Föregående inlägg slutade med en hänvisning till Naomi Kleins tes om att kapitalismen är oförenlig med ett ekologiskt hållbart samhälle, samt med en förhoppning om att vänstern ska bli bättre på politisera den ekologiska krisen. Under de senaste åren har det kommit en hel del böcker som diskuterar just vänsterns framtid och hur vi ska förhålla oss till den ekologiska och ekonomiska krisen, samt vikten av att skapa visioner om en framtid värd att kämpa för. Följande inlägg är en slags essä kring ett par av de böcker jag läst på dessa teman. Tidigare har jag berört liknande frågor i inlägg om arbetskritik och postanarkism.
Precis som Naomi Klein är jag kritisk till de delar av miljörörelsen som hävdar att klimatfrågan inte är en höger/vänsterfråga. Jag följer också Kleins kritik av ekomodernismen. Ny teknik kan visserligen bidra till omställning, men inte ensamt rädda miljön. Så länge det finns starka vinstmotiv för att fortsätta utvinna, sälja och använda fossila bränslen spelar nya tekniker mindre roll. Dessutom är det inte tillräckligt att konsumera ekologiska alternativ; vi måste även konsumera mindre och i förlängningen ändra vår livsstil och kultur på ett mer grundläggande plan om ekologiskt hållbara samhällen ska bli möjliga. Ekologisk hållbarhet handlar mer om ideologi än teknik.
En av de mest uppmärksammade vänsterdebattörerna på sistone är den teknikbejakande ärkeoptimisten Paul Mason, som inte har särskilt mycket att säga om ekologi. I Postkapitalism hävdar Mason att kapitalismen nått gränsen för sin anpassningsförmåga och att vi står på randen till ett mer lovande postkapitalistiskt samhälle. Han hävdar att informationsteknologin upplöser marknader, underminerar ägande och minskar behovet av arbete. Delningsekonomier och kollaborativ produktion kommer att konkurrera ut kapitalismen. Masons konkreta exempel – Linux, Wikipedia, Firefox, Mondragon – är visserligen bra, men inte särskilt nya och inspirerande. Han är uppenbart inspirerad av arbetskritiken och basinkomströrelsen och behållningens med hans bok ligger i uppmaningen i att påbörja byggandet av ett postkapitalistiskt samhälle redan nu – varför vänta tills kapitalismen gått under? – genom kooperativ, medlemsbanker, P2P-nätverk och demokratiskt styrda företag. Dock blir jag inte särskilt övertygad av hans teknikdeterminism.
En bra motkraft till Mason är Helena Granströms poetiska civilisationskritik framförd i Det som en gång var, som bland annat diskuterats i Filosofiska rummet. Granström menar att vi allt för okritiskt överlåter all problemlösning åt tekniken: ”miljöproblem åtgärdas med solpaneler, depression med ett piller, gatuvåld med övervakningskameror, ojämlikhet med en skatt.” Teknikberoendet – och teknik ska här förstås i bred bemärkelse – har gjort att vi inte längre är kapabla att uppfylla våra basala behov av mat, kläder och boende. Genom att fjärma oss från livets grundläggande betingelser och naturen tror vi oss ha blivit friare, men i själva verket har vi byggt vårt eget fängelse: ”På samma sätt som den utbredda föreskrivningen av psykofarmaka därmed bidrar till att upprätthålla en ohållbar samhällsordning, kan det som många människor ägnar sig åt dagligen – tv-tittande, dataspel, shopping, alkoholkonsumtion, slösurfing, terapi – sägas fungera på samma sätt: som medel för att göra en i ordets mest grundläggande bemärkelse inhuman tillvaro uthärdlig.”
