Kategori: Humaniora

Historiker som analyserar film tenderar att rikta uppmärksamheten mot de mest självklara studieobjekten, alltså de som skildrar en historisk epok eller händelse, som Ridley Scotts Gladiator (2000). En risk med detta är att historikern intar glädjedödarens roll genom att koncentrera sig på huruvida filmen korrekt representerar etablerade historiska fakta, vilket är orättvist eftersom det inte är vad en fiktiv film syftar till. I den mån filmen faktiskt använder, säg, tidsriktiga skor eller svärd – Gladiator är en så kallad sword-and-sandal flick – är det för att skapa vad Roland Barthes kallade verklighetseffekter, inte för att den gör anspråk på att skildra den historiska verkligheten.

Ett intressantare sätt att närma sig film som historiker är att lyfta fram de olika sätt det förflutna återverkar på nuet i berättelsen och att analysera hur olika karaktärer förhåller sig till tid och förflutenhet. I det följande ska jag visa på hur detta tar sig uttryck i John Sayles Lone Star (1996).

Filmens handling – Spoiler alert! – kretsar kring Sam Deeds (Chris Cooper) som återvänt till sin lilla hemstad Frontera i Texas för att, aningen motvilligt, bli dess sheriff. Han lever i skuggan av sin far, den legendariske, väl omtyckte och numera bortgångne sheriffen Buddy (Matthew McConaughey). Buddy, i sin tur, efterträdde den korrupta och maktfullkomlige sheriffen Charlie Wade (Kris Kristofferson), efter att denne spårlöst försvunnit. När resterna av ett lik påträffas begravda en bit utanför staden uppdagas det snart att det är Charlie Wades kvarlevor och Sam bestämmer sig för att gå till botten med att finna Wades mördare. Detta trots att hans egen far är den huvudmisstänkte. Filmen kretsar kring denna kriminalgåta, men innehåller också en rad berättelser om spänningarna mellan Fronteras etniska grupper och relationen mellan Sam och hans ungdomskärlek, historieläraren Pilar Cruz (Elizabeth Peña).

Filmens huvudsakliga handling tycks alltså inte ha värst mycket med historia att göra och i trailern säljs den in som en film som framförallt handlar om en kriminalgåta och skildrar en far och son-relation. Filmens historiska inslag kan dock lyftas fram med hjälp av perspektiv, begrepp och verktyg hämtade från historiedidaktiken och historiebruksforskningen.

Att se det förflutna i samtiden
Historiedidaktikens grundfrågor handlar, enligt Klas-Göran Karlsson, om människors möte med historien, både på ett individuellt och samhälleligt plan, samt ”den historiska dimensionens plats i kultur, samhälle och skola.” Inom historiedidaktiken ligger fokus på hur historia lärs ut och förmedlas, och inte på produktion av ny historisk kunskap, som brukar betraktas som den professionella historieskrivningens främsta uppdrag.

Ett par viktiga begrepp inom historiedidaktiken är historiekultur, historiebruk, historiemedvetande och motsatsparet minne/glömska. Om det sistnämnda kan sägas att minnet ofta ansetts som något subjektivt och opålitligt i kontrast till den objektivt vetenskapliga historieskrivningen. Detta har dock börjat anses vara en dålig distinktion och man har allt mer börjat titta på hur dessa två samverkar och även börjat skilja mellan olika typer av minne.

Maurice Halbwach myntade begreppet ”kollektivt minne” för att peka på att även människors individuella minnen präglas av sociala sammanhang och som ett avståndstagande mot försök att förstå minnet i allt för biologiska termer. I Karlssons beskrivning heter det att ”Vi tillägnar oss perspektiv på det förflutna kommunikativt och i grupp, i vad man skulle kunna kalla en minnesgemenskap eller en föreställd gemenskap.” Det går också att skilja mellan det ”kulturella minnet”, som är institutionaliserat och utpekat av särskilda historieförmedlare, samt det ”kommunikativa minnet”, som är självupplevt, vardagligt, har en begränsad tidshorisont och delas med samtida, men utan vara kulturellt förmedlat. Det skulle till exempel kunna röra sig om minnet av en närliggande katastrof. Det kulturella minnet har en längre tidshorisont och är svårare att förändra eftersom det ofta knyts an till avgörande händelser, platser eller föremål. Ofta är det avgörande för hur en grupp uppfattar sig själv i kontrast till andra grupper.

