordning eller eviga värden, vilket borde vara oförenligt med pragmatismen, som betraktar moral och kunskap som situerade i sociala och historiska kontexter. Däremot uppfattar jag det som att Peterson, liksom jag själv, har uppfattningen att naturvetenskapen inte kan ge oss vägledning i fråga mening och värderingar och att detta är den viktigaste kunskapen vi kan tillägna oss. Det är ju därför vi har humaniora!

Inom området politisk korrekthet, yttrandefrihet och akademisk frihet tror jag att Peterson, trots att han överdriver hotbilden, adresserar viktiga frågor. Däremot tycker jag att hotet artikulerats mycket mer nyanserat av exempelvis Academic Rights Watch och Jonathan Haidt. Jag har berört temat i ett tidigare inlägg om Lars Vilks och är själv emot tendensen att tysta ner och stänga ute personer med ”inkorrekta åsikter”, varför jag också ägnat alldeles för många timmar åt att försöka begripa Peterson trots att jag egentligen inte är särskilt intresserad. En poäng med att studera hans tänkande är att Peterson tycks sätta ord på sådant företrädelsevid många unga män känner. Att inte ta Petersons och liknande debattörers argument på allvar och sakligt bemöta dem i dialog tror jag riskerar att ge dem martyrstatus hos extremhögern och ytterligare spä på polariseringen.

Den ”kulturmarxistiska” hotbild Peterson målar upp är sammankopplad med föreställningen om ”maskulinitetens kris”. Han förnekar patriarkatets existens och menar att män har feminiserats och att alternativhögerns tillväxt och Trumps framgångar är att betrakta som en reaktion på detta (med det inte sagt att Peterson ger Trump eller alt-right rörelsen sitt stöd). Män måste enligt Peterson vara starka, lära sig ta ansvar, räta på ryggen och våga möta svårigheter. Han framhåller gärna studier som visar på att skillnaden i yrkesval mellan män och kvinnor är större i mer jämlika länder. Fler män tenderar att välja ingenjörsyrken och fler kvinnor vårdyrken. Detta, menar Peterson, är bevis för biologiska skillnader och att män generellt är mer intresserade av ting och kvinnor generellt mer intresserade av folk. Som Peterson själv framhåller i en intervju med Kvartal är dock skillnaderna större mellan individerna inom grupperna än vad de är grupperna emellan.

Jag misstror inte denna forskning och finner den inte heller särskilt provocerande, men blir nyfiken på hur man kan veta att det är just intressen som styr människors yrkesval. Skulle det inte kunna vara så att män exempelvis anser att status eller högre lön är viktigare för deras yrkesval än vad kvinnor generellt anser? Och skulle inte det faktum att just ingenjörsyrket traditionellt betraktas som manligt och vårdyrket som kvinnligt kunna påverka, alltså att yrkesvalet åtminstone delvis styrs av kulturella normer? Att dra entydiga gränser mellan kultur och biologi eller arv och miljö är svårt och Peterson har även i detta avseende kritiserats.

Peterson tenderar också att försvara föreställningen om grundläggande skillnader mellan män och kvinnor och traditionella könsroller, konkurrens och hierarkier utifrån paralleller till andra arter. Ofta till humrar, som blivit en symbol för hans anhängare. I tidskriften Respons recenserades Petersons 12 livsregler av både Håkan Lindgren och Hanna Bornäs. De framhåller blandningen av självklarheter, motsägelser och faktafel i boken och är båda kritiska mot Petersons biologism. Som Lindgren påpekar går diskussionen bland många biologer idag i motsatt riktigt mot den Peterson pekar på. Exempelvis framhåller Frans de Waal att det bland människans närmaste artsläktingar finns gott om tecken på altruism och samarbete.

En osympatisk del av Petersons tankevärld är hans bruk av Jungianska arketyper för att förklara ett universum strukturerat av manlig ordning och kvinnligt kaos. Det senare är av ondo och kräver, som det heter i undertiteln till hans senare bok, ett ”motgift”. Trots att femininitet tydligen är dåligt är det ändå viktigt för Peterson att alla killar skaffar en tjej, som de helst ska gifta sig och leva tillsammans med livet ut. Fenomenet med ”incels” (involuntary celibats) pekar mot att det finns en reell problematik här. Jag tror också att detta delvis är förklaringen till Petersons popularitet. Det verkar onekligen finnas en stor grupp män idag som inte känner sig hemma i samhället, som har svårt att skaffa sig en partner eller ett arbete och upplever att ingen tar deras problematik på allvar. Vi behöver måste presentera bättre lösningar på deras problem och bättre framtidsvisioner än den nostalgiska dröm om ett återvändande till 1950-talets välfärdsår och dess traditionella könsroller, som Peterson och många på högerkanten gärna anspelar på.

