Kategori: Demokrati

Affektiv och politiskt polarisering. 1968, 1600, och idag

”Det sägs ofta att vår tid är polariserad – själv har jag aldrig sett en mindre polariserad valrörelse”, inledde Kajsa Ekis Ekman nyligen en artikel. Hennes poäng är att politikernas slagord ekar tomma när ingen vill diskutera ekonomi och fördelningspolitik. De rödgröna partierna har istället valt att framställa sig som goda humanister i kamp med onda rasisterna. En dålig strategi, anser Ekis:

Alla kanske inte vill vara goda människor, utan bara ha rätt till ett arbete som går att leva på och sjukvård när man behöver. Dessutom blir en ”vi är de goda”- gemenskap mycket mer uteslutande än en ”vi är arbetarklassen”.

Sven Anders Johansson ger Ekis medhåll och riktar kritik mot kulturjournalister för att ha ägnat sig åt att framställa sig som goda och etikettera motståndarna som ”fascister” och ”rasister”, istället för att försöka förstå varför så stor del av svenskarna numera stöder högerradikal politik. I en uppföljande artikel skriver han:

Det är inte obegripligt att SD:s framgångar väcker oro. Men om kultursidorna gör det till sin uppgift att bara bekräfta och kanalisera denna oro, smiter de från ett viktigare och svårare uppdrag: att tänka kritiskt – också självkritiskt – kring sådant som tas för givet i den politiska debatten.

Reaktionerna på Johanssons text bekräftar hans tes att den som inte ställer upp i fördömandet själv blir fördömd. Både han och Ekis (som har än fler erfarenheter av att fördömas) gör viktiga poänger och Ekis har visserligen rätt i att den politiska polariseringen, som rör ekonomiska höger-vänster frågor har minskat i Sverige. Inom vänstern brukar denna tendens kallas ”centrism”.

Att den (fördelnings)politiska polariseringen har minskat bekräftar statsvetarna bakom rapporten Polarisering i Sverige. Däremot framhåller de att den affektiva polariseringen i kultur, identitets- och värderingsfrågor har ökat, och det är precis den mekanismen som förklarar det ”vi och dom”-tänk Ekis själv beskriver och Johansson kritiserar utan att använda begreppet. Från högerhåll betraktat är det ”Sverigevänner”, nationalister och socialkonservativa som anses stå mot mångkulturalister, globalister, vänsterliberaler, ”woke”, ”pk”, ”snöflingor”, ”social justice warriors” och ”kulturmarxister”, vilka påstås vilja förinta nationen och i förlängningen det västerländska samhället. Ingen av sidorna skulle acceptera den andra sidans beskrivning av vare sig sig själva eller motståndaren, varför dialog och argumentation blir omöjlig. Problemet med affektiv polarisering är just att det tenderar leda till antipati mot meningsmotståndare, vantolkningar, etikettering, stereotypisering, parodiering, demonisering och ”scapegoating”.

Liksom rapporten Polarisering i Sverige framhåller även den nyutkomna idéhistoriska antologi jag själv medverkar i, Polarisering. Idéhistoriska perspektiv på ett samtida fenomen, samt en annan antologi skriven av etnologer, Polarisering och samexistens. Kulturella förändringar i vår tid, att polarisering kan vara både av godo och ondo. Dessa tre böcker diskuteras av Johannes Lindvall i en understreckare i SvD (221004) som lyfter just att konflikter och tydliga alternativ är essentiellt i en demokrati. Den ökande affektiva polariseringen idag är ändå problematisk då den tenderar att ta sig uttryck i våld, hot och hat. Högerradikaler – eller ”the far-right” – har framgångsrikt drivit på denna utveckling via diverse internetforum och sociala medier, vilket är något jag diskuterar i mitt antologibidrag ”Demonisering som kulturkrigsstrategi”. Vad jag vill fånga med titeln är just att dagens affektiva polarisering måste förstås i relation till det så kallade kulturkriget och att demonisering av meningsmotståndare och skapandet av en fiendebild har varit en viktig strategi i sammanhanget.