Även minnets motsats, glömskan, har kommit att spela en viss roll inom historiedidaktiken. Detta är en diskussion som går tillbaka till Nietzsches text ”Om historiens nytta och skada för livet”, där han pekade ut det nödvändiga i att glömma för att inte tyngas ned av det förflutna. Det har också framhållits att glömska kan vara en viktig förutsättning för försoning och förlåtelse. Glömska ska i det här sammanhanget därför förstås som en aktiv process. Ett perspektiv jag inte setts diskuterats i litteraturen, men som jag tror kan vara fruktbart, vore att tala om glömska i samma kategorier som minne, alltså om kollektiv, kulturell, eller kommunikativ glömska.

Historiedidaktikens nyckelbegrepp är historiemedvetande. Det är ett något svårfångat begrepp som bär på både en individuell och kollektiv dimension, och handlar om relationen mellan dåtid, nutid och framtid och historiens roll i människans liv. Detta till skillnad mot det kollektiva minnet, som enbart blickar bakåt och därför skulle kunna likställas vid den bakåtblickande aspekten av historiemedvetandet. Genom historiemedvetandet orienterar vi oss temporalt mellan ”erfarenhetsrum” och ”förväntningshorisont”. När vi ser oss själva som en del av större tidssammanhang ges vi förutsättning att reflektera över vår egen livsberättelse, vår ändlighet och plats i tillvaron. På så vis är historiemedvetandet avgörande för hur vi uppfattar oss själva, hur vi formar vår identitet och hur vi skapar mening i våra liv. Historiemedvetandet föregår, men är förenligt med, vetenskapligt producerad historia. Dock påverkas det även av andra sorters historieförmedling.

Historiemedvetandet existerar inom historiekulturen. Även detta är ett begrepp med mycket brett innehåll och innefattar hur historia kommuniceras och värderas inom ett samhälle. Hit hör alltså inte bara akademisk historieforskning, utan monument, museiföremål, historieförmedling inom skolan, historiska händelsers plats i olika debatter och inom populärkulturen, och mycket annat. Att analysera historiekultur innebär att samtidigt granska vilka som har makten över vilka delar av historien som lyfts fram och hur den värderas.

Inom historiekulturen kan diverse historiebruk urskiljas, vilket Ulf Zander föredömligt visat på. Som termen antyder handlar det om att identifiera olika sorters användning av historia, av olika individer eller grupper, för att tillgodose olika behov eller funktioner. Det kan handla om vetenskapligt, politiskt, moraliskt eller existentiellt bruk av historien, eller om ett icke-bruk.

Det existentiella historiebruket är kopplat till identitetsskapande och orientering. Det handlar om att individen förankrar sig i ett kollektivt sammanhang med hjälp av minnet och historiska berättelser. Det moraliska historiebruket tenderar att vara kopplat till en viss grupp, som av olika skäl ansett sig marginaliserad. Detta historiebruk är ofta en mothistoria i kontrast till samhällets etablerade bild av historien. Det vetenskapliga historiebruket är det som förekommer inom vetenskapssamhället. Politiskt historiebruk syftar till att skänka legitimitet åt politiska rörelser eller beslut. Icke-bruk av historia syftar till att medvetet ta avstånd från det förflutna; att glömma eller framhålla det som irrelevant. De olika formerna av historiebruk är ibland svåra att skilja åt och kan många gånger samverka. Det bör också nämnas att det är möjligt att urskilja fler än ovan nämnda varianter av historiebruk.

Lone Star och det förflutnas spöken
Minnet spelar en viktig roll i Lone Star. Samhället har kollektivt velat förpassa Charlie Wade till glömskans domäner. Han var en korrupt mördare som missbrukade sin makt som sheriff och minnena av honom är enbart traumatiska. Trots att Sams egen far, Buddy, som var den enda som vågade stå upp mot Wade, är huvudmisstänkt för mordet och att det riskerar att återuppväcka det kollektiva minnet av Wade samt smutsa ner minnet av Buddy väljer ändå Sam att utreda detta. Orsaken är att Sams lider av en historisk börda orsakad av att hans individuella minne av sin far inte går ihop med det kollektiva minnet av densamme. Att reda ut den historiska sanningen om sin far har därför stor existentiell betydelse för Sam.