Granström talar om natur, snarare än miljö och hennes bok är en påminnelse om vad vi förlorar när vi okritiskt tar till oss ny teknik. Det är en charmigt otidsenlig bok som tvingar till eftertanke. Är inte vår tilltro till framsteg naiv? Vore det inte bättre om vi istället för att springa med i kapitalismens ekorrhjul stannade upp och reflekterade över vad vi egentligen vill ha ut av livet? Det har David Jonstad gjort. I Jordad menar han att kapitalismen gjort oss oförmögna att försörja oss själva och förespråkar självhushållning, småskalighet och decentralisering som motkraft. Det handlar om att ta makten över det egna livet och att samtidigt ta tillbaka jorden från det fåtal kapitalister som genom landgrabbing roffar åt sig allt större del av jordens yta och naturresurser. Liksom Mason inspirerar genom att uppmana till att bygga alternativ inom det rådande systemet som pekar mot övergången till en mer hållbar, postkapitalistisk värld, inspirerar Jonstad genom att försöka leva ekologiskt hållbart inom nuvarande ekonomiska paradigm. Hans projekt är snarare existentiellt än politiskt, men ingen skam i det. Individuella exempel på tillfredsställande liv bortom den kapitalistiska logiken är viktiga, men visionen för en politisk rörelse måste vara kollektiv.
Att kapitalism är oförenligt med ett ekologiskt hållbart samhälle handlar inte om att alla kapitalister är onda miljöbovar. Men även den mest välmenande företagsledare svarar mot aktieägarnas krav på utdelning och har profitmaximering som övergripande målsättning, menar David Graeber. Det är därför rationellt att pressa löner och effektivisera verksamheter genom automatisering. Problemet med kapitalismen ligger på system- snarare än individnivå. Vad miljöfrågan gör är att den sätter fingret på att kapitalismens grundtanke om ständig ekonomisk tillväxt är oförenligt med vår planets ändliga resurser.
Ugo Mattei skriver i sin lilla debattbok Gemensam nytta att ”Ekologin är idag den enda politiska vision som erbjuder en karta för verklig kursändring”. Detta eftersom ekologin betonar vikten av gemenskap och samarbete i kontrast till den individcentrerade och tävlingsinriktade kapitalismen. Centralt i Matteis bok är kritiken mot att betrakta ägande som antingen statligt eller privat. Mot detta ställer han gemenskapstanken och menar att när regeringar genomför privatiseringsprocesser så säljer den ut något som faktiskt inte tillhör den själv, utan samhällsgemenskapen. Hur kommer det sig att dessa allmänningar har så pass svagt rättsligt skydd när det privata ägandet är starkt skyddat inom den liberala rättstraditionen? Mattei menar att allmänningar kan inkludera vitt skilda ting som stränder, dricksvatten, luft, kunskap, museum, torg, internet, elnätet, sjukvård och utbildning. Exakt vad som ska ingå är uppe för diskussion, menar Mattei, men övertygar ändå om att det finns vissa saker som vi bör äga tillsammans och som bör skyddas mot utförsäljning. Hans bok ger bra argument för att sträva efter ett hållbart samhälle baserat på gemenskap och helhetstänkande i motsats mot det kapitalistisk-individualistiska nyliberala samhället. Detta är en bra utgångspunkt för en vänsterpolitisk vision.
Ett problem med politik idag är att den reducerats till en administrativ syssla ägnad åt att rädda kapitalismen från sig själv. Detta i linje med Margaret Thatchers motto TINA (”there is no alternative”). Denna brist på visioner riskerar att leda till hopplöshet. Dessutom öppnar bristen på alternativ upp för högerextrema krafter, vilket inte borde ha undgått någon. Genom att politisera den ekologiska krisen och sammanföra miljöfrågor med andra kamper kan vänstern skapa en bred progressiv rörelse för social, ekonomisk, ekologisk, politisk och social förändring. Detta är budskapet i Naomi Kleins senaste bok Nej är inte nog (2017).
Klein vill återuppväcka den sociala rörelse – ”rörelsernas rörelse” – som uppstod vid 1990-talets slut i och med demonstrationerna i bland annat Seattle, Genua och Göteborg. Denna fick ett bakslag efter 9/11 och kriget mot terrorismen och den ”chockpolitik” som följde därmed. Efter finanskrisen 2008 tycktes rörelsen vakna till liv igen i och med Occupy Wall Street, men Klein menar att rörelsen led brist på visioner om ett bättre samhälle. Det var väldigt tydligt vad rörelsen sa nej till, men inte vad man erbjöd för alternativ.