Mitt motvilliga engagemang med Petersons idéer över de senaste dagarna har väckt en del frågor och idéer. Det finns behov fördjupad förståelse för hur fenomen och begrepp som ”politisk korrekthet” och ”kulturmarxism” faktiskt vuxit fram. Studier av postmodernismens intåg och spridning i Sverige och genusvetenskapens etablering skulle också vara välbehövligt för att bättre kunna bemöta den föreställda hotbild som Peterson och hans fans ansluter sig till. Om någon känner till ifall sådana studier redan gjorts tar jag gärna emot tips!

Konstens gränser

Under julen har jag läst Niklas Orrenius Skotten i Köpenhamn: Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser. Det är en välskriven och tänkvärd reportagebok som kretsar kring viktiga frågor om konstens samhällsfunktion, var yttrandefrihetens gränser bör dras och hur tilltagande extremism – både högerextrem och islamistisk – bör bemötas.

Boken tar sitt avstamp i Lars Vilks konstnärskap och framför allt det kontroversiella verket ”Profeten Muhammed som rondellhund”. Det är nu tio år sedan detta skapades i samband med att Vilks av en värmländsk hembygdsgård inbjöds att delta i en utställning om hundar i konsten. Året innan hade danska Jyllands-Posten hamnat i blåsväder och utsatts för hot från islamistiska extremister efter att ha publicerat karikatyrer av Muhammed. Samtidigt var Sveriges folkligaste konstuttryck så kallade ”rondellhundar”, vilka uppstått efter att ett konstverk i en av Linköpings rondeller, föreställande bland annat en hund, hade vandaliserats. I sympati hade folk runt om i landet börjat sätta ut egna små hundfigurer i rondeller.

Eftersom hembygdsgården uttryckligen uppmanade till lite farlig och utmanande konst såg Vilks det som ett tillfälle att testa hur långt konstvärldens ofta uttryckta uppskattning av provokativ konst och försvar av yttrandefriheten sträcker sig. Han kombinerade de två ovan nämnda kulturyttringarna till en teckning av Muhammed som rondellhund. Till skillnad från karikatyrerna i Jyllands-Posten, som är uppenbart rasistiska och anspelar på stereotyper, är Lars Vilks teckning snarare i kategorin knäpp, fånig och möjligen lite lustig. Dessutom är rondellhunden till skillnad från de danska karikatyrerna målad av en erkänd, om än kontroversiell, konstnär och avsedda för en liten utställning och inte för publikation i en av landets största tidningar. Det provokativa tycks ligga i att Muhammed över huvud taget avbildades samt att han gjorde det som hund, vilket i muslimsk kontext är att betrakta som en grov förolämpning.

Om hembygdsgården hade ställt ut Vilks teckningar hade historien möjligen slutat där. Dock ansåg de, med Jyllands-Posten i åtanke, får man gissa, att teckningarna var alltför provokativa. När deras refusering blir känd väljer Nerikes Allehanda att publicera en ledare om konst och yttrandefrihet plus en bild av Vilks teckning. ”Rätten till religionsfrihet och rätten att häda religioner hör ihop. De förutsätter varandra.” skriver Lars Sörman i texten. Att flera gallerier av rädsla avböjt att publicera teckningarna ansåg han problematiskt. Och det är det ju; ingen ska behöva skrämmas till tystnad.

Efter publiceringen bryter konflikten lös. Muslimer i Örebro demonstrerar mot tidningen och protesterna sprids över världen. I Pakistan bränns svenska flaggor och en docka föreställande Fredrik Reinfeldt. Vilks teckningar blir en världsnyhet. Till skillnad mot Danmarks mer hårdföra linje mot den islamska världen efter proteststormen mot Jyllands-Posten, väljer Sveriges regering att föra en dialog med muslimska ledare och ambassadörer. Man poängterar att den svenska regeringen inte har något otalt med islam, men att tryck- och yttrandefriheten innebär att regeringen varken kan eller vill censurera enskilda konstnärer eller tidningar i fall som detta. Denna dialogiska linje tolkades generellt som en ursäkt från Sveriges sida och lugnade proteststormen.

Debatten som följde på rondellhunden blev väldigt polariserad. Kulturetablissemangen dömde, med få undantag, ut Vilks, som blivit något av en persona non grata i konstvärlden sedan dess. Bland Vilks försvarare finner vi framför allt högerextrema och rasistiska grupper som gärna vill spela rollen som tryck- och yttrandefrihetens försvarare. Det handlar inte om att dessa delar Vilks kultursyn. Det gör de definitivt inte, om de ens känner till den. Snarast handlar det om att de ser en chans att försvara ”rätten” att smäda och häckla islam. Som bekant brukar inte tryck- och yttrandefriheten stå särskilt högt i kurs i länder där högerextrema har makten.