I högerradikalismens fiendebild är det centralt att framställa sig som motståndare till (kultur)eliten eller etablissemanget. Hit räknas utbildningssystemet, myndigheter, traditionella medier och partier som inte samarbetar med Sverigedemokraterna. Den historiska förklaringen till att ”kulturelitens” framgång påstås ligga i att vänstern övergav ekonomiska frågor för att istället sträva efter kulturell hegemoni. För detta beskylls exempelvis Antonio Gramsci, Frankfurtskolan och 68-vänstern. Historieskrivningen kan i bästa fall kallas slarvig, i värsta fall konspiratorisk.

Pun intended. Källa: Wikimedia commons.

Historiska paralleller
För att få få perspektiv på dagens polariseringsdebatt och en kontrast till det högerradikala historiebruket kan vi stanna upp vid 68-vänstern. Min kollega Jonas Hansson presenterar i sitt antologibidrag den första polariseringsdebatten i Sverige, som ägde rum under åren i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Tvärtemot hur dagens högerradikaler vill framställa det var det inte kulturfrågor som stod högst på agendan 1968, utan ekonomi och sociala frågor. Polariseringen alla talade om var fördelningspolitisk polarisering – alltså den typ som Ekis efterlyser. Vänstern ansåg att Sverige var ett klassamhället. De attackerade de ”massiva och svällande inkomstklyftorna” och ”systemet” – att jämföra med hur dagens högerradikaler attackerar (kultur)eliten. I båda fall rör det sig om ett uppfattat men ofta ganska abstrakt etablissemang (ett ord som användes då som nu).

Liksom idag målade media och liberala skribenter oftast upp polarisering som något entydigt negativt. Både nu och då kopplas polarisering gärna ihop med försvagad tillit till samhället och dess institutioner. Hansson nämner att polarisering både idag och 1968 ofta talas om i relation till en ”förtroendekris”. 68-vänstern bejakade dock polarisering och använde det som en strategi för att synliggöra och vidga motsättningar och därigenom skapa opinion för att genomdriva politisk förändring. Dagens högerradikaler tenderar inte att uttryckligen förespråka polarisering, men måste väl ändå sägas göra det indirekt och av samma strategiska skäl. 1968 var det vänstern som ifrågasatte medias politiska neutralitet, idag är det högern som gör det. 1968 flyttades den politiska mitten vänsterut, idag har den flyttats högerut. 1968 var polarisering en generationsfråga, idag är det framförallt en könad fråga, och i växande utsträckning även en klyfta mellan städer och landsbygd. 1968 var Marxismen starkt närvarande, idag hemsöker den oss främst som ett pejorativt begrepp och en demon vid namn ”kulturmarxism”.

I inledningen till antologin Polarisering kan man läsa att ordet började användas inom vetenskapen i relation till motsatta (elektriska och magnetiska) poler. Karl Marx vapendragare Friedrich Engels kom vid mitten av 1800-talet att börja använda det politiskt, och de följande 100 åren var det främst Marxister som stod för det politiska bruket av begreppet. Under efterkrigstiden började det även användas av exempelvis statsvetare, sociologer och socialpsykologer för att studera grupptänkande, identitet, konflikter och demokratiska system. Ovan har vi sett jämförelser mellan de två stora polariseringsdebatterna i Sverige: den idag och åren kring 1970.

Det är dock fullt möjligt att använda dagens polariseringsbegrepp som ett analytiskt verktyg att närma sig ett historiskt material med. I antologin Polarisering tycker jag att Charlotte Christensen-Nugues bidrag lyckas bäst med detta. Hennes text om 1600-talets religionsstrider i Frankrike fungerar – förutsatt att man har något mörk humor – som en skrattspegel till samtiden. Christensen-Nugues visar på hur polemiken och demoniseringen katoliker och protestanter emellan handlade om att skapa skiljelinjer mellan folk ”som socialt och kulturellt egentligen hade mycket gemensamt.”