Sam återvände dock inte till staden han växte upp i för att bli sheriff, utan eftersom han inte kunnat släppa tankarna på sin ungdomskärlek Pilar. En stor anledning till Sams ilska mot sin far är att Buddy, tillsammans med Pilars mor, den mexikanske immigranten och exemplariske företagaren Mercedes (Miriam Colon), satte stopp för förhållandet. Minnet plågar Sam, vilket särskilt framkommer i en scen då Pilar, i ett besök hos Sam, kommenterar att han inte har några bilder eller fotografier på väggarna och han säger att det är för att slippa minnas. ”Like your story is over?” frågar Pilar, varpå Sam svarar jakande. Han slipper dock inte ifrån minnet, den bakåtblickande aspekten av historiemedvetandet. Istället tycks det förflutnas börda väga så tungt på honom att han förlorat förmågan att se framåt. I och med mordutredningen ges han dock en chans att komma till rätta med det förflutna som också öppnar upp hans förväntningshorisont. En ny bild av det förflutna skulle för Sam kunna innebära en omformulering av hans egen livsberättelse och identitet och därmed nya framtida möjligheter.

Pilar och Sam tycks tolka sina föräldrars ogillande av deras relation som en fråga om motsättningar mellan etniska grupper. I Frontera är den latinamerikanska gruppen störst och man får veta att de i allt större utsträckning lyckats komma åt samhällets maktpositioner. Hos den vita delen av befolkningen som historiskt sett – och till stor del fortfarande – innehar maktpositionerna upplevs detta som hotfullt. Den tredje gruppen är den afroamerikanska, som är en ganska liten och maktlös grupp. I det närvarande och självupplevda kommunikativa minnet hos samtliga dessa grupper är Buddy högt ansedd. Detta tar sig uttryck genom att många invånare har sin egen berättelse om goda gärningar Buddy gjort för dem. Buddy var dock aldrig intresserad av att sammanföra eller ändra maktbalansen mellan grupperna, utan tycks ha strävat efter att de ska hållas separata, men ändå samexistera i fred och under den vita gruppens styre.

Borgmästaren Hollis (Clifton James), som var en av Buddys närmaste vänner, stärker Buddys plats i det kulturella minnet och den officiella historiekulturen genom att tillägna honom ett monument i staden, ”The Buddy Deeds memorial courthouse”. Detta är att betrakta som en sorts politiskt historiebruk, då det är ett sätt för stadens vita maktelit att befästa och legitimera sin roll som just detta. Av samma skäl kan den aktiva glömska som omger Wade betraktas som ett slags politiskt icke-bruk av historien, då Wades maktmissbruk delegitimerar just den vita elitens ställning. Ett skäl till detta historiebruk är att den vita gruppen tycks betrakta sin ledande ställning hotad. Apropå monumentet till Buddy påpekar en av stadens äldre vita invånare missnöjt i ett samtal med borgmästaren att alla andra monument tillägnas Martin Luther King. Som att det inte vore illa nog med det ökande antalet gatunamn på spanska, tillägger han.

Dock försöker varken den latinamerikanska eller afroamerikanska gruppen göra något aktivt ”motbruk” av historien om Wade, utan bidrar snarare till att upprätthålla glömskan. En tolkning av detta är att det var just dessa grupper som terroriserades av Wade och minnena av honom är allt för traumatiska för att kunna tas upp.

Spänningen som råder mellan Fronteras etniska grupper tar sig på många sätt uttryck i en kamp om bilden av det förflutna. Sam möter exempelvis en ung latinamerikan på stan som förgäves försöker få folk att, likt Sam själv gör, ifrågasätta den helgonlika bilden av Buddy. Men om Sams skäl är personliga och existentiella är den unge latinamerikanens moraliska och politiska. Det blir här tydligt att det kollektiva minnet av Buddy också rymmer en kollektiv glömska – eller ett aktivt icke-bruk av historien – gällande de mindre sympatiska delarna av hans liv och gärning.

