Etikett: Humanvetenskap

Efterklokheter i forskarutbildningens slutfas

Det är fyra år sedan jag startade den här bloggen, parallellt med att jag påbörjade forskarutbildningen i idé- och lärdomshistoria i Lund. Troligtvis disputerar jag nästa höst och ser fram emot dagen då manuset är bra nog att skickas till tryck. Helt nöjd lär jag aldrig bli, men så tycker jag kanske inte heller att slutprodukten är det viktigaste, utan processen och erfarenheten av doktorandtiden. Hade jag fått chansen att börja om forskarutbildningen idag hade jag gjort en del annorlunda, framförallt hade avhandlingen blivit en annan. Inte för att jag tycker att den avhandling jag skriver nu nödvändigtvis är dålig, utan för att jag har lärt mig mycket på vägen som jag önskar att jag vetat eller tänkt på från början. Det är, som man brukar säga, lätt att vara efterklok.

Bara en så fundamental sak som vilken publik man riktar sig till och vilket språk man skriver på var inget jag grubblade en sekund över innan jag skickade in min forskningsplan och ansökan för doktorandtjänsten. Forskningsplanen var skriven på svenska, trots att alla primärkällor var på engelska och trots att de forskare som skriver om området—vilka jag ju vill kommunicera med—i princip enbart är britter och amerikaner. Hastigt bytte jag språk till engelska, som jag, med få undantag, inte skrivit på sedan gymnasiet. Jag hade därför dålig koll på hur konventionerna gällande ordval, stavning och referat skiljer sig mellan brittisk och amerikansk engelska och gjorde misstaget att blanda ihop dessa emellanåt. Nu önskar jag att jag omedelbart skaffat en standardguide—exempelvis Turabian eller MHRA—och lagt lite tid på att plugga in denna. Då hade jag sluppit att lägga tid på att redigera onödigt mycket formalia i efterhand. Jag önskar också att jag direkt börjat använda ett referensprogram, typ EndNote, för att få bättre struktur på mina referenser. Dessa kräver fortfarande en hel del tidskrävande efterarbete.

En sak jag insåg vikten av först under termin tre var långsiktig planering. Jag hade redan bra rutiner för mina arbetsdagar och rätt bra insikt i vilken tid jag är som effektivast och mest fokuserad (förmiddagen) och således vilka arbetsuppgifter som borde prioriteras då. Jag hade redan rutiner som att sätta telefonen i ”stör ej-läge” och att i normalfallet bara kolla mejlen en gång om dagen, direkt efter lunch. Redan från början av forskarutbildningen hade jag skrivit en journal där jag samlade diverse idéer och reflektioner och noterade vad jag gjort och skulle göra framöver, men det var först i och med en halvdagsworkshop med Åsa Burman och efter att ha läst hennes bok Finish on Time som jag insåg vikten av att tydliggöra slutmålet och planera mot detta. Efter mötet med Finish on Time blev min journal mer fokuserad och jag började skriva tydligare planer och målsättningar vecka för vecka. Jag gjorde även en terminsöversikt där jag i möjligaste mån skrev in vad jag skulle ta för kurser, ha för undervisning och presentera på för konferenser och seminarier varje läsår.

Vidare skrev jag också en innehållsförteckning för avhandlingen som inkluderade allt från förord och abstract till index och bibliografi. Genom att låna ett gäng idéhistoriska avhandlingar fick jag snabbt en känsla för vad som brukar ingå i en sådan och ungefär hur långa de olika delarna brukar vara. I samband med detta reviderade jag också innehållet i och följden av mina analytiska kapitel. Detta gjorde målet mycket konkretare för mig. Istället för att skriva en avhandling av okänd längd, skulle jag skriva sex kapitel om 25 sidor vardera samt inledning, avslutning, osv. Detta gjorde att jag fortsättningsvis kunde besluta mig för vilka kapitel jag borde arbete med vid vilken tidpunkt. Jag blev också bättre på att sätta deadlines för mig själv. När deadlinen var nådd skickade jag kapitlet till mina handledare för kommentarer, även om kapitlen var väldigt ofärdiga.

Mina planer för avhandlingen och forskarutbildningen i stort har givetvis reviderats flera gånger om. I nuläget har de analytiska kapitlen reducerats till fem men vuxit i omfång. Allt eftersom har planen tydliggjorts genom att kapitlen fått sektioner och jag har blivit allt bättre på att skriva korta sammanfattningar över vad varje separat avsnitt och kapitel syftar till. Jag önskar att jag redan från början varit bättre på att tydliggöra syftet med de olika kapitlen och avsnitten och att identifiera den viktigaste litteraturen för varje avsnitt. Detta hade hjälp mig att i ett tidigare skede förtydliga kopplingen mellan avsnitt, kapitel och avhandlingens övergripande syfte, teori och metod.

Under doktorandtiden har jag publicerat ett antologibidrag, en recension och en vetenskaplig artikel. Därtill har jag undervisat en del, vilket är både roligt och lärorikt, och jag har blivit bättre på det termin för termin. Jag har även tagit många kurser, anordnat en workshop, presenterat min forskning för både svensk och utländsk akademisk publik, och har deltagit i Nationella forskarskolan i historiska studier, vilket breddat min kompetens som humanistisk forskare. Jag har även blivit sekreterare i Lärdomshistoriska samfundet och skapat deras nya hemsida, som jag är webbredaktör för. Jag har också drivit den här bloggen där jag haft möjlighet att skriva om sådant som ligger vid sidan av min avhandling, men som väl ändå kan klassas som akademiska och humanistiska intressen. I stort är jag väldigt nöjd med vad jag gjort och lärt mig under forskarutbildningen och är övertygad om att jag är en mycket bättre humanistisk forskare idag än för fyra år sedan. Under de senaste åren har jag samlat på mig ett flertal uppslag och idéer om vad jag skulle vilja forska om efter disputationen och jag längtar efter att få tid att skissera framtida forskningsprojekt utifrån de lärdomar jag gjort under forskarutbildning. Förhoppningsvis ska detta leda till en postdoktjänst eller forskningsanslag. Dessa idéer måste jag dock slå ur tanken för tillfället för att under de närmaste månaderna fokusera på att faktiskt få klart avhandlingen.