Vilks är en konceptkonstnär. Han menar att idéer styr konsten och att det viktiga inte är själva objekten, utan reaktionen de väcker. Enligt det betraktelsesättet är konstverket rondellhunden en pågående process som involverar alla reaktioner och debatter den orsakat. Som Dan Jönsson påpekar i Orrenius bok är inte rondellhunden att betrakta främst som en provokation mot muslimer, utan mot konstvärlden. För att visa att allt inte är tillåtet, att öppenheten och provokationerna som man gärna hyllar har en gräns. Vilks själv värnar om gränsöverskridanden, nyskapande och ifrågasättande, som han menar är allt för ovanligt inom den hycklande konstvärlden, där det mesta är trist, förutsägbart och mainstream. Dan Jönsson drar i boken en parallell till hur utskrattad Lena Adelsohn Liljeroth blev när hon menade att NUGs nedklottrade tunnelbana i verket ”Terrotorial Pissing” gick för långt. Samma kulturetablissemang som skrattat ut henne reagerade själva likadant inför Vilks rondellhund. Man hyllar det provokativa och gränsöverskridande, men bara när man provocerar på ”rätt” sätt och överträder ”rätt” gränser.

Invändningarna mot Vilks har varit många. Vissa menar att han tydligare borde ta avstånd från antimuslimska och högerextrema grupper som använder sig av hans rondellhund, andra frågar sig varför han inte också smädar judar eller kristna. En del verkar mena att han borde lämna islamkritiken till människor som faktiskt är muslimer och att han sparkar nedåt. Själv anser Vilks inte att muslimer är att betrakta som en försvarslös och förtryckt grupp. Han anser snarare att föreställningen om maktlöshet är minoriteters bästa vapen. En del anser att det över huvud taget var fel av honom att avbilda Muhammed, andra tycker att visst får han rita honom, men att då får han skylla sig själv när islamisterna kommer efter honom. Dessa personer anser att den skattefinansierade säkerhetsapparaten kring Vilks är ett slöseri med skattepengar. Jag är väldigt skeptiskt mot den sistnämnda invändningen. Vi bör kunna vänta oss att Sverige ställer upp med de nödvändiga resurserna för att skydda alla medborgare som lever under hot. Detta bör vara villkorslöst och lika för alla, inte beroende av myndigheternas bedömning av en persons moraliska karaktär.

Varför rondellhunden skulle bli bättre av att han även smädade andra religioner har jag svårt att se, och jag kan inte heller förstå varför religion (eller andra företeelser) bara skulle få kritiseras från ett inifrånperspektiv. Att döma ut Vilks enbart på grund av att han tecknat Muhammed klingar också falskt. Faktum är att avbilder av Muhammed förekommer även inom vissa muslimska grupper (främst bland shiamuslimer) och att Vilks själv tecknade honom redan 2001, då som en besökare på bandymatch i Kalix. Verket den bilden ingick i hyllades av konstvärden och inga proteststormar uppstod.

Det särskilda med rondellhunden är den stora spridning den fick och de reaktioner den gav upphov till. Det som provocerat många är att Vilks inte vill be ursäkt eller förklara sin egentliga uppfattning om islam. Istället har han gladeligen accepterat inbjudningar från diverse islamkritiska grupper på högerkanten och kommit att associeras med dessa. Vilks nekar inte heller till att rondellhunden har blivit en del av den islamkritiska rörelsen. Detta gör honom ytterligare obekväm för kulturetablissemanget. Vilks själv menar att han gärna skulle föreläsa hos grupper på andra sidan det politiska spektrat, men att de inte längre bjuder in honom. Skälet till utfrysningen av Vilks ur kulturvärlden har ofta sagts vara att hans närvaro medför ett hot och att man inte kan garantera säkerheten. Ett ytterligare vanligt skäl är att Vilks förknippas med obehagliga politiska åsikter och många tycks rädda för att även de kan börja förknippas med dessa åsikter genom att figurera i samma sammanhang som honom. Det är fegt. Vi måste ju kunna diskutera, arbeta och umgås med människor med andra åsikter än oss själva, utan att själva tillskrivas deras åsikter. Alternativet är minst sagt klaustrofobiskt.