Kristider föder polarisering, såväl i dagens kulturkrig som under 1600-talets religionskrig. Likheterna i strategier är slående. I båda fallen sker en onyanserad indelning av folk i vän och fiende, eller ond och god; vantolkning av motståndarens åsikter och värderingar är regel; att häckla motståndaren med grov humor och nedsättande och avhumaniserande begrepp är en återkommande strategi; att framställa sig själv som den sanna företrädaren för folket och att med konstant upprepning (snarare än argumentation) bygga opinion förekom då, och det förekommer nu.

Under 1600-talet möjliggjordes polariseringen av den relativt nyuppfunna tryckpressen. Idag är det istället det relativt nyuppfunna internet som tagit över rollen som polariserings huvudsakliga tekniska förutsättning. En annan intressant skillnad som Christensen-Nugues lyfter fram är att enighet var ett politiskt ideal det rådde konsensus kring under religionsstriderna. Både katoliker och protestanter var alltså emot splittring, vilket de såg som ett hot mot politiskt stabilitet. Men istället för att kompromissa skärptes motsättningarna och det gällde att vinna striden. I dagens politiska system anses tvärtom åsiktspluralism och viss oenighet centralt i en fungerade demokrati, men kanske är vi på väg mot en omvärdering? Det finns – och fanns även 1968 – i media och bland främst liberaler en olycklig tendens att framställa det som att polarisering alltid är av ondo. Förhoppningsvis kan nämnda böcker hjälpa oss att bättre skilja på olika typer av polarisering och att bättre förstå när det är något vi vill ha mer eller mindre av.

Om alternativmedia

I fredags kritiserade den konservativa debattören Emmie Mikaelsson den nyutkomna statliga utredningen Det demokratiska samtalet i en digital tid – Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat (SOU 2020:56) för att den, enligt henne, hävdar att ”alternativmedier är ett hot mot demokratin” och därför uppmanar regeringen att ”misskreditera” dessa, samtidigt som ”statens kontroll” över medielandskapet bör stärkas. Vidare menar Mikaelsson att SOU:n ”föreslår olika former av regeringssatsningar för att befolkningens tillit till public service och statliga myndigheter ska öka.” Detta, menar hon, är att motverka ”demokratiseringen av information” som alternativmedia medför. Mikaelsson är kritisk mot rapporten eftersom den ”kan användas av regeringen som ett verktyg för att tysta regeringskritiker och ge stöd till de idéer som gynnar den etablerade makten.”

Mikaelssons läsning av SOU 2020:56 kan inte beskrivas som annat än en medveten vantolkning. Faktum är att det sägs väldigt lite om Public Service (SVT, SR, UR) i Det demokratiska samtalet. SOU:n förordar inte att ge vare sig regeringen eller public service utökad makt av medieutbudet, inte heller står det något om att alternativmedier bör motverkas. Rapporten syftar till att undersöka farorna med näthat, desinformation och propaganda, som sägs bestå i att de riskerar leda polarisering och skada den mellanmänsklig tilliten.

Notera alltså att det är mellanmänsklig tillit, inte tillit gentemot staten som avses. Rapporten diskuterar hur motståndskraften mot dessa hot kan stärkas på en samhällelig nivå, alltså inte bara från regeringens sida som Mikaelsson får det till. Utredningen framhåller exempelvis att det är av vikt att öka medie- och informationskunnigheten i samhället och föreslår att skolor, bibliotek och så vidare bör arbeta för att utveckla detta. Det sägs även att det är alltför lätt att komma undan med näthat och att straffvärdet generellt är lågt för den typen av brott, samt att det vore önskvärt att sociala medieplattformarna själva tog mer ansvar. Så här låter en sammanfattad version av slutsatserna:

Allmänhetens förtroende för nyhetsmedierna är också av betydelse för att samhället ska kunna stå emot desinformation och propaganda. Förtroendet kan upprätthållas genom att nyhetsmedierna värnar sitt oberoende och sin självständighet och producerar journalistik som håller hög kvalitet och som speglar den mångfald av åsikter och perspektiv som finns i samhället. Nyhetsmedierna kan också bidra med att avslöja desinformation och vilseledande uppgifter liksom till stärkt medie-och informationskunnighet. För att kunna fullföra sin roll i demokratin är det därför av betydelse att nyhetsmedier ges goda förutsättningar att granska och skildra beslutsfattandet på såväl kommunal, regional, nationell som på EU-nivå.