Särskilt tydlig blir vikten av vilken bild av det förflutna som förmedlas i ett av skolans styrelsemöten som handlar om just historieundervisningen. Pilar anklagas av två vita personer för att förmedla en felaktig bild av historien. ”You are tearing down our heritage. Tearing down the memory of the people who fought and died for this land”, säger en upprörd kvinna. En man med mexikanskt ursprung svarar att de också slogs för samma land, men mot den amerikanska armén. Ja, och ni förlorade, avbryter en vit person, som menar att vinnarna skriver historien och att männen som grundade Texas har rätten att få sin historia berättad. En annan latinamerikan påpekar att: ”The men who founded this state broke from Mexico because they needed slavery to be legal to make a fortune in the cotton business.” ”You call it history, I call it propaganda”, svarar den vita mannen. Pilar och en av de andra lärarna – en vit kvinna – försöker få fram att de enbart försöker visa på komplexiteten i historien och att det inte handlar om att ta parti för någon sida eller att peka ut vinnare och förlorare. De vill ge en mer komplett bild av historien och visa på både positiva och negativa aspekter av kulturmöten, menar de. De vita personerna är upprörda och föga förstående. ”If you are talking of food and music and all I have no problem with that”, menar en vit kvinna, men påpekar att historieskrivningen ska latinamerikanerna låta bli.

Konflikten om historieundervisningen måste förstås utifrån den viktiga roll skolan spelar i historiekulturen och formandet av historiemedvetanden. I ett pluralistiskt samhälle är det svårare att förmedla en officiell balanserad historieskrivning som alla samhällets individer och grupper är nöjda med. Ett citat av Jan Assmann kan belysa vad kampen om historien mellan de olika grupperna handlar om: ”Every individual memory constitutes itself in communication with others. Theses ’others,’ however, are not just any set of people, rather they are groups who conceive their unity and peculiarity through a common image of their past.” Olika gruppers historiebruk och kollektiva minnen definieras utifrån hur de skiljer sig från andras. Genom detta upprättas minnesgemenskaper och historiemedvetanden formas. Citatet belyser även att det många gånger kan vara svårt att skilja mellan minne på individuell och kollektiv nivå samt historieskrivning, dessa samverkar naturligtvis med varandra på ett eller annat sätt.

Till skillnad mot Pilar tycks hennes egen mor ha ett förenklat och okompext förhållningssätt till historien. Mercedes ser inte sig själv som mexikan, utan menar snarast att hon är spanskättling. Trots att hon själv kommit in i USA på illegal väg förnekar hon andra att göra det samma och ringer gränspatrullen på misstänkta illegala immigranter och säger upprepade gånger till sina mexikanska anställda när de pratar engelska: ”This is America. We speak english.” Hennes liv, kommer det så småningom fram, är en lögn. Hon har ljugit för Pilar om vem som var hennes far och det visar sig att hon själv inte byggt på sin restaurang från grunden – i enighet med ”den amerikanska drömmen” – utan att den är köpt av pengar hon fått i gåva av Pilars verklige far. Pilars son ger uttryck av att vilja förstå sina mexikanska rötter, men tycks less på sin mors komplexa historiesyn. ”I don’t pretend I came here on the mayflower”, säger han till henne. Pilar försöker tillfredsställa sin sons nyfikenhet genom att be sin egen mor åka med dem till Mexiko, där varken Pilar eller hennes son någonsin varit, för att berätta om var hon växte upp. Men den ahistoriska Mercedes ser inte poängen med en sådan resa. Vill du se mexikaner räcker det med att titta dig omkring, säger hon till Pilar.

Stadens afroamerikanska grupp ges mindre utrymme i filmen än de andra och skildras främst genom Otis ”Big O” Payne (Ron Canada), som är en respekterad medborgare och fritidshistoriker och driver den bar som är den afroamerikanska gruppens främsta samlingspunkt. När Otis son, en militär befälhavare som sagt upp kontakten med sin far, stationeras på en militärbas nära staden leder det till att Otis träffar sin sonson för första gången. Barnbarnet, som under Pilars historielektioner visat sig ointresserad, betraktar nu med intresse sin farfars samling av historiska bilder och Otis berättar utifrån dessa om de svartas historia och deras släktskap med seminoleindianerna. Sonsonen verkar tycka om insikten om att han är delvis indian. Men Otis påpekar att: ”Blood only means what you let it.” Blood kunde lika väl ha bytts ut mot ”History”. I alla fall om man ska tro Otis son, som uttrycker åsikten att alla människor startar från ”scratch”, vilket säkert är en följd av att han själv inte vill kännas vid banden till sin far. Denna anti-historiska och kontextlösa inställning visar sig genom filmen svår för honom att hålla fast vid. Stationerad nära sin gamla hemstad blir historien närvarande för honom och han tvingas att konfrontera Otis och ompröva sin bild av honom. Detta visar på omöjligheten i att inte ha något historiemedvetande. Det tränger sig på oavsett man vill eller inte och vi tvingas att lära oss förhålla oss till det. Otis son har uppenbart försökt skapa sig en ny identitet genom att förneka och aktivt försöka förtränga delar av sin historia. Det samma gäller för Pilars mor, Mercedes, och även för Sam. När det förflutna tränger sig in i deras liv och historiemedvetanden på olika vis tvingas de alla att reflektera över sig själva, var de kommer ifrån, och vilka de vill vara.

