Att bli en mer produktiv skribent är det många akademiker som drömmer om – om inte annat för att vi lever i en kultur av publish or perish. För ett tag sedan fick jag höra talas om the Mumford method som dels är just en produktivitetsmetod, dels en metod för skriva bättre argumenterande texter.
Stephen Mumford, som är filosof till yrket, menar att metoden hjälpt honom att komma bort från sin gamla tidskrävande vana att skriva mängder av utkast på väg mot ett färdigt manus. I stället för utkast rekommenderar han att börja med att i punktform, så kortfattat som möjligt, skriva ned vad han vill säga i en text. Så småningom börjar han arrangera punkterna och sortera in dem i underrubriker. Efterhand presenterar han sin text och jobbar vidare på den utifrån den respons han får – men han börjar inte skriva löpande text, utan fortsätter utveckla punktformslistan. Mumford noterar för övrigt att det ofta är lättare att få respons på ett utkast på två sidor snarare än 20, vilket sannolikt stämmer.
”Think slow; write fast!” sammanfattar Mumford sin metod. När han väl sätter sig och skriver det första utkastet har han tänkt så länge kring sin text och dess struktur att han känner sig säker på att det kommer att bli en text som är tillräckligt bra för att publiceras. Dessutom behöver han i den löpande texten inte kämpa med vad han vill få sagt – det vet han ju redan! – och kan därför koncentrera sig mer på stil än han annars hade kunnat.
Mumfordmetoden påminner om ett tips jag ger till mina uppsatsskrivande studenter: Att tidigt i processen skriva en så detaljerad innehållsförteckning som möjligt, med underrubriker och sidomfång för att skapa en målbild av var uppsatsen är på väg. Jag brukar uppmana studenterna att sedan utveckla innehållsförteckningen till vad jag under en doktorandkurs lärde mig kallas en ”argumentationskarta” genom att kort skriva vad som ska göras under varje rubrik för att tydliggöra hur allt hänger ihop. Precis som med Mumfordmetoden skrivs detta i punktform hellre än i löpande text och även här krävs att man går tillbaka och reviderar ”kartan” flera gånger – men att ha en ofärdig karta är bättre än att inte ha någon alls. Det ger skrivprocessen riktning och tydliggör för en själv vad det är man argumenterar för i texten.
Efter humanismen 