Hur får Mikaelsson det till att mediers oberoende – gentemot stat, politiska, kommersiella och andra intressen, får man anta – och värnandet av en ”mångfald av åsikter och perspektiv” skulle vara ett hot mot demokratin? Borde inte vilken demokratiskt sinnad person som helst, oavsett politisk hemvist, kunna skriva under på att desinformation, näthat och propaganda är ett problem eftersom det skadar det samtalsklimat som är en förutsättning för en fungerande demokrati? Vill vi inte ha en debatt baserad på fakta, evidens och argumentation, snarare än lögner, rykten och brist på nyansering?

Det är också märkligt att Mikaelsson lägger så mycket emfas på avskyn mot alternativmedier/alternativ media, då dessa begrepp inte förekommer mer än fem gånger i utredning, och bara i förbigående. Inte heller i den antologi som skapades inom ramen för utredningen och även den fick namnet Det demokratiska samtalet i en digital tid är dessa begrepp centrala. Problemet med de två skrifternas förhållande till begreppet är snarast att det aldrig definieras. Vi får veta att alternativmedia är nätbaserad, men inte liktydigt med sociala medier. Breitbart ges som enda exempel.

I och med att ”alternativmedia” är ett såpass vanligt begrepp är det väl hög tid att vi försöker enas om dess betydelse eller helt stryker det ur vokabulären, då det riskerar att fördunkla mer än det upplyser. Är till exempel Nyheter idag, som publicerade Mikaelssons debattinlägg, ett exempel på alternativmedia? När Medierna i P1 granskade alternativmedier i våras beskrevs Nyheter idag som ”den kanske mest svårdefinierade sajten” i sammanhanget. Sajten producerar eget nyhetsmaterial, har en ansvarig utgivare (Chang Frick) och är ansluten till det pressetiska systemet. Detta har sajten gemensamt med DN, dagens ETC, Expressen och många fler, ändå har den oftare klumpats samman med Avpixlat/Samhällsnytt, Samtiden, Fria tider och Nya tider

I Jonatan Lundbergs Sverigevänner: Ett reportage om det svenska nätkriget (2019) frågar sig Chang Frick (retoriskt) om Nyheter idag buntas ihop med högerextrema hatsajter på grund av ideologiska skäl snarare än journalistiska, vilket han tycks ha rätt i. I samma bok föreslår medieforskaren Kristoffer Holt att ”invandringskritiska alternativa medier” är ett mer rättvisande begrepp och att dessa bör ses som att de strävar efter att vara ett slags ”komplementmedier” genom att ta upp sådant (läs: invandring) som de menar att andra medier ignorerar. Det är säkert riktigt, men löser inte problemet med behovet att kunna skilja mellan rasistiska hatsajter som Avpixlat och den högerradikala nyhetssajten Nyheter idag. Att definiera medier utifrån vilka politiska läger de lockar läsare från är inte en särskilt upplysande klassificeringsmodell. Näthat och desinformation bör motverkas, medan nyhetsjournalistik och debattinlägg bör försöka förstås och bemötas med evidens och argumentation även – och kanske särskilt – om de kommer från andra politiska läger än ens eget. Det borde rimligen vara grunden för ett fungerande demokratiskt samtal. Detta är också skälet till att jag velat kommentera Emmie Mikaelssons debattinlägg gällande SOU 2020:56 och dagens medielandskap på just Nyheter idag.