Är då säkerhetsrisken som följer på Vilks närvaro ett rimligt skäl till att förbjuda honom tillträde till offentliga platser? I Orrenius bok framkommer att man på Nordiska museet, där Vilks gärna äter lunch, ber honom att sluta besöka dem på grund av det obehag hans närvaro väcker. På Kulturhuset sätter VD Benny Fredriksson stopp för honom, vilket leder till en konflikt med konstchef Marianne Lindberg De Geer, som avgår till följd av bland annat detta. Men om grupper på högerflanken vågar fortsätta bjuda in Vilks och säkerheten faktiskt upprätthållits bra, utom vid tillfället i Köpenhamn 2015, då en person blev dödad, borde då inte andra kunna bjuda in honom? Och är det inte att ge vika för rädsla och hot att inte göra det? I och med att hans verk väckt så stor uppståndelse kan man också fråga sig om det inte är viktigt att dessa ställs ut och sätts i ett sammanhang så att folk faktiskt kan se dem, få hjälp att tänka kring dem, och skaffa sig en egen uppfattning. Borde inte det kunna leda till en mer balanserad debatt och bättre förståelse?

Vilks, liksom många på högerkanten, är av åsikten om att ingen i Sverige vågar tala om muslimer och de problem invandringen, enligt dem, medför. De menar att det råder en ”tystnadskultur”. Men när SD är tredje största parti och det skett en allmän högergir inom politiken, gränskontroller upprättats, och i stort sett alla politikers sommartal i Almedalen hyllar Sverige, svenskhet, ”svenska värden”, och dylikt, kan man ju fråga sig om detta verkligen stämmer. Man kan också fråga sig om Vilks karikatyrer och det smädande av muslimer och invandrare som förekommer på sajter som Avpixlat verkligen är att tala om ”problemet”. Det förfaller i så fall att vara en väldigt osaklig debatt som snarare spär på motsättningarna.

Vilks har varit jobbigt inkonsekvent med sina åsikter om islam och har vägrat ta avstånd från rasism. I boken framkommer att Vilks anser det fel att generalisera om muslimer och inte delar uppfattningen att islam tar över väst, eller att det skulle vara omöjligt att modernisera islam. Han menar att han inte har problem med muslimer, utan att de har problem med honom. Han anser dock inte att det ingår i hans roll som konstnär att opponera sig mot eller ta avstånd från sådant. Samtidigt är det uppenbarligen väldigt viktigt för Vilks att hans konst provocerar vad han kallar ”makten”. Men i hans ögon tycks det inte röra sig om den reella politiska eller ekonomiska makten, utan mot vad kulturetablissemanget har för värderingar. Alltså mot vad diverse högerextrema gärna kallar ”kulturmarxister” eller ”PK-vänstern”.

Det dogmatiska förhållningssättet till yttrande- och tryckfriheten som Vilks delar med högerextrema grupper (när det passar dem) är föga produktivt. Man vägrar helt enkelt att föra dialog med meningsmotståndare och bidrar enbart till en polariserad och onyanserad debatt. Men faktum är ju att yttrandefriheten redan idag har gränser och att det skiljer sig länder emellan vad den gränsen dras. Att hitta en balans mellan friheten att säga i stort sett vad man vill och förbudet att smäda, förödmjuka och håna andra är svårt och var den gränsen ska dras måste vi kunna diskutera. Samtidigt ska vi givetvis försvara yttrandefriheten och Vilks – eller andras – rätt att avbilda Muhammed. Men vi måste samtidigt kunna kritisera detta ur etisk synvinkel och problematisera den bildtradition teckningarna ingår i, som Mohammad Fazlhashemi påpekar i boken. Detta bör vara konstkritikens roll. Tyvärr har detta perspektiv haft väldigt svårt att nå fram i debatten, som istället blivit väldigt hätsk och polariserad. Precis som både ytterhögerns nationalister vill ha den och precis som islamisterna vill ha den, eftersom det skapar intrycket att man måste välja endera av dessa sidor.

I Vilks postmoderna konstsyn är autenticiteten avskaffad och livet ett skådespel. Konsten är det högsta av alla värden och konstnären har inget som helst moraliskt eller politiskt ansvar. Problemet är att detta är en dogmatisk inställning med politiska och moraliska implikationer, vilket Vilks själv inte tycks inse. När högerextrema debattören Julia Caesars verkliga namn (Barbro Jöberger) avslöjas sätter hon igång en storm av hot och hat mot Orrenius, som är en av dem som varit henne på spåren. Detta hyllar Vilks, som menar att Jöberger avgår med segern tack vare en kreativ manöver. Han reducerar det hela till en konstnärlig performance. De moraliska implikationerna och Orrenius lidande bekommer honom inte. Detta visar på Vilks tendens att ge estetiken högsta företräde. Politik, moral, ansvar, saklig debatt och demokrati har inget att sätta upp mot konsten. Detta är en farlig konstsyn.