I rollen som sheriff och mordutredare har Sam kanske det mest vetenskapliga förhållningssättet till historien. Han är ställd inför ett konkret problem – vem mördade Wade? – och försöker med hjälp av fakta att fastslå ett förgången förlopp och presentera den mest rimliga tolkningen av detta. Eftersom det är hans far det gäller står mycket på spel för Sam på ett personligt och existentiellt plan. Sanningen om mordet visar sig dock vara en annan än den han hoppats på. Det visar sig att Wade blivit skjuten av borgmästaren Hollis, som därigenom hindrat Wade från att döda Otis. Buddy har sedan hjälpt dessa två att täcka upp dråpet. När Otis och Hollis berättar detta för Sam bestämmer han sig för att lägga ned utredningen. Han har fått svar på de frågor han hade om sin fars inblandning och ser ingen anledning till att ställa någon av de inblandade inför rätta. När det kommer ut att kroppen de hittat tillhör Charlie Wade kommer förstås allmänheten att misstänka Buddy, men Sam försäkrar om att ”Buddy’s a goddamn legend. He can handle it.” De döda påverkas inte av historien, men de levande gör det, och om det historisk sanna inte sammanfaller med det moraliskt rätta finns det goda skäl att välja det senare, tycks Sam mena.

Dock leder Sams efterforskningar till att han finner saker han inte anat eller haft avsikt att finna. Han får reda på att hans fars älskarinna var Mercedes och att Pilar, som han äntligen har kunnat återuppta relationen med, visar sig vara hans halvsyster. Vilket också förklarar varför Buddy och Mercedes gjort vad de kunnat för att Sam och Pilar inte ska ha en relation och Sam tvingas ompröva bilden av sin far som racist. Sam berättar detta för Pilar. I och med den nya kännedomen om sina familjehistorier utmanas deras identiteter. Men trots att de båda blir illa beröra värjer de sig för den potentiella existentiella kris som hotar och bestämmer sig för att inte låta blodsbanden eller historien komma emellan dem. De tycks instämma i Otis ord till sin sonson, ”Blood only means what you let it.” Eller som Pilar uttrycker det: ”Start from scratch? All that other stuff and all that history, to hell with it, right?” Historieläraren tycks i dessa, filmens avslutningsord, beredd att förtränga det förflutna för att hon och Sam ska kunna leva tillsammans i nuet, fria från historiens börda.

Slutord
Om Hayden White har rätt rätt i att historievetenskapens viktigaste roll är att bidra med en temporal dimension till människans självmedvetande och R. G. Collingwood har rätt i att den historiska processen består av att människan, genom att omskapa sina egna föreställningar om det förflutna som format oss, samtidigt omskapar sig själv, så är det viktigt att historiker vågar problematisera andra historiska uttryck i samhället än de rent vetenskapliga. Dessa kommer att äga rum oavsett vad historikerna tycker om dem. Att inte diskutera dem vore för akademiska historiker att undergräva sin egen legitimitet. I historikerns arbetsuppgifter bör det ingå att bidra till reflektion över människan som temporal varelse och att skapa kritisk distans till de historiebruk som ständigt omger oss, samt att reflektera över vilken historisk börda vi själva lever under, vilken historia vi vill ha mer av, vilken historia vi vill glömma, vilken vi vill förändra, och hur vi ska förhålla oss till kampen mellan olika berättelser av det förflutna. Lone Star är ett exempel på en bra resurs för att reflektera kring just dessa frågor.