Intressant att notera är att John Dewey 1929 gjorde en analys av den politiska situationen i USA som har väsentligt gemensamt med den Klein gör idag:
On the one hand there is the very general discontent with the present alignment of parties, the general sentiment that a large mass of people do not have a square deal economically, and that equal opportunity is by large a myth; as is prosperity in which wealth and control of finance, credit and industry are in the hands of a small per cent of the community. On the other hand there is the tragic failure of past attempts at political organization of a truly liberal policy.
Vidare konstaterar Dewey att progressiva har varit för inriktade på att kritisera, men inte själva har utvecklat konstruktiva idéer och alternativ. Vad som behövs är kontinuerlig politisk organisering som förenar splittrade progressiva grupper och individer, samt att det utvecklas enande principer att ställa sig bakom för dessa.
Klein menar att lärdomen den progressiva vänstern bör ta med sig från det senaste amerikanska valet är att kandidater som står för att upprätthålla ett nyliberalt status quo är ett lätt byte för högerpopulistiska demagoger. Samtidigt menar hon inte att Trump bryter med nyliberalismen, utan snarare är en variation av den. Wendy Brown har nyligen argumenterat i samma banor. Hon menar att Trump legitimerar sin politik utifrån nyliberalismens kritik av jämlikhet och social rättvisa:
It’s perfectly possible to continue the basic planks of neoliberalism – privatisation, dismantling whatever is left of the welfare state, slashing away at taxes for the rich and for corporations, keeping capital the centre of state concerns – while, at the same time, producing new regional domains of protectionism or rebellions against the EU or NAFTA.
Vad skulle då göra en progressiv vänsterkandidat möjlig? Enligt Klein, en stark gräsrotsrörelse. För att sammanbinda de olika sociala, ekologiska, politiska och ekonomiska problem världen står inför idag måste separata rörelser förenas i ett gemensamt program för förändring. Rörelserna måste identifiera det system de slåss mot, snarare än att se deras kamper som separata. Miljörörelsen, feminismen, antirasismen och kritiken av växande ekonomiska klyftor och skatteparadis slås alla mot nyliberalismens åtstramningspolitik och privatiseringar, mot ekonomismens girighet och egocentrism, samt mot ”en dominansbaserad logik som behandlar många människor och jorden själv som förbrukningsvaror,” skriver Klein.
Tillsammans med andra intellektuella och aktivister har Klein författat The Leap Manifesto som skisserar en sådan vision för Kanada. Det innehåller bland annat krav på att ursprungsfolks rättigheter och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna respekteras; krav på ren och förnybar energi; minskade klyftor; satsning på omvårdnadsyrken; och utbyggnad av kollektivtrafik. Väl medvetna om att alla visioner om en bättre värld enligt ekonomismens logik kommer att bemötas med frågan om vem ska betala har de försökt besvara detta genom att förslå stopp för subventionering av fossila bränslen (775 miljarder dollar) samt att höja priset på utvinning av dem. De har även föreslagit en skatt på finansiella transaktioner (650 miljarder dollar). Till det kan höjd skatt för koldioxidutsläpp och skatter riktade mot de superrika tilläggas. Möjligen är Klimatriksdagen som gick av stapeln nu i helgen någon slags svensk motsvarighet till The Leap.
Dagens vänster behöver visioner om ett samhälle bortom den nyliberala kapitalismen och den nationalistiska extremhögern, som presenterar sig som det enda alternativet. Mitt intryck är att det finns gott om dessa visioner. Svårigheten är väl att samlas bakom dem och se till att de sprids och får medialt genomslag, vilket är en förutsättning för att påverka den konkreta politiken. För vidare läsning på samma tema rekommenderas senaste numret av Brand (2/2018), som har flera texter som behandlar den pågående ekonomiska krisen och nyliberalismens eventuella slut.
Efter humanismen 