Den moderna historiografins grundläggare, tyskspråkiga 1800-tals historiker som Leopold von Ranke, skapade så bra metoder att även mediokra forskare kunde uppnå föredömliga resultat, som John Dewey uttryckte det. 1800-tals historikern skrev om sådant som nationell politik och diplomatiska förbindelser, men intresset kom att breddas i början av 1900-talet under inflytande av idé- och socialhistoriska impulser. Inspiration hämtades även från den framväxande samhällsvetenskapen och ämnen som antropologi och sociologi.
Nästa stora historiografiska förändring kom under 1970- och 1980-talet, under inflytande av poststrukturalismen, den språkliga vändningen och den efterföljande kulturella vändningen. Konservativa kritiker darrade inför dessa fenomen som gärna buntades ihop under epitetet ”postmodernism”. Med facit i hand visade sig postmodernismen rätt ofarlig och många av dess begrepp, teorier och metoder har blivit en accepterad del av historikerns verktygslåda. Den viktigaste förändringen var att historieskrivningen breddades då allt fler kom att skriva de glömda, gömda och förtrycktas historia.
Idag anser nog de flesta historiker att de behöver balansera mellan metodologisk individualism och strukturalism; att både materiella/sociala faktorer och kulturella (idéer) påverkar historien; att det inte finns några privilegierade kontexter utan att valet av kontext alltid måste argumenteras för; att historien inte är progressiv; att vi inte bara bör analysera de kontexter som möjliggör idéer, utan de idéer som öppnar nya kontexter; att inte bara vita välbärgade män tillhörande den egna nationens elit har historia; att historia består av på intet sätt ”objektiva” urval och gränsdragningar; att historikerns frågeställningar, begrepp, teorier och metoder inte är neutrala; att språket inte bara passivt avbildar verkligheten, utan är ett verktyg som formar den och att historiografi därför inte avbildar verkligheten som den var, utan konstruerar den, men för den skull inte heller är godtycklig eller fiktiv; att det är relativt oproblematiskt att skriva historia utifrån samtida angelägenheter; att även till synes ohistoriska fenomen som ”sanning” och ”objektivitet” är historiska; att även till synes naturliga kategorier som dikotomin man och kvinna är historiskt föränderliga; att mening inte kan fixeras slutgiltigt; att vi förvisso kan komma åt en historisk aktörs intention (på sätt och vis), men att historieskrivning handlar om mer än att återskapa dessa.
Poststrukturalismens storhetstid är förbi, samtidigt som den lever kvar och utvecklas genom exempelvis queerteori, postkolonialism, nymaterialism och posthumanism. En gemensam nämnare är att dessa perspektiv nuförtiden betonar kroppen, den subjektiva erfarenheten, sinnlighet och känslor mer än poststrukturalismen, som betonade språk, text och diskurs, gjorde. I anslutning till detta har det uppstått historiska fält som ”history of emotions” och ”history of the senses”, samt fenomen som ”the practical turn” och ”the material turn”. Utmärkande för dagens historiografi är att det gått inflation i dylika fält och fenomen och dagens historiker behöver ofta redogöra för vilka av dessa de placerar sig och sin undersökning i, för att på så sätt även tala om vilken som är deras tänkta publik. Så länge historiker inom olika fält är i kontakt med varandra är detta inget problem. Inte heller så länge vi har vett att överge fälten när deras forskningsprogram upphört vara produktiva. I många fall smälter forskningsfälten så småningom samman med varandra och breddas därigenom. För 20-30 år sedan var postkolonial historia inne, idag ser många det som en del av de bredare (ofta sammanflätade) fälten global- och transnationell historia. På samma sätt har ”oral history” inkorporerats i minneshistoria, vilket handlar om sådant som hur människor i olika sammanhang förhåller sig till och använder det förflutna, och hur detta formar mänsklig identitet och erfarenhet.
Fyra fält, utmaningar, eller fenomen, som jag anser vara särskilt intressanta och relevanta för dagens historiker är historiefilosofi, digitaliseringen, naturvetenskapens inflytande på historieskrivningen och kunskapshistoria. Jag menar att utveckling inom dessa fält inte bara bör påverka historisk forskning, utan vilken historia vi lär och hur vi lär ut den. Kommande veckor ska jag introducera dessa i varsitt inlägg per vecka. I väntan på detta kan ni läsa denna bloggseries första inlägg här (och dess föregångare här).
Efter humanismen 