Humanistiskt basår

Som Vetenskap och allmänhet konstaterat (och undersöker orsakerna till) saknar stora delar av svenska folket uppfattning om humaniora som forskningsfält. I och med att detta uppenbarligen är fallet kan väl vi som är aktiva inom fältet knappast förvänta oss ungdomar som nyligen gått ut gymnasiet och står inför att läsa på universitetet är vidare välinformerade om humanistiska utbildningar (jag var det då inte). Detta medför risken att vi går miste om många presumtiva studenter, men också att de studenter som söker sig till humaniora inledningsvis inte har någon större kunskap om vad de faktiskt valt för utbildning. Finns det då utrymme i våra grundkurser för ett block som introducerar humaniora som forskningsfält? Nej. Grundkurserna är ofta uppbyggda så att de på en termin ska ge en historisk översikt från antiken till idag av den västerländska litteratur-, konst-, filosofi- eller idéhistorien, beroende på vad man nu valt för kurs. Detta fullspäckade schema som redan i sig tvingar till diverse kompromisser lämnar inte mycket utrymme till annat.

Jag vet själv inte när jag började betrakta min utbildningsväg som just humanistisk, troligen någon gång under tiden jag läste ett kulturvetenskapligt kandidatprogram. (Det kunde lika väl kallats humanvetenskapligt eftersom det innefattade filosofi, historia, konst- och litteraturvetenskap – typiska humanioraämnen.) Jag tror aldrig att vi talade om humaniora under min gymnasietid, men så gick jag också teknisk linje. Övergången från gymnasiet till högskola och universitet upplevde jag som väldigt stor. Inte bara för att jag läst mindre humaniora under gymnasiet än många kurskamrater, utan också – vilket väl gäller oavsett gymnasielinje – för att universitetsstudier innebar ett radikalt annorlunda sätt att studera. Information om studieteknik fick jag dock skaffa mig på egen hand, främst genom ”learning by doing”.

För de som läst andra linjer än teknik och natur på gymnasiet och därför saknar behörighet och tillräckliga kunskaper för att läsa vidare inom dessa ämnen erbjuder många universitet och högskolor tekniska och naturvetenskapliga ”basår” eller ”basterminer”. Idén är att studenterna kan läsa upp till grundläggande behörighet inom matematik, kemi, biologi och fysik, och samtidigt introduceras till högre studier innan de påbörjar ett kandidatprogram. Ofta ger ett slutfört basår platsgaranti vid ett program på samma lärosäte.

Jag önskar att jag haft möjlighet att läsa ett humanistiskt basår, men sådana existerar inte. Jag har länge frågat mig varför. Eftersom humanistiska utbildningar har andra behörighetskrav än teknik och naturvetenskap skulle det humanistiska basåret inte enbart rikta sig till studenter som, likt jag själv, läst andra inriktningar än humanistiska och samhällsvetenskapliga på gymnasiet. Det skulle heller inte behöva bygga primärt på gymnasieämnen, som de tekniska och naturvetenskapliga basåren gör. Däremot skulle ett slutfört humanistiskt basår eventuellt kunna garantera grundläggande behörighet för att läsa grundkurser och program inom humaniora – om det nu behövs, jag vet inte – och ge platsgaranti på vissa program.

Det humanistiska basåret (eller basterminen, beroende på hur man vill lägga upp det) skulle vara tänkt som en brygga mellan gymnasium och högre utbildning, och skulle rikta sig främst mot de som nyligen gått ut gymnasiet och ännu inte läst vid universitetet. Poängen vore att lära ut kunskaper och kompetenser studenter på grundkurser borde ha med sig, men som vi sällan har tid att täcka inom kursens ramar. Till detta hör studieteknik och akademiskt skrivande. Men allra viktigast vore att ge studenterna kunskaper i vad humaniora är och hur humanistisk forskning går till, varför det är viktigt och hur de olika humanistiska ämnen skiljer sig åt i teori och praktik. Ett inslag skulle vara att introducera studenterna till de olika humanistiska ämnena och dess forskningsfronter.

I kandidatprogrammet i Liberal arts som startade på Södertörns högskola förra hösten beskrivs det första året på programmet som just ett basår. Tyvärr går detta inte att läsa fristående, vilket vore en viktig egenskap i basåret som jag tänker mig det. Nu vet jag förvisso inte vad som döljer sig bakom delkursernas namn i Liberal arts-programmet, men jag tänker mig ändå att delkurser som Humaniora i samtiden, Universitet, bildning och liberal arts, Humanioras praktiker och Humaniora inför framtiden, ger riktlinjer om ungefär vad som skulle kunna ingå i ett humanistiskt basår. Att ge studenterna förståelse för humanioras historia, dess roll i samtiden och dess framtida utmaningar och möjligheter kombinerat med verktyg för god studieteknik och grundläggande kunskaper i akademiskt skrivande tror jag skulle kunna göra att vi får ännu bättre och mer motiverade studenter till grundkurserna, som redan från början skulle ha en klar bild av vad humaniora kan vara och meningen med att läsa just den ämnesinriktning de valt. Vi skulle få studenter som identifierar sig som humanister